TRIBUNALENS DOM (avdelningen för överklaganden)
den 17 maj 2018 (*)
”Överklagande – Personalmål – Tillfälligt anställda – Rekrytering – Läkarundersökning – Ofullständig hälsodeklaration vid läkarundersökningen – Retroaktiv tillämpning av det medicinska förbehållet – Beslut att inte bevilja invaliditetsersättning – Verkställighet av en dom från personaldomstolen varigenom det första beslutet ogiltigförklarades”
I mål T‑701/16 P,
angående ett mål om överklagande av den dom som Europeiska unionens personaldomstol (andra avdelningen) meddelade den 21 juli 2016 i målet AV mot kommissionen (F‑91/15, EU:F:2016:170), med yrkande om att den domen ska upphävas,
Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av C. Berardis-Kayser, C. Ehrbar och T. Bohr, därefter av C. Ehrbar och T. Bohr, samtliga i egenskap av ombud,
klagande,
i vilket den andra parten är
AV, tidigare tillfälligt anställd vid kommissionen, företrädd av J.‑N. Louis och N. de Montigny, avocats,
sökande i första instans,
meddelar
TRIBUNALEN (avdelningen för överklaganden),
sammansatt av ordföranden M. Jaeger samt domarna M. Prek (referent) och A. Dittrich,
justitiesekreterare: handläggaren G. Predonzani,
efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 18 januari 2018,
följande
Dom
1 Europeiska kommissionen har genom sitt överklagande med stöd av artikel 9 i bilaga I till stadgan för Europeiska unionens domstol yrkat att tribunalen ska upphäva den dom som den 21 juli 2016 meddelades av Europeiska unionens personaldomstol (andra avdelningen) i målet AV/kommissionen (F‑91/15, EU:F:2016:170) (nedan kallad den överklagade domen). Personaldomstolen ogiltigförklarade genom den domen kommissionens beslut av den 16 september 2014 att på AV:s anställning tillämpa det medicinska förbehåll som avses i artikel 32 i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren).
Bakgrund till tvisten
2 Bakgrunden till tvisten beskrivs i punkterna 3–30 i den överklagade domen enligt följande:
”3 Den 18 mars 2005 läkarundersöktes [AV] inför anställning. Kommissionen hade för avsikt att rekrytera honom som tillfälligt anställd i enlighet med ett tidsbegränsat anställningsavtal som skulle löpa från den 16 april 2005 till den 15 april 2009. Vid denna läkarundersökning undertecknade [AV] en blankett av vilken framgick att han inte uppvisade någon personlig riskfaktor bortsett från en form av dyslipidemi, att han inte tidigare hade haft några allvarligare sjukdomar och att han inte stod under behandling med något läkemedel.
4 Den förtroendeläkare som utförde läkarundersökningen inför anställning, doktor A, utfärdade ett tjänstbarhetsintyg med innebörden att [AV] var fysiskt lämpad att utföra de arbetsuppgifter för vilka han var tänkt att rekryteras.
5 Den 16 april 2005 tillträdde [AV] sin tjänst inom kommissionen och placerades vid Gemensamma forskningscentret (GFC) i Ispra (Italien).
6 Den 26 juni 2005 gjorde förtroendeläkaren vid den medicinska avdelningen i Ispra bedömningen att [AV] led av en psykiatrisk sjukdom. Den 21 juli 2005 underrättade [AV] chefen för den medicinska avdelningen i Ispra om att han hade fått behandling för den berörda sjukdomen i omkring femton år. Av en rapport upprättad av chefen för den medicinska avdelningen i Ispra framgår vidare att [AV] under ett samtal den 5 december 2005 uppgav, som svar på en fråga, att han vid läkarundersökningen inför anställning hade underlåtit att nämna den sjukdom som han led av.
7 [AV] var vid ett stort antal tillfällen frånvarande från arbetet på grund av sjukdom. Med anledning av detta beslutade kommissionen den 12 september 2008 med stöd av artikel 16 i anställningsvillkoren att [AV] skulle vara tjänstledig utan lön.
8 Den 17 november 2008 begärde [AV:s] ombud att ärendet skulle hänskjutas till invaliditetskommittén.
9 Genom skrivelse av den 16 februari 2009 underrättade myndigheten med befogenhet att sluta anställningsavtal [AV] om sitt beslut av den 4 februari 2009 att hänskjuta hans ärende till invaliditetskommittén.
10 Den 9 maj 2009 fann invaliditetskommittén enhälligt att [AV] på grund av sin psykiatriska sjukdom hade drabbats av en total bestående invaliditet som hindrade honom från att utföra sina arbetsuppgifter.
11 Chefen för den medicinska avdelningen i Ispra delgav den 24 juli 2009 [AV:s] ombud dels invaliditetskommitténs slutsatser, dels det beslut som myndigheten med befogenhet att sluta anställningsavtal den 9 juli 2009 hade fattat om att det medicinska förbehållet skulle tillämpas på [AV] med retroaktiv verkan från den dag då han tillträdde sin tjänst, dels det beslut som myndigheten med befogenhet att sluta anställningsavtal den 13 juli 2009 hade fattat om att [AV:s] anställning skulle upphöra på grund av hans bestående invaliditet och att han inte skulle beviljas invaliditetsersättning.
12 [AV] anförde klagomål mot besluten av den 9 juli 2009 och den 13 juli 2009. Med anledning av dessa klagomål återkallade myndigheten med befogenhet att sluta anställningsavtal båda besluten den 5 februari 2010.
13 Genom skrivelse av den 5 februari 2010 uppmanade myndigheten med befogenhet att sluta anställningsavtal [AV] att framföra sina synpunkter beträffande att han vid läkarundersökningen inför anställning inte hade angett ’en sjukdom som [han] ju ha[de] haft i ett stort antal år och för vilken [han] erhöll behandling även [vid den tidpunkt då han undertecknade blanketten under läkarundersökningen inför anställning]’.
