FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (avdelningen för överklaganden)

den 12 mars 2008

Mål T‑107/07 P

Francisco Rossi Ferreras

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Rapport om karriärutveckling – Bedömningsförfarandet år 2003 – Bedömning av de faktiska omständigheterna – Bevisbörda och bevisföring – Överklagande som inte kan upptas till prövning – Överklagande som är ogrundat”

Saken: Överklagande av den dom som Europeiska unionens personaldomstol (andra avdelningen) meddelande den 1 februari 2007 i mål F-42/05, Rossi Ferreras mot kommissionen (REG 2007, s. I‑0000), och yrkande om ogiltigförklaring av den domen.

Avgörande: Överklagandet ogillas. Francisco Rossi Ferreras ska ersätta sina rättegångskostnader och bära kommissionens rättegångskostnader.

Sammanfattning

Överklagande – Grunder – Enbart upprepning av grunder och argument som framförts vid persondomstolen – Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna – Avvisning – Domstolens kontroll av bevisvärderingen – Endast vid förvanskning av bevisningen – Bevisbörda och bevisföring

(Artikel 225 A EG; domstolens stadga, bilaga I, artikel 11, § 1)

Det framgår av artikel 225 A i EG‑fördraget och artikel 11.1 i bilaga I till domstolens stadga att det i ett överklagande klart och tydligt ska anges vilka uppgifter som ifrågasätts i den dom vars ogiltigförklaring har yrkats, samt de rättsliga argument som särskilt ligger till grund för detta yrkande.

Ett överklagande i vilket de grunder och argument som redan har anförts vid personaldomstolen, enbart upprepas eller återges ordagrant, uppfyller inte detta villkor, inklusive de som rör faktiska omständigheter som den domstolen uttryckligen har avvisat.

En talan om överklagande kan inte väckas enbart med stöd av en grund om åsidosättande av rättsregler, utan att det hänvisas till någon bedömning av de faktiska omständigheterna. Förstainstansrätten är således ensam behörig dels att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda uppgifterna om omständigheterna är materiellt oriktiga, dels att bedöma dessa faktiska omständigheter. Bedömningen av de faktiska omständigheterna utgör, med undantag för då förstainstansrätten har missuppfattat bevisningen, således inte en rättsfråga som i sig är underställd domstolens kontroll En sådan missuppfattning ska framgå uttryckligen från handlingarna i målet, utan att det är nödvändigt att vidta en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen.

Frågan huruvida gällande regler om bevisbörda och bevisföring har följts omfattas av den behörighet som åvilar domstolen som prövar överklagandet, att överpröva de slutsatser som domstolen i första instans har dragit beträffande de faktiska omständigheterna. En överklagandegrund enligt vilken domstolen i första instans har ogillat en anmärkning utan att den andra parten dessförinnan erbjöds att inkomma med information, från vilken det framgår att det fanns fog för denna anmärkning, ska tas upp till sakprövning.

Domstolen påpekar att det, med avseende på bedömningen av innehållet i en sådan överklagandegrund, ska beaktas att domstolen i första instans är ensam ansvarig för att pröva huruvida det är nödvändigt att komplettera den information som den domstolen förfogar över i de mål som den ska pröva. Det är för övrigt, för att övertyga domstolen om riktigheten av en parts påstående eller åtminstone få den att självmant ingripa avseende frambringande av bevisning, inte tillräckligt att åberopa vissa faktiska omständigheter till stöd för påståendet. Det är dessutom nödvändigt att framlägga tillräckligt precisa, objektiva och samstämmiga uppgifter till stöd för att de är riktiga eller sannolika. Domstolens inblandning i frambringandet av bevisning till förmån för sökanden ska begränsas till exceptionella situationer i vilka sökanden, bland annat, till stöd för sin argumentering behöver vissa uppgifter som svaranden besitter och har svårt att erhålla dessa uppgifter, eller till och med har nekats tillgång till dessa uppgifter från svaranden.

(se punkterna 26–31 och 36–39)

Hänvisning till domstolen den 17 september 1996, C‑19/95 P, San Marco mot kommissionen, REG 1996, s. I‑4435, punkt 37; domstolen den 28 maj 1998, C‑8/95 P, New Holland Ford mot kommissionen, REG 1998, s. I‑3175, punkterna 23 och 25; domstolen den 17 december 1998, C‑185/95 P, Baustahlgewerbe mot kommissionen, REG 1998, s. I‑8417, punkt 93; domstolen den 6 mars 2001, C‑274/99 P, Connolly mot kommissionen, REG 2001, s. I‑1611, punkt 113; domstolen den 10 juli 2001, C‑315/99 P, Ismeri Europa mot revisionsrätten, REG 2001, s. I‑5281, punkt 19; domstolen den 6 april 2006, C‑551/03 P, General Motors mot kommissionen, REG 2006, s. I‑3173, punkt 54; domstolen den 21 september 2006, C‑167/04 P, JCB Service mot kommissionen, REG 2006, s. I‑8935, punkt 108; domstolen den 25 januari 2007, C‑403/04 P och C‑405/04 P, Sumitomo Metal Industries och Nippon Steel mot kommissionen, REG 2007, s. I‑729, punkt 39; förstainstansrätten den 25 september 2002, T‑201/00 och T‑384/00, Ajour m.fl. mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑167 och II‑885, punkt 75; förstainstansrätten 12 juli 2007, Beau mot kommissionen, T‑252/06 P, REG 2007, s. I‑0000, punkterna 45–47