Förenade målen C‑702/20 och C‑17/21
”DOBELES HES” SIA (C‑702/20)
Sabiedrisko pakalpojumu regulēšanas komisija (C‑17/21)
(begäran om förhandsavgörande från Augstākā tiesa (Senāts))
Domstolens dom (stora avdelningen) av den 12 januari 2023
”Begäran om förhandsavgörande – Statligt stöd – Artikel 107.1 FEUF – Nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs en skyldighet för den offentliga aktören att köpa el från producenter av förnybar energi till ett pris som överstiger marknadspriset – En del av det aktuella stödet har inte utbetalats – Ansökan om kompensation som dessa producenter har gett in till en annan myndighet än den som, enligt denna nationella lagstiftning, i princip är skyldig att betala ut detta stöd och vars budget uteslutande är avsedd att säkerställa dess egen verksamhet – Nytt stöd – Anmälningsskyldighet – Stöd av mindre betydelse – Förordning (EU) nr 1407/2013 – Artikel 5.2 – Kumulering – Beaktande av stödbelopp som redan mottagits under referensperioden med stöd av nämnda nationella lagstiftning”
1. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Stöd som härrör från statliga medel – Begreppet statliga medel – Offentlig politik till stöd för de som producerar el från förnybara energikällor – Kompensation för merkostnader som aktörer tvingas bära till följd av en skyldighet att köpa överskott av produktion till ett pris som överstiger marknadspriset – Medel som genereras av en avgift som tas ut av slutförbrukarna – Omfattas – Villkor – Uttag som kan likställas med en skatteliknande avgift – Lagstiftning om förvaltning och fördelning av de medel som genereras på detta sätt – Fortlöpande statlig kontroll av dessa medel – Alternativa villkor
(Artikel 107.1 FEUF)
(se punkterna 35–39, 42 och 43 samt punkt 1 i domslutet)
2. Stöd som ges av en medlemsstat – Påverkan på handeln mellan medlemsstaterna – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömningskriterier – Offentlig politik till stöd för de som producerar el från förnybara energikällor – Skyldighet att köpa överskott av produktion till ett pris som överstiger marknadspriset – Stöd som kan påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida konkurrensen – Huruvida ikraftträdande har skett innan elmarknaden fullständigt har liberaliserats – Saknar betydelse
(Artikel 107.1 FEUF)
(se punkterna 51–54 samt punkt 2 i domslutet)
3. Tolkningsfrågor – Domstolens behörighet – Gränser – Prövning av huruvida ett stöd är förenligt med den inre marknaden – Omfattas inte – Den hänskjutande domstolen tillhandahålls alla uppgifter om unionsrättens tolkning – Tolkning av begreppet stöd – Omfattas
(Artiklarna 107.1 och 267 FEUF)
(se punkterna 56–58 och 97)
4. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Ersättning för en skada som vållats av staten och för vilken denna ska bära kostnaden – Omfattas inte – Betalning av ett belopp som begärs vid domstol enligt en nationell lagstiftning genom vilken ett statligt stöd införts – Omfattas
(Artikel 107.1 FEUF)
(se punkterna 59, 60, 64 och 65 samt punkt 3 i domslutet)
5. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Beviljande av fördelar som kan tillskrivas staten – Nationell lagstiftning genom vilken det införs en laglig rätt till högre betalning till förmån för producenter av förnybar energi – Kommissionens respektive de nationella domstolarnas befogenheter – De nationella domstolarnas roll – Skyldigheten till lojalt samarbete – Domstolstalan i syfte att fullständigt komma i åtnjutande av den lagliga rätt som införts genom den nationella lagstiftningen i fråga – Tillerkännande av ett annat statligt stöd – Föreligger inte – Införande av ett statligt stöd sker inte inom ramen för domstolsprövning
(Artikel 4.3 FEU; artiklarna 107.1, 108.2 och 108.3 FEUF)
