DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)
den 21 december 2023 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Etableringsfrihet – Frihet att tillhandahålla tjänster – Direktiv 2006/123/EG – Artikel 2.2 b – Tillämpningsområde – Uteslutande av finansiella tjänster – Långtidsuthyrning av motorfordon – Artiklarna 9.1, 10.1 och 10.2 – Tjänster som kräver förhandsgodkännande”
I mål C‑278/22,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Upravni sud u Zagrebu (Förvaltningsdomstolen i Zagreb, Kroatien) genom beslut av den 12 april 2022, som inkom till domstolen den 22 april 2022, i målet
Autotechnica Fleet Services d.o.o., tidigare Anterra d.o.o.
mot
Hrvatska agencija za nadzor financijskih usluga,
meddelar
DOMSTOLEN (femte avdelningen),
sammansatt av avdelningsordföranden E. Regan, domstolens vice ordförande L. Bay Larsen, tillika tillförordnad domare på femte avdelningen, samt domarna M. Ilešič, I. Jarukaitis och D. Gratsias (referent),
generaladvokat: M. Szpunar,
justitiesekreterare: handläggaren M. Longar,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 1 mars 2023,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Autotechnica Fleet Services d.o.o., genom G. Božić, odvjetnik, A. Komninos, dikigoros, D. Simeunović, odvjetnica och J. Tomas, odvjetnik
– Hrvatska agencija za nadzor financijskih usluga, genom K. Brkljačić och I. Budiša,
– Kroatiens regering, av G. Vidović Mesarek, i egenskap av ombud,
– Nederländernas regering, av M.K. Bulterman och J. Langer, båda i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom C. Auvret samt av M. Mataija, R. Mrljić A. Nijenhuis och D. Triantafyllou, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 11 maj 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 49 FEUF, artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, 2006, s. 36) och artikel 4.1 led 26 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 2013, s. 1).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Autotechnica Fleet Services d.o.o., tidigare Anterra d.o.o. (nedan kallat Autotechnica) och Hrvatska agencija za nadzor financijskih usluga Republike Hrvatske (kroatisk tillsynsmyndighet för finansiella tjänster i Republiken Kroatien) (nedan kallad myndigheten), angående ett beslut att förbjuda Autotechnica att bedriva ”leasingverksamhet” utan att först ha erhållit tillstånd från myndigheten.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 2006/123
3 Skälen 18, 33 och 54 i direktiv 2006/123 har följande lydelse:
”(18) Finansiella tjänster bör uteslutas från direktivets tillämpningsområde, eftersom denna verksamhet omfattas av särskild gemenskapslagstiftning vilken, liksom detta direktiv, syftar till att genomföra en verklig inre marknad för tjänster. Detta undantag bör således omfatta alla finansiella tjänster som banktjänster och tjänster som avser krediter, försäkringar och återförsäkringar, tjänstepensioner och individuellt pensionssparande, värdepapper, investeringsfonder, betalningar och investeringsrådgivning, inbegripet de övriga tjänster som anges i bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut [(EUT L 177, 2006, s. 1)].
…
(33) De tjänster som omfattas av detta direktiv rör ett stort antal olika verksamheter som ständigt utvecklas … Direktivet omfattar också tjänster både till företag och konsumenter, såsom … biluthyrning …
…
(54) Möjligheten att få tillträde till en tjänsteverksamhet bör omfattas av krav på tillstånd från de behöriga myndigheterna endast om beslutet i fråga är icke-diskriminerande, nödvändigt och proportionellt. Detta innebär framför allt att ett tillståndsförfarande är godtagbart endast om en efterhandskontroll skulle vara verkningslös på grund av att man i efterhand inte kan avgöra om de berörda tjänsterna har brister, samtidigt som hänsyn tas till de eventuella risker och faror som kan uppstå om en förhandskontroll inte utförs. …”
4 Såsom anges i artikel 1.1 fastställs i detta direktiv de allmänna bestämmelser som ska underlätta utövandet av etableringsfriheten för tjänsteleverantörer och den fria rörligheten för tjänster, samtidigt som tjänsternas höga kvalitetsnivå bibehålls.
5 I artikel 2.1 och 2.2 i direktivet föreskrivs följande:
”1. Detta direktiv skall tillämpas på tjänster som tillhandahålls av tjänsteleverantörer som är etablerade i en medlemsstat.
2. Detta direktiv skall inte tillämpas på följande verksamheter:
…
b) Finansiella tjänster såsom banktjänster och tjänster som avser krediter, försäkringar och återförsäkringar, tjänstepensioner och individuellt pensionssparande, värdepapper, investeringsfonder, betalningar och investeringsrådgivning inbegripet tjänster som förtecknas i bilaga I till direktiv [2006/48].
