Mål T‑844/16
Alpirsbacher Klosterbräu Glauner GmbH & Co. KG
mot
Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet
”EU-varumärke – Ansökan om registrering som EU-varumärke av ordmärket Klosterstoff – Absoluta registreringshinder – Beskrivande karaktär – Varumärke som är ägnat att vilseleda allmänheten – Artikel 7.1 b, c och g i förordning (EG) nr 207/2009 (nu artikel 7.1 b, c och g i förordning (EU) nr 2017/1001) – EUIPO:s tidigare praxis”
Sammanfattning Tribunalens dom (nionde avdelningen) av den 26 oktober 2017
1. EU-varumärke – Definition och förvärv av EU-varumärke – Absoluta registreringshinder – Varumärken som endast består av kännetecken eller upplysningar vilka visar en varas eller en tjänsts egenskaper – Begrepp
(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 7.1 c)
2. EU-varumärke – Definition och förvärv av EU-varumärke – Absoluta registreringshinder – Varumärken som endast består av kännetecken eller upplysningar vilka visar en varas eller en tjänsts egenskaper – Ordmärket Klosterstoff
(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 7.1 c)
3. EU-varumärke – Definition och förvärv av EU-varumärke – Absoluta registreringshinder – Varumärke som är ägnat att vilseleda allmänheten – Bedömningskriterier
(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 7.1 g)
4. EU-varumärke – Definition och förvärv av EU-varumärke – Absoluta registreringshinder – Varumärke som är ägnat att vilseleda allmänheten – Ordmärket Klosterstoff
(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 7.1 g)
5. EU-varumärke – Förfarandebestämmelser – Motivering av beslut – Artikel 75 första meningen i förordning nr 207/2009 – Samma innebörd som artikel 296 FEUF
(Artikel 296 FEUF; rådets förordning nr 207/2009, artikel 75 första meningen)
6. EU-varumärke – Immaterialrättsmyndighetens beslut – Principen om likabehandling – Principen om god förvaltning – Immaterialrättsmyndighetens tidigare beslutspraxis – Legalitetsprincipen
(Rådets förordning nr 207/2009)
7. EU-varumärke – Definition och förvärv av EU-varumärke – Bedömning av huruvida ett kännetecken kan registreras – Enbart unionslagstiftningen ska beaktas – Tidigare registrering av varumärket i vissa medlemsstater eller i tredje land – Beslut som inte är bindande för unionsinstanserna
(Rådets förordning nr 207/2009)
1. Kännetecken eller upplysningar som i handeln visar egenskaper hos den vara eller den tjänst som registreringsansökan avser anses enligt artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009 om EU-varumärken inte kunna fylla ett varumärkes grundläggande funktion, nämligen den att ange varans eller tjänstens kommersiella ursprung så att den konsument som köper den vara eller den tjänst som kännetecknas av varumärket kan göra samma val vid ett senare köp, om erfarenheten varit positiv, eller göra ett annat val, om den varit negativ.
Det följer härav att ett kännetecken omfattas av förbudet i artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009 bara om det har ett tillräckligt direkt och konkret samband med de ifrågavarande varorna eller tjänsterna, så att omsättningskretsen omedelbart och utan vidare eftertanke kan uppfatta en beskrivning av de varorna eller tjänsterna eller en av deras egenskaper.
(se punkterna 13 och 14)
2. Se domen.
(se punkterna 21–32)
3. Enligt artikel 7.1 g i förordning nr 207/2009 om EU-varumärken får varumärken som är ägnade att vilseleda allmänheten, till exempel med avseende på varans eller tjänstens art, kvalitet eller geografiska ursprung, inte registreras.
De fall av registreringshinder som avses i artikel 7.1 g i förordning nr 207/2009 förutsätter att det kan konstateras föreligga ett faktiskt vilseledande eller en tillräckligt allvarlig risk för att konsumenter ska vilseledas.
(se punkterna 41 och 42)
4. Se domen.
(se punkterna 43–46)
5. Det framgår av ordalydelsen i artikel 75 första meningen i förordning nr 207/2009 om EU-varumärken (nu artikel 94 första meningen i förordning nr 2017/1001) att Europeiska unionens immaterialrättsmyndighets beslut ska innehålla beslutets grunder. Enligt rättspraxis har denna skyldighet samma räckvidd som den som föreskrivs i artikel 296 FEUF och dess syfte är dels att göra det möjligt för dem som berörs därav att få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden, så att de kan göra gällande sina rättigheter, dels att göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet.
(se punkt 50)
6. Överklagandenämnderna vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet ska fatta beslut enligt förordning nr 207/2009 om EU-varumärken beträffande registrering av ett kännetecken som EU-varumärke inom ramen för en normbunden behörighet och de har härvid inte någon befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar. Frågan huruvida dessa beslut är lagenliga ska därför enbart bedömas på grundval av denna förordning, såsom den tolkats av unionsdomstolen, och inte mot bakgrund av myndighetens tidigare beslutspraxis. Det har dessutom slagits fast att även om myndigheten, i enlighet med principerna om likabehandling och god förvaltningssed, ska beakta de beslut som redan fattats och ägna särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida det finns anledning att besluta på samma sätt, så ska tillämpningen av dessa båda principer emellertid förenas med legalitetsprincipen.
(se punkt 51)
7. Unionsordningen för varumärken är ett självständigt system, som består av en samling regler och som syftar till att uppnå de mål som är specifika för detta system, eftersom denna ordning ska tillämpas utan hänsyn till de nationella systemen. Frågan huruvida ett kännetecken kan registreras som EU-varumärke ska följaktligen endast prövas på grundval av den relevanta lagstiftningen. Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet och, i förekommande fall, unionsdomstolarna, är inte bundna av de beslut och avgöranden som meddelats i en medlemsstat, eller till och med i ett tredjeland, även om de kan beakta dem, och det finns inte någon bestämmelse i förordning nr 207/2009 enligt vilken myndigheten, eller tribunalen, om dess beslut överklagas dit, är skyldiga att komma fram till samma resultat som de nationella förvaltningsmyndigheterna eller domstolarna i en liknande situation.
(se punkt 52)