FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (femte avdelningen i utökad sammansättning)

den 24 september 2008 (*)

”Statligt stöd – Befintligt stöd eller nytt stöd – Företag i svårigheter – Rättssäkerhetsprincipen – Principen om skydd för berättigade förväntningar – Kriteriet avseende en privat investerare – Förenlighet med den gemensamma marknaden – Villkor”

I mål T‑20/03,

Kahla/Thüringen Porzellan GmbH, Kahla (Tyskland), företrätt av advokaterna M. Schütte och S. Zühlke,

sökande,

med stöd av

Freistaat Thüringen (Tyskland), inledningsvis företrädd av advokaterna A. Weitbrecht och A. van Ysendyck, därefter av advokaterna A. Weitbrecht och M. Núñez–Müller,

och av

Förbundsrepubliken Tyskland, företrädd av W.‑D. Plessing och M. Lumma, båda i egenskap av ombud,

intervenienter,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av V. Kreuschitz och V. Di Bucci, båda i egenskap av ombud, biträdda av professorn C. Koenig,

svarande,

angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2003/643/EG av den 13 maj 2003 om det statliga stöd som Tyskland har genomfört till förmån för Kahla Porzellan GmbH och Kahla/Thüringen Porzellan GmbH (EUT L 227, s. 12), i den del detta beslut rör finansiellt stöd som beviljats Kahla/Thüringen Porzellan GmbH,

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (femte avdelningen i utökad sammansättning)

sammansatt av ordföranden M. Vilaras samt domarna M.E. Martins Ribeiro, F. Dehousse, D. Šváby och K. Jürimäe,

justitiesekreterare: handläggaren K. Andová,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 19 oktober 2006,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Företaget Kahla Porzellan GmbH (nedan kallat Kahla I) tillverkar porslinsserviser och finkeramik. Företaget har sitt säte i delstaten Thüringen, som är en region för vilken stöd kan ges enligt artikel 87.3 a EG.

2        Kahla I bildades år 1990 genom att ett folkägt kombinat beläget i före detta Tyska demokratiska republiken (DDR) med firman VEB Vereinigte Porzellanwerke Kahla omvandlades till två bolag. Det ena bolaget blev Kahla I, som privatiserades i april 1991 av Treuhandanstalt (nedan kallat THA). Kahla I ansökte om att bli försatt i konkurs (Gesamtvollstreckung) den 9 augusti 1993, och konkursförfarandet inleddes den 29 september 1993.

3        Företaget Kahla/Thüringen Porzellan GmbH (nedan kallat Kahla II eller sökanden) bildades i november 1993 av privatpersonen G.R. Företaget övertog i januari 1994 fastigheter, maskiner och anläggningar samt 380 anställda från Kahla I i konkurs.

4        Överlåtelsen av den fasta egendomen i Kahla I godkändes av THA, till vilken denna egendom hade vidareöverlåtits, och av dess efterträdare, Bundesanstalt für vereinigungsbedingte Sonderaufgaben (BvS).

5        I avtalet om försäljning av tillgångarna i Kahla I angavs ett totalt pris på 7 391 000 tyska mark (DEM). Köpeskillingen för anläggningarna, 2 050 000 DEM, skulle finansieras genom ett bidrag från delstaten Thüringen på 2 500 000 DEM. Lagliga rättigheter, varumärken, registrerade mönster och know-how överläts för den symboliska summan av 1 DEM. Kundregistret och inneliggande beställningar överläts utan ersättning. Den begärda ersättningen för lagret uppgick till 2 136 000 DEM och priset, exklusive skatt, för den fasta egendomen var 3 205 000 DEM. Ersättningen för lagret sänktes i efterhand, varför det totala pris som betalades uppgick till 6 727 000 DEM.

6        Det av delstaten Thüringen ägda offentliga bolaget Thüringer Industriebeteiligungs GmbH & Co. KG (nedan kallat TIB) förvärvade den 5 mars 1994 en andel på 49 procent av sökandens kapital. Den 31 december 1999 överlät TIB denna andel till G.R. och dennes son, H.R., för ett högre pris än det som TIB hade betalat i mars 1994.

7        Efter att ha mottagit klagomål och genomfört skriftväxling och hållit möten med företrädare för Förbundsrepubliken Tyskland inledde kommissionen den 15 november 2000 det förfarande som föreskrivs i artikel 88.2 EG, med anledning av de ad hoc-stöd som hade beviljats Kahla I och sökanden. Kommissionens beslut att inleda förfarandet delgavs Förbundsrepubliken Tyskland den 9 januari 2001 och publicerades i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 30 juni 2001 (EGT C 185, s. 45). Kommissionen förelade Förbundsrepubliken Tyskland att översända alla handlingar och inkomma med alla upplysningar och uppgifter som var nödvändiga för att kunna bedöma huruvida stödet var förenligt med den gemensamma marknaden. Det rörde sig i synnerhet om uppgifter som gjorde det möjligt att fastställa huruvida Kahla I och sökanden var fristående företag eller huruvida sökanden skulle anses som efterträdaren till ett företag eller var att anse som ett ”Auffanggesellschaft” (ett företag som bildats genom en likvidation eller ett övertagande och som efterträder ett bolag med ekonomiska problem). Det rörde sig dessutom om uppgifter som gjorde det möjligt att fastställa huruvida vissa stödåtgärder var förenliga med de godkända stödordningarna. Det rörde sig slutligen om samtliga befintliga omstruktureringsplaner avseende Kahla I och sökanden. I dessa planer beskrevs genomförda och planerade investeringar och samtliga övriga kostnader för omstruktureringen, vilka finansierades med hjälp av statligt stöd. I dessa planer kommenterades dessutom balans- och resultaträkningarna (för Kahla I), beskrevs hur produktionskapaciteten hade utvecklats och lämnades uppgifter av vilka det framgick huruvida investeraren hade tillskjutit några medel. Kommissionen uppmanade de berörda att inkomma med synpunkter beträffande stödet i fråga.

8        Förbundsrepubliken Tyskland efterkom föreläggandet genom en skrivelse av den 26 mars 2001, i vilken den lämnade uppgifter om stödåtgärderna i fråga och informerade kommissionen om nya stödåtgärder. Kommissionen begärde den 28 maj 2001 kompletterande upplysningar, vilka den erhöll den 30 juni 2001 och den 9 augusti 2001. Den 31 juli 2001 erhöll kommissionen synpunkter från sökanden.

9        Genom skrivelse av den 28 november 2001 (EGT C 26, 2002, s. 19) delgav kommissionen Förbundsrepubliken Tyskland sitt beslut att utvidga det formella granskningsförfarandet till de stödåtgärder som inte var förenliga med de godkända stödordningarna och till de stödåtgärder som inte hade anmälts tidigare. Kommissionen uppmanade de berörda att inkomma med synpunkter med anledning härav.

10      Den 10 december 2001 diskuterades ärendet med företrädare för Förbundsrepubliken Tyskland och företaget.

11      Den 30 januari 2002 inkom Förbundsrepubliken Tyskland med synpunkter på beslutet att utvidga förfarandet och lämnade i samband därmed detaljerade uppgifter. Sökanden inkom med sina synpunkter i ett brev av den 28 februari 2002.

12      Efter att ha mottagit ett nytt klagomål, i vilket det påstods att sökanden skulle ha erhållit ytterligare stöd, begärde kommissionen, i skrivelse av den 30 april 2002, att Förbundsrepubliken Tyskland skulle lämna kompletterande upplysningar. Kommissionen erhöll dessa upplysningar den 29 maj 2002.

13      Efter ett möte med företrädare för Förbundsrepubliken Tyskland den 24 juli 2002 lämnade denna stat kompletterande förklaringar den 7 augusti 2002. Sökanden inkom med synpunkter den 30 juli 2002. Den 1 oktober 2002 inkom Förbundsrepubliken Tyskland med nya synpunkter.

14      Sedan det formella granskningsförfarandet hade avslutats antog kommissionen den 30 oktober 2002 beslut K(2002) 4040 slutligt om det statliga stöd som Tyskland har genomfört till förmån för Kahla I och Kahla II, vilket delgavs Tyskland den 4 november 2002 och tillkännagavs för sökanden den 12 november 2002.

15      Efter det att talan hade väckts i förevarande mål (se nedan punkt 39) översände kommissionen till Förbundsrepubliken Tyskland, genom skrivelse av den 13 maj 2003, en ändring av beslutet av den 30 oktober 2002. Ändringen avsåg bland annat artikel 1, till den del återkravsföreläggandet avsåg åtgärd 22, och skälen 34, 37, 99, 101, 103 och 171, rörande åtgärd 16, och skälen 146 och 147, rörande åtgärd 32. Kommissionen antog till följd härav ett nytt beslut, beslut 2003/643/EG av den 13 maj 2003 om det statliga stöd som Tyskland har genomfört till förmån för Kahla I och Kahla II (nedan kallat det angripna beslutet). Det angripna beslutet meddelades sökanden den 16 maj 2003 och publicerades den 11 september 2003 (EUT L 227, s. 12).

 Det angripna beslutet

16      Kommissionen gjorde i det angripna beslutet en separat bedömning av de finansieringsåtgärder som vidtagits till förmån för Kahla I respektive till förmån för sökanden. Den erinrade i skäl 85 i det angripna beslutet om att kommissionen, när det formella granskningsförfarandet utvidgades, kom till den slutsatsen att Kahla I och Kahla II var olika rättssubjekt och att Kahla II betraktades som ett Auffanggesellschaft, då det av G.R. hade bildats som ett ”skalbolag” för att fortsätta verksamheten i Kahla I i likvidation och överta dess tillgångar.

17      Vad gäller Kahla I påpekade kommissionen i skäl 22 i det angripna beslutet att myndigheterna beviljade bolaget, från dess bildande och fram till konkursen, finansiering med ett totalt belopp av 115 736 000 DEM (åtgärderna 1–10).

18      Vad gäller sökanden angav kommissionen 23 finansieringsåtgärder, som påstods ha vidtagits till förmån för detta bolag mellan åren 1994–1999 till ett totalt belopp av 39 028 000 DEM (åtgärderna 11–33). Dessa åtgärder, vilka beskrivs i skälen 34–59 i det angripna beslutet, bestod i framför allt följande:

–        Åtgärd 11: Den 5 mars 1994 övertog TIB mot betalning av 1 975 000 DEM 49 procent av aktierna i Kahla II.

–        Åtgärd 12: I mars 1994 lämnade TIB ett vinstandelslån på 6 000 000 DEM.

–        Åtgärd 13: Delstaten Thüringen övertog i mars 1994 en borgen för investeringskrediter som omfattade de lån som är föremål för åtgärderna 18–22.

–        Åtgärd 14: Ytterligare en borgen för en i september 1995 av en privat bank beviljad driftskapitalkredit på 6 500 000 DEM beviljades av delstaten Thüringen i mars 1994.

–        Åtgärd 15: Ett investeringsbidrag på ursprungligen 2 000 000 DEM, senare 2 500 000 DEM, som delstaten Thüringen betalade i maj 1994.

–        Åtgärd 21: Ett investeringslån på 3 450 000 DEM, som beviljades i april 1995.

–        Åtgärd 23: Det borgensåtagande som avses i beskrivningen av åtgärd 13 täckte en kredit på 1 000 000 DEM, som en privat bank hade lämnat i februari 1996.

–        Åtgärd 26: Ett bidrag till främjande av sysselsättningen i samband med miljöinvesteringar, på 1 549 000 DEM, som beviljades av det federala arbetsmarknadsverket (Bundesanstalt für Arbeit) åren 1994–1996.

–        Åtgärd 27: Diverse bidrag för deltagande i mässor, för reklam, för forskning och utveckling och för rehabilitering av arbetstagare, som beviljades åren 1994–1996 med ett belopp av 492 000 DEM.

–        Åtgärd 30: Det borgensåtagande som avses i beskrivningen av åtgärd 13 täckte ett lån på 2 320 000 DEM, som beviljades i maj 1999 av en privat bank.

–        Åtgärd 32: Diverse bidrag för deltagande i mässor och utställningar, för reklam, för rehabilitering av arbetstagare och för personalkostnader avseende forskning och utveckling, som beviljades åren 1997–1999 till ett belopp av 352 000 DEM.

19      Kommissionen gjorde för det första gällande att de finansieringsåtgärder som sökanden beviljats utgjorde stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG och att de offentliga organen inte hade uppfört sig som en investerare skulle ha gjort i en marknadsekonomi.

20      Kommissionen gjorde i skälen 94–97 ett generellt uttalande om att det av två rapporter som utarbetats av två konsultbyråer, nämligen rapporten från Rölfs Bühler Stümpges Hauck & Partner (nedan kallad RBSH&P) från november 1993 och rapporten från Arthur Andersen (nedan kallad AA) från januari 1994, framgick att delstatsregeringens och dess finansinstituts syfte var att bevara arbetstillfällen. Konsultbyråerna förutsåg vidare minst två verksamhetsår med underskott och kunde inte se att det fanns utrymme för något vederlag till de offentliga myndigheterna för deras förvärv av andelar i bolaget.

21      Vad närmare gäller TIB:s förvärv av 49 procent av sökandens kapital (åtgärd 11) anförde kommissionen i skälen 98 och 99 i det angripna beslutet att konsulterna hade ansett att de potentiella riskerna var höga. Kommissionen konstaterade att inga åtgärder hade vidtagits för att undanröja dessa risker och att inga analyser av framtida intäkter hade gjorts. Vidare ansåg den att villkoren för TIB:s delägande inte kunde jämföras med villkoren för G.R. Tvärtemot vad Förbundsrepubliken Tyskland hade förklarat hade G.R. nämligen inte investerat 2 055 000 DEM i sökanden, utan endast 55 000 DEM. Resterande 2 000 000 DEM härrörde från statliga medel i form av två lån till G.R., som kommissionen ansåg utgjorde två stöd till sökanden (se nedan punkt 24). Det ena lånet omfattades av ett borgensåtagande som staten lämnat till den bank som hade beviljat lånet (åtgärd 16), medan det andra lånet täckte ett hypotek i sökandens fasta egendom (det lån på 1 800 000 DEM som avses i beskrivningen av åtgärd 17). Den risk som TIB tog, när det ställde 1 975 000 DEM till sökandens förfogande genom andelsförvärvet, var betydligt större än den som den privata investeraren tog. Denne hade dessutom rätt att häva avtalet om TIB:s andelsförvärv eller andra åtgärder inte genomfördes.

22      Beträffande de övriga åtgärderna till förmån för sökanden påpekade kommissionen i skäl 100 i det angripna beslutet att en näringsidkare i en marknadsekonomi, med hänsyn till företagets speciella situation och det faktum att det verkar på en marknad som kännetecknas av strukturell överkapacitet, skulle ha gett finansiellt stöd endast på villkor som tar dessa fakta med i beräkningen.

23      Vad särskilt gäller vinstdelningslånet från TIB (åtgärd 12) konstaterade kommissionen i skäl 102 i det angripna beslutet att den avtalade räntesatsen var 12 procent, men att räntesatsen var satt till 0 procent för åtminstone de första två åren. Ingen som helst säkerhet hade begärts för lånet. Räntebeloppet kunde dessutom uppgå till högst 50 procent av årets överskott. Lånet var inte förenat med någon ytterligare rösträtt. Ingen riskpremie hade avtalats för att kompensera de risker som hade påpekats av konsulterna.

24      Vad gäller de olika lån som beviljats av offentliga banker (däribland de två lån som G.R. beviljats och åtgärd 21), konstaterade kommissionen i skäl 102 i det angripna beslutet att samtliga dessa lån hade beviljats till en räntesats som understeg referensräntesatsen. Dessutom kom säkerheterna, i den mån sådana ställdes, från myndigheterna, eller också utnyttjades samma tillgångar upprepade gånger som säkerhet för olika lån. Vad närmare gäller EKH-lånet (åtgärd 16) påpekade kommissionen i skäl 103 i det angripna beslutet att detta lån täcktes av en garanti från förbundsregeringen och att någon personlig borgen inte hade ställts. Även om en sådan hade ställts, skulle den vara efterställd alla andra säkerheter och endast täcka en mycket ringa del av den höga potentiella förlustrisken. I skäl 130 i det angripna beslutet anförde kommissionen att syftet med detta lån var att ge stöd till ett företag, även om det beviljades direkt till G.R. Lånet skulle därför bedömas som ett nytt stöd, riktat till sökanden.

25      Kommissionen prövade för det andra huruvida sökanden kunde anses vara ett företag i svårigheter.

26      Kommissionen konstaterade inledningsvis att sökanden är en Auffanglösung, det vill säga ett nybildat företag i östra Tyskland som har övertagit tillgångarna från ett företag i konkurs. Enligt kommissionen kunde Auffanglösungen inte jämföras med andra nybildade företag på grund av att dessa bolag övertar tillgångar från ett befintligt företag i konkurs och fortsätter dess verksamhet, i regel utan att först genomföra någon godtagbar omstrukturering. Auffanglösungen ”ärver” därmed en rad strukturella brister och kräver genomgripande förändringar för att kunna verka i en marknadsekonomi. Kommissionen förklarade vidare att den med hänsyn till den speciella situationen i de nya delstaterna hade godkänt ett flexibelt och frikostigt koncept, som gör det möjligt för Auffanglösungen att utnyttja omstruktureringsstöd. Detta förfaringssätt uppgavs ha kodifierats i fotnot 10 i kommissionens meddelande 1999/C 288/02 – Gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (EGT C 288, s. 2) (nedan kallat 1999 års riktlinjer för stöd till undsättning och omstrukturering av företag).

27      Kommissionen anförde därefter i skälen 108–118 i det angripna beslutet att sökanden under tiden från år 1994 fram till slutet av år 1996 var ett företag i svårigheter, då ett svagt positivt resultat uppnåddes och andelen eget kapital började öka, med all sannolikhet tack vare det stöd som gavs.

28      Kommissionen påpekade i skälen 108 och 109 i det angripna beslutet att det allmänna kriterium som anges i punkt 2.1 i kommissionens meddelande 94/C 368/05 om gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (EGT C 368, s. 12) (nedan kallade 1994 års riktlinjer för stöd till undsättning och omstrukturering) var uppfyllt. Den erinrade därefter om att ett företag i svårigheter definieras som ett företag som inte är i stånd att genomföra en sanering med egna medel eller med medel från ägare/aktieägare eller långivare. Enligt rapporterna från RBSH&P och AA förelåg denna situation dels vid tiden för bildandet av sökanden, dels vid beviljandet av stödet. I rapporterna ansågs sökanden vara i svårigheter och en omstrukturering rekommenderades av konsulterna. Att det förelåg en sådan situation bekräftades vidare av att företaget aldrig hade lyckats erhålla någon finansiering från privata banker utan hjälp från staten.

29      Kommissionen erinrade i skäl 110 i det angripna beslutet om att några av de indikatorer som anges i 1994 års riktlinjer för stöd till undsättning och omstrukturering inte är tillämpliga på nybildade företag. Den anförde därefter i skälen 111–113 att det låga bokförda nettovärdet, det stora antalet anställda, det låga kassaflödet och den höga skuld- och räntebelastningen vittnade om att sökanden var i svårigheter vid tiden för stödets beviljande. I skäl 114 i det angripna beslutet förklarade kommissionen dessutom att även om tillämpningen av en ordning för särskild avskrivning (åtgärd 33) kunde ha medfört större förluster, skulle sökanden ha lidit väsentligt större förluster utan statligt stöd, och skulle då troligen ha försvunnit från marknaden.

30      Kommissionen konstaterade i skälen 115 och 116 i det angripna beslutet att dess slutsats inte kunde ändras ex post på grund av att svårigheterna tack vare ett betydande stöd kunde övervinnas under en kort tid. Den ifrågasatte i detta sammanhang innehållet i en rapport av den 21 januari 2002, som lagts fram av Förbundsrepubliken Tyskland, och erinrade om att slutsatsen i de rapporter som fanns tillgängliga år 1994 var att statligt stöd var helt avgörande för att företagets lönsamhet skulle kunna återställas.

