TRIBUNALENS DOM (tredje avdelningen)
den 17 december 2014 (*)
”Konkurrens – Missbruk av dominerande ställning – Den slovenska marknaden för mobiltelefonitjänster – Beslut att avvisa ett klagomål – Handläggning av ärendet vid en medlemsstats konkurrensmyndighet – Inget unionsintresse”
I mål T‑201/11,
Si.mobil telekomunikacijske storitve d.d., Ljubljana (Slovenien), inledningsvis företrätt av P. Alexiadis och E. Sependa, solicitors, därefter av P. Alexiadis och advokaterna P. Figueroa Regueiro och A. Melihen,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av C. Giolito, B. Gencarelli och A. Biolan, samtliga i egenskap av ombud, därefter av C. Giolito och A. Biolan,
svarande,
med stöd av
Republiken Slovenien, företrädd av T. Mihelič Žitko och V. Klemenc, båda i egenskap av ombud,
och
Telekom Slovenije, d.d. (tidigare Mobitel, telekomunikacijske storitve d.d.), Ljubljana (Slovenien), företrätt av advokaterna J. Sladič och P. Sladič,
intervenienter,
angående en begäran om ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2011) 355 slutlig av den 24 januari 2011 att avvisa sökandens klagomål rörande påstådda överträdelser av artikel 102 FEUF av Mobitel på flera grossist- och detaljhandelsmarknader för mobiltelefoni (ärende COMP/39.707 – Si.mobil/Mobitel),
meddelar
TRIBUNALEN (tredje avdelningen)
sammansatt av ordföranden S. Papasavvas samt domarna N.J. Forwood och E. Bieliūnas (referent),
justitiesekreterare: handläggaren C. Kristensen,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 9 juli 2014,
följande
Dom(1)
Bakgrund till tvisten
[utelämnas]
Förfarandet och parternas yrkanden
11 Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 4 april 2011.
12 Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 24 juni 2011 har Mobitel begärt att få intervenera till stöd för kommissionens yrkanden.
13 Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 8 september 2011 har Republiken Slovenien ansökt om att få intervenera till stöd för kommissionens yrkanden.
14 Ordföranden på tribunalens femte avdelning biföll interventionsansökningarna genom beslut av den 8 november 2011.
15 Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 24 februari 2012 ansökte Tušmobil d.o.o. om att få intervenera till stöd för sökandens yrkanden. Genom beslut av den 16 november 2012 avslog ordföranden för tribunalens femte avdelning denna ansökan.
16 På grund av den partiella nytillsättningen i tribunalen tilldelades målet en ny referent, på tredje avdelningen.
17 På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (tredje avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet.
18 Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 9 juli 2014.
19 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
20 Kommissionen och intervenienterna har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
1. 1. Upptagande till sakprövning
[utelämnas]
2. 2. Prövning i sak
[utelämnas]
Den första grunden: Uppenbart fel av kommissionen vid tillämpningen av bestämmelserna om behörighetsfördelning i förordning nr 1/2003 och i tillkännagivandet om nätverket av konkurrensmyndigheter
28 Sökanden har gjort gällande att kommissionen, när den avvisade sökandens klagomål, tillämpade artikel 13.1 i förordning nr 1/2003 uppenbart felaktigt, tolkad mot bakgrund av meddelandet om nätverket av konkurrensmyndigheter.
29 Detta argument omfattar två olika anmärkningar. Den första gäller felaktig tolkning av villkoren i artikel 13.1 i förordning nr 1/2003 och den andra en felaktig tillämpning av dessa villkor.
Villkoren i artikel 13.1 i förordning nr 1/2003
30 Sökanden har klandrat det angripna beslutet för att kommissionen där konstaterade att det inte var nödvändigt att ”göra en avvägning för att bedöma huruvida det förelåg ett tillräckligt unionsintresse av att handlägga ärendet rörande de påstådda agerandena på detaljhandelsmarknaden”. Sökanden har vidare gjort gällande att kommissionen är bäst lämpad att handlägga ärendet i den mening som avses i punkt 15 i tillkännagivandet om nätverket, medan UVK (Urad za Varovanje Konkurence, den slovenska konkurrensmyndigheten) inte är väl lämpad att handlägga ärendet i den mening som avses i punkt 8 i tillkännagivandet.