…”
6 I artikel 4 i direktiv 2006/123, som har rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande:
”I detta direktiv används följande definitioner:
l) tjänst: all förvärvsverksamhet som egenföretagare utövar, i regel mot ekonomisk ersättning, enligt artikel [57 FEUF].
…
6) tillståndsförfarande: förfarande som innebär att en tjänsteleverantör eller tjänstemottagare måste vända sig till en behörig myndighet för att erhålla ett formellt eller ett indirekt beslut om att få tillträde till eller utöva en tjänsteverksamhet.
…
8) tvingande hänsyn till allmänintresset: hänsyn som domstolen i sin rättspraxis bedömt som tvingande på grund av allmänintresset, t.ex. följande: allmän ordning, allmän säkerhet, skydd för människors liv och hälsa, folkhälsa, bibehållen ekonomisk jämvikt i det sociala trygghetssystemet, konsumentskydd och skydd av såväl tjänstemottagare som arbetstagare, rättvisa handelstransaktioner, kamp mot bedrägerier, skydd av miljö och stadsmiljö, djurhälsa, immateriella rättigheter, bevarande av det nationella historiska och konstnärliga kulturarvet, socialpolitiska och kulturpolitiska mål.
…”
7 I artikel 9 i direktiv 2006/123, med rubriken ”Tillståndsförfaranden”, föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna får endast kräva tillstånd för tillträde till och utövande av tjänsteverksamhet om följande villkor är uppfyllda:
a) Tillståndsförfarandet diskriminerar inte tjänsteleverantören i fråga.
b) Behovet av ett tillståndsförfarande är motiverat av tvingande hänsyn till allmänintresset.
c) Det eftersträvade målet kan inte uppnås med en mindre begränsande åtgärd, i synnerhet därför att en efterhandskontroll skulle ske för sent för att få någon reell verkan.
…
3. Detta avsnitt skall inte tillämpas på sådana aspekter i tillståndsförfaranden som regleras direkt eller indirekt av andra gemenskapsinstrument.”
8 Artikel 10 i detta direktiv har rubriken ”Villkor för tillståndsgivning”. I punkterna 1 och 2 i den artikeln föreskrivs följande:
”1. Tillståndsförfaranden skall grundas på kriterier som hindrar de behöriga myndigheterna från att göra en godtycklig bedömning.
2. De kriterier som avses i punkt 1 skall vara
a) icke-diskriminerande,
b) motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset,
c) proportionella i förhållande till detta syfte avseende allmänintresset,
d) tydliga och entydiga,
e) objektiva,
f) offentliggjorda i förväg,
g) öppna för insyn och tillgängliga”
9 Artiklarna 11–13 i direktivet avser tillståndets varaktighet, urval mellan flera sökande respektive tillståndsförfaranden.
Direktiv 2013/36/EU
10 Enligt artikel 163 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 2013, s. 338) har direktiv 2006/48 upphävts. Det framgår av artikel 163, jämförd med bilaga II till direktiv 2013/36, att hänvisningar till bilaga I till direktiv 2006/48 ska anses som hänvisningar till bilaga I till direktiv 2013/36. Denna sistnämnda bilaga I har rubriken ”Förteckning över verksamheter som är föremål för ömsesidigt erkännande” och i punkt 3 däri nämns ”finansiell leasing”.
Förordning nr 575/2013.
11 Artikel 1 i förordning nr 575/2013 avser enhetliga regler för allmänna tillsynskrav som institut som omfattas av direktiv 2013/36 ska uppfylla.
12 Begreppet finansiellt institut, i den mening som avses i denna förordning, definieras i artikel 4.1 led 26 i denna förordning.
Kroatisk rätt
Lagen om den kroatiska myndigheten för tillsyn av finansiella tjänster
13 I artikel 15.1 i Zakon o Hrvatskoj agenciji za nadzor financijskih usluga (lagen om den kroatiska myndigheten för tillsyn av finansiella tjänster) (Narodne novine, br. 140/05, 154/11 och 12/12) föreskrivs att myndigheten är behörig att anta genomförandebestämmelser, nämligen bestämmelser om bland annat finansiella tjänster. Enligt punkt 2 i denna artikel ska myndigheten ha rätt att utöva tillsyn över den verksamhet som bedrivs av de enheter som står under tillsyn och som avses i punkt 1 i samma artikel, och att vidta åtgärder för att avhjälpa konstaterade rättsstridigheter och oegentligheter.
Leasinglagen
14 Enligt artikel 2.4 i Zakon o leasingu (leasinglagen) (Narodne novine, br.141/13) är ett leasingföretag i en medlemsstat en juridisk person som är etablerad i en medlemsstat och som enligt den medlemsstatens lagstiftning har rätt att bedriva leasingverksamhet.
15 I artikel 3.1 i denna lag föreskrivs att ett leasingföretag är ett handelsbolag med säte i Republiken Kroatien och som är registrerat i domstolsregistret på grundval av ett tillstånd att bedriva leasingverksamhet, utfärdat av myndigheten på de villkor som anges i den lagen.
