FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (sjunde avdelningen)

den 31 mars 2009 (*)

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Gemenskapsmarknaden för stålbalkar – Beslut i vilket en överträdelse konstateras av artikel 65 KS, efter utgången av EKSG-fördraget, på grundval av förordning (EG) nr 1/2003 – Kommissionens behörighet – Ansvar för överträdelsen – Preskription – Rätten till försvar”

I mål T‑405/06,

ArcelorMittal Luxemburg SA, tidigare Arcelor Luxemburg SA, Luxemburg (Luxemburg),

ArcelorMittal Belval & Differdange SA, tidigare Arcelor Profil Luxemburg SA, Esch-sur-Alzette (Luxemburg),

ArcelorMittal International SA, tidigare Arcelor International SA, Luxemburg,

företrädda av advokaten A. Vandencasteele,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av X. Lewis och F. Arbault, båda i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2006) 5342 slutlig av den 8 november 2006 om ett förfarande enligt artikel 65 [KS] rörande avtal och samordnade förfaranden mellan europeiska stålbalksproducenter (ärende COMP/F/38.907 – Stålbalkar),

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (sjunde avdelningen)

sammansatt av ordföranden N.J. Forwood (referent) samt domarna D. Šváby och L. Truchot,

justitiesekreterare: handläggaren C. Kristensen,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 5 november 2008,

följande

Dom

 Tillämpliga bestämmelser

 Bestämmelserna i EKSG-fördraget

1        Artikel 65 KS har följande lydelse:

”1. Överenskommelser mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som är ägnade att inom den gemensamma marknaden direkt eller indirekt förhindra inskränka eller snedvrida den normala konkurrensen är förbjudna, särskilt sådana som består i att

a)      fastställa eller bestämma priser,

b)       inskränka eller kontrollera produktion, teknisk utveckling eller investeringar,

c)       dela upp marknader, produkter, kunder eller försörjningskällor.

…

4.       Överenskommelser och beslut som är förbjudna med stöd av denna artikels första punkt skall sakna rättsverkan och kan inte åberopas inför någon domstol i medlemsstaterna.

Kommissionen skall om inte annat följer av rätten att överklaga till domstolen ensam vara behörig att avgöra om nämnda överenskommelser eller beslut står i överensstämmelse med bestämmelserna i denna artikel.

5.      Kommissionen får fastställa böter och viten för företag som träffat en ogiltig överenskommelse eller som genom skiljedomsförfarande, avtalsvite, bojkott eller andra medel tillämpat eller sökt tillämpa en ogiltig överenskommelse eller ett ogiltigt beslut eller en överenskommelse för vilken tillstånd vägrats eller beträffande vilken tillstånd återkallats eller som fått tillstånd genom uppsåtligen oriktiga eller förvanskade uppgifter eller som tillämpar förfaranden som strider mot bestämmelserna i punkt 1. Maximibeloppet av dessa böter eller viten får inte överstiga dubbla värdet av den faktiska omsättningen av de produkter som omfattas av de överenskommelser, beslut eller förfaranden vilka strider mot bestämmelserna i denna artikel. Nämnda maximibelopp får dock höjas i de fall det varit fråga om en begränsning av produktion, teknisk utveckling eller investeringar såvitt gäller böter till högst 10 procent av berörda företags årsomsättning och såvitt gäller viten till högst 20 procent av dagsomsättningen.”

2        I enlighet med artikel 97 KS upphörde EKSG-fördraget att gälla den 23 juli 2002.

 Bestämmelserna i EG‑fördraget

3        Artikel 305.1 EG har följande lydelse:

”Bestämmelserna i detta fördrag skall inte medföra någon ändring i bestämmelserna i Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen, särskilt inte vad avser medlemsstaternas rättigheter och förpliktelser, befogenheterna för den gemenskapens institutioner och bestämmelserna i sistnämnda fördrag om hur den gemensamma marknaden för kol och stål skall fungera.”

 Kommissionens meddelande om vissa förändringar i handläggningen av konkurrensärenden till följd av att EKSG-fördraget löper ut

4        Den 18 juni 2002 antog kommissionen ett meddelande om vissa förändringar i handläggningen av konkurrensärenden till följd av att EKSG-fördraget löper ut (EGT C 152, s. 5) (nedan kallat meddelandet av den 18 juni 2002).

5        I punkt 2 i meddelandet av den 18 juni 2002 föreskrivs att dess syfte är

”–     [a]tt för ekonomiska aktörer och medlemsstaterna, i den mån de berörs av EKSG-fördraget och tillhörande sekundärlagstiftning, ... sammanfatta de viktigaste förändringar med avseende på tillämplig materiell rätt och processrätt som uppstår genom övergången till EG‑systemet,

–        [a]tt ... förklara hur kommissionen avser att behandla specifika situationer som kan uppstå till följd av övergången från EKSG till EG vad beträffar karteller ..., kontroll av företagskoncentrationer ... och kontroll av statliga stöd.”

6        Punkt 31 i meddelandet av den 18 juni 2002, som återfinns i avsnittet om särskilda aspekter till följd av övergången från EKSG-systemet till EG‑systemet, har följande lydelse:

”Om kommissionen vid tillämpningen av gemenskapens konkurrensregler på avtal identifierar en överträdelse på ett område som omfattas av EKSG-fördraget, kommer den materiella rätt som tillämpas att vara den rätt som gällde vid den tidpunkt då de sakförhållanden som överträdelsen består i inträffade, oberoende av när tillämpningen äger rum. När det gäller förfarandena kommer det under alla omständigheter att vara EG‑rätten som gäller efter det att EKSG-fördraget löper ut ...”

 Förordning (EG) nr 1/2003

7        I artikel 4 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EGT L 1, 2003, s. 1), föreskrivs att ”[v]id tillämpningen av artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] skall kommissionen ha de befogenheter som anges i denna förordning”.

8        I artikel 7.1 i förordning nr 1/2003 föreskrivs följande:

”Om kommissionen till följd av ett klagomål eller på eget initiativ konstaterar att bestämmelserna i artikel 81 [EG] eller artikel 82 [EG] har överträtts, får den genom beslut ålägga de berörda företagen eller företagssammanslutningarna att upphöra med överträdelsen. … Om kommissionen har ett berättigat intresse av det får den även konstatera att en överträdelse tidigare har ägt rum.” 

9        I artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 föreskrivs att kommissionen genom beslut får ålägga företag och företagssammanslutningar böter, om de uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder artikel 81 EG eller artikel 82 EG.

 Bestämmelser om preskriptionstider i fråga om förfaranden

10      Enligt artikel 1.1 i kommissionens beslut nr 715/78/ EKSG av den 6 april 1978 om preskriptionstider i fråga om förfaranden och verkställande av påföljder enligt Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EGT L 94, s. 22; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 136) och artikel 25.1 i förordning nr 1/2003 gäller i fråga om kommissionens befogenhet att ålägga böter vid överträdelser av konkurrensreglerna, i princip, en preskriptionstid på fem år.

11      Enligt artikel 1.2 i beslut nr 715/78 och artikel 25.2 i förordning nr 1/2003 ska preskriptionstiden räknas från och med den dag då överträdelsen begicks. Vid fortsatta eller upprepade överträdelser ska dock tiden räknas från och med den dag då överträdelsen upphörde.

12      Enligt artikel 2.1 i beslut nr 715/78 och artikel 25.3 i förordning nr 1/2003 ska preskriptionstiden avbrytas av åtgärder som vidtas av kommissionen i syfte att undersöka eller ingripa mot överträdelsen. Avbrottet i preskriptionstiden ska gälla från och med den dag då minst ett företag som har deltagit i överträdelsen underrättas om åtgärden. Åtgärder som avbryter preskriptionstiden ska särskilt utgöras av

–        skriftliga framställningar om upplysningar vilka görs av kommissionen samt beslut av kommissionen i vilka de begärda upplysningarna krävs,

–        skriftliga tillstånd att genomföra inspektioner eller undersökningar, vilka kommissionen har gett sina tjänstemän, eller beslut av kommissionen om att beordra en undersökning,

–        kommissionens inledande av ett förfarande,

–        meddelanden om kommissionens invändningar.

13      Enligt artikel 2.2 i beslut nr 715/78 och artikel 25.4 i förordning nr 1/2003 ska avbrottet i preskriptionstiden gälla alla de företag som har deltagit i överträdelsen.

14      Enligt artikel 2.3 i beslut nr 715/78 och artikel 25.5 i förordning nr 1/2003 ska preskriptionstiden, efter varje avbrott, börja löpa på nytt. Preskriptionstiden ska dock löpa ut senast den dag då en period som är lika med den dubbla preskriptionstiden har förflutit utan att kommissionen har ålagt böter eller en påföljd. Denna period ska förlängas med den tid under vilken preskriptionstiden tillfälligt har upphört att löpa.

15      Enligt artikel 3 i beslut nr 715/78 och artikel 25.6 i förordning nr 1/2003 ska preskriptionstiden för åläggande av böter eller föreläggande av viten tillfälligt upphöra att löpa så länge som kommissionens beslut är föremål för prövning av gemenskapsdomstolen.

 Bakgrund till tvisten

16      Vid tiden för de faktiska omständigheterna i förevarande mål var ARBED SA verksamt på området för tillverkning av stålprodukter. ARBED SA har sedan dess ändrat bolagsnamn till först Arcelor Luxembourg SA och därefter till ArcelorMittal Luxembourg SA (nedan kallat ARBED).

17      Vid samma tidpunkt var TradeARBED SA, som grundades såsom helägt dotterbolag till ARBED, verksamt på området för distribution av stålprodukter som ARBED tillverkade. TradeARBED SA har sedan dess ändrat bolagsnamn till först Arcelor International SA och därefter till ArcelorMittal International SA (nedan kallat TradeARBED).

18      ProfilARBED SA grundades den 27 november 1992, såsom helägt dotterbolag till ARBED, i syfte att från och med detta datum fortsätta ARBED:s finansiella och industriella verksamhet i stålbalkssektorn. ProfilARBED SA har sedan dess ändrat bolagsnamn till först Arcelor Profil Luxembourg SA, och därefter ArcelorMittal Belval & Differdange SA (nedan kallat ProfilARBED).

19      År 1991 genomförde kommissionen, på grundval av beslut som fattats med stöd av artikel 47 KS, undersökningar på olika företags, bland annat TradeARBED:s, kontor. Den 6 maj 1992 riktade kommissionen ett meddelande om invändningar till de berörda företagen, bland annat till TradeARBED, men inte till ARBED. TradeARBED deltog även i den hearing som hölls den 11–14 januari 1993.

20      Genom beslut 94/215/EKSG av den 16 februari 1994 om ett förfarande för tillämpning av artikel 65 [KS] angående avtal och samordnade förfaranden bland europeiska stålbalksproducenter (EGT L 116, s. 1) (nedan kallat det ursprungliga beslutet), fann kommissionen att 17 europeiska stålföretag, bland dessa TradeARBED, hade deltagit i en rad avtal, beslut och samordnade förfaranden för fastställelse av priser, uppdelning av marknader och utbyte av konfidentiell information på gemenskapsmarknaden för stålbalkar i strid med artikel 65.1 KS, och den ålade fjorton företag i denna bransch, bland dessa ARBED, böter (11 200 000 ecu) för överträdelser som ägt rum mellan den 1 juli 1988 och den 31 december 1990.

21      Skäl 322 i det ursprungliga beslutet har följande lydelse:

”Endast TradeARBED deltog i de olika avtalen och förfarandena, men TradeARBED är ett försäljningsbolag som bland annat distribuerar stålbalkar på kommission åt moderbolaget ARBED SA. TradeARBED erhåller en låg procentandel av försäljningspriset för sina tjänster. För att säkerställa likabehandling är detta beslut riktat till ARBED SA, det bolag inom ARBED-koncernen som producerar stålbalkar, och omsättningen av produkterna i fråga avser ARBED:s, och inte TradeARBED:s, omsättning.”

22      Genom dom av den 11 mars 1999 i mål T‑137/94, ARBED mot kommissionen (REG 1999, s. II‑303), ogillade förstainstansrätten till stor del den talan om ogiltigförklaring som ARBED väckt mot det ursprungliga beslutet. Förstainstansrätten minskade dock det bötesbelopp som det företaget hade ålagts enligt artikel 4 i det nämnda beslutet till 10 000 000 euro.

23      Genom dom av den 2 oktober 2003 i mål C‑176/99 P, ARBED mot kommissionen (REG 2003, s. I‑10687), upphävde domstolen förstainstansrättens dom och ogiltigförklarade det ursprungliga beslutet, i den mån det avsåg ARBED. Punkterna 21–24 i den domen har följande lydelse:

”21.      Mot bakgrund av den betydelse som meddelandet om [invändningar] har skall den juridiska person som kan komma att åläggas böter klart anges i meddelandet, och det skall vara ställt till denna person (se dom av den 16 mars 2000 i de förenade målen C‑395/96 P och C‑396/96 P, Compagnie maritime belge transports m.fl. mot kommissionen, REG 2000, s. I‑1365, punkterna 143 och 146).

22.      I förevarande fall är det ostridigt att meddelandet om [invändningar] inte angav att [ARBED] skulle kunna komma att åläggas böter. Dessutom var meddelandet om [invändningar], vilket förstainstansrätten framhöll i punkt 101 i den överklagade domen, inte riktat till [ARBED], och [ARBED] nekades av den anledningen tillgång till handlingarna i ärendet.

23.      Trots att det inte har ifrågasatts att [ARBED] kände till såväl meddelandet om [invändningar] som riktats till dess dotterbolag TradeARBED som det förfarande som pågick mot detta bolag, går det inte att av dessa omständigheter dra slutsatsen att [ARBED]:s rätt till försvar inte åsidosattes. Det har nämligen under hela förfarandet förelegat en oklarhet angående vilken juridisk person som skulle åläggas böterna, och denna oklarhet hade endast kunnat undanröjas genom ett nytt meddelande om [invändningar], i vederbörlig ordning riktat till [ARBED].

24.      Härav följer att förstainstansrätten i punkt 102 i den överklagade domen felaktigt kom till slutsatsen att det av omständigheterna i detta fall följde att ett uteblivet meddelande om [invändningar] riktat till [ARBED] inte skulle kunna medföra att det omtvistade beslutet ogiltigförklarades i den del som avser [ARBED] på grund av att rätten till försvar hade åsidosatts.”