31      Kommissionen prövade för det tredje huruvida de stöd som beviljats sökanden var förenliga med de godkända stödordningar som åberopats av Förbundsrepubliken Tyskland.

32      Kommissionen kom därvid, i skäl 148 i det angripna beslutet, fram till att flera av stödåtgärderna, däribland åtgärd 17 (se ovan punkt 21), utgjorde befintligt stöd och därför inte skulle bedömas av kommissionen på nytt.

33      I skälen 128 och 129 i det angripna beslutet bedömde kommissionen däremot att det investeringsbidrag som beviljats av delstaten Thüringen (åtgärd 15) inte var förenligt med den stödordning inom ramen för vilken den, enligt uppgift, hade beviljats, eftersom sökanden var ett företag i svårigheter när bidraget beviljades. Kommissionen påpekade att den, när den utvidgade det formella granskningsförfarandet, felaktigt fastställde att den godkända stödordningen endast skulle vara tillämplig på små och medelstora företag. Förbundsrepubliken Tyskland hade dock med rätta framfört att även stora företag på vissa villkor kan beviljas stöd inom denna ordning. Företag i svårigheter var dock, enligt kommissionen, uttryckligen uteslutna från stödordningens tillämpningsområde. Kommissionen erinrade vidare om att den nyligen hade fattat ett negativt beslut beträffande denna stödordning på grund av missbruk, då den bland annat tillämpats på företag i svårigheter, i strid med de särskilda bestämmelser som kommissionen hade godkänt (kommissionens beslut 2003/225/EG av den 19 juni 2002 om delstaten Thüringens program för främjande av investeringar i små och medelstora företag och om tillämpningen av detta i enskilda fall (EUT L 91, 2003, s. 1)).

34      Vad gäller EKH-lånet (åtgärd 16) ansåg kommissionen, i skäl 130 i det angripna beslutet, att detta lån inte var förenligt med det program för stöd till eget kapital inom ramen för vilket det påstods ha beviljats. Sökanden var nämligen inte ett litet eller medelstort företag.

35      Vad gäller bidraget till främjande av sysselsättning i samband med miljöinvesteringar (åtgärd 26) ansåg kommissionen, i skälen 134–139 i det angripna beslutet, att bidraget inte omfattades av 249h § i Arbeitsförderungsgesetz (lag om främjande av sysselsättningen, nedan kallad AFG), i vilken det föreskrivs en ordning som den har godkänt såsom icke utgörande en stödordning. Kommissionen påpekade att som Förbundsrepubliken Tyskland hade förklarat i sin skrivelse av den 29 juli 1994 riktade sig de i 249h § AFG avsedda åtgärderna i fråga om miljösanering och miljöförbättring till offentligrättsliga juridiska personer, framför allt territoriella organ (städer, kommuner, församlingar etc.), samt till företag som förvaltas av THA. Stöd kunde emellertid inte beviljas för åtgärder som vidtogs för att gynna ett privat företag, vilket sökanden var vid den tidpunkt då bidragen beviljades. Dessutom erinrade kommissionen om att en del av dessa bidrag hade beviljats av delstaten Thüringen, trots att endast Bundesanstalt für Arbeit var bemyndigad att ge sådana bidrag. Bidragen hade gynnat sökanden, eftersom de hade beviljats för att röja gamla anläggningar. Enligt kommissionen innehöll den tyska lagen en entydigt selektiv komponent, som innebar att åtgärden i fråga inte kunde betraktas som en allmän åtgärd.

36      Kommissionen prövade för det fjärde de åtgärder som enligt uppgift omfattades av den så kallade regeln om stöd av mindre betydelse (de minimis-regeln). Kommissionen bestred att åtgärd 30 och en del av åtgärd 32 omfattades av denna regel. De utgjorde därför stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

37      Kommissionen prövade för det femte huruvida stöden var förenliga med den gemensamma marknaden. Den erinrade i skälen 157–174 i det angripna beslutet, vad gäller det stöd som beviljats fram till slutet av år 1996, om att sökanden var ett företag i svårigheter fram till och med år 1996. Detta stöd kunde därför inte utgöra regionalstöd som är förenligt med den gemensamma marknaden. Kommissionen fann därefter att de villkor som uppställdes i 1994 års riktlinjer för stöd till undsättning och omstrukturering, vilka åberopats av Förbundsrepubliken Tyskland (se skäl 80 i det angripna beslutet), inte var uppfyllda i det förevarande fallet. Kommissionen konstaterade därvid att Förbundsrepubliken Tyskland trots upprepade anmaningar från kommissionen aldrig hade lämnat in en slutgiltig version av någon omstruktureringsplan eller lämnat några uppgifter om vilka omstruktureringsåtgärder som faktiskt hade genomförts. Kommissionen konstaterade även att den del av den totala kostnaden som bars av privata aktörer inte kunde anses vara betydande, då det endast var kapitaltillskottet från G.R. på 55 000 DEM som var av rent privat natur. Vad gäller ad hoc-stödet, som beviljades efter år 1997, ansåg kommissionen i skälen 175–184 i det angripna beslutet att de inte kunde anses förenliga med den gemensamma marknaden i den mening som avses i riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål (EGT C 74, 1998, s. 9).

38      Mot bakgrund av samtliga de ovan beskrivna övervägandena fastställde kommissionen i artikel 1.2 i det angripna beslutet att följande åtgärder var oförenliga med den gemensamma marknaden: TIB:s delägande och vinstandelslån (åtgärderna 11 och 12). De 90-procentiga garantiförbindelserna från delstaten Thüringen (åtgärderna 13, 14, 23 och 30). Bidraget från delstaten Thüringen (åtgärd 15). Lånet för stöd till eget kapital från en statlig bank (åtgärd 16). Lånet från en statlig bank (åtgärd 21). Bidragen till främjande av sysselsättningen (åtgärd 26). Bidraget för rehabilitering av arbetstagare, deltagande i mässor och reklam (åtgärd 27). Bidraget till forskning och utveckling, rehabilitering av arbetstagare, deltagande i mässor och kostnadsminskning (åtgärd 32). I artikel 2.1 i det angripna beslutet förelade kommissionen Förbundsrepubliken Tyskland att vidta alla åtgärder som var nödvändiga för att från sökanden återkräva det stöd som avsågs i artikel 1.2 i det angripna beslutet.

 Förfarandet och parternas yrkanden

39      Sökanden väckte förevarande talan genom en ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 22 januari 2003.

40      Genom en handling som inkom till förstainstansrättens kansli den 30 april 2003 ansökte Förbundsrepubliken Tyskland om att få intervenera till stöd för sökandens yrkanden.

41      Genom en handling som inkom till förstainstansrättens kansli den 5 maj 2003 ansökte delstaten Thüringen (Freistaat Thüringen) om att få intervenera till stöd för sökandens yrkanden.

42      Genom beslut av den 9 juli 2003 biföll ordföranden på femte avdelningen i utökad sammansättning dessa ansökningar.

43      Efter det att kommissionen hade ändrat sitt beslut av den 30 oktober 2002 inlämnade sökanden den 16 juli 2003 till förstainstansrättens kansli en replik i vilken denna ändring hade beaktats.

44      Förbundsrepubliken Tyskland inkom med sin interventionsinlaga den 25 augusti 2003.

45      Delstaten Thüringen inkom med sin interventionsinlaga den 10 september 2003.

46      På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (femte avdelningen i utökad sammansättning) dels att vidta åtgärder för processledning, varvid den uppmanade parterna att skriftligen besvara frågor och inge handlingar, dels att inleda det muntliga förfarandet. Parterna efterkom förstainstansrättens begäran inom utsatt tid.

47      Vid förhandlingen den 19 oktober 2006 utvecklade parterna sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor.

48      Sökanden har yrkat att förstainstansrätten ska

–        ogiltigförklara artikel 1.2 i det angripna beslutet,

–        ogiltigförklara artikel 2 i det angripna beslutet, i den del den rör de åtgärder som avses i artikel 1.2 i det angripna beslutet,

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna, och

–        förplikta kommissionen att ersätta de kostnader som föranletts av att beslutet av den 30 oktober 2002 ändrats, och det oavsett utgången i målet.

49      Förbundsrepubliken Tyskland har i egenskap av intervenient yrkat att förstainstansrätten ska

–        ogiltigförklara artiklarna 1.2 och 2.1 i det angripna beslutet, åtminstone i den del de rör bidraget från delstaten Thüringen, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

50      Delstaten Thüringen har i egenskap av intervenient yrkat att förstainstansrätten ska

–         ogiltigförklara artikel 1.2 i det angripna beslutet,

–        ogiltigförklara artikel 2 i det angripna beslutet, i den del den rör de åtgärder som avses i artikel 1.2 i det angripna beslutet,

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna,

–        förplikta kommissionen att ersätta de kostnader som föranletts av att beslutet av den 30 oktober 2002 ändrats, och det oavsett utgången i målet, samt

–        förplikta sökanden att ersätta kostnaderna för interventionen.

51      Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten ska

–        ogilla talan och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig prövning

52      Sökanden har åberopat fyra ogiltighetsgrunder till stöd för sin talan.

53      De tre första grunderna avser åsidosättande av artiklarna 87 EG och 88 EG, av rättssäkerhetsprincipen och av principen om skydd för berättigade förväntningar, vad gäller investeringsbidraget från delstaten Thüringen (åtgärd 15) och bidragen för att främja sysselsättningen i samband med miljöinvesteringar (åtgärd 26).

54      Den fjärde grunden avser i huvudsak sakfel och uppenbara bedömningsfel. Sökanden har delat upp den fjärde grunden i sex delar avseende 1) materiellt oriktiga uppgifter om de faktiska omständigheterna, 2) kvalificeringen av sökanden som ett företag i svårigheter, 3) bedömningen av TIB:s beteende utifrån kriteriet avseende en privat investerares agerande, 4) riktlinjerna för stöd till undsättning och omstrukturering av företag, 5) återkravet av det lån som är föremål för åtgärd 22 och 6) det stöd av så kallat mindre betydelse som gavs under perioden 1997–1999 (åtgärd 32). När kommissionen antog det angripna beslutet tog kommissionen emellertid bland annat bort föreläggandet att återkräva det stöd som avses med åtgärd 22 (se ovan punkt 15). Efter antagandet av det angripna beslutet kom parterna dessutom överens om hur det bidrag som avses med åtgärd 32 ska beräknas. På en fråga från förstainstansrätten bekräftade de att det inte längre förelåg någon tvist mellan dem vad gäller åtgärd 32 (det så kallade stödet av mindre betydelse som gavs mellan åren 1997–1999), vilket noterades i förhandlingsprotokollet. Det saknas därmed anledning att pröva de sista två delarna av den fjärde grunden.

55      Förstainstansrätten kommer att pröva de tre första grunderna tillsammans. Dessa har endast betydelse för åtgärderna 15 och 26. Därefter kommer en separat prövning av den fjärde grunden att göras. Denna har betydelse för övriga åtgärder som avses i det angripna beslutet.

A –  Den första, den andra och den tredje grunden: Huruvida artiklarna 87 EG och 88 EG, rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts

1.     Investeringsbidraget från delstaten Thüringen (åtgärd 15)

a)     Parternas argument

 Huruvida artiklarna 87 EG och 88 EG har åsidosatts

56      Sökanden har hävdat att investeringsbidraget från delstaten Thüringen beviljades i enlighet med en godkänd allmän stödordning och således är att anse som ett befintligt stöd. Sökanden har gjort gällande, i första hand, att kommissionen retroaktivt har infört ytterligare villkor för den godkända stödordningen och, i andra hand, att sökanden inte kan betraktas som ett företag i svårigheter.

–       Tillämpningsvillkoren för stödordningen

57      Sökanden har gjort gällande att delstaten Thüringens program för att främja investeringar i små och medelstora företag var tillämpligt på samtliga företag, utan förbehåll, och således även på företag i svårigheter och på Auffanggesellschaften. Det kan inte utläsas några sådana förbehåll i vare sig kommissionens godkännandeskrivelse av den 26 november 1993 eller det meddelande som i förkortad form publicerades i Officiella tidningen. Av det sistnämnda meddelandet framgår tvärtom att programmet riktade sig just till nybildade företag, som sökanden, och att en av målsättningarna var att underlätta igångsättandet av ny verksamhet.

58      Sökanden anser att de uppgifter som Förbundsrepubliken Tyskland lämnade i ett meddelande av den 26 augusti 1993 enbart syftade till att förklara hur det anmälda systemet fungerade och att de inte kan innebära att programmets klara innebörd ändras. Om kommissionen ansåg att den anmälda texten avsåg vissa situationer som den inte önskade godkänna, borde den ha inlett det formella granskningsförfarandet och inom den ramen ha krävt att stödordningen skulle ändras eller att varje enskilt beviljande av stöd skulle anmälas för godkännande. Meddelandet av den 26 augusti 1993 utesluter under alla omständigheter inte att programmet kunde tillämpas på sådana företag som sökanden, som förvärvar tillgångar från ett företag och därefter moderniserar dessa.

59      Enligt sökanden är det inte heller möjligt att härleda en begränsning av programmet ur det förhållandet att programmet godkänts såsom en ordning för regionalstöd. Enligt kommissionens beslutspraxis får regionalstöd nämligen beviljas företag i svårigheter (kommissionens beslut 1999/157/EG av den 22 april 1998 om statligt stöd till Triptis Porzellan GmbH (i konkurs), Thüringen, EGT L 52, 1999, s. 48, och kommissionens beslut 2003/383/EG av den 2 oktober 2002 om det statliga stöd C 44/01 (ex NN 147/98) som Tyskland har genomfört till förmån för Technische Glaswerke Ilmenau GmbH, EUT L 140, 2003, s. 30). Detta framgår även av det angripna beslutet. En Auffanglösung som omfattas av fotnot 10 i 1999 års riktlinjer för stöd till undsättning och omstrukturering av företag skulle dessutom ha kunnat göra anspråk på att erhålla bidraget från delstaten Thüringen, då denna bestämmelse inte utesluter att regionalstöd ges till nybildade företag. Sökanden har i detta sammanhang påpekat att bolaget inte har erhållit investeringsstödet för att finansiera en omstrukturering, utan för att genomföra investeringar som är tillåtna enligt det godkända programmet.

60      Sökanden har även anfört att programmet, trots dess namn, inte heller var begränsat till små och medelstora företag och att kommissionen hade godkänt att även större företag omfattades av detta. Detta framgår av det angripna beslutet.

61      Vad gäller beslut 2003/225 om en oriktig tillämpning av programmet har sökanden hävdat att kommissionen i detta uttryckligen förklarade att tillämpningen av ordningen i fråga på sökanden inte skulle prövas i detta beslut, utan endast genom det angripna beslutet. Detta beslut kan därför inte med framgång åberopas mot sökanden i detta mål.

62       Sökanden har slutligen gjort gällande att kommissionen endast ska pröva huruvida de nationella myndigheterna har gjort en uppenbart felaktig bedömning av om ett stöd är förenligt med den stödordning enligt vilken den beviljats.

63      Förbundsrepubliken Tyskland har gjort gällande att även om det i den tyska regeringens meddelande av den 26 augusti 1993 gjordes undantag för stöd till undsättning och omstrukturering av företag, har kommissionen likväl inte bevisat att det omtvistade bidraget inte uppfyllde villkoren för det godkända stödprogrammet. Enligt Förbundsrepubliken Tyskland ska man undersöka huruvida det omtvistade investeringsbidraget kunde kvalificeras som ett stöd för undsättning och omstrukturering som var undantaget från programmets tillämpningsområde utifrån den situation som förelåg före maj 1994. Förbundsrepubliken Tyskland anser att om det är fråga om ett nybildat företag som inte kan erhålla ett omstruktureringsstöd på grund av att det inte är ett företag i svårigheter, uppfyller beviljandet av investeringsbidraget villkoren för programmet, eftersom det inte rörde sig om ett omstruktureringsstöd.

 Huruvida rättssäkerhetsprincipen har åsidosatts

64      Delstaten Thüringen har förklarat sig helt dela sökandens uppfattning och har i synnerhet kritiserat kommissionens konstgjorda åtskillnad mellan regionalstöd och omstruktureringsstöd.

65      Kommissionen har genmält att Förbundsrepubliken Tyskland i meddelandet av den 26 augusti 1993 uttryckligen hade förklarat att företag i svårigheter inte omfattades av tillämpningsområdet för stödordningen och att det av den anmälda stödordningen samt av den i Officiella tidningen publicerade hänvisningen klart framgick att stöd för undsättning och omstrukturering inte ingick.

–       Huruvida sökanden skulle kvalificeras som ett företag i svårigheter

66      Sökanden har hävdat att det är ett nybildat företag som aldrig har varit ett företag i svårigheter, varken vid bildandet av företaget eller vid genomförandet av verksamheten.

67      Sökanden har i första hand gjort gällande att enligt den princip som kommissionen vanligen tillämpar kan ett nybildat företag inte anses vara ett företag i svårigheter även om det övertar tillgångarna i ett insolvent bolag. Kvalificeringen av samtliga Auffanglösungen som företag i svårigheter kan inte heller härledas från fotnot 10 i 1999 års riktlinjer för stöd till undsättning och omstrukturering av företag. Enligt sökanden skulle det vara uppenbart felaktigt och medföra diskriminering av nybildade företag i östra Tyskland jämfört med nybildade företag i resten av Europeiska unionen, om samtliga Auffanglösungen i östra Tyskland som förvärvat tillgångar i samband med en tvångslikvidation ansågs som företag i svårigheter.

68      Sökanden har i andra hand gjort gällande att företaget har bildats av en oberoende investerare som är en erkänd expert på området i fråga, vilken inte varit inblandad i de svårigheter som kännetecknade Kahla I. Kommissionen har enligt sökanden inte förebringat någon som helst bevisning till stöd för sitt påstående att sökanden de facto skulle ha ”ärvt” de svårigheter som kännetecknade det insolventa bolaget Kahla I. Enligt sökanden finns det inte några materiella indicier som gör det möjligt att slå fast att sökanden var en del av samma ”materiella enhet” som Kahla I. Enligt rättspraxis kan man inte heller utan vidare betrakta två företag som en och samma ”rättsliga enhet”. Sökanden har påstått att bolaget inte har fortsatt det insolventa företagets verksamhet, utan endast har förvärvat vissa tillgångar, till marknadspris, i samband med ett konkursförfarande, varefter det har använt dessa tillgångar för att förverkliga en rimlig och genomtänkt affärsidé avseende en helt annan marknad med hjälp av en helt annan struktur och en helt annan marknadsföringsstrategi och med avseende på en mycket annorlunda kundkrets. Den omständigheten att sökanden har fortsatt att investera i begagnade maskiner bevisar inte heller att sökanden har ”ärvt” de svårigheter som kännetecknade Kahla I.

69      Sökanden har i tredje hand hävdat att de rapporter som utarbetats av RBSH&P och byrån AA beskriver bildandet av ett nytt företag. Dessa rapporter utgör inte omstruktureringsplaner och kan således inte utgöra stöd för uppfattningen att sökanden redan från början bildades som ett företag i svårigheter. Den inför bildandet upprättade verksamhetsplanen visar enligt sökanden att det inte var planerat att det nya företaget skulle hamna i svårigheter. Tvärtom konstaterade konsulterna i förväg att verksamhetsplanen var ekonomiskt realistisk. Dessa bedömningar var korrekta, eller till och med i underkant, då företaget fick en framgångsrik utveckling som gick långt utöver de ursprungliga prognoserna. Detta har bekräftats i ett sakkunnigutlåtande från revisionsbyrån Saale/Revision. Sökanden har i sin replik begärt att en av förstainstansrätten tillsatt sakkunnig ska höras angående denna fråga.