14 [AV] framförde sina synpunkter i skrivelse av den 15 februari 2010. Hans ombud förtydligade sedan synpunkterna i skrivelse av den 16 februari 2010. [AV] hävdade bland annat att hans hälsotillstånd vid tiden för läkarundersökningen inför anställning hade varit ’optimalt’, att han hade arbetat ’i många år på ansvarsfulla befattningar i privata företag’ och att hans sjukdom vid tiden för rekryteringen ’[hade varit] ett minne blott’.
15 Genom intern skrivelse av den 3 mars 2010 uppgav chefen för den medicinska avdelningen i Ispra, doktor B, för generaldirektören för Generaldirektoratet (GD) Personal och säkerhet att om [AV] vid läkarundersökningen inför anställning hade nämnt den sjukdom som han led av, skulle läkarna ha utfärdat ett intyg med innebörden att han var ’ej lämpad’ för en tjänst som yrkesutbildad arbetare eller ’lämpad med förbehåll’ för en rent administrativ tjänst (nedan kallad skrivelsen av den 3 mars 2010).
16 Den 12 april 2010 beslutade myndigheten med befogenhet att sluta anställningsavtal att det medicinska förbehållet enligt artikel 32 första stycket i anställningsvillkoren skulle tillämpas [på AV] med retroaktiv verkan från den dag då han anställdes, väsentligen med hänvisning till att om [AV] hade nämnt sin befintliga sjukdom vid läkarundersökningen inför anställning, ’skulle det medicinska förbehållet ha tillämpats på honom’ (nedan kallat beslutet av den 12 april 2010).
17 Den 16 april 2010 beslutade myndigheten med befogenhet att sluta anställningsavtal dels att ’[AV] per den 30 april 2010 tills vidare [skulle] arbetsbefrias’ med anledning av dennes totala invaliditet, dels att [AV] inte skulle beviljas invaliditetsersättning, eftersom den invaliditet som han uppvisade var ’densamma som [hade] föranlett tillämpningen av det medicinska förbehållet’ (nedan kallat beslutet av den 16 april 2010).
18 Genom ansökan som inkom till personaldomstolens kansli den 31 mars 2011 och registrerades under målnummer F‑4/11 yrkade [AV] att beslutet av den 12 april 2010 och beslutet av den 16 april 2010 skulle ogiltigförklaras.
19 Genom dom av den 10 juli 2012 i målet AV mot kommissionen (F‑4/11, EU:F:2012:96) (nedan kallad domen av den 10 juli 2012) ogiltigförklarade personaldomstolen dels beslutet av den 12 april 2010, dels beslutet av den 16 april 2010 i den del som [AV] genom det beslutet förvägrades invaliditetsersättning.
20 I synnerhet fann personaldomstolen att ’i det specialfall där det efter läkarundersökningen inför anställning framkommer att en övrig anställd inte har svarat ärligt och fullständigt på de frågor som förtroendeläkaren under nämnda undersökning ställde om hans eller hennes hälsotillstånd, får myndigheten med befogenhet att sluta anställningsavtal återkalla sitt ursprungliga beslut om att inte tillämpa det medicinska förbehållet och fatta ett nytt beslut om retroaktiv tillämpning av nämnda förbehåll’. Personaldomstolen tillade att ’[m]yndigheten med befogenhet att sluta anställningsavtal [emellertid] är … skyldig att först iaktta det förfarande som anges i artikel 32 i anställningsvillkoren, nämligen att dels inhämta ett utlåtande från förtroendeläkaren om huruvida sjukdomen eller funktionshindret skulle ha motiverat tillämpning av det medicinska förbehållet på den berördes anställning, dels delge den anställde det beslut som myndigheten har fattat med stöd av nämnda utlåtande, så att den anställde i förekommande fall kan överklaga beslutet till invaliditetskommittén’. Personaldomstolen framhöll i detta sammanhang att ’en sådan fråga, som innebär att det behöver bedömas huruvida sjukdomen eller funktionshindret kunde leda till att den anställde drabbades av invaliditet eller avled inom fem år från det att han tillträdde tjänsten vid institutionen, är en fråga av medicinsk art som det uteslutande ankommer på förtroendeläkaren och – efter överklagande – invaliditetskommittén att avgöra’ (dom av den 10 juli 2012, punkt 34).
21 Därefter fann personaldomstolen att kommissionen hade haft fog för sin bedömning att [AV] inte hade svarat fullständigt och ärligt på de frågor som förtroendeläkaren hade ställt till honom under läkarundersökningen inför anställning (dom av den 10 juli 2012, punkt 36) men att varken förtroendeläkaren eller invaliditetskommittén specifikt hade tillfrågats om huruvida ett omnämnande av den berörda sjukdomen under läkarundersökningen inför anställning skulle ha föranlett den medicinska avdelningen att göra bedömningen att ett medicinskt förbehåll var påkallat vid denna sjukdom på grund av dess följder och konsekvenser (dom av den 10 juli 2012, punkterna 37–40). När det i synnerhet gällde skrivelsen av den 3 mars 2010 fann personaldomstolen att kommissionen uttryckligen hade angett att myndigheten med befogenhet att sluta anställningsavtal inte hade grundat beslutet av den 12 april 2010 på nämnda skrivelse (dom av den 10 juli 2012, punkt 39).
22 Genom skrivelse av den 20 juli 2012 underrättade kommissionen [AV] om sin bedömning att ’domen [av den 10 juli 2012] lämpligen [skulle] verkställas genom att invaliditetskommittén sammankalla[de]s på nytt, så att den [kunde] besvara den fråga som avs[åg]s i punkterna 37–40 i domskälen, nämligen huruvida [AV:s] sjukdom, om den hade uppgetts under läkarundersökningen inför anställning, skulle ha motiverat tillämpning av det medicinska förbehållet’. I samma skrivelse uppmanade kommissionen [AV] att utse en läkare som skulle företräda honom i invaliditetskommittén.
23 Den 7 februari 2013 utsåg [AV] en läkare som skulle företräda honom i invaliditetskommittén. Sedan kommissionen hade utsett en läkare i mars 2013, sammanträdde invaliditetskommittén den 30 april 2013.
24 Genom skrivelse av den 16 december 2013 uppmanade [AV] den läkare som hade företrätt kommissionen i invaliditetskommittén att till honom översända nämnda kommittés slutsatser och i förekommande fall det beslut som hade fattats av myndigheten med befogenhet att sluta anställningsavtal.