24      Kommissionen beslutade till följd av denna dom om ogiltigförklaring att inleda ett nytt förfarande med avseende på de konkurrensbegränsande ageranden som varit föremål för det ursprungliga beslutet. Den 8 mars 2006 riktade kommissionen ett meddelande om invändningar till ARBED, TradeARBED och ProfilARBED (nedan, tillsammans, kallade sökandena), i vilket de nämnda företagen informerades om kommissionens avsikt att fatta ett beslut genom vilket företagen skulle hållas solidariskt ansvariga för överträdelserna i fråga. Sökandena besvarade detta meddelande om invändningar den 20 april 2006.

 Det angripna beslutet

25      Den 8 november 2006 fattade kommissionen beslut K (2006) 5342 slutlig, om ett förfarande enligt artikel 65 [KS] rörande avtal och samordnade förfaranden mellan europeiska stålbalksproducenter (ärende COMP/F/38.907 – Stålbalkar) (nedan kallat det angripna beslutet), som offentliggjordes i sammandrag i Europeiska unionens officiella tidning den 13 september 2008 (EUT C 235, s. 4).

26      Ingressen till det angripna beslutet har följande lydelse:

”med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen, särskilt artikel 65 i detta,

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av förordning [nr 1/2003], särskilt artiklarna 7.1 och 23.2,

… ”

27      Kommissionen påpekade, avseende rättsverkningarna av att EKSG‑fördraget upphörde att gälla den 23 juli 2002, i skäl 292 i det angripna beslutet att denna omständighet inte medförde ett upphörande av kommissionens behörighet att besluta om påföljder för överträdelser av konkurrensreglerna på de berörda områdena i fördraget. I skälen 293–295 i det angripna beslutet motiverade kommissionen detta påstående med den omständigheten att EKSG-fördraget och EG‑fördraget tillhörde en och samma rättsordning som grundade sig på fördragen om inrättande av Europeiska unionen och de olika gemenskaperna. Kommissionen hänvisade, särskilt, till domstolens yttrande 1/91 av den 14 december 1991 (REG 1991, s. I‑6079, punkt 21; svensk specialutgåva, volym 11, s. I‑533) och till artikel 305.1 EG, genom vilken ”ett förhållande mellan allmän lag och speciallag (lex generalis/lex specialis)” gäller mellan EG‑fördraget och EKSG‑fördraget. Kommissionen anförde således att sedan EKSG‑fördraget upphörde att gälla, omfattas de sektorer som reglerades i det fördraget av EG‑fördragets bestämmelser.

28      Kommissionen hänvisade i skälen 297 och 298 i det angripna beslutet, med avseende på sin behörighet att tillämpa konkurrensreglerna i EKSG‑fördraget, efter det att det fördraget hade upphört att gälla, på överträdelser som ägde rum före detta datum, och hänvisade särskilt under förhållandena i förevarande fall, till punkt 31 i meddelandet av den 18 juni 2002. Kommissionen påpekade att det måste göras en åtskillnad, i detta hänseende, mellan handläggningsregler och materiella bestämmelser. Den anförde även följande i skälen 299–301 i det angripna beslutet:

”299.  Med avseende på frågor rörande handläggningen, framgår det av en allmän gemenskapsrättslig princip som återges i meddelandet [av den 18 juni 2002] och som har fastställts av domstolen i [dom av den 12 november 1981 i de förenade målen 212[/80]–217/80, Salumi m.fl., REG 1981, s. 2735, punkt 9, och av den 6 juli 1993 i de förenade målen C‑121/91 och C‑122/91, CT Control (Rotterdam) och JCT Benelux mot kommissionen, REG 1993, s. I‑3873, punkt 22], att de handläggningsregler som ska tillämpas är de som gällde vid den tidpunkt då åtgärden i fråga vidtogs. Enligt denna princip ska de nu gällande handläggningsreglerna i EG‑fördraget tillämpas efter [det] att EKSG-fördraget upphörde att gälla. Det [angripna beslutet] fattades således i enlighet med EG‑fördragets handläggningsregler, i synnerhet förordning [nr 1/2003]. Enligt artikel 7.1 i den nämnda förordningen … är kommissionen behörig att konstatera att ett företag har överträtt konkurrensreglerna. Enligt artikel 23.2 i den nämnda förordningen kan kommissionen ålägga böter för sådana överträdelser.

300.      Kommissionens behörighet att fatta förevarande beslut följer av att artikel 81 EG, i egenskap av allmän lag (lex generalis), inom en och samma rättsordning efterträdde artikel 65 [KS], i egenskap av speciallag (lex specialis), då EKSG-fördraget upphörde att gälla. Med beaktande av att dessa regler i huvudsak överensstämmer med varandra i materiellt hänseende inom den begränsning av behörighet som följer av villkoret i artikel 81 EG om påverkan på handeln mellan medlemsstater, och den omständigheten att samma organ, nämligen kommissionen, är behörig att tillämpa båda reglerna enligt respektive fördrag …, innebär övergången av tillämpliga bestämmelser att kommissionen även är behörig, enligt artikel 7.1 och artikel 23.2 i förordning [nr 1/2003], att inleda ett förfarande enligt artikel 65 [KS] för att fastställa att den nämnda artikeln har överträtts, ålägga att den fastställda överträdelsen upphör samt ålägga böter för den nämnda överträdelsen.

301.      Med avseende på de materiella reglerna, är det en allmän rättsprincip, såsom har bekräftats genom meddelandet [av den 18 juni 2002] och av domstolen i [domarna i de ovannämnda förenade målen Salumi m.fl., punkt 9, och CT Control (Rotterdam) och JCT Benelux mot kommissionen, punkt 22], att tillämplig materiell rätt är den som gällde då överträdelsen ägde rum. Det datum då regeln tillämpas saknar betydelse, inom de gränser som följer av principen lex mitior som domstolen har bekräftat i [dom av den 3 maj 2005 i de förenade målen C‑387/02, C‑391/02 och C‑403/02, Berlusconi m.fl., REG 2005, s. I‑3565, punkt 69], för det fall den är tillämplig på förfaranden om åläggande av administrativa böter för överträdelser av konkurrensreglerna …” »

29      I skälen 302–304 i det angripna beslutet motiverade kommissionen varför den ansåg att det i förevarande fall var förenligt med principen lex mitior att tillämpa artikel 65 KS.

30      I skälen 305 och 306 i det angripna beslutet fann kommissionen att de argument som sökandena åberopade i sina svar på meddelandet om invändningar, för att ifrågasätta kommissionens behörighet att fatta det nämnda beslutet, inte kunde godtas.

31      Med avseende på fastställandet av de tre juridiska personer till vilka det angripna beslutet riktades, i enlighet med den definition som följer av skälen 1 och 455, gjorde kommissionen följande uttalande i skäl 2:

”Bland de bolag som nämns i skäl 1, deltog [TradeARBED], i strid mot artikel 65.1 [KS], i en rad avtal och samordnade förfaranden … [ARBED] och [ProfilARBED] tillskrivs i sin tur solidariskt ansvar med [TradeARBED] för dessa överträdelser, i den mån samtliga dessa bolag tillhör det företag som inledningsvis kontrollerades av [ARBED] och därefter av Arcelor SA.” 

32      Kommissionen påminde i övrigt, i skäl 453 i det angripna beslutet, om att den hade skickat ett meddelande om invändningar ”inte enbart till den juridiska enhet som direkt deltog i överträdelsen, nämligen [TradeARBED], utan även till de två andra juridiska enheter som är en del av en och samma ekonomiska enhet, nämligen [ARBED] och [ProfilARBED], vilka kan tillskrivas ansvar för [TradeARBED:s] agerande”.

33      Med avseende särskilt på ARBED motiverade kommissionen i skälen 458 och 460–468 i det angripna beslutet den omständigheten att det bolaget tillskrevs ansvar för överträdelsen enligt följande:

”458. Det ska inledningsvis konstateras att sedan sammanslagningen av [ARBED], Usinor och Aceralia inom Arcelor-koncernen år 2001 …, existerar den koncern som kontrollerades av [ARBED] numera inte längre i samma form som vid tidpunkten för det rättsstridiga agerandet.

…

460.      Enligt domstolens fasta rättspraxis (dom av den 16 november 2000 i mål C‑286/98 P, Stora Kopparbergs Bergslags mot kommissionen (REG 2000, s. I‑9925), punkt 29), har kommissionen rätt, då ett moderbolag innehar hela sitt dotterbolags aktiekapital, att anse att moderbolaget faktiskt har ett avgörande inflytande över dotterbolagets agerande.

461. Kommissionen anser beträffande de villkor som i sak motiverar ett sådant ansvar, att förbudet i artikel 65.1 [KS], i likhet med förbudet i artikel 81.1 [EG], riktar sig särskilt till ’företag’. Det framgår emellertid av förstainstansrättens rättspraxis (se dom av den 10 mars 1992 i mål T‑11/89, Shell mot kommissionen, REG 1992, s. II‑757) att begreppet ’företag’ i den mening som avses i artikel 81 [EG] ska förstås så att det avser en ekonomisk enhet bestående av en enhetlig organisation med personal, materiella och immateriella tillgångar, och som på ett varaktigt sätt eftersträvar ett bestämt ekonomiskt mål, och av det skälet kan en sådan organisation medverka till en överträdelse av det slag som avses i denna bestämmelse (se även domstolens dom av den 12 juli 1984 i mål 170/83, Hydrotherm, REG 1984, s. 2999, punkt 11, och förstainstansrättens dom av den 12 januari 1995 i mål T‑102/9[2], Viho mot kommissionen, REG 1995, s. II‑17, punkt 50, vilken har fastställts genom domstolens dom av den 24 oktober 1996 i mål C‑73/95 P, Viho mot kommissionen, REG 1996, s. I‑5457, punkterna 15─18).

462.      [TradeARBED] är ett helägt dotterbolag till [ARBED]. Sökandens ombud preciserade under förhandlingen vid förstainstansrätten i mål T‑137/94, att [TradeARBED] är ett försäljningsbolag som distribuerar stålprodukter, i synnerhet stålbalkar som har tillverkats av [ARBED] … [ARBED:s] huvudkontor var dessutom beläget på samma adress som [TradeARBED:s] huvudkontor, och de två bolagen hade samma telefonväxel och samma telexnummer. [TradeARBED:s] ombud presenterade sig utan åtskillnad såsom ombud för [ARBED] och [TradeARBED]. Två företrädare för [ARBED] biträdde [TradeARBED] under den hearing som ägde rum 11–14 januari 1993 [dom av den 11 mars 1999 i det ovannämnda målet ARBED mot kommissionen, punkterna 96 och 97]. [TradeARBED:s] agerande på marknaden för stålbalkar påverkades följaktligen av dess moderbolag [ARBED]. Vid den tidpunkt då överträdelserna ägde rum, tillhörde anläggningarna för produktion av stålbalkar, vilka är de varor som är i fråga i förevarande mål, [ARBED]. Det står således klart att [ARBED] utövade ett bestämmande inflytande över [TradeARBED].

463.      De juridiska personer till vilka förevarande beslut riktas har i sina respektive svar på meddelandet om invändningar av den 8 mars 2006 gjort gällande att kommissionen inte har bevisat [ARBED:s] deltagande, vilket skulle motivera att det infördes påföljder mot detta bolag. De anser dessutom att ett införande av påföljder mot [TradeARBED] och [ARBED] i förevarande beslut skulle innebära att kommissionen fastställer slutsatser som är ‘fullständigt motstridiga och oförenliga’ med de slutsatser som kommissionen drog i [det ursprungliga beslutet].

464.      Det är i detta hänseende tillräckligt att erinra om att den omständigheten att [TradeARBED] deltog på ett direkt och konkret sätt i överträdelsen inte i sig utesluter att dess moderbolag, vilket utövade ett bestämmande inflytande över det, tillskrivs ansvar. I förevarande beslut drog kommissionen dessutom slutsatsen att även om enbart [TradeARBED] direkt deltog i de nämnda överträdelserna, kan [ARBED], såsom kommissionen tidigare hade fastställt i det [ursprungliga beslutet], inte desto mindre tillskrivas ansvar för [TradeARBED:s] agerande med anledning av det bestämmande inflytande som [ARBED] utövade över sitt dotterbolag. Kommissionens slutsatser i förevarande beslut är således ingalunda motstridiga eller oförenliga med dem som drogs i det [ursprungliga beslutet].

465.      De juridiska personer till vilka förevarande beslut riktas anser dessutom att kommissionen åsidosatte principen om likabehandling då den, för att tillskriva ansvar för överträdelsen i förevarande beslut, ersatte kriteriet om deltagande i överträdelsen som den använde sig av med avseende på de företag som deltog i den konkurrensbegränsande samverkan för vilken påföljder ålades i [det ursprungliga beslutet] med kriteriet avseende moderbolagets utövande av ett bestämmande inflytande.

466.      Det ska i detta hänseende först påminnas om att kommissionen har konstaterat, i skäl 322 i sitt [ursprungliga beslut], att: ‘Endast TradeARBED deltog i de olika avtalen och förfarandena, men TradeARBED är ett försäljningsbolag som bland annat distribuerar stålbalkar på kommission åt moderbolaget ARBED SA. TradeARBED erhåller en låg procentandel av försäljningspriset för sina tjänster. För att säkerställa likabehandling är detta beslut riktat till ARBED SA, det bolag inom ARBED-koncernen som producerar stålbalkar, och omsättningen av produkterna i fråga avser ARBED:s, och inte TradeARBED:s, omsättning.’. Med avseende på andra företag som ålades påföljder genom det [ursprungliga beslutet], tillskrev kommissionen det ansvaret enligt följande kriterium: ‘i det fall fler än ett bolag i en koncern har deltagit i de ovannämnda överträdelserna, är det till produktionsföretagen som detta beslut är riktat, med anledning av att det är de som har mest att tjäna på information i förväg avseende priser och volymer (det ursprungliga beslutet, skäl 319).

467.  Enligt fast rättspraxis (domstolens dom av den 31 mars 1993 i de förenade målen C‑89/85, C‑104/85, C‑114/85, C‑116/85, C‑117/85 och C‑125[/85]–129/85, Åhlström Osakeyhtiö m.fl. mot kommissionen, REG 1993, s. I‑1307; svensk specialutgåva, volym 14, s. I‑111), och av den 13 april 2000 i mål C‑292/97, Karlsson m.fl. (REG 2000, s. I‑2737, punkt 39), förstainstansrättens dom av den 6 mars 2003 i de förenade målen T‑228/99 och T‑233/99, Westdeutsche Landesbank Girozentrale och Land Nordrhein-Westfalen mot kommissionen (REG 2003, s. II‑435, punkt 272), och av den 5 april 2006 i mål T‑351/02, Deutsche Bahn mot kommissionen (REG 2006, s. II‑1047)) ’[innebär] principen om likabehandling att jämförbara situationer inte får behandlas olika, så att vissa aktörer missgynnas i förhållande till andra, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling’.