31 I skäl 18 i förordning nr 1/2003 betonas att det ”[f]ör att säkerställa att ärendena handläggs av de därtill mest lämpade myndigheterna i nätverket, bör … införas en allmän regel som ger en konkurrensmyndighet möjlighet att avbryta eller avsluta ett ärende på grund av att en annan myndighet handlägger eller har handlagt samma ärende, eftersom syftet är att varje ärende skall handläggas av endast en myndighet” och att ”[d]enna bestämmelse [inte bör] hindra kommissionens i EG‑domstolens rättspraxis erkända möjlighet att avvisa ett klagomål för att det saknas gemenskapsintresse, även om ingen annan konkurrensmyndighet har tillkännagett sin avsikt att handlägga ärendet”.
32 Vidare gäller enligt artikel 13.1 i förordning nr 1/2003 att ”[n]är ett klagomål har anhängiggjorts vid konkurrensmyndigheter i två eller flera medlemsstater eller när konkurrensmyndigheter i två eller flera medlemsstater har inlett ett förfarande på eget initiativ enligt artikel 81 [EG] eller artikel 82 [EG] avseende samma avtal, beslut av en företagssammanslutning eller samordnade förfarande, utgör det faktum att en myndighet handlägger ärendet ett tillräckligt skäl för de övriga myndigheterna att avbryta sitt förfarande eller avvisa klagomålet” och att ”[k]ommissionen … också [får] avvisa ett klagomål på den grunden att det handläggs av en konkurrensmyndighet i en medlemsstat”.
33 Det framgår av den tydliga lydelsen av artikel 13.1 i förordning nr 1/2003 att kommissionen har fog för att avvisa ett klagomål på grundval av den bestämmelsen om den finner dels att en konkurrensmyndighet i en medlemsstat ”handlägger” ärendet i fråga, dels att ärendet rör ”samma avtal, beslut av en företagssammanslutning eller samordnade förfarande”. Om de båda villkoren är uppfyllda är detta med andra ord ett ”tillräckligt skäl” för kommissionen att avvisa det klagomål den tagit emot.
34 Det kan således inte ställas upp andra villkor för tillämpningen av artikel 13.1 i förordning nr 1/2003 än de som nämns i punkt 33 ovan.
35 Sökanden kan följaktligen inte åberopa att en bestämmelse om behörighetsfördelning mellan kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter åsidosatts. Sökanden kan inte heller med framgång hävda att kommissionen var skyldig att göra en avvägning och bedöma unionsintresset av att gå vidare med prövningen av sökandens klagomål.
36 I alla händelser har kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter enligt artiklarna 4 och 5 i förordning nr 1/2003 parallell behörighet att tillämpa artiklarna 81 [EG] och 82 [EG], och systematiken i förordningen vilar på ett nära samarbete dem emellan (dom av den 16 oktober 2013, Vivendi/kommissionen, T‑432/10, EU:T:2013:538, punkt 26, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2011, ThyssenKrupp Liften Ascenseurs m.fl./kommissionen, T‑144/07, T‑147/07–T‑150/07 och T‑154/07, REU, EU:T:2011:364, punkt 75, och dom av den 6 februari 2014, CEEES och Asociación de Gestores de Estaciones de Servicio/kommissionen, T‑342/11, REU, EU:T:2014:60, punkt 68).
37 Däremot innehåller varken förordning nr 1/2003 eller tillkännagivandet om nätverket någon bestämmelse om behörighetsfördelningen mellan kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter.
38 Artikel 13.1 och skäl 18 i förordning nr 1/2003 kan inte anses upprätta något kriterium för tilldelning eller fördelning av ärenden eller behörigheter mellan kommissionen och den eller de nationella myndigheter som eventuellt berörs av ärendet i fråga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 mars 2007, France Télécom, T‑340/04, REG, EU:T:2007:81, punkt 130).