70      Sökanden har i fjärde hand gjort gällande att en granskning utifrån de kriterier som anges i punkt 2.1 i 1994 års riktlinjer för stöd till undsättning och omstrukturering av företag och i punkt 4 och följande punkter i 1999 års riktlinjer visar att sökanden inte var ett företag i svårigheter.

71      Kommissionen har enligt sökanden inte analyserat varje kriterium i detalj och har inte handlat i enlighet med sin fasta beslutspraxis på området. Enligt sökanden har kommissionen i praktiken medgett att flertalet av de kriterier som anges i riktlinjerna för stöd till undsättning och omstrukturering av företag, såsom en minskad lönsamhet, stigande förluster, minskat kassaflöde och ökade finansiella utgifter, inte var uppfyllda i förevarande fall eller inte var av avgörande betydelse vid bedömningen av ett nybildat företag.

72      Sökanden anser att uppgifterna i verksamhetsplanen, till skillnad från vad kommissionen hävdat, inte visar att vissa av kriterierna i riktlinjerna för stöd till undsättning och omstrukturering av företag var uppfyllda. Tvärtom har det bokförda värdet, kassaflödet och de finansiella utgifterna utvecklats i enlighet med verksamhetsplanen, vilket framgår av sakkunnigutlåtandet från byrån Saale/Revision.

73      Enligt sökanden har kommissionen inte förebringat någon bevisning till stöd för att det bokförda värdet skulle vara onormalt lågt för att vara ett sunt företag. Sökanden har emellertid redan visat att det bokförda värdet inte tydde på att det förelåg några finansiella eller ekonomiska svårigheter. Sökanden har hävdat att bolaget har visat att de förvärvade tillgångarna gjorde det möjligt att starta ett lönsamt företag, både i enlighet med planerna (ex ante) och enligt de ännu mer lovande siffror som dess faktiska resultat visade (ex post). Enligt sökanden ger det sätt på vilket förvärvet av tillgångar finansierades inte någon vägledning för att avgöra huruvida det bokförda värdet har utvecklats negativt eller om det redan från början var för lågt för ett lönsamt företag. Kommissionen påstås vidare ha konstaterat att tillgångarna hade förvärvats till marknadspris utan att förklara hur detta bokförda värde kunde vara för lågt trots att det motsvarade marknadsvärdet.

74      Kassaflödet och de finansiella utgifter som förutsågs i verksamhetsplanen ska dessutom anses normala enligt sökanden. I verksamhetsplanen förutses obestridligen inte att kassaflödet skulle krympa eller att de finansiella utgifterna skulle bli för stora.

75      Vad gäller kassaflödet har sökanden hävdat att detta alltid är lågt eller till och med negativt i början, vid nystartad verksamhet. Sökanden gör dessutom gällande att det inte finns något bevis för att kassaflödet skulle ha varit för lågt med hänsyn till sökandens löpande verksamhet. Inga likviditetsproblem hade förutsetts och inga sådana problem uppstod heller vid genomförandet av verksamhetsplanen. Till skillnad från vad kommissionen hävdat härrörde bolagets kassaflöde från den löpande verksamheten och inte från stödåtgärder. Under alla omständigheter kan källan till kassaflödet inte visa att detta var för lågt, eftersom företaget uppnådde ett positivt kassaflöde även med avräkning för alla stödåtgärder.

76      Vad gäller de finansiella utgifterna har sökanden hävdat att de inte följde av krediter som bolaget var tvunget att ta i anspråk på grund av tidigare ekonomiska svårigheter, vilket är den situation som kriterierna i riktlinjerna för stöd till undsättning och omstrukturering av företag förutsätter. Dessa utgifter var tvärtom en följd av investeringar i produktionstillgångar som var lönsamma på kort sikt, inom ramen för en tillfredsställande verksamhetsplan, vilket bekräftas av den faktiska utvecklingen av dess verksamhet. Kommissionen försöker bortse från de verkliga förhållandena genom att hävda att det var nödvändigt att göra en bedömning ex ante.

77      Sökanden har även bestritt kommissionens påstående att antalet anställda var för högt. Sökanden har erinrat om att bolaget vid övertagandet av verksamheten endast anställde 380 av de 696 personer som var anställda av Kahla I år 1993. Den blygsamma minskningen av personalen i början av år 1996, då antalet anställda sänktes till 322, berodde inte på ekonomiska svårigheter utan på att en mer effektiv organisation hade införts, efter en första verksamhetsperiod och efter det att de första investeringarna hade genomförts.

78      Vad gäller de underskott som konsulterna hade förutsett för åren 1994–1996 har sökanden kritiserat kommissionen för att inte ha undersökt huruvida det rörde sig om underskott som hade samband med företagets struktur. Enligt sökanden var det fråga om underskott som hade samband med igångsättandet av verksamheten. Sökanden har hävdat att genomförandet av verksamhetsplanen inte i sig medförde något underskott. Underskotten var endast bokföringsmässiga och berodde på att särskilda skattemässiga avskrivningar utnyttjades i enlighet med en godkänd stödordning. Om sökanden hade genomfört avskrivningar i enlighet med de allmänna reglerna på detta område, skulle bolaget ha kunnat uppvisa vinst redan det första året. Detta framgår enligt sökanden av de förklaringar som sökanden har lämnat under det formella granskningsförfarandet och av en rapport som upprättats av en revisor som sökanden gett in.

79      Sökanden har i femte hand gjort gällande att ett företag inte heller kan anses vara i svårigheter av den enda anledningen att det erhåller statliga medel. En sådan ”ond cirkel” skulle leda till att alla företag som får investeringsstöd för att förvärva begagnade tillgångar skulle anses vara företag i svårigheter. Om det är fråga om ett projekt som innefattar ett finansieringsprogram med tillräckliga bestämmelser för att undvika de förutsebara riskerna, så att företaget kan överleva utan stöd efter bildandefasen, anser sökanden att ett på detta vis bildat företag inte kan anses vara ett företag i svårigheter.

80      Därtill kommer att TIB och G.R. har tillskjutit betydande belopp i eget kapital till företaget, vilka inte kan jämställas med stöd. Vad gäller det kapital som G.R. tillskjutit anser sökanden att det sätt på vilket investeraren i företaget har erhållit finansiering inte kan vara av avgörande betydelse. Vad gäller det kapital som TIB har tillskjutit anser sökanden att det inte kan jämställas med stöd och har hävdat att kvalificeringen av detta kapital som statligt stöd under inga omständigheter kan påverka lagenligheten av andra bidrag eller investeringsbidragets förenlighet med den ordning enligt vilken det har beviljats.

81      Delstaten Thüringen har särskilt påpekat att den period under vilken sökanden påstås ha befunnit sig i svårigheter var synnerligen kort. Det var för övrigt av misstag som sökanden upptogs i en förteckning över företag i svårigheter inom ramen för ett annat förfarande, men Förbundsrepubliken Tyskland har därefter rättat till detta misstag.

82      Kommissionen anser att samtliga argument som sökanden och delstaten Thüringen har framfört saknar fog.

 Huruvida rättssäkerhetsprincipen har åsidosatts

83      Sökanden har gjort gällande att kommissionen i efterhand har infört nya villkor i en redan godkänd stödordning, vilka är till nackdel för sökanden. Kommissionen har härigenom retroaktivt och till nackdel för sökanden ändrat företagets rättsliga ställning, vilket strider mot rättssäkerhetsprincipen. Eftersom stöd som beviljas inom ramen för godkända program inte behöver godkännas måste eventuella begränsningar framgå antingen av stödordningen eller av godkännandebeslutet.

84      Förbundsrepubliken Tyskland anser att det skulle strida mot rättssäkerhetsprincipen om kommissionen ex post skulle underkänna den tolkning som den nationella behöriga myndigheten gör ur ett relevant perspektiv ex ante, vilken tolkning grundar sig på de rättsregler om stöd som var i kraft vid tiden för stödets beviljande. Förbundsrepubliken Tyskland har i detta sammanhang gjort gällande att det var rimligt, ur det perspektiv ex ante som förelåg i maj 1994, att kvalificera sökanden som ett nybildat företag som inte omfattades av 1994 års riktlinjer för stöd till undsättning och omstrukturering och som därför inte hade erhållit omstruktureringsstöd i form av ett investeringsbidrag. Enligt punkt 18 i i bilagan till kommissionens meddelande från år 1979, vilken har rubriken ”Förfarandet för tillämpning av principerna för samordning av systemen för regionalt stöd” (EGT C 31, 1979), får ”[e]n investering i anläggningstillgångar i form av ett övertagande av en anläggning som lagts ned eller som skulle ha lagts ned om ett övertagande inte hade ägt rum, … också betraktas som en nyinvestering”. Slutligen anser sökanden att 1994 års riktlinjer för stöd till undsättning och omstrukturering inte utesluter att det omtvistade investeringsbidrag som beviljats för förvärvande av tillgångar kan kvalificeras som regionstöd, med hänsyn till att sökanden förvärvat dessa tillgångar till marknadspris.

85      Delstaten Thüringen har anslutit sig till sökandens ståndpunkt och har tillagt att kommissionen i enlighet med rättssäkerhetsprincipen ska begränsa sig till att kontrollera huruvida den nationella myndigheten har gjort en oriktig tillämpning av det godkända programmet.

86      Kommissionen har genmält att det angripna beslutet inte retroaktivt har ändrat sökandens rättsliga ställning. Åtgärdens tillämpningsområde var begränsat redan från början.

 Huruvida principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts

87      Sökanden har åberopat att principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts genom att kommissionen inte har beaktat att det inte var möjligt att av godkännandet av programmet, såsom det har publicerats, utläsa de stränga begränsningar som kommissionen har tillämpat i det angripna beslutet. Sökanden anser att en aktör som bedriver sin verksamhet med den aktsamhet som kan krävas av en bonus pater familias kan presumera att ett beviljat stöd utgör befintligt stöd när samtliga villkor som uppställs i ett godkänt program är uppfyllda.

88      Då det inte gjordes något förbehåll i programmets eller godkännandebeslutets lydelse kunde sökanden inte utläsa några förbehåll ens med iakttagande av största aktsamhet. Den text som publicerats i Officiella tidningen innehöll ingenting som gav sökanden skäl att ifrågasätta innehållet i det godkända programmet. Sökanden hade följaktligen inte någon anledning eller någon rättslig skyldighet att höra med kommissionen för att få reda på huruvida villkoren enligt programmet verkligen var uppfyllda.

89      Sökanden anser vidare att en aktsam ekonomisk aktör inte hade anledning att tro att kommissionen, med avvikelse från sin fasta praxis och i strid med ordalydelsen i de av den publicerade riktlinjerna, skulle kvalificera ett nybildat företag som ett företag i svårigheter.

90      Kommissionen har bestritt samtliga argument som sökanden har framfört.

b)     Förstainstansrättens bedömning

 Huruvida artiklarna 87 EG och 88 EG har åsidosatts

91      Sökanden har i huvudsak bestritt kommissionens bedömning, enligt vilken det investeringsbidrag som avses med åtgärd 15 inte omfattades av delstaten Thüringens program för investeringar i små och medelstora företag.

92      Domstolen erinrar inledningsvis om att när ett allmänt stödprogram en gång har godkänts behöver kommissionen inte underrättas om de enskilda genomförandeåtgärderna, såvida den inte har gjort förbehåll för detta i beslutet om godkännande. Eftersom de enskilda stödåtgärderna enbart är enskilda åtgärder för att genomföra det allmänna stödprogrammet är de faktorer som kommissionen ska beakta vid bedömningen av dem desamma som de som beaktades vid granskningen av det allmänna stödprogrammet. Det är därför onödigt att de enskilda stödåtgärderna blir föremål för kommissionens granskning (domstolens dom av den 5 oktober 1994 i mål C‑47/91, Italien mot kommissionen, REG 1994, s. I‑4635, punkt 21; svensk specialutgåva, volym 16, s. I‑145).

93      Ett stöd som utgör en strikt och förutsebar tillämpning av villkoren som fastställts i beslutet om godkännande av det allmänna stödprogrammet anses alltså utgöra ett befintligt stöd. Kommissionen behöver inte underrättas om ett sådant stöd, och stödet behöver inte undersökas i enlighet med artikel 87 EG (domstolens dom av den 16 maj 2002 i mål C‑321/99 P, ARAP m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. I‑4287, punkt 83, och förstainstansrättens dom av den 18 november 2004 i mål T‑176/01, Ferriere Nord mot kommissionen, REG 2004, s. II‑3931, punkt 51).

94      Om dessa åtgärder däremot inte omfattas av de åberopade allmänna stödordningarna, utgör de nytt stöd vars förenlighet med den gemensamma marknaden ska underställas kommissionen för prövning.

95      När kommissionen prövar huruvida ett stöd är förenligt med den berörda stödordningen gör den detta inom ramen för sin skyldighet att säkerställa tillämpningen av artiklarna 87 EG och 88 EG. Kommissionens prövning av ett stöds förenlighet med denna ordning utgör därför inte en åtgärd som går utöver dess behörighet. Tvärtemot vad sökanden har påstått kan kommissionens bedömning således inte begränsas av att de nationella myndigheter som har beviljat stödet har gjort en egen bedömning.

96      Förstainstansrätten anser att prövningen av de andra påståendena avseende ett åsidosättande av artiklarna 87 EG och 88 EG ska ske i två steg. Först ska den exakta omfattningen av delstaten Thüringens program utredas. Därefter ska det, på grundval av denna utredning, prövas huruvida det stöd som beviljats sökanden uppfyller de villkor som uppställs i detta program.

–       Omfattningen av det godkända programmet

97      Förstainstansrätten erinrar om att delstaten Thüringens program för investeringar i små och medelstora företag anmäldes av Förbundsrepubliken Tyskland den 1 juli 1993 såsom en ordning för regionalstöd.

98      Enligt ordalydelsen i de riktlinjer som reglerade delstaten Thüringens program och de uppgifter som angetts i formuläret för anmälning av detta skulle stöd enligt denna ordning som huvudregel beviljas små och medelstora företag inom tillverkningsindustrin och andra jämförbara företag i delstaten Thüringen. Även större företag kunde emellertid, med undantag från denna regel, komma i fråga för stöd enligt programmet.

99      Enligt de ovannämnda riktlinjerna skulle detta stöd täcka investeringar av allehanda slag och syften, med undantag för stöd till forskning och utveckling. De stödberättigade kostnaderna, såsom de anges i punkt 11 i anmälningsformuläret, omfattade både produktiva investeringar (med undantag för förvärv av fastigheter) och investeringar som gjordes inom ramen för ett omstruktureringsprogram.

100    Av riktlinjerna och anmälningsformuläret framgår även att stödet var knutet till ett projekt och att det kunde beviljas endast under förutsättning att det fanns ”ett långsiktigt och underbyggt projekt, med hänsyn tagen till de bidrag som betalas enligt dessa riktlinjer, och att detta bekräftas av företagets bank inom ramen för de övergripande finansieringsåtgärderna”.

101    Förbundsrepubliken Tyskland åberopade i sin anmälan av programmet artikel 87.2 c EG och artikel 87.3 a EG, i förening, och hänvisade som skäl för att stödet var förenligt med den gemensamma marknaden till de särskilda svårigheter som små och medelstora företag i östra Tyskland hade att hantera med anledning av övergången till en marknadsekonomi. Den preciserade i detta sammanhang att ”den höga åldern på de byggnader och anläggningar som ärvts från den tidigare planekonomin och den allmänna avsaknaden av reservfonder medför[de] att de små och medelstora företagen i Thüringen ha[de] oproportionerligt stora finansiella behov och äventyra[de] därigenom … deras tillträde till marknaden på rättvisa villkor”. Åtgärderna syftade mot denna bakgrund till att återställa den traditionella strukturen hos små och medelstora företag i delstaten Thüringen.

102    Kommissionen ansåg att det var nödvändigt att ytterligare utreda begreppet ”omstruktureringsprogram” i punkt 11 i anmälningsformuläret (se ovan punkt 99) och bad därför, i skrivelse av den 3 augusti 1993, Förbundsrepubliken Tyskland om ytterligare upplysningar.

103    Som svar på denna begäran lämnade Förbundsrepubliken Tyskland i sitt meddelande av den 26 augusti 1993 (nedan kallat meddelandet av den 26 augusti 1993), vilket mottogs av kommissionen den 30 augusti 1993, följande upplysningar:

”Det föreligger uppenbarligen ett missförstånd beträffande punkt 11 i anmälan (begreppet omstrukturering) [Den tyska] regeringen anser att detta stödprogram inte medger beviljande av stöd till undsättning och omstrukturering av företag. För dessa särskilda syften har delstaten Thüringen tidigare separat anmält två riktlinjer … Villkoren för rätt till stöd motsvarar formellt och materiellt bestämmelserna om gemenskapens strukturfonder. … Såsom redan angetts i [anmälan] av den 1 juli 1993 har dessa åtgärder till syfte att främja nödvändiga investeringar och anpassningen till de höga krav som ställs på marknaden vad gäller [små och medelstora företag] som har privatiserats efter år 1989 och som trots att de är sunda företag har en svag finansiell ställning. ’Omstruktureringsprogrammet’ ska mot denna bakgrund ses som ett program för stöd till investeringar som syftar till att bilda nya företag samt utökning och modernisering av verksamheten.”

104    Kommissionen beslutade slutligen i skrivelse av den 26 november 1993 att inte framställa några invändningar mot genomförandet av det anmälda programmet. Den hänvisade härvid uttryckligen till meddelandet av den 26 augusti 1993.

105    Av det ovan anförda följer att Förbundsrepubliken Tyskland, innan kommissionen godkände stödprogrammet, hade lämnat denna uppgifter om den finansiella situation som de tilltänkta stödmottagarna befann sig i, varvid den preciserade att det rörde sig om företag som hade privatiserats efter år 1989 och som ”trots att de är sunda företag har en svag finansiell ställning”.

106    Det ska i detta sammanhang påpekas att hänvisningen till de stödberättigade företagens svaga finansiella ställning, vid en strikt tolkning utifrån ordalydelsen, sammanhanget och syftet med denna (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 29 april 2004 i mål C‑277/00, Tyskland mot kommissionen, REG 2004, s. I‑3925, punkterna 20 och 21), inte kan anses som en hänvisning till företag i ekonomiska svårigheter. Såsom Förbundsrepubliken Tyskland hade förklarat i sin anmälan av stödordningen stod nämligen företagen i delstaten Thüringen, såsom för övrigt flertalet företag i det tidigare DDR, inför särskilda svårigheter på grund av övergången från en planekonomi till en marknadsekonomi. Det är mot denna bakgrund man ska se hänvisningen till den svaga finansiella ställning som de enligt programmet stödberättigade företagen eventuellt befann sig i. Användningen av uttrycket svag finansiell ställning innebar således en hänvisning till svårigheter som var knutna till övergången från en planekonomi till en marknadsekonomi och inte till kännetecknen för ett företag som är i svårigheter. Detta framgår även av det fasta sambandet mellan uttrycket svag finansiell ställning och uttrycket sunt företag, som förekommer i samma mening. Uttrycket sunt företag visar klart att de stödberättigade företagen inte får ha en så svag finansiell ställning att de inte kan betraktas som sunda företag.

107    Det ska även påpekas att Förbundsrepubliken Tyskland i sitt meddelande av den 26 augusti 1993 lämnade uppgifter om beskaffenheten av det stöd som beviljats enligt denna stödordning, varvid den uppgav att ”programmet … inte medg[av] beviljande av stöd till undsättning och omstrukturering av företag”.

108    Denna precisering, som har samband med den omständigheten att delstaten Thüringen även hade anmält ett program som specifikt avsåg undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter, ska under omständigheterna i detta fall tolkas så, att den utgör en uppgift som bekräftar att programmet inte omfattade företag i svårigheter. Det skulle nämligen inte vara logiskt att anse att Förbundsrepubliken Tysklands avsikt inte var att utestänga företag i svårigheter från programmet när staten uttryckligen uteslöt stöd som var specifikt avsett för sådana företag.

