DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)
den 2 mars 2023 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Skydd för arbetstagares hälsa och säkerhet – Arbetstidens förläggning – Artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Direktiv 2003/88/EG – Artiklarna 3 och 5 – Dygnsvila och veckovila – Nationell lagstiftning som föreskriver minst 42 timmars veckovila – Skyldighet att bevilja dygnsvilan – Villkor för beviljande”
I mål C‑477/21,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Miskolci Törvényszék (Domstolen i Miskolc, Ungern) genom beslut av den 28 juni 2021, som inkom till domstolen den 3 augusti 2021, i målet
IH
mot
Máv-Start Vasúti Személyszállító Zrt.
meddelar
DOMSTOLEN (andra avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden A. Prechal samt domarna M.L. Arastey Sahún (referent), F. Biltgen, N. Wahl och J. Passer,
generaladvokat: G. Pitruzzella,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– IH, genom L. Tóth, ügyvéd,
– Máv-Start Vasúti Személyszállító Zrt., genom S. Szabó och I. Tóthné Pelle, ügyvédek,
– Ungerns regering, genom Zs. Biró-Tóth och M.Z. Fehér, båda i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom D. Recchia och K. Talabér-Ritz, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 13 oktober 2022 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 3 och 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9) och artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan IH och hans arbetsgivare, Máv-Start Vasúti Személyszállító Zrt. (nedan kallat Máv-Start), angående beviljande av perioder för dygnsvila i samband med beviljande av perioder för veckovila.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 Enligt artikel 1.1 i direktiv 2003/88 föreskrivs i detta direktiv ”minimikrav på säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstiden”.
4 I artikel 3 i direktivet, med rubriken ”Dygnsvila”, fastställs följande:
”Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får minst elva timmars sammanhängande ledighet per 24‑timmarsperiod.”
5 I artikel 5 i samma direktiv, med rubriken ”Veckovila”, föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare under varje period om sju dagar får minst 24 timmars sammanhängande ledighet plus den elva timmars dygnsvila som avses i artikel 3.
Om sakliga, tekniska eller arbetsorganisatoriska förhållanden berättigar det får en ledighet om minst 24 timmar tillämpas.”
6 Artikel 15 i samma direktiv, med rubriken ”Gynnsammare bestämmelser”, har följande lydelse:
”Detta direktiv skall inte påverka medlemsstaternas rätt att tillämpa eller införa lagar eller andra författningar som bättre skyddar arbetstagarnas hälsa och säkerhet eller underlättar eller tillåter tillämpningen av kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter som bättre skyddar arbetstagarnas hälsa och säkerhet.”
Ungersk rätt
Lagen om arbete
7 I 104 § punkt 1 i munka törvénykönyvéről szóló 2012. évi I. törvény (lag nr 1 av år 2012 om införande av lagen om arbete (Magyar Közlöny 2012/2.) (nedan kallad lagen om arbete) föreskrivs följande:
”Minst elva timmars sammanhängande ledighet ska ges mellan en arbetsdags slut och påföljande arbetsdags början (nedan kallad dygnsvila).”
8 I 105 § punkt 1 i samma lag föreskrivs följande:
”Två vilodagar beviljas per vecka (dagar för veckovila). Veckovilan kan också fördelas på olika sätt.”
9 I 106 § i nämnda lag anges följande:
”1. Arbetstagaren får beviljas minst 48 timmars sammanhängande veckovila varje vecka i stället för veckovisa vilodagar.
…
3. Vid varierande arbetstid får arbetstagaren beviljas minst 40 timmars sammanhängande veckovila, inklusive en kalenderdag, i stället för den veckovila som föreskrivs i punkt 1 och med förbehåll för att punkt 2 tillämpas i tillämpliga delar. Arbetstagaren ska i genomsnitt beviljas minst 48 timmars veckovila, med utgångspunkt i planeringen av arbetstiden eller beräkningsperioden.”
