TRIBUNALENS DOM (avdelningen för överklaganden)
den 8 november 2012
Mål T‑268/11 P
Europeiska kommissionen
mot
Guido Strack
”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Ledighet – Sjukledighet – Ogiltigförklaring i första instans av kommissionens beslut att inte föra över semesterdagar som den berörda personen inte utnyttjat – Artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna – Artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna – Direktiv 2003/88/EG – Välgrundat överklagande – Målet under prövning – Avslag på överklagandet”
Saken: Överklagande av Europeiska unionens personaldomstols dom (andra avdelningen) av den 15 mars 2011 i mål F-120/07, Strack mot kommissionen med yrkande om delvist upphävande av den domen.
Domslut: Europeiska unionens personaldomstols dom av den 15 mars 2011 i mål F 120/07, Strack mot kommissionen, upphävs. Guido Stracks talan vid personaldomstolen i mål F-120/07 ogillas. Guido Strack och Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader i såväl personaldomstolen som förevarande instans.
Sammanfattning
1. Talan om ogiltigförklaring – Grunder – Grund som tagits upp av rätten ex officio – Grund avseende den angripna rättsaktens rättsenlighet i sak – Grund som avser åsidosättande av en rättsregel angående tillämningen av fördraget – Omfattas inte
(Artikel 263 FEUF)
2. Institutionernas rättsakter – Direktiv – Direkt åläggande av skyldigheter för unionsinstitutionerna i deras förhållande till personalen – Omfattas inte – Möjlighet att åberopa – Räckvidd
(Artikel 288 FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88)
3. Socialpolitik – Skydd för arbetstagares hälsa och säkerhet – Arbetstidens förläggning – Rätt till årlig betald semester – Princip av särskild betydelse i unionens sociala regelverk
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 31.2; Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88, artikel 7.1)
4. Tjänstemän – Ledighet – Årlig semester – Överföring av alla semesterdagar som inte utnyttjat till följande år – Villkor – Förenligheten av artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna med artikel 7.1 i direktiv 2003/88 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden – Berövande av rätten till betald semester – Föreligger inte
(Tjänsteföreskrifterna, bilaga V, artikel 4 första stycket; Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88, artikel 7.1)
5. Tjänstemän – Skydd av säkerhet och hälsa – Artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna – Tolkning – Tolkning i enlighet med artikel 7 i direktiv 2003/88 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden – Föreligger inte – Annat syfte
(Artikel 336 FEUF; tjänsteföreskrifterna, artikel 1e.2; bilaga V, artikel 4 första stycket; Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88, artikel 7.1)
6. Unionsrätt – Tolkning – Texter på flera språk – Enhetlig tolkning – Beaktande av de olika språkversionerna
7. Tjänstemän – Ledighet – Årlig semester – Tjänstgöringens upphörande – Ersättning för ej utnyttjad semester – Villkor för beviljande – Semester som i tjänstens intresse inte tagits ut – Tjänstens intresse – Begrepp – Ingen tjänstgöring till följd av sjukledighet – Omfattas inte
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 59; bilaga V, artikel 4 första och andra styckena)
8. Talan väckt av tjänstemän – Skadeståndstalan – Administrativt förfarande – Skillnader i förfarandet beroende på om det föreligger en rättsakt som gått någon emot
1. Se domen.
(se punkt 24)
Hänvisning till
Domstolen: 2 april 1998, kommissionen mot Sytraval och Brink’s France, REG 1998, s. I‑1719, punkt 67; 2 december 2009, kommissionen mot Irland m.fl., REU 2009, s. I‑11245, punkt 40
Tribunalen: 6 maj 2010, Kerelov mot kommissionen, T‑100/08 P, punkt 13
2. Direktiven är riktade till medlemsstaterna, inte till unionsinstitutionerna. Bestämmelserna i direktiv 2003/88 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden kan följaktligen inte som sådana anses ålägga institutionerna skyldigheter i förhållande till deras personal. Det direktivet kan således inte som sådant ge upphov till skyldigheter för kommissionen när den utövar sina beslutsbefogenheter i sin relation till personalen och kan inte heller ligga till grund för en invändning om rättsstridighet avseende tjänsteföreskrifterna.
Den omständigheten att ett direktiv inte som sådant binder institutionerna och inte kan ligga till grund för en invändning om rättsstridighet av en bestämmelse i tjänsteföreskrifterna kan inte utesluta att de regler eller principer som formulerats i direktivet kan åberopas mot institutionerna när de själva endast uppträder som det specifika uttrycket för de grundläggande regler i fördraget och allmänna principer som direkt åligger institutionerna att följa.