39 Vad gäller tillkännagivandet om nätverket, framgår det av punkt 4 att förfrågningar och diskussioner inom nätverket sker myndigheter emellan, varvid dessa agerar i allmänintresset, och av punkt 31 att tillkännagivandet inte skapar någon individuell rätt för berörda företag att få ärendet handlagt av en viss myndighet (dom av den 8 mars 2007, France Télécom, T‑339/04, REG, EU:T:2007:80, punkt 83). Mer allmänt skapar varken förordning nr 1/2003 eller tillkännagivandet om nätverket några rättigheter eller förväntningar för ett företag med avseende på att en viss konkurrensmyndighet ska handlägga företagets ärende (se, för ett liknande resonemang, dom ThyssenKrupp Liften Ascenseurs m.fl./kommissionen, punkt 36 ovan, EU:T:2011:364, punkt 78).
40 Inte heller under antagandet att kommissionen är bäst lämpad att handlägga ärendet och UVK inte är väl lämpad att göra detta, har sökanden någon rätt att få ärendet handlagt av kommissionen.
41 Vidare framgår det av skäl 18 i förordning nr 1/2003 att rådet önskat låta de konkurrensmyndigheter som är medlemmar i det europeiska konkurrensnätverket åberopa ett nytt skäl för att avvisa ett klagomål, skilt från det bristande unionsintresse som kan motivera att kommissionen avvisar ett klagomål. Kommissionen är således inte skyldig att vid genomförandet av artikel 13 i förordning nr 1/2003 göra en avvägning och bedöma unionsintresset av att den går vidare med prövningen av sökandens klagomål i den del detta rör detaljhandelsmarknaden.
Iakttagande av villkoren i artikel 13.1 i förordning nr 1/2003
42 Sökanden har också klandrat kommissionen för att i det angripna beslutet inte ha iakttagit villkoren i artikel 13.1 i förordning nr 1/2003. Sökanden har anfört att UVK inte handlade ärendet effektivt och har kritiserat kommissionen för att den ansåg att ärendet vid UVK rörde ”samma påstådda överträdelser begångna vid samma tidpunkt på samma marknad”.
43 Tribunalen vill här erinra om att artikel 13 och skäl 18 i förordning nr 1/2003 ger uttryck för det stora utrymme för skönsmässig bedömning som de nationella myndigheterna i nätverket har att säkerställa att ärendena handläggs av de mest lämpade myndigheterna i nätverket (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 februari 2012, Toshiba Corporation m.fl., C‑17/10, REU, EU:C:2012:72, punkt 90). Med tanke på den roll som kommissionen tilldelats genom fördraget och förordning nr 1/2003 har, i än högre grad, även den ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den tillämpar artikel 13 i förordning nr 1/2003.
44 Eftersom kommissionen således har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av artikel 13 i förordning nr 1/2003, ska unionsdomstolarnas kontroll endast avse att reglerna för handläggning och för motivering har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det omtvistade valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte har förekommit maktmissbruk (se, analogt, dom av den 11 juni 2014, Communicaid Group/kommissionen, T‑4/13, EU:T:2014:437, punkt 95).
45 Det är mot bakgrund av dessa principer som tribunalen ska bedöma huruvida kommissionen iakttagit de båda villkoren i artikel 13.1 i förordning nr 1/2003, som det erinras om i punkt 33 ovan.
– UVK:s handläggning av ärendet
46 Sökanden har klandrat kommissionen för att inte ha beaktat omständigheter som enligt sökanden skulle kunnat leda till slutsatsen att UVK borde upphöra med sin undersökning och därmed till att den nationella konkurrensmyndigheten skulle fråntas sin behörighet att handlägga ärendet. De omständigheterna rör institutionella brister hos UVK, bestående för det första i att denna myndighet inte är funktionellt självständig i förhållande till det ministerium som förvaltar intervenienten, för det andra i att tidsfristen på två år enligt slovensk rätt för att anta ett beslut löpt ut, för det tredje i att UVK saknar tillräckliga ekonomiska medel och för det fjärde i brister hos Agencija za pošto in elektronske komunikacije (den slovenska regleringsmyndigheten för post och elektronisk kommunikation, nedan kallad APEK). Genom sina argument om att UVK borde upphöra med sin undersökning har sökanden alltså i sak hävdat att myndigheten inte effektivt kan handlägga ärendet.
