DOMSTOLENS DOM (åttonde avdelningen)
den 30 september 2021 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Förordning (EG) nr 883/2004 – Artikel 65.2 och 65.5 – Tillämpningsområde – Helt arbetslös arbetstagare – Arbetslöshetsförmåner – Arbetstagare som bor och arbetar som anställd i den behöriga medlemsstaten – Flytt till en annan medlemsstat – Person som inte faktiskt arbetade som anställd i den behöriga medlemsstaten innan han eller hon blev helt arbetslös – Person som är sjukskriven och som av denna anledning erhåller sjukförmåner som betalas ut av den behöriga medlemsstaten – Utövande av avlönad verksamhet – Liknande rättsliga situationer”
I mål C‑285/20,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Centrale Raad van Beroep (Appellationsdomstolen för social- och förvaltningsrättsliga mål, Nederländerna) genom beslut av den 25 juni 2020, som inkom till domstolen den 29 juni 2020, i målet
K
mot
Raad van bestuur van het Uitvoeringsinstituut werknemersverzekeringen (Uwv),
meddelar
DOMSTOLEN (åttonde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden N. Wahl samt domarna F. Biltgen (referent) och L.S. Rossi,
generaladvokat: H. Saugmandsgaard Øe,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Raad van bestuur van het Uitvoeringsinstituut werknemersverzekeringen (Uwv), genom M. Mollee, i egenskap av ombud,
– Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och C.S. Schillemans, båda i egenskap av ombud,
– Tjeckiens regering, genom M. Smolek, J. Vláčil och J. Pavliš, samtliga i egenskap av ombud,
– Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom D. Martin och F. van Schaik, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 65.2 och 65.5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1, och rättelse i EUT L 200, 2004, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 465/2012 av den 22 maj 2012 (EUT L 149, 2012, s. 4) (nedan kallad förordning nr 883/2004).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan K och Raad van bestuur van het Uitvoeringsinstituut werknemersverzekeringen (Uwv) (styrelsen för Institutet för arbetstagarförsäkringar, Nederländerna) (nedan kallad Institutet för arbetstagarförsäkringar). Målet rör det senares beslut att inte betala ut arbetslöshetsersättning till K efter en period då denne varit sjukskriven i en annan medlemsstat än Konungariket Nederländerna och erhållit sjukersättning från den medlemsstaten.
Tillämpliga bestämmelser
3 I skälen 4 och 45 i förordning nr 883/2004 anges följande:
”(4) Det är nödvändigt att respektera särdragen i nationell lagstiftning om social trygghet och begränsa sig till att utarbeta ett system för samordning.
…
(45) Eftersom målet för den föreslagna åtgärden, nämligen samordnande åtgärder för att garantera att rätten till fri rörlighet för personer kan utövas effektivt, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför på grund av åtgärdens omfattning och verkningar bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.”
4 I artikel 1 i förordning nr 883/2004, som har rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande:
”I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
a) arbete som anställd: en verksamhet eller en likvärdig situation som betraktas som sådan vid tillämpningen av lagstiftningen om social trygghet i den medlemsstat där denna verksamhet utövas eller denna situation råder.
…
f) gränsarbetare: en person som arbetar som anställd eller bedriver verksamhet som egenföretagare i en medlemsstat men som är bosatt i en annan medlemsstat, dit personen som regel återvänder dagligen eller åtminstone en gång i veckan.
…
j) bosättning: den ort där en person är stadigvarande bosatt.
…
q) behörig institution:
i) den institution hos vilken den berörda personen är försäkrad vid den tidpunkt då en ansökan om förmåner görs,
eller
ii) den institution från vilken den berörda personen har eller skulle ha rätt till förmåner, om denne eller en eller flera medlemmar av hans familj var bosatta i den medlemsstat där institutionen finns,
eller
iii) den institution som har utsetts av den berörda medlemsstatens behöriga myndighet,
…
s) behörig medlemsstat: den behöriga medlemsstat där den behöriga institutionen finns.
…”
5 Artikel 2 i förordningen har rubriken ”Personkrets”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:
”Denna förordning skall tillämpas på alla som är medborgare i en medlemsstat, statslösa och flyktingar som är bosatta i en medlemsstat och som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater, samt deras familjemedlemmar och efterlevande.”