Lag nr CLXXXIII av år 2005 om järnvägstrafik
10 I 68/A § punkt 4 a i vasúti közlekedésről szóló 2005. évi CLXXXIII. törvény (lag nr CLXXXIII av år 2005 om järnvägstrafik) (Magyar Közlöny 2005/172.) föreskrivs följande:
”Med avvikelse från vad som föreskrivs i punkterna 1–3 ska bestämmelserna i 68/B § punkt 1 … även tillämpas på lokförare som inte betraktas som mobil järnvägspersonal i gränsöverskridande driftskompatibel trafik.”
11 I 68/B § punkt 1 i nämnda lag anges följande:
”Mobil järnvägspersonal i gränsöverskridande driftskompatibel trafik ska ges minst tolv timmars sammanhängande dygnsvila i hemmet per 24-timmarsperiod.”
Kollektivavtalet
12 Enligt 46 § punkt 1 i det kollektivavtal som har ingåtts mellan Máv-Start och fackföreningarna (nedan kallat kollektivavtalet) ska lokförare få tolv timmars dygnsvila (dygnsvila i hemmet), vilken ska räknas från det att lokföraren kommer hem till bostaden och fram till det att denne lämnar bostaden för att åka till arbetet (restid).
13 Enligt 47 § punkt 1 i kollektivavtalet ska lokförare ha rätt till två vilodagar per vecka, vilka ska ges på ett sådant sätt att lokförarna får minst 48 timmars sammanhängande vila mellan två tjänstgöringsperioder.
14 I 47 § punkt 4 i kollektivavtalet föreskrivs att i enlighet med 106 § lagen om arbete får lokförare ges en sammanhängande viloperiod på minst 42 timmar i veckan, i stället för de vilodagar som föreskrivs i punkt 1. I sådana fall ska arbetstagaren beviljas en genomsnittlig veckovila på minst 48 timmar, med utgångspunkt i planeringen av arbetstiden.
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
15 IH är anställd som lokförare av Máv-Start. Hans arbetsplats är Máv-Starts driftsställe i Miskolc (Ungern). IH utför sitt arbete uteslutande i Ungern.
16 IH omfattas av kollektivavtalet. Hans anställning bygger på en månatlig arbetstidsplanering i vilken det inte fastställs några specifika dagar med veckovila utan i stället en veckovila som arbetsgivaren beviljar utifrån en veckoreferensperiod.
17 Enligt kollektivavtalet gav Máv-Start IH en dygnsvila på tolv timmar mellan två arbetspass, med ett schablontillägg på två gånger trettio minuter för restid.
18 Dessutom beviljade Máv-Start IH en veckovila om minst 48 timmar i följd. När det för en viss vecka inte var möjligt att bevilja en sådan vila, gav Máv-Start honom en oavbruten viloperiod på minst 42 timmar, så att han fick en genomsnittlig veckovila om minst 48 timmar genom en månatlig planering av arbetstiden.
19 När IH beviljades veckovila, liksom när han tog ut semester, beviljades han varken dygnsvila eller restid.
20 IH väckte talan vid den hänskjutande domstolen, Miskolci Törvényszék (Domstolen i Miskolc, Ungern), för att erhålla obetald lön och gjorde gällande att han hade rätt till dygnsvila omedelbart före eller efter sin veckovila eller semester.
21 Máv-Start har inför den domstolen gjort gällande att dygnsvilan ska beviljas mellan två arbetspass som följer på varandra under en och samma 24-timmarsperiod, men inte när inget arbetspass är inplanerat, exempelvis under veckovila eller semesterledighet. Enligt den hänskjutande domstolen motiveras detta av syftet med dygnsvilan, vilket är att ge arbetstagaren möjlighet att återhämta sig mellan två arbetspass. Dessutom är det under varje period om sju dagar nödvändigt att bevilja en längre veckovila, vilken ersätter dygnsvilan.
22 Den hänskjutande domstolen har påpekat att kollektivavtalet, med stöd av bemyndiganden i enlighet med direktiv 2003/88 och lagen om arbete, avviker från bestämmelserna om dygnsvila och veckovila till fördel för arbetstagarna.
