Mål C‑660/21
Procureur de la République
mot
K.B.
och
F.S
(begäran om förhandsavgörande
från Tribunal correctionnel de Villefranche-sur-Saône)
Domstolens dom (stora avdelningen) av den 22 juni 2023
”Begäran om förhandsavgörande – Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa – Straffrättsligt samarbete – Direktiv 2012/13/EU – Artiklarna 3 och 4 – Skyldighet för de behöriga myndigheterna att utan dröjsmål informera misstänkta och tilltalade om deras rätt att tiga – Artikel 8.2 – Rätt att göra gällande ett åsidosättande av denna skyldighet – Nationell lagstiftning enligt vilken en brottmålsdomstol inte får pröva ett sådant åsidosättande ex officio – Artiklarna 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
1. Grundläggande rättigheter – Rätt till ett effektivt rättsmedel och till att få sin sak prövad – Rätten till försvar – Stadfäst såväl i stadgan om de grundläggande rättigheterna som i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna – Samma innebörd och räckvidd – Den skyddsnivå som säkerställs genom stadgan står inte i strid med det skydd som garanteras i nämnda konvention
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 47 första och andra styckena, 48.2 och 52.3)
(se punkterna 41 och 45)
2. Straffrättsligt samarbete – Rätt till information vid straffrättsliga förfaranden – Direktiv 2012/13 – Skyldighet för de behöriga myndigheterna att utan dröjsmål informera misstänkta och tilltalade om deras rätt att tiga – Rätt att göra gällande ett åsidosättande av denna skyldighet – Nationell lagstiftning enligt vilken en brottmålsdomstol inte får pröva ett sådant åsidosättande ex officio – Tillåtet – Villkor – Konkret och faktisk möjlighet för misstänkta och tilltalade att ha tillgång till en försvarare – Rätt till tillgång till akten och rätt att inom en rimlig tidsfrist göra gällande ett åsidosättande
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 47 första och andra styckena, 48.2 och 51.1; Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13, artiklarna 3.1 e, 4.1 och 8.2, 2013/48, artiklarna 3 och 9.1, och 2016/1919)
(se punkterna 40, 43, 44, 46, 48 och 53 samt domslutet)
Resumé
Den 22 mars 2021 ombads K.B. och F.S. av polistjänstemän att identifiera sig och greps på bar gärning för stöld av bränsle.
Den franska domstol som ska pröva brottmålet mot K.B och F.S. konstaterade att utredningsåtgärder hade vidtagits och att självinkriminerande uttalanden inhämtats innan K.B. och F.S. informerades om sina rättigheter, i strid med den nationella lagstiftning(1) som införlivar artiklarna 3 och 4 i direktiv 2012/13.(2) Mot bakgrund av att det dröjde för länge innan de misstänkta anhölls och informerades om sina rättigheter, bland annat rätten att tiga, anser den domstolen att rätten att inte vittna mot sig själv har åsidosatts. Under dessa omständigheter ska genomsökningen av bilen, anhållandet av de misstänkta och alla handlingar som följde av detta i princip ogiltigförklaras. I fransk straffrätt(3) ska invändningar om ett ogiltigt förfarande, såsom åsidosättande av skyldigheten att i samband med anhållandet informera en person om rätten att tiga, åberopas av den berörda personen eller dennes advokat innan något försvar i sak har lagts fram. Varken de misstänkta eller deras advokat framställde emellertid någon invändning om ogiltighet på grund av åsidosättande av denna skyldighet innan försvaret i sak lades fram.
Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att domstolarna, enligt Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike), inte har rätt att ex officio ogiltigförklara ett förfarande, såvida det inte rör sig om domstolens bristande behörighet, eftersom – såsom i förevarande fall – den tilltalade, som har rätt att bistås av en advokat när han eller hon inställer sig eller företräds vid domstol, har möjlighet att göra gällande att förfarandet är ogiltigt innan något försvar i sak lagts fram, och denna tilltalade även har en sådan möjlighet i ett överklagandemål, för det fall vederbörande inte inställde sig eller inte företräddes i målet i första instans.
I detta sammanhang har den hänskjutande domstolen frågat EU-domstolen huruvida förbudet för en nationell domstol att ex officio pröva ett åsidosättande av en sådan skyldighet som den som föreskrivs i artiklarna 3 och 4 i direktiv 2012/13, att utan dröjsmål informera misstänkta och tilltalade om deras rätt att tiga, är förenligt med unionsrätten.
I sin dom svarar EU-domstolen (stora avdelningen) att artiklarna 3, 4 och 8.2 i direktiv 2012/13, jämförda med artiklarna 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan), inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som innebär ett förbud för en brottmålsdomstol att, i syfte att kunna ogiltigförklara förfarandet, ex officio pröva huruvida de behöriga myndigheterna har åsidosatt sin skyldighet att utan dröjsmål informera misstänkta eller tilltalade om deras rätt att tiga, när dessa inte har saknat en konkret och faktisk möjlighet att bistås av en försvarare,(4) vid behov genom att använda sig av rättshjälp,(5) och när de, i förekommande fall, i likhet med sin advokat, har haft rätt att få tillgång till sin akt och att åberopa detta åsidosättande inom skälig tid.
Domstolens bedömning
Domstolen erinrar om att direktiv 2012/13(6) bygger på de rättigheter som fastställts i bland annat artiklarna 47 och 48 i stadgan och syftar till att främja dessa rättigheter i förhållande till misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden. Rätten att tiga garanteras inte enbart genom artikel 48 i stadgan, angående oskuldspresumtionen och rätten till försvar, utan även genom artikel 47 andra stycket, angående rätten att få sin sak prövad i en rättvis rättegång.
