DOMSTOLENS DOM
den 26 januari 1999 (1)
Fri rörlighet för arbetstagare - Samtidigt uttag av inkomstskatt och
socialförsäkringsavgifter - Tak för sociala avgifter tillämpas inte på arbetstagare
som flyttar från en medlemsstat till en annan medlemsstat medan det däremot
tillämpas på arbetstagare som inte har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet -
Eventuell kompensation genom inkomstskattemässiga förmåner - Eventuell
oförenlighet med gemenskapsrätten - Följder
I mål C-18/95,
angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Gerechtshof te
's-Hertogenbosch (Nederländerna), att domstolen skall meddela ett
förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan
F.C. Terhoeve
och
Inspecteur van de Belastingdienst Particulieren/Ondernemingen buitenland,
angående tolkningen av artiklarna 7 och 48 i EEG-fördraget och artikel 7.2 i rådets
förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria
rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, s. 2; svensk specialutgåva, område 5,
volym 1, s. 33),
meddelar
DOMSTOLEN
sammansatt av ordföranden på fjärde och sjätte avdelningen P.J.G. Kapteyn,
tillförordnad ordförande, avdelningsordförandena G. Hirsch och P. Jann samt
domarna G.F. Mancini (referent), J.C. Moitinho de Almeida, C. Gulmann,
J.L. Murray, L. Sevón, M. Wathelet, R. Schintgen och K.M. Ioannou,
generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer,
justitiesekreterare: avdelningsdirektören D. Louterman-Hubeau,
med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:
- F.C. Terhoeve, genom F.W. van Eig och S. Feenstra, skatterådgivare hos
Moret Ernst & Young,
- Nederländernas regering, genom juridiske rådgivaren A. Bos,
utrikesministeriet, i egenskap av ombud,
- Europeiska gemenskapernas kommission, genom B.J. Drijber och
I. Martínez del Peral Cagigal, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till förhandlingsrapporten,
efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 17 mars 1998 av:
F.C. Terhoeve, företrädd av S. Feenstra, Nederländernas regering, företrädd av
juridiske rådgivaren M. Fierstra, utrikesministeriet, i egenskap av ombud, och
kommissionen, företrädd av juridiske rådgivaren P.J. Kuijper, i egenskap av ombud,
och efter att den 30 april 1998 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
- 1.
- Gerechtshof te 's-Hertogenbosch har genom beslut av den 30 december 1994, som
inkom till domstolen den 23 januari 1995, i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget
ställt flera frågor om tolkningen av artiklarna 7 och 48 i EEG-fördraget och
artikel 7.2 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om
arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, s. 2; svensk
specialutgåva, område 5, volym 1, s. 33).
- 2.
- Dessa frågor har uppkommit i en tvist mellan Terhoeve och Inspecteur van de
Belastingdienst Particulieren/Ondernemingen buitenland (skattemyndigheten,
avdelningen för person- och företagsbeskattning, utlandsärenden, nedan kallad
skattemyndigheten) angående ett samtidigt uttag av inkomstskatt och
socialförsäkringsavgifter för år 1990.
Den nationella rätten
- 3.
- I nederländsk rätt - särskilt algemene ouderdomswet (lag om allmänt
pensionsförsäkringssystem), algemene weduwen- en wezenwet (lag om allmänt
system för änkor och föräldralösa), algemene arbeidsongeschiktheidswet (lag om
allmänt system i fråga om arbetsoförmåga) och algemene wet bijzondere
ziektekosten (lag om allmänt system för särskilda utgifter vid sjukdom) - fastställs
obligatoriska försäkringssystem som i princip tillämpas på alla personer som är
bosatta i Nederländerna.
- 4.
- Det finns ett nära samband mellan uppbörden av socialförsäkringsavgifter och
uppbörden av skatt på inkomst av tjänst och annan inkomstskatt. Fram till år 1990
erlades inkomstskatt genom två separata uttag på den beskattningsbara inkomsten,
varav det ena uttaget gjordes för att uppbära socialförsäkringsavgifter och det
andra uttaget gjordes för att uppbära inkomstskatten i egentlig mening. För att
förhindra att det uppkom en bristande överensstämmelse mellan betalda avgifter
och de förmåner som kunde förutses på grundval av socialförsäkringar, föreskrevs
i de bestämmelser som var tillämpliga på förmånerna att avgifterna inte skulle
uppbäras i den mån inkomsten inte översteg en viss angiven gräns. Det föreskrevs
dessutom att den högsta inkomsten vid avgiftsberäkningen skulle sänkas
proportionerligt när den berörde endast hade varit avgiftsskyldig under en del av
året.
- 5.
- Särskilda regler gäller när en person är bosatt i Nederländerna under en del av ett
kalenderår och utomlands under en annan del, och han under dessa två perioder
har beskattningsbara inkomster i Nederländerna.
- 6.
- Frågan huruvida en sådan skattskyldig skulle beskattas vid ett eller två tillfällen för
de inkomster som belöpte på kalenderåret saknade lagreglering fram till år 1990.
Det gjordes i praktiken två uttag för att uppbära inkomstskatten, varav det ena
uttaget avsåg den period under vilken den skattskyldige var bosatt i Nederländerna
och det andra uttaget avsåg den period under vilken han var bosatt utomlands. De
sociala avgifterna var däremot endast föremål för en och samma uppbörd.