6 Avdelning II i förordningen har rubriken ”Fastställande av tillämplig lagstiftning” och omfattar artiklarna 11–16.
7 Artikel 11 i förordning nr 883/2004 har rubriken ”Allmänna bestämmelser”. I punkt 2 i den artikeln föreskrivs följande:
”Vid tillämpningen av denna avdelning skall de personer som med anledning av sitt arbete som anställd eller sin verksamhet som egenföretagare erhåller en kontantförmån anses utöva denna verksamhet. Detta skall inte gälla ersättning i form av pensioner vid invaliditet, ålderdom eller till efterlevande eller ersättning i form av pension vid olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar och inte heller kontanta sjukvårdsförmåner som är obegränsade i tid.”
8 Avdelning III i förordningen har rubriken ”Särskilda bestämmelser om olika förmånskategorier”. I kapitel 6, som innehåller artiklarna 61–65a, återfinns bestämmelser om arbetslöshetsförmåner.
9 I artikel 65 i förordning nr 883/2004, med rubriken ”Arbetslösa som var bosatta i en annan medlemsstat än den behöriga staten”, föreskrivs följande i punkterna 2 och 5:
”2. En helt arbetslös person som under sin senaste anställning eller period av verksamhet som egenföretagare var bosatt i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten och som fortsätter att vara bosatt i den medlemsstaten eller återvänder till denna, skall ställa sig till arbetsförmedlingens förfogande i den medlemsstat där han är bosatt. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 64 får en helt arbetslös person som en kompletterande åtgärd ställa sig till arbetsförmedlingens förfogande i den medlemsstat där han hade sin senaste anställning eller period av verksamhet som egenföretagare.
En arbetslös person som inte är gränsarbetare som inte återvänder till bosättningsmedlemsstaten skall ställa sig till arbetsförmedlingens förfogande i den medlemsstat vars lagstiftning han senast omfattades av.
…
5. a) Den arbetslösa person som avses i punkt 2 första och andra meningarna skall erhålla förmåner i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat där han är bosatt som om han hade omfattats av den lagstiftningen under sitt senaste arbete som anställd eller verksamhet som egenföretagare. Förmånerna skall utges av institutionen på bosättningsorten.
b) En arbetstagare som inte är gränsarbetare och som har beviljats förmåner på bekostnad av den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning personen senast omfattades av skall dock vid återkomsten till bosättningsmedlemsstaten till att börja med erhålla förmåner i enlighet med artikel 64, varvid förmånerna enligt led a inte skall utgå under den period personen erhåller förmåner enligt den lagstiftning som han senast omfattades av.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
10 Klaganden i det nationella målet lämnade Turkiet för att bosätta sig i Nederländerna år 1979 och arbetade där för olika arbetsgivare fram till år 2015.
11 Från och med år 2005 bodde klaganden i det nationella målet med sin familj i Tyskland.
12 Den 1 maj 2015 anställdes han av en arbetsgivare i Tyskland.
13 Den 24 augusti 2015 blev klaganden i det nationella målet sjukskriven och har sedan dess inte arbetat.
14 Han fortsatte först att uppbära sin lön innan han, från och med den 14 oktober 2015, erhöll en förmån vid sjukdom i Tyskland.
15 Den 2 februari 2016 flyttade klaganden i det nationella målet till sin bror i Nederländerna och begärde att han skulle strykas ur folkbokföringsregistret i Tyskland.
16 Den 15 februari 2016 sade arbetsgivaren i Tyskland upp anställningsavtalet.
17 Den 16 februari 2016 opererades klaganden i det nationella målet på ett sjukhus i Tyskland, där han vistades till och med den 19 februari 2016.
18 Den 4 mars 2016 skrev sig klaganden i det nationella målet på sin brors adress i folkbokföringsregistret i Nederländerna.
19 Den 15 mars 2016 upphörde anställningsavtalet mellan klaganden i det nationella målet och hans arbetsgivare i Tyskland.
20 Den 4 april 2016 gjorde den behöriga tyska institutionen bedömningen att klaganden i målet vid den nationella domstolen återigen var förmögen att utföra ett arbete som var anpassat till hans hälsotillstånd och slutade följaktligen att betala sjukförmånen till honom.
21 Den 22 april 2016 ansökte klaganden i det nationella målet vid Institutet för arbetstagarförsäkringar om arbetslöshetsersättning med verkan från och med den 4 april 2016.
22 Genom beslut av den 7 juli 2016 förklarade Institutet för arbetstagarförsäkringar att det saknade behörighet att uttala sig om klagandens rätt till arbetslöshetsförmåner.