23 Dygnsvilan uppgår nämligen till tolv timmar, alltså mer än den minimiperiod på elva timmar som föreskrivs i artikel 3 i direktiv 2003/88, och arbetstagaren kan dessutom tillbringa hela den tiden i hemmet tack vare schablonrestiden.
24 Vad gäller veckovilan har den hänskjutande domstolen uppgett att den ungerska språkversionen av artikel 5 i direktiv 2003/88 skiljer sig något från den engelska, den tyska och den franska språkversionen, bland annat såtillvida att begreppet ”veckovila” i den mening som avses i artikel 5 i den ungerska språkversionen definieras så, att varje arbetstagare under varje period om sju dagar ska få en minsta sammanhängande viloperiod på 24 timmar ”och dessutom” (”továbbá”) de elva timmars dygnsvila som föreskrivs i artikel 3. I den engelska, den tyska och den franska språkversionen används orden ”plus”, ”zuzüglich” respektive ”s’ajoutent” i stället för ”och dessutom”.
25 Den hänskjutande domstolen undrar således om begreppet ”veckovila” ska tolkas så, att det efter den sammanhängande viloperioden på minst 24 timmar fortfarande finns anledning att bevilja dygnsvilan om minst 11 timmar, eller, vilken är den uppfattning den lutar åt, att perioderna på 24 timmar respektive 11 timmar ska läggas samman till en minsta veckovila och att arbetstagaren således allt som allt har rätt till minst 35 timmars sammanhängande veckovila.
26 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att den ungerska lagstiftningen fastställer veckovilan till 48 timmar, med ett minimum på 42 timmar, och att begreppet veckovila såsom det används i lagen om arbete och i kollektivavtalet inte hänvisar till vare sig dygnsvilan eller dess längd.
27 Slutligen vill den hänskjutande domstolen få klarlagt om dygnsvilan ska beviljas mellan slutet av en arbetsdag och början på arbetet dagen efter (eller, samma dag, mellan slutet av ett arbetspass och början av det påföljande arbetspasset) eller mer allmänt mellan slutet av en arbetsdag och början av nästa arbetsdag, även om den påbörjas först flera dagar senare.
28 Mot denna bakgrund beslutade Miskolci Törvényszék (Domstolen i Miskolc) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1) Ska artikel 5 i [direktiv 2003/88] jämförd med artikel 31.2 i stadgan tolkas så, att dygnsvilan enligt artikel 3 [i det direktivet] ingår i veckovilan?
2) … Ska artikel 5 i [direktiv 2003/88] jämförd med artikel 31.2 i stadgan tolkas så, att den i enlighet med syftet med direktivet endast föreskriver den minsta tillåtna veckovilan, det vill säga att veckovilan ska omfatta minst 35 sammanhängande timmar, om inte sakliga, tekniska eller arbetsorganisatoriska förhållanden förhindrar det?
3) Ska artikel 5 i [direktiv 2003/88] jämförd med artikel 31.2 i stadgan tolkas så, att när medlemsstatens nationella rätt och det tillämpliga kollektivavtalet föreskriver att varje arbetstagare ska få minst 42 timmars sammanhängande veckovila, ska arbetstagaren efter det att arbete utförts på den arbetsdag som föregår veckovilan även få den tolv timmars dygnsvila som utöver veckovilan garanteras i den berörda medlemsstaten och i det tillämpliga kollektivavtalet, om inte sakliga, tekniska eller arbetsorganisatoriska förhållanden förhindrar det?
4) Ska artikel 3 i [direktiv 2003/88] jämförd med artikel 31.2 i stadgan tolkas så, att arbetstagaren även har rätt till en minsta viloperiod under en 24-timmarsperiod om denne av något skäl inte behöver arbeta under de följande 24 timmarna?