- 7.
- Den så kallade Oortlagstiftningen, som syftar till att förenkla det nationella
systemet för uppbörd av inkomstskatt och socialförsäkringsavgifter, trädde i kraft
år 1990 i Nederländerna. Från och med detta år skulle dessa olika uttag vidtas
samtidigt och omfattas av en enda skattsedel, såväl för skattskyldiga som var
bosatta i Nederländerna som för skattskyldiga som var bosatta utomlands.
- 8.
- Från och med nämnda tidpunkt stadgas i artikel 62 i Wet op de inkomstenbelasting
(lag om inkomstskatt, nedan kallad WIB) att det, när en skattskyldig under ett
kalenderår är skyldig att betala skatt såväl i Nederländerna som utomlands, skall
göras två separata uppbörder av skatten på den inkomst som har förvärvats
utomlands och skatten på den inkomst som har förvärvats i Nederländerna. Om
den skattskyldige även är skyldig att betala socialförsäkringsavgifter, skall
bestämmelserna om uppbörd och indrivning av inkomstskatt tillämpas i tillämpliga
delar.
- 9.
- Uppbörden av socialförsäkringsavgifter regleras i Wet financiering volksverzekering
(lag om finansiering av allmän socialförsäkring, nedan kallad WFV). I enlighet med
artikel 8 i WFV utgörs inkomsten som ligger till grund för avgiftsberäkningen av
den beskattningsbara inkomsten eller den beskattningsbara inkomsten i
Nederländerna, i den mening som avses i WIB. Eftersom de
socialförsäkringsförmåner som den skattskyldige har rätt till inte har något samband
med de betalda avgifterna, stadgas emellertid i artikel 10.6 i WFV att dessa avgifter
endast skall tas ut på ett belopp som motsvarar det första inkomstskatteintervallet
och att de därför i princip inte får överstiga en viss angiven nivå (nedan kallad
taket).
- 10.
- Det ges i ovannämnda artikel 8 ingen rättslig grund för uppbörden av avgifter när
en person som omfattas av en obligatorisk försäkring har inkomster som inte är
föremål för den skatt som uttas på inkomsterna för dem som är bosatta i
Nederländerna. Enligt artikel 6 i Uitvoeringsregeling premieheffing
volksverzekeringen (verkställighetsföreskrifter om socialförsäkringsavgifter) skall
emellertid de personer som är försäkrade genom sådan verksamhet för vilken gäller
att inkomst från denna inte är inkomstskattepliktig, vid tillämpningen av artikel 8
i WFV, ändå anses som skattskyldiga även för dessa inkomster. För dessa personer
skall nettoinkomsten från de verksamheter genom vilka de är försäkrade, vid
tillämpningen av artikel 8 i WFV läggas till den beskattningsbara inkomsten i
Nederländerna med avseende på inkomstskatten.
- 11.
- Av detta följer att en person som under samma år har varit skyldig att betala skatt
både i Nederländerna och utomlands får två skattsedlar avseende samtidigt uttag
av skatt och socialförsäkringsavgifter. För de skattskyldiga som fortsätter att
omfattas av det obligatoriska socialförsäkringssystemet under hela året upptas
emellertid i var och en av dessa två skattsedlar det högsta beskattningsunderlag på
grundval av vilket socialförsäkringsavgifterna får tas ut. Beroende på
omständigheterna i varje enskilt fall kan denna ordning leda till att de avgifter som
den berörde är skyldig att betala överstiger det tak som beräknas på ett belopp
som motsvarar det första inkomstintervallet i tabellen. Denna nackdel kan i vissa
fall kompenseras eller överkompenseras genom andra fördelar beroende på att
inkomsten för varje period beskattas för sig, vilket kan leda till att lägre skattesatser
tillämpas.
Tvisten i målet vid den nationella domstolen
- 12.
- Mellan den 1 januari och den 6 november 1990 bodde och arbetade nederländske
medborgaren Terhoeve i Förenade kungariket, eftersom hans arbetsgivare, som var
etablerad i Nederländerna, hade sänt honom dit för tjänstgöring. I enlighet med
nederländsk lag ansågs Terhoeve under denna period, för inkomstskatteändamål,
som en skattskyldig som var bosatt utomlands. Den inkomst som han under dessa
månader hade förvärvat genom sina verksamhet i Förenade kungariket var
följaktligen inte skattepliktig i Nederländerna. Terhoeve fortsatte däremot att vara
försäkrad enligt det obligatoriska systemet för social trygghet i Nederländerna.
- 13.
- Den berörde flyttade den 7 november 1990 till Nederländerna, varefter han till och
med utgången av detta år, för inkomstskatteändamål, ansågs som en skattskyldig
som var bosatt i detta land. Terhoeve förklarade, vilket inte bestreds, vid
förhandlingen inför den nationella domstolen att han under år 1990 inte till
övervägande del hade förvärvat sin inkomst i en och samma medlemsstat.
- 14.
