Begäran om förhandsavgörande framställd av Dioikitiko Protodikeio Thessalonikis (Grekland) den 30 januari 2024 WI mot Anexartiti Archi Dimosion Esodon
(Mål C-73/24, Keladis II 1 )
Rättegångsspråk: grekiska
Hänskjutande domstol
Dioikitiko Protodikeio Thessalonikis
Parter i det nationella målet
Klagande: WI
Motpart: Anexartiti Archi Dimosion Esodon
Tolkningsfrågor
1. För det fall det föreligger rimligt tvivel om huruvida det deklarerade tullvärdet på de importerade varorna motsvarar deras faktiska transaktionsvärde, men det i samband med en kontroll i efterhand inte är möjligt att fastställa transaktionsvärdet på grundval av metoderna i artikel 30.2 a och b (transaktionsvärdet på identiska och liknande varor) i förordning nr 2913/921 och artikel 74.2 i förordning nr 952/20132 , dels eftersom varorna har undgått att tas i beslag och det därför inte går att göra en fysisk kontroll av dem, dels eftersom beskrivningen av varorna i de dokument som åtföljer importdeklarationen är generisk och oprecis, är det då förenligt med artikel 30.2 c i förordning nr 2913/92 och artikel 74.2 c i förordning nr 952/2013 att tillämpa en förvaltningspraxis enligt vilken de så kallade införselpriserna, vilka definieras i det automatiserade övervakningsverktyget (AMT) i unionens program för bedrägeribekämpning (AFIS) och fastställs med hjälp av statistiska metoder, används som underlag för att fastställa varornas marknadsvärde genom tillämpning av den ”deduktiva metod” som föreskrivs i dessa bestämmelser?
2. Om den första frågan besvaras nekande, är det då tillåtet att använda ovannämnda ”införselpriser” genom att tillämpa någon av de andra metoder som beskrivs i artiklarna 30 och 31 i förordning nr 2913/92 och artikel 74.1–74.3 i förordning nr 952/2013, särskilt med beaktande av dels den rimliga flexibilitet som måste råda mellan tillämpningen av ”reservmetoden” enligt artikel 31 i förordning nr 2913/92 och artikel 74 i förordning nr 952/2013, dels det uttryckliga förbudet mot att fastställa tullvärdet på grundval av minimitullvärden, vilket föreskrivs enligt samma ”reservmetod” (artikel 31.2 f i gemenskapens tullkodex och artikel 144.2 f i förordning 2015/2447) 1 ?
3. Om båda de ovannämnda frågorna besvaras nekande, får då tullmyndigheterna enligt unionsrätten låta bli att påföra en importör undandragen mervärdesskatt trots att det senare visar sig att denne (systematiskt) har importerat varor till lägre priser än dem som har fastställts som kommersiellt gångbara minimipriser, för det fall tullmyndigheterna vid kontrollen i efterhand inte kan fastställa tullvärdet på de importerade varorna med någon av de metoder som beskrivs i artiklarna 30 och 31 i förordning nr 2913/92 och artikel 74.1–74.3 i förordning nr 952/2013, eller är det i sådana fall i slutändan tillåtet att påföra mervärdesskatten på grundval av de statistiskt fastställda lägsta godtagbara priserna, såsom redan har godtagits i samband med att kommissionen har tillskrivit en medlemsstat som inte har genomfört lämpliga tullkontroller ansvar vid förluster av egna medel (se EU-domstolens dom av den 8 mars 2022, kommissionen/Förenade kungariket, C-213/19, EU:C:2022:167)?
4. Om den andra eller den tredje av ovanstående frågor besvaras jakande, måste då de statistiskt fastställda minimipriserna avse importer som skett vid samma eller nästan samma tidpunkt som de kontrollerade importerna och vilket är i så fall det största tillåtna tidsintervallet mellan de importer som används för att uppnå det statistiska resultatet och de kontrollerade importerna (kan exempelvis de 90 dagar som anges i artikel 152.1 b i förordning nr 2454/931 och artikel 142.2 i förordning 2015/2447 tillämpas analogt)?
5. Om minst en av de första tre frågorna besvaras jakande vad gäller användningen av ”införselpriser” för att fastställa marknadsvärden på importerade varor, och för det fall det förfarande som föreskrivs i artikel 81 i förordning nr 2913/92 och artikel 177 i förordning nr 952/2013 har följts vid import för att förenkla upprättandet av tulldeklarationer genom sammanslagning av varornas Taric-nummer, är det då förenligt med principen om förbud mot fastställande av godtyckliga eller fiktiva tullvärden att tillämpa en förvaltningspraxis enligt vilken tullvärdet på samtliga importerade varor inom ramen för varje importdeklaration beräknas på grundval av det fastställda ”införselpriset” för den specifika vara vars Taric-nummer anges i importdeklarationen, eftersom tullmyndigheten i enlighet med artikel 222.2 b i förordning 2015/2447 är bunden av den sammanslagning som har gjorts av importören, eller måste tvärtom värdet på varje vara fastställas på grundval av varans tulltaxenummer, trots att Taric-numret inte anges i importdeklarationen, för att undvika risken för att det tas ut godtyckliga tullar?
____________
1 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn..
1 Rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4).
1 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (omarbetning) (EUT L 269, 2013, s. 1).
1 Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2447 av den 24 november 2015 om närmare regler för genomförande av vissa bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (EUT L 343, 2015, s. 558).
1 Kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 253, 1993, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 10, s. 1).