16 I artikel 4.1 i leasinglagen föreskrivs att leasing är en rättshandling genom vilken en leasinggivare köper ett leasingobjekt och förvärvar äganderätten till leasingobjektet av leverantören och därefter ger leasingtagaren rätt att under en viss tidsperiod använda leasingobjektet mot att leasingtagaren åtar sig att betala en avgift härför.
17 I artikel 5.1 i leasinglag föreskrivs att det, beroende på leasingtransaktionens innehåll och särdrag, kan vara fråga om antingen en ”finansiell leasing (financijski leasing)” eller en ”operationell leasing” (operativni leasing).
18 Finansiell leasing definieras i punkt 2 i denna artikel 5 som en juridisk transaktion inom ramen för vilken leasingtagaren under den tid som leasingobjektet nyttjas betalar en avgift till leasinggivaren i vilken objektets totala värde beaktas, bär avskrivningskostnaderna för objektet och genom köpoptionen kan förvärva äganderätten till objektet till ett visst pris som vid den tidpunkt då köpoptionen utnyttjas är lägre än objektets verkliga värde vid samma tidpunkt, varvid riskerna och fördelarna med äganderätten till objektet i huvudsak övergår till leasingtagaren.
19 I punkt 3 i nämnda artikel 5 föreskrivs att en operationell leasing är en rättshandling enligt vilken leasingtagaren till leasinggivaren, under den tid som leasingobjektet används, betalar en fast avgift som inte behöver ta hänsyn till objektets totala värde, leasinggivaren bär kostnaderna för avskrivning av tillgången och leasingtagaren inte har någon avtalsenlig option att köpa, varvid riskerna och fördelarna med ägandet av tillgången i huvudsak kvarstår hos leasinggivaren, det vill säga att de inte överförs till leasingtagaren.
20 I artikel 6.1 i leasinglagen föreskrivs att leasingverksamhet kan bedrivas av ett leasingföretag enligt artikel 3 i den lagen, av ett leasingföretag från en medlemsstat enligt artikel 46 i den lagen eller av en filial till ett leasingbolag från ett tredjeland enligt artikel 48 i den lagen.
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
21 Autotechnica är ett bolag som är registrerat i Kroatien för ”leasing av motorfordon”, ”uthyrning av personbilar eller lastbilar (med och utan förare) och leasing av dessa fordon” samt ”uthyrning av cyklar, skotrar och liknande fordon samt leasing av sådana fordon”. Autotechnica är dotterbolag till ett moderbolag som är etablerat i en annan medlemsstat i Europeiska unionen och som tillhandahåller tjänster av samma slag i den medlemsstaten.
22 Vid en kontroll av Autotechnica konstaterade myndigheten att detta bolag hade ingått tre avtal om långtidsuthyrning av sammanlagt fyra fordon och att bolaget därefter, på kundernas uttryckliga begäran, köpte fordonen av leverantören, vilket innebar att bolaget blev ägare till fordonen och ställde dem till kundernas förfogande för användning.
23 Mot bakgrund av dessa omständigheter fann myndigheten att Autotechnica utan giltigt tillstånd bedrev en leasingverksamhet i den mening som avses i leasinglagen. Genom beslut av den 14 februari 2019 förbjöd myndigheten således Autotechnica att bedriva sådan verksamhet.
24 Autotechnica väckte talan om ogiltigförklaring av detta beslut vid Upravni sud u Zagrebu (Förvaltningsdomstolen i Zagreb, Kroatien) och gjorde gällande att bolagets rättigheter enligt unionsrätten hade åsidosatts, eftersom Republiken Kroatien inte får likställa operationell leasing med en finansiell tjänst, och att tillhandahållandet av sådana tjänster därför inte omfattas av myndighetens tillsyn.
25 Den hänskjutande domstolen har påpekat att bilaga I till direktiv 2013/36, i den kroatiska språkversionen, endast avser ”financijski lizing (finansiell leasing)” och inte ”operativni lizing (operationell leasing)”, på vilken bestämmelserna i direktiv 2006/123 alltså ska tillämpas genom ett e contrario-resonemang. Det följer av skäl 33 och artikel 2 i sistnämnda direktiv att direktivet omfattar ett stort antal tjänster, inbegripet biluthyrning, som skulle kunna betraktas som operationell leasing.
26 Den hänskjutande domstolen har även påpekat att den kroatiska lagstiftning som är aktuell i det nationella målet skulle kunna hindra eller avskräcka Autotechnica, samt personer etablerade i andra medlemsstater som önskar etablera sig i Kroatien, från att bedriva kommersiell uthyrningsverksamhet eller ”operationell leasing”, vilket innebär att denna lagstiftning skulle kunna strida mot de krav som följer av artikel 49 FEUF.