- Skattemyndigheten beslutade den 29 april 1992 om samtidigt uttag av inkomstskatt
och socialförsäkringsavgifter av den berörde för den period under vilken denne
ansågs som en skattskyldig som var bosatt i Nederländerna. Uttaget beräknades på
grundval av en beskattningsbar inkomst på 15 658 HFL och omfattade ett belopp
på 1 441 HFL avseende socialförsäkringsavgifter, beräknat på grundval av ett
beskattningsunderlag på 6 522 HFL. Den berörde har återkallat det klagomål som
han först hade anfört mot denna beskattning, som således har vunnit laga kraft.
- 15.
- Skattemyndigheten beslutade den 30 juni 1992 om ett annat samtidigt skatteuttag
av den berörde för den period under vilken denne ansågs som en skattskyldig som
var bosatt utomlands. Uttaget avsåg dels inkomstskatt, beräknad på en inkomst på
16 201 HFL som hade förvärvats i Nederländerna och som härrörde från en
anställning och fast egendom i samma stat, dels socialförsäkringsavgifter som
beräknades på grundval av ett beskattningsunderlag på 98 201 HFL och som
uppgick till 9 309 HFL, som motsvarade det högsta belopp som avses i artikel 10.6
i WFV.
- 16.
- Skattemyndigheten kom fram till detta avgiftsbelopp eftersom den bland annat tog
hänsyn till de inkomster - som inte var inkomstskattepliktiga i Nederländerna -
som Terhoeve hade förvärvat år 1990 genom sin anställning i Förenade kungariket.
- 17.
- Av det ovan anförda följer att de socialförsäkringsavgifter som Terhoeve krävdes
på i de två skattsedlarna uppgick till 10 750 HFL (varav 1 441 HFL för den period
under vilken han ansågs vara bosatt i Nederländerna och 9 309 HFL för den period
under vilken han ansågs vara bosatt utomlands). Däremot skulle, i enlighet med de
nederländska bestämmelser som var tillämpliga, en skattskyldig som under hela året
hade ansetts vara bosatt i Nederländerna eller utomlands endast ha betalat
socialförsäkringsavgifter upp till ett tak på 9 309 HFL.
- 18.
- Det är ostridigt att en avgiftsinbetalning som överstiger taket inte medför en rätt
till ytterligare förmåner, eftersom de socialförsäkringsförmåner som den
skattskyldige har rätt till inte har något samband med de inbetalade avgifterna.
Terhoeve har följaktligen tvingats betala ett belopp som överstiger taket för år
1990, utan att få större rättigheter än de personer som har betalat avgifter som
motsvarar taket.
- 19.
- Terhoeve anförde först ett klagomål mot den andra skattsedeln hos
skattemyndigheten, som avslog klagomålet.
- 20.
- Han väckte därefter talan vid Gerechtshof te 's-Hertogenbosch och hävdade särskilt
att den nederländska lagstiftningen, i vilken det föreskrivs två separata uttag trots
att det tak som fastställs för uppbörden av socialförsäkringsavgifterna inte har
minskats i förhållande till den period som omfattas, är oförenlig med artikel 48 i
fördraget. Enligt Terhoeve är det här, vad beträffar beräkningen av
socialförsäkringsavgifterna för perioden från den 1 januari till och med
den 6 november 1990, fråga om indirekt diskriminering på grund av nationalitet,
i den meningen att de utvandrare och invandrare som drabbas av högre avgifter i
huvudsak är medborgare i andra medlemsstater.
- 21.
- Skattemyndigheten har inför den nationella domstolen, utan att lämna närmare
uppgifter till stöd för sin ståndpunkt, invänt att nästan hälften av de skattskyldiga
som var bosatta utomlands, verkliga eller fiktiva, var nederländska medborgare,
vilket den berörde inte har ansett sig kunna bestrida på ett motiverat sätt.
- 22.
- Av beslutet om hänskjutande framgår att Terhoeves ståndpunkt, i enlighet med de
nederländska bevisreglerna inom skatteområdet, följaktligen inte kan godtas.
- 23.
- Den nationella domstolen är för det första inte säker på att det vid den nationella
domstolen aktuella fallet omfattas av artikel 48 i fördraget. Den undrar för det
andra om den nederländska bevisrätten kan tillämpas utan begränsningar eller om
det i gemenskapsrätten uppställs vissa principer eller regler inom området. Den
förhör sig för det tredje angående räckvidden av gemenskapsbestämmelserna om
den fria rörligheten för arbetstagare. Slutligen frågar den sig vilka följder det får
för det fall de nederländska bestämmelserna anses vara oförenliga med
gemenskapsrätten.
- 24.
- Eftersom Gerechtshof te 's-Hertogenbosch ansåg att det var nödvändigt att fråga
domstolen om hur gemenskapsrätten skall tolkas, beslutade den att förklara målet
vilande för att ställa följande frågor till domstolen:
1) Är gemenskapsrättens bestämmelser i fråga om fri rörlighet för arbetstagare
tillämpliga på en person som är medborgare i en medlemsstat, som inom
loppet av ett år flyttar till denna medlemsstat från en annan medlemsstat
och som under detta år först utövar en anställning i den ena och sedan i
den andra av dessa medlemsstater, då han under detta år inte till
övervägande del har förvärvat inkomsterna i en av de båda
medlemsstaterna?