109    Det saknar således betydelse huruvida, såsom sökanden och Förbundsrepubliken Tyskland har hävdat, investeringsstöd till företag i svårigheter vid den aktuella tidpunkten kunde beviljas med stöd av ordningen för regionstöd. Förbundsrepubliken Tyskland har nämligen uttryckligen uteslutit företag i svårigheter från denna ordning, genom att i sitt meddelande av den 26 augusti 1993 ange dels att denna ordning avsåg sunda företag, dels att den inte medgav att stöd till undsättning och omstrukturering av företag beviljades.

110    Sökanden har hävdat att meddelandet av den 26 augusti 1993 inte kan ändra programtexten, såsom den anmälts till kommissionen den 1 juli 1993. Meddelandet av den 26 augusti 1993 är emellertid en del av det godkända programmet, i den utsträckning som kommissionen ansåg att de kompletterande uppgifter och preciseringar som förekommer i meddelandet var relevanta vid dess beslut att inte framställa några invändningar mot genomförandet av det anmälda projektet. Kommissionen var således inte skyldig att inleda det formella granskningsförfarandet, såsom sökanden har påstått, för att kräva att programmet skulle ändras eller att tillämpning av detta skulle anmälas i vissa fall. Eftersom Förbundsrepubliken Tyskland hade gjort vissa preciseringar på grundval av vilka kommissionen efter en första granskning kände sig övertygad om att det anmälda projektet var förenligt med fördraget, skulle det nämligen ha varit överflödigt, ja till och med meningslöst, att inleda det formella förfarandet.

111    Mot bakgrund av det ovan anförda finner förstainstansrätten att kommissionen hade fog för att anse att företag i svårigheter var uteslutna från tillämpningsområdet för delstaten Thüringens program.

–       Det bidrag som sökanden beviljats

112    Av det angripna beslutet framgår att kommissionen ansåg att det bidrag som sökanden hade beviljats inte uppfyllde villkoren för delstaten Thüringens program, på grund av att sökanden var ett företag i svårigheter från år 1994 till slutet av år 1996, då ett svagt positivt resultat uppnåddes och andelen eget kapital började öka (skälen 118 och 129 i det angripna beslutet).

113    Kommissionen har i det angripna beslutet anfört att den, på grundval av de rapporter som fanns tillgängliga vid den aktuella tidpunkten, i enlighet med sin fasta praxis bedömde att sökanden, som var en Auffanglösung, var ett företag i svårigheter (skäl 116 i det angripna beslutet).

114    Sökanden har däremot gjort gällande att bolaget erhållit bidrag för att underlätta igångsättandet av verksamheten och att bolaget redan från början var ekonomiskt lönsamt.

115    I detta hänseende ska det erinras om att kommissionens prövning innebär att komplexa ekonomiska omständigheter och förhållanden ska beaktas och bedömas. Eftersom gemenskapsdomstolen inte kan ersätta kommissionens bedömning av komplexa ekonomiska omständigheter och förhållanden med sin egen bedömning, ska förstainstansrättens kontroll följaktligen begränsas till en prövning av att förfarandereglerna och reglerna för motivering har iakttagits, att de faktiska omständigheterna är materiellt riktiga och att det inte föreligger någon uppenbart oriktig bedömning eller maktmissbruk (se förstainstansrättens dom av den 11 maj 2005 i de förenade målen T‑111/01 och T‑133/01, Saxonia Edelmetalle mot kommissionen, REG 2005, s. II‑1579, punkt 91 och där angiven rättspraxis).

116    I förevarande fall har sökandens finansiella ställning vid tiden för stödets beviljande bedömts i det angripna beslutet på grundval av två rapporter som utarbetats av två konsultbyråer, vilka fanns tillgängliga när sökanden bildades, det vill säga rapporten från RBSH&P av den 29 november 1993 och rapporten från AA av den 11 januari 1994.

117    Syftet med rapporten från RBSH&P var att upprätta ett förslag till bildande av ett företag (nedan kallat verksamhetsplanen), som skulle utgöra en Auffanglösung i förhållande till företaget Kahla I i konkurs och som skulle påbörja sin verksamhet den 1 januari 1994. Detta förslag upprättades i samarbete med G.R. och skulle tjäna som underlag för diskussioner mellan konkursförvaltaren, delstaten Thüringen, förbundsregeringen, bankerna och potentiella investerare.

118    Verksamhetsplanen kännetecknades av ett antal olika faktorer. Det föreskrevs bland annat att denna Auffanglösung skulle överta den grundläggande affärsverksamheten i Kahla I, det vill säga tillverkningen av hushållsporslin av hög kvalitet och hotellporslin. Enligt verksamhetsplanen skulle hela lagret och samtliga 380 anställda övertas. Dessutom skulle man använda de anläggningstillgångar (fastigheter, byggnader, maskiner och anläggningar) i Kahla I som ansågs vara nödvändiga för driften av denna Auffanglösung. Vad gäller denna senare fråga föreslog konsulterna att det framtida bolaget skulle få nyttja dessa anläggningstillgångar utan vederlag under åtminstone de fyra första åren, för att framgångsrikt ta sig igenom den nödvändiga omstruktureringsfasen i avvaktan på att en potentiell investerare ingrep. Verksamhetsplanen kännetecknades vidare av genomförandet av de första investeringarna för förnyelse, utökning och rationalisering av verksamheten. Planen förutsatte slutligen att G.R., såsom referensdelägare, skulle förvärva andelar i företaget genom ett kapitaltillskott på 50 000 DEM och att en delägare utan rösträtt skulle tillskjuta ett kapital på 9 500 000 DEM.

119    Rapporten från byrån AA upprättades på begäran av TIB i syfte att få en analys av dess förvärv av andelar i egenskap av potentiell delägare i denna Auffanglösung. I denna rapport granskades den verksamhetsplan som byrån RBSH&P hade tagit fram, varvid man beaktade de väsentliga ändringar i basstrukturen som hade inträffat under mellantiden. Verksamhetsplanen grundade sig bland annat på antaganden om att TIB skulle förvärva en andel utan rösträtt och om ett finansiellt åtagande på 7 950 000 DEM, som vid framgång för planen skulle säkerställa 365 arbetstillfällen fram till minst 1997, och om att de anläggningstillgångar i Kahla I som avsågs i den första rapporten skulle övertas för ett sammanlagt belopp på 5 200 000 DEM. Det angavs i denna rapport att en del av dessa anläggningstillgångar, nämligen de anläggningar och maskiner som var nödvändiga för driften av företaget, skulle finansieras med hjälp av det ifrågavarande investeringsbidraget från delstaten Thüringen.

120    Tvärtemot vad sökanden har hävdat bedömde konsulterna att de risker som verksamhetsplanen var förenad med var höga. Såsom framgår av rapporten från RBSH&P var flera delar av strukturen ännu inte definierade och konsulterna betonade de mycket stora svårigheter som behövde övervinnas enligt denna plan. I den av AA upprättade rapporten ansågs att de mål som hade satts upp för företaget var mycket ambitiösa och att det fanns ett stort antal risker som skulle kunna leda till att projektet misslyckades. Enligt den senare rapportens upphovsmän visade gjorda analyser att en skillnad, även en liten sådan, i förhållande till de uppställda målen, uttryckta i siffror, kunde medföra att projektet misslyckades.

121    Med hänsyn till dessa rapporter anser förstainstansrätten att kommissionen inte gjorde en uppenbart felaktig bedömning när den fann, i skäl 117 i det angripna beslutet, att stödet från myndigheterna var avgörande för att säkerställa att sökanden efter en omstruktureringsfas skulle bli ett konkurrenskraftigt företag.

122    Av den av RBSH&P upprättade rapporten framgår nämligen tydligt att företaget ”inte [var] i stånd att ensamt bära finansieringskostnaderna som [var] mycket höga i förhållande till den förväntade omsättningen, och vilka var kopplade till omstruktureringsförfarandet (investeringsbehov, nya projekt för lokalerna, överdimensioneringen av produktionsanläggningarna etc.)”. Konsulterna betonade vidare att ”behovet av detta omstruktureringsförfarande [hade] sin upprinnelse i det förflutna och ifrågavarande Auffanglösung [kunde] därmed inte svara för detta” och att ”ett stöd från myndigheterna, vid den kapitalanskaffning som erfordra[des], i form av de regionala garantierna från delstaten eller andra garantier, [utgjorde] en nödvändig förutsättning för att [Kahlas] verksamhet skulle kunna anpassas till de krav som ställs i en marknadsekonomi”.

123    Den av sökanden åberopade omständigheten att den var ett nybildat företag som endast hade övertagit vissa delar av Kahla I och hade en ny verksamhetsinriktning påverkar inte bedömningen att en omstrukturering av sökanden var nödvändig för att företaget skulle bli konkurrenskraftigt. Det framgår nämligen av de två rapporterna att den nya inriktningen av verksamheten mot de mest lönsamma branscherna, nämligen branscherna för hushållsporslin av hög kvalitet och hotellporslin, bland annat förutsatte att det gjordes investeringar för förnyelse, utökning och rationalisering av verksamheten. Konsulterna betecknade själva denna anpassningsprocess, som beräknades vara i fyra år, som en omstrukturering.

124    Sökandens argument att företaget förfogade över ett eget kapital på ett betydande belopp, även utan stödet, och att de offentliga medlen hade erhållits inom ramen för godkända stödordningar kan inte godtas.

125    Förstainstansrätten erinrar om att, såsom kommissionen konstaterat i det angripna beslutet, totalkostnaden för de föreslagna åtgärderna uppgick till 30 945 000 DEM, enligt RBSH&P:s rapport, respektive till 27 727 000 DEM, enligt AA:s rapport (skäl 167 i det angripna beslutet). Härav följer att totalkostnaden för de föreslagna åtgärderna, som syftade till att säkerställa sökandens konkurrenskraft, var betydligt större än kapitaltillskottet från dess aktieägare (se ovan punkt 118 in fine).

126    Dessutom saknar det beviljade stödets påstådda förenlighet med den gemensamma marknaden betydelse för slutsatsen att sökandens konkurrenskraft var beroende av stöd från myndigheterna. Kommissionens bedömning att sökanden var i svårigheter grundade sig inte direkt på den omständigheten att bolaget hade erhållit stöd. Kommissionen fann i stället att denna omständighet endast utgjorde en bekräftelse på att så var fallet. Den omständigheten att sökanden inte kunnat erhålla finansiering från bankerna utan hjälp av staten (se ovan punkterna 24 och 28), vilket den inte har bestritt, visar dessutom att finansinstituten inte var villiga att ställa medel till förfogande under normala marknadsvillor, på grund av den situation som företaget befann sig i. Vad gäller den privata investerarens agerande kan även konstateras att G.R:s kapitaltillskott inte var ovillkorligt, då denne hade rätt att häva avtalet om företaget inte erhöll den förväntade finansieringen.

127    Vad gäller de regler som var tillämpliga vid tiden för beviljandet av delstaten Thüringens investeringsbidrag konstaterar förstainstansrätten att det är ostridigt att 1994 års riktlinjer för stöd till undsättning och omstrukturering, vilka tillämpats av kommissionen i förevarande fall, ger uttryck för kommissionens fasta praxis i fråga om omstruktureringsstöd, såsom den lagts fast i punkterna 227, 228 och 177 i kommissionens åttonde rapport om konkurrenspolitiken från år 1979 och vilken domstolen har godkänt (se domstolens dom av den 14 november 1984 i mål 323/82, Intermills mot kommissionen, REG 1984, s. 3809, svensk specialutgåva, volym 7, s. 685, av den 10 juli 1986 i mål 234/84, Belgien mot kommissionen, REG 1986, s. 2263, svensk specialutgåva, volym 8, s. 681, och av den 14 februari 1990 i mål C‑301/87, Frankrike mot kommissionen, REG 1990, s. I‑307, svensk specialutgåva, volym 10, s. 303).

128    Mot bakgrund av vad ovan anförts finner förstainstansrätten att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den fann att omständigheterna i det konkreta fallet motsvarade den definition som ges i punkt 2.1 i 1994 års riktlinjer för stöd till undsättning och omstrukturering, enligt vilken ett företag i svårigheter är ett företag som ”inte är i stånd att genomföra en sanering med egna medel eller med medel från ägare/aktieägare eller långivare”.

129    Vad gäller sökandens argument avseende de indikatorer som nämns i 1994 års riktlinjer för stöd till undsättning och omstrukturering, erinrar förstainstansrätten om att den betydelse som kommissionen tillskrivit de så kallade tendensindikatorerna inte nödvändigtvis innebär att andra slags indikatorer saknar relevans (förstainstansrättens dom av den 15 juni 2005 i mål T‑171/02, Regione autonoma della Sardegna mot kommissionen, REG 2005, s. II‑2123, punkt 111).

130    Kommissionen har således, utan att göra sig skyldig till en uppenbart felaktig bedömning, kunnat grunda sig på sådana indikatorer som det låga bokförda nettovärdet, det låga kassaflödet och den höga skuld- och räntebelastningen för att dra slutsatsen att sökanden var i svårigheter. Med hänsyn till den totala kostnaden för de nödvändiga åtgärder som konsulterna föreslog i sina respektive rapporter kan det nämligen inte anses att kommissionen gjorde en uppenbart felaktig bedömning när den fann att det bokförda nettovärdet och kassaflödet var för låga för att säkerställa finansieringen av dessa åtgärder och därmed sökandens konkurrenskraft. Sökanden har inte heller visat att kommissionen har gjort sig skyldig till en uppenbart felaktig bedömning när den fann att sökanden inte skulle ha kunnat bära dessa finansiella utgifter utan hjälp från staten.

131    Vad gäller antalet anställda i det nya företaget ansågs det i konsultrapporterna vara förenligt med möjligheten att nå framgång med verksamhetsplanen. Som kommissionen har påpekat i skäl 112 i det angripna beslutet var emellertid myndigheternas hjälp kopplat till att de anställda övertogs. Det framgår vidare av dessa två rapporter att beslutet i fråga om antalet anställda påverkades av sociala hänsyn. I RBSH&P:s rapport påpekas för övrigt att sökandens förväntade omsättning per anställd under det första året var lägre än motsvarande omsättning i keramikindustrin under de föregående åren. Den låg närmare bestämt under genomsnittet. Detta är inte kännetecknande för ett nybildat företag som eftersträvar lönsamhet.

132    Vad slutligen gäller de underskott som förutsågs i rapporterna erinrar förstainstansrätten om att kommissionen, i skäl 114 i det angripna beslutet, påpekade att ”företaget med säkerhet hade lidit väsentligt större förluster utan statligt stöd, och troligen [hade] försvunnit från marknaden” och att den omständigheten att tillämpningen av en ordning för särskild avskrivning kan ha medfört större underskott därför saknade betydelse. Sökandens påstående att bolaget skulle ha kunnat uppvisa vinst redan det första året, om sökanden hade genomfört avskrivningar i enlighet med de allmänna reglerna på detta område, saknar under dessa omständigheter relevans. Detta påstående strider dessutom mot påståendet att det skulle vara fråga om underskott som hade samband med igångsättandet av verksamheten.

133    Mot bakgrund av det ovan anförda finner förstainstansrätten att kommissionen inte gjorde sig skyldig till en uppenbart felaktig bedömning när den ansåg att sökanden var ett företag i svårigheter.

134    Förstainstansrätten anser därför att kommissionen hade fog för sin bedömning att villkoren för beviljande av stöd till investeringar i små och medelstora företag inte var uppfyllda i det konkreta fallet och att delstaten Thüringens betalning av 2 500 000 DEM i form av ett bidrag inte var förenlig med det beslut genom vilket denna stödordning hade godkänts. Kommissionen hade således fog för att kvalificera detta bidrag som ett nytt stöd i den mening som avses i artikel 88.3 EG.

135    Sökanden kan således inte vinna bifall till sin talan med något av de argument som framförts om att artiklarna 87 EG och 88 EG skulle ha åsidosatts med avseende på delstaten Thüringens investeringsbidrag (åtgärd 15).

 Huruvida rättssäkerhetsprincipen har åsidosatts

136    Det grundläggande rättssäkerhetskravet, i dess olika yttringar, syftar till att säkerställa förutsebarhet i de situationer och rättsförhållanden som omfattas av gemenskapsrätten (domstolens dom av den 15 februari 1996 i mål C‑63/93, Duff m.fl., REG 1996, s. I‑569, punkt 20, och förstainstansrättens dom av den 19 mars 1997 i mål T‑73/95, Oliveira mot kommissionen, REG 1997, s. II‑381, punkt 29).

137    Förstainstansrätten anser att rättssäkerhetsprincipen inte har åsidosatts i förevarande fall.

138    För det första finns det inte fog för sökandens påstående att kommissionen genom det angripna beslutet retroaktivt skulle ha infört ytterligare villkor utöver dem som angavs i beslutet om godkännande av delstaten Thüringens program för investeringar i små och medelstora företag. Av punkterna 97–111 ovan framgår nämligen att kommissionen vid sin bedömning av huruvida det bidrag som avsågs med åtgärd 15 var förenligt med den gemensamma marknaden strikt har hållit sig till de villkor som fastställts i dess beslut av den 26 november 1993 om godkännande av delstaten Thüringens program.

139    För det andra saknas det fog för Förbundsrepubliken Tysklands argument att kommissionen ex post har underkänt den tolkning som den nationella behöriga myndigheten gjort ur ett relevant perspektiv ex ante. Myndigheten hade grundat sig på de rättsregler om stöd som var i kraft vid tiden för stödets beviljande och hade gjort den rimliga bedömningen att sökanden var ett nybildat företag som inte omfattades av 1994 års riktlinjer för stöd till undsättning och omstrukturering.

140    Det finns i detta sammanhang skäl att erinra om bakgrunden till kommissionens godkännande av delstaten Thüringens program. Det ska framför allt erinras om att Förbundsrepubliken Tyskland uttryckligen har uteslutit företag i svårigheter från denna ordning, genom att ange dels att denna ordning avsåg sunda företag, dels att den inte medgav beviljande av stöd till undsättning och omstrukturering av företag (se ovan punkt 109).

141    Även om stöd till investeringar i företag i svårigheter skulle ha kunnat beviljas med stöd av det anmälda programmet för regionalstöd, som Förbundsrepubliken Tyskland har hävdat, står det således, mot bakgrund av meddelandet av den 26 augusti 1993, klart att sådana företag inte kunde vara berättigade till stöd enligt det godkända programmet.

142    Inte heller den omständigheten att nybildade företag inte är generellt berättigade till stöd för undsättning och omstrukturering av företag kan, med hänsyn till meddelandet av den 26 augusti 1993, medföra någon osäkerhet i fråga om programmets omfattning. Programmet utesluter nämligen företag i svårigheter från sitt tillämpningsområde, oberoende av huruvida det är fråga om nybildade företag eller inte.

143    Den påstådda oklarheten kan under alla omständigheter, även om den skulle anses styrkt, inte utgöra ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen, med hänsyn till dess mycket begränsade omfattning.

144    Av detta följer att kommissionen inte agerade i strid med denna princip när den konstaterade att det bidrag som sökanden beviljats inte uppfyllde villkoren för delstaten Thüringens program på grund av att sökanden vid den aktuella tidpunkten var ett företag i svårigheter.

145    Förstainstansrätten finner således att sökanden inte kan vinna bifall till sin talan med något av sina argument om att rättssäkerhetsprincipen har åsidosatts med avseende på delstaten Thüringens investeringsbidrag (åtgärd 15).