(se punkterna 75–79 samt punkt 4 i domslutet)
6. Stöd som ges av en medlemsstat – Förbud – Undantag – Stödkategorier, definierade i lagstiftning, som kan anses vara förenliga med den inre marknaden – Förordning nr 1407/2013 – Stöd av mindre betydelse – Villkor för undantag från anmälningsskyldigheten – Bedömning av huruvida tröskeln för stöd av mindre betydelse har iakttagits
(Artikel 108.3 FEUF; kommissionens förordning nr 1407/2013, artiklarna 3.2 och 5.2)
(se punkterna 91–93 samt punkt 5 i domslutet)
7. Stöd som ges av en medlemsstat – Befintligt stöd och nytt stöd – En ny medlemsstats anslutning till Europeiska unionen – Skillnad i förhållande till de särskilda bestämmelserna i bilaga IV till anslutningsakten – Kvalificering som nytt stöd – Uteslutningskriterier – Kontroller som ankommer på den nationella domstolen
(Artiklarna 107.1 och 107.3 FEUF; 2003 års anslutningsakt, bilaga IV, punkt 3.1, andra stycket ; rådets förordning 2015/1589, artikel 1 b, i)
(se punkterna 99–103)
8. Stöd som ges av en medlemsstat – Befintligt stöd och nytt stöd – Kvalificering som befintligt stöd – Kriterier – Stödåtgärder som inte anmälts – Godkännande enbart på grund av att kommissionen inte har yttrat sig – Omfattas inte
(Artikel 108.3 FEUF; rådets förordning nr 2015/1589, artikel 1 b ii och iii)
(se punkt 104)
9. Stöd som ges av en medlemsstat – Befintligt stöd och nytt stöd – Kvalificering som befintligt stöd – Kriterier – Den tioåriga preskriptionstiden har löpt ut – Den tidpunkt då preskriptionstiden börjar löpa – Tidpunkt då stödet beviljas stödmottagaren
(Artikel 108.3 FEUF; rådets förordning nr 2015/1589, artiklarna 1 b iv, och 17.2)
(se punkterna 108 och 109)
10. Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens respektive de nationella domstolarnas befogenheter – De nationella domstolarnas roll – Säkerställande av skyddet för enskildas rättigheter vid åsidosättande av skyldigheten att göra förhandsanmälan – De nationella domstolarna är skyldiga att vidta samtliga åtgärder som ett sådant åsidosättande föranleder enligt nationell rätt – Omfattning – Ansökningar i syfte att fullständigt komma i åtnjutande av ett olagligt stöd – Tillåtligheten av ett positivt beslut villkorad av ett medgivande från kommissionen efter det att det aktuella stödet har anmälts
(Artikel 108.2 och 108.3 FEUF; rådets förordning nr 2015/1589, artiklarna 2.1 och 2,3)
(se punkterna 119–123 samt punkt 7 i domslutet)
11. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Stöd som härrör från statliga medel – Ansökningar som producenter av förnybar energi ger in i syfte att fullständigt komma i åtnjutande av det stöd som föreskrivs i en nationell lagstiftning – Det aktuella stödet begärs från en annan myndighet än den som i princip är skyldig att betala ut stödet – Saknar relevans
(Artikel 107.1 FEUF)
(se punkterna 125–127 samt punkt 8 i domslutet)
Resumé
Bolagen ”DOBELES HES” SIA och ”GM” SIA (nedan kallade de berörda producenterna) driver vattenkraftverk och producerar el från förnybara energikällor.
Fram till och med den 7 juni 2005 hade elproducenterna enligt en bestämmelse i den lettiska energilagen på vissa villkor rätt att sälja överskottet av sin elproduktion till det godkända eldistributionsföretaget till ett förmånligt pris som motsvarade två gånger det genomsnittliga försäljningspriset för elen, såsom det fastställts av den nationella tillsynsmyndigheten. Från och med ikraftträdandet, den 8 juni 2005, av nya bestämmelser om elproducenters försäljning av överskottsproduktion till ett förmånligt pris gjorde en bestämmelse det möjligt för de som producerar el från förnybara energikällor och som redan hade påbörjat sin verksamhet vid denna tidpunkt att fortfarande omfattas av de tidigare bestämmelserna.