468.      Det står i förevarande fall klart att det är förenligt med principen om likabehandling att kommissionen tillämpar ett objektivt kriterium, nämligen kriteriet avseende produktionen hos de bolag som är aktiva på stålbalksområdet, för att fastställa vilka företag som kan tillskrivas ansvar för överträdelserna. Det kan således betonas a contrario att om kommissionen avsåg att ålägga böter enbart på grundval av kriteriet om direkt deltagande och således beräkna böterna på grundval av [TradeARBED:s] omsättning, som enbart erhåller en liten procentandel av försäljningspriset för sina tjänster jämfört andra företag mot vilka påföljder infördes i det [ursprungliga beslutet], skulle detta innebära en diskriminering av de sistnämnda företagen. De företag till vilka förevarande beslut riktas kan således inte på goda grunder göra gällande att de företag som ålades påföljder inte behandlades lika.”

34      Kommissionen motiverade, särskilt vad avser ProfilARBED, i skälen 470–472 i det angripna beslutet ansvarstilldelningen med avseende på överträdelsen på följande sätt:

”470.          [ProfilARBED] grundades i november 1992 som helägt dotterbolag till [ARBED]. Anläggningarna för tillverkning av långa olegerade produkter, inklusive stålbalkar … överfördes från [ARBED] till [ProfilARBED]. [ProfilARBED] fortsatte följaktligen den industriella och ekonomiska verksamhet som bedrevs av [ARBED], som i sin tur upphörde att tillverka olegerade produkter efter denna överföring …

471.      I den mån [ProfilARBED] är [ARBED:s] ekonomiska efterträdare med avseende på det bolagets industri- och handelsverksamhet på området för stålbalkar, inom den koncern som kontrolleras av [ARBED] (därefter Arcelor-koncernen), är kommissionen behörig att inleda ett förfarande mot [ProfilARBED] med anledning av det bolagets ansvar för överträdelserna i fråga i förevarande beslut.

472.      I målet ‘Cement’ (domstolens dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen (REG 2004, s. I‑123, punkterna 354–361)) fann domstolen att kommissionen med rätta hade tillskrivit ett bolag ansvar för ett annat bolags rättsstridiga agerande. Det sistnämnda bolaget tillhörde samma koncern och dess ekonomiska verksamhet i cementsektorn hade överförts till det första bolaget. Enligt domstolen medförde den omständigheten att det andra bolaget efter överföringen fortsatte att existera som juridisk person inte att denna slutsats inte längre var giltig. Ansvaret för överträdelserna i fråga i förevarande mål kan, med stöd av domen i målet ‘Cement’, tillskrivas [ProfilARBED], i dess egenskap av efterträdare till [ARBED] vad gäller det sistnämnda bolagets industriella och ekonomiska verksamhet i sektorn för tillverkning av stålbalkar. Den omständigheten att [ARBED] fortfarande existerar som juridisk person innebär inte att denna slutsats inte är giltig. Varje annan slutsats skulle möjliggöra ett kringgående av de gemenskapsrättsliga konkurrensreglerna, eftersom företag således skulle kunna undvika ansvar för överträdelser genom att överföra verksamheten i fråga till ett annat bolag i samma koncern. Därför är förevarande beslut även riktat till [ProfilARBED].”

35      Med avseende på eventuell preskription av kommissionens behörighet att ålägga böter, påpekade kommission följande i skälen 446–452 i det angripna beslutet:

”446.  För att bestämma vilka preskriptionsregler som är tillämpliga i förevarande fall på området för böter, är det inte nödvändigt att fastställa huruvida preskriptionsreglerna utgör handläggningsregler, vilket innebär att bestämmelserna på området i förordning [nr 1/2003] är tillämpliga, eller materiella föreskrifter, vilket innebär att bestämmelserna i [beslut nr 715/78] är tillämpliga, i den mån de är identiska i sak …

447.      … [K]ommissionen genomförde undersökningar i stålbalkssektorn den 16, 17 och 18 januari 1991. Den ansåg att överträdelsen därmed upphörde vid dessa datum. Den 6 februari 1992 riktade kommissionen ett meddelande om invändningar till [TradeARBED]. Kommissionen skickade framställningar med begäran om upplysningar till [TradeARBED] och till [ARBED]:s juridiska avdelning bland annat den 26 november 1993. [ARBED] ombads att inkomma med uppgifter om dess försäljning inom EKSG från januari till september 1993. Den 16 februari 1994 antog kommissionen det [ursprungliga beslutet] och ålade [ARBED] böter för [TradeARBED:s] deltagande i överträdelser av artikel 65 i EKSG-fördraget. Den 8 april 1994 väckte [ARBED] talan mot det beslutet vid förstainstansrätten. Den 11 mars 1999 meddelade förstainstansrätten dom i mål T‑137/94, ARBED mot kommissionen. Den 11 maj 1999 överklagade [ARBED] den domen till domstolen. Den 20 oktober 2003 upphävde domstolen domen i målet T‑137/94. Kommissionen beslutade den 8 mars 2006 att inleda ett nytt förfarande mot det konkurrensbegränsande beteende som var föremål för det [ursprungliga beslutet] genom att rikta ett nytt meddelande om invändningar till [ARBED, TradeARBED och ProfilARBED] på grundval av vilket förevarande beslut antogs.

448.      Kommissionen konstaterar mot bakgrund av det ovan anförda att [ARBED] inte kan åberopa att preskription föreligger eftersom förevarande beslut inte antogs utanför den frist inom vilken kommissionen kan ålägga böter enligt de bestämmelser som det hänvisas till i skäl 446. Bortsett från utrednings- och förfarandeåtgärder som har vidtagits med avseende på andra företag, utgör de skrivelser med begäran om upplysningar som riktades till [ARBED] den 26 november 1993 samt det [ursprungliga beslutet] var och en preskriptionsavbrytande åtgärder som innebär att preskriptionstiden på nytt börjar löpa med avseende på samtliga bolag som utgör den ekonomiska enhet över vilken [ARBED] har kontroll. Preskriptionstiden upphävdes därefter tillfälligt, i enlighet med artikel 3 i beslut [nr 715/78], en första gång den 11 maj 1994 genom att [ARBED] väckte talan mot det [ursprungliga beslutet] vid förstainstansrätten som meddelade dom den 11 mars 1999. Preskriptionstiden upphävdes tillfälligt en andra gång den 11 maj 1999, genom överklagande till domstolen, som meddelade dom den 20 oktober 2003. Efter detta tillfälliga upphävande, avbröts den femåriga preskriptionstiden på nytt då kommissionen antog meddelandet om invändningar den 8 mars 2006. Kommissionen konstaterar att förevarande beslut antogs inom den tioåriga preskriptionsfrist som löpte från och med tidpunkten för överträdelsens upphörande år 1990, och som upphävdes tillfälligt under de 10 år som de efter varandra följande förfaranden[a], vilka [ARBED] inlett vid förstainstansrätten och domstolen, varat. Det står följaktligen klart, i motsats till vad parterna har gjort gällande i sina respektive svar på meddelandet om invändningar av den 8 mars 2006, att [ARBED] inte kan vinna framgång med sitt argument om preskription vad avser åläggande av böter.

449.      Preskriptionsreglerna utgör inte heller hinder för åläggande av böter till [TradeARBED] eftersom de förfaranden som [ARBED] har inlett vid förstainstansrätten och domstolen mot det [ursprungliga beslutet] också innebar att preskriptionstiden med avseende på [TradeARBED] upphävdes tillfälligt. Den sista åtgärd som i förevarande fall avbröt preskriptionen med avseende på [TradeARBED] är meddelandet om invändningar av den 8 mars 2006. Det antogs efter det att preskriptionstiden hade upphävts tillfälligt under hela varaktigheten av de förfaranden som [ARBED] inlett vid förstainstansrätten och domstolen.

450.      I enlighet med artikel 3 i beslut [nr 715/78] och artikel 25 i förordning [nr 1/2003] ska preskriptionstiden i fråga om förfaranden upphävas tillfälligt så länge kommissionens beslut är föremål för ett förfarande vid domstolen.

451.      Kommissionen anser således att det tillfällig[a] upphävande av preskriptionstiden som följer av att ett företag väcker talan vid förstainstansrätten eller domstolen är tillämpligt med avseende på såväl den juridiska enhet som är part i förfarandet som samtliga övriga juridiska enheter som tillhör samma ekonomiska enhet, oberoende av vilken juridisk enhet som har väckt talan. Det ska i detta avseende först påpekas att artikel 3 i beslut [nr 715/78] inte utgör hinder för en sådan tolkning. Det ska därefter påpekas att om det förhöll sig annorlunda skulle kommissionen inte kunna rätta de förfarandefel som den skulle kunna begå trots sin rätt att anta ett nytt beslut, vilken domstolen uttryckligen har bekräftat i målet PVC II. Då det [ursprungliga beslutet] var föremål för en talan vid förstainstansrätten och därefter vid domstolen, var kommissionen nämligen inte längre behörig, enligt principen om god förvaltningssed, att fatta ett nytt beslut för att ålägga [TradeARBED] påföljder, då det förfarande som hade inletts mot [ARBED] var anhängigt. Detta är än mer uppenbart med anledning av att [ARBED] under förfarandet, med avseende på [TradeARBED:s] deltagande i de påstådda överträdelserna, inte nöjde sig med att enbart åberopa grunder avseende förfarandet utan även grunder rörande talan i sak. Det står således klart att [TradeARBED], av samma skäl som [ARBED], inte kan dra fördel av preskriptionsreglerna vad avser åläggande av böter.

452.      De argument som har lagts fram i skäl 449 och följande skäl avseende [ARBED] är nödvändigtvis tillämpliga även med avseende på [ProfilARBED], som är det förstnämnda företagets efterträdare i ekonomisk bemärkelse.”

36      Artikel 1 i det angripna beslutet har följande lydelse:

”Det företag som består av [ARBED, TradeARBED och ProfilARBED] deltog i strid mot artikel 65.1 [KS] i en rad avtal och samordnade förfaranden som hade till syfte eller resultat att fastställa priser, tilldela kvoter, och i stor skala utbyta information om gemenskapsmarknaden för stålbalkar. Det är utrett att företaget, i denna sammansättning, deltog i dessa överträdelser mellan den 1 juli 1988 och den 16 januari 1991.”

37      Enligt artikel 2 i det angripna beslutet åläggs ”[ARBED, TradeARBED och ProfilARBED] att solidariskt betala böter med ett belopp på 10 miljoner euro för de överträdelser som avses i artikel 1”.

 Förfarande och parternas yrkanden

38      Sökandebolagen har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 27 december 2006, på grundval av artiklarna 33 KS och 36 KS samt artiklarna 229 EG och 230 EG.

39      Med hänsyn till att sammansättningen av förstainstansrättens avdelningar ändrats, förordnades referenten att tjänstgöra på sjunde avdelningen. Förevarande mål tilldelades följaktligen denna avdelning.

40      På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (sjunde avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet.

41      Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vid förhandlingen den 5 november 2008.

42      Sökandebolagen har yrkat att förstainstansrätten ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet,

–        ogiltigförklara i vart fall artikel 2 i det nämnda beslutet i den mån de därigenom åläggs att betala böter, eller avsevärt sätta ned bötesbeloppet, samt

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

43      Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

44      Sökandena har åberopat fyra grunder till stöd för sina yrkanden. De har som första grund gjort gällande att det angripna beslutet saknar rättslig grund och att det förekommit maktmissbruk. Enligt den andra grunden har regler om ansvarstilldelning för överträdelser åsidosatts. Genom det angripna beslutet tillskrevs nämligen tre bolag i samma koncern ansvar för ett av dessa bolags agerande, utan att de andra två hade deltagit i detta. Den tredje grunden rör åsidosättande av preskriptionsregler. Enligt den fjärde grunden, vilken är alternativ, har rätten till försvar åsidosatts, eftersom det angripna beslutet fattades efter orimligt lång tid.

 Den första grunden: Avsaknad av rättslig grund till det angripna beslutet och maktmissbruk

 Parternas argument

45      Sökandena har delat upp denna grund i två delgrunder.

46      Sökandena har som första delgrund gjort gällande att kommissionen åsidosatte artikel 97 KS och gjorde sig skyldig till maktmissbruk genom att tillämpa artikel 65 KS efter det datum då EKSG-fördraget upphörde att gälla. Enligt sökandebolagen medförde den omständigheten att det nämnda fördraget upphörde att gälla den 23 juli 2002 nödvändigtvis att kommissionen inte längre var behörig att tillämpa denna bestämmelse, i motsats till vad som påståtts i skäl 292 i det angripna beslutet.

47      Den omständighet som har åberopats i skäl 293 i det angripna beslutet, nämligen att EG‑ och EKSG-fördragen tillhör en och samma rättsordning som grundar sig på fördragen om inrättandet av Europeiska unionen och de olika gemenskaperna, saknar i detta avseende betydelse. Institutionerna har förvisso en skyldighet att tolka olika fördrag konsekvent. Detta motiverar emellertid inte i något fall att kommissionen säkerställer EKSG-fördragets ”överlevnad” efter det att fördraget har upphört att gälla, om detta inte föreskrivs i det fördragets bestämmelser. Sökandena har i detta avseende hänvisat bland annat till punkt 29 i det ovannämnda yttrandet 1/91 av domstolen.

48      Sökandena har som andra delgrund gjort gällande att kommissionen har åsidosatt förordning nr 1/2003 och gjort sig skyldig till maktmissbruk genom att grunda sin behörighet att fatta ett beslut enligt artikel 65 KS på en förordning som enbart tilldelar kommissionen behörighet att tillämpa artiklarna 81 EG och 82 EG.

49      Sökandena har med avseende på de handläggningsregler som är tillämpliga i förevarande fall kritiserat särskilt påståendet i skäl 299 i det angripna beslutet att kommissionen, genom artiklarna 7.1 och 23.2 i förordning nr 1/2003, tilldelas behörighet att konstatera ”överträdelser av konkurrensreglerna” och besluta om påföljder. Det framgår tvärtom av artikel 4 i denna förordning att den behörighet som kommissionen har enligt denna förordning endast är för att kommissionen ska kunna ingripa mot överträdelser av artiklarna 81 EG och 82 EG.

