Mål T‑170/06

Alrosa Company Ltd

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Konkurrens – Missbruk av dominerande ställning – Världsmarknaden för produktion och leverans av rådiamanter – Beslut genom vilket åtaganden som föreslagits av ett företag i dominerande ställning görs bindande – Artikel 9 i förordning (EG) nr 1/2003 – Proportionalitetsprincipen – Avtalsfrihet – Rätten att yttra sig”

Sammanfattning av domen

1.      Talan om ogiltigförklaring – Fysiska och juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen

(Artikel 230 fjärde stycket EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 9)

2.      Konkurrens – Dominerande ställning – Missbruk – Kommissionens undersökning – Åtaganden av de berörda företagen som är ägnade att undanröja kommissionens betänkligheter i konkurrenshänseende

(Artiklarna 81 EG, 82 EG och 85 EG; rådets förordning nr 1/2003, artiklarna 7.1 och 9)

3.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Upphörande av överträdelser – Kommissionens behörighet

(Rådets förordning nr 1/2003, artiklarna 7.1 och 9.1)

4.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Upphörande av överträdelser – Kommissionens behörighet

(Rådets förordning nr 1/2003, artiklarna 7.1 och 9.1)

5.      Konkurrens – Dominerande ställning – Missbruk – Kommissionens behörighet

(Artikel 82 EG)

6.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar

(Artiklarna 81 EG och 82 EG; rådet förordning nr 1/2003, artikel 9)

1.      Ett företag berörs direkt och personligen, i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG, av ett beslut av kommissionen varigenom enskilda åtaganden som gjorts av ett företag som har en dominerande ställning görs bindande och som avser en begränsning och därefter ett upphörande av dess avtalsförhållanden med det dominerande företaget, när det berörda beslutet har en direkt och omedelbar inverkan på dess rättsliga situation, när företaget nämns i beslutet, när det antogs efter ett förfarande i vilket företaget på ett avgörande sätt hade deltagit, när det är ägnat att ha en väsentlig inverkan på företagets konkurrensmässiga ställning på den relevanta marknaden och syftar till att få de långvariga handelsförbindelserna med nämnda företag att upphöra.

(se punkterna 38–40)

2.      Ett beslut av kommissionen genom vilket åtaganden som föreslagits av företag görs bindande i enlighet med artikel 9 i förordning nr 1/2003 medför att förfarandet för att konstatera och beivra en överträdelse av konkurrensreglerna och vidta sanktionsåtgärder till följd härav upphör. Ett sådant beslut kan således inte likställas med att kommissionen endast godtar ett förslag som parterna i en förhandling frivilligt har formulerat, utan det utgör en tvingande åtgärd som får en överträdelse eller en potentiell överträdelse att upphöra, i samband med vilken kommissionen utövar samtliga de befogenheter som den tillerkänts enligt artiklarna 81 EG och 82 EG, med det enda särdraget att erbjudandet om åtaganden undantar kommissionen från skyldigheten att följa det förfarande som föreskrivs i artikel 85 EG och i synnerhet att bevisa överträdelsen.

Genom att ett visst agerande gentemot en tredje part görs bindande, kan ett beslut enligt artikel 9 i förordning nr 1/2003 indirekt få en rättslig verkan erga omnes, som det berörda företaget självt inte skulle ha kunnat uppnå. Kommissionen är således ensam upphovsman, eftersom det är kommissionen som gör de åtaganden som det berörda företaget erbjudit bindande och ensam påtar sig ansvaret för dessa. Kommissionen är nämligen inte alls skyldig att beakta, och i synnerhet inte i föreliggande skick, de erbjudanden om åtaganden som de berörda företagen framställer. Artikel 9.1 i förordning nr 1/2003 hindrar för övrigt inte att ett sådant beslut kan fattas för en obestämd tidsperiod.