Genom artiklarna 3.1 e, 3.2, 4.1 och 4.2 i direktiv 2012/13 föreskrivs en skyldighet för medlemsstaternas behöriga myndigheter att utan dröjsmål informera misstänkta och tilltalade om deras rättigheter, bland annat om rätten att tiga. Denna information ska under alla omständigheter tillhandahållas senast före polisens eller någon annan behörig myndighets första officiella förhör med den misstänkta eller tilltalade.
Enligt artikel 8.2 i direktiv 2012/13 ska medlemsstaterna se till att misstänkta eller tilltalade eller deras försvarare ska ha rätt att, i enlighet med förfarandena i nationell rätt, angripa en eventuell underlåtenhet eller vägran från de behöriga myndigheternas sida att tillhandahålla information i enlighet med detta direktiv. Eftersom denna bestämmelse bland annat är avsedd att tillämpas i en situation där information om rätten att tiga har lämnats för sent ska misstänkta eller tilltalade eller deras försvarare kunna angripa denna bristande kommunikation
Ovannämnda bestämmelse preciserar emellertid inte på vilket sätt och inom vilka tidsfrister misstänkta och tilltalade och, i förekommande fall, deras försvarare kan åberopa att skyldigheten att utan dröjsmål informera misstänkta och tilltalade om deras rätt att tiga har åsidosatts. Inte heller preciserar den de eventuella processuella konsekvenser som följer av en underlåtenhet att åberopa att denna skyldighet har åsidosatts, såsom möjligheten för brottmålsdomstolen att ex officio pröva ett sådant åsidosättande i syfte att kunna ogiltigförklara förfarandet. Medlemsstaterna har således ett utrymme för skönsmässig bedömning när de fastställer dessa närmare förutsättningar och konsekvenser.
Medlemsstaterna är emellertid, när de genomför artiklarna 3.1 e, 4.1 och 8.2 i direktiv 2012/13, enligt artikel 51.1 i stadgan, skyldiga att säkerställa iakttagandet av de krav som följer av såväl rätten till ett effektivt rättsmedel och rätten att få sin sak prövad i en rättvis rättegång, såsom de stadfästs i artikel 47 första och andra styckena i stadgan, som av rätten till försvar enligt artikel 48.2 i stadgan, vilka konkretiseras genom dessa bestämmelser i direktiv 2012/13.
Domstolen påpekar i detta hänseende att det enligt fransk straffrätt,(7) enligt de förklaringar som den franska regeringen har lämnat, är möjligt för misstänkta eller tilltalade och, i förekommande fall, deras försvarare att när som helst, från anhållandet till dess att försvaret i sak läggs fram, göra gällande att det skett ett åsidosättande av skyldigheten att utan dröjsmål informera misstänkta och tilltalade om deras rätt att tiga, varvid det preciseras att såväl dessa misstänkta och tilltalade som deras försvarare har rätt att få tillgång till handlingarna i ärendet och, bland annat, till det protokoll i vilket det fastställs att anhållandet och de rättigheter som är knutna till anhållandet har delgetts.
Medlemsstaterna kan, med stöd av det handlingsutrymme som de har enligt direktiv 2012/13, tidsmässigt begränsa åberopandet av ett sådant åsidosättande till skedet innan ett försvar i sak har lagts fram. Domstolen finner i synnerhet att förbudet för brottmålsdomstolen att ex officio pröva detta åsidosättande i syfte att kunna ogiltigförklara förfarandet i princip iakttar rättigheterna i stadgan, när misstänkta, tilltalade eller deras försvarare har haft en konkret och faktisk möjlighet att åberopa det aktuella åsidosättandet och när de har haft en rimlig tidsfrist för att göra detta och tillgång till handlingarna i målet.
Denna slutsats gäller emellertid endast under förutsättning att dessa personer på ett konkret och effektivt sätt, under den frist som gäller för dem för att åberopa ett åsidosättande av artiklarna 3.1 e och 4.1 i direktiv 2012/13, har åtnjutit rätten att bistås av en försvarare, såsom den slås fast i artikel 3 i direktiv 2013/48 och såsom den underlättas genom det rättshjälpssystem som föreskrivs i direktiv 2016/1919.
Det förhållandet att misstänkta och tilltalade ska ha en konkret och faktisk möjlighet enligt nationell rätt att bistås av en advokat utesluter emellertid inte att de, för det fall de avstår från denna möjlighet, i princip måste tåla de eventuella konsekvenserna av detta avstående, under förutsättning att avståendet skett i enlighet med direktiv 2013/48. Den misstänkta eller tilltalade ska i detta hänseende, muntligen eller skriftligen, ha fått tydlig och tillräcklig information avfattad på ett enkelt och begripligt språk om innebörden av rätten att bistås av en försvarare och om de eventuella konsekvenserna av att avstå från den, och avståendet ska vara frivilligt och otvetydigt.
Slutligen påpekar domstolen att det enligt Europadomstolens praxis, när ett förfarandefel har konstaterats, ankommer på de nationella domstolarna att bedöma huruvida detta fel har avhjälpts under det efterföljande förfarandet, eftersom avsaknaden av en sådan bedömning i sig, i princip, är oförenlig med kraven på en rättvis rättegång i den mening som avses i artikel 6 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.(8) För det fall en misstänkt inte i rätt tid har informerats om sin rätt att inte vittna mot sig själv och sin rätt att tiga, ska det bedömas huruvida det straffrättsliga förfarandet i sin helhet, trots denna brist, kan anses vara rättvist. Därvid ska en rad faktorer beaktas, bland annat huruvida de uttalanden som inhämtats utan sådan information ingår som en viktig del i bevisningen mot vederbörande samt styrkan hos övriga uppgifter i akten.(9)