50      Sökandena har även påpekat att förordning nr 1/2003 antogs efter det att EKSG-fördraget upphört att gälla. Genom att i denna förordning inte utsträcka kommissionens behörighet till genomförande av artikel 65 KS drog rådet troligtvis, och i sökandenas mening med rätta, den slutsatsen att det inte var behörigt att förlänga det fördragets varaktighet, samt att detta var en uppgift uteslutande för det fördragets författare och inte för de institutioner som inrättats genom detta fördrag.

51      Sökandena har påpekat, med avseende på kommissionens argument rörande meddelandet av den 18 juni 2002, att det inte var tillräckligt att upprepa en principiell uppfattning som motivering.

52      Sökandena har i sin replik tillagt att även om det antas att förordning nr 1/2003 kan tolkas så, att den även omfattar förfaranden enligt artikel 65 KS, så skulle detta inte medföra en ändring av tillämpningsområdet för EKSG-fördraget, i synnerhet inte av artikel 97 i detta. Det följer i själva verket av normhierarkin att ett fördrag inte kan ändras genom en förordning av rådet. Detta gäller desto mer då det i artikel 95 KS föreskrevs ett särskilt förfarande om det ansågs nödvändigt att ändra EKSG-fördraget för att täcka fall som inte hade förutsetts i detta.

53      Sökandena anser med avseende på materiella regler att den allmänna rättsprincip som har åberopats i skäl 301 i det angripna beslutet, enligt vilken det är den materiella rätt som gällde vid tidpunkten för överträdelsen som är tillämplig, oberoende av det datum då denna rätt tillämpas, inte gäller i förevarande fall. Det är i detta fall inte fråga om att lagtext ändras av dess författare, utan om ett initiativ av den institution som var ansvarig för att tillämpa rättsregeln för att förlänga denna regels giltighet efter det slutdatum som uttryckligen fastställdes för dess giltighet av den som upprättade regeln. EKSG-fördraget upphörde i förevarande fall att gälla den 23 juli 2002, i enlighet med dess artikel 97, utan att dess författare vidtog någon åtgärd för att bibehålla vissa av dess bestämmelser i kraft. Oberoende av huruvida kommissionen beklagar denna situation, är den inte behörig att inta den nämnda lagstiftarens plats genom att bibehålla artikel 65 KS i kraft.

54      Sökandena har i sin replik tillagt att om agerandena före den 23 juli 2002 omfattas av EKSG-fördraget, är alla bestämmelser i det fördraget tillämpliga, inklusive artikel 97, enligt vilken detta fördrag inte är tillämpligt efter det nämnda datumet.

55      Kommissionen har bestritt sökandenas argument och har argumenterat på ett sätt som liknar dess argumentering i det angripna beslutet.

 Förstainstansrättens bedömning

56      De två delgrunderna ska prövas tillsammans.

57      Förstainstansrätten påminner om att genom gemenskapens fördrag har en enda rättsordning skapats (se, för ett liknande resonemang, domstolens ovannämnda yttrande 1/91, punkt 21, och förstainstansrättens dom av den 27 juni 1991 i mål T‑120/89, Stahlwerke Peine-Salzgitter mot kommissionen, REG 1991, s. II‑279, punkt 78), inom ramen för vilken EKSG-fördraget, såsom återspeglas i artikel 305.1 EG, utgör ett särskilt system som avviker från de allmänna bestämmelserna i EG‑fördraget.

58      I enlighet med artikel 97 i EKSG-fördraget upphörde detta fördrag att gälla den 23 juli 2002. I enlighet härmed kom tillämpningsområdet för det allmänna systemet i EG‑fördraget från och med den 24 juli 2002 att utsträckas till sektorer som ursprungligen reglerades i EKSG-fördraget.

59      Det faktum att EG‑fördraget från och med den 24 juli 2002 ersatte EKSG-fördraget som rättslig ram visserligen medförde att de rättsliga grunder, förfaranden och materiella bestämmelser som var tillämpliga på situationer som tidigare hade reglerats av EKSG-fördraget, ändrades. Denna ändring är emellertid en del av enhetligheten och kontinuiteten i gemenskapens rättsordning och av syftena med densamma (förstainstansrättens dom av den 12 september 2007 i mål T‑25/04, González y Díez mot kommissionen, REG 2007, s. II‑3121, punkt 55).

60      Förstainstansrätten påpekar i detta hänseende att inrättandet och upprätthållandet av en ordning för fri konkurrens, inom ramen för vilken normala konkurrensvillkor säkerställs och vilken bland annat ligger till grund för bestämmelserna om konkurrensbegränsande samverkan mellan företag, utgör en av EG‑fördragets (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 29 juni 2006 i mål C‑308/04 P, SGL Carbon mot kommissionen, REG 2006, s. I‑5977, punkt 31) och EKSG-fördragets viktigaste mål (se, för ett liknande resonemang, domstolens yttrande 1/61 av den 13 december 1961, REG 1961, s. 505 och s. 519, och förstainstansrättens dom av den 11 mars 1999 i mål T‑141/94, Thyssen Stahl mot kommissionen, REG 1999, s. II‑347, punkterna 265, 299–304).

61      Det ska i detta sammanhang noteras att begreppen avtal och samordnade förfaranden i den mening som avses i artikel 65.1 KS motsvarar begreppen konkurrensbegränsande samverkan och samordnade förfaranden i den mening som avses i artikel 81 EG och att dessa två bestämmelser har tolkats på samma sätt av gemenskapsdomstolen, trots att bestämmelserna i EKSG-fördraget och EG‑fördraget om konkurrensbegränsande samverkan mellan företag till viss del skiljer sig åt (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Thyssen Stahl mot kommissionen, punkterna 262–272 och 277). Arbetet med att uppnå målet att konkurrensen inte ska snedvridas inom de sektorer som ursprungligen omfattades av den gemensamma marknaden för kol och stål avbröts sålunda inte i och med att EKSG-fördraget upphörde att gälla. Nämnda mål eftersträvas nämligen också inom ramen för EG‑fördraget, av samma institution, nämligen kommissionen, som är det administrativa organ som har ansvar för att genomföra och utveckla konkurrenspolitiken i gemenskapens allmänna intresse (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen i det ovannämnda målet González y Díez mot kommissionen, punkt 55).

62      När lagstiftningen ändras och lagstiftaren inte invänder däremot, ska dessutom rättsstrukturernas kontinuitet säkerställas, i enlighet med en gemensam princip för medlemsstaternas rättsordningar, vars ursprung kan spåras ända tillbaka till den romerska rätten (domstolens dom av den 25 februari 1969 i mål 23/68, Klomp, REG 1969, s. 43, punkt 13). Förstainstansrätten observerar att domstolen, i den nämnda domen, tillämpade denna princip med avseende på en ändring av gemenskapens primärrätt, som ägde rum genom fusionsfördragets inverkan.

63      Kontinuiteten i gemenskapens rättsordning och de syften som styr vid tillämpningen av densamma förutsätter således att Europeiska gemenskapen, i den mån som den efterträder Europeiska kol- och stålgemenskapen, med hjälp av sina egna handläggningsregler i fråga om situationer som uppkom medan EKSG-fördraget fortfarande var i kraft, säkerställer att de rättigheter och skyldigheter som såväl medlemsstaterna som enskilda eo tempore hade enligt EKSG-fördraget och de genomförandebestämmelser som antagits för nämnda fördrag iakttas. Detta krav gäller i ännu högre grad med tanke på att snedvridning av konkurrensen till följd av att bestämmelserna om konkurrensbegränsande samverkan inte har iakttagits kan få konsekvenser för tiden efter det att EKSG-fördraget upphört att gälla, när EG‑fördraget är tillämpligt (se, analogt, domstolens dom av den 18 juli 2007 i mål C‑119/05, Lucchini, REG 2007, s. I‑6199, punkt 41 och där angiven rättspraxis, och domen i det ovannämnda målet González y Díez mot kommissionen, punkt 56).

64      Av det ovan anförda följer att förordning nr 1/2003 och särskilt artiklarna 7.1 och 23.2 i den förordningen, i motsats till vad sökandena har gjort gällande, ska tolkas så, att kommissionen har rätt att efter den 23 juli 2002 konstatera och besluta om påföljder med avseende på konkurrensbegränsande samverkan mellan företag inom områden som omfattades av EKSG-fördragets materiella och tidsmässiga tillämpningsområde (ratione materiae och ratione temporis) (se analogt, domen i det ovannämnda målet González y Díez mot kommissionen, punkt 57). Detta gäller trots att de ovan nämnda bestämmelserna i den nämnda förordningen inte uttryckligen hänvisar till artikel 65 KS.

65      Det ska dessutom erinras om att principerna om lagens tillämplighet i tiden ska iakttas när bestämmelser i EG‑fördraget tillämpas på ett område som tidigare reglerades av EKSG-fördraget. Det följer av fast rättspraxis att även om handläggningsreglerna som regel ska anses tillämpliga på samtliga tvister som pågick när de trädde i kraft, gäller inte detta med avseende på de materiella bestämmelserna. Dessa ska nämligen, för att garantera att rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar iakttas, tolkas så att situationer som har uppkommit innan de trädde i kraft endast berörs i den mån det tydligt följer av deras ordalydelse, ändamål eller systematik att de ska ha en sådan verkan (domstolens dom i de ovannämnda förenade målen Salumi m.fl., punkt 9, och av den 10 februari 1982 i mål 21/81, Bout, REG 1982, s. 381, punkt 13, förstainstansrättens dom av den 19 februari 1998 i mål T‑42/96, Eyckeler & Malt mot kommissionen, REG 1998, s. II‑401, punkt 55).

66      Vad avser frågan vilka materiella bestämmelser som ska tillämpas på rättsliga förhållanden som definitivt uppkommit innan EKSG-fördraget upphörde att gälla, förutsätts med hänsyn till kontinuiteten i gemenskapens rättsordning samt rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar att de materiella bestämmelser som antogs med stöd av EKSG-fördraget tillämpas på omständigheter som omfattas av deras materiella (ratione materiae) och tidsmässiga (ratione temporis) tillämpningsområde. Det faktum att de aktuella bestämmelserna, till följd av att EKSG-fördraget har upphört att gälla, inte längre är i kraft vid bedömningen av de faktiska omständigheterna påverkar inte denna slutsats, eftersom bedömningen avser en rättslig situation som definitivt hade uppkommit vid en tidpunkt då de materiella bestämmelser som antogs med stöd av EKSG-fördraget var tillämpliga (domen i det ovannämnda målet González y Díez mot kommissionen, punkt 59).

67      I förevarande fall antogs det angripna beslutet med stöd av artiklarna 7.1 och 23.2 i förordning nr 1/2003, efter ett förfarande som hade genomförts i enlighet med den nämnda förordningen. Bestämmelserna avseende den rättsliga grunden och det förfarande som föranledde det angripna beslutet utgör handläggningsregler i den mening som avses i den rättspraxis som omnämns i punkt 65 ovan. Eftersom det angripna beslutet antogs efter det att EKSG-fördraget hade upphört att gälla var det med rätta som kommissionen tillämpade bestämmelserna i förordning nr 1/2003 (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen i det ovannämnda målet González y Díez mot kommissionen, punkt 60, och a contrario, förstainstansrättens dom av den 25 oktober 2007 i de förenade målen  T‑27/03, T‑46/03, T‑58/03, T‑79/03, T‑80/03, T‑97/03 och T‑98/03, SP m.fl. mot kommissionen, REG 2007, s. II‑4331).

68      Förstainstansrätten konstaterar med avseende på de materiella reglerna att det angripna beslutet avser ett rättsligt förhållande som definitivt hade uppkommit innan EKSG-fördraget upphörde att gälla, nämligen den tidsperiod då överträdelsen ägde rum, mellan den 1 juli 1988 och den 16 januari 1991 (se punkt 140 nedan). Eftersom den materiella konkurrensrätt som är tillämplig från och med den 24 juli 2002 saknar retroaktiv verkan, utgör artikel 65.1 KS den materiella regel som är tillämplig och som faktiskt tillämpades av kommissionen i det angripna beslutet. Det följer nämligen av EG‑fördragets egenskap av allmän lag (lex generalis) i förhållande till EKSG-fördraget, vilken anges i artikel 305 EG, att enbart den särskilda ordning som följer av EKSG‑fördraget och de tillämpningsbestämmelser som antagits med stöd av detta fördrag, enligt principen om att speciallag har företräde framför allmän lag (lex specialis derogat legi generali), är tillämpliga på omständigheter som uppstått före den 24 juli 2002.

69      Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden.

 Den andra grunden: Åsidosättande av reglerna avseende ansvar för överträdelser

 Parternas argument

70      Sökandena har bestritt att ansvaret för de överträdelser som konstaterades i det angripna beslutet kan tillskrivas ARBED och ProfilARBED.

71      Sökandena har med avseende på ARBED och som svar på skäl 460 i det angripna beslutet gjort gällande, genom att hänvisa till punkt 28 i domen i det ovannämnda målet Stora Kopparbergs Bergslags mot kommissionen, att domstolen aldrig har bekräftat att den omständigheten att ett dotterbolag är helägt är tillräcklig för att dess moderbolag ska anses vara ansvarigt för dotterbolagets agerande. Domstolen har fastställt att i en situation i vilken ett moderbolag tog på sig ansvaret för sitt dotterbolags agerande under det administrativa förfarandet, kunde kommissionen presumera att moderbolaget var ansvarigt. I förevarande fall är situationen annorlunda, eftersom kommissionen för övrigt aldrig informerade ARBED, under det första administrativa förfarandet, om dess avsikt att hålla det bolaget ansvarigt för TradeARBED:s agerande.

72      Sökandena har tillagt att i det mål som föranledde den ovannämnda domen Stora Kopparbergs Bergslags mot kommissionen, gick kommissionen till väga på så sätt att den riktade beslutet i fråga till moderbolaget då det fanns tydlig bevisning på att detta var inblandat i sitt dotterbolags deltagande i den konkurrensbegränsande samverkan (se skäl 143 i kommissionens beslut 94/601/CE av den 13 juli 1994 om ett förfarande enligt artikel 85 i EG‑fördraget (ärende IV/C/33.833 – Kartong) (EGT L 243, s. 1)). Detta är inte fallet i förevarande mål.

73      Eftersom de särskilda villkor som domstolen identifierade i domen i det ovannämnda målet Stora Kopparbergs Bergslags mot kommissionen inte är uppfyllda i förevarande fall, har sökandena gjort gällande att det, enligt de allmänna principerna om att påföljder ska vara individuella och om bevisbördan, krävs att kommissionen visar att specifika anmärkningar kan riktas mot vart och ett av de företag som meddelandet om invändningar riktades till. De har i detta avseende åberopat förstainstansrättens dom av den 4 juli 2006 i mål T‑304/02, Hoek Loos mot kommissionen (REG 2006, s. II‑1887, punkt 118 och där angiven rättspraxis).