27 Mot denna bakgrund beslutade Upravni sud u Zagrebu (Förvaltningsdomstolen i Zagreb) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1. a) Omfattas operationella leasingtjänster och/eller långtidsuthyrning av motorfordon av tillämpningsområdet för [direktiv 2006/123], såsom anges i handboken om genomförandet av [direktiv 2006/123] av den 13 mars 2008, utfärdad av [Europeiska kommissionens generaldirektorat för inre marknaden och tjänster]?
b) Ska en enhet som bedriver operationell leasing (men inte finansiell leasing) och/eller långtidsuthyrning av motorfordon betraktas som ett finansiellt institut i den mening som avses i artikel 4.1 punkt 26 i förordning (EU) nr 575/2013?
2. Om svaret på [den första delen av] den första frågan är jakande och svaret på den andra [delen av den första] frågan är nekande, är det då förenligt med artikel 49 [FEUF], jämförd med artiklarna 9‑13 i direktiv 2006/123, att tilldela [myndigheten] befogenheten dels att utöva tillsyn över tillhandahållandet av operationella leasingtjänster och/eller långtidsuthyrning av motorfordon, i enlighet med artikel 6.1 i leasinglagen, dels att införa ytterligare krav och begränsningar för företag som bedriver sådan verksamhet?
3. Ska artikel 49 [FEUF] och artiklarna 9–13 i direktiv 2006/123, under sådana omständigheter som de som är aktuella i förevarande mål, där ett moderbolag i en medlemsstat avser att genom ett dotterbolag i en annan medlemsstat tillhandahålla tjänster av samma slag som dem som moderbolaget tillhandahåller i ursprungsmedlemsstaten, tolkas så, att det är tillåtet att i den nationella lagen (leasinglagen) införa ytterligare krav och inskränkningar för dotterbolaget, vilka innebär att ett utövande av den aktuella verksamheten hindras eller blir mindre attraktivt?”
Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning
28 Myndigheten och den kroatiska regeringen har i sina yttranden uttryckt tvivel om huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning, eftersom de anser att samtliga omständigheter i det nationella målet är begränsade till en och samma medlemsstat, i förevarande fall Republiken Kroatien.
29 För det första, vad gäller artikel 49 FEUF, framgår det av domstolens praxis att den etableringsfrihet som stadfästs i denna artikel, i enlighet med artikel 54 FEUF, omfattar en rätt för bolag som bildats i överensstämmelse med en medlemsstats lagstiftning och vilka har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet inom unionen att utöva verksamhet i en annan medlemsstat genom bland annat ett dotterbolag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2021, Lexel, C‑484/19, EU:C:2021:34, punkt 33 och där angiven rättspraxis).
30 I förevarande fall är det utrett att Autotechnica är dotterbolag till ett bolag som har bildats i en annan medlemsstat än Republiken Kroatien. Det kan följaktligen inte hävdas vare sig att samtliga omständigheter i det nationella målet är begränsade till en och samma medlemsstat eller att den andra och den tredje frågan, i den mån de avser artikel 49 FEUF, är hypotetiska. Begäran om förhandsavgörande kan följaktligen tas upp till sakprövning såvitt avser artikel 49 FEUF.
31 För det andra ska begäran om förhandsavgörande inte heller avvisas i den del den avser direktiv 2006/123. Artiklarna 9–13 i det direktivet, som avses i den andra och den tredje tolkningsfrågan, är nämligen också tillämpliga på en situation som i alla relevanta avseenden är begränsad till en och samma medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juli 2019, Kirschstein, C‑393/17, EU:C:2019:563, punkt 24 och där angiven rättspraxis).
32 För det tredje ska det erinras om att det i artikel 94 c i domstolens rättegångsregler föreskrivs att en begäran om förhandsavgörande, för att göra det möjligt för EU-domstolen att tillhandahålla en tolkning av unionsrätten som är användbar för den nationella domstolen, ska innehålla en redogörelse för de skäl som fått den hänskjutande domstolen att undra över tolkningen eller giltigheten av de aktuella unionsrättsliga bestämmelserna, och för det samband som den hänskjutande domstolen har funnit föreligga mellan de unionsrättsliga bestämmelserna och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet (dom av den 26 januari 2023, Ministerstvo na vatreshnite raboti (Polisregistrering av biometriska och genetiska uppgifter), C‑205/21, EU:C:2023:49, punkt 55 och där angiven rättspraxis).
33 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen emellertid inte iakttagit denna skyldighet vad gäller tolkningen av artikel 4.1 led 26 i förordning nr 575/2013, vilken avses i den andra delen av den första frågan. Den hänskjutande domstolen har nämligen inte på något sätt förklarat vilket samband den ser mellan denna bestämmelse och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet.