2) a) Följer det av gemenskapsrättens bestämmelser, i synnerhet av
artiklarna 7 och 48.2 i EEG-fördraget och artikel 7.2 i förordning
nr 1612/68, att det vid tillämpningen av föreskrifter genom vilka
utvandrare och invandrare missgynnas i fråga om
socialförsäkringsavgifter skall presumeras att detta i huvudsak drabbar
medborgare i andra medlemsstater?
b) Är det fråga om en presumtion som kan eller som inte kan
motbevisas om frågan under a besvaras jakande?
c) Om det är fråga om en presumtion som kan motbevisas, kan den då
kullkastas med tillämpning enbart av ifrågavarande medlemsstats
processrätt, och särskilt bevisrätt, eller krävs i detta fall även att vissa
förutsättningar i gemenskapsrätten är uppfyllda?
d) Vilken betydelse har följande omständigheter i detta mål om det i
gemenskapsrätten krävs att vissa förutsättningar är uppfyllda för att
denna presumtion skall kunna kullkastas?
- Svaranden har anfört att den mycket större kategorin av i
utlandet bosatta skattskyldiga nästan till hälften bestod av den
egna statens medborgare, utan att i målet inge några uppgifter
som stöder detta påstående.
- Den berörde, som har gjort gällande indirekt diskriminering på
grund av nationalitet, har inte bestritt riktigheten av svarandens
påstående.
- Svaranden har avsevärt bättre möjligheter än den berörde att
inhämta uppgifter genom vilka ovannämnda presumtion
eventuellt kan kullkastas.
3) Finns det en gemenskapsbestämmelse som, oberoende av huruvida det är
fråga om (indirekt) diskriminering på grund av nationalitet, utgör hinder för
att en medlemsstat ålägger en arbetstagare som under ett kalenderår har
flyttat från denna medlemsstat till en annan medlemsstat, eller omvänt, att
för det år då flytten ägde rum betala socialförsäkringsavgifter som är högre
än för en arbetstagare som hela året under i övrigt samma omständigheter
har varit bosatt i en och samma medlemsstat?
4) Om sådana högre avgifter som avses i föregående fråga principiellt sett
strider mot artikel 7 eller artikel 48.2 i EEG-fördraget eller mot någon
annan gemenskapsbestämmelse, kan denna åtgärd då vara berättigad på
grund av en eller flera av följande omständigheter, ensamma eller i
förening?
- Åtgärden följer av föreskrifter som för att förenkla uppbörden i stor
utsträckning, om än inte fullständigt, låter inkomstskatten och
socialförsäkringsavgifterna sammanfalla.
- Lösningar som, om detta förhållande kvarstår, förhindrar att nyss
nämnda högre avgifter tas ut leder till tekniska tillämpningssvårigheter
eller innebär en risk för överkompensation.
- Den ekonomiska börda som följer av inkomstskatt jämte
socialförsäkringsavgifter för det år då flytten äger rum är i vissa fall,
om än inte i detta fall, mindre för invandrare och utvandrare än för
personer som under i övrigt samma omständigheter har haft samma
bosättning under hela året.
5) a) Om sådana högre avgifter som omnämns i den tredje frågan strider
mot artikel 7 eller artikel 48.2 i EEG-fördraget eller mot någon annan
gemenskapsbestämmelse, skall då endast inkomst av tjänst eller även
den berördes andra inkomster, såsom inkomst av fast egendom,
beaktas vid bedömningen av om det i ett konkret fall verkligen är
fråga om högre avgifter?
b) Hur skall det bedömas om och i vilken mån avgifterna på inkomst av
tjänst är till nackdel för ifrågavarande migrerande arbetstagare om
ingen annan inkomst än inkomst av tjänst skall beaktas?
6) a) Om det i detta fall är fråga om en överträdelse av en
gemenskapsbestämmelse, är den nationella domstolen då förpliktad
att undanröja denna överträdelse, även om den då är tvungen att välja
mellan olika alternativ, vilka alla har sina för- och nackdelar?
b) Om den nationella domstolen i detta fall verkligen undanröjer en
överträdelse av EG-rätten, ger gemenskapsrätten då anvisningar
beträffande det val som den nationella domstolen härvid har att göra
mellan de olika möjliga lösningarna?
Den första frågan
- 25.
- Den nationella domstolen önskar genom sin första fråga i huvudsak få veta om en
arbetstagare kan åberopa artikel 48 i fördraget och artikel 7 i förordning nr 1612/68
gentemot den medlemsstat som han är medborgare i, när han har varit bosatt och
utövat en anställning i en annan medlemsstat.
- 26.
- Det skall härvid erinras om att det av en fast rättspraxis framgår att fördragets
bestämmelser om fri rörlighet för personer och de rättsakter som har antagits för
att genomföra dessa bestämmelser inte kan tillämpas på verksamhet som inte har
någon som helst anknytning till de förhållanden som avses i gemenskapsrätten, och
som till alla relevanta delar är begränsade till en och samma medlemsstat (dom av
den 28 januari 1992 i mål C-332/90, Steen, REG 1992, s. I-341, punkt 9, av
den 16 januari 1997 i mål C-134/95, USSL nr 47 di Biella, REG 1997, s. I-195,
punkt 19, av den 5 juni 1997 i de förenade målen C-64/96 och C-65/96, Uecker och
Jacquet, REG 1997, s. I-3171, punkt 16, och av den 2 juli 1998 i de förenade
målen C-225/95-C-227/95, Kapasakalis m.fl., REG 1998, s. 0000, punkt 22).