47 Tribunalen ska för det första precisera hur begreppet ”handlägga” i artikel 13.1 i förordning nr 1/2003 ska förstås och pröva kommissionens tillämpning av den bestämmelsen i detta fall.
48 Begreppet ”handlägga” kan inte bara betyda att en annan myndighet har tagit emot ett klagomål eller att den ex officio har tagit upp ett ärende. Att en medlemsstats konkurrensmyndighet tar upp ett ärende på initiativ av en klagande eller ex officio är en handling som i sig varken visar att myndigheten utnyttjat sina befogenheter eller, än mindre, att de faktiska och rättsliga omständigheterna i ärendet har prövats. Kommissionen skulle inte uppfylla sitt allmänna övervakningsuppdrag enligt artikel 105.1 FEUF om den var behörig att avvisa ett klagomål enbart på den grunden att en konkurrensmyndighet i en medlemsstat tagit emot ett klagomål eller själv tagit upp ett ärende utan att detta leder till någon som helst hantering av ärendet i fråga.
49 När kommissionen tillämpar artikel 13.1 i förordning nr 1/2003 i ett enskilt fall, innebär den bestämmelsen dock på intet sätt att kommissionen måste bedöma huruvida den handläggande nationella konkurrensmyndighetens slutsatser är välgrundade.
50 När kommissionen avvisar ett klagomål med tillämpning av nämnda bestämmelse ska den, på grundval av de upplysningar som den förfogar över när den meddelar sitt beslut, ha försäkrat sig om att konkurrensmyndigheten i en medlemsstat faktiskt handlägger ärendet.
51 I detta fall grundar sig det angripna beslutet på en skrivelse av den 18 november 2009 från UVK till kommissionen, där UVK bekräftade att den hade inlett en undersökning och aktivt handlade ärendet.
52 Kommissionen har vidare preciserat i det angripna beslutet att den hade regelmässiga kontakter med UVK i ärendet och att det av dessa framgick att myndigheten aktivt handlade detta.
53 UVK:s handläggning av ärendet bekräftas också av andra handlingar i målet, bland annat en skrivelse från sökanden till kommissionen av den 18 februari 2010, där sökanden själv i samband med en redogörelse för UVK:s förfarande angående detaljhandelsmarknaden medgav att UVK den 10 februari 2010 hade tillställt bolaget ett frågeformulär.
54 Kommissionen kunde således i detta fall med fog anse att UVK handlade ärendet i den mening som avses i artikel 13.1 i förordning nr 1/2003.
55 För det andra kan tribunalen inte godta sökandens argument att kommissionen åsidosatt sin skyldighet att tillse att unionens konkurrensregler tillämpas effektivt genom att avvisa sökandens klagomål i den del det avsåg detaljhandelsmarknaden med motiveringen att UVK handlade ärendet.
56 Det framgår av skälen i förordning nr 1/2003, särskilt skälen 1, 6, 8 och 35, att den större delaktigheten för medlemsstaternas konkurrensmyndigheter i genomförande av artiklarna 81 EG och 82 EG och kravet på nämnda myndigheter att även tillämpa dessa bestämmelser när handeln mellan medlemsstaterna kan påverkas avser just att uppnå förordningens målsättning om effektivitet.
57 Kravet på effektivitet kan alltså inte medföra en skyldighet för kommissionen att, med risk för att räckvidden för artikel 13 i förordning nr 1/2003 sätts i fråga, vid sitt genomförande av denna specifika bestämmelse kontrollera huruvida den berörda konkurrensmyndigheten har tillräckliga institutionella, ekonomiska och tekniska resurser för att fullfölja sina uppgifter enligt förordning nr 1/2003.
58 I alla händelser styrker inte de omständigheter som sökanden redovisat för kommissionen att det föreligger institutionella brister hos UVK, såsom bristande självständighet och otillräckliga medel eller ansträngningar, som förhindrar myndigheten att utföra sina uppgifter.