34 Det ska i detta hänseende erinras om att begreppet ”finansiellt institut” definieras i artikel 4.1 led 26 i förordning nr 575/2013 vid tillämpningen av denna förordning, vilken, såsom anges i artikel 1 i samma förordning, fastställer enhetliga regler för allmänna tillsynskrav som institut som omfattas av direktiv 2013/36/EU ska uppfylla. Det framgår emellertid inte av beslutet om hänskjutande att det nationella målet rör frågan huruvida dessa krav har beaktats.
35 Härav följer att den andra delen av den första frågan inte kan tas upp till sakprövning.
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågans första del
36 I den mån den första frågans första del avser ”operationella leasingtjänster och/eller långtidsuthyrning av motorfordon” ska det inledningsvis påpekas, såsom framgår av beslutet om hänskjutande, att det i nationell rätt görs åtskillnad mellan ”operationell leasing” och ”finansiell leasing”. Till skillnad från ”finansiell leasing” utgör ”operationell leasing” en särskild form av uthyrning av motorfordon, vilken kännetecknas av att leasinggivaren på leasingtagarens begäran förvärvar det objekt som hyrs ut i syfte att hyra ut det till leasingtagaren, mot betalning av en avgift som inte tar hänsyn till objektets totala värde, eftersom leasingtagaren inte bär avskrivningskostnaden för objektet och inte heller har någon köpoption efter hyresperiodens slut.
37 Den hänskjutande domstolen har ställt den första delen av den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2.2 b i direktiv 2006/123 ska tolkas så, att tjänster som tillhandahålls i enlighet med ett avtal om långtidsuthyrning av motorfordon vilka hyresvärden förvärvar på leasingtagarens begäran i syfte att hyra ut dem till leasingtagaren mot betalning av avgifter, utgör ”finansiella tjänster” i den mening som avses i denna bestämmelse.
38 Det framgår av artikel 2.2 b i direktiv 2006/123 att direktivet inte ska tillämpas på finansiella tjänster såsom bland annat tjänster som avser krediter, inbegripet tjänster som förtecknas i bilaga I till direktiv 2006/48.
39 Begreppet finansiella tjänster definieras varken i direktivet eller indirekt genom en hänvisning till medlemsstaternas nationella rättsordningar. Detta begrepp ska anses vara ett självständigt unionsrättsligt begrepp som ska tolkas enhetligt inom unionen, med beaktande inte bara av lydelsen i artikel 2.2 b i direktiv 2006/123, utan även av det sammanhang i vilket den ingår och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den ingår i (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2022, EUROAPTIEKA, C‑530/20, EU:C:2022:1014, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
40 För det första, eftersom tjänster som avser krediter nämns bland de exempel som räknas upp i denna bestämmelse, konstaterar domstolen att direktiv 2006/123 inte innehåller någon definition av begreppet kredit. I vanligt juridiskt språkbruk avser detta begrepp emellertid tillhandahållande av penningmedel, betalningsanstånd eller betalningsfaciliteter från kreditgivarens sida till kredittagaren för finansiering eller en senare betalning, vilket innebär att ett kreditavtal ska betraktas som ett avtal genom vilket en kreditgivare lämnar eller förbinder sig att lämna en konsument en kredit i form av betalningsanstånd, ett lån eller någon annan liknande betalningsfacilitet (dom av den 21 december 2023, BMW m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, punkt 144).
41 Av detta följer att ett avtal om finansiella tjänster som avser krediter kännetecknas av att det ingår som ett led i finansiering eller en senare betalning, med hjälp av medel eller betalningsanstånd eller betalningsfaciliteter som näringsidkaren tillhandahåller konsumenten för detta ändamål (dom av den 21 december 2023, BMW m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, punkt 145).
42 För att avgöra huruvida ett avtal om långtidsuthyrning av ett motorfordon avser krediter, och därför tillhandahållande av finansiella tjänster i den mening som avses i artikel 2.2 b i direktiv 2006/123, ska avtalets huvudföremål beaktas, och det ska således undersökas huruvida den kreditrelaterade delen har företräde framför den del som avser uthyrning eller tvärtom (dom av den 21 december 2023, BMW m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, punkt 147).
43 Ett avtal om långtidsuthyrning av motorfordon, enligt vilket konsumenten ska betala hyra för rätten att använda fordonet, kan således inte kvalificeras som ett avtal om finansiell tjänst, under förutsättning att avtalet inte åtföljs av en skyldighet att köpa fordonet i slutet av leasingperioden, att konsumenten inte bär den fullständiga avbetalningen av de kostnader som leverantören av fordonet har haft för förvärvet av fordonet, och att konsumenten inte bär de risker som är förknippade med fordonets restvärde vid avtalstidens utgång. Konsumentens skyldighet att ersätta fordonets värdeminskning om det vid återlämnandet konstateras att fordonets skick inte motsvarar dess ålder eller att den maximala körsträckan överskridits gör det inte heller möjligt att särskilja dessa typer av avtal (dom av den 21 december 2023, BMW m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, punkterna 148 och 149).
