Förenade målen T‑407/06 och T‑408/06
Zhejiang Aokang Shoes Co., Ltd och Wenzhou Taima Shoes Co., Ltd
mot
Europeiska unionens råd
”Dumpning – Import av skodon med överdelar av läder med ursprung i Kina och Vietnam – Status som företag som verkar i en marknadsekonomi – Individuell behandling – Stickprovsförfarande – Rätten till försvar – Likabehandling – Skada – Berättigade förväntningar – Motiveringsskyldighet”
Sammanfattning av domen
1. Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Dumpningsmarginal – Fastställande av normalvärdet – Stickprovsförfarande
(Rådets förordning nr 384/96, artiklarna 9.6 och 17.1, 17.2 och 17.3)
2. Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Dumpningsmarginal – Fastställande av normalvärdet – Import från sådana länder utan marknadsekonomi som avses i artikel 2.7 b i förordning nr 384/96 – Stickprovsförfarande
(Rådets förordning nr 384/96, artiklarna 2.7 b, 9.6, 17.1 och 17.3)
3. Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Antidumpningsförfarande – Rätten till försvar – Kommissionens slutliga utlämnande av uppgifter till företaget
(Rådets förordning nr 384/96, artikel 20.2 och 20.4)
4. Gemenskapsrätt – Principer – Rätten till försvar – Iakttagande i administrativa förfaranden – Antidumpning – Institutionernas skyldighet att se till att de berörda företagen informeras – Handling med kompletterande slutliga upplysningar
(Rådets förordning nr 384/96, artikel 20.5)
5. Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Skada – Period som ska beaktas
(Rådets förordning nr 384/96, artikel 3.2)
1. Enligt ordalydelsen i artikel 17.1 och 17.3 i den grundläggande antidumpningsförordningen nr 384/96 innebär tillämpningen av ett stickprovsförfarande som teknik – med hjälp av vilket det är möjligt att hantera ett stort antal klagande, exportörer, importörer, typer av produkter eller transaktioner – en begränsning av undersökningen. Denna bedömning bekräftas av artikel 9.6 i nämnda förordning, enligt vilken de tillverkare som inte ingår i urvalet inte inkluderas i undersökningen.
I grundförordningen föreskrivs dock att när denna begränsning tillämpas ska gemenskapsinstitutionerna uppfylla två skyldigheter. För det första ska urvalet vara representativt i den mening som avses i artikel 17.1 och 17.2 i grundförordningen. För det andra föreskrivs i artikel 9.6 i grundförordningen att den dumpningsmarginal som fastställs för de företag som inte ingår i urvalet inte får överskrida den vägda genomsnittliga dumpningsmarginal som fastställs för de parter som utgör urvalet.
(se punkterna 83 och 84)
2. Vid tillämpning av stickprovsmetoden i artikel 17 i den grundläggande antidumpningsförordningen nr 384/96 kan de tillverkare som inte ingår i urvalet endast med stöd av artikel 17.3 i denna förordning begära att en individuell dumpningsmarginal ska beräknas för dem, och endast under förutsättning att en ansökan om tillerkännande av ställning som företag som verkar i en marknadsekonomi eller om individuell behandling har bifallits, när det är fråga om de länder som avses i artikel 2.7 b i denna förordning. Genom denna bestämmelse ges emellertid kommissionen befogenhet att, med hänsyn till antalet sådana ansökningar, bedöma huruvida det skulle bli orimligt betungande för den att granska dessa eller huruvida det skulle förhindra att undersökningen avslutades i rätt tid.
Av vad som anförts följer att de företag som inte ingår i urvalet vid tillämpning av ett stickprovsförfarande inte har en ovillkorlig rätt enligt den grundläggande antidumpningsförordningen att få en individuell dumpningsmarginal beräknad. Huruvida en sådan begäran beviljas beror nämligen på kommissionens beslut om tillämpningen av artikel 17.3 i denna förordning. Kommissionen är inte heller skyldig att granska ansökningar som lämnats in av de företag som inte ingår i urvalet, om kommissionen med tillämpning av artikel 17.3 i grundförordningen kommer fram till att det skulle bli orimligt betungande och förhindra att undersökningen avslutades i rätt tid att beräkna individuella dumpningsmarginaler. Beviljandet av marknadsekonomisk status eller individuell behandling enligt artikel 2.7 b i grundförordningen syftar nämligen endast till att fastställa metoden för att beräkna normalvärdet vid beräkning av de individuella dumpningsmarginalerna.
Tillämpningen av dessa regler strider inte mot principen om likabehandling av de företag som ingår i urvalet och av dem som inte ingår i urvalet. Dessa två kategorier av företag befinner sig nämligen i olika situationer, då kommissionen är skyldig att beräkna en individuell dumpningsmarginal för de förstnämnda företagen, vilket förutsätter att det görs en prövning av en ansökan om marknadsekonomisk status eller individuell behandling och att denna beviljas, medan kommissionen inte är skyldig att fastställa en individuell dumpningsmarginal för de sistnämnda företagen.