Även om proportionalitetsprincipen inte nämns i artikel 9 i förordning nr 1/2003 är den en grundläggande gemenskapsrättslig princip som kommissionen är skyldig att iaktta när den antar beslut som gör de åtaganden som företagen erbjudit bindande med stöd av denna bestämmelse.

(se punkterna 87–88 och 91–92)

3.      Trots att kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller valet att anta ett beslut i enlighet med artikel 7.1 eller artikel 9.1 i förordning nr 1/2003 och de åtaganden som företagen framställer i enlighet med den sistnämnda bestämmelsen är av frivillig karaktär, är kommissionen skyldig att iaktta proportionalitetsprincipen när den beslutar att göra sådana åtaganden bindande.

Bedömningen av huruvida en åtgärd är proportionerlig utgör en objektiv bedömning, eftersom frågan huruvida kommissionens beslut är ändamålsenligt och nödvändigt skall bedömas i förhållande till det mål som åsyftas av institutionen. För beslut som antas enligt artikel 7 i förordning nr 1/2003 är målet att få den konstaterade överträdelsen att upphöra och för beslut som antas enligt artikel 9 i den förordningen är målet att undanröja de betänkligheter som kommissionen framfört i sin preliminära bedömning. Vid en tillämpning av artikel 9.1 i förordningen är kommissionen visserligen inte skyldig att formellt visa att det föreligger en överträdelse, i motsats till vad som gäller för beslut som antas med tillämpning av nämnda artikel 7.1, men den måste dock fastställa att det verkligen föreligger sådana betänkligheter i konkurrenshänseende som motiverar kommissionen att överväga ett beslut i enlighet med artiklarna 81 EG och 82 EG och som gör det möjligt att föreskriva att det berörda företaget skall iaktta vissa åtaganden, vilket förutsätter en bedömning av marknaden och den åsyftade överträdelsen som inte är lika slutgiltig som en bedömning i enlighet med artikel 7.1 i förordning nr 1/2003, även om den är tillräckligt utförlig för att bedöma om åtagandet är ändamålsenligt. Följaktligen kan inte kommissionen, utan att överskrida den behörighet som den anförtrotts enligt konkurrensreglerna i EG‑fördraget och enligt förordning nr 1/2003, vare sig på grundval av artikel 7.1 eller artikel 9.1 i nämnda förordning anta ett beslut att helt förbjuda framtida handelsförbindelser mellan två företag, om inte ett sådant beslut är nödvändigt för att återställa den situation som förelåg före överträdelsen.

Nivån på förstainstansrättens prövning av de bedömningar som kommissionen gjort i enlighet med konkurrensreglerna i fördraget är beroende av det utrymme för skönsmässig bedömning som alltid ligger till grund för det beslut som skall prövas och som motiveras av komplexiteten i de ekonomiska bestämmelser som genomförs. Även om kommissionens bedömning, såväl inom ramen för artikel 7.1 i förordning nr 1/2003 som artikel 9.1 i denna förordning, kan innefatta komplexa ekonomiska bedömningar, får det inte, för det fall det inte är fråga om några sådana bedömningar, under några omständigheter innebära att förstainstansrättens prövning av kommissionens beslut inskränks till uppenbart oriktiga bedömningar.

(se punkterna 95–97, 99–100, 103–105 och 107–110)

4.      Inom ramen för en prövning i enlighet med proportionalitetsprincipen skall ett beslut av kommissionen, varigenom enskilda åtaganden som gjorts av ett företag som har en dominerande ställning görs bindande och som avser en begränsning och därefter ett upphörande av dess avtalsförhållanden med det dominerande företaget, bedömas mot bakgrund av dess ändamål, såsom att få det agerande att upphöra som hindrade motpartsföretaget från att etablera sig som en verklig konkurrent på den ifrågavarande marknaden och ge tredje parter tillgång till en alternativ försörjningskälla.