5) Om fråga 4 besvaras jakande, ska då artiklarna 3 och 5 i [direktiv 2003/88] jämförda med artikel 31.2 i stadgan tolkas så, att dygnsvilan ska beviljas före veckovilan?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första och den andra frågan
29 Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artikel 5 i direktiv 2003/88 jämförd med artikel 31.2 i stadgan ska tolkas så, att den dygnsvila som föreskrivs i artikel 3 i direktivet utgör en del av den veckovila som avses i artikel 5 eller huruvida denna sistnämnda artikel endast fastställer minimiperioden för veckovila.
30 Domstolen erinrar inledningsvis om att direktiv 2003/88, genom att föreskriva en rätt för varje arbetstagare till dygnsvila och veckovila, preciserar den grundläggande rättighet som uttryckligen slås fast i artikel 31.2 i stadgan. Direktivet ska följaktligen tolkas mot bakgrund av nämnda artikel 31.2. Av detta följer bland annat att bestämmelserna i direktiv 2003/88 inte kan tolkas restriktivt till förfång för de rättigheter som arbetstagaren har enligt direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2021, Radiotelevizija Slovenija (Jour på en avlägsen plats), C‑344/19, EU:C:2021:182, punkt 27 och där angiven rättspraxis).
31 När domstolen besvarar de frågor som ställts ska den därför tolka direktivet med beaktande av vikten av varje arbetstagares grundläggande rätt till en begränsning av arbetstiden samt till dygns- och veckovila (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 maj 2019, CCOO, C‑55/18, EU:C:2019:402, punkt 33).
32 Det ska även erinras om att syftet med direktiv 2003/88 är att föreskriva minimikrav för att främja förbättringar av arbetstagares levnads- och arbetsvillkor genom tillnärmning av nationella bestämmelser om bland annat arbetstid. Syftet med denna harmonisering på unionsnivå av arbetstidens förläggning är att säkerställa ett bättre skydd för arbetstagarnas säkerhet och hälsa genom att arbetstagarna ges minimitider för vila, särskilt dygnsvila och veckovila (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juni 2020, Fetico m.fl., C‑588/18, EU:C:2020:420, punkterna 26 och 27 och där angiven rättspraxis).
33 Medlemsstaterna är således, enligt artiklarna 3 och 5 i direktiv 2003/88, skyldiga att vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får minst elva timmars sammanhängande ledighet per 24-timmarsperiod och, under varje period om sju dagar, minst 24 timmars sammanhängande ledighet plus den elva timmars dygnsvila som avses i artikel 3 (dom av den 14 maj 2019, CCOO, C‑55/18, EU:C:2019:402, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
34 För att säkerställa att direktiv 2003/88 ges full verkan är det därför nödvändigt att medlemsstaterna säkerställer att dessa minimitider för vila iakttas (dom av den 14 maj 2019, CCOO, C‑55/18, EU:C:2019:402, punkt 40).
35 Med beaktande av det huvudsakliga målet med direktiv 2003/88, nämligen att säkerställa ett effektivt skydd av arbetstagarnas levnads- och arbetsvillkor och bättre skydd av deras säkerhet och hälsa, är medlemsstaterna således skyldiga att se till att den ändamålsenliga verkan av dessa rättigheter garanteras fullt ut, genom att se till att bestämmelserna om minimitider för dygnsvila och veckovila enligt direktivet faktiskt iakttas. Av detta följer att de bestämmelser som medlemsstaterna antar för att säkerställa genomförandet av kraven i direktiv 2003/88 inte får leda till att de rättigheter som anges i artikel 31.2 i stadgan och i artiklarna 3 och 5 i det direktivet förlorar sitt innehåll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 maj 2019, CCOO, C‑55/18, EU:C:2019:402, punkterna 42 och 43).
36 Enligt domstolens praxis ska arbetstagaren nämligen anses vara den svagare avtalsparten i anställningsförhållandet, vilket medför att det är nödvändigt att frånta arbetsgivaren möjligheten att inskränka arbetstagarens rättigheter (dom av den 14 maj 2019, CCOO, C‑55/18, EU:C:2019:402, punkt 44 och där angiven rättspraxis).