- 27.
- Såsom domstolen särskilt har påpekat i dom av den 23 februari 1994 i
mål C-419/92, Scholz (REG 1994, s. I-505, punkt 9) omfattas emellertid alla
medborgare inom gemenskapen, oavsett bosättningsort och nationalitet, som har
använt sig av rätten till fri rörlighet för arbetstagare och som har förvärvsarbetat
i en annan medlemsstat, av tillämpningsområdet för ovannämnda bestämmelser.
- 28.
- Av detta följer att även om Terhoeve, som är nederländsk medborgare, önskar göra
gällande bestämmelserna om fri rörlighet för arbetstagare gentemot de
nederländska myndigheterna, har detta ingen betydelse för tillämpningen av
nämnda bestämmelser i det fall som är aktuellt vid den nationella domstolen. Han
har nämligen klagat på just det förhållandet att han har missgynnats till följd av att
han bedrev sin verksamhet i en annan medlemsstat.
- 29.
- Den första frågan skall därför besvaras så, att en arbetstagare kan åberopa
artikel 48 i fördraget och artikel 7 i förordning nr 1612/68 gentemot den
medlemsstat som han är medborgare i, när han har varit bosatt och utövat en
anställning i en annan medlemsstat.
Den andra och den tredje frågan
- 30.
- Den nationella domstolen önskar genom sin andra och tredje fråga, som skall
behandlas tillsammans, i huvudsak få veta om artiklarna 7 och 48 i fördraget eller
artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 utgör hinder för att en medlemsstat av en
arbetstagare, som under loppet av ett år har flyttat från en medlemsstat till en
annan medlemsstat för att där utöva en anställning, tar ut högre
socialförsäkringsavgifter än vad som, under samma omständigheter, skulle tas ut av
en arbetstagare som under hela året har varit bosatt i medlemsstaten i fråga, utan
att den förste arbetstagaren i övrigt åtnjuter ytterligare sociala förmåner. För det
fall svaret på denna fråga beror på huruvida arbetstagare som är medborgare i
andra medlemsstater diskrimineras, önskar den nationella domstolen dessutom få
veta om en sådan diskriminering under sådana omständigheter skall presumeras
föreligga och, i förekommande fall, om denna presumtion kan kullkastas och under
vilka förutsättningar detta kan ske.
- 31.
- Det skall inledningsvis konstateras att det av artikel 14.1 a i förordning (EEG)
nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet
när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom
gemenskapen, i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av
den 2 juni 1983 (EGT L 230, s. 6; svensk specialutgåva, område 5, volym 3, s. 13)
framgår att den som arbetar inom en medlemsstats territorium hos ett företag, till
vilket han normalt är knuten, och som av detta företag sänds till en annan
medlemsstats territorium för att där utföra arbete för detta företags räkning skall
fortsätta att omfattas av den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning, under
förutsättning att detta arbete inte väntas vara längre än tolv månader och att han
inte sänds ut för att ersätta någon som har fullgjort sin utsändningsperiod.
- 32.
- Av detta följer, i fråga om systemet för social trygghet, att en person som befinner
sig i Terhoeves situation fortsätter att omfattas av nederländsk lagstiftning under
den period då personen utför sitt arbete i Förenade kungariket.
- 33.
- Det finns för det andra anledning att pröva det argument som den nederländska
regeringen anförde vid förhandlingen. Efter att ha påpekat att gemenskapsrätten
inte inkräktar på medlemsstaternas behörighet att utforma sina system för social
trygghet (dom av den 7 februari 1984 i mål 238/82, Duphar m.fl., REG 1984, s. 523,
svensk specialutgåva, volym 7, s. 505, av den 17 februari 1993 i de förenade målen
C-159/91 och C-160/91, Poucet och Pistre, REG 1993, s. I-637, svensk specialutgåva,
volym 14, av den 26 mars 1996 i mål C-238/94, García m.fl., REG 1996, s. I-1673,
och av den 17 juni 1997 i mål C-70/95, Sodemare m.fl., REG 1997, s. I-3395),
gjorde denna regering gällande att de nationella myndigheterna fritt får fastställa
de närmare bestämmelserna om finansieringen av dessa system.
- 34.
- Även om det är riktigt att det, i avsaknad av en harmonisering på gemenskapsnivå,
ankommer på lagstiftaren i varje medlemsstat att bestämma villkoren för rätten
eller skyldigheten att ansluta sig till ett system för social trygghet, måste
medlemsstaterna emellertid likafullt beakta gemenskapsrätten vid utövandet av
denna behörighet (se bland andra domar av den 28 april 1998 i mål C-120/95,
Decker, REG 1998, s. I-1831, punkterna 22 och 23, och i mål C-158/96, Kohll,
REG 1998, s. I-1931, punkterna 18 och 19).
- 35.
- Att de nationella föreskrifter som det är fråga om i målet vid den nationella
domstolen rör finansieringen av den sociala tryggheten kan följaktligen inte uteslutaen tillämpning av bestämmelserna i fördraget, däribland bestämmelserna om den
fria rörligheten för arbetstagare.