Ett direktiv kan även binda en institution när denna inom ramen för sin organisatoriska självständighet och inom tjänsteföreskrifternas gränser avsett att fullgöra en särskild förpliktelse som följer av ett direktiv eller när en intern tillämpningsrättsakt med allmän giltighet uttryckligen hänvisar till åtgärder som har beslutats av gemenskapslagstiftaren med tillämpning av fördragen.
Institutionerna ska slutligen, i enlighet med sin lojalitetsplikt, i sin roll som arbetsgivare beakta den lagstiftning som antagits på unionsnivå och som bland annat föreskriver minimikrav för att förbättra levnads- och arbetsvillkoren för arbetstagarna i medlemsstaterna genom tillnärmning av nationell lagstiftning och praxis.
(se punkterna 40–44)
Hänvisning till
Domstolen: 9 september 2003, Rinke, C‑25/02, REG 2003, s. I‑8349, punkterna 25–28
Tribunalen: 21 september 2011, Adjemian m.fl. mot kommissionen, T‑325/09 P, REU 2011, s. II‑6515, punkterna 51 och 52 och där angiven rättspraxis
Personaldomstolen: 30 april 2009, Aayhan m.fl. mot parlamentet, F-65/07, REGP 2009, s. I‑A-1054 och II‑A-567, punkterna 113, 116, 118 och 119; 4 juni 2009, Adjemian m.fl. mot kommissionen, F-134/07 och F-8/08, REGP 2009, s. I‑A-1-149 och II‑A-1-841, punkt 86
3. Se domen.
(se punkterna 46–48)
Hänvisning till
Domstolen: 22 november 2011, KHS, C‑214/10, REU 2011, s. I‑11757, punkt 37; 24 januari 2012, Dominguez, C‑282/10, punkt 16 och där angiven rättspraxis; 3 maj 2012, Neidel, C‑337/10, punkt 40; 21 juni 2012, ANGED, C‑78/11, punkt 17 och 18 och där angiven rättspraxis
4. Även under antagandet att rätten till semester uppfattas som en allmän rättsprincip som institutionerna är direkt ålagda att följa i deras relation till personalen och utifrån vilken lagenligheten av en institutionsrättsakt kan bedömas, kan artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna i alla händelser inte anses beröva tjänstemännen den rätten.
Den artikeln definierar endast hur överföring av semesterdagar ska ske och vilken ersättning som ska utgå om semester inte tas ut. Enligt denna bestämmelse får tolv dagars icke uttagen semester föras över automatiskt till påföljande år, med en möjlighet att föra över ytterligare dagar om anledningen till att de inte tagits ut motiveras av tjänstens intresse. Artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna kan således inte anses föreskriva ett villkor för att bevilja eller ta ut semester som förtar innehållet i eller är oförenligt med systematiken i och syftet med artikel 7.1 i direktiv 2003/88 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden. Det framstår för övrigt som motiverat att det föreskrivs vissa villkor för överföring av semesterdagar och ersättning för outnyttjad semester, dels med tanke på behovet av att undvika obegränsad ackumulering av outnyttjad semester, dels med tanke på skyddet för unionens ekonomiska intressen.
Det kan inte heller hävdas att institutionerna inte, när det utarbetat de relevanta bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna, beaktat de bestämmelser som antagits på unionsnivå, såsom minimikraven i artikel 7 i direktiv 2003/88 som medlemsstaterna måste följa, med tanke på att det på intet sätt framgår av ordalydelsen i artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna att den inte uppfyller dessa krav.
(se punkterna 49–51)
5. Det kan inte utläsas av ordalydelsen i artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna att den bestämmelsen skulle ha införts i tjänsteföreskrifterna därför att institutionerna därigenom velat uppfylla någon särskild skyldighet som föreskrivs i direktiv 2003/88 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden eller att hänvisningen i den bestämmelsen till de minimikrav rörande hälsa och säkerhet som gäller enligt bestämmelser som har antagits på dessa områden enligt fördragen gäller artikel 7.1 i det direktivet, med tanke på att syftet med direktivet är ett annat än syftet med artikel 1e i tjänsteföreskrifterna.
Sistnämnda bestämmelse, som ingår bland de allmänna bestämmelserna i avdelning I i tjänsteföreskrifterna, handlar om att arbetsvillkoren för aktivt verksamma tjänstemän ska var förenliga med ”lämpliga hälso- och säkerhetsnormer”, vilket tycks avse tekniska miniminormer för skydd av arbetstagarnas hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, vilka inte regleras av andra bestämmelser i tjänsteföreskrifterna, och inte minimikrav rörande hälsa och säkerhet i allmänhet, inklusive sådana bestämmelser om arbetstidens förläggning som återfinns i direktiv 2003/88, bland annat om semester. En så bred tolkning av artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna skulle strida mot unionslagstiftarens autonomi vad gäller regleringen av personalens anställningsvillkor, som stadgas i artikel 336 FEUF.
