Mål T‑24/11
Bank Refah Kargaran
mot
Europeiska unionens råd
”Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Iran i syfte att hindra kärnvapenspridning – Frysning av tillgångar – Motiveringsskyldighet – Rätten till försvar – Rätt till ett effektivt domstolsskydd”
Sammanfattning – Tribunalens dom (fjärde avdelningen) av den 6 september 2013
1. Domstolsförfarande – Beslut som under rättegången ersätter det angripna beslutet, vilket återkallats under tiden – Fråga huruvida nya yrkanden kan tillåtas – Gränser – Hypotetiska rättsakter som ännu inte antagits
2. Domstolsförfarande – Rättsakter som under rättegången upphäver och ersätter de angripna rättsakterna – Justering av de yrkanden om ogiltigförklaring som framställts under rättegången – Tillåtet
(Artikel 263 FEUF)
3. Unionsrätt – Grundläggande rättigheter – Personkrets som omfattas av tillämpningsområdet – Juridiska personer som är organ som kan hänföras till staten – Omfattas – Skyldighet för tredjeländer att se till att grundläggande rättigheter iakttas på deras område – Saknar betydelse
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna)
4. Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Restriktiva åtgärder mot Iran – Frysning av tillgångar tillhörande personer, enheter eller organ som deltar i eller stödjer kärnvapenspridning – Skyldighet att delge den berörde motiveringen – Gränser – Unionens och medlemsstaternas säkerhet eller bedrivandet av deras internationella förbindelser – En enda motivering som inte specifikt anger på vilket sätt sökanden tagit över olagliga banktransaktioner – Åsidosättande av motiveringsskyldigheten
(Artikel 296 andra stycket FEUF; rådets beslut 2010/413/GUSP, artikel 24.3; rådets förordning nr 423/2007, artikel 15.3; rådets förordning nr 961/2010, artikel 36.3; rådets förordning nr 267/2012, artikel 46.3)
5. Talan om ogiltigförklaring – Dom om ogiltigförklaring – Verkningar – Begränsning som förordnas av domstolen – Restriktiva åtgärder mot Iran – Ogiltigförklaring vid två olika tillfällen av två rättsakter som föreskriver identiska restriktiva åtgärder – Risk för allvarlig påverkan på rättssäkerheten – Bibehållande av verkningarna av den första rättsakten fram till dess att ogiltigförklaringen av den andra träder i kraft
(Artikel 264 andra stycket FEUF; domstolens stadga, artikel 56 första stycket och artikel 60 andra stycket; rådets beslut 2010/413/GUSP, bilaga II; rådets förordning nr 267/2012, bilaga IX)
6. Talan om ogiltigförklaring – Dom om ogiltigförklaring – Verkningar – Delvis ogiltigförklaring av en förordning och ett beslut om restriktiva åtgärder mot Iran – Ikraftträdande av ogiltigförklaringen av förordningen från och med att talefristen löpt ut eller överklagandet avslås – Tillämpning av denna talefrist då ogiltigförklaringen av beslutet träder i kraft
(Artikel 264 andra stycket FEUF och artikel 280 FEUF; domstolens stadga, artikel 56 första stycket och artikel 60 andra stycket; rådets beslut 2010/413/GUSP, bilaga II; rådets förordning nr 961/2010, bilaga VIII, rådets förordning nr 1245/2011, och rådets förordning nr 267/2012, bilaga IX)
1. Se domen.
(se punkterna 31 och 32)
2. Se domen.
(se punkterna 47 och 49)
3. Varken Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna eller fördragen innehåller några bestämmelser om att juridiska personer som är organ som kan hänföras till staten inte omfattas av skyddet för de grundläggande rättigheterna. Artikel 34 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna är emellertid en processuell bestämmelse som inte är tillämplig på förfaranden vid unionsdomstolen. Syftet med denna bestämmelse är att förhindra att en stat som är part i Europakonventionen både är klagande och motpart i ett mål vid Europadomstolen. Den omständigheten att staten är garant för att de grundläggande rättigheterna iakttas inom dess territorium saknar relevans för omfattningen av de rättigheter som de juridiska personer som är organ som kan hänföras till samma stat kan göra gällande i tredjeländer. Varken det faktum att en stat äger majoriteten av aktierna i en juridisk person, eller det faktum att de banktjänster som tillhandahålls av denna juridiska person är nödvändiga för att statens ekonomi ska fungera, innebär att denna verksamhet utgör offentlig förvaltning, eller att den juridiska personen deltar i utövandet av den offentliga makten.
(se punkterna 57, 59, 61 och 65)
4. Om inte tvingande skäl hänförliga till unionens eller dess medlemsstaters säkerhet eller internationella förbindelser utgör hinder för att vissa uppgifter lämnas till de berörda, är rådet skyldigt att underrätta en enhet som blir till föremål för restriktiva åtgärder om de specifika och konkreta skälen till varför rådet anser att dessa åtgärder måste vidtas. Det krävs inte att samtliga faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse, utan även utifrån sammanhanget och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området.
Ett enda skäl för att ta upp sökanden i förteckningen över enheter som deltar i kärnvapenspridningen, vilket innebär att sökandens medel och ekonomiska tillgångar fryses, varvid detta skäl består i att sökanden tagit över bankoperationer från en annan juridisk person som redan fanns upptagen i förteckningen och var föremål för restriktiva åtgärder, är inte tillräckligt tydligt, eftersom det inte specificeras vad som avses med att sökanden tagit över bankoperationerna och eftersom det inte anges vilka av bankens operationer som sökanden skulle ha tagit över, ej heller vilka tredje parter som i slutänden skulle ha dragit nytta av operationerna.
(se punkterna 72, 73, 77 och 80)
5. Se domen.
(se punkterna 86, 89 och 90)
6. Se domen.
(se punkterna 87 och 88)