Tillsynsmyndigheten tolkade denna bestämmelse så, att den, för dessa producenter, fryste det förmånliga priset till det värde som gällde den 7 juni 2005, vilket innebar att tillsynsmyndigheten upphörde att uppdatera detta pris. Från och med denna tidpunkt sålde de båda berörda producenterna således överskottet av sin produktion till ett pris som motsvarade två gånger det genomsnittliga elpris som då gällde. Genom beslut av den 20 januari 2010 fann Latvijas Republikas Satversmes tiesa (Författningsdomstolen, Lettland) emellertid att tillsynsmyndighetens tolkning av den aktuella bestämmelsen var felaktig, eftersom denna myndighet hade ansett att ordet ”pris” skulle förstås som ett fast pris, och inte som en mekanism för fastställande av priser, varför myndigheten även hade fel när den ansåg att den, från och med den 8 juni 2005, inte längre var behörig att fastställa det genomsnittliga försäljningspriset för elen.
Under dessa omständigheter gav de berörda producenterna, var och en för sig, in en begäran till tillsynsmyndigheten om ersättning för de förluster som lidits till följd av att det genomsnittliga priset inte hade uppdaterats från och med den 8 juni 2005. Efter det att tillsynsmyndigheten hade avslagit deras respektive begäran väckte de berörda producenterna, år 2011, talan vid förvaltningsdomstol som, genom domar av den 31 maj 2019 och av den 10 juli 2019, delvis biföll deras respektive yrkanden, samtidigt som den förklarade att ett villkor för tillsynsmyndighetens betalning av dessa belopp, såsom utgörande utbetalning av statligt stöd, var att Europeiska kommissionen hade fattat ett beslut om att godkänna sådant stöd.
Tillsynsmyndigheten överklagade dessa domar till Augstākā tiesa (Högsta domstolen, Lettland). Högsta domstolen önskade i synnerhet klarhet i hur de omtvistade ersättningarna ska kvalificeras mot bakgrund av begreppet statligt stöd och vilka krav som i förekommande fall måste vara uppfyllda för att ersättningen ska kunna betalas ut, med hänsyn till kommissionens befogenheter i fråga om statligt stöd. Den beslutade därför att vilandeförklara målen och att i sin tur hänskjuta en rad tolkningsfrågor till EU-domstolen i detta avseende, vilka har samma lydelse i de båda målen.
I den dom som meddelades av stora avdelningen preciserar domstolen på vilka villkor en nationell åtgärd som gör det möjligt för dem som producerar el från förnybara energikällor att dra fördel av ett högre pris kan kvalificeras som statligt stöd, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. För det fall den aktuella åtgärden ska kvalificeras på detta sätt, trots att den inte har anmälts till kommissionen, förklarar domstolen att den nationella domstolen likväl kan bifalla en ansökan om utbetalning av ett belopp såsom utgörande en sådan stödåtgärd, under förutsättning att stödet dessförinnan anmälts till kommissionen och att dess medgivande till detta erhållits.
Domstolens bedömning
Domstolen tillhandahåller inledningsvis de uppgifter om tolkningen som den hänskjutande domstolen har begärt för att kunna avgöra huruvida den nationella åtgärd som ligger till grund för de mål som anhängiggjorts vid den kan kvalificeras som statligt stöd, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.
Domstolen prövar först huruvida en nationell lagstiftning, enligt vilken ett godkänt eldistributionsföretag är skyldigt att köpa el som produceras från förnybara energikällor till ett pris som överstiger marknadspriset och i vilken det föreskrivs att de merkostnader som följer därav ska finansieras genom en obligatorisk avgift som tas ut av slutförbrukarna , utgör en åtgärd som vidtas ”med hjälp av statliga medel”, i den mening som avses i denna bestämmelse. I detta fall erinrar domstolen om att de medel som härrör från en avgift vars ekonomiska börda i praktiken bärs av en bestämd kategori av personer endast kan betraktas som ”statliga medel” om den aktuella avgiften är obligatorisk enligt nationell rätt. Medel som tillförs genom en skatt eller obligatoriska avgifter enligt nationell lagstiftning och som förvaltas och fördelas enligt denna lagstiftning utgör ”statliga medel”, i den mening som avses i denna bestämmelse. Den omständigheten att belopp fortlöpande kontrolleras av staten och således kan disponeras av behöriga nationella myndigheter är tillräckligt för att de ska kunna kvalificeras som ”statliga medel”. Med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra utgör de medel genom vilka en prisfördel beviljas dem som producerar el från förnybara energikällor, enligt den aktuella lettiska lagstiftningen, följaktligen ”statliga medel”, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, mot bakgrund av de två alternativa kriterierna för detta begrepp.