59 Det ska därvid först understrykas att UVK:s självständighet är lagstadgad, att det framgår av handlingarna i målet, särskilt de handlingar som sökanden lagt fram, att UVK faktiskt var funktionellt självständig och att myndigheten redan undersökt förmodat konkurrensbegränsande uppträdande av ett flertal historiska aktörer som var majoritetsägda av staten.
60 Det framgår inte heller på ett uppenbart sätt av de handlingar som sökanden lagt fram att UVK skulle sakna medel och därför vara förhindrad att göra en undersökning och handlägga ärendet i fråga.
61 Vad vidare gäller sökandens argument att UVK överskridit tidsfristen på två år för att fatta beslut, ska det påpekas att det angripna beslutet meddelades innan den fristen löpte ut. I alla händelser framgår det av de handlingar som sökanden gett in till tribunalen och av Republiken Sloveniens förklaringar vid förhandlingen att den fristen inte var absolut i den meningen att UVK inte kunde fatta beslut efter det att den löpt ut, eventuellt med vissa justeringar. Kommissionen kan således inte klandras för att det inte fråntog UVK dess behörighet att handlägga ärendet med stöd av artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 på den grunden att förfarandet vid UVK oskäligt drog ut på tiden.
62 Andra handlingar som sökanden inkommit med saknar relevans, eftersom de inte rör UVK utan APEK, den slovenska regleringsmyndigheten för post och elektronisk kommunikation.
63 Vad gäller argumentet att UVK inte effektivt tillämpade artikel 102 FEUF efter det att det angripna beslutet hade fattats, räcker det att konstatera att det argumentet inte är relevant i förevarande mål, eftersom det avser faktiska omständigheter som ligger efter det angripna beslutet i tiden.
64 Enligt fast rättspraxis ska en unionsrättsakts lagenlighet bedömas i förhållande till de faktiska och rättsliga omständigheter som rådde den dag då rättsakten antogs. Det är följaktligen uteslutet att vid bedömningen av unionsrättsaktens lagenlighet beakta omständigheter som ligger senare i tiden än antagandet av denna rättsakt (se dom av den 9 september 2011, Frankrike/kommissionen, T‑257/07, REU, EU:T:2011:444, punkt 172 och där angiven rättspraxis).
65 Slutligen kan uttalanden av UVK:s tidigare chef, som återgavs i en tidningsartikel av den 22 juni 2011, om att UVK vid den aktuella tidpunkten stödde idén att kommissionen skulle pröva ärendet, inte visa att UVK saknade förmåga att handlägga det. Som för övrigt framgår av det uttalandet och som kommissionen påpekade vid förhandlingen, ägde en skriftväxling rum mellan UVK och kommissionen i juni och juli 2009, alltså innan sökanden gav in sitt klagomål till kommissionen, i det skede då den inledande arbetsfördelningen mellan dessa båda medlemmar i det europeiska konkurrensnätverket gjordes.
66 För det tredje, vad gäller sökandens påstående om att bolaget berövats sina processuella rättigheter i det nationella förfarandet, saknar det argumentet verkan, eftersom det inte rubbar slutsatsen att kommissionen hade fog för att anse att UVK handlade ärendet. Det ska därvid tilläggas att sökandebolaget, enligt vad det förklarade vid förhandlingen, valde att inte begära att få intervenera inför UVK, eftersom det trodde att kommissionen seriöst övervägde att ta över ärendet. Det framgår emellertid varken av sökandens inlagor till tribunalen eller av de handlingar som lagts fram till stöd för dessa att sökanden hävdat, och än mindre styrkt, att kommissionen gett bolaget tydliga försäkringar om att den skulle handlägga ärendet.
67 Av vad som anförts följer att det inte var felaktig rättstillämpning när kommissionen avvisade sökandens klagomål i den del det rörde detaljhandeln, med motiveringen att UVK handlade ärendet.
– Frågan huruvida UVK utredde samma ageranden som kommissionen
68 Sökanden har hävdat att kommissionen gjorde ett uppenbart fel när den i det angripna beslutet fann att de begäranden som framförts till kommissionen rörde ”samma påstådda överträdelser begångna vid samma tidpunkt på samma marknad” som ärendet vid UVK. Sökanden har också gjort gällande att kommissionen gjorde en konstlad och felaktig distinktion mellan omständigheterna i ärendet rörande försäljningen i detaljhandelsledet respektive grossistledet.