- 36.
- Vad beträffar artikel 48 i fördraget, som först skall undersökas, har domstolen vid
upprepade tillfällen fastslagit att det genom denna bestämmelse genomförs en
grundläggande princip som fastställs i artikel 3 c i EG-fördraget, där det fastslås att
för att uppnå de mål som anges i artikel 2 skall gemenskapens verksamhet
innefatta avskaffandet mellan medlemsstaterna av hindren för fri rörlighet för
personer (se bland andra dom av den 7 juli 1976 i mål 118/75, Watson och
Belmann, REG 1976, s. 1185, punkt 16, svensk specialutgåva, volym 3, s. 145, och
av den 7 juli 1992 i mål C-370/90, Singh, REG 1992, s. I-4265, punkt 15, svensk
specialutgåva, volym 13).
- 37.
- Domstolen har likaledes fastställt att alla fördragsbestämmelser om fri rörlighet för
personer har till syfte att underlätta för medborgarna inom gemenskapen att utöva
all slags yrkesverksamhet inom gemenskapen och att förhindra åtgärder som kan
missgynna dessa medborgare när de önskar utöva ekonomisk verksamhet i en
annan medlemsstat (se dom av den 7 juli 1988 i mål 143/87, Stanton, REG 1988,
s. 3877, punkt 13, svensk specialutgåva, volym 9, domen i det ovannämnda målet
Singh, punkt 16, och dom av den 15 december 1995 i mål C-415/93, Bosman,
REG 1995, s. I-4921, punkt 94).
- 38.
- I detta sammanhang förfogar medborgarna inom gemenskapen särskilt över rätten,
som följer direkt av fördraget, att lämna sitt hemland för att bege sig till en annan
medlemsstat och vistas där för att utöva ekonomisk verksamhet (se bland andra
dom av den 5 februari 1991 i mål C-363/89, Roux, REG 1991, s. I-273, punkt 9,
domen i det ovannämnda målet Singh, punkt 17, och domen i det ovannämnda
målet Bosman, punkt 95).
- 39.
- Bestämmelser genom vilka en medborgare i en medlemsstat hindras eller avskräcks
från att lämna sitt hemland för att utöva sin rätt till fri rörlighet utgör således
hinder för denna frihet, även om de tillämpas oberoende av de berörda
arbetstagarnas nationalitet (dom av den 7 mars 1991 i mål C-10/90, Masgio,
REG 1991, s. I-1119, punkterna 18 och 19, och domen i det ovannämnda målet
Bosman, punkt 96).
- 40.
- En medborgare i en medlemsstat skulle emellertid kunna avskräckas från att lämna
den medlemsstat där han är bosatt för att utöva en anställning, i den mening som
avses i fördraget, i en annan medlemsstat, om han kunde åläggas att betala högre
sociala avgifter än han skulle betala om han var bosatt i samma medlemsstat under
hela året, utan att han för den skull skulle åtnjuta större sociala förmåner som
skulle kunna kompensera nämnda höjning.
- 41.
- Av detta följer att en sådan nationell lagstiftning som är i fråga i målet vid den
nationella domstolen utgör hinder för den fria rörligheten för arbetstagare, vilket
i princip är förbjudet enligt artikel 48 i fördraget. Det är följaktligen inte
nödvändigt att ta ställning, vare sig till om det har förekommit indirekt
diskriminering på grund av nationalitet, som kan vara förbjuden enligt artiklarna 7
eller 48 i fördraget eller enligt artikel 7.2 i förordning nr 1612/68, eller till vad som
gäller i fråga om de presumtioner som i detta avseende eventuellt skulle kunna
vara tillämpliga.
- 42.
- Den andra och den tredje frågan skall därför besvaras så, att artikel 48 i fördraget
utgör hinder för att en medlemsstat av en arbetstagare, som under loppet av ett år
har flyttat från en medlemsstat till en annan medlemsstat för att där utöva en
anställning, tar ut högre socialförsäkringsavgifter än vad som, under samma
omständigheter, skulle ha tagits ut av en arbetstagare som under hela året har varit
bosatt i medlemsstaten i fråga, utan att den förste arbetstagaren i övrigt åtnjuter
större sociala förmåner.
Den fjärde frågan
- 43.
- Det skall mot bakgrund av svaret på de föregående frågorna anses att den
nationella domstolen genom sin fjärde fråga avser att få veta om högre avgifter,
som drabbar en arbetstagare som har flyttat från en medlemsstat till en annan
medlemsstat för att där utöva en anställning och som i princip strider mot
artikel 48 i fördraget, kan vara berättigade, för det första på grund av att de följer
av föreskrifter som syftar till att förenkla och samordna uppbörden av inkomstskatt
och socialförsäkringsavgifter, för det andra på grund av att andra
uppbördsförfaranden är förenade med tekniska svårigheter, och för det tredje på
grund av att andra förmåner som hänger samman med inkomstskatten kan
kompensera eller överkompensera nackdelen beträffande de sociala avgifterna.
- 44.