 Huruvida principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts

146    Förstainstansrätten erinrar om att rätten att göra anspråk på skydd för berättigade förväntningar, vilken utgör en av gemenskapens grundläggande principer, enligt fast rättspraxis tillkommer varje enskild som befinner sig i en situation av vilken det framgår att gemenskapsadministrationen, genom att ge tydliga försäkringar, har väckt grundade förhoppningar hos denne. Oavsett i vilken form de har lämnats utgör tydliga, ovillkorliga och samstämmiga uppgifter från en behörig och tillförlitlig källa en sådan försäkran (förstainstansrättens dom av den 21 juli 1998 i de förenade målen T‑66/96 och T‑221/97, Mellett mot domstolen, REGP 1998, s. I‑A-449 och s. II‑1305, punkterna 104 och 107). Däremot kan ingen med framgång göra gällande att denna princip har åsidosatts om administrationen inte har gett någon tydlig försäkran (förstainstansrättens dom av den 18 januari 2000 i mål T‑290/97, Mehibas Dordtselaan mot kommissionen, REG 2000, s. II‑15, punkt 59, och av den 19 mars 2003 i mål T‑273/01, Innova Privat-Akademie mot kommissionen, REG 2003, s. II‑1093, punkt 26).

147    I förevarande fall har sökanden till stöd för att den har berättigade förväntningar väsentligen åberopat att stödet i fråga är ett befintligt stöd.

148    Förstainstansrätten har tidigare slagit fast att det inte kan godtas att kommissionen ålägger en stödmottagare som iakttagit de villkor som kommissionen uppställt i godkännandebesluten att återbetala erhållet stöd (förstainstansrättens dom av den 28 februari 2002 i de förenade målen T‑227/99 och T‑134/00, Kvaerner Warnow Werft mot kommissionen, REG 2002, s. II‑1205, punkt 92).

149    Såsom redan konstaterats ovan i punkt 134 uppfyller det investeringsbidrag som sökanden beviljats inte de villkor som fastställts i beslutet att godkänna delstaten Thüringens program.

150    Vad gäller avsaknaden av en uttrycklig begränsning av den berörda stödordningen, såsom denna beskrivits i Officiella tidningen, konstaterar förstainstansrätten att detta inte kan ge upphov till berättigade förväntningar hos sökanden på att investeringsbidraget från delstaten Thüringen är lagenligt. Sökanden hade nämligen en skyldighet att informera sig om huruvida det var lagenligt att bevilja den detta stöd. Den av sökanden anförda omständigheten kan under alla omständigheter inte jämställas med att kommissionen gett tydliga försäkringar om att det omtvistade programmet skulle vara tillämpligt på företag i svårigheter.

151    Vad gäller argumentet att nybildade företag vid den aktuella tidpunkten inte kunde anses vara företag i svårigheter, konstaterar förstainstansrätten att denna omständighet inte ska tolkas så, att sådana företag inte kan befinna sig i en svår situation, vilket är fallet i förevarande mål.

152    Härav följer att sökanden inte kan vinna bifall till sin talan med något av sina argument om att rättssäkerhetsprincipen har åsidosatts med avseende på delstaten Thüringens investeringsbidrag.

2.     Det till miljöinvesteringar knutna sysselsättningsfrämjande bidraget (åtgärd 26)

a)     Parternas argument

 Huruvida artiklarna 87 EG och 88 EG har åsidosatts

153    Sökanden har i första hand bestritt kommissionens bedömning att de åtgärder som sökanden vidtagit inte var förenliga med bestämmelserna i 249h § AFG.

154    Sökanden har påstått att även privata företag, och således inte endast företag som förvaltades av THA, kunde vidta sådana åtgärder, enligt den klara ordalydelsen i 249h § AFG. Detta bekräftas enligt sökanden av olika bestämmelser som kommissionen hade kännedom om, såsom cirkuläret av den 27 januari 1993 och 92 § punkt 2 tredje stycket AFG. Enligt sökanden kan man inte utläsa någon begränsning av tillämpningsområdet för stödordningen, till att enbart avse THA‑företag, vare sig av kommissionens godkännandebeslut, av beskrivningen i Officiella tidningen eller av Förbundsrepubliken Tysklands meddelande av den 29 juli 1994. Förklaringarna i det sistnämnda meddelandet kan under inga omständigheter ändra den entydiga innebörden av de bestämmelser som ligger till grund för stödordningen. För något sådant skulle det ha krävts att Förbundsrepubliken Tyskland hade gjort en uttrycklig ändring eller att man hade inlett det formella granskningsförfarandet.

155    Sökanden har i samband med repliken gett in ett sakkunnigutlåtande till stöd för sin uppfattning att den hade rätt att genomföra åtgärder i enlighet med 249h § AFG i syfte att anställa personer som tidigare var arbetslösa, vilket är ett syfte som är av allmänintresse. Sökanden har hemställt att chefen för Arbeitsamt Jena (arbetsförmedlingen i Jena, Tyskland), vid tiden för händelserna i målet, ska höras härom.

156    Sökanden har i andra hand gjort gällande att de åtgärder som den genomfört med stöd av 249h § AFG inte utgör statligt stöd.

157    Den har för det första hävdat att en statlig åtgärd inte kan utgöra statligt stöd av den anledningen att den har genomförts av ett privat företag i stället för av ett offentligt företag. Enligt sökanden har även THA-företagen genomfört åtgärder enligt 249h § AFG på sina egna driftställen.

158    Sökanden har vidare bestritt att den har gynnats av genomförandet av åtgärderna och har hemställt att G.R. ska höras härom. Enligt sökanden har den genom dessa åtgärder endast erhållit ersättning för kostnader avseende löner till de arbetstagare som anställts vid genomförandet av dessa åtgärder och för kostnader för använt material. Åtgärderna har genomförts för att hjälpa arbetslösa personer och skulle inte ha vidtagits om inte 249h § AFG hade varit tillämplig. Inte heller har det visats att sökanden har erhållit en indirekt fördel. Endast en del av röjningsarbetena var nödvändiga för att kunna genomföra investeringarna. Kostnaden för genomförandet av arbetena var betydligt lägre än det egna tillskottet (613 031,01 DEM), varför alla eventuella fördelar redan hade kompenserats. Vad gäller de röjningsarbeten som inte var nödvändiga, skulle sökanden inte ha genomfört dessa över huvud taget eller endast ha genomfört dem över en längre tidsperiod utan merkostnad. Sökanden har vidare bestritt att dessa arbeten redan hade genomförts av Kahla I. Enligt sökanden föreslog den kommissionen att denna skulle besöka platsen eller låta inhämta ett sakkunnigutlåtande beträffande denna för att avgöra huruvida sökanden verkligen hade erhållit en fördel. Företrädarna för kommissionen hävdade emellertid att de redan förfogade över all nödvändig information i denna fråga. Enligt sökanden visar det sakkunnigutlåtande som den har ingett att kommissionens summariska och icke underbyggda påståenden är felaktiga.

159    Sökanden har tillagt att samma ordning enligt 242s § AFG var tillämplig på företagen i delstaterna i västra Tyskland och att bestämmelserna i 249h § och 242s § AFG sammantagna får anses utgöra en allmän reglering.

160    Sökanden har slutligen hävdat att den omständigheten att kommissionen år 1997 godkände 249h AFG i ändrad lydelse som ett statligt stöd inte kan åberopas som bevis för att det finns inslag av statligt stöd i samtliga åtgärder som vidtagits med stöd av 249h AFG.

161    Kommissionen har genmält att åtgärderna i fråga inte omfattas av 249h § AFG eftersom sökanden inte var ett av de företag som avsågs i den tyska regeringens meddelande av den 29 juli 1994, vari dessutom angavs att åtgärderna inte skulle vidtas för att gynna enskilda intressen. Kommissionen anser att sökanden genomförde åtgärderna i fråga för att sanera sin egen fastighet och att de utgör ett statligt stöd som gynnar sökanden.

 Huruvida rättssäkerhetsprincipen har åsidosatts

162    Sökanden har gjort gällande att kommissionen i efterhand har infört nya villkor i en redan godkänd stödordning, vilka är till nackdel för sökanden. Kommissionen har härigenom enligt sökanden retroaktivt och till nackdel för sökanden ändrat företagets rättsliga ställning, vilket strider mot rättssäkerhetsprincipen. Eftersom stöd som beviljats inom ramen för godkända program inte behöver godkännas måste eventuella begränsningar framgå antingen av stödordningen eller av godkännandebeslutet.

163    Kommissionen har bestritt sökandens samtliga argument.

 Huruvida principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts

164    Sökanden har påstått att i och med att kommissionen konstaterat att 249h § AFG inte innehöll några inslag av stöd, kunde en aktsam aktör vid genomförandet av åtgärder som beslutats med stöd av denna bestämmelse lita på att åtgärderna inte innehöll något inslag av stöd som krävde ett särskilt godkännande av kommissionen.

165    Sökanden har hävdat att samtliga villkor som uppställs i 249h § AFG och i tillämpningsföreskrifterna till denna bestämmelse har iakttagits, och den har hemställt att en sakkunnig utses för det fall det föreligger tvivel härom. Enligt sökanden har kommissionen själv skapat förväntningar, eftersom den i sin skrivelse med godkännandet eller i beskrivningen som publicerades i Officiella tidningen uttryckligen borde ha angett att denna bestämmelse endast avsåg THA-företag. Vad gäller den omständigheten att sökanden inte bara erhållit bidrag från förbundsstaten utan även från delstaten Thüringen, anser sökanden att en aktsam näringsidkare hade anledning att tro att medlen från delstaten Thüringen inte innehöll inslag av stöd eftersom de åtgärder som förbundsstaten vidtagit inte innehöll detta.

166    Kommissionen har bestritt sökandens samtliga argument.

b)     Förstainstansrättens bedömning

 Huruvida artiklarna 87 EG och 88 EG har åsidosatts

–       Huruvida stödordningen är förenlig med 249h § AFG

167    Vad gäller frågan huruvida de sysselsättningsfrämjande bidrag som sökanden beviljats utgör en åtgärd som kan vidtas med tillämpning av 249h § AFG erinrar förstainstansrätten inledningsvis om att antagandet av denna bestämmelse, vilken trädde i kraft den 1 januari 1993, innebar att den tyska lagstiftaren antog nya regler i fråga om skapande av arbetstillfällen, vilka endast avsåg territoriet i före detta DDR.

168    I 249h § punkt 1 AFG föreskrivs att ”[Bundesanstalt für Arbeit] får bevilja arbetsgivare bidrag för att anställa arbetslösa personer för att utföra arbetsuppgifter … som avser förbättring av miljön, socialtjänstområdet eller ungdomsstöd”.

169    I 249h § punkt 3 AFG föreskrivs att ”utförandet av arbeten som avser sanering eller förbättring av miljön, socialtjänstområdet eller ungdomsstöd får främjas med tillämpning av dessa bestämmelser genom att bidrag beviljas för att täcka lönekostnader för arbetstagare som arbetsförmedlingen har anvisat arbetsgivare, när dessa arbeten måste utföras snabbt med anledning av sanerings- eller förbättringsbehovet och de inte kan utföras utan att stimulansåtgärder vidtas i enlighet med denna bestämmelse …”. Bidrag får i allmänhet endast beviljas sådana miljösanerings- eller miljöförbättringsåtgärder som utförs av rörelsedrivande företag. Detsamma gäller för arbeten som utförs av offentligrättsliga juridiska personer. Bidrag kan undantagsvis beviljas även om bidragsmottagaren själv utför arbetena, för det fall dessa annars inte skulle utföras.

170    Efter att ha begärt upplysningar vid ett flertal tillfällen underrättades kommissionen, bland annat genom Förbundsrepubliken Tysklands meddelande av den 2 december 1992, om de väsentliga delarna av denna reglering.

171    Förbundsrepubliken Tyskland översände även till kommissionen, genom meddelandet av den 11 maj 1993, cirkuläret från styrelsen för Bundesanstalt für Arbeit ”om främjande av sysselsättningen genom åtgärder för förbättring av miljön, tjänster på socialtjänstområdet och socialt stöd till barn och ungdomar” av den 27 januari 1993, i vilket förekommer en lista med exempel på åtgärder som kan komma i fråga för stöd enligt 249h § AFG.

172    Kompletterande upplysningar om stödordningen enligt 249h § AFG lämnades bland annat i meddelanden från Förbundsrepubliken Tyskland den 4 oktober 1993 och den 29 juli 1994.

173    Det var mot denna bakgrund som kommissionen beslutade, i skrivelse av den 13 januari 1995, att inte framställa några invändningar mot genomförandet av de nämnda åtgärderna ”i den utsträckning som dessa åtgärder inte omfattas av artikel [87].1 EG”.

174    Sökanden har i huvudsak anfört att den genomförde sysselsättningsåtgärderna med stöd av bestämmelserna i 249h § AFG och att de arbetslösa personerna anställdes för att i enlighet härmed utföra miljösaneringsarbeten såsom avlägsnande av järnskrot och grus som härrör från verksamheten i det tidigare konglomeratet VEB Vereinigte Porzellanwerke Kahla.

175    Kommissionen ansåg emellertid i det angripna beslutet att de privata företagen med hänsyn till meddelandet från Förbundsrepubliken Tyskland av den 29 juli 1994 inte kunde komma i fråga för de åtgärder som anges i 249h § AFG och att de åtgärder som vidtogs i ett företags intresse inte kunde berättiga till det stöd som föreskrevs i denna bestämmelse (skäl 134 i det angripna beslutet).

176    Förstainstansrätten kan inte godta sökandens argument enligt vilket kommissionen inte hade rätt att grunda sig på den tyska regeringens meddelande av den 29 juli 1994. Av vad anförts ovan framgår att de kompletterande uppgifter och preciseringar som förekommer i detta meddelande och som uttryckligen har nämnts i godkännandebeslutet har beaktats av kommissionen, som ansett dem vara relevanta för att fastställa att de granskade åtgärderna inte utgjorde stöd i den mening som avses i artikel 87 EG. De är därmed relevanta för att undersöka den exakta omfattningen av den godkända stödordningen. Kommissionen var således inte skyldig att inleda det formella granskningsförfarandet, såsom sökanden har påstått, för att kräva att programmet skulle ändras. Eftersom Förbundsrepubliken Tyskland hade gjort vissa preciseringar på grundval av vilka kommissionen efter en första granskning var övertygad om att det anmälda projektet var förenligt med fördraget, skulle det nämligen ha varit överflödigt, ja till och med meningslöst, att inleda det formella förfarandet.

177    Det ska således undersökas huruvida de arbeten som sökanden utförde kunde komma i fråga för stöd enligt 249h § AFG mot bakgrund av meddelandet av den 29 juli 1994.

178    För det första ska det erinras om att Förbundsrepubliken Tyskland i sitt meddelande av den 29 juli 1994 uppgav att ”initiativtagarna till de åtgärder som beslutats med stöd av 249h § AFG på området för miljösanering och miljöförbättring är offentligrättsliga juridiska personer, framför allt territoriella organ (i synnerhet städer, distrikt och kommuner) och företag som förvaltas av [THA] och andra associationer, exempelvis omstruktureringsbolag och bolag som bedriver sysselsättningsfrämjande verksamhet. Det företag som tilldelas upphandlingskontraktet är inte initiativtagare till åtgärden. Åtgärder som tjänar enskilda intressen, det vill säga åtgärder som medför en fördel för initiativtagaren till åtgärden kan inte komma i fråga för stöd enligt AFG.”

179    Av meddelandet av den 29 juli 1994 framgår vidare att de så kallade initiativtagarna var skyldiga att anförtro arbetena åt ett annat företag, såsom Förbundsrepubliken Tyskland hade förklarat tidigare, bland annat i sitt meddelande av den 4 oktober 1993, vilket även det nämndes i kommissionens godkännandebeslut. Förbundsrepubliken Tyskland preciserade i det sistnämnda meddelandet att ”enligt 249h § punkt 3 tredje meningen AFG [var] de enda arbeten som [kunde] komma i fråga för stöd på området för miljösanering och miljöförbättring (sanering av kontaminerade anläggningar) i princip dem vars utförande [överlåtits] på ett statligt rörelsedrivande företag (Wirtschaftsunternehmen) [och] i regel [var] dessa arbeten föremål för en anbudsinfordran som utlystes av det behöriga organet (exempelvis delstater, kommuner, THA-företag)”.

180    Av vad anförts följer direkt att privata företag inte kunde komma i fråga som så kallade initiativtagare till de åtgärder som skulle vidtas med stöd av 249h § AFG på miljöområdet. Denna bestämmelse avsåg nämligen endast indirekt privata företag, i den utsträckning som de så kallade initiativtagarna var skyldiga att överlåta utförandet av arbetena på ett rörelsedrivande företag.

181    Det ska för det andra erinras om att Förbundsrepubliken Tyskland i sitt meddelande av den 29 juli 1994 preciserade att dessa ”åtgärder inte tjänar enskilda intressen, det vill säga de utgör kompletterande åtgärder som vidtas för att tillgodose ett allmänintresse ... Detta innebär att åtgärder som vidtas för att tillgodose ett företags intresse inte kan komma i fråga för stöd”. Den påpekade därefter att ”de exempel som anges i listan avser områden som har samband med direkt hantering av de risker som befolkningen är utsatt för (exempelvis sanering av företagsparker) och med förbättring av befolkningens livskvalitet (rivningsarbeten, bortskaffande av giftigt byggavfall tack vare återvinningsanläggningar som i detta avseende omfattas av saneringsåtgärder ...). Dessa åtgärder är nödvändiga för att kunna bearbeta och förbereda områden som ska användas av industriföretag, för att begränsa eller undanröja de direkta riskerna. Åtgärderna utgör en förutsättning för det faktiska iordningställandet av industriområden och utan dessa åtgärder skulle områdena inte iordningställas på grund av de miljörelaterade riskerna.”

182    De stödberättigande åtgärderna enligt denna ordning var således arbeten av allmänintresse som inte skulle ha utförts om de i 249h § AFG föreskrivna stödåtgärderna inte hade funnits.

183    Sökanden har inte framfört någon omständighet som visar av vilket skäl som den har erhållit sysselsättningsstöd, utan har nöjt sig med att i huvudsak göra gällande att den genom dessa åtgärder endast har erhållit ersättning för lönekostnader för personer som anställts för att utföra sådant arbete som berättigar till stöd enligt 249h § AFG.

184    Förstainstansrätten konstaterar emellertid att sökanden inte tillhör kretsen av så kallade initiativtagare till de åtgärder som avses i 249h § AFG och att sökanden därför inte kunde beviljas de omtvistade bidragen med stöd av denna bestämmelse. I egenskap av privat företag kunde sökanden nämligen dra fördel av de stödåtgärder som föreskrivs i 249h § AFG endast i den utsträckning som den utförde arbeten av allmänintresse, vilka anförtrotts den av en så kallad initiativtagare.

185    Det saknar således betydelse huruvida sökanden, såsom den har gjort gällande, har genomfört de omtvistade åtgärderna i syfte att anställa personer som var arbetslösa. Förutom det sociala syfte som 249h § AFG eftersträvar krävs enligt denna bestämmelse nämligen även att det arbete som de arbetslösa personerna ska utföra är av allmänintresse.

186    Därtill kommer att de arbeten som sökanden utfört på sina egna fastigheter inte kan anses ha ett samband med direkt hantering av de risker som befolkningen är utsatt för eller med förbättring av befolkningens livskvalitet, och de kan därmed inte anses vara åtgärder av allmänintresse i den mening som avses i 249h § AFG. Den omständigheten att avlägsnande av järnskrot och grus från industri-, affärs- och hantverkslokaler nämndes i cirkuläret av den 27 januari 1993 som en åtgärd som kunde komma i fråga för stöd enligt 249h § AFG kan inte påverka bedömningen att de arbeten som sökanden utförde saknade allmänintresse. Av den lista med exempel på åtgärder som kunde berättiga till stöd enligt 249h § AFG, till vilken det hänvisades i cirkuläret av den 27 januari 1993, framgår nämligen att de avsedda miljöåtgärderna på företagsnivå – såsom miljösanering av byggnader och andra anläggningar, röjningsarbeten, nedmontering av anläggningar, eliminering av konstruktioner, grunder och byggnader – samtliga avsåg den situationen att övergivna produktionsanläggningar skulle iordningställas.