69 Det framgår för det första av artikel 13.1 i förordning nr 1/2003 att kommissionen kan avvisa ett klagomål av det skälet att det avser ”samma förfarande” som det som prövas av en medlemsstats konkurrensmyndighet.
70 Tribunalen erinrar också om att sökanden i sitt klagomål av den 14 augusti 2009 bland annat anförde att intervenienten genomfört en strategi för att utestänga konkurrenter från detaljhandelsmarknaden för mobiltelefoni genom att år 2008 lansera sin produkt ”Džabest”, som medfört marginalpress. Sökandena gjorde också gällande att intervenientens uppträdande på detaljhandelsmarknaden utgjorde underprissättning i konkurrensbegränsande syfte (se punkterna 4 och 6 ovan).
71 I det angripna beslutet betonade kommissionen att UVK i en skrivelse av den 18 november 2009 hade underrättat kommissionen om att myndigheten bedrev en undersökning om eventuellt missbruk av dominerande ställning från intervenientens sida, bland annat på detaljhandelsmarknaden för mobiltelefoni från år 2008, och hade tillagt att den undersökningen bland annat avsåg konsumentprodukten ”Džabest”, som intervenienten lanserat, och frågan huruvida intervenienten agerade på ett sätt som innebar marginalpress och/eller underprissättning i konkurrensbegränsande syfte.
72 Som UVK:s skrivelse av den 18 november 2009 bekräftar, rörde sökandens klagomål till kommissionen och det ärende som UVK handlade intervenientens uppträdande från år 2008. Det klagomålet rörde således samma företags uppträdande under samma tidsperiod. De ageranden som sökanden kritiserat och ärendet vid UVK rörde för övrigt också samma geografiska marknad, nämligen den slovenska marknaden. Det har slutligen inte bestritts att ett klagomål hade inkommit till kommissionen avseende ett agerande som innebar marginalpress och/eller underprissättning i konkurrensbegränsande syfte på detaljhandelsmarknaden för mobiltelefoni och som behandlades av UVK, som därefter i ovannämnda skrivelse bekräftade att den undersökte detta agerande.
73 Av detta följer att kommissionen inte gjorde någon uppenbart oriktig bedömning när den i det angripna beslutet fann att förfarandet vid UVK rörde ”samma påstådda överträdelser begångna vid samma tidpunkt på samma marknad” som de överträdelser på detaljhandelsmarknaden som anmälts till kommissionen.
74 För det andra kan tribunalen inte godta sökandens argument att kommissionen gjorde en konstlad och felaktig distinktion mellan omständigheterna i ärendet rörande försäljningen i detaljhandelsledet respektive grossistledet.
75 När kommissionen avser att avvisa ett klagomål med stöd av artikel 13.1 i förordning nr 1/2003 ska den bland annat försäkra sig om att det ärende som handläggs av medlemsstatens konkurrensmyndighet avser samma faktiska omständigheter som dem som tas upp i klagomålet.
76 Kommissionen kan däremot varken vara bunden av föremålet för och skälet till de begäranden som klagandena framställt eller av hur klagandena har kvalificerat de faktiska omständigheter de klandrat.
77 I detta fall hade kommissionen således rätt att, då den försäkrat sig om att det ärende som UVK handlade avsåg samma faktiska omständigheter som dem som sökanden tog upp i en del av klagomålet, tillämpa artikel 13.1 i förordning nr 1/2003 på den delen av klagomålet samt bedöma huruvida det fanns ett unionsintresse av att pröva den andra delen av klagomålet.
78 Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall på den första grunden.
Den andra grunden: Uppenbart fel av kommissionen vid den avvägning som ska göras enligt rättspraxis
[utelämnas]
Rättegångskostnader
[utelämnas]
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (tredje avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Si.mobil telekomunikacijske storitve d.d. ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens och Telekom Slovenije d.d:s rättegångskostnader.
3) Republiken Slovenien ska ersätta sina rättegångskostnader.
Papasavvas | Forwood | Bieliūnas |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 17 december 2014.
Underskrifter