- Vad beträffar den första av de ovannämnda berättigande omständigheterna skall
påpekas att medlemsstaterna i princip är fria att fastställa förfarandena för
uppbörden av skatter och socialförsäkringsavgifter och att de säkerligen kan vidta
åtgärder som syftar till att förenkla och samordna dessa förfaranden. Hur önskvärt
det än kan vara att uppnå detta syfte kan det emellertid inte berättiga en kränkning
av de rättigheter som de enskilda har enligt fördraget och som rör deras
grundläggande friheter.
- 45.
- Detsamma gäller beträffande den andra av de ovannämnda berättigande
omständigheterna. Hänsyn av administrativ natur kan nämligen inte berättiga att
en medlemsstat avviker från gemenskapsrättens bestämmelser. Denna princip gäller
i ännu högre grad när ifrågavarande avvikelse får till följd att utövandet av en av
de grundläggande friheterna i gemenskapen omöjliggörs eller begränsas (se i detta
avseende dom av den 4 december 1986 i mål 205/84, kommissionen mot Tyskland,
REG 1986, s. 3755, punkt 54; svensk specialutgåva, volym 8).
- 46.
- Vad beträffar den tredje av de ovannämnda berättigande omständigheterna som
den nationella domstolen har hänvisat till, är det tillräckligt att, mot bakgrund av
handlingarna i målet, konstatera att en person som befinner sig i Terhoeves
situation inte åtnjuter någon förmån såvitt avser beräkningen av inkomstskatten.
Att andra arbetstagare, som under loppet av ett år har flyttat sin bosättning, i
andra situationer kan behandlas fördelaktigt vid beräkningen av inkomstskatten kan
varken undanröja eller kompensera det ovan angivna hindret för den fria
rörligheten (se i detta avseende dom av den 7 juni 1988 i mål 20/85, Roviello,
REG 1988, s. 2805).
- 47.
- Den fjärde frågan skall därför besvaras så, att högre avgifter, som drabbar en
arbetstagare som har flyttat från en medlemsstat till en annan medlemsstat för att
där utöva en anställning och som i princip strider mot artikel 48 i fördraget, inte
kan vara berättigade, vare sig på grund av att de följer av föreskrifter som syftar
till att förenkla och samordna uppbörden av inkomstskatt och
socialförsäkringsavgifter, på grund av att andra uppbördsförfaranden är förenade
med tekniska svårigheter eller på grund av att andra förmåner som hänger samman
med inkomstskatten i vissa situationer kan kompensera eller överkompensera
nackdelen beträffande de sociala avgifterna.
Den femte frågan
- 48.
- Den nationella domstolen önskar genom sin femte fråga i huvudsak få veta om
endast inkomst av tjänst eller även andra inkomster, såsom inkomst av fast
egendom, skall beaktas vid bedömningen av om de socialförsäkringsavgifter som tas
ut av en arbetstagare som har flyttat från en medlemsstat till en annan medlemsstat
för att där utöva en anställning är högre än de avgifter som tas ut av en
arbetstagare som har behållit sin bosättning i samma medlemsstat.
- 49.
- Det skall påpekas att artikel 48 i fördraget endast skall tillämpas på anställda och
på dem som förflyttar sig för att söka en anställning. De personer som har
inkomster från andra inkomstkällor, däribland fast egendom, omfattas således inte
i denna egenskap av denna bestämmelse.
- 50.
- En person som i egenskap av arbetstagare omfattas av tillämpningsområdet för
artikel 48 kan emellertid göra gällande denna bestämmelse mot en nationell
lagstiftning som utgör ett hinder för dennes rätt till fri rörlighet, oavsett orsaken till
detta hinder.
- 51.
- Vidare ankommer det i princip på medlemsstaterna att, i avsaknad av en
gemenskapsrättslig harmonisering av nationell lagstiftning, bestämma vilka
inkomster som skall beaktas vid beräkningen av socialförsäkringsavgifterna.
- 52.
- Om nivån på avgifterna för social trygghet i nationell lagstiftning fastställs med
beaktande av inte endast inkomst av tjänst, utan även andra inkomster, får den
nationella lagstiftningen inte därigenom leda till att de arbetstagare, som under
loppet av ett år flyttar till en annan medlemsstat för att där utöva sin verksamhet,
drabbas i förhållande till de arbetstagare som behåller sin bosättning i en och
samma medlemsstat. I sådant fall har det i målet vid den nationella domstolen
följaktligen ingen som helst betydelse vilket inkomstslaget är för de inkomster som
beaktas vid fastställandet av avgifterna för social trygghet.
- 53.
- Den femte frågan skall därför besvaras så, att alla inkomster som enligt den
nationella lagstiftningen kan påverka avgiftsbeloppen, inklusive i förekommande fall
inkomster av fast egendom, skall beaktas vid bedömningen av om de
socialförsäkringsavgifter som tas ut av en arbetstagare som har flyttat från en
medlemsstat till en annan medlemsstat för att där utöva en anställning är högre än
de avgifter som tas ut av en arbetstagare som har behållit sin bosättning i en och
samma medlemsstat.
Den sjätte frågan
- 54.
- Med hänsyn till svaren på de föregående frågorna rör den sjätte frågan de följder
som är förenade med ett konstaterande av den nationella domstolen att den
omtvistade nationella lagstiftningen är oförenlig med artikel 48 i fördraget.
- 55.