187    Vad slutligen gäller det sakkunnigutlåtande som sökanden gett in i anslutning till repliken, konstaterar förstainstansrätten att dessa uppgifter inte har getts in under förfarandet för antagande av det angripna beslutet och därför inte har kunnat beaktas under det förfarandet. De kan därför inte åberopas för att ifrågasätta detta besluts lagenlighet (se domen i det ovannämnda målet Belgien mot kommissionen, punkterna 11 och 16).

188    Förstainstansrätten finner därför att kommissionen hade fog för sin bedömning att de omtvistade bidragen inte var förenliga med bestämmelserna i 249h § AFG.

–       Huruvida det sysselsättningsfrämjande bidraget ska kvalificeras som statligt stöd

189    Syftet med artikel 87 EG är att förhindra att handeln mellan medlemsstaterna påverkas av förmåner som beviljats av de offentliga myndigheterna och som i olika former snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion (domstolens dom av den 2 juli 1974 i mål 173/73, Italien mot kommissionen, REG 1974, s. 709, punkt 26; svensk specialutgåva, volym 2, s. 321).

190    Förstainstansrätten ska därför undersöka om det ifrågavarande sysselsättningsfrämjande bidraget uppfyller de villkor som gäller enligt artikel 87.1 EG, för att en nationell åtgärd ska anses utgöra ett statligt stöd, nämligen att åtgärden finansieras av medlemsstaten eller med hjälp av statliga medel, att något företag gynnas, att den är selektiv samt att den påverkar handeln mellan medlemsstaterna och snedvrider konkurrensen.

191    Förstainstansrätten förkastar inledningsvis argumentet att artikel 87.1 EG inte är tillämplig på 249h § AFG. Såsom framgår av punkterna 167–188 ovan är det bidrag som sökanden beviljats nämligen inte förenligt med 249h § AFG, som är den enda åtgärd som kommissionen har ansett inte utgör statligt stöd.

192    Vad därefter för det första gäller kravet att stödet ska finansieras med hjälp av statliga medel och kunna tillskrivas staten, är det ostridigt att så är fallet i detta mål, eftersom sökanden har erhållit 1 549 000 DEM från Bundesanstalt für Arbeit och delstaten Thüringen, det vill säga från offentliga myndigheter.

193    Vad för det andra gäller frågan huruvida vissa företag erhållit en fördel, erinrar förstainstansrätten om att begreppet stödåtgärd enligt fast rättspraxis är vidare än begreppet bidrag, eftersom det inte enbart omfattar sådana konkreta förmåner som bidrag utan även ingripanden som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar företagets budget och som därigenom, utan att det är fråga om bidrag i strikt bemärkelse, är av samma karaktär och har samma effekter (se domstolens dom av den 15 mars 1994 i mål C‑387/92, Banco Exterior de España, REG 1994, s. I‑877, punkt 13, och av den 1 december 1998 i mål C‑200/97, Ecotrade, REG 1998, s. I‑7907, punkt 34).

194    Härav följer att ett ingripande från de offentliga myndigheterna som syftar till att befria ett företag från dessa kostnader utgör en ekonomisk fördel som omfattas av artikel 87.1 EG (se dom av den 20 november 2003 i mål C‑126/01, GEMO, REG 2003, s. I‑13769, punkt 33). Detta är fallet beträffande den i målet aktuella finansiella kostnaden för avlägsnande av grus och järnskrot, som ska anses vara en kostnad som är en naturlig del av den verksamhet som företaget bedriver.

195    Det ska även betonas att, vilket Förbundsrepubliken Tyskland uppgett i sitt meddelande av den 29 juli 1994, ”ett anbudsförfarande avseende de åtgärder som omfattas av 249h § AFG genomförs i enlighet med gällande lagregler. ... Avtalet tilldelas den som har lämnat det mest fördelaktiga anbudet. Initiativtagaren till åtgärden ska kontrollera hela finansieringen. Det stöd som utges enligt 249h § AFG [och som beviljas av Bundesanstalt für Arbeit] ska överföras till initiativtagaren, som ska ersätta det utförande företagets lönekostnader för de personer som det anställt ... Det föreligger således ingen fördel för det företag som anförtrotts saneringen.”

196    I förevarande fall har sökanden inte utfört arbeten av allmänintresse som efter anbudsinfordran anförtrotts den av en så kallad initiativtagare. Tvärtom har sökanden befriats från en del av kostnaderna (nämligen lönekostnaderna) för arbeten som den utfört i eget intresse. Den omständigheten att sökanden har genomfört åtgärder för att anställa personer som var arbetslösa kan inte medföra att de arbeten som den utfört ska anses ha allmänintresse.

197    Oavsett om de åtgärder som sökanden har genomfört kunde jämställas med sådana åtgärder som avses i 249h § AFG, konstaterar förstainstansrätten att det faktum att statliga ingripanden är av social karaktär inte är tillräckligt för att de ska undgå att betecknas som stöd i den mening som avses i artikel 87 EG (domstolens dom av den 7 mars 2002 i mål C‑310/99, Italien mot kommissionen, REG 2002, s. I‑2289, punkt 50).

198    Det förhållandet att sökanden har bidragit till finansieringen av arbetena avseende avlägsnande av grus och järnskrot från sin fastighet saknar relevans i förevarande fall. Såsom kommissionen har anfört har sökanden nämligen de facto inte burit den del av kostnaden som motsvaras av det bidragsbelopp som den har mottagit, oavsett huruvida den, såsom den har påstått, själv har finansierat en del av dessa arbeten.

199    Vad för det tredje gäller frågan vilka företag som omfattades kan förstainstansrätten inte godta sökandens argument att samma ordning tillämpades på företag i delstaterna i västra Tyskland. Genom detta argument försöker sökanden i själva verket visa att 249h § AFG har allmän giltighet. Frågan i målet är emellertid huruvida det bidrag som sökanden beviljats utanför stödordningarna utgjorde ett selektivt stöd. Det är under dessa omständigheter tillräckligt att konstatera, såsom kommissionen gjort, att sökanden har erhållit en kostnadsminskning som inte andra företag har kunnat erhålla.

200    Vad för det fjärde gäller kravet att stödordningen ska påverka handeln mellan medlemsstater och snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen, framgår det av skäl 91 i det angripna beslutet att kommissionen gjort bedömningen, vilken inte ifrågasatts av sökanden, att porslinsmarknaden var en europeisk produktmarknad där det rådde hård konkurrens och överkapacitet, varför finansiella fördelar som ett företag får gentemot sina konkurrenter riskerade att snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstater.

201    Det sysselsättningsstöd som sökanden beviljats utgör följaktligen ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 87 EG.

202    Mot bakgrund av vad som anförts ovan var det således korrekt att kvalificera detta bidrag som nytt stöd i den mening som avses i artikel 88.3 EG.

203    Härav följer att det saknas fog för sökandens samtliga argument att artiklarna 87 EG och 88 EG har åsidosatts med avseende på det sysselsättningsfrämjande bidrag som avses med åtgärd 26.

 Huruvida rättssäkerhetsprincipen har åsidosatts

204     Sökanden har hävdat att kommissionen genom det angripna beslutet retroaktivt inför ytterligare villkor utöver dem som anges i beslutet att godkänna 249h § AFG.

205    Det framgår emellertid av punkterna 167–188 ovan att detta påstående saknar grund. Kommissionen har nämligen endast bedömt det sysselsättningsfrämjande bidragets (åtgärd 26) förenlighet med de villkor som uppställdes i beslutet av den 13 januari 1995 om att godkänna 249h § AFG. Kommissionen hade i detta beslut uttryckligen nämnt Förbundsrepubliken Tysklands meddelanden, i vilka denna stat preciserade tillämpningsområdet för 249h § AFG, särskilt meddelandet av den 29 juli 1994, som kommissionen i det angripna beslutet gjorde en korrekt tolkning av och korrekt tillämpade på bidraget i fråga.

206    Härav följer att argumentet att rättssäkerhetsprincipen åsidosatts med avseende på det sysselsättningsfrämjande bidrag som avses med åtgärd 26 inte kan godtas.

 Huruvida principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts

207    Sökanden har i huvudsak hävdat att det bidrag som avses med åtgärd 26 omfattas av 249h § AFG. Såsom slagits fast i punkterna 167–188 ovan är emellertid det sysselsättningsfrämjande bidrag som avses med åtgärd 26 inte förenligt med de villkor som uppställts i beslutet att godkänna 249h § AFG.

208    Vad gäller påståendet att det inte gjorts någon uttrycklig begränsning i 249h § AFG eller i den i Officiella tidningen publicerade beskrivningen, konstaterar förstainstansrätten att detta förhållande, med hänsyn till de principer som anges i punkt 146 ovan, inte kan ge upphov till berättigade förväntningar hos sökanden i fråga om att beviljandet av det stöd som avses med åtgärd 26 var lagenligt. Denna omständighet kan nämligen på intet sätt jämställas med att kommissionen gett tydliga försäkringar om att privata företag skulle kunna erhålla stöd enligt 249h § AFG.

209    Härav följer att argumentet att rättssäkerhetsprincipen har åsidosatts med avseende på det sysselsättningsfrämjande bidrag som avses med åtgärd 26 inte kan godtas.

B –  Den fjärde grunden: Uppenbara sakfel och uppenbart felaktig rättstillämpning

1.     Huruvida det skett en felaktig fastställelse av de faktiska omständigheterna

a)     Parternas argument

210    Sökanden har gjort gällande att det angripna beslutet innehåller sakfel som har haft betydelse för bedömningen att TIB inte agerade som en investerare i en marknadsekonomi och för bedömningen att G.R:s personliga bidrag till finansieringen av kostnaden för omstruktureringen inte hade varit betydande.

211    Sökanden har för det första bestritt kommissionens påstående att det inte bestämts något vederlag för TIB:s engagemang i företaget (åtgärderna 11 och 12). Detta strider enligt sökanden mot slutsatser som kommissionen dragit i det angripna beslutet. Vad närmare gäller förvärvet av en andel motsvarande 49 procent av sökandens kapital (åtgärd 11) har sökanden hävdat att G.R. enligt avtalet (Gesellschaftsvertrag) av den 23 mars 1994 kunde köpa TIB:s andel mot betalning av en årlig ränta på 6 procent från det att betalning skett. Detta hände också i slutet av år 1999. Vad gäller det vinstandelslån som TIB beviljat (åtgärd 12) har sökanden hävdat att det borde medföra 12 procents ränta per år med ett tak på hälften av respektive årsöverskott och att sökanden betalade denna ränta fram till dess att lånet löstes i slutet av år 1999.

212    Sökanden har för det andra påstått att det angripna beslutet är behäftat med sakfel vad gäller de medel som G.R. ställt till företagets förfogande. Sökanden har hävdat att konstaterandet att lånet på 200 000 DEM (åtgärd 16) som G.R. tecknat för att finansiera sitt förvärv av andelar i sökandens kapital omfattades av en statlig garanti är felaktigt. En sådan garanti har aldrig existerat. G.R. och dennes maka var personligen och solidariskt betalningsskyldiga för detta lån. G.R. finansierade dessutom betalningen av räntan och amorteringarna på detta lån liksom på det lån på 1 800 000 DEM som han hade tecknat för att finansiera sitt förvärv av andelar i företaget. Detta borde ha större värde än ett borgensåtagande. Sökanden har i sin replik påpekat att kommissionen vitsordat att lånet inte täcktes av den garanti på 90 procent som sökanden beviljats, och att kommissionen inte hade kännedom om att förbundsstaten hade accepterat att lämna denna garanti till den bank som finansierade programmet i dess helhet.

213    Kommissionen har bestritt sökandens samtliga argument.

b)     Förstainstansrättens bedömning

214    Vad för det första gäller de medel som TIB ställt till sökandens förfogande (åtgärderna 11 och 12) konstaterar förstainstansrätten att kommissionen i skäl 97 i det angripna beslutet anförde följande: ”I rapporterna förut[sågs] … ingen tänkbar motprestation för myndigheternas delägande, vilket varje företagare i en marknadsekonomi hade tvingats göra.”

215    Även om denna formulering inte är entydig, och skulle kunna förstås så att inget vederlag förutsetts för TIB:s engagemang i företaget (åtgärderna 11 och 12), konstaterar förstainstansrätten att detta avsnitt måste förstås så att det generellt hänför sig till det finansiella stöd som sökanden beviljats av samtliga offentliga finansinstitut, medan de medel som TIB ställt till sökandens förfogande är föremål för en särskild granskning i skäl 98 och följande skäl i det angripna beslutet (se ovan punkterna 20 och 21).

216    Vad gäller särskilt vederlaget för TIB:s förvärv av en andel på 49 procent av sökandens kapital (åtgärd 11) anförde kommissionen i skäl 98 i det angripna beslutet att det faktum att TIB fem år senare avyttrade sin andel till G.R. och hans son till ett högre pris än det som betalats år 1994 inte ändrade den omständigheten att TIB inte hade agerat på det sätt som en privat investerare skulle ha agerat. Den konstaterade vidare att riskerna var höga, att det inte gjorts några analyser av framtida intäkter och att TIB:s faktiska vinst var blygsam.

217    Av detta följer att kommissionen ansåg att G.R:s förvärv av TIB:s andel inte utgjorde ett adekvat vederlag utifrån kriteriet avseende en privat investerare. Sökandens argument att kommissionen i det angripna beslutet konstaterade att det inte hade överenskommits något vederlag för TIB:s andelsförvärv saknar således fog.

218    Vad gäller vederlaget för det vinstandelslån som TIB beviljat sökanden (åtgärd 12) fastställde kommissionen i punkt 102 i det angripna beslutet följande:

”[Det] konstateras att den avtalade räntesatsen var 12 procent men att räntan begränsades till 50 procent av årets överskott. I rapporterna hade redan understrukits att [sökanden] i varje fall under de två första åren inte skulle generera någon vinst. Detta var också fallet i verkligheten. Ingen höjning av räntesatsen fanns avtalad för att kompensera för de år då ränta sannolikt inte skulle betalas. Alltså beviljade TIB medvetet ett vinstandelslån som inte var förenat med någon ytterligare rösträtt, utan att begära någon som helst säkerhet och till en räntesats på 0 procent för en period av minst två år. Ingen riskpremie avtalades för att kompensera de risker som förutsågs i den rapport som låg till grund för beviljandet av vinstdelningslånet …”

219    Av detta avsnitt framgår att kommissionen ansåg att fastställandet av en räntesats på 12 procent per år inte utgjorde ett adekvat vederlag för det vinstandelslån som TIB beviljat sökanden, vid en bedömning utifrån kriteriet avseende en privat investerare. Sökandens argument att kommissionen i det angripna beslutet konstaterade att det inte hade överenskommits något vederlag för det vinstandelslån som TIB beviljat sökanden saknar således fog.

220    Vad för det andra gäller de medel som G.R. tillskjutit till företaget, erinrar förstainstansrätten om att kommissionen i det angripna beslutet fann att de två lån som G.R. beviljats på ett totalt belopp på 2 000 000 DEM utgjorde två stödåtgärder till förmån för sökanden (se ovan punkterna 21 och 24).

221    Sökanden har i huvudsak hävdat att det lån som avses med åtgärd 16 inte täcktes av en garanti till förmån för sökanden och att G.R. själv var ansvarig för betalningen av ränta och amorteringar på de två lån som denne tagit och med hjälp av vilka han finansierat sitt förvärv av en andel av sökandens kapital.

222    Förstainstansrätten konstaterar att kommissionen i sina inlagor har medgett att dess uttalande i beslutet av den 30 oktober 2002, att det lån som avses med åtgärd 16 täcktes av den av delstaten Thüringen ställda garantin på 90 procent (åtgärd 13), var felaktigt. Detta fel korrigerades emellertid i det angripna beslutet. Kommissionen angav i skäl 99 i detta att det lån som avses med åtgärd 16 ”säkrades … genom en garanti från förbundsregeringen gentemot Deutsche Ausgleichsbank, som [hade] bevilja[t] lånet”.

223    Vad gäller sökandens påstående att G.R. bar kostnaden för betalning av ränta och amorteringar på de två lånen, noterar förstainstansrätten att kommissionen aldrig har hävdat att G.R. inte var ansvarig för dessa två lån. Kommissionen har tvärtom konstaterat att lånen hade beviljats G.R. Det framstår därmed, såsom kommissionen har påpekat, som uppenbart att G.R. var ansvarig för betalningen av ränta och amorteringar.

224    Vad gäller sökandens övriga påståenden, konstaterar förstainstansrätten att de snarare hänför sig till en påstått felaktig bedömning av kommissionen i fråga om TIB:s engagemang i företaget och tillämpningen av riktlinjerna för stöd till undsättning och omstrukturering av företag. De ska därför prövas i samband med de övriga delarna av denna grund.

225    Mot bakgrund av det ovanstående kan talan inte vinna bifall såvitt avser denna grunds första del.

2.     Huruvida sökanden kunde kvalificeras som ett företag i svårigheter

a)     Parternas argument

226    Sökanden har anfört att även om kvalificeringen som ett företag i svårigheter huvudsakligen har betydelse vid prövningen av investeringsbidraget (åtgärd 15), kan den även påverka bedömningen av övriga stödåtgärder, särskilt TIB:s förvärv av andelar i sökanden och dess vinstandelslån (åtgärderna 11 och 12). Enligt sökanden ligger denna bedömning även till grund för kommissionens uppfattning att riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål inte var tillämpliga.

227    Kommissionen har genmält att dess bedömning av huruvida sökanden kunde kvalificeras som ett företag i svårigheter inte är felaktig och hänvisat till sina tidigare lämnade förklaringar.

b)     Förstainstansrättens bedömning

228    Sökanden har endast hänvisat till betydelsen av att den kvalificerats som ett företag i svårigheter för prövningen av olika stödåtgärder och för tillämpligheten i det konkreta fallet av riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål.

229    Det är härvid tillräckligt att erinra om att kommissionen, såsom konstaterats ovan i punkt 133), inte gjorde sig skyldig till en uppenbart felaktig bedömning när den i skäl 118 i det angripna beslutet fann att sökanden var ett företag i svårigheter från år 1994 till slutet av år 1996.

230    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser denna grunds andra del.

3.     Huruvida bedömningen av TIB:s engagemang i företaget var felaktig (åtgärderna 11 och 12)

a)     Parternas argument

231    Sökanden har gjort gällande att kommissionen i det angripna beslutet gjorde en uppenbart felaktig bedömning när den slog fast att TIB inte hade uppfört sig som en privat investerare skulle ha gjort.

232    Sökanden har hävdat att TIB beslutade sig för att göra denna investering efter att ha inhämtat ett detaljerat sakkunnigutlåtande beträffande verksamhetsplanen från byråerna RBSH&P och AA. Enligt sökanden beaktades i dessa rapporter självklart de ekonomiska risker som bildandet av företaget var förenat med. I rapporterna angavs även investeringsåtgärder och organisationsåtgärder för att säkerställa att företaget blev framgångsrikt, vilket visas av sökandens aktuella ekonomiska situation. Om kommissionen hade hyst tvivel på denna punkt skulle den ha kunnat utse en oberoende sakkunnig. Sökanden har hävdat att bevarandet av arbetstillfällen endast var av sekundär betydelse för TIB, även om denna effekt framhölls i rapporten från byrån AA då den är av stor betydelse för ett offentligt företag. I rapporterna förutsågs således, enligt sökanden, inte någon omstrukturering och denna omständighet uteslöt inte att TIB:s engagemang kunde vara förenligt med marknadsvillkoren. Det är dessutom enligt sökanden fråga om en ond cirkel, eftersom kommissionen grundade sin bedömning i denna fråga på att de medel som TIB överförde till företaget utgjorde statligt stöd.