25 Genom skrivelse av den 10 april 2014 översände kommissionen [till AV] invaliditetskommitténs slutsatser, av vilka det framgick att om [AV] hade uppgett sin sjukdom vid läkarundersökningen inför anställning, ’skulle förtroendeläkaren … ha uppmanat [myndigheten med befogenhet att sluta anställningsavtal] att tillämpa ett … medicinskt förbehåll [med stöd] av art[ikel] 32 i [anställningsvillkoren]’.
26 Genom skrivelse av den 10 april 2014 uppmanade [AV] kommissionen att ange varför invaliditetskommitténs slutsatser hade delgetts honom så sent och huruvida myndigheten med befogenhet att sluta anställningsavtal hade fattat något beslut med anledning av nämnda slutsatser.
27 Den 16 september 2014 beslutade kommissionen att det medicinska förbehållet enligt artikel 32 i anställningsvillkoren skulle tillämpas [på AV] under en period av fem år räknat från den dag då han tillträdde sin tjänst som tillfälligt anställd, det vill säga den 16 april 2005, och att han inte skulle beviljas invaliditetsersättning på grund av att den invaliditet som han uppvisade var densamma som hade föranlett tillämpningen av det medicinska förbehållet (nedan kallat det omtvistade beslutet).
28 Den 22 december 2014 framställde [AV] ett klagomål mot det omtvistade beslutet med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen. Dessutom yrkade [AV] ’med hänvisning till invaliditetskommitténs slutsatser av den 30 april 2013’ att han tillfälligt skulle arbetsbefrias och att han skulle beviljas invaliditetsersättning. Slutligen yrkade han ersättning till ett belopp av 50 000 euro för åsidosättande av artikel 41.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
29 Genom beslut av den 21 april 2015 avslog kommissionen [AV:s] klagomål.
30 Den 22 juni 2015 ansökte [AV] med stöd av artikel 110 i rättegångsreglerna om rättshjälp för att kunna väcka talan mot det omtvistade beslutet. Hans ansökan om rättshjälp bifölls genom beslut av personaldomstolens ordförande den 9 september 2015.”
3 De tillämpliga bestämmelserna har redovisats i punkt 2 i den överklagade domen.
Förfarandet i första instans och den överklagade domen
4 Genom ansökan som inkom till personaldomstolens kansli den 19 oktober 2015 väckte AV en talan som registrerades under målnummer F‑91/15. Han yrkade dels att kommissionens beslut av den 16 september 2014, med innebörden att det medicinska förbehållet enligt artikel 32 i anställningsvillkoren skulle tillämpas på honom och att han inte skulle beviljas invaliditetsersättning (nedan kallat beslutet av den 16 september 2014), skulle ogiltigförklaras, dels att kommissionen skulle förpliktas att betala 50 000 euro till honom som ersättning för ideell skada.
5 Genom den överklagade domen ogiltigförklarade personaldomstolen beslutet av den 16 september 2014. Dessutom slog personaldomstolen fast att kommissionen skulle betala 2 000 euro till AV som ersättning för den ideella skada som han hade lidit och att kommissionen, utöver att bära sina egna rättegångskostnader, även skulle ersätta AV:s rättegångskostnader.
6 Härvidlag erinrade personaldomstolen till att börja med om att ”skyldigheten att se till att administrativa förfaranden inte tar oskäligt lång tid utgör en allmän unionsrättslig princip vars fullgörande det ankommer på unionsdomstolen att säkerställa” och att den därmed sammanhängande rättigheten avspeglas i artikel 41.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna såsom ”en beståndsdel i rätten till god förvaltning” (den överklagade domen, punkt 44).
7 Personaldomstolen framhöll emellertid att ”ett åsidosättande av principen om skälig tidsåtgång i allmänhet inte kan motivera en ogiltigförklaring av ett beslut som har fattats efter ett administrativt förfarande” och att ”ett åsidosättande av principen om skälig tidsåtgång kan inverka på det administrativa förfarandets giltighet endast när den oskäliga tidsåtgången kan påverka själva innehållet i det fattade beslutet” (den överklagade domen, punkt 45).
8 Vidare fann personaldomstolen – i motsats till vad kommissionen hade gjort gällande – att ”den dag som sk[ulle] beaktas vid bedömningen av huruvida förfarandet ha[de] slutförts inom skälig tid” inte var den 17 november 2008 (den dag då AV begärde att invaliditetsförfarandet skulle inledas) utan ”den 5 december 2005, det vill säga den dag då [AV] tydligt och otvetydigt erkände att han vid läkarundersökningen inför anställning hade underlåtit att redogöra för sin psykiatriska sjukdom” (den överklagade domen, punkt 47).
9 Efter att ha erinrat om att ”det [var] ostridigt mellan parterna att [myndigheten med befogenhet att sluta anställningsavtal] senast den dagen fick kännedom … om att nämnda undersökning hade grundat sig på ofullständiga uppgifter” fann personaldomstolen därefter att ”[nämnda myndighet] mot bakgrund av denna sålunda konstaterade väsentliga oegentlighet tvivelsutan hade möjlighet att vidta de därav påkallade åtgärderna med anledning av de rättsliga konsekvenserna såvitt avsåg giltigheten för [AV:s] avtal och den eventuella tillämpningen av det medicinska förbehållet”. I detta sammanhang framhöll personaldomstolen vidare att ”[myndigheten] inte förrän den 9 juli 2009 för första gången tog ställning till det lämpliga i att tillämpa det medicinska förbehållet [på AV] med retroaktiv verkan från och med den dag då denne trädde i tjänst, det vill säga mer än tre år och sju månader efter det att [nämnda myndighet] hade fått kännedom om att [AV] själv hade erkänt att han vid läkarundersökningen inför anställning hade underlåtit att nämna den sjukdom som han led av” (den överklagade domen, punkterna 47 och 48).
10 På grundval av detta gjorde personaldomstolen bedömningen att ”en sådan tidsåtgång, som kommissionen inte ha[de] kunnat förklara, [inte kunde] anses skälig och således str[ed] mot rätten till god förvaltning” (den överklagade domen, punkt 49).