74      Kommissionen har emellertid i förevarande fall konstaterat, såväl i det angripna beslutet (skälen 444 och 464) som i det ursprungliga beslutet (skäl 322), att endast TradeARBED deltog i de olika avtalen och förfarandena i fråga.

75      Sökandena har slutligen gjort gällande att en ansvarstilldelning som innebär att ARBED tillskrivs ansvar för den överträdelse som TradeARBED begått skulle, enbart på grundval av att det förstnämnda bolaget innehar hela sitt dotterbolags aktiekapital, i förevarande fall medföra en diskriminering i förhållande till andra berörda företag. I motsats till vad kommissionen har konstaterat i skäl 468 i det angripna beslutet, fastställdes med avseende på dessa företag ett ansvarstest i det ursprungliga beslutet. Detta test grundade sig inte på tillverkningen av stålbalkar, utan på det faktiska deltagandet i överträdelserna i fråga. Det är enbart då två bolag i samma koncern har deltagit i den konkurrensbegränsande samverkan som kommissionen har fattat ett beslut enbart mot tillverkningsföretaget (se skälen 320 och 321 i det ursprungliga beslutet). Enligt sökandena kan kommissionen i förevarande fall inte avvika från detta test utan att göra sig skyldig till diskriminering i strid mot principen om likabehandling.

76      Sökandena har i sin replik tillagt att kommissionen i förevarande fall valde att inte tillämpa den presumtion som kan brytas avseende ett moderbolags deltagande i dess helägda dotterbolags ageranden, utan i stället, på grundval av de faktiska omständigheterna och de uppgifter som kommissionen samlat in, pröva huruvida dessa bolag verkligen deltog i överträdelsen. Kommissionen fann emellertid i förevarande fall, i det ursprungliga beslutet, efter sin undersökning av de faktiska omständigheterna, att bland företagen i ARBED-koncernen deltog endast TradeARBED i överträdelsen. Detta gav upphov till två följder.

77      Då kommissionen inom ramen för det förfarande som föranledde det ursprungliga beslutet valde att inte lägga den ifrågavarande presumtionen, som kan brytas, till grund för sin bedömning, anser sökandena för det första att kommissionen inte kan anta en annan ståndpunkt inom ramen för det förfarande som ledde till att det angripna beslutet fattades utan att åsidosätta principen om likabehandling.

78      För det andra vore det enligt sökandena i förevarande fall inte möjligt att tillämpa den nämnda presumtionen, med anledning av det ursprungliga beslutets rättskraft. Kommissionen fann i det beslutet att enbart TradeARBED deltagit i överträdelsen. Denna del av det ursprungliga beslutet har varken ifrågasatts eller a fortiori ogiltigförklarats genom ett domstolsavgörande.

79      Sökandena har med avseende på ProfilARBED gjort gällande att även om det antas att kommissionen kan tillskriva tillverkningsbolaget i ARBED-koncernen ansvar för den överträdelse som TradeARBED begått, måste den även välja att inleda ett förfarande antingen mot ARBED, i dess egenskap av tillverkningsbolag vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna, eller mot ProfilARBED, som är ekonomisk efterträdare till ARBED på området för tillverkning av stålbalkar.

80      Enligt sökandena kan kommissionen inte, utan att åsidosätta principen om att påföljder ska vara individuella, tillskriva både det företag som deltog i en överträdelse och det företag som därefter har utövat den verksamhet som berördes av överträdelsen, ansvar för denna överträdelse. Kommissionens ståndpunkt skulle nämligen medföra att ett förfarande kunde inledas och påföljder åläggas för samma faktiska omständigheter mot båda företagen.

81      För det fall ProfilARBED hålls ansvarigt för ARBED:s agerande i egenskap av det bolagets efterträdare med avseende på tillverkningen av stålbalkar, avser ProfilARBED i vilket fall som helst att i tillämpliga delar åberopa de argument som utvecklas i punkterna 71–78 ovan.

82      Kommissionen har bestritt sökandenas argument och har argumenterat på ett sätt som liknar dess argumentering i det angripna beslutet.

 Förstainstansrättens bedömning

83      Förstainstansrätten gör en separat bedömning av omständigheterna med avseende på vart och ett av de tre sökandebolagen.

–       TradeARBED

84      Sökandena har, med förbehåll för den argumentering som de har utvecklat inom ramen för den första och den tredje grunden, inte bestritt att det angripna beslutet kunnat riktas till TradeARBED, i dess egenskap av bolag som i det ursprungliga beslutet identifierades såsom det enda bolag i ARBED-koncernen som ”deltog i avtal och förfaranden”.

85      Förstainstansrätten konstaterar mot denna bakgrund att den andra grunden inte har åberopats av TradeARBED till stöd för dess yrkande om ogiltigförklaring av det angripna beslutet.

–       ARBED

86      Det är på grundval av den argumentering som sökandena har utvecklat inom ramen för förevarande grund inte möjligt att slå fast att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning då den tillskrev ARBED ansvar för TradeARBED:s rättsstridiga agerande och då den ålade dessa företag böter för vilka de gjordes solidariskt betalningsansvariga.

87      Förstainstansrätten erinrar i detta hänseende om att begreppet företag i den mening som avses i artikel 81 EG omfattar ekonomiska enheter som var och en består av en enhetlig organisation med personal samt materiella och immateriella tillgångar, vilken på ett varaktigt sätt strävar efter att uppnå ett bestämt ekonomiskt mål, och som kan medverka till en överträdelse av det slag som avses i denna bestämmelse (förstainstansrättens dom av den 12 december 2007 i mål T‑112/05, Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, REG 2007, s. II‑5049, vilken har överklagats, punkt 57; se även förstainstansrättens dom av den 20 mars 2002 i mål T‑9/99, HFB m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. II‑1487, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

88      Det är således varken fråga om ett förhållande där moderbolaget anstiftar dotterbolaget till att begå en överträdelse eller, i ännu mindre grad, där moderbolaget varit delaktigt i överträdelsen, utan det är det faktum att moderbolaget och dotterbolaget utgör ett enda företag i den ovan angivna betydelsen som ger kommissionen behörighet att rikta ett beslut om åläggande av böter till moderbolaget i en koncern. Inom gemenskapens konkurrensrätt godtas nämligen att olika bolag som tillhör samma koncern utgör en ekonomisk enhet, och således utgör ett företag i den mening som avses i artiklarna 81 EG och 82 EG, om de berörda bolagen inte självständigt bestämmer sitt agerande på marknaden (domen i det ovannämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 58; se även förstainstansrättens dom av den 30 september 2003 i mål T‑203/01, Michelin mot kommissionen, REG 2003, s. II‑4071, punkt 290).

89      I ett fall där ett moderbolag har fullständig kontroll över sitt dotterbolag, vilket har gjort sig skyldigt till en överträdelse, föreligger det en presumtion, som kan vederläggas, om att nämnda moderbolag faktiskt utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets agerande (domen i det ovannämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 60; se även, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 25 oktober 1983 i mål 107/82, AEG‑Telefunken mot kommissionen, REG 1983, s. 3151, punkt 50, svensk specialutgåva, volym 7, s. 287, och förstainstansrättens dom av den 20 april 1999 i de förenade målen T‑305/94–307/94, T‑313/94–316/94, T‑318/94, T‑325/94, T‑328/94, T‑329/94 och T‑ 335/94, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, kallat PVC II, REG 1999, s. II‑931, punkterna 961 och 984) och därmed utgör ett enda företag i den mening som avses i artikel 81 EG (förstainstansrättens dom av den 15 juni 2005 i de förenade målen T‑71/03, T‑74/03, T‑87/03 och T‑91/03, Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 59). Det ankommer således på det moderbolag som väckt talan vid gemenskapsdomstolen mot ett beslut av kommissionen att påföra moderbolaget böter med anledning av dess dotterbolags agerande att motbevisa denna presumtion genom att lägga fram bevisning för att dotterbolaget handlade självständigt (förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i mål T‑314/01, Avebe mot kommissionen, REG 2006, s. II‑3085, punkt 136; se även, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Stora Kopparbergs Bergslags mot kommissionen, punkt 29).

90      Det är riktigt såsom sökandena har gjort gällande att domstolen i punkterna 28 och 29 i domen i det ovannämnda målet Stora Kopparbergs Bergslags mot kommissionen, förutom ett innehav av 100 procent av dotterbolagets aktiekapital, även nämnde andra omständigheter, såsom att moderbolaget inte bestred att det utövade ett inflytande på dotterbolagets affärspolitik och att de båda bolagen delade ombud under det administrativa förfarandet. De nämnda omständigheterna omnämndes emellertid av domstolen endast i syfte att redogöra för samtliga omständigheter som förstainstansrätten hade lagt till grund för sitt resonemang, vilka ledde domstolen till slutsatsen att förstainstansrätten inte enbart hade grundat sig på moderbolagets innehav av hela aktiekapitalet i dotterbolaget. Det förhållandet att domstolen fastställde förstainstansrättens bedömning i detta mål leder således inte till någon förändring av den princip som uppställts i punkt 50 i domen i det ovannämnda målet AEG‑Telefunken mot kommissionen (domen i det ovannämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 61).

91      Under dessa omständigheter är det tillräckligt att kommissionen visar att moderbolaget innehade samtliga aktier i dotterbolaget för att presumtionen att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets agerande på marknaden ska gälla. Kommissionen kan då hålla moderbolaget solidariskt ansvarigt för betalning av de böter som dotterbolaget åläggs, även om det är utrett att det nämnda moderbolaget inte direkt deltog i avtalen, förutom om moderbolaget visar att dess dotterbolag agerar självständigt på marknaden (förstainstansrättens dom av den 18 december 2008 i mål T‑85/06, General Química m.fl. mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 62).

92      Förstainstansrätten konstaterar, med avseende på giltigheten av den ansvarstilldelning som kommissionen vidtog i förevarande fall, att förbudet i artikel 65.1 KS riktar sig, i likhet med förbudet i artikel 81.1 EG, till, bland annat, ”företag”. Förstainstansrätten har dessutom tidigare funnit att begreppet företag har samma innebörd i båda dessa bestämmelser (förstainstansrättens dom av den 11 mars 1999 i mål T‑145/94, Unimétal mot kommissionen, REG 1999, s. II‑585, punkt 600). Reglerna om ansvar för överträdelser av artikel 81.1 EG gäller följaktligen även för överträdelser av artikel 65.1 KS (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 2 oktober 2003 i mål C‑196/99 P, Aristrain mot kommissionen, REG 2003, s. I‑11005, punkt 96).

93      Det är i förevarande fall utrett att ARBED innehar hela aktiekapitalet i sitt dotterbolag TradeARBED.

94      Kommissionen hade således rätt att anse, som den gjort i skäl 460 i det angripna beslutet, att ARBED hade utövat ett avgörande inflytande över TradeARBED:s agerande. Det har nämligen varken visats eller ens påståtts att det nämnda dotterbolaget självt bestämde sin affärspolitik och att det därmed inte tillsammans med moderbolaget utgjorde en enda ekonomisk enhet och således ett enda företag i den mening som avses i artikel 65 KS.

95      Den argumentering som sökandena har utvecklat i detta avseende inom ramen för förevarande förfarande, på grundval av punkt 28 i domen i det ovannämnda målet Stora Kopparbergs Bergslags mot kommissionen, härrör från en felaktig läsning av denna dom. Denna argumentering kan därmed inte godtas av de skäl som anges i punkt 90 ovan.

96      Kommissionen har i vilket fall som helst med rätta påpekat att den i skäl 462 i det angripna beslutet redogjorde för tilläggsbevisning genom vilken, utöver den presumtion som följer av att moderbolaget innehar det totala aktiekapitalet i sitt dotterbolag, det inte bekräftas att ARBED verkligen deltog i överträdelserna i fråga, utan att ARBED utövade ett avgörande inflytande över TradeARBED:s agerande och att detta inflytande faktiskt utnyttjades.

97      Förstainstansrätten har för övrigt, i punkt 92 i domen i det ovannämnda målet ARBED mot kommissionen, vilken inte har ifrågasatts inom ramen för överklagandet till domstolen, redan fastställt, på grundval av de förklaringar som lämnades av ARBED:s advokat vid förhandlingen, att TradeARBED var ett försäljningsbolag som distribuerade stålprodukter, i synnerhet stålbalkar, tillverkade av ARBED, genom att antingen agera handelsagent, då ARBED direkt fakturerade kunden för försäljningen, eller kommissionär, då TradeARBED för ARBED:s räkning fakturerade kunden för försäljningen. TradeARBED erhöll i båda fallen provision på den sålda produkten. Förstainstansrätten ansåg för övrigt att det var styrkt att TradeARBED inte självständigt bestämde sitt agerande på gemenskapsmarknaden för stålbalkar, utan i huvudsak tillämpade instruktioner som det fått av ARBED.

98      Följande framgår även av punkterna 96 och 97 i domen i det ovannämnda målet ARBED mot kommissionen, som inte har ifrågasatts inom ramen för överklagandet: a) Under hela det administrativa förfarande som ledde till det ursprungliga beslutet besvarade ARBED eller TradeARBED, allt efter omständigheterna, utan åtskillnad de framställningar med begäran om upplysningar som kommissionen riktade till TradeARBED, b) ARBED ansåg helt enkelt att TradeARBED var dess ”försäljningsorgan” eller ”försäljningsorganisation” och c) ARBED ansåg spontant att meddelandet om invändningar, som formellt sett delgavs TradeARBED, var riktat till ARBED och befullmäktigade en advokat att tillvarata bolagets intressen.

99      Det framgår av det som har anförts ovan att ARBED och dess dotterbolag TradeARBED ska anses utgöra ett och samma företag i den mening som avses i artikel 65.1 KS och det var därför riktigt av kommissionen att hålla ARBED ansvarigt för TradeARBED:s agerande.

100    Sökandenas argumentation härrör dessutom från en förväxling mellan moderbolagets direkta ansvar för den överträdelse som det har begått tillsammans med sitt dotterbolag, med anledning av att moderbolaget faktiskt har deltagit i överträdelsen, och moderbolagets ansvar för den överträdelse som enbart dotterbolaget har begått, med anledning av att moderbolaget har utövat ett avgörande inflytande på dotterbolagets agerande.