233    Sökanden har påstått att det, tvärtemot vad kommissionen har hävdat, i avtalet (Gesellschaftsvertrag) av den 23 mars 1994 föreskrevs att det skulle utgå ett skäligt vederlag för TIB:s engagemang. G.R. kunde för det första köpa TIB:s andel (åtgärd 11) genom att betala ränta på 6 procent per år räknat från dagen för betalning. Så skedde också i slutet av år 1999. För det andra skulle vinstandelslånet (åtgärd 12) löpa med 12 procents ränta per år. Sökanden har upplyst att begränsningen av räntebeloppet till hälften av årets vinst är en allmän bestämmelse som är sedvanlig när delägare lånar ut pengar till ett bolag, i syfte att undvika att under den inledande verksamhetsfasen belasta företaget med en räntekostnad som skulle kunna äventyra företagets överlevnad. De låga räntorna kompenseras, såsom i förevarande fall, av att en högre räntesats tillämpas under de verksamhetsår som bolaget går med vinst. Denna begränsning svarar således enligt sökanden mot det intresse som TIB, i sin egenskap av delägare, har av att sökanden får ekonomisk framgång och har sin motsvarighet i avsaknaden av räntebetalningar och utdelningar till G.R. Med hänsyn till att räntesatsen sattes till 12 procent anser sökanden att kommissionen inte kan göra gällande att parterna inte hade kommit överens om någon riskpremie. TIB erhöll en hög ränta från sökanden fram till dess att lånet löstes i slutet av år 1999.

234    Sökanden har även bestritt kommissionens bedömning att G.R:s engagemang i sökanden inte skedde under samma villkor som TIB:s. G.R. investerade 2 055 000 DEM i företaget, varav 2 000 000 DEM finansierades genom två lån som denne hade tagit (åtgärderna 16 och 17). Enligt sökanden ska även dessa medel beaktas, och inte bara beloppet 55 000 DEM, vid bedömningen av den privata investerarens agerande. Vad gäller det lån som avses med åtgärd 16 har sökanden hävdat att det inte täcktes av en statlig garanti och att G.R. bar hela risken för återbetalningen härav. Vad gäller det lån som avses med åtgärd 17, för vilket G.R. svarade personligen jämte sökanden, anser sökanden att den omständigheten att det garanterades av ett hypotek i en fastighet som tillhörde sökanden saknar betydelse, eftersom detta hypotek inte har sitt ursprung i offentliga medel. De två lånen hade dessutom beviljats med stöd av program för stöd till bildande av företag vilka kommissionen hade godkänt. Sökanden har därför kritiserat kommissionen för att denna ansett att de näringsidkare som förlitat sig på dessa stöd inte utgör fullvärdiga investerare. Enligt sökanden är det förhållandet att stöd har beviljats av mindre betydelse än den omständigheten att en investerare engagerar sig fullt ut i ett företag och därigenom riskerar sin egen ekonomiska överlevnad. G.R. är därför en mer relevant referensinvesterare än ett stort företag, vars ekonomiska överlevnad inte på allvar är hotad om projektet skulle misslyckas.

235    Kommissionen anser att det saknas fog för sökandens samtliga argument avseende TIB:s engagemang i företaget.

b)     Förstainstansrättens bedömning

236    Rätten erinrar om att offentliga myndigheters åtgärder avseende ett företags kapital, oavsett formen, enligt fast rättspraxis kan utgöra statligt stöd (förstainstansrättens dom av den 11 juli 2002 i mål T‑152/99, HAMSA mot kommissionen, REG 2002, s. II‑3049, punkt 125 och där angiven rättspraxis).

237    För att avgöra huruvida TIB:s förvärv av 49 procent av sökandens kapital (åtgärd 11) samt det vinstandelslån på 6 000 000 DEM som TIB beviljat sökanden (åtgärd 12) ska anses som statligt stöd, ska det i det angripna beslutet nämnda kriteriet avseende en privat investerare i en marknadsekonomi tillämpas. Det ska således bedömas huruvida en privat investerare av samma storlek som den offentliga investeraren under motsvarande omständigheter skulle ha kunnat förmås att genomföra en transaktion av denna storlek.

238    Det har i rättspraxis slagits fast att den offentliga investerarens åtgärd – en investerare som har ekonomisk-politiska syften – inte nödvändigtvis måste jämföras med den vanliga investerarens agerande – vilken placerar kapital för att det ska ge avkastning på mer eller mindre kort sikt. Den offentliga investerarens åtgärd måste dock åtminstone motsvara agerandet hos ett privat holdingbolag eller en privat koncern – som har en strukturell, allmän eller sektoriell strategi och som styrs av mer långsiktiga lönsamhetsperspektiv (domen i det ovannämnda målet HAMSA mot kommissionen, punkt 126 och där angiven rättspraxis). Vidare ska jämförelsen mellan offentliga och privata investerares handlande göras med beaktande av det förhållningssätt som en privat investerare skulle ha intagit vid den aktuella transaktionen med hänsyn till tillgänglig information och den förutsebara utvecklingen vid denna tidpunkt (förstainstansrättens dom av den 6 mars 2003 i de förenade målen T‑228/99 och T‑233/99, Westdeutsche Landesbank Girozentrale och Land Nordrhein–Westfalen mot kommissionen, REG 2003, s. II‑435, punkterna 244–246).

239    Det ska dessutom erinras om att kommissionens bedömning av huruvida en åtgärd uppfyller kriteriet avseende privata aktörer i en marknadsekonomi innefattar en komplicerad ekonomisk bedömning. När kommissionen antar en rättsakt som innefattar en komplicerad ekonomisk bedömning har den ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, och domstolsprövningen ska, även om den i princip avser en bedömning av huruvida en åtgärd omfattas av tillämpningsområdet för artikel 87.1 EG, endast avse en kontroll av att reglerna för handläggning och för motiveringsskyldighet har följts, att det inte skett en felaktig rättstillämpning, att de faktiska omständigheterna är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte har förekommit maktmissbruk. Det ankommer dock inte på förstainstansrätten att ersätta kommissionens ekonomiska bedömning med sin egen (se förstainstansrättens dom av den 8 juli 2004 i mål T‑198/01, Ilmenau mot kommissionen, REG 2004, s. II‑2717, punkt 97 och där angiven rättspraxis).

240    Det är mot bakgrund av dessa principer som det angripna beslutet ska prövas.

241    Förstainstansrätten konstaterar för det första att kommissionen inte kan klandras för att den, på grundval av de två konsultrapporter som fanns tillgängliga vid tiden för sökandens bildande, det vill säga rapporten av den 29 november 1993 från RBSH&P och rapporten av den 11 januari 1994 som upprättats av AA, bedömde att TIB agerade i syfte att bevara arbetstillfällen.

242    Enligt rapporten från AA, som upprättats i syfte att ge TIB möjlighet att bedöma sitt förvärv av andelar i företaget, var nämligen TIB:s syfte härmed att bevara arbetstillfällen. Konsulterna var skyldiga, vilket sökanden har vitsordat, att beakta detta vid utarbetandet av verksamhetsplanen. Det råder inget tvivel om att offentliga företag är oförhindrade att ta sociala, regionalpolitiska eller sektoriella hänsyn. De offentliga myndigheternas kapitaltillskott ska emellertid bedömas utifrån kriteriet avseende en privat investerare, med bortseende från alla sociala, regionalpolitiska eller sektoriella överväganden (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 21 januari 1999 i de förenade målen T‑129/95, T‑2/96 och T‑97/96, Neue Maxhütte Stahlwerke och Lech-Stahlwerke mot kommissionen, REG 1999, s. II‑17, punkt 120 och där angiven rättspraxis).

243    Förstainstansrätten konstaterar för det andra att kommissionen, för att komma fram till att TIB:s förvärv av andelar och vinstandelslånet inte överensstämde med hur en privat investerare skulle ha uppfört sig, med rätta undersökte sökandens situation vid tiden för myndigheternas åtgärder och företagets tänkbara ekonomiska utveckling.

244    Tvärtemot vad sökanden påstått finner förstainstansrätten att kommissionen gjort en korrekt bedömning av sökandens situation vid tiden för TIB:s agerande. Såsom framgår av punkterna 116–133 ovan, avseende kvalificeringen av sökanden som ett företag i svårigheter, var sökanden tvungen att genomföra en omstrukturering för att säkerställa sin konkurrenskraft på marknaden, vilket konsulterna konstaterat vid den aktuella tidpunkten.

245    Även om det är riktigt att den omständigheten att sökanden var tvungen att genomföra en omstrukturering för att säkerställa sin konkurrenskraft på marknaden inte, såsom sökanden hävdat, kan vara avgörande för huruvida TIB:s agerande överensstämmer med förhållandena på marknaden, är det likväl så att risken med en investering i form av kapitaltillskott till ett företag i svårigheter påverkas av dessa svårigheter.

246    Sökanden har hävdat att TIB:s engagemang genomförts efter det att TIB hade inhämtat ett detaljerat sakkunnigutlåtande beträffande verksamhetsplanen och efter det att de konsulter som bedömt riskerna hade kommit fram till att planen hade goda möjligheter att bli framgångsrik. Förstainstansrätten konstaterar till en början att chansen till framgång med verksamhetsplanen enligt konsulterna till stor del berodde på de regionala myndigheternas beslut, inom ramen för delstaten Thüringens strukturella politik, att ge ekonomiskt stöd till den enda porslinstillverkaren i delstaten, det vill säga sökanden. Därtill kommer att även om de av RBSH&P och AA upprättade rapporterna föreslog åtgärder för att säkerställa företagets konkurrenskraft på marknaden, framgår det av de två rapporterna att konsulterna ansåg att det fanns stora risker med verksamhetsplanen. Dessutom var de risker som konsulterna pekade på, tvärtemot vad sökanden har påstått, inte risker som förelåg före genomförandet av åtgärderna. Konsulterna ansåg nämligen att det fanns ett stort antal risker och att det inte var helt säkert att verksamhetsplanen skulle bli framgångsrik. Konsulternas bedömningar i respektive rapport avser dessutom snarare företagets konkurrenskraft på marknaden än lönsamhetsöverväganden, vilka normalt ligger till grund för de privata aktörernas industriella strategi och handelsstrategi (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 12 december 2000 i mål T‑296/97, Alitalia mot kommissionen, REG 20000, s. II‑3871, punkt 84).

247    Mot bakgrund av dels den situation som företaget befann sig i när de berörda åtgärderna beviljades, dels de rådande framtidsutsikterna, kan det antas att TIB lät sig vägledas av sociala och regionala hänsyn, vilka kännetecknar statens agerande när den handlar i egenskap av offentlig myndighet och inte när den handlar som marknadsaktör.

248    Kommissionen ansåg, för det tredje, att vederlaget för TIB:s engagemang i företaget inte var adekvat med hänsyn till de ekonomiska framtidsutsikterna för sökanden vid denna tid. Denna bedömning kan inte anses uppenbart felaktig.

249    Vad gäller TIB:s förvärv av en andel på 49 procent av sökandens kapital (åtgärd 11) hade kommissionen fog för att anse att det inte hade gjorts någon analys av framtida intäkter. Det ska härvid erinras om att konsulternas analyser i de rapporter som översändes till TIB innan TIB förvärvade en andel av sökandens kapital inte avsåg lönsamhetsöverväganden. Förstainstansrätten konstaterar därför att konsulternas rapport inte innehåller någon analys av eventuella framtida intäkter.

250    Sökandens argument att G.R. enligt avtalet (Gesellschaftsvertrag) av den 23 mars 1994 kunde köpa TIB:s andel mot betalning av en årlig ränta på 6 procent från det att betalning skett påverkar inte giltigheten av kommissionens bedömning. Denna omständighet kan nämligen inte jämställas med en analys av framtida intäkter, då sökanden inte har hävdat att G.R. under alla omständigheter skulle ha förvärvat denna andel. Sökanden har inte heller anfört någon konkret omständighet som ger anledning att ifrågasätta kommissionens bedömning att den faktiska vinst som TIB gjorde var mycket liten. De räntesatser som nämns som referenssatser i skäl 101 i det angripna beslutet i fråga om de olika krediter som sökanden beviljats överstiger 6 procent. Såsom kommissionen konstaterade i skäl 99 i det angripna beslutet utgör det belopp på 1 975 000 DEM som TIB ställde till sökandens förfogande genom sitt andelsförvärv eget kapital, vilket i en insolvenssituation är en fordran med låg prioritet. Härav följer att en vinst motsvarande 6 procents ränta per år, såsom föreskrivs i avtalet (Gesellschaftsvertrag) av den 23 mars 1994 inte kan anses utgöra ett adekvat vederlag för TIB:s förvärv av en andel av sökandens kapital.

251    Vad gäller det överenskomna vederlaget för vinstandelslånet (åtgärd 12) konstaterade kommissionen i skäl 102 i det angripna beslutet att räntesatsen visserligen hade bestämts till 12 procent, men att den var satt till 0 procent för åtminstone de första två åren. Vidare hade ingen som helst säkerhet begärts för lånet. Räntebeloppet kunde dessutom uppgå till högst 50 procent av årets överskott. I båda rapporterna angavs dessutom att företaget i varje fall under de två första åren inte skulle generera någon vinst. Ingen höjning av räntesatsen fanns avtalad för att kompensera för de år då ränta sannolikt inte skulle betalas. Lånet var inte förenat med någon ytterligare rösträtt, och ingen riskpremie hade avtalats för att kompensera de risker som hade påpekats av konsulterna.

252    Sökanden har inte anfört någon omständighet som gör det möjligt att anse att kommissionen gjorde en uppenbart felaktig bedömning när den fann att detta inte utgjorde ett adekvat vederlag. Sökanden kan inte hävda, utan att motsäga sig själv, att fastställandet av en räntesats på 12 procent gjorde det möjligt att kompensera för de år då verksamheten gick med underskott och att beakta riskerna med transaktionen. Med hänsyn till den förutsedda omsättningen under de första verksamhetsåren, som förväntades ge överskott, var det inte möjligt att ge en sådan kompensation, eftersom räntebeloppet alltjämt inte kunde överstiga 50 procent av vinsten. Kommissionen beaktade även den omständigheten att någon säkerhet inte skulle ställas och att lånet inte gav TIB några särskilda rättigheter, vilket inte har bestritts av sökanden.

253    Kommissionen framhöll för det fjärde att G.R. inte kunde anses vara en privat investerare som TIB skulle kunna jämföras med (skäl 99 i det angripna beslutet).

254    Enligt kommissionens praxis, vilken godkänts i rättspraxis, kan det inte vara fråga om stöd om de offentliga myndigheternas åtgärder vidtas parallellt med betydande åtgärder från de privata aktörernas sida och under liknande villkor (förstainstansrättens dom av den 12 december 1996 i mål T‑358/94, Air France mot kommissionen, REG 1996, s. II‑2109, punkterna 148 och 149). Domstolen och förstainstansrätten har emellertid funnit att det inte kan uteslutas att det är fråga om ett stöd, när de privata investeringarna i företaget i fråga sker först efter det att de offentliga medlen beviljats (se beträffande denna fråga domen av den 14 februari 1990 i det ovannämnda målet Frankrike mot kommissionen, punkt 40).

255    I det förevarande fallet har sökanden i huvudsak hävdat att G.R. investerade 2 055 000 DEM i sökandens kapital, varav 2 000 000 DEM finansierades genom två lån som denne tog.

256    Såsom framgår av skälen 102 och 130 i det angripna beslutet ansåg kommissionen, utan att motsägas av sökanden, att dessa två lån inte hade beviljats på gällande marknadsvillkor och att de, trots att de beviljats G.R., egentligen utgjorde ett stöd till sökanden. Denna kvalificering av de två lånen som stöd som beviljats sökanden (åtgärderna 16 och 17) gör det omöjligt att anse att dessa medel har tillskjutits av G.R. av dennes egna tillgångar. De medel som G.R. tillskjutit av egna tillgångar uppgår därför endast till 55 000 DEM.

257    Kommissionen beaktade även den omständigheten att TIB hade tillskjutit 1 975 000 DEM genom sitt andelsförvärv och att G.R. hade rätt att häva avtalet om TIB:s förvärv inte genomfördes, vinstandelslånet inte beviljades eller, mer allmänt, annat stöd inte beviljades, medan TIB inte hade en sådan hävningsrätt.

258    Det finns således skäl att anse att det privata kapitaltillskottet snarare var en följd av att staten lämnade ekonomiskt stöd än av ett beslut av en aktsam investerare som hade beslutat att investera sitt kapital på grund av utsikterna till avkastning på sin investering (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Alitalia mot kommissionen, punkt 93). Tillskjutandet av offentliga medel kan under dessa omständigheter inte anses förenliga med kriteriet avseende en privat investerare.

259    Den omständigheten att G.R. var skyldig att betala tillbaka de två lånen föranleder inte någon annan bedömning. Såsom angetts i punkt 256 ovan har sökanden inte framfört något argument som kan påverka giltigheten av kommissionens bedömning att dessa två lån, trots att de beviljats G.R., utgör två stödåtgärder till förmån för sökanden. Även om denna omständighet skulle tolkas så, att den privata investeraren tagit en viss risk genom att förvärva en del av kapitalet i sökanden, framgår det av punkterna 256 och 257 att denna risk var klart lägre än den risk som TIB hade att bära.

260    Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser förstainstansrätten att kommissionen inte gjorde en uppenbart felaktig bedömning när den fann, i skäl 98 i det angripna beslutet, att TIB inte hade uppfört sig som en privat investerare i en marknadsekonomi och därför kvalificerade andelsförvärvet (åtgärd 11) och vinstandelslånet (åtgärd 12) som statligt stöd till sökanden.

261    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser denna grunds tredje del.

4.     Bedömningen av stödet på grundval av riktlinjerna för stöd till undsättning och omstrukturering av företag

a)     Parternas argument

262    Sökanden har gjort gällande att kommissionen gjorde en uppenbart felaktig bedömning i det angripna beslutet när den hävdade att de åtgärder som beviljats från 1994 till slutet av år 1996 inte var förenliga med riktlinjerna för stöd till undsättning och omstrukturering av företag.

263    Vad för det första gäller den påstådda avsaknaden av en omstruktureringsplan har sökanden hävdat att denna bedömning är oförenlig med konstaterandet att de konsultrapporter som var tillgängliga vid den aktuella tiden behandlade frågan om en omstrukturering. Enligt sökanden borde kommissionen ha grundat sin bedömning på verksamhetsplanen, som utarbetades före sökandens bildande av byrån RBSH&P tillsammans med G.R. och som därefter har granskats av byrån AA. Denna plan genomfördes för övrigt framgångsrikt. Sökanden har vidare hävdat att kommissionen kände till alla kriterier i verksamhetsplanen, däribland följande: En detaljerad analys av situationen på marknaden samt de varor och den kundkrets som det nya företaget behövde. Konkreta prognoser avseende den förmodade och den faktiska omsättningen. Olika scenarier i fråga om kassaflödet vid olika finansiella upplägg. Samtliga planerade och genomförda finansieringsåtgärder, inklusive privata och offentliga kapitaltillskott. Planerade och genomförda investeringar och slutligen användningen av de medel som följde av företagets årsrapporter. Vad gäller den finansiering som förutsågs för att bilda företaget har sökanden hävdat att Förbundsrepubliken Tyskland den 15 mars 2001 underrättade kommissionen om en investeringsplan avseende investeringar som hade genomförts under åren 1994–2000 och att dess meddelande av den 1 oktober 2002 innehöll närmare förklaringar beträffande innehållet i den verksamhetsplan som byrån RBSH&P hade utarbetat. De smärre ändringar som gjordes av den övergripande finansieringsplanen berodde enligt sökanden på beslutet att förvärva produktionsanläggningarna i stället för att hyra dessa.