11 Därefter erinrade personaldomstolen om att ”artikel 32 i anställningsvillkoren föruts[atte] att [myndigheten med befogenhet att sluta anställningsavtal] fatta[de] ett slutligt beslut om huruvida det medicinska förbehållet sk[ulle] tillämpas på grundval av de uppgifter som förtroendeläkaren ha[de] inhämtat vid undersökningen inför anställning eller, under de ytterst särpräglade omständigheter som [var] för handen i det aktuella målet, så snart den förfoga[de] över relevanta kompletterande upplysningar som i väsentlig grad ändra[de] de uppgifter som ha[de] inhämtats vid läkarundersökningen inför anställning”. Därvidlag framhöll personaldomstolen att ”kommissionen [i det aktuella fallet] inte ha[de] fattat sitt första beslut om att tillämpa det medicinska förbehållet [på AV] förrän den 9 juli 2009, det vill säga nästan tre månader efter det att hans anställningsavtal hade löpt ut och nästan åtta månader efter det att han hade begärt att frågan skulle hänskjutas till invaliditetskommittén” (den överklagade domen, punkt 50).
12 Personaldomstolen fann att ”denna tidsåtgång k[unde] påverka innehållet i beslutet av den 9 juli 2009 om att med retroaktiv verkan tillämpa det medicinska förbehållet [på AV] inte endast på grund av att tre år och sju månader hade förflutit sedan [myndigheten med befogenhet att sluta anställningsavtal] fick kännedom om [AV:s] sjukdom utan även – och i synnerhet – med tanke på att invaliditetskommittén den 9 maj 2009 hade funnit att [AV] led av en total bestående invaliditet som hindrade honom från att utföra sina arbetsuppgifter”. Enligt personaldomstolen hade ”beslutet att tillämpa det medicinska förbehållet … i praktiken omvandlats till ett beslut om att med omedelbar verkan utesluta [AV] från de föreskrivna garantierna vid invaliditet såvitt avsåg en redan uppkommen invaliditet” (den överklagade domen, punkt 51).
13 När det gäller det beslut som myndigheten med befogenhet att sluta anställningsavtal (nedan kallad anställningsmyndigheten) fattade den 12 april 2010, med innebörden att det medicinska förbehållet skulle tillämpas på AV med retroaktiv verkan från och med den dag då han trädde i tjänst (nedan kallat beslutet av den 12 april 2010), framhöll personaldomstolen att ”det beslutet, som i allt väsentligt var identiskt med beslutet av den 9 juli 2009, fattades fyra år och fyra månader efter det att [anställningsmyndigheten] fick kännedom om [AV:s] sjukdom och endast fyra dagar innan [anställningsmyndigheten] beslutade att [AV] tillfälligt skulle arbetsbefrias på grund av hans invaliditet” (den överklagade domen, punkt 52).
14 Personaldomstolen underströk vidare att den oskäliga tidsåtgång som den hade konstaterat förvisso ”ha[de] hindrat kommissionen från att tillämpa det medicinska förbehållet [på AV]” men att ”beslutet [av den 16 september 2014], som [i allt väsentligt var] identiskt med besluten av den 9 juli 2009 och av den 12 april 2010, [hade] fatta[ts] nästan nio år efter det att kommissionen [hade fått] kännedom om att undersökningen inför anställning inte hade gått till på rätt sätt” och ”att detta beslut nödvändigtvis [var] behäftat med samma oegentlighet” (den överklagade domen, punkt 53).
15 I detta sammanhang påtalade personaldomstolen också att ”den omständigheten att beslutet av den 12 april 2010 ha[de] ogiltigförklarats på grund av ett förfarandefel [inte] frånt[og] … [AV] möjligheten att inom ramen för ett förfarande om verkställighet av domen om ogiltigförklaring åberopa en materiell grund som ha[de] anförts till stöd för den talan som ha[de lett] fram till domen om ogiltigförklaring”. Därvidlag noterade personaldomstolen att ”det framg[ick] av punkt 29 i domen av den 10 juli 2012 [att AV] i det berörda målet verkligen hade åberopat en grund som avsåg åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen” (den överklagade domen, punkt 54).
Förfarandet vid tribunalen och parternas yrkanden
16 Genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 30 september 2016 ingav kommissionen förevarande överklagande.
17 Den 24 februari 2017 ingav AV svarsskrivelse jämte anslutningsöverklagande.
18 Genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 29 mars 2017 ansökte kommissionen om att få inge replik. Ansökan beviljades av ordföranden på avdelningen för överklaganden genom beslut av den 3 april 2017.
19 Den 12 maj 2017 ingav kommissionen replik.
20 Den 12 juli 2017 ingav AV duplik. Genom skrivelse samma dag återkallade AV sitt anslutningsöverklagande. Den 4 augusti 2017 meddelade kommissionen att den inte hade något att anmärka med anledning av att AV hade återkallat anslutningsöverklagandet.
21 Genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 5 september 2017 begärde AV med stöd av artikel 207 i tribunalens rättegångsregler att få yttra sig inom ramen för den muntliga delen av förfarandet. Kommissionen inkom inte med någon begäran om att det skulle hållas muntlig förhandling inom den frist som anges i nämnda bestämmelse.
22 Den 21 november 2017 beslutade den andra avdelningen på förslag av referenten att inleda den muntliga delen av förfarandet.
23 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– upphäva den överklagade domen,
– hänskjuta målet till tribunalen i första instans,
– förordna att frågan om rättegångskostnader anstår.
24 AV har yrkat att tribunalen ska
– ogilla överklagandet såsom uppenbart ogrundat,
– förplikta kommissionen att i överensstämmelse med anslutningsöverklagandet betala 50 000 euro till honom som ersättning för ideell och ekonomisk skada,
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
25 Tribunalen noterar att AV har återkallat sitt anslutningsöverklagande och att tribunalen därför saknar anledning att pröva AV:s yrkande om att kommissionen ska förpliktas att betala 50 000 euro till honom som ersättning för ideell och ekonomisk skada.