101    Det är, tvärtemot vad sökandena har gjort gällande, på denna sistnämnda ansvarsregel som kommissionen fattade sitt beslut att rikta såväl det ursprungliga beslutet (se skäl 322 i det beslutet) som det angripna beslutet (se skäl 462 i det beslutet) till ARBED.

102    Sökandenas argument, som grundar sig på påståendet att konstaterandet i det ursprungliga beslutet att enbart TradeARBED deltog i överträdelserna har vunnit rättskraft, kan under dessa omständigheter inte godtas då det saknar verkan.

103    Det argument som sökandena har grundat på ett påstående om att de varit offer för diskriminering, i förhållande till de andra företag till vilka det angripna beslutet riktades, kan inte godtas. Det framgår av punkterna 466–468 i det angripna beslutet (och tidigare av skäl 322 i det ursprungliga beslutet) att det var just för att beakta den särskilda situation i vilken det företag som bestod av ARBED och TradeARBED befann sig – nämligen att TradeARBED, i egenskap av ett försäljningsbolag som distribuerade ARBED:s stålbalkar, endast erhöll en låg procentandel av försäljningspriset för sina tjänster och för att säkerställa att samtliga företag som tillverkade stålbalkar och som var inblandade i de aktuella överträdelserna behandlades lika – som kommissionen höll ARBED ansvarigt för TradeARBED:s rättsstridiga agerande. Denna ansvarstilldelning, som inte alls innebär en diskriminering av ARBED, är till fullo förenlig med den allmänna principen om likabehandling, som enligt fast rättspraxis innebär att lika situationer inte får behandlas olika och olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (se domstolens dom av den 3 maj 2007 i mål C‑303/05, Advocaten voor de Wereld, REG 2007, s. I‑3633, punkt 56, och förstainstansrättens dom av den 5 april 2006 i mål T‑351/02, Deutsche Bahn mot kommissionen, REG 2006, s. II‑1047, punkt 137 och där angiven rättspraxis).

104    Förstainstansrätten anser slutligen att ARBED och TradeARBED, vid tillämpning av begreppet ”företag”, kan anses solidariskt ansvariga för det agerande som kommissionen har invänt mot. Ett av bolagen kunde nämligen tillskrivas ansvar för de överträdelser som det andra bolaget begått varvid det anses att det förstnämnda bolaget begått dessa överträdelser (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen HFB m.fl. mot kommissionen, punkterna 524 och 525, och Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, punkt 62, och Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 62; se även, för ett liknande resonemang, och analogt, domstolens dom av den 6 mars 1974 i de förenade målen 6/73 och 7/73, Istituto Chemioterapico Italiano och Commercial Solvents mot kommissionen, REG 1974, s. 223, punkt 41, och av den 16 november 2000 i mål C‑294/98 P, Metsä-Serla m.fl. mot kommissionen, REG 2000, s. I‑10065, punkterna 26–28).

105    Det följer av de ovan anförda övervägandena att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden i den mån denna har åberopats av ARBED.

–       ProfilARBED

106    Det är på grundval av den argumentering som sökandena har utvecklat inom ramen för förevarande grund inte heller möjligt att fastställa att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning då den tillskrev ProfilARBED ansvar för ARBED:s/TradeARBED:s rättsstridiga agerande och då den ålade de tre bolagen böter för vilka de gjordes solidariskt betalningsansvariga.

107    Förstainstansrätten anser först att kommissionen med rätta har tillskrivit ProfilARBED ansvar, i bolagets egenskap av ekonomisk efterträdare till ARBED på området för tillverkning av stålbalkar inom ARBED‑koncernen, för ARBED:s rättsstridiga agerande och därmed indirekt för TradeARBED:s rättsstridiga agerande.

108    Denna ansvarstilldelning är nämligen motiverad med hänsyn till kriteriet om ekonomisk kontinuitet som har utvecklats i rättspraxis, bland annat i fall av omstruktureringar eller andra ändringar inom en företagskoncern (se domstolens dom av den 11 december 2007 i mål C‑280/06, ETI m.fl., REG 2007, s. I‑10893, punkterna 40–49, och generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i detta mål, REG 2007, s. I‑10896, punkterna 65–84).

109    Enligt denna rättspraxis kan, vid fall av överföring av hela eller delar av näringsverksamheten från en juridisk enhet till en annan, ansvaret för den överträdelse som den ursprungliga innehavaren begått inom ramen för verksamheten i fråga tillskrivas den nya innehavaren om vederbörande tillsammans med den ursprungliga innehavaren utgör en och samma ekonomiska enhet med avseende på tillämpningen av konkurrensreglerna, och detta även om den ursprungliga innehavaren fortfarande existerar som en juridisk enhet (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. I‑123, punkterna 354–359, och domen i det ovannämnda målet ETI m.fl., punkt 48, samt förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i mål T‑43/02, Jungbunzlauer mot kommissionen, REG 2006, s. II‑3435, punkterna 131–133).

110    Domstolen har klargjort att en sådan sanktionsåtgärd är särskilt tillåten då dessa enheter kontrollerades av samma person och, mot bakgrund av de nära banden ekonomiskt och organisatoriskt sett mellan dessa enheter, i huvudsak tillämpade samma instruktioner avseende affärsverksamheten (domen i det ovannämnda målet ETI m.fl., punkt 49. Detta avser särskilt omstruktureringar inom en företagskoncern där den ursprungliga innehavaren inte nödvändigtvis juridiskt sett upphör att existera, men inte längre utövar ekonomisk verksamhet i nämnvärd omfattning på den relevanta marknaden. Om det finns ett strukturellt samband mellan den ursprungliga och den nya innehavaren av det företag som deltar i den konkurrensbegränsande samverkan, så kan de som berörs undgå konkurrensrättsligt ansvar med hjälp av de rättsliga möjligheter för utformning som står dem till buds, oavsett om detta sker avsiktligt eller oavsiktligt. Den ursprungliga innehavaren av företaget kan till exempel till följd av en omstrukturering inom koncernen förvandlas till ett ”tomt skal” (domen i det ovannämnda målet ETI m.fl., punkt 41, och generaladvokaten Kokotts ovannämnda förslag till avgörande i detta mål, punkt 79).

111    I förevarande fall utgör grundandet av ProfilARBED år 1992 såsom helägt dotterbolag till ARBED för att fortsätta det bolagets ekonomiska och industriella verksamhet i stålbalkssektorn ett analogt fall till det som föranledde domarna i de ovannämnda målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen och Jungbunzlauer mot kommissionen.

112    Sökandena har för övrigt inte på allvar invänt mot möjligheten att tillskriva ProfilARBED ansvar för ARBED:s/TradeARBED:s rättsstridiga ageranden. Sökandena har i själva verket i sina inlagor huvudsakligen gjort gällande att även om det antas att en sådan ansvarstilldelning är möjlig – en fråga till vilken sökandena inte uttryckligen tar ställning – så hade det även krävts att kommissionen valt att inleda ett förfarande mot antingen ARBED, i egenskap av bolag som tillverkade stålbalkar vid tidpunkten för överträdelsen, eller mot ProfilARBED, i dess egenskap av ekonomisk efterträdare till ARBED i denna sektor.

113    Detta argument kan emellertid inte vinna framgång, med hänsyn till det grundläggande begreppet ekonomisk enhet som bildar underlag för hela gemenskapens rättspraxis avseende ansvarstilldelning för överträdelser åt juridiska enheter som utgör ett och samma företag.

114    Det framgår i själva verket av denna rättspraxis att gemenskapens konkurrensrätt avser verksamheten i företag (se domen i det ovannämnda målet ETI m.fl., punkt 38 och där angiven rättspraxis). Genom att bland annat förbjuda företag att ingå avtal och delta i samordnade förfaranden som kan begränsa konkurrensen riktar sig artikel 81.1 EG och artikel 65.1 KS till ekonomiska enheter som utgörs av ett komplex av materiella och mänskliga faktorer som kan medverka till en överträdelse i den mening som avses i dessa bestämmelser. Ett företag i den mening som avses i de nämnda bestämmelserna kan således omfatta flera rättssubjekt (se domen i det ovannämnda målet Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

115    Förstainstansrätten konstaterade att det i artikel 15.2 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 1962, 13, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8) inte preciseras uttryckligen om ett bolag, som inte är direkt och formellt ansvarigt för den överträdelse som kommissionen har konstaterat, kan förklaras solidariskt ansvarigt tillsammans med ett annat bolag, som är skyldigt till det rättsstridiga agerande som konstaterats samt har ålagts en påföljd för detta, för betalningen av de böter som det sistnämnda bolaget ålagts. Förstainstansrätten fann därefter närmare bestämt att nämnda bestämmelse ska tolkas så, att ett bolag kan förklaras solidariskt ansvarigt med ett annat bolag för betalningen av de böter som sistnämnda bolag ålagts för att det uppsåtligen eller av oaktsamhet har gjort sig skyldigt till en överträdelse, under förutsättning att kommissionen i samma rättsakt visar att även det bolag som ska svara solidariskt för böterna hade kunnat anses skyldigt till överträdelsen (förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i de förenade målen T‑339/94–342/94, Metsä-Serla m.fl. mot kommissionen, REG 1998, s. II‑1727, punkterna 42 och 43).

116    Förstainstansrättens tolkning av artikel 15.2 i förordning nr 17 fastställdes uttryckligen av domstolen efter överklagande i domen i det ovannämnda målet Metsä-Serla m.fl. mot kommissionen (punkterna 27 och 28). Domstolen fann bland annat att denna tolkning inte stred mot legalitetsprincipen, eftersom klagandena, vilka hållits ansvariga för ett annat rättssubjekts konkurrensbegränsande beteende, med stöd av nämnda artikel ålades böter för en överträdelse som de ansågs ha begått själva till följd av att de hölls ansvariga för detta beteende.

117    Det solidariska ansvaret utgör således en normal följd av att ansvar för ett bolags agerande tillskrivs ett annat bolag, särskilt då de två bolagen utgör ett och samma företag.

118    Sökandenas argument att principen om att påföljder ska vara individuella har åsidosatts, vederläggs genom den omständighet som kommissionen har åberopat att de tre sökandena, vilka tillsammans utgör ett och samma företag i den mening som avses i gemenskapens konkurrensrätt, i förevarande fall ålades solidariskt betalningsansvar för ett enda bötesbelopp, och således inte tre individuella bötesbelopp.

119    Det följer av de ovan anförda övervägandena att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden i den mån denna har åberopats av ProfilARBED.

 Den tredje grunden: Åsidosättande av reglerna om preskription av möjligheten att inleda ett förfarande

 Parternas argument

120    Sökandena har, vad avser bestämmelserna om avbrott i preskriptionstiden i den mening som avses i artikel 2 i beslut nr 715/78 och artikel 25.3 i förordning nr 1/2003, gjort gällande att det enda bolag bland dem som kan omfattas av definitionen av företag som har deltagit i överträdelsen är TradeARBED. Denna definition är enligt sökandena i vilket fall som helst inte tillämplig på företag till vilka kommissionen inte har riktat något meddelande om invändningar.

121    Sökandena har i sin replik tillagt att de företag som har deltagit i överträdelsen, i den mening som avses i de nämnda bestämmelserna, är endast de som har identifierats som sådana under det förfarande inom ramen för vilket den åtgärd som avbröt preskriptionen vidtogs.

122    Sökandena har, med avseende på bestämmelserna om tillfälligt upphörande av preskriptionstiden i den mening som avses i artikel 3 i beslut nr 715/78 och artikel 25.6 i förordning nr 1/2003, i övrigt gjort gällande att en talan som har väckts vid gemenskapsdomstolen av ett av de företag till vilka kommissionen har riktat ett beslut saknar rättslig verkan med avseende på andra företag till vilka beslutet i fråga har riktats men som inte är parter i förfarandet. De har i detta hänseende åberopat den allmänna principen om att gemenskapsdomstolen inte kan döma utöver vad som har yrkats (ultra petita), domstolsförfarandens verkningar inter partes och de följder som dessa principer kan medföra enligt domstolens dom av den 14 september 1999 i mål C‑310/97 P, kommissionen mot AssiDomän Kraft Products m.fl. REG 1999, s. I‑5363, punkterna 52 och 53). En sådan talan vore, a fortiori, utan verkan med avseende på de personer, såsom TradeARBED och ProfilARBED i förevarande fall, till vilka beslutet i fråga inte har riktats och som av denna anledning inte kan väcka talan mot detta.

123    Sökandena har tillagt, med avseende på en eventuell ”transversell tillämpning” av fristerna för ett tillfälligt upphörande av preskriptionstiden, såsom kommissionen avsåg i skäl 451 i det angripna beslutet, att om formellt sett beslut som har fattats enligt artikel 65 KS i allmänhet tar form av en enda handling som riktats till flera företag, utgör de inte desto mindre, rättsligt sett, flera individuella beslut. I detta sammanhang skulle i princip varje talan som har väckts av ett av de bolag till vilka beslutet har riktats vara utan verkan med avseende på de andra adressaternas rättsliga situation och, a fortiori, med avseende på den rättsliga situation i vilken bolag till vilka beslutet i fråga inte har riktats befinner sig.

124    Sökandena har i detta hänseende även påpekat att i motsats till vad som föreskrivs uttryckligen beträffande avbrott i preskriptionstiden i artikel 2.2 i beslut nr 715/78 och i artikel 25.4 i förordning 1/2003, anges i artikel 3 i beslut nr 715/78 och i artikel 25.6 i förordning nr 1/2003 inte att ett tillfälligt upphörande av preskriptionstiden med avseende på ett företag även gäller alla andra företag som har deltagit i överträdelsen. Dessa bestämmelser avser således ett tillfälligt upphörande som enbart gäller för parterna i förfarandet.

125    Sökandena har i sin replik gjort gällande att denna strikta tolkning har stöd i domstolens dom av den 19 april 2007 i mål C‑282/05 P, Holcim (Deutschland) mot kommissionen (REG 2007, s. I‑2941).

126    Sökandena har gjort gällande att av en tillämpning av dessa principer på de faktiska omständigheterna i förevarande fall, med avseende på TradeARBED, följer att den sista åtgärd som avbröt preskriptionstiden var den hearing som ägde rum mellan den 11 och den 14 januari 1993 eller, eventuellt, antagandet av det ursprungliga beslutet den 16 februari 1994. Någon åtgärd för att avbryta preskriptionen hade antagligen inte kunnat vidtas efter det sistnämnda datumet, och någon utredningsåtgärd vidtogs i själva verket inte heller mot TradeARBED innan meddelandet om invändningar skickades den 8 mars 2006. Kommissionens möjlighet att ålägga böter var följaktligen preskriberad sedan januari 1998 eller, eventuellt, sedan februari 1999. Den överträdelse som kommissionen har invänt mot är i vilket fall som helst preskriberad sedan januari 2001, det vill säga tio år efter det att överträdelsen upphörde.