264    Om det hade varit något av detta som kommissionen hade haft svårt att förstå, skulle den ha kunnat ta hjälp av en sakkunnig eller begärt förklaringar från den tyska regeringen eller från sökanden. Kommissionen ställde emellertid under hela det formella granskningsförfarandet inte en enda konkret fråga om oklarheter i fråga om de olika delarna av verksamhetsplanen eller om det större sammanhanget i vilket denna ingick. Generaldirektören för konkurrensfrågor bekräftade dessutom uttryckligen i juni 2002 att han förfogade över all nödvändig information för att fatta beslut i ärendet.

265    Vad för det andra gäller kommissionens bedömning i fråga om det privata bidraget till de sammanlagda kostnaderna för omstruktureringen, har sökanden hävdat att TIB, G.R. och sökanden själv svarade för betydande kapitaltillskott. Sökanden har gjort gällande att TIB:s engagemang i dess kapital skedde på marknadsvillkor och att de medel som TIB ställde till sökandens förfogande (åtgärderna 11 och 12) därför borde ha ansetts vara ett privat kapitaltillskott. Kommissionen borde som personligt tillskott från G.R. även ha ansett inte bara tillskottet på 55 000 DEM, utan även de medel som tillhandahållits i form av olika lån till ett belopp av 2 000 000 DEM, eftersom G.R. var betalningsansvarig för dessa. G.R. avstod från att kräva ränta från sökanden, och även detta borde beaktas. Sådana räntebetalningar har fastställts enligt sökanden. Sökanden anser slutligen att kommissionen borde ha tagit hänsyn till den omständigheten att företagets positiva kassaflöde hade varit av avgörande betydelse, såväl på prognosstadiet som i verkligheten, för företagets framgångsrika utveckling. Det var fråga om medel som sökanden enligt verksamhetsplanen skulle införskaffa själv genom varuförsäljning och som företaget förfogade över för att kunna bygga upp verksamheten. G.R. avstod nämligen från all utdelning fram till år 1999.

266    Kommissionen har bestritt att den gjorde en felaktig bedömning när den fann att det inte förelåg någon tillförlitlig och sammanhängande omstruktureringsplan som byggde på realistiska antaganden i fråga om sökandens framtida driftsvillkor. Den anser att stödet inte heller kunde godtas med hänsyn till företagets mycket blygsamma bidrag till täckande av kostnaderna för omstruktureringen.

b)     Förstainstansrättens bedömning

267    Sökanden har i huvudsak bestritt kommissionens påstående att de åtgärder som sökanden beviljats från år 1994 till slutet av år 1996 inte var förenliga med den gemensamma marknaden enligt 1994 års riktlinjer för stöd till undsättning och omstrukturering av företag.

268    Förstainstansrätten erinrar inledningsvis om att det följer av fast rättspraxis att kommissionen genom artikel 87.3 EG ges ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning av om ett stöd ska tillåtas med avvikelse från det allmänna förbudet i nämnda punkt 1. Bedömningen av om ett stöd är förenligt eller inte med den gemensamma marknaden är i dessa fall svår, genom att de ekonomiska förhållanden som ska beaktas och bedömas är komplexa (domstolens dom av den 11 juli 1996 i mål C‑39/94, SFEI m.fl., REG 1996, s. I‑3547, punkt 36). Det ankommer inte på gemenskapsdomstolarna att ersätta beslutsfattarens bedömningar – särskilt inte de ekonomiska – med sina egna bedömningar. Förstainstansrätten ska således härvid begränsa sin prövning till att kontrollera att reglerna för handläggning och motivering har följts, att uppgifterna om de faktiska omständigheterna är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk (förstainstansrättens dom av den 14 maj 2002 i mål T‑126/99, Graphischer Maschinenbau mot kommissionen, REG 2002, s. II‑2427, punkt 32, och av den 14 oktober 2004 i mål T‑137/02, Pollmeier Malchow mot kommissionen, REG 2004, s. II‑3541, punkt 52).

269    Det följer vidare av fast rättspraxis att en gemenskapsrättsakts lagenlighet ska bedömas i förhållande till de faktiska och rättsliga omständigheter som rådde den dag då rättsakten antogs. Kommissionens komplicerade bedömningar ska bedömas enbart mot bakgrund av de upplysningar som kommissionen hade tillgång till när den gjorde bedömningarna (förstainstansrättens dom av den 6 oktober 1999 i mål T‑123/97, Salomon mot kommissionen, REG 1999, s. II‑2925, punkt 48, och domen i det ovannämnda målet Graphischer Maschinenbau mot kommissionen, punkt 33).

270    Kommissionen kan slutligen fastställa vägledande regler för hur den ska utöva sin befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar genom sådana rättsakter som riktlinjerna i fråga utgör, förutsatt att de innehåller bestämmelser om den inriktning som institutionen avser att följa och inte avviker från normerna i fördraget (se domstolens dom av den 29 april 2004 i mål C‑278/00, REG 2004, s. I‑3997, punkt 98 och där angiven rättspraxis). Det är således mot bakgrund av dessa regler som det angripna beslutet ska prövas.

271    Kommissionen har i förevarande fall granskat det stöd som sökanden beviljats utifrån 1994 års riktlinjer för stöd till undsättning och omstrukturering, som innehåller kriterier för bedömningen av huruvida omstruktureringsstöd till företag i svårigheter är förenliga med den gemensamma marknaden.

272    I riktlinjerna uppställs krav på att omstruktureringsstöd ska omfattas av en plan som endast godkänns om tre materiella villkor är uppfyllda. Planen ska vara av sådan beskaffenhet att företagets lönsamhet kan återställas, att stödet inte otillbörligt snedvrider konkurrensen och att den säkerställer att stödet är proportionerligt i förhållande till kostnaderna för och fördelarna med omstruktureringen. Sådant stöd ska således omfattas av en riktig omstruktureringsplan och får endast beviljas när det kan bevisas att den fortsatta driften av ett företag och återställandet av dess lönsamhet ligger i gemenskapens intresse.

273    Det ankommer på förstainstansrätten att undersöka huruvida dessa krav är uppfyllda i förevarande fall.

274    Av det angripna beslutet framgår att det framför allt var avsaknaden av en omstruktureringsplan som föranledde kommissionen att dra slutsatsen att kraven i riktlinjerna för stöd till undsättning och omstrukturering inte var uppfyllda.

275    En omstruktureringsplan ska innehålla preciserade och tillförlitliga uppgifter samt alla upplysningar som är erforderliga för att bedöma huruvida de materiella villkor som anges i riktlinjerna för stöd till undsättning och omstrukturering är uppfyllda.

276     Kommissionen har i det angripna beslutet uppgett att ”[t]rots upprepade anmaningar från kommissionen har Tyskland aldrig lämnat in någon slutgiltig version av någon omstruktureringsplan … eller lämnat några uppgifter om vilka omstruktureringsåtgärder som faktiskt genomfördes” (skäl 169). Den kom till denna slutsats efter att ha fastställt olika omständigheter i skäl 167 i det angripna beslutet. Kommissionen noterade således att den första rapporten hade skrivits innan tillgångarna avyttrades, och den andra rapporten var enbart ställd till TIB, som skulle besluta om lämpligheten av att överta ett delägande i företaget. Kommissionen anförde vidare att de föreslagna åtgärderna och kostnaden för dessa skilde sig åt mellan rapporterna. De stämde inte heller överens med de kostnader som Förbundsrepubliken Tyskland hade angett i den så kallade investeringsplanen eller med de kostnader som i detalj redovisats i tabell 5 i det angripna beslutet, på grundval av vilka stödet sades ha beviljats. Kommissionen noterade dessutom att man i listan över åtgärder för att finansiera dessa kostnader i båda rapporterna bortsett från många stöd som företaget faktiskt hade beviljats (tabell 4 i det angripna beslutet). Detsamma gällde den så kallade investeringsplanen. Kommissionen fann därför att antingen var planen inte den slutgiltiga planen eller också hade företaget fått för stort stöd.

277    Kommissionens analys på denna punkt är inte uppenbart felaktig.

278    Det framgår nämligen av handlingarna i målet att rapporten från RBSH&P och rapporten från AA skiljer sig åt vad gäller analysen av kostnaderna för de föreslagna åtgärderna och att man i dessa inte har beaktat samtliga finansiella stödåtgärder som faktiskt beviljats sökanden under den period då denna var i svårigheter. Konsulternas bedömningar motsäger dessutom Förbundsrepubliken Tysklands kostnadsuppgifter i den så kallade investeringsplanen. Kommissionen hade under dessa omständigheter fog för att anse att det stöd som sökanden beviljats inte var kopplat till en omstruktureringsplan.

279    Sökanden har inte framfört något argument som gör att riktigheten av denna slutsats kan ifrågasättas. Sökanden har endast generellt hänvisat till uppgifter som enligt den ska anses motsvara en omstruktureringsplan, utan att härvid ange i vilken handling dessa uppgifter förekommer. Sökanden har inte heller anfört något för att förklara de motstridiga uppgifter som förekommer i de tre handlingar som kommissionen granskat i det angripna beslutet.

280    Tvärtemot vad sökanden har gjort gällande motsägs slutsatsen i fråga om avsaknaden av en omstruktureringsplan inte av kommissionens bedömning att sökanden hade genomfört ett omstruktureringsprojekt. Den omständigheten att kommissionen konstaterat att de av RBSH&P och AA utarbetade rapporterna föreslog åtgärder för omstrukturering av sökanden kan inte medföra att dessa rapporter ska anses vara uttömmande. Ett stöd som beviljats ett företag i svårigheter kan inte heller förklaras vara förenligt med den gemensamma marknaden endast på grund av att omstruktureringsåtgärder har planerats, och det även om omstruktureringen såsom i förevarande fall har genomförts på ett framgångsrikt sätt. För att kommissionen ska kunna bedöma huruvida stödet i fråga kan ge de mottagande företagen ett incitament att iaktta ett beteende som kan bidra till uppnåendet av det mål som eftersträvas med artikel 87.3 c EG krävs en kontroll av huruvida omstruktureringsplanen uppfyller samtliga materiella villkor som anges i riktlinjerna för stöd till undsättning och omstrukturering.

281    Förstainstansrätten kan inte heller godta sökandens argument att kommissionen borde ha begärt upplysningar från de tyska myndigheterna om den ansåg att den information som den förfogade över inte var fullständig. I sitt beslut att inleda det formella granskningsförfarandet beträffande det stöd som sökanden beviljats förelade kommissionen Förbundsrepubliken Tyskland att ge in en omstruktureringsplan (se ovan punkt 7) avseende sökanden. I sitt beslut att utvidga det formella granskningsförfarandet (se ovan punkt 9) konstaterade kommissionen dessutom att sökanden inte hade presenterat någon omstruktureringsplan. Den gav således uttryck för samma tvivel som vid inledandet av det formella granskningsförfarandet. Kommissionens uttalanden i fråga om avsaknaden av en omstruktureringsplan är således inte alls ett uttryck för uppfattningen att kommissionen inte förfogade över erforderliga uppgifter för att kunna bedöma huruvida stödet var förenligt med den gemensamma marknaden. De innebär i stället ett betonande av att stödet inte uppfyllde de villkor som ett omstruktureringsstöd måste uppfylla för att kunna godkännas enligt riktlinjerna, i synnerhet villkoret att det ska föreligga en sammanhängande omstruktureringsplan vid beviljandet av stödet. Omständigheterna i målet visar därmed att det inte finns fog för sökandens argument.

282    Kommissionen ansåg vidare att den del av den totala kostnaden för omstruktureringen som bars av privata aktörer inte kunde anses vara betydande.

283    Sökanden har inte bestritt att stödmottagarna enligt 1994 års riktlinjer för stöd till undsättning och omstrukturering normalt sett själva ska finansiera en betydande del av kostnaden för omstruktureringen, antingen med hjälp av egna tillgångar eller genom att erhålla extern finansiering på marknadsvillkor.

284    Kommissionen har i förevarande fall grundat sig på dels den omständigheten att det inte kunde hävdas att den del av omstruktureringskostnaderna som bars av privata aktörer var betydande då det inte fanns någon exakt redovisning av dessa kostnader, dels uppfattningen att endast ett belopp på 55 000 DEM kunde anses utgöra tillskott från en privat investerare.

285    Denna bedömning kan inte anses vara uppenbart felaktig.

286    Det är uppenbart att kommissionen i avsaknad av en sammanhängande och tillförlitlig omstruktureringsplan inte haft möjlighet att bedöma omfattningen och beskaffenheten av de privata aktörernas bidrag till täckandet av den totala kostnaden för omstruktureringen. De av sökanden anförda argumenten kan inte heller påverka riktigheten av kommissionens bedömning, i skäl 171 i det angripna beslutet, att det endast var G.R:s tillskott av 55 000 DEM som var av rent privat natur.

287    Vad gäller sökandens argument att de medel som tillskjutits av TIB ska anses utgöra ett privat tillskott är det tillräckligt att konstatera att, såsom framgår av punkterna 236–260 ovan, TIB:s engagemang i sökandens kapital inte var förenat med villkor som skulle ha varit rimliga om det hade varit fråga om en privat investerare, varför de medel som TIB tillskjutit till sökanden (åtgärderna 11 och 12) ska anses utgöra ett statligt stöd. Vad gäller kassaflödet kan det inte jämställas med att det mottagande företaget bär en del av kostnaden i fråga. Ett positivt kassaflöde i ett omstrukturerat företag i svårigheter är nämligen resultatet av att stöd har beviljats detta företag och kan därför inte anses innebära att företaget bär en del av kostnaden för denna omstrukturering. Vad därefter gäller de medel som den privata investeraren påstås ha tillskjutit, är det tillräckligt att konstatera att sökanden inte har visat att de två lån genom vilka G.R. har finansierat sitt förvärv av en andel av sökandens kapital (åtgärderna 16 och 17) inte utgjorde statligt stöd till sökanden. Slutligen har sökanden inte lämnat några uppgifter under det administrativa granskningsförfarandet, och inte heller under rättegången i förevarande mål, som är av sådan beskaffenhet att de visar att den privata investeraren har avstått från att kräva ränta. Kommissionen hade därför fog för att anse att dessa omständigheter inte var styrkta.

288    Av det ovan anförda följer att sökanden inte har visat att kommissionens bedömning i fråga om huruvida stödet var proportionerligt i förhållande till omstruktureringskostnaden var uppenbart felaktig.

289    Mot bakgrund av vad som anförts ovan finner förstainstansrätten att kommissionen hade fog för att anse att de villkor som uppställs i riktlinjerna för stöd till undsättning och omstrukturering av företag inte var uppfyllda.

290    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser denna grunds fjärde del.

291    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser någon del av den fjärde grunden. Talan ska därför ogillas i sin helhet.

 De av sökanden begärda processledningsåtgärderna

292    Sökanden har begärt att rätten ska vidta följande processledningsåtgärder: En sakkunnig ska utses för att höras om huruvida det hade förutsetts svårigheter i de verksamhetsplaner som hade utarbetats av de oberoende konsulterna i samband med sökandens bildande. Den person som var chef för arbetsförmedlingen i Jena vid tiden för händelserna i målet ska höras om syftet med de åtgärder som sökanden hade genomfört i enlighet med 249h § AFG. En delägare i sökanden samt sökandens direktör ska höras om huruvida sökanden vid genomförandet av åtgärder i enlighet med 249h § AFG själv bar en del av kostnaderna, huruvida åtgärderna skulle ha vidtagits om inte denna bestämmelse hade funnits och huruvida arbetena redan hade genomförts innan sökanden bildades.

293    Kommissionen har inte yttrat sig angående sökandens begäran.

294    Förstainstansrätten anser i förevarande fall att handlingarna i målet innehåller tillräckliga uppgifter och att det därför saknas skäl att vidta de begärda åtgärderna för processledning.

 Rättegångskostnader

295    Enligt artikel 87.3 i förstainstansrättens rättegångsregler kan rätten besluta att kostnaderna ska delas eller att vardera parten ska bära sin kostnad, om särskilda omständigheter motiverar det. Även om sökanden i förevarande fall har tappat målet i den del som avser talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet, har kommissionen efter det att talan väcktes ändrat sitt beslut av den 30 oktober 2002, som var det beslut som ansökan om ogiltigförklaring riktade sig mot, och antagit ett nytt beslut, som är det angripna beslutet. Sökanden har som en följd härav delvis ändrat grunderna för sina anspråk och har ändrat sina yrkanden. Efter det att det angripna beslutet hade antagits kom parterna för övrigt överens om storleken av det bidrag som avses med åtgärd 32. Sökanden och svaranden har på en fråga från förstainstansrätten bekräftat att det inte längre föreligger någon tvist mellan dem vad gäller denna åtgärd.

296    Förstainstansrätten anser att det med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall är skäligt att förplikta sökanden att bära sin rättegångskostnad och ersätta en tredjedel av kommissionens rättegångskostnad. Kommissionen ska för sin del bära två tredjedelar av sin rättegångskostnad.

297    Delstaten Thüringen ska bära sin rättegångskostnad.

298    Enligt artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna ska medlemsstater och institutioner som har intervenerat i ett mål bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (femte avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Kahla/Thüringen Porzellan GmbH ska bära sin rättegångskostnad och ersätta en tredjedel av kommissionens rättegångskostnad. Kommissionen ska bära två tredjedelar av sin rättegångskostnad.

3)      Delstaten Thüringen och Förbundsrepubliken Tyskland ska bära sina rättegångskostnader.

Vilaras Martins Ribeiro Dehousse

Šváby       Jürimäe

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 24 september 2008.

E. Coulon       M. Vilaras

Justitiesekreterare       Ordförande

Innehållsförteckning

Bakgrund till tvisten

Det angripna beslutet

Förfarandet och parternas yrkanden

Rättslig prövning

A –  Den första, den andra och den tredje grunden: Huruvida artiklarna 87 EG och 88 EG, rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts

1.  Investeringsbidraget från delstaten Thüringen (åtgärd 15)

a)  Parternas argument

Huruvida artiklarna 87 EG och 88 EG har åsidosatts

–  Tillämpningsvillkoren för stödordningen

Huruvida rättssäkerhetsprincipen har åsidosatts

–  Huruvida sökanden skulle kvalificeras som ett företag i svårigheter

Huruvida rättssäkerhetsprincipen har åsidosatts

Huruvida principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts

b)  Förstainstansrättens bedömning

Huruvida artiklarna 87 EG och 88 EG har åsidosatts

–  Omfattningen av det godkända programmet

–  Det bidrag som sökanden beviljats

Huruvida rättssäkerhetsprincipen har åsidosatts

Huruvida principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts

2.  Det till miljöinvesteringar knutna sysselsättningsfrämjande bidraget (åtgärd 26)

a)  Parternas argument

Huruvida artiklarna 87 EG och 88 EG har åsidosatts

Huruvida rättssäkerhetsprincipen har åsidosatts

Huruvida principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts

b)  Förstainstansrättens bedömning

Huruvida artiklarna 87 EG och 88 EG har åsidosatts

–  Huruvida stödordningen är förenlig med 249h § AFG

–  Huruvida det sysselsättningsfrämjande bidraget ska kvalificeras som statligt stöd

Huruvida rättssäkerhetsprincipen har åsidosatts

Huruvida principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts

B –  Den fjärde grunden: Uppenbara sakfel och uppenbart felaktig rättstillämpning

1.  Huruvida det skett en felaktig fastställelse av de faktiska omständigheterna

a)  Parternas argument

b)  Förstainstansrättens bedömning

2.  Huruvida sökanden kunde kvalificeras som ett företag i svårigheter

a)  Parternas argument

b)  Förstainstansrättens bedömning

3.  Huruvida bedömningen av TIB:s engagemang i företaget var felaktig (åtgärderna 11 och 12)

a)  Parternas argument

b)  Förstainstansrättens bedömning

4.  Bedömningen av stödet på grundval av riktlinjerna för stöd till undsättning och omstrukturering av företag

a)  Parternas argument

b)  Förstainstansrättens bedömning

De av sökanden begärda processledningsåtgärderna

Rättegångskostnader

* Rättegångsspråk: tyska.