Rättslig bedömning
26 Kommissionen har åberopat två grunder till stöd för överklagandet. Inom ramen för den första grunden har kommissionen gjort gällande att personaldomstolen tillämpade principen om skälig tidsåtgång på ett felaktigt sätt och åsidosatte sin motiveringsskyldighet när den gjorde bedömningen att den omständigheten att det hade tagit oskäligt lång tid att fatta beslutet av den 16 september 2014 kunde påverka själva innehållet i det beslutet. Kommissionens andra grund avser åsidosättande av rättskraften i förhållande till domen av den 10 juli 2012 i målet AV/kommissionen (F‑4/11, EU:F:2012:96).
27 Tribunalen finner det lämpligt att först pröva den andra grunden och därefter den första grunden.
Den andra grunden: åsidosättande av rättskraftsprincipen
28 Inom ramen för sin andra grund har kommissionen hävdat att personaldomstolen åsidosatte rättskraften hos domen av den 10 juli 2012 i målet AV/kommissionen (F‑4/11, EU:F:2012:96).
29 Tribunalen erinrar inledningsvis om att det är viktigt – för att säkerställa såväl en stabil rättsordning och stabila rättsförhållanden som en god rättskipning – att det inte längre ska vara möjligt att angripa domstolsavgöranden som har vunnit laga kraft efter det att tillgängliga rättsmedel har uttömts eller efter det att fristerna för dessa har löpt ut (dom av den 30 september 2003, Köbler, C‑224/01, EU:C:2003:513, punkt 38). Detta är skälet till att lagakraftvunna domstolsavgöranden äger rättskraft.
30 Vidare ska det framhållas att rättskraften omfattar de sak- och rättsfrågor som faktiskt eller med nödvändighet har avgjorts genom det aktuella avgörandet (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 17 december 2009, Nijs/revisionsrätten, T-567/08 P, EU:T:2009:523, punkt 32, och dom av den 25 februari 2015, Walton/kommissionen, T‑261/14 P, EU:T:2015:110, punkt 36) och att rättskraften inte endast avser domslutet utan även de domskäl som är nödvändiga för och därmed oskiljbara från domslutet (dom av den 19 april 2012, Artegodan/kommissionen, C‑221/10 P, EU:C:2012:216, punkt 87).
31 Att en talan grundar sig på påståenden som även har framförts i ett tidigare mål innebär slutligen inte nödvändigtvis att denna talan är att betrakta som en upprepning av den tidigare talan, utan att om den senare talan även stöder sig på andra faktiska och rättsliga grunder ska den ses som en ny talan (dom av den 13 september 2011, Michail/kommissionen, F-100/09, EU:F:2011:132, punkt 31; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 1996, Altmann m.fl./kommissionen, T‑177/94 och T‑377/94, EU:T:1996:193, punkt 52).
32 I det aktuella fallet ska det framhållas att ogiltigförklaringen av beslutet av den 12 april 2010 genom domen av den 10 juli 2012 i målet AV/kommissionen (F‑4/11, EU:F:2012:96) och ogiltigförklaringen av beslutet av den 16 september 2014 genom den överklagade domen inte grundar sig på samma skäl.
33 I den rättskraftsägande domen av den 10 juli 2012 i målet AV/kommissionen (F‑4/11, EU:F:2012:96) grundade personaldomstolen nämligen sitt beslut att ogiltigförklara beslutet av den 12 april 2010 på att förfarandet enligt artikel 32 i anställningsvillkoren hade åsidosatts. I det sammanhanget angav personaldomstolen otvetydigt att det saknades anledning att pröva påståendet att principen om skälig tidsåtgång skulle ha åsidosatts.
34 Frågan är emellertid huruvida personaldomstolen redan i de för domslutet nödvändiga domskälen i domen av den 10 juli 2012 i målet AV/kommissionen (F-4/11, EU:F:2012:96) tog ställning till huruvida principen om skälig tidsåtgång hade åsidosatts och till vad ett sådant åsidosättande i förekommande fall innebar för möjligheterna att fatta ett nytt beslut enligt förfarandet i artikel 32 i anställningsvillkoren.
35 Därvidlag måste det konstateras att det inte framgår av någon punkt i domen av den 10 juli 2012 i målet AV/kommissionen (F-4/11, EU:F:2012:96) att personaldomstolen skulle ha haft för avsikt att direkt eller indirekt ta ställning till huruvida principen om skälig tidsåtgång hade åsidosatts, och än mindre till vilka konsekvenserna av ett sådant åsidosättande skulle bli.
36 Den omständigheten att personaldomstolen i domen av den 10 juli 2012 i målet AV/kommissionen (F‑4/11, EU:F:2012:96) ogiltigförklarade beslutet av den 12 april 2010 på grund av åsidosättande av artikel 32 i anställningsvillkoren kan inte – i motsats till vad kommissionen i allt väsentligt har gjort gällande – tolkas som ett ställningstagande varigenom personaldomstolen underförstått skulle ha avgjort frågan huruvida principen om skälig tidsåtgång hade åsidosatts och därvid dels skulle ha bemyndigat anställningsmyndigheten att återkalla beslutet av den 12 april 2010 och fatta ett nytt beslut enligt förfarandet i artikel 32 i anställningsvillkoren, dels för all framtid skulle ha omöjliggjort varje diskussion om huruvida principen om skälig tidsåtgång hade åsidosatts och i än högre grad om vilka konsekvenserna av ett sådant åsidosättande skulle bli.
37 En sådan tolkning framstår som särskilt svår att försvara med tanke på att den strider mot punkt 42 i domen av den 10 juli 2012 i målet AV/kommissionen (F‑4/11, EU:F:2012:96), där personaldomstolen – som har framgått ovan i punkt 33 – uttryckligen angav att den inte ansåg det nödvändigt att pröva de övriga grunder som hade anförts i ansökan.
38 Kommissionen har således utgått från den felaktiga premissen att personaldomstolen i domen av den 10 juli 2012 i målet AV/kommissionen (F-4/11, EU:F:2012:96) yttrade sig om den grund som avsåg åsidosättande av principen om skälig tidsåtgång.