127    Sökandena har påpekat, med avseende på ARBED, att det bolaget inte mottog någon begäran om upplysningar, att meddelandet om invändningar av den 6 maj 1992 inte riktades till det bolaget och att ARBED av detta skäl nekades tillgång till handlingarna i ärendet (domen av den 2 oktober 2003 i det ovannämnda målet ARBED mot kommissionen, punkt 22). De enda framställningar med begäran om upplysningar som riktades till ARBED i september och november 1993 riktades inte till det bolaget i dess egenskap av deltagare i överträdelsen, vilket innebär en bekräftelse av det ursprungliga beslutet. Sökandena har härav dragit slutsatsen att kommissionen inte ansåg att ARBED var ett företag som deltog i överträdelsen, i den mening som avses i artikel 2.1 i beslut nr 715/78 och artikel 25.3 i förordning nr 1/2003, inom ramen för det förfarande som föranledde det ursprungliga beslutet. De anser följaktligen att preskriptionstiden inte avbröts med avseende på bolaget.

128    Sökandena har med avseende på det ursprungliga beslutet gjort gällande att det är uppenbart att det beslutet inte utgör en åtgärd för ”förundersökning”, i den mening som avses i de ovannämnda bestämmelserna, och att det således inte innebar ett avbrott i preskriptionstiden. Detta beslut ogiltigförklarades i vilket fall som helst av domstolen och medför följaktligen inte några verkningar.

129    Talan om ogiltigförklaring av det ursprungliga beslutet väcktes den 8 april 1994, således ungefär tre år och tre månader från den dag då den påstådda överträdelsen upphörde. Preskriptionstiden upphörde tillfälligt fram till den 2 oktober 2003, då domstolen meddelade dom. Från och med detta datum förfogade kommissionen över ett år och knappt nio månader för att vidta en åtgärd som kunde avbryta preskriptionstiden med avseende på ARBED. Den första åtgärd som kunde avbryta preskriptionstiden, det vill säga beslutet att inleda ett förfarande och försändelsen av meddelandet om invändningar per post den 8 mars 2006, vidtogs två år och fem månader efter detta datum.

130    Sökandena har vitsordat att från och med början av år 2004 riktade kommissionen olika framställningar med begäran om upplysningar till Arcelor SA, som vid den tidpunkten utgjorde huvudbolaget i koncernen. De har emellertid påpekat att detta bolag utgjorde en egen juridisk enhet i förhållande till ARBED och att det aldrig betecknades som ett bolag som deltog i överträdelsen, inte ens som ett bolag som kunde tillskrivas ansvar för denna. Sökandena anser under dessa omständigheter att de aktuella framställningarna med begäran om upplysningar inte medförde ett avbrott i preskriptionstiden med avseende på något företag överhuvudtaget.

131    Sökandena har med avseende på ProfilARBED gjort gällande att den första åtgärd som innebar ett avbrott i preskriptionstiden, nämligen meddelandet om invändningar av den 8 mars 2006, riktades till det bolaget mer än 15 år efter det att överträdelsen hade upphört. De avbrytande åtgärder som avsåg övriga deltagare i överträdelserna vidtogs samtliga före datumet för antagande av det ursprungliga beslutet, den 16 februari 1994, det vill säga mer än tolv år innan det nämnda meddelandet om invändningar sändes ut.

132    Kommissionen anser att den argumentering som sökandena har utvecklat på grundval av domen i det ovannämnda målet kommissionen mot AssiDomän Kraft Products m.fl. (se punkterna 122–124 ovan) inte är tillämplig med avseende på ett tillfälligt upphörande av preskriptionstiden. Denna rättspraxis avser i själva verket hypotetiskt sett enbart de företag till vilka ett beslut som vunnit laga kraft riktats, och med avseende på vilka frågan om tillfälligt upphörande av preskriptionstiden inte uppkommer. I denna rättspraxis fastslogs således inte någon relativ verkan av ett tillfälligt upphörande av preskriptionstiden enbart gentemot det företag som är part i domstolsförfarandet.

133    Denna argumentering motsägs i vilket fall som helst av lydelsen av och systematiken i de relevanta bestämmelserna i beslut nr 715/78 och i förordning nr 1/2003. Det framgår i själva verket av dessa bestämmelser att preskriptionstiden avser kommissionens möjlighet att vidta åtgärder mot en överträdelse av konkurrensrätten och inte dess möjlighet att inleda ett förfarande mot ett visst företag.

134    Av detta följer, med avseende på särskilt artikel 2.2 i beslut nr 715/78 och artikel 25.4 i förordning nr 1/2003, att preskriptionstiden avbryts med avseende på inte enbart företag mot vilka en åtgärd vitogs under förfarandet, utan även de som deltog i överträdelsen men vilka kommissionen fortfarande inte känner till, och mot vilka någon undersökningsåtgärd därför inte vidtagits eller någon handling riktats under förfarandet. Artikel 2.3 i beslut nr 715/78 och artikel 25.5 i förordning nr 1/2003 avser på samma sätt samtliga företag som deltagit i överträdelsen.

135    Det vore dessutom enligt kommissionen ologiskt och inkonsekvent att tolka artikel 3 i beslut nr 715/78 och artikel 25.6 i förordning nr 1/2003 på så sätt att preskriptionstiden löper med avseende på samtliga företag, förutom de som deltagit i ett domstolsförfarande. Den anser att om lagstiftaren hade önskat uppnå ett sådant resultat skulle det ha preciserats att ett tillfälligt upphörande av preskriptionstiden enbart har verkan med avseende på det företag som deltagit i domstolsförfarandet. Att något av de företag till vilka ett beslut i vilket en överträdelse fastställs väcker talan mot beslutet medför ett tillfälligt upphörande av preskriptionstiden med avseende på alla andra företag som deltagit i överträdelsen, oberoende av om ett identiskt beslut riktats till dem eller inte.

136    Kommissionen har i sin duplik tillagt att uttrycket ”har deltagit i överträdelsen” avser en objektiv omständighet, nämligen deltagandet i överträdelsen, vilken tydligt skiljer sig från en subjektiv och oviss omständighet såsom att ett företag identifieras ha deltagit i överträdelsen. Ett företag skulle således ha kunnat delta i överträdelsen utan att kommissionen kände till detta vid den tidpunkt då den vidtog en åtgärd som avbryter preskriptionstiden.

137    Kommissionen anser dessutom att domen i det ovannämnda målet Holcim (Deutschland) mot kommissionen inte är relevant i förevarande fall, eftersom domstolen inte uttalade sig i frågan gentemot vem en åtgärd som innebär ett avbrott i eller ett tillfälligt upphörande av preskriptionstiden kan ha verkningar.

138    Kommissionen har slutligen erinrat om att den, i skäl 451 i det angripna beslutet, bekräftade att ett tillfälligt upphörande av preskriptionstiden till följd av att ett bolag deltar i ett domstolsförfarande nödvändigtvis omfattar alla andra juridiska enheter som tillhör samma ekonomiska enhet, och således samma ”företag”, i den mening som avses i gemenskapens konkurrensrätt.

 Förstainstansrättens bedömning

139    Förstainstansrätten ska pröva dels huruvida den femåriga preskriptionstiden har iakttagits, med beaktande av varje möjligt avbrott i preskriptionstiden, dels huruvida kommissionen även har iakttagit den tioåriga preskriptionstiden, med avseende på var och en av sökandenas särskilda situation.

–       ARBED

140    Förstainstansrätten erinrar om att enligt artikel 1 i det angripna beslutet är det styrkt att det företag som bestod av ARBED, TradeARBED och ProfilARBED deltagit i de aktuella överträdelserna mellan den 1 juli 1988 och den 16 januari 1991. Sökandena har inte invänt mot detta konstaterande avseende perioden för överträdelsen. Det ska med avseende på fortlöpande överträdelser därför anses att preskriptionstiden började löpa tidigast den 17 januari 1991.

141    Det framgår av det angripa beslutet (skälen 447 och 448) att den femåriga preskriptionstiden avbröts bland annat genom de kontroller som kommissionen utförde hos de berörda företagen den 16, den 17 och den 18 januari 1991, genom meddelandet om invändningar som riktades till TradeARBED den 6 februari 1992, genom framställningarna med begäran om upplysningar som riktades till TradeARBED och till ARBED:s rättsavdelning den 26 november 1993, i vilka ARBED ombads att meddela kommissionen sina försäljningssiffror inom EKSG‑området mellan januari och september 1993 och genom antagandet av det ursprungliga beslutet den 16 februari 1994. Efter det tillfälliga upphörandet av preskriptionstiden under hela förfarandet vid gemenskapsdomstolen avbröts den på nytt genom meddelandet om invändningar som riktades till ARBED den 8 mars 2006.

142    ARBED har inte invänt mot dessa uppgifter men har gjort gällande att preskriptionstiden inte kunde avbrytas med avseende på det bolaget, eftersom det inte utgör ett ”företag som har deltagit i överträdelsen” i den mening som avses i artikel 2.1 i beslut nr 715/78 och motsvarande bestämmelse i förordning nr 1/2003. ARBED har för det första åberopat skäl 2 i det angripna beslutet, av vilket det framgår att enbart TradeARBED uppfyller denna definition. Denna definition är för det andra inte tillämplig på ett företag till vilket kommissionen inte har riktat något meddelande om invändningar. Denna definition är för det tredje enbart tillämplig på företag som, under det administrativa förfarande inom ramen för vilket den åtgärd som innebar ett avbrott i preskriptionstiden vidtogs, har identifierats som sådana.

143    Förstainstansrätten finner att ARBED inte kan vinna framgång med något av dessa argument. Med ”företag som har deltagit i överträdelsen” menas i själva verket, i den mening som avses i de nämnda bestämmelserna, varje företag som har idefinierats som sådant i ett beslut genom vilket kommissionen har ålagt påföljder för en överträdelse. Den omständigheten att ett företag inte har identifierats som ett företag ”som har deltagit i överträdelsen” i det ursprungliga meddelandet om invändningar eller, mer allmänt, under det administrativa förfarande under vilket den åtgärd som innebar ett avbrott i preskriptionstiden vidtogs är inte relevant om detta företag senare identifieras som sådant (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 1 juli 2008 i mål  T‑276/04, Compagnie maritime belge mot kommissionen, REG 2008, s. I‑0000, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

144    I enlighet med artikel 2.1 i beslut nr 715/78 och artikel 25.3 i förordning nr 1/2003 avbryts preskriptionstiden genom att kommissionen vidtar åtgärder i syfte att undersöka eller ingripa mot en överträdelse, då minst ett företag som deltog i överträdelsen har underrättats därom. I enlighet med artikel 2.2 i beslut nr 715/78 och artikel 25.4 i förordning nr 1/2003 ska avbrottet i preskriptionstiden gälla alla de företag som har deltagit i överträdelsen i fråga.

145    Det följer av dessa bestämmelser, såsom kommissionen med rätta har påpekat, att preskriptionstiden avbryts inte enbart med avseende på företag som har varit föremål för en undersökningsåtgärd eller ett ingripande, utan även med avseende på de företag som har deltagit i överträdelsen men vilka kommissionen fortfarande inte känner till och som således inte varit föremål för någon undersökningsåtgärd eller någon åtgärd under förfarandet. Såsom kommissionen med rätta har gjort gällande innebär uttrycket ”som har deltagit i överträdelsen” en objektiv omständighet, nämligen deltagande i överträdelsen, vilken skiljer sig från en subjektiv och oviss omständighet såsom att ett företag identifieras som sådant under det administrativa förfarandet. Ett företag kan således ha deltagit i överträdelsen utan att kommissionen har vetskap därom vid den tidpunkt då den vidtar en åtgärd som innebär ett avbrott i preskriptionstiden.

146    Förstainstansrätten anser i vilket fall som helst att ARBED i förevarande fall ”har deltagit i överträdelsen”, eftersom TradeARBED:s rättsstridiga agerande i enlighet med den rättspraxis som omnämns i punkt 116 ovan kan tillskrivas ARBED. Det företaget kan därmed självt anses ha begått överträdelsen.

147    Det är utrett att undersökningarna som utfördes den 16, den 17 och den 18 januari 1991, meddelandet om invändningar av den 6 februari 1992 och meddelandet om invändningar av den 8 mars 2006 utgör åtgärder som avbryter preskriptionstiden. Detta är även fallet med avseende på de framställningar med begäran om upplysningar som riktades till TradeARBED och till ARBED:s rättsavdelning den 26 november 1993. Förstainstansrätten har i detta avseende tidigare funnit att en begäran om upplysningar som syftar till att erhålla uppgifter avseende omsättningen för företag som är föremål för ett förfarande om tillämpning av gemenskapsrättsliga konkurrensregler kan utgöra en åtgärd som är nödvändig för att få till stånd ett förfarande beträffande en överträdelse, eftersom den gör det möjligt för kommissionen att kontrollera att de böter som den har för avsikt att ålägga dessa företag inte överstiger det högsta bötesbelopp som är tillåtet enligt ovannämnda förordningar i fall av överträdelser av de gemenskapsrättsliga konkurrensreglerna (förstainstansrättens dom av den 19 mars 2003 i mål T‑213/00, CMA CGM m.fl. mot kommissionen, REG 2003, s. II‑913, punkt 490).

148    Med avseende på beräkningen av den femåriga preskriptionstiden – och utan att det är nödvändigt att avgöra huruvida det ursprungliga beslutet kan anses utgöra en åtgärd som avbryter preskriptionstiden med avseende på ARBED, eftersom det ogiltigförklarades genom domen av den 2 oktober 2003 i det ovannämnda målet ARBED mot kommissionen – så löpte denna frist utan avbrott på sin höjd från den 26 november 1993 till den 8 april 1994, det vill säga ungefär fyra månader och två veckor. Därefter löpte fristen, efter det tillfälliga upphörande som förfarandet vid förstainstansrätten och domstolen medförde, från den 20 oktober 2003 till den 8 mars 2006, det vill säga ungefär två år, fyra månader och två veckor. Av detta följer att det angripna beslutet antogs inom den femåriga preskriptionstiden. Detta blir även slutsatsen om man måste beakta tvåmånadersperioden mellan det datum då domen av den 11 mars 1999 i det ovannämnda målet ARBED mot kommissionen meddelades och det datum då denna dom överklagades vid domstolen. Sökandena har emellertid inte åberopat denna omständighet som således inte behöver prövas.