Tjänsteföreskrifterna innehåller specifika bestämmelser om arbetstidens förläggning och om ledighet, i avdelning IV och i bilaga V. Överföring av, eller ersättning för, outnyttjade semesterdagar regleras specifikt i artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna. Eftersom den bestämmelsen innehåller en klar och precis regel, vilken begränsar rätten att föra över eller få ersättning för semester till ett högsta antal dagar, kan inte bestämmelserna i direktiv 2003/88 tillämpas på grundval av en annan bestämmelse i tjänsteföreskrifterna, såsom artikel 1e, eftersom de sistnämnda är en allmän bestämmelse som inte kan motivera avsteg från tjänsteföreskrifternas mer specifika bestämmelser på området. Det skulle utgöra en tolkning contra legem av tjänsteföreskrifterna.
(se punkterna 52–54)
6. Se domen.
(se punkt 58)
Hänvisning till
Tribunalen: 13 september 2011, Zangerl-Posselt mot kommissionen, T‑62/10 P, punkt 42 och där angiven rättspraxis
7. Det följer av artikel 4 första stycket i bilaga V till tjänsteföreskrifterna att det endast är när en tjänsteman på grund av tjänstens krav inte utnyttjat sin semester innan kalenderåret har löpt ut, som det antal dagar som förs över till det kommande året får överstiga tolv dagar. Den tjänsteman vars tjänstgöring har upphört har endast rätt till den i artikel 4 andra stycket i bilaga V föreskrivna ersättningen i en utsträckning som motsvarar antalet semesterdagar som inte har tagits ut på grund av tjänstens krav.
Begreppet ”tjänstens krav” i den mening som avses i artikel 4 första stycket i bilaga V till tjänsteföreskrifterna ska tolkas så, att det avser yrkesverksamhet som till följd av vad arbetsuppgifterna fordrar hindrar tjänstemannen från att utnyttja den semester han har rätt till. Det följer av artikel 59.1 första stycket i tjänsteföreskrifterna att en tjänsteman endast har rätt till sjukledighet om han ”kan styrka att han är oförmögen att tjänstgöra”. Det innebär att när en tjänsteman är sjukledig, är denne per definition befriad från att tjänstgöra och är således inte i tjänst i den mening som avses i artikel 4 första stycket i bilaga V till tjänsteföreskrifterna.
Tjänstens krav enligt sistnämnda bestämmelse är vad som kan hindra en tjänsteman från att ta ut semester, eftersom han måste fortsätta tjänstgöra för att fullfölja de uppgifter som den institution där han arbetar ålägger honom. Dessa krav kan vara tillfälliga eller permanenta, men de måste ofrånkomligen hänga samman med verksamhet i institutionens tjänst. Sjukledighet däremot utgör en giltig ursäkt för en tjänstemans frånvaro. Med hänsyn till tjänstemannens hälsotillstånd är denne inte skyldig att arbeta för institutionen. Begreppet ”tjänstens krav” kan följaktligen inte tolkas så, att det omfattar frånvaro till följd av sjukledighet. Det gäller även vid en längre tids sjukdom. En sjukledig tjänsteman kan inte antas arbeta för institutionen, just eftersom han är befriad från detta.
Av detta följer att rätten att föra över mer än tolv dagars semester måste således grunda sig på ett hinder som hänger samman med tjänstemannens arbetsuppgifter och kan inte medges till följd av att han förhindrats att arbeta till följd av sjukdom, även om det är visat att denna sjukdom är en följd av arbetet.
(se punkterna 64–67)
Hänvisning till
Tribunalen: 9 juni 2005, Castets mot kommissionen, T‑80/04, REGP 2005, s. I‑A-161 och II‑729, punkterna 28, 29 och 33; 29 mars 2007, Verheyden mot kommissionen, T‑368/04, REGP 2007, s. I‑A-2-93 och II‑A‑2‑665, punkterna 61–63 och där angiven rättspraxis
8. Se domen.
(se punkterna 70 och 72)
Hänvisning till
Tribunalen: 5 december 2006, Angelidis mot parlamentet, T‑416/03, REGP 2006, s. I‑A-2-317 och II‑A-2-1607, punkt 127 och där angiven rättspraxis
Personaldomstolen: 2 maj 2007, Giraudy mot kommissionen, F-23/05, REGP 2007, s. I‑A-1-121 och II‑A-1-657, punkt 69 och där angiven rättspraxis