- Såsom domstolen redan har fastslagit i dom av den 4 december 1974 i mål 41/74,
Van Duyn (REG 1974, s. 1337; svensk specialutgåva, volym 2, s. 389), har artikel
48 i fördraget direkt effekt inom medlemsstaternas rättsordningar och den tilldelar
de enskilda rättigheter som de nationella domstolarna skall skydda.
- 56.
- Av en fast rättspraxis följer även att varje nationell domstol är skyldig att tillämpa
gemenskapsrätten i dess helhet och att skydda de rättigheter som enskilda tilldelas
genom denna rätt, genom att om det är nödvändigt underlåta att tillämpa varje
bestämmelse i den nationella lagstiftningen som kan strida mot gemenskapsrätten.
- 57.
- När det i nationell rätt föreskrivs att olika grupper av personer skall behandlas på
olika sätt, i strid med gemenskapsrätten, skall dessutom de som ingår i den
missgynnade gruppen behandlas på samma sätt och omfattas av samma system som
det som övriga berörda omfattas av, vilket är det enda gällande system som man
kan hämta vägledning i när gemenskapsrätten inte har tillämpats korrekt (se i
tillämpliga delar dom av den 4 december 1986 i mål 71/85, Federatie Nederlandse
Vakbeweging, REG 1986, s. 3855, av den 24 mars 1987 i mål 286/85, McDermott
och Cotter, REG 1987, s. 1453, av den 13 december 1989 i mål C-102/88,
Ruzius-Wilbrink, REG 1989, s. 4311, av den 27 juni 1990 i mål C-33/89, Kowalska,
REG 1990, s. I-2591, och av den 7 februari 1991 i mål C-184/89, Nimz, REG 1991,
s. I-297).
- 58.
- Av detta följer att de avgifter för social trygghet som en arbetstagare som har
flyttat från en medlemsstat till en annan medlemsstat för att där utöva en
anställning skall betala, skall fastställas till samma nivå som för de avgifter som en
arbetstagare som har behållit sin bosättning i en och samma medlemsstat skulle
betala.
- 59.
- Den sjätte frågan skall därför besvaras så, att för det fall den omtvistade nationella
lagstiftningen är oförenlig med artikel 48 i fördraget, har en arbetstagare som har
flyttat från en medlemsstat till en annan medlemsstat för att där utöva en
anställning rätt att få sina avgifter för social trygghet fastställda till samma nivå som
de avgifter som en arbetstagare som har behållit sin bosättning i samma
medlemsstat skulle betala.
Rättegångskostnader
- 60.
- De kostnader som har förorsakats den nederländska regeringen och kommissionen,
vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom
förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör
ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen
att besluta om rättegångskostnaderna.
På dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN
- angående de frågor som genom beslut av den 30 december 1994 har ställts av
Gerechtshof te 's Hertogenbosch - följande dom:
1) En arbetstagare kan åberopa artikel 48 i EEG-fördraget och artikel 7 i
rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om
arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen gentemot den medlemsstat
som han är medborgare i, när han har varit bosatt och utövat en
anställning i en annan medlemsstat.
2) Artikel 48 i fördraget utgör hinder för att en medlemsstat av en
arbetstagare, som under loppet av ett år har flyttat från en medlemsstat till
en annan medlemsstat för att där utöva en anställning, tar ut högre
socialförsäkringsavgifter än vad som, under samma omständigheter, skulle
ha tagits ut av en arbetstagare som under hela året har varit bosatt i
medlemsstaten i fråga, utan att den förste arbetstagaren i övrigt åtnjuter
större sociala förmåner.
3) Högre avgifter, som drabbar en arbetstagare som har flyttat från en
medlemsstat till en annan medlemsstat för att där utöva en anställning och
som i princip strider mot artikel 48 i fördraget, kan inte vara berättigade,
vare sig på grund av att de följer av föreskrifter som syftar till att förenkla
och samordna uppbörden av inkomstskatt och socialförsäkringsavgifter, på
grund av att andra uppbördsförfaranden är förenade med tekniska
svårigheter, eller på grund av att andra förmåner som hänger samman med
inkomstskatten i vissa situationer kan kompensera eller överkompensera
nackdelen beträffande de sociala avgifterna.
4) Alla inkomster som enligt den nationella lagstiftningen kan påverka
avgiftsbeloppen, inklusive i förekommande fall inkomster av fast egendom,
skall beaktas vid bedömningen av om de socialförsäkringsavgifter som tas
ut av en arbetstagare som har flyttat från en medlemsstat till en annan
medlemsstat för att där utöva en anställning är högre än de avgifter som
tas ut av en arbetstagare som har behållit sin bosättning i en och samma
medlemsstat.
5) För det fall den omtvistade nationella lagstiftningen är oförenlig med
artikel 48 i fördraget, har en arbetstagare som har flyttat från en
medlemsstat till en annan medlemsstat för att där utöva en anställning rätt
att få sina avgifter för social trygghet fastställda till samma nivå som de
avgifter som en arbetstagare som har behållit sin bosättning i samma
medlemsstat skulle betala.
Kapteyn
Hirsch Jann
Mancini Moitinho de Almeida Gulmann Murray
Sevón Wathelet Schintgen Ioannou
|
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 26 januari 1999.
R. Grass
G. C. Rodríguez Iglesias
Justitiesekreterare
Ordförande