44 För det andra ska även bilaga I till direktiv 2013/36 beaktas, till vilken det hänvisas i artikel 2.2 b i direktiv 2006/123. I punkt 3 i denna bilaga nämns ”finansiell leasing” bland finansiella tjänster.
45 Domstolen konstaterar i detta avseende att direktiv 2013/36 inte innehåller någon definition av begreppet ”finansiell leasing” och inte heller någon hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för att fastställa innebörden eller räckvidden av detta begrepp. I enlighet med den rättspraxis till vilken det hänvisas i punkt 39 ovan ska detta begrepp följaktligen anses vara ett självständigt unionsrättsligt begrepp och tolkas enhetligt inom unionen. Härav följer att enbart den omständigheten att ett avtal om långtidsuthyrning av ett motorfordon inte omfattas av begreppet finansiell leasing, i den mening som avses i den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, inte i sig utesluter att detta avtal utgör ett avtal om finansiell leasing, i den mening som avses i punkt 3 i bilaga I till direktiv 2013/36, och således avser tillhandahållande av finansiella tjänster, i den mening som avses i artikel 2.2 b i direktiv 2006/123.
46 Begreppet ”finansiell leasing” i punkt 3 i bilaga I till direktiv 2013/36 ska således tolkas med beaktande av betydelsen av detta begrepp i vanligt juridiskt språkbruk, enligt vilket begreppet ”leasingavtal” omfattar ett avtal genom vilket den ena parten beviljar den andra parten en kredit för att finansiera hyresanvändningen av en vara som förstnämnda part förblir ägare till och som den andra parten vid avtalets utgång kan återlämna eller köpa. Härvid ska det preciseras att merparten av de fördelar och risker som följer av det lagstadgade ägandet övergår till den andra parten under avtalets hela löptid (dom av den 21 december 2023, BMW m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, punkt 134, och där angiven rättspraxis).
47 För det tredje, vad gäller det sammanhang i vilket artikel 2.2 b i direktiv 2006/123 ingår, ska skäl 33 i direktivet nämnas, av vilket det framgår att uthyrning av motorfordon utgör en tjänst som omfattas av direktivets tillämpningsområde och därför inte kan kvalificeras som en ”finansiell tjänst” i den mening som avses i artikel 2.2 b i direktivet.
48 För det fjärde, vad gäller det eftersträvade målet med att undanta finansiella tjänster från tillämpningsområdet för direktiv 2006/123, med hjälp av artikel 2.2 b i detta direktiv, framgår det av skäl 18 i samma direktiv att detta undantag motiveras av att sådan verksamhet omfattas av särskild unionslagstiftning. Såsom framgår av direktiv 2013/36 och förordning nr 575/2013, vilka utgör en del av denna särskilda lagstiftning, föreskriver direktiv 2013/36 tillsyn över vissa institutioners tillhandahållande av finansiella tjänster och fastställer tillsynskrav som dessa institut ska uppfylla.
49 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att operationell eller finansiell ”leasing” enligt nationell rätt skiljer sig från ett vanligt avtal om långtidsuthyrning genom att leasinggivaren inte är ursprunglig ägare till den uthyrda varan, utan förvärvar denna på hyrestagarens begäran, just för att hyra ut den till leasingtagaren.
50 Vid finansiell leasing förvärvar leasinggivaren visserligen äganderätten till en egendom och hyr därefter ut denna till leasingtagaren, varvid de avgifter som ska betalas enligt leasingavtalet används för att återbetala de medel som leasinggivaren har ställt till förfogande.
51 Det kan emellertid inte presumeras att alla avtal om långtidsuthyrning av motorfordon som leasinggivaren har köpt på leasingtagarens begäran för att hyra ut fordonet till leasingtagaren nödvändigtvis utgör avtal om finansiell leasing som avser tillhandahållande av en ”finansiell tjänst” i den mening som avses i artikel 2.2 b i direktiv 2006/123. Den omständigheten att leasinggivaren förvärvar fordonet på kundens uttryckliga begäran påverkar nämligen inte i sig frågan huruvida de tjänster som tillhandahålls enligt avtalet uppfyller något av de relevanta kriterier som räknas upp i punkt 43 ovan för att kvalificeras som finansiella tjänster.
52 Mot bakgrund av vad som anförts ovan i punkt 43 ska det dessutom understrykas att avsaknaden av en köpoption i ett avtal om långtidsuthyrning av ett fordon inte i sig kan anses vara tillräcklig för att de tjänster som tillhandahålls inom ramen för detta avtal inte ska anses vara finansiella.