23 Klaganden i målet vid den nationella domstolen lämnade in en begäran om omprövning av detta beslut, vilken avslogs genom beslut av den 14 september 2016 av Institutet för arbetstagarförsäkringar. Institutet för arbetstagarförsäkringar upprepade sin ståndpunkt att det inte är behörigt att pröva den berördes ansökan om arbetslöshetsersättning. Enligt Institutet för arbetstagarförsäkringar är det Förbundsrepubliken Tyskland som är behörig medlemsstat i detta avseende, i egenskap av senaste anställningsstat, eftersom klaganden i det nationella målet fram till den 24 augusti 2015 faktiskt utövade verksamhet som anställd i Tyskland och inte var gränsarbetare.
24 Klaganden i det nationella målet överklagade detta beslut till Rechtbank Overijssel (Domstolen i Overijssel, Nederländerna), som ogillade överklagandet. Denna domstol fann att Institutet för arbetstagarförsäkringar hade gjort en riktig bedömning vid fastställandet att klaganden i det nationella målet inte var gränsarbetare och inte hade rätt till arbetslöshetsförmåner i Nederländerna med stöd av artikel 65 i förordning nr 883/2004.
25 Den hänskjutande domstolen, som har att pröva ett överklagande av domen från Rechtbank Overijssel (Domstolen i Overijssel), har påpekat att parterna är oense om huruvida klaganden i det nationella målet kan göra anspråk på en arbetslöshetsförmån i Nederländerna enligt artikel 65.2 och 65.5 i förordning nr 883/2004.
26 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende understrukit att klaganden i det nationella målet var bosatt och arbetade i Tyskland och att han från och med den 14 oktober 2015 var arbetslös och uppbar sjukförmåner i Tyskland till och med den 4 april 2016, då han blev helt arbetslös. Eftersom klaganden i det nationella målet flyttade till Nederländerna den 2 februari 2016 var han, från och med detta datum, bosatt i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten, i den mening som avses i artikel 1 q och s i förordning nr 883/2004, det vill säga Tyskland.
27 Enligt den hänskjutande domstolen uppkommer i målet vid den nationella domstolen frågan huruvida artikel 65.2 och 65.5 i förordning nr 883/2004 är tillämplig på en situation där den berörde, innan han blev helt arbetslös, faktiskt inte arbetade som anställd i den behöriga medlemsstaten, utan var sjukskriven och därför uppbar en sjukförmån som utbetalades av denna medlemsstat.
28 Den hänskjutande domstolen anser att en sådan situation ska anses utgöra en rättslig situation som är jämförbar med arbete som anställd och att frågan därför ska besvaras jakande. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att artikel 11 i förordning nr 883/2004, som ingår i avdelning II i förordningen, jämställer rätten till en förmån vid sjukdom med arbete som anställd och anser att detta likställande ska tillämpas med avseende på artikel 65.2 och 65.5 i nämnda förordning. Den har motiverat sitt resonemang med att en logisk och konsekvent tolkning av begreppet ”arbete som anställd” kräver att detta begrepp tolkas på samma sätt i bestämmelserna i de olika avdelningarna i förordningen.
29 Den hänskjutande domstolen har dessutom gjort gällande att EU-domstolens praxis angående artikel 71.1 b ii i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1) (nedan kallad förordning nr 1408/71), som föregick artikel 65 i förordning nr 883/2004 (dom av den 27 januari 1994, Maitland Toosey, C‑287/92, EU:C:1994:27, punkt 13, och dom av den 29 juni 1995, van Gestel, C‑454/93, EU:C:1995:205, punkterna 13, 20 och 24), är relevant i förevarande fall.
30 Den hänskjutande domstolen har erinrat om att enligt denna rättspraxis är den enda relevanta faktorn vid tillämpningen av artikel 71.1 b ii i förordning nr 1408/71 att den berörda personen är bosatt i en annan medlemsstat än den vars lagstiftning denne omfattades av under sin senaste anställning. Enligt den hänskjutande domstolen har EU-domstolen dessutom slagit fast att denna bestämmelse är tillämplig på en person vars anställningsförhållande upprätthålls på grund av ledighet och som således inte faktiskt arbetar (dom av den 22 september 1988, Bergemann, 236/87, EU:C:1988:443). Den hänskjutande domstolen har härav dragit slutsatsen att artikel 65 i förordning nr 883/2004 inte endast avser det senaste faktiska arbetet som anställd, utan även en situation där den berörda personen faktiskt inte utför något arbete. Den hänskjutande domstolen anser dessutom att skälen till att den berörda personen flyttat till en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten saknar betydelse.