39 I detta sammanhang ska det också framhållas att de domskäl som var nödvändiga för domslutet i domen av den 10 juli 2012 i målet AV/kommissionen (F-4/11, EU:F:2012:96) uteslutande avsåg artikel 32 i anställningsvillkoren. Detta betyder att även om personaldomstolen faktiskt hade prövat den grund som avsåg åsidosättande av principen om skälig tidsåtgång och därvid funnit att något sådant åsidosättande inte förelåg eller att principen hade åsidosatts men att åsidosättandet saknade betydelse för det beslut som talan avsåg, skulle inga av de domskäl som avsåg den grunden ha ägt rättskraft, eftersom dessa domskäl inte var nödvändiga för domslutet i nämnda dom.
40 Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.
Den första grunden: felaktig tillämpning av principen om skälig tidsåtgång och åsidosättande av motiveringsskyldigheten
41 Inom ramen för den första grunden har kommissionen gjort gällande att personaldomstolen tillämpade principen om skälig tidsåtgång på ett felaktigt sätt. Till att börja med anser kommissionen att personaldomstolen underlät att beakta att det endast är i undantagsfall som ett beslut kan ogiltigförklaras på grund av åsidosättande av den principen. Vidare gjorde personaldomstolen enligt kommissionen en felaktig bedömning när den fann att den omständigheten att det hade tagit oskäligt lång tid att fatta beslutet av den 16 september 2014 kunde påverka själva innehållet i det beslutet. Slutligen anser kommissionen att den överklagade domen är otillräckligt motiverad i så måtto att personaldomstolen inte har angett skälen till att den oskäliga tidsåtgången skulle ha påverkat innehållet i nämnda beslut.
42 AV har bestritt kommissionens argument. Till att börja med anser han att den överklagade domen är tillräckligt motiverad, eftersom personaldomstolen i punkterna 44–51 i nämnda dom tydligt angav dels varför den ansåg att gränsen för vad som kunde ses som skälig tidsåtgång hade överskridits i det aktuella fallet, dels varför den ansåg att den oskäliga tidsåtgången kunde påverka innehållet i beslutet av den 16 september 2014. Vidare har AV gjort gällande att han på grund av den oskäliga tidsåtgången saknade möjlighet att lämna relevanta upplysningar rörande de förklaringar som han hade avgett vid läkarundersökningen inför anställning. Han har klandrat kommissionen för dess underlåtenhet att uppmana den läkare som utförde nämnda läkarundersökning inför anställning och den årliga läkarundersökningen år 2006 att dels närmare ange hur undersökningen gick till, dels förklara varför denne år 2006, trots sin kännedom om AV:s sjukdom, utfärdade ett tjänstbarhetsintyg utan förbehåll. AV har också framhållit att kommissionen inte beslutade att tillämpa det medicinska förbehållet på hans anställning förrän efter det att den hade konstaterat att han led av en total bestående invaliditet som hindrade honom från att utföra sina arbetsuppgifter. Vidare har AV noterat att personaldomstolen i den överklagade domen fann att invaliditetskommittén inte hade yttrat sig i den separata frågan huruvida hans sjukdom skulle ha motiverat tillämpningen av det medicinska förbehållet. I detta sammanhang har AV gjort gällande att kommissionen åsidosatte principen om skälig tidsåtgång genom att i tre år och sju månader förbli passiv. Slutligen har AV hävdat att kommissionen åsidosatte artikel 266 FEUF genom att underlåta att vidta de åtgärder som var nödvändiga för att följa domen av den 10 juli 2012 i målet AV/kommissionen (F‑4/11, EU:F:2012:96), eftersom kommissionen rättsstridigt underlät att uppdra åt en förtroendeläkare att bedöma huruvida AV:s sjukdom skulle ha motiverat tillämpningen av det medicinska förbehållet.
43 Tribunalen framhåller inledningsvis att kommissionen i repliken klart och tydligt angav att den ”inte bestr[ed] [personaldomstolens] konstaterande [i den överklagade domen med innebörden] att det [hade tagit] oskäligt lång tid att fatta beslutet om att tillämpa det medicinska förbehållet med retroaktiv verkan” utan att dess ”anmärkningar mot den överklagade domen avs[åg] de slutsatser som [personaldomstolen] ha[de] dragit utifrån det konstaterandet, nämligen att det omtvistade beslutet sk[ulle] ogiltigförklaras”.
44 Således har kommissionen inte bestritt att den åsidosatte principen om skälig tidsåtgång genom att inte fatta beslutet av den 9 juli 2009 förrän tre år och sju månader efter det att den fick kännedom om att AV själv hade erkänt att han vid undersökningen inför anställning hade underlåtit att nämna den sjukdom som han led av. Vidare har kommissionen inte heller bestritt att beslutet av den 12 april 2010 och beslutet av den 16 september 2014 följaktligen inte heller fattades inom skälig tid. Däremot har kommissionen ifrågasatt personaldomstolens slutsatser i den överklagade domen med innebörden att den oskäliga tidsåtgången var ägnad att påverka själva innehållet i beslutet av den 16 september 2014.
45 Skyldigheten att slutföra administrativa förfaranden inom skälig tid utgör enligt rättspraxis en allmän unionsrättslig princip vars iakttagande ska säkerställas av unionsdomstolen, och denna princip ingår för övrigt som en av beståndsdelarna i den rätt till god förvaltning som har stadfästs genom artikel 41.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna (dom av den 11 april 2006, Angeletti/kommissionen, T‑394/03, EU:T:2006:111, punkt 162, och dom av den 6 december 2012, Füller-Tomlinson/parlamentet, T‑390/10 P, EU:T:2012:652, punkt 115).
46 Ett åsidosättande av principen om skälig tidsåtgång motiverar emellertid inte som huvudregel att det beslut som har fattats efter ett administrativt förfarande ogiltigförklaras, utan det är endast när den oskäliga tidsåtgången kan påverka själva innehållet i det beslutet som det administrativa förfarandets giltighet påverkas av att principen om skälig tidsåtgång har åsidosatts (dom av den 6 december 2012, Füller-Tomlinson/parlamentet, T‑390/10 P, EU:T:2012:652, punkt 116, och dom av den 12 maj 2016, Guittet/kommissionen, F‑92/15, EU:F:2016:118, punkt 76).