Principen om likabehandling av de företag som inte ingår i urvalet innebär inte att kommissionen är skyldig att pröva samtliga ansökningar som har lämnats in, så att den genomsnittliga dumpningsmarginalen för de företag som ingår i urvalet och som har beviljats marknadsekonomisk eller individuell behandling ska tillämpas på de exportörer eller tillverkare som inte ingår i urvalet, men som har beviljats marknadsekonomisk status eller individuell behandling.
För det fall antalet ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling är så stort att en prövning av dessa skulle förhindra att undersökningen avslutades i rätt tid, är gemenskapsinstitutionerna enligt artikel 17.3 i grundförordningen nämligen inte skyldiga att pröva alla dessa ansökningar. Detta gäller även en prövning i det enda syftet att bland de företag som inte ingår i urvalet skilja mellan dem som kan, respektive inte kan, beviljas marknadsekonomisk status eller individuell behandling, i syfte att för de förstnämnda tillämpa den genomsnittliga dumpningsmarginalen för de företag i urvalet för vilka sådan status eller behandling har beviljats, utan att för den skull beräkna en individuell dumpningsmarginal.
(se punkterna 87–89 och 92–94)
3. De företag som berörs av en undersökning som föregår antagandet av en antidumpningsförordning ska under det administrativa förfarandet ges tillfälle att framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda omständigheterna och förhållandena verkligen föreligger och är relevanta och på den bevisning som enligt kommissionen styrker dess påstående om att det har förekommit dumpning och att denna har orsakat skada.
Den omständigheten att den slutgiltiga informationen är ofullständig, vilken information parterna har begärt med stöd av artikel 20.2 i den grundläggande antidumpningsförordningen nr 384/96, innebär att en förordning om införande av slutgiltiga antidumpningstullar är ogiltig endast om, på grund av denna ofullständighet, de berörda parterna inte kan tillvarata sina intressen på ett tillfredsställande sätt. Så är särskilt fallet om underlåtenheten avser omständigheter och överväganden som skiljer sig från dem som legat till grund för de preliminära åtgärderna, till vilka särskild hänsyn måste tas i den slutgiltiga informationen enligt den ovannämnda bestämmelsen. Så är även fallet om underlåtenheten avser andra omständigheter och överväganden än dem som ligger till grund för ett beslut fattat av kommissionen eller rådet efter det att den slutliga upplysningshandlingen lämnats ut, enligt artikel 20.4 sista meningen i grundförordningen.
Den omständigheten att kommissionen har ändrat sin bedömning till följd av de synpunkter som de berörda parterna lämnade på den slutliga upplysningshandlingen utgör inte i sig ett åsidosättande av rätten till försvar. Det följer nämligen av artikel 20.4 sista meningen i grundförordningen att den slutliga upplysningshandlingen inte inverkar på något beslut som kommissionen eller rådet därefter kan komma att fatta. Denna bestämmelse medför endast en skyldighet för kommissionen att så snart som möjligt informera om de omständigheter och överväganden som skiljer sig från dem som stöder kommissionens inledande tillvägagångssätt enligt den slutliga upplysningshandlingen. I syfte att avgöra om kommissionen har iakttagit de berörda parternas rättigheter, som följer av artikel 20.4 sista meningen i grundförordningen, ska det följaktligen kontrolleras om kommissionen underrättade parterna om de omständigheter och överväganden som den lagt till grund för den nya bedömningen av skadan och utformningen av de åtgärder som är erforderliga för att undanröja den, i den utsträckning som dessa skiljer sig från dem som kommissionen redogjort för i den slutliga upplysningshandlingen.
(se punkterna 108, 132, 133, 138 och 139)
4. Kommissionen åsidosätter artikel 20.5 i grundförordningen om den ger en tillverkare som är föremål för en antidumpningsundersökning en tidsfrist som är kortare än tio dagar för att lämna synpunkter på handlingen med kompletterande slutliga upplysningar. Denna omständighet är emellertid inte i sig tillräcklig för att den angripna förordningen ska ogiltigförklaras. Det krävs nämligen dessutom att den omständigheten att sökandena beviljades en kortare tidsfrist än den föreskrivna på ett konkret sätt har påverkat sökandenas rätt till försvar inom ramen för förfarandet i fråga.
(se punkt 145)
5. Införandet av antidumpningstullar utgör inte en påföljd för tidigare uppträdande utan är en säkerhets- och skyddsåtgärd mot otillbörlig konkurrens till följd av dumpning. Det är därför nödvändigt att undersökningen utförs på grundval av så aktuella uppgifter som möjligt i syfte att kunna fastställa antidumpningstullar som är ägnade att skydda gemenskapsindustrin mot dumpning.
När gemenskapsinstitutionerna konstaterar en importökning av en produkt, som dessförinnan varit föremål för kvantitativa kvoter, efter det att dessa restriktioner tagits bort, kan de ta hänsyn till denna ökning när de bedömer den skada som vållats gemenskapsindustrin.
(se punkterna 155 och 156)