Särskilt när det föreligger mindre betungande åtgärder än dem som institutionen avser att göra bindande, och den har kännedom om dessa, är den i enlighet med proportionalitetsprincipen skyldig att undersöka huruvida dessa är lämpade att undanröja de betänkligheter som lagts till grund för åtgärderna innan den beslutar, för det fall dessa åtgärder visar sig olämpliga, att vidta de mer betungande åtgärderna. Kommissionen kan inte i detta hänseende sätta sig i parternas ställe och ändra de åtaganden som de erbjudit enligt artikel 9 i förordning nr 1/2003, för att på så sätt komma till rätta med de betänkligheter som framförts i kommissionens preliminära bedömning. Kommissionen har möjlighet att göra de erbjudna åtagandena bindande till viss del eller i viss utsträckning. Kommissionen kan emellertid inte lagenligt föreslå parterna att de skall inge åtaganden som går längre än vad som är möjligt enligt det beslut som kommissionen hade kunnat fatta med stöd av artikel 7 förordning nr 1/2003.

Endast särskilda omständigheter, såsom en gemensam dominerande ställning, kan motivera att ett beslut som antas med stöd av artikel 9.1 i förordning nr 1/2003 fullständigt och slutgiltigt förbjuder företag att ingå avtal med varandra. Om det inte föreligger någon sådan omständighet strider ett beslut av kommissionen som innebär att alla handelsförbindelser, såväl direkta som indirekta, mellan två företag för en obegränsad tid, mot proportionalitetsprincipen.

(se punkterna 112, 119–121, 131 och 139–141)

5.      Eftersom syftet med artikel 82 EG inte är att förbjuda förekomsten av en dominerande ställning utan enbart missbruket av en sådan ställning, kan kommissionen inte kräva av ett företag i en dominerande ställning att det skall avstå från att göra inköp som gör det möjligt för företaget att behålla eller stärka sin ställning på marknaden, under förutsättning att företaget genom sitt agerande inte använder sig av metoder som strider mot konkurrensreglerna. Även om ett företag som har en sådan ställning har ett särskilt ansvar, får det inte leda till ett krav på att själva förekomsten av en dominerande ställning skall ifrågasättas.

(se punkt 146)

6.      När det gäller ett beslut av kommissionen som innebär ett avbrytande av långvariga handelsförbindelser mellan två företag som är parter till ett avtal som kan utgöra ett missbruk av dominerande ställning, skall det nära samband som förelåg mellan de två förfaranden som inletts av kommissionen på grundval av artiklarna 81 EG och 82 EG, efter att detta avtal anmälts, samt det förhållandet att det i nämnda beslut uttryckligen hänvisades till att motpartsföretaget, utan att beslutet riktades till detta företag, medföra att det sistnämnda företaget, i förhållande till förfarandet som helhet, beviljas de rättigheter som gäller för ett ”berört företag” i den mening som avses i förordning nr 1/2003, trots att detta i strikt mening inte utgjorde ett sådant företag i förfarandet enligt artikel 82 EG. Detta företag har en rätt att yttra sig angående de enskilda åtagandena som kommissionen har för avsikt att göra bindande genom att anta ett beslut inom ramen för ett förfarande som inletts enligt artikel 82 EG och som erbjudits av det företag med vilket det har en långvarig handelsförbindelse som nämnda beslut avbryter, och skall ha möjlighet att till fullo utöva denna rättighet. För att rätten att yttra sig skall kunna iakttas krävs nämligen, för det första, att de företag som har föreslagit åtaganden enligt artikel 9 i förordning nr 1/2003 underrättas om de väsentliga faktiska omständigheter som lagts till grund för kommissionens bedömning om behovet av ytterligare åtaganden, inbegripet kommissionens slutsatser avseende yttranden som lämnats av tredje man vad gäller erbjudna åtaganden och, för det andra, att företagen kan yttra sig angående detta.

(se punkterna 187, 196 och 203)