47 Det ska dessutom erinras om att i det specialfall där det efter läkarundersökningen inför anställning framkommer att en anställd inte har svarat ärligt och fullständigt på de frågor som förtroendeläkaren under nämnda undersökning ställde om hans eller hennes hälsotillstånd, får anställningsmyndigheten återkalla sitt ursprungliga beslut om att inte tillämpa det medicinska förbehållet och fatta ett nytt beslut om retroaktiv tillämpning av nämnda förbehåll (dom av den 20 juli 2016, HC/kommissionen, F‑132/15, EU:F:2016:158, punkt 85).
48 Det är mot bakgrund av denna rättspraxis som den första grunden ska prövas.
49 Härvidlag är det lämpligt att börja med att se närmare på kommissionens anmärkning om att den överklagade domen skulle vara otillräckligt motiverad i så måtto att personaldomstolen inte skulle ha angett varför den ansåg att den oskäliga tidsåtgången kunde påverka innehållet i beslutet av den 16 september 2014.
50 Personaldomstolens domar måste ha en tillräcklig motivering, så att tribunalen kan överpröva dem. Motiveringen får vara underförstådd, under förutsättning att en berörd part kan få kännedom om skälen till att domstolen i första instans inte godtog dess argument och att domstolen i andra instans ges tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning (dom av den 16 december 2010, Lebedef/kommissionen, T‑52/10 P, EU:T:2010:543, punkterna 83 och 84, och dom av den 23 april 2015, BX/kommissionen, T‑352/13 P, EU:T:2015:225 punkt 44). Vidare utgör motiveringsskyldigheten en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är hållbar, vilken är att hänföra till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende (dom av den 2 april 1998, kommissionen/Sytraval och Brink’s France, C‑367/95 P, EU:C:1998:154, punkt 67, och dom av den 21 april 2004, M/domstolen, T‑172/01, EU:T:2004:108, punkt 61).
51 I det aktuella fallet innehåller punkterna 50–54 i den överklagade domen en redogörelse för skälen till personaldomstolens bedömning att den oskäliga tidsåtgången kunde påverka själva innehållet i det beslut som fattades efter det administrativa förfarandet, det vill säga beslutet av den 16 september 2014. Närmare bestämt angav personaldomstolen att det första beslutet om att tillämpa det medicinska förbehållet på AV:s anställning, det vill säga beslutet av den 9 juli 2009, hade fattats nästan tre månader efter det att hans anställningsavtal hade löpt ut, omkring åtta månader efter det att han hade begärt att ärendet skulle hänskjutas till invaliditetskommittén, mer än tre år och sju månader efter det att anställningsmyndigheten hade fått kännedom om hans sjukdom och sedan invaliditetskommittén hade bekräftat att han till följd av nämnda sjukdom led av total bestående invaliditet. Utifrån detta drog personaldomstolen slutsatsen att beslutet av den 9 juli 2009 i praktiken hade omvandlats till ett beslut om att med omedelbar verkan utesluta AV från de föreskrivna garantierna vid invaliditet. Därför gjorde personaldomstolen bedömningen att den oskäliga tidsåtgången nödvändigtvis var ägnad att påverka innehållet i det beslutet.
52 Denna motivering måste anses vara sådan att den ger tribunalen möjlighet att utföra sin prövning och gör det möjligt för kommissionen att få kännedom om skälen till att personaldomstolen inte godtog dess argument. Således kan kommissionen inte vinna bifall för sitt överklagande på den grunden att motiveringsskyldigheten skulle ha åsidosatts.
53 När det sedan gäller de materiella aspekterna ska det prövas huruvida personaldomstolen hade fog för sin bedömning att åsidosättandet av principen om skälig tidsåtgång kunde påverka innehållet i beslutet av den 16 september 2014.
54 Därvidlag ska det först erinras om att anställningsmyndigheten i beslutet av den 16 september 2014 angav att den grundade nämnda beslut på de slutsatser som den 30 april 2013 hade antagits av de läkare som var ledamöter av invaliditetskommittén. I dessa slutsatser anges att ”om [AV] hade uppgett sin sjukdom för den läkare som ställde frågor till honom vid läkarundersökningen inför anställning, skulle hans sjukdom ha motiverat tillämpning av det medicinska förbehåll som avses i artikel 32 i anställningsvillkoren”. Det framgår således av anställningsmyndighetens beslut att beslutet att tillämpa det medicinska förbehållet på AV:s anställning grundades uteslutande på den sjukdom som AV borde ha uppgett vid läkarundersökningen inför anställning – inte på den sjukdomens utveckling efter nämnda läkarundersökning.
55 Trots detta slog personaldomstolen emellertid fast, i punkterna 50–53 i den överklagade domen, att den oskäligt långa tid som hade förflutit från det att anställningsmyndigheten fick kännedom om AV:s sjukdom till dess att beslutet av den 9 juli 2009 fattades, med innebörden att det medicinska förbehållet skulle tillämpas på AV:s anställning, hade påverkat innehållet i det beslutet (och följaktligen även innehållet i beslutet av den 12 april 2010 och innehållet i beslutet av den 16 september 2014). I detta sammanhang hänvisade personaldomstolen till ett flertal omständigheter som hade uppkommit under den oskäligt långa tiden i fråga, nämligen att beslutet av den 9 juli 2009 hade fattats efter det att anställningsavtalet hade löpt ut, efter det att AV hade begärt att ärendet skulle hänskjutas till invaliditetskommittén, flera år efter det att anställningsmyndigheten hade fått kännedom om AV:s sjukdom och efter det att invaliditetskommittén hade bekräftat att AV led av total bestående invaliditet. Personaldomstolen gjorde bedömningen att de ovannämnda händelserna under den långa perioden i fråga innebar att beslutet att tillämpa det medicinska förbehållet på AV:s anställning, med retroaktiv verkan från och med den dag då han trädde i tjänst, i praktiken hade omvandlats till ett beslut om att med omedelbar verkan utesluta AV från de föreskrivna garantierna vid invaliditet såvitt avsåg en redan uppkommen invaliditet.
56 Tribunalen anser att personaldomstolen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den på grundval av de i punkt 55 ovan beskrivna omständigheterna gjorde bedömningen att den oskäliga tidsåtgången hade påverkat innehållet i beslutet av den 16 september 2014.