53 Beroende på det uthyrda objektets art och dess värdeminskning är det nämligen möjligt att det efter en långvarig uthyrning kommer att ha förlorat i princip hela sitt värde, vilket innebär att hyrestagaren inte har något intresse av att bli ägare.
54 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första delen av den första frågan besvaras enligt följande: Artikel 2.2 b i direktiv 2006/123 ska tolkas så, att tjänster som tillhandahålls i enlighet med ett avtal om långtidsuthyrning av motorfordon som leasinggivaren köper på leasingtagarens begäran i syfte att hyra ut dem till leasingtagaren mot betalning av avgifter, inte utgör ”finansiella tjänster”, i den mening som avses i denna bestämmelse, såvida inte
– hyresavtalet är förenat med en skyldighet att köpa fordonet vid hyresperiodens slut,
– de avgifter som leasingtagaren erlägger i enlighet med avtalet syftar till att göra det möjligt för leasinggivaren att helt avskriva denna senares kostnader för att förvärva fordonet, eller
– avtalet innebär en överföring av de risker som är knutna till fordonets restvärde vid avtalets utgång.
Den andra frågan
55 Det framgår av domstolens praxis dels att varje nationell bestämmelse inom ett område som blivit föremål för fullständig harmonisering på unionsnivå ska bedömas mot bakgrund av harmoniseringsåtgärdens bestämmelser och inte mot bakgrund av de primärrättsliga bestämmelserna, dels att artiklarna 9–13 i direktiv 2006/123 utgör en uttömmande harmonisering vad gäller de tjänster som omfattas av deras tillämpningsområde (dom av den 14 juli 2016, Promoimpresa m.fl., C‑458/14 och C‑67/15, EU:C:2016:558, punkterna 59 och 61). Under dessa omständigheter, och såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 64 i sitt förslag till avgörande, ska den andra frågan prövas mot bakgrund av detta direktiv, utan att det är nödvändigt att hänvisa till artikel 49 FEUF om etableringsfriheten.
56 Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 9.1, 10.1 och 10.2 i direktiv 2006/123 ska tolkas så, att de utgör hinder för en bestämmelse i nationell rätt genom vilken det inrättas ett tillståndsförfarande, i den mening som avses i artikel 4 led 6 i detta direktiv, för tillhandahållande av tjänster som avser långtidsuthyrning av motorfordon och genom vilken den nationella myndighet som ansvarar för förvaltningen av detta förfarande är behörig att föreskriva krav och begränsningar för de företag som tillhandahåller sådana tjänster.
57 Det ska inledningsvis preciseras att den andra frågan, såsom framgår av dess lydelse, avser tillhandahållande av tjänster som avser långtidsuthyrning av motorfordon och inte av finansiella tjänster som tillhandahålls med stöd av ett avtal om sådan uthyrning. Sistnämnda tjänster är enligt artikel 2.2 b i direktiv 2006/123 undantagna från tillämpningsområdet för detta direktiv.
58 Domstolen erinrar om att medlemsstaterna, enligt artikel 9.1 i direktiv 2006/123, endast får kräva tillstånd för tillträde till och utövande av tjänsteverksamhet om tillståndsförfarandet inte diskriminerar tjänsteleverantören i fråga, om behovet därav är motiverat av tvingande hänsyn till allmänintresset och om det eftersträvade målet inte kan uppnås med en mindre begränsande åtgärd, bland annat för att en efterhandskontroll skulle ske för sent för att få någon reell verkan.
59 I förevarande fall ankommer det på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida dessa villkor är uppfyllda med avseende på det tillståndsförfarande som är aktuellt i det nationella målet, i den mån som det avser långtidsuthyrning av fordon som inte utgör en finansiell tjänst.
60 För det första, för att vägleda den hänskjutande domstolen i dess bedömning, ska det påpekas, såsom generaladvokaten har konstaterat i punkt 55 i sitt förslag till avgörande, att handlingarna i målet inte innehåller några uppgifter som tyder på att det förfarande som är aktuellt i det nationella målet är diskriminerande i förhållande till Autotechnica. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att i förekommande fall göra nödvändiga kontroller.
61 För det andra har myndigheten och den kroatiska regeringen i sina yttranden till domstolen gjort gällande att det i det nationella målet aktuella tillståndsförfarandet har som mål att skydda konsumenterna. Såsom framgår av artikel 4 led 8 i direktiv 2006/123 omfattas konsumentskyddet av de tvingande hänsyn till allmänintresset som kan åberopas för att motivera ett tillståndsförfarande i enlighet med artikel 9.1 i direktivet.
62 Det framgår emellertid inte att kroatisk rätt föreskriver ett tillståndsförfarande för att utöva verksamheter som liknar långtidsuthyrning av motorfordon, som till exempel korttidsuthyrning av sådana fordon. Det ska i detta hänseende påpekas att varken myndigheten eller den kroatiska regeringen i sina yttranden har åberopat några skäl som skulle kunna motivera denna särskilda behandling av enbart långtidsuthyrning av motorfordon.