Domstolen preciserar vidare att den tidpunkt då elmarknaden i Lettland fullständigt har liberaliserats saknar relevans för bedömningen av huruvida det stöd som den offentliga aktören i denna medlemsstat tillhandahåller, genom att köpa el som produceras från förnybara energikällor till ett pris som överstiger marknadspriset, ska kvalificeras som statligt stöd.
När det genom en nationell lagstiftning har införts ett ”statligt stöd”, i den mening som avses i denna bestämmelse, utgör dessutom även betalningen av ett belopp som begärs vid domstol enligt denna lagstiftning statligt stöd. Enligt domstolen saknar det betydelse, för att avgöra om beloppen motsvarar ”statligt stöd”, att talan om utbetalning av dessa belopp kvalificeras som ”ansökan om ersättning” eller som ”ansökan om skadestånd” enligt nationell rätt.
Slutligen påpekar domstolen att även om den nationella domstolen, i förekommande fall, kan meddela en dom av vilken det framgår att en av parterna enligt nationell rätt ska erhålla ett belopp som motsvarar ett statligt stöd, innebär detta inte på något sätt att den själv beviljar detta stöd. Själva införandet av ett statligt stöd kan nämligen inte grundas på ett domstolsavgörande, eftersom ett sådant införande omfattas av en lämplighetsbedömning som inte sker inom ramen för domstolsprövning. Domstolen drar av detta slutsatsen att när en nationell lagstiftning genom vilken det införs en laglig rätt till högre betalning för el som produceras från förnybara energikällor utgör ett ”statligt stöd”, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, ska domstolstalan i syfte att fullständigt komma i åtnjutande av denna rätt betraktas som ansökningar om utbetalning av den del av detta statliga stöd som inte har mottagits och inte som ansökningar om att den domstol vid vilken talan väckts ska tillerkänna ett annat statligt stöd.
Domstolen klargör därefter tillämpningen av kriterierna för stöd av mindre betydelse i förordning nr 1407/2013,(1) vilka inte omfattas av anmälningsskyldigheten enligt artikel 108.3 FEUF. Domstolen anser i detta hänseende att bedömningen av huruvida den tröskel för stöd av mindre betydelse som fastställs i artikel 3.2 i förordningen har iakttagits ska göras med hänsyn till det stödbelopp som begärs enligt den relevanta nationella lagstiftningen kumulerat med beloppet för de utbetalningar som tidigare mottagits under referensperioden enligt denna lagstiftning.
Därefter uttalar sig domstolen om fördelningen av den nationella domstolens respektive kommissionens befogenheter, för det fall de belopp som de berörda producenterna har begärt i de nationella målen motsvarar statligt stöd.
I den mån det aktuella stödet i detta fall inte motsvarar någon av de kategorier av befintligt stöd som föreskrivs i unionsrätten,(2) med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, drar domstolen slutsatsen att det aktuella stödet, inbegripet den del av stödet för vilken utbetalning senare begärs, ska kvalificeras som ”nytt stöd”.(3)
Mot bakgrund av det ovan anförda understryker domstolen, för det fall den nationella domstolen har att ta ställning till en ansökan om utbetalning av ett stöd som är olagligt, på grund av att stödet inte har anmälts till kommissionen, att den uppgift att kontrollera statligt stöd som den nationella domstolen har anförtrotts enligt unionsrätten i princip ska leda till att den avslår en sådan ansökan. Domstolen anser emellertid att ett beslut av den nationella domstolen genom vilket motparten förpliktas att betala ut det aktuella stödet, men under förutsättning att stödet dessförinnan anmälts till kommissionen av de berörda nationella myndigheterna och denna institution ger sitt medgivande, eller anses ha gett sitt medgivande, också kan förhindra att ett nytt stöd betalas ut i strid med artikel 108.3 FEUF samt artikel 2.1 och artikel 3 i förordning 2015/1589.