149    Vad för det andra gäller den tioåriga preskriptionstiden har denna på sin höjd löpt från den 17 januari 1991 till den 8 april 1994, det vill säga ungefär tre år och tre månader, och därefter, efter ett tillfälligt upphörande från den 20 oktober 2003 till den 8 november 2006, det vill säga ungefär tre år och en månad. Av detta följer att det angripna beslutet antogs inom den tioåriga preskriptionstiden. Detta blir även slutsatsen om man måste beakta tvåmånadersperioden mellan det datum då domen av den 11 mars 1999 i det ovannämnda målet ARBED mot kommissionen meddelades och det datum då denna dom överklagades vid domstolen. Sökandena har emellertid inte åberopat denna omständighet som således inte behöver prövas.

150    Av de ovannämnda övervägandena följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grunden i den mån den har åberopats av ARBED.

–       TradeARBED

151    Den avgörande frågan med avseende på TradeARBED är huruvida väckande av en talan vid gemenskapsdomstolen har en relativ verkan, som innebär att ett tillfälligt upphörande av preskriptionstiden under hela förfarandet gäller enbart med avseende på sökandeföretaget, eller om det har en verkan erga omnes, som innebär att ett tillfälligt upphörande av preskriptionstiden under förfarandet gäller med avseende på samtliga företag som har deltagit i överträdelsen, oberoende av huruvida de har väckt talan eller inte.

152    Enligt den första hypotesen hade, vid tidpunkten då det angripna beslutet antogs, den tioåriga preskriptionstiden i förevarande fall sedan länge löpt ut, eftersom den började löpa den 17 januari 1991. Enligt den andra hypotesen befinner sig TradeARBED i samma situation som ARBED, vilken har undersökts ovan, och kan inte med framgång åberopa vare sig den tioåriga eller den femåriga preskriptionstiden.

153    Denna fråga behandlas med avseende på ett tillfälligt upphörande av preskriptionstiden inte i de nämnda rättsakterna, till skillnad från vad som uttryckligen föreskrivs avseende avbrott i preskriptionstiden i artikel 2.2 i beslut nr 715/78 och artikel 25.4 i förordning nr 1/2003 (verkan erga omnes). Sökandena har på grundval av denna avsaknad av reglering i lagstiftningen gjort gällande att om gemenskapslagstiftaren hade avsett att ett tillfälligt upphörande av en preskriptionstid skulle ha en verkan erga omnes så hade detta stadgats uttryckligen. Kommissionen anser tvärtom att det vore ologiskt och inkonsekvent att tolka denna avsaknad av reglering på så sätt att preskriptionstiden löper med avseende på samtliga företag, med undantag för dem som deltagit i ett domstolsförfarande. Den anser att om lagstiftaren hade önskat uppnå ett sådant resultat, hade det preciserats att ett tillfälligt upphörande av preskriptionstiden enbart har verkan med avseende på de företag som deltagit i domstolsförfarandet. Det framgår i övrigt av de aktuella rättsakternas systematik att preskriptionstiden avser kommissionens möjlighet att ingripa mot en överträdelse av konkurrensreglerna och inte dess möjlighet att vidta åtgärder mot ett visst företag.

154    Förstainstansrätten anser i detta hänseende att ett tillfälligt upphörande av preskriptionstiden, liksom ett avbrott i denna (domen i det ovannämnda målet CMA CGM m.fl. mot kommissionen, punkt 484; se även domstolens dom av den 24 juni 2004 i mål C‑278/02, Handlbauer, REG 2004, s. I‑6171, punkt 40, och, med avseende på preskriptionen av en talan om ansvar för gemenskapen, domen i det ovannämnda målet Holcim (Deutschland) mot kommissionen, punkt 36), utgör ett undantag från principen om femårig preskriptionstid och ska tolkas restriktivt.

155    Denna princip strider mot en sådan tolkning av avsaknaden av reglering som kommissionen förordar.

156    Detta gäller desto mer då ett tillfälligt upphörande av preskriptionstiden – till skillnad från ett avbrott i preskriptionstiden som avser att möjliggöra för kommissionen att ingripa mot och effektivt ålägga påföljder för överträdelser av konkurrensreglerna – per definition avser det fall då kommissionen redan har antagit ett beslut. Det är vanligtvis i detta skede inte längre nödvändigt att tillmäta den omständigheten att ett av de företag som är föremål för påföljder väcker talan vid gemenskapsdomstolen en verkan erga omnes. Verkan inter partes av domstolsförfaranden och de följder som domstolen tillmätt i detta avseende, bland annat i domen i det ovannämnda målet kommissionen mot AssiDomän Kraft Products m.fl. (punkt 49 och följande punkter), utgör tvärtom i detta fall i princip hinder för att en talan som har väckts av ett företag till vilket det angripna beslutet har riktats har någon som helst inverkan på situationen för övriga företag till vilka beslutet har riktats.

157    Kommissionen utvecklade emellertid i det angripna beslutet en mer specifik argumentering, som den återgav i dupliken. I skäl 451 i det beslutet gör kommissionen gällande att ett tillfälligt upphörande av preskriptionstiden till följd av att ett företag väckt talan vid förstainstansrätten och domstolen är tillämpligt såväl på den juridiska enhet som är part i förfarandet som på samtliga andra juridiska enheter som tillhör samma ekonomiska enhet, oberoende av vilken juridisk enhet som har väckt talan.

158    Denna argumentering, som grundade sig på begreppet ”företag” i bemärkelsen ekonomisk enhet, kan emellertid inte heller godtas. Även om det är riktigt att konkurrensreglerna i fördraget är riktade till företag, är det inte desto mindre så att det är nödvändigt, för tillämpningen och verkställigheten av beslut som kommissionen har fattat på konkurrensområdet, att som mottagare av rättsakten identifiera en enhet som är ett rättssubjekt (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovannämnda förenade målen PVC II, punkt 978). Domstolen har i detta hänseende, i domen av den 2 oktober 2003 i det ovannämnda målet ARBED mot kommissionen, punk 21, redan funnit att det måste klart anges i meddelandet om invändningar vilket rättssubjekt som kan komma att åläggas böter, och att detta meddelande ska riktas till detta rättssubjekt. Detta rättssubjekt är den enda som kan väcka talan mot det beslut som antogs vid utgången av det administrativa förfarandet och således den enda med avseende på vilken ett tillfälligt upphörande av preskriptionstiden gäller.

159    Det följer av de ovannämnda övervägandena att talan kan vinna bifall såvitt avser den tredje grunden i den mån denna har åberopats av TradeARBED. Det angripna beslutet ska således ogiltigförklaras i den del det avser det bolaget.

–       ProfilARBED

160    De överväganden som har anförts ovan med avseende på TradeARBED gäller även i tillämpliga delar vad beträffar ProfilARBED.

161    Talan ska således vinna bifall såvitt avser den tredje grunden i den mån denna har åberopats av ProfilARBED. Det angripna beslutet ska således ogiltigförklaras endast i den del det avser det bolaget.

 Den fjärde grunden: Åsidosättande av rätten till försvar

 Parternas argument

162    Sökandena har alternativt gjort gällande att förfarandets särskilt långa varaktighet innebär ett åsidosättande av deras rätt till försvar, vilket är så väsentligt att åsidosättandet måste medföra att det angripna beslutet ogiltigförklaras, eller i vart fall att artikel 2 i det nämnda beslutet ogiltigförklaras, i den mån sökandena genom den artikeln åläggs böter, eller att böterna sätts ned kraftigt. De har, för ett liknande resonemang, hänvisat till domstolens dom av den 21 september 2006 i mål C‑113/04 P, Technische Unie mot kommissionen (REG 2006, s. I‑8831), punkt 55.

163    I förevarande fall saknas möjlighet för de berörda företagen att vederlägga den presumtion om ansvar som grundar sig på förekomsten av ekonomiska band mellan det bolag som ensamt deltog i överträdelsen och de två andra sökandena, vilken har åberopats för första gången efter sexton års förfarande. Enligt sökandena har den bevisning som de kunde ha förfogat över år 1990 gått förlorad efter en sådan lång tidsperiod.

164    Kommissionen har bestritt denna argumentering.

 Förstainstansrättens bedömning

165    Denna grund, som sökandena har åberopat alternativt, kommer enbart att prövas med avseende på ARBED, eftersom talan, med avseende på TradeARBED och ProfilARBED, kan bifallas såvitt avser den tredje grunden.

166    Domstolen har funnit, med avseende på principen om iakttagande av rätten till försvar, i punkt 55 i domen i det ovannämnda målet Technische Unie mot kommissionen, till vilken sökandena har hänvisat, att iakttagandet av rätten till försvar utgör en grundläggande princip vilket domstolen har betonat vid flera tillfällen. Eftersom det är av största vikt att nämnda rätt iakttas i sådana förfaranden som det förevarande är det betydelsefullt att förhindra att rätten ohjälpligt kan äventyras på grund av att ett utredningsskede blir utdraget och att denna tidsåtgång kan utgöra hinder för att skaffa fram bevis för att vederlägga ett påstående om att det har förekommit sådana beteenden som kan medföra ansvar för de berörda företagen. Av detta skäl ska prövningen av huruvida utövandet av rätten till försvar eventuellt har hindrats inte inskränkas till själva det skede under vilket denna rätt får full verkan, det vill säga det administrativa förfarandets andra skede. Bedömningen av orsaken till att rätten till försvar eventuellt blir mindre effektiv ska omfatta hela förfarandet och avse dess sammanlagda tidsåtgång.

167    Bevisbördan för ett eventuellt åsidosättande av rätten till försvar, till följd av att ett företag hade svårigheter att försvara sig mot kommissionens påståenden, svårigheter som var en följd av att det administrativa förfarandet var alltför utdraget, åvilar den berörde (domen i det ovannämnda målet Technische Unie mot kommissionen, punkt 61).

168    ARBED har i förevarande fall emellertid inte visat hur varaktigheten av det administrativa förfarandet, som, med beaktande även av domstolsförfarandet om ogiltigförklaring av det ursprungliga beslutet, mycket riktigt var synnerligen långt, har kunnat inverka menligt på dess rätt till försvar och särskilt på möjligheten för det bolaget att ”vederlägga den presumtion om ansvar som grundade sig på förekomsten av ekonomiska band mellan det bolag som ensamt deltagit i överträdelsen och [ARBED], vilken har åberopats för första gången efter sexton års förfarande”. ARBED inskränkte sig i detta hänseende till att göra gällande att ”den bevisning som [ARBED] kunde ha förfogat över år 1990 gått förlorad efter en sådan lång tidsperiod”.

169    Förstainstansrätten tillägger att den aktuella presumtionen om ansvar, tvärtemot vad ARBED har gjort gällande, inte åberopades ”för första gången efter sexton års förfarande”, utan redan då det ursprungliga beslutet fattades i februari 1994 (se skäl 322 i det beslutet och punkt 101 ovan).

170    ARBED har trots detta, under det första förfarandet vid förstainstansrätten, inte visat, eller ens gjort gällande, att dess dotterbolag TradeARBED självständigt bestämde över sin affärspolitik och därmed inte utgjorde, tillsammans med ARBED, en ekonomisk enhet och således ett enda företag i den mening som avses i artikel 65 KS (se punkt 94 ovan).

171    Denna enkla presumtion om ansvar, vars princip fastställdes av domstolen år 1983 i domen i det ovannämnda målet AEG‑Telefunken mot kommissionen, vinner i förevarande fall stöd genom den tilläggsbevisning som kommissionen hänvisade till redan i det ursprungliga beslutet (se punkt 96 ovan) och som förstainstansrätten lade till grund för sin bedömning i domen av den 11 mars 1999 i det ovannämnda målet ARBED mot kommissionen (se punkterna 97 och 98 ovan).

172    Talan kan under dessa omständigheter inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden, i den mån denna har åberopats av ARBED.

173    Det följer av det ovan anförda att talan inte kan vinna bifall i den del den avser ARBED, men att talan ska vinna bifall i den mån den avser TradeARBED och ProfilARBED.

 Rättegångskostnader

174    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

175    Kommissionen förpliktas, med hänsyn till parternas yrkanden och i den mån målet rör kommissionen och TradeARBED och ProfilARBED, att bära sin rättegångskostnad och ersätta rättegångskostnaderna för nämnda företag. ARBED förpliktas, i den mån målet rör ARBED och kommissionen, att bära sin rättegångskostnad och ersätta kommissionens rättegångskostnad.

Mot denna bakgrund beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (sjunde avdelningen)

följande:

1)      Kommissionens beslut K(2006) 5342 slutlig av den 8 november 2006 om ett förfarande enligt artikel 65 [KS] rörande avtal och samordnade förfaranden mellan europeiska stålbalksproducenter (ärende COMP/F/38.907 – Stålbalkar), ogiltigförklaras i den del det avser ArcelorMittal Belval & Differdange SA och ArcelorMittal International SA.

2)      Talan ogillas i övrigt.

3)      Kommissionen förpliktas, i den mån målet rör kommissionen och ArcelorMittal Belval & Differdange och ArcelorMittal International, att bära sin rättegångskostnad och ersätta rättegångskostnaderna för nämnda företag.

4)      ArcelorMittal Luxembourg SA förpliktas, i den mån målet rör det bolaget och kommissionen, att bära sin rättegångskostnad och ersätta kommissionens rättegångskostnad.

Forwood Šváby Truchot

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 31 mars 2009.

Innehållsförteckning

Tillämpliga bestämmelser

Bestämmelserna i EKSG-fördraget

Bestämmelserna i EG‑fördraget

Kommissionens meddelande om vissa förändringar i handläggningen av konkurrensärenden till följd av att EKSG-fördraget löper ut

Förordning (EG) nr 1/2003

Bestämmelser om preskriptionstider i fråga om förfaranden

Bakgrund till tvisten

Det angripna beslutet

Förfarande och parternas yrkanden

Rättslig bedömning

Den första grunden: Avsaknad av rättslig grund till det angripna beslutet och maktmissbruk

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

Den andra grunden: Åsidosättande av reglerna avseende ansvar för överträdelser

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

– TradeARBED

– ARBED

– ProfilARBED

Den tredje grunden: Åsidosättande av reglerna om preskription av möjligheten att inleda ett förfarande

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

– ARBED

– TradeARBED

– ProfilARBED

Den fjärde grunden: Åsidosättande av rätten till försvar

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

Rättegångskostnader

* Rättegångsspråk: franska.