31 Den hänskjutande domstolen har gjort gällande att denna tolkning inte påverkas av den omständigheten att EU-domstolen har slagit fast att artikel 71.1 b ii i förordning nr 1408/71 ska tolkas restriktivt, bland annat för att förhindra missbruk (dom av den 17 februari 1977, Di Paolo, 76/76, EU:C:1977:32, punkt 13). Den är för övrigt förenlig med syftet med denna bestämmelse, vilket är att tillförsäkra den migrerande arbetstagaren arbetslöshetsförmåner på de mest förmånliga villkoren (dom av den 22 september 1988, Bergemann, 236/87, EU:C:1988:443, punkterna 18 och 20, och dom av den 29 juni 1995, van Gestel, C‑454/93, EU:C:1995:205, punkt 20). Anknytningen till bosättningsmedlemsstaten ger nämligen i princip den berörda personen de bästa möjligheterna att återinträda på arbetsmarknaden.
32 Centrale Raad van Beroep (Appellationsdomstolen för social- och förvaltningsrättsliga mål, Nederländerna) anser att målet ger upphov till frågor som inte kan avgöras utan rimligt tvivel och har därför beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1) Ska artikel 65.2 och 65.5 i förordning … nr 883/2004 tolkas så, att en helt arbetslös person som under tiden som denne erhåller förmåner i den mening som avses i artikel 11.2 [i denna förordning] i den behöriga medlemsstaten eller innan anställningsförhållandet upphör, flyttar till en annan medlemsstat, har rätt till arbetslöshetsersättning enligt lagstiftningen i den medlemsstat i vilken denne är bosatt?
2) Har det härvid betydelse av vilka skäl, till exempel familjeskäl, denna person flyttar till en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Denförstafrågan
33 Domstolen erinrar inledningsvis om att det i artikel 65.2 i förordning nr 883/2004 föreskrivs att en helt arbetslös person som under sin senaste anställning eller verksamhet som egenföretagare var bosatt i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten och som fortsätter att vara bosatt i samma medlemsstat eller återvänder till den medlemsstaten, ska ställa sig till arbetsförmedlingens förfogande i bosättningsmedlemsstaten.
34 I artikel 65.5 a i förordningen anges att en arbetslös person som avses i punkt 2 första och andra meningarna i den artikeln ska få förmåner enligt bestämmelserna i lagstiftningen i bosättningsmedlemsstaten som om han eller hon hade omfattats av denna lagstiftning under sin senaste anställning eller verksamhet som egenföretagare. Förmånerna ska utges av institutionen på bosättningsorten.
35 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att den första frågan ska förstås så, att den syftar till att få klarhet i huruvida artikel 65.2 och 65.5 i förordning nr 883/2004 ska tolkas så, att den är tillämplig på en situation där den berörda personen, innan han eller hon blev helt arbetslös, var bosatt i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten och inte faktiskt arbetade som anställd, utan var sjukskriven och därför uppbar förmåner från den behöriga medlemsstaten.
36 Av detta följer att det, för att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar, ska fastställas huruvida uttrycket ”under sin senaste anställning” i artikel 65.2 och 65.5 i förordning nr 883/2004 uteslutande avser den berörda personens faktiska arbete som anställd i den behöriga medlemsstaten eller om det även hänför sig till en situation där denna person faktiskt inte arbetar som anställd, utan uppbär förmåner vid sjukdom som utbetalas av denna medlemsstat.
37 I motsats till vad den hänskjutande domstolen samt den tjeckiska och den polska regeringen har hävdat, kan artikel 65.2 och 65.5 i förordning nr 883/2004, som ingår i avdelning III i förordningen, inte tolkas mot bakgrund av artikel 11.2 i förordningen, eftersom det uttryckligen framgår av ordalydelsen i sistnämnda bestämmelse, som citeras i punkt 7 i förevarande dom, att den är tillämplig med avseende på avdelning II i förordningen.
38 Uttrycket ”under sin senaste anställning” i artikel 65.2 och 65.5 i förordning nr 883/2004 ska däremot tolkas mot bakgrund av artikel 1 a i denna förordning. I denna bestämmelse definieras nämligen, med avseende på denna förordning, begreppet ”arbete som anställd” som ”en verksamhet eller en likvärdig situation som betraktas som sådan vid tillämpningen av lagstiftningen om social trygghet i den medlemsstat där denna verksamhet utövas eller denna situation råder”.
