Mål C‑307/05

Yolanda Del Cerro Alonso

mot

Osakidetza-Servicio Vasco de Salud

(begäran om förhandsavgörande från

Juzgado de lo Social nº 1 de San Sebastián)

”Direktiv 1999/70/EG – Klausul 4 i ramavtalet om visstidsarbete − Icke-diskrimineringsprincipen − Begreppet anställningsvillkor − Tjänsteårstillägg − Omfattas – Objektiva grunder för särbehandling – Föreligger inte”

Sammanfattning av domen

1.        Socialpolitik – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Direktiv 1999/70

(Artikel 249 tredje stycket EG; rådets direktiv 1999/70, skäl 17 och artikel 2 första stycket)

2.        Socialpolitik – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Direktiv 1999/70

(Artikel 137.5 EG; rådets direktiv 1999/70, bilaga, klausu1 4.1)

3.        Socialpolitik – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Direktiv 1999/70

(Rådets direktiv 1999/70, bilaga, klausu1 4.1)

1.        Det framgår av såväl ordalydelsen av direktiv 1999/70 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP och av ordalydelsen av nämnda ramavtal, vilket är bilagt direktivet, som av systematiken i och ändamålet med dem att de är tillämpliga på tidsbegränsade anställningskontrakt och anställningsförhållanden mellan arbetstagare och myndigheter eller andra organ inom den offentliga sektorn.

Med hänsyn till betydelsen av principerna om likabehandling och icke-diskriminering, vilka hör till gemenskapsrättens allmänna principer, skall de bestämmelser i nämnda direktiv och i ramavtalet som syftar till att säkerställa att visstidsanställda åtnjuter samma förmåner som jämförbara tillsvidareanställda, utom om särbehandling är motiverad på objektiva grunder, anses ha allmän giltighet, eftersom de utgör regler i gemenskapens socialrättsliga lagstiftning av särskild betydelse som i egenskap av minimiskyddsregler skall omfatta varje arbetstagare.

Direktiv 1999/70 och ramavtalet är följaktligen tillämpliga på samtliga arbetstagare som utför arbete mot ersättning inom ramen för ett anställningsförhållande som ingåtts för en viss tid med en arbetsgivare.

Omständigheten att en anställning enligt nationell rätt omfattas av offentliga personalföreskrifter och har vissa särdrag som är kännetecknande för offentlig anställning i den berörda medlemsstaten saknar i sig relevans i detta hänseende. Den ändamålsenliga verkan av direktiv 1999/70 och av ramavtalet liksom deras enhetliga tillämpning i medlemsstaterna skulle allvarligt undergrävas om de sistnämnda efter eget gottfinnande kunde utesluta vissa personkategorier från det skydd som nämnda gemenskapsrättsakter är avsedda att ge. Såsom framgår av artikel 249 tredje stycket EG, och även av artikel 2 första stycket i direktiv 1999/70 jämförd med skäl 17 i direktivet, är medlemsstaterna nämligen skyldiga att garantera det resultat som skall uppnås enligt gemenskapsrätten.

(se punkterna 25 och 27–29)

2.        Begreppet anställningsvillkor i klausul 4.1 i ramavtalet om visstidsarbete, vilket är bilagt direktiv 1999/70 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP skall tolkas så att det kan utgöra grund för ett krav som syftar till att en visstidsanställd person skall beviljas ett sådant tjänsteårstillägg som enligt nationell rätt endast utgår till tillsvidareanställda.

Syftet med ramavtalet är nämligen för det första att tillse att icke-diskrimineringsprincipen tillämpas på visstidsanställda för att hindra att arbetsgivare tillgriper denna anställningsform för att frånta dessa arbetstagare rättigheter som tillkommer tillsvidareanställda. Denna princip i gemenskapens arbetsrättsliga lagstiftning får inte tolkas restriktivt.

För det andra får det undantag rörande ”löneförhållanden” som anges i artikel 137.5 EG, vilket skall tolkas restriktivt, inte tolkas så att det innefattar alla frågor som har något som helst samband med löneförhållanden, eftersom vissa av de områden som anges i artikel 137.1 EG annars i stor utsträckning skulle förlora sitt innehåll.

(se punkterna 37–41 och 48 samt punkt 1 i domslutet)

3.        Klausul 4.1 i ramavtalet om visstidsarbete, vilket är bilagt rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP skall tolkas så, att den utgör hinder för införandet av en särbehandling av visstidsanställda i förhållande till tillsvidareanställda, som enbart motiveras av att den föreskrivs i en medlemsstats lag eller annan författning, eller i ett kollektivavtal som slutits mellan personalens fackliga företrädare och den berörda arbetsgivaren.

Begreppet objektiva grunder som återfinns i nämnda klausul innebär ett krav på att den aktuella särbehandlingen skall vara motiverad av precisa och konkreta omständigheter som är kännetecknande för ifrågavarande anställningsvillkor i det särskilda sammanhang där det förekommer, och på grundval av objektiva och klara kriterier, i syfte att fastställa huruvida denna särbehandling tillgodoser ett verkligt behov och huruvida den är ägnad att uppnå det eftersträvade målet och är nödvändig för detta ändamål.

(se punkterna 58–59 och punkt 2 i domslutet),