63 Domstolen konstaterar dessutom att det tillståndsförfarande som är aktuellt i det nationella målet administreras av myndigheten, vilken enligt nationell rätt är behörig att utöva tillsyn över den finansiella verksamheten. Myndigheten och den kroatiska regeringen har i sina yttranden inte heller anfört några skäl som skulle kunna motivera att en sådan nationell myndighet administrerar ett tillståndsförfarande som omfattar tillhandahållande av icke-finansiella tjänster.
64 Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att, med hänsyn till att det tillståndsförfarande som är aktuellt i det nationella målet endast omfattar långtidsuthyrning av motorfordon och inte andra liknande tjänster, och med hänsyn till att detta förfarande administreras av en nationell myndighet med ansvar för tillsyn över finansiella tjänster, kontrollera huruvida detta förfarande kan anses vara motiverat av strävan efter att uppnå målet med att skydda konsumenterna.
65 För det tredje, om så är fallet, är det fortfarande nödvändigt att, i enlighet med artikel 9.1 c i direktiv 2006/123 jämförd med skäl 54 i detta, kontrollera huruvida målet att skydda konsumenterna i förevarande fall inte kan uppnås genom en mindre ingripande åtgärd, såsom regelbundna kontroller av företag som tillhandahåller tjänster som består i långtidsuthyrning av motorfordon.
66 För det fjärde, om det visar sig att det i det nationella målet aktuella tillståndsförfarandet uppfyller de villkor som föreskrivs i artikel 9.1 i direktiv 2006/123, ankommer det alltjämt på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida detta förfarande, i enlighet med artikel 10.1 och 10.2 i direktivet, grundar sig på kriterier som reglerar utövandet av det utrymme för skönsmässig bedömning som den behöriga myndigheten, i förevarande fall myndigheten, har för sin förvaltning. Dessa kriterier är tydliga och entydiga, öppna för insyn och tillgängliga, offentliggjorda i förväg, objektiva, icke-diskriminerande, motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset, såsom det konsumentskydd som myndigheten och den kroatiska regeringen har åberopat, samt proportionella i förhållande till detta syfte.
67 Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska den andra frågan besvaras enligt följande: Artiklarna 9.1, 10.1 och 10.2 i direktiv 2006/123 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som dels inrättar ett tillståndsförfarande, i den mening som avses i artikel 4 led 6 i detta direktiv, för tillhandahållande av tjänster som avser långtidsuthyrning av motorfordon inom ramen för ett avtal som inte avser tillhandahållande av finansiella tjänster, i den mening som avses i artikel 2.2 b i detta direktiv, dels ger den nationella myndighet som ansvarar för förvaltningen av detta förfarande behörighet att föreskriva krav och begränsningar för de företag som tillhandahåller sådana tjänster, under förutsättning att nämnda förfarande uppfyller de krav som föreskrivs i artiklarna 9.1, 10.1 och 10.2 i samma direktiv.
Den tredje frågan
68 Mot bakgrund av vad som anförts ovan i punkt 55 och svaret på den andra frågan saknas anledning att besvara den tredje frågan, eftersom den avser en gränsöverskridande situation som omfattas av artikel 49 FEUF.
Rättegångskostnader
69 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:
1) Artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden
ska tolkas så,
att tjänster som tillhandahålls i enlighet med ett avtal om långtidsuthyrning av motorfordon som leasinggivaren köper på leasingtagarens begäran i syfte att hyra ut dem till leasingtagaren mot betalning av avgifter, inte utgör ”finansiella tjänster”, i den mening som avses i denna bestämmelse, såvida inte
– hyresavtalet är förenat med en skyldighet att köpa fordonet vid hyresperiodens slut,
– de avgifter som leasingtagaren erlägger i enlighet med avtalet syftar till att göra det möjligt för leasinggivaren att helt avskriva denna senares kostnader för att förvärva fordonet, eller
– avtalet innebär en överföring av de risker som är knutna till fordonets restvärde vid avtalets utgång.
2) Artiklarna 9.1, 10.1 och 10.2 i direktiv 2006/123
ska tolkas så,
att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som dels inrättar ett tillståndsförfarande, i den mening som avses i artikel 4 led 6 i detta direktiv, för tillhandahållande av tjänster som avser långtidsuthyrning av motorfordon inom ramen för ett avtal som inte avser tillhandahållande av finansiella tjänster, i den mening som avses i artikel 2.2 b i detta direktiv, dels ger den nationella myndighet som ansvarar för förvaltningen av detta förfarande behörighet att föreskriva krav och begränsningar för de företag som tillhandahåller sådana tjänster, under förutsättning att nämnda förfarande uppfyller de krav som föreskrivs i artiklarna 9.1, 10.1 och 10.2 i samma direktiv.
Underskrifter