39 Härav följer att en situation i vilken den berörda personen faktiskt inte arbetar som anställd i den behöriga medlemsstaten, utan är sjukskriven och därför erhåller sjukförmåner som utbetalas av denna medlemsstat, kan betraktas som en rättslig situation som är jämförbar med den i vilken en person som arbetar som anställd befinner sig och som följaktligen omfattas av tillämpningsområdet för artikel 65.2 och 65.5 i förordning nr 883/2004, om erhållande av en sådan förmån enligt den nationella rätten i medlemsstaten likställs med arbete som anställd.
40 Artikel 65.2 och 65.5 i förordning nr 883/2004 ska tolkas så, att den är tillämplig på en situation där den berörda personen, innan han eller hon blev helt arbetslös, var bosatt i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten och inte faktiskt arbetade som anställd, utan var sjukskriven och därför erhöll sjukförmåner som utbetalades av den behöriga medlemsstaten. Detta gäller dock med förbehåll för att erhållande av sådana förmåner enligt den nationella rätten i den behöriga medlemsstaten likställs med arbete som anställd.
Denandrafrågan
41 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 65.2 och 65.5 i förordning nr 883/2004 ska tolkas så, att skälen, bland annat familjeskäl, till att den berörda personen har flyttat till en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten är relevanta för tillämpningen av denna bestämmelse.
42 Det ska påpekas att det inte framgår av ordalydelsen i nämnda bestämmelse, såsom den återgetts i punkterna 33 och 34 i förevarande dom, att skälen till att den berörda personen flyttade har någon som helst betydelse i detta avseende. Domstolen erinrar om att det följer av skälen 4 och 45 i förordning nr 883/2004 att syftet med förordningen är att samordna de sociala trygghetssystemen i medlemsstaterna för att säkerställa att rätten till fri rörlighet för personer kan utövas effektivt. Genom denna förordning har bestämmelserna i förordning nr 1408/71 moderniserats och förenklats, samtidigt som den har samma ändamål som sistnämnda förordning (dom av den 21 mars 2018, Klein Schiphorst, C‑551/16, EU:C:2018:200, punkt 31).
43 Det följer av fast rättspraxis angående artikel 71 i förordning nr 1408/71, vilken mot bakgrund av det ovan anförda kan överföras på artikel 65 i förordning nr 883/2004 eftersom denna bestämmelse har ersatt nämnda artikel 71, att den bestämmelsen syftar till att skapa bästa möjliga förutsättningar för att söka ny anställning för personer som är bosatta i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten (dom av den 22 september 1988, Bergemann, 236/87, EU:C:1988:443, punkt 18, dom av den 8 juli 1992, Knoch, C‑102/91, EU:C:1992:303, punkt 14, och dom av den 29 juni 1995, van Gestel, C‑454/93, EU:C:1995:205, punkt 20).
44 Om artikel 65.2 och 65.5 i förordning nr 883/2004 således skulle tolkas så, att den endast är tillämplig på personer som har flyttat av vissa skäl, såsom familjeskäl, skulle detta begränsa tillämpningsområdet för denna bestämmelse och på så sätt försvåra för de berörda personerna att söka arbete i bosättningsmedlemsstaten, där de antas dra fördel av de mest gynnsamma förutsättningarna för att söka nytt arbete. Detta gäller i än högre grad eftersom en sådan flytt i allmänhet är motiverad av olika skäl. En sådan tolkning skulle således strida mot det mål som eftersträvas med nämnda bestämmelse.
45 Den andra frågan ska således besvaras enligt följande. Artikel 65.2 och 65.5 i förordning nr 883/2004 ska tolkas så, att skälen, bland annat familjeskäl, till att den berörda personen har flyttat till en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten inte ska beaktas vid tillämpningen av denna bestämmelse.
Rättegångskostnader
46 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:
1) Artikel 65.2 och 65.5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 465/2012 av den 22 maj 2012 ska tolkas så, att den är tillämplig på en situation där den berörda personen, innan han eller hon blev helt arbetslös, var bosatt i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten och inte faktiskt arbetade som anställd, utan var sjukskriven och därför erhöll sjukförmåner som utbetalades av den behöriga medlemsstaten. Detta gäller dock med förbehåll för att erhållande av sådana förmåner enligt den nationella rätten i den behöriga medlemsstaten likställs med arbete som anställd.
2) Artikel 65.2 och 65.5 i förordning nr 883/2004, i dess lydelse enligt förordning nr 465/2012, ska tolkas så, att skälen, bland annat familjeskäl, till att den berörda personen har flyttat till en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten inte ska beaktas vid tillämpningen av denna bestämmelse.
Underskrifter