57 I det aktuella fallet fattade anställningsmyndigheten två separata beslut, nämligen dels ett beslut med stöd av artikel 33 i anställningsvillkoren om att förklara AV drabbad av total bestående invaliditet, dels ett beslut med stöd av artikel 32 i anställningsvillkoren om att tillämpa det medicinska förbehållet på AV:s anställning. Dessa båda beslut fattades således på grundval av de kriterier som gäller för respektive bestämmelse.
58 Ett beslut om att tillämpa det medicinska förbehållet på en anställd fattas normalt i samband med läkarundersökningen inför anställning och således i princip innan invaliditetskommittén redovisar sina slutsatser om den berördes invaliditet och innan anställningsmyndigheten fattar beslut om att förklara den berörde invalid. Det är uteslutande på grund av de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet som beslutet att tillämpa det medicinska förbehållet på anställningen kom att fattas efter det att slutsatserna om invalidförklaring hade redovisats och efter det att anställningsavtalet hade löpt ut.
59 Personaldomstolens bedömning att beslutet av den 16 september 2014 ”i praktiken [hade] omvandlats” till ett beslut om att med omedelbar verkan utesluta AV från de föreskrivna garantierna vid invaliditet grundade sig på antagandet att när ett beslut om att med anledning av en viss sjukdom tillämpa det medicinska förbehållet på en anställning fattas efter det att slutsatser avseende invalidförklaring med anledning av samma sjukdom har redovisats och efter det att anställningsavtalet har löpt ut, påverkar dessa omständigheter automatiskt innehållet i nämnda beslut. Beslutet att tillämpa det medicinska förbehållet på anställningen grundade sig emellertid uteslutande på de uppgifter som AV borde ha lämnat vid läkarundersökningen inför anställning, varför enbart den omständigheten att beslutet att tillämpa det medicinska förbehållet på anställningen fattades efter det att anställningsavtalet hade löpt ut och efter det att invaliditetskommittén hade redovisat sina slutsatser rörande invalidförklaring inte i sig utgör tillräcklig grund för att anse att den oskäliga tidsåtgången påverkade innehållet i nämnda beslut.
60 När det efter läkarundersökningen inför anställning framkommer att en övrig anställd inte har svarat ärligt och fullständigt på de frågor som förtroendeläkaren under nämnda undersökning ställde om hans eller hennes hälsotillstånd, får anställningsmyndigheten – vilket har påpekats ovan i punkt 47 – återkalla sitt ursprungliga beslut om att inte tillämpa det medicinska förbehållet och fatta ett nytt beslut om retroaktiv tillämpning av nämnda förbehåll (dom av den 20 juli 2016, HC/kommissionen, F‑132/15, EU:F:2016:158, punkt 85).
61 Den överklagade domen innehåller inga konkreta uppgifter som gör det möjligt att – i överensstämmelse med kraven enligt den rättspraxis som har nämnts ovan i punkt 46 – konstatera att den oskäliga tidsåtgången var ägnad att i rättsligt eller faktiskt hänseende påverka beslutet att tillämpa det medicinska förbehållet på anställningen.
62 Det är med andra ord inte möjligt att med ledning av de omständigheter som personaldomstolen lade till grund för den överklagade domen göra bedömningen att beslutet av den 16 september 2014 skulle ha kunnat ha ett annat innehåll om det hade fattats innan invaliditetskommittén redovisade sina slutsatser eller innan anställningsavtalet löpte ut.
63 Eftersom det saknas konkreta uppgifter som styrker den oskäliga tidsåtgångens faktiska eller potentiella påverkan på beslutet av den 16 september 2014, kan uteslutningen av AV från de föreskrivna garantierna vid invaliditet inte ses som resultatet av att beslutet att tillämpa det medicinska förbehållet på hans anställning i praktiken har omvandlats till något annat. Denna uteslutning kan på det aktuella stadiet förklaras endast som konsekvensen av två separata beslut, nämligen för det första beslutet att tillämpa det medicinska förbehållet på AV:s anställning med hänvisning till den sjukdom som förelåg redan innan han anställdes – och som enligt invaliditetskommittén skulle ha motiverat tillämpningen av nämnda förbehåll om AV hade uppgett den vid läkarundersökningen inför anställning – och för det andra det beslut varigenom AV förklarades lida av total bestående invaliditet till följd av samma sjukdom.
64 Mot bakgrund av det ovan anförda ska överklagandet bifallas på den första grunden, varför den överklagade domen ska upphävas.
Följderna av att den överklagade domen upphävs
65 Om tribunalen upphäver ett avgörande av personaldomstolen men anser att målet inte är färdigt för avgörande, ska den enligt artikel 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2016/1192 av den 6 juli 2016 om överföring till Europeiska unionens tribunal av behörigheten att i första instans avgöra tvister mellan Europeiska unionen och dess anställda (EUT L 200, 2016, s. 137) hänskjuta målet till en annan avdelning än den som har avgjort överklagandet.
66 I det aktuella fallet prövade personaldomstolen inte den första grunden, som avsåg åsidosättande av artikel 32 i anställningsvillkoren, och inte heller den andra grunden, som avsåg åsidosättande av villkoren för återkallande av en rättsakt som ger upphov till subjektiva rättigheter. Tribunalen anser sig därför sakna förutsättningar att avgöra målet, varför detta ska hänskjutas till en annan avdelning vid tribunalen än den som har avgjort förevarande överklagande.
Rättegångskostnader
67 Eftersom målet hänskjuts till en annan avdelning vid tribunalen än den som har avgjort det aktuella överklagandet, ska frågan om rättegångskostnaderna för förevarande överklagande anstå.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (avdelningen för överklaganden)
följande:
1) Den dom som Europeiska unionens personaldomstol (andra avdelningen) meddelade den 21 juli 2016 i målet AV mot kommissionen (F‑91/15) upphävs.
2) Målet hänskjuts till en annan avdelning vid tribunalen än den som har avgjort förevarande överklagande.
3) Frågan om rättegångskostnader anstår.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 17 maj 2018.
Underskrifter