37 Det är mot bakgrund av dessa överväganden som domstolen ska pröva huruvida den dygnsvila som avses i artikel 3 i direktiv 2003/88 ingår i den veckovila som avses i artikel 5.
38 Det ska i detta hänseende för det första påpekas att direktivet föreskriver rätten till dygnsvila respektive rätten till veckovila i två skilda bestämmelser, nämligen artikel 3 respektive artikel 5. Det visar att det rör sig om två fristående rättigheter som, såsom generaladvokaten påpekat i punkterna 49–51 i sitt förslag till avgörande, har olika syften. Syftet med dygnsvilan är att arbetstagaren ska kunna lämna sin arbetsmiljö under ett visst antal timmar. Den tiden ska vara sammanhängande och följa direkt efter ett arbetspass. Syftet med veckovilan är att arbetstagaren ska ges möjlighet till vila under varje sjudagarsperiod.
39 Arbetstagarna ska följaktligen tillförsäkras möjligheten att faktiskt åtnjuta var och en av dessa rättigheter.
40 För det andra ska det erinras om att, såsom framgår av den praxis från domstolen som punkt 35 ovan hänvisar till, de närmare bestämmelser som medlemsstaterna fastställer för att säkerställa genomförandet av bestämmelserna i direktiv 2003/88 inte får leda till att de rättigheter som slås fast i artikel 31.2 i stadgan och i artiklarna 3 och 5 i direktivet förlorar sitt innehåll. Domstolen konstaterar i detta avseende att en tolkning enligt vilken dygnsvilan utgör en del av veckovilan skulle innebära att den rätt till dygnsvila som avses i artikel 3 urholkades, genom att arbetstagaren berövades möjligheten att faktiskt utnyttja den dygnsvila som föreskrivs i denna bestämmelse när denne utnyttjar sin rätt till veckovila.
41 Det ska i detta hänseende konstateras att artikel 5 första stycket i direktivet inte endast generellt fastställer en minimiperiod för rätten till veckovila, utan preciserar att till denna period tillkommer den period som ska beviljas som dygnsvila. Därmed betonas att dessa båda rättigheter är fristående. Detta bekräftar att rätten till veckovila i förekommande fall inte, i förvarande fall, omfattar den period som motsvarar rätten till dygnsvila, utan ska beviljas utöver den sistnämnda rätten.
42 Det är dessutom viktigt att den ändamålsenliga verkan av de rättigheter som arbetstagarna ges genom direktiv 2003/88 säkerställs i sin helhet, vilket med nödvändighet innebär en skyldighet för medlemsstaterna att garantera efterlevnaden av samtliga minimikrav som föreskrivs i direktivet (dom av den 11 april 2019, Syndicat des cadres de la sécurité intérieure, C‑254/18, EU:C:2019:318, punkt 33).
43 Av detta följer att den dygnsvila som föreskrivs i artikel 3 i direktiv 2003/88 inte ska läggas samman med de 24 timmars vila som avses i artikel 5 i direktivet så att det blir en total veckovila på minst 35 timmar, utan att den i stället tillkommer utöver den fristående, separata veckovilan på minst 24 timmar som föreskrivs i den bestämmelsen.
44 Av det ovan anförda följer att artikel 5 i direktiv 2003/88 jämförd med artikel 31.2 i stadgan ska tolkas så, att den dygnsvila som föreskrivs i artikel 3 i direktivet inte ingår i den veckovila som avses i nämnda artikel 5, utan tillkommer utöver denna.
Den tredje frågan
45 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 3 och 5 i direktiv 2003/88 jämförda med artikel 31.2 i stadgan ska tolkas så, att när nationell lagstiftning föreskriver en veckovila på över 35 timmar i följd, ska den dygnsvila som garanteras i artikel 3 i direktivet beviljas arbetstagaren utöver denna period.
46 I begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen påpekat dels att begreppet veckovila används i den aktuella nationella lagstiftningen, där den i princip fastställs till 48 timmar och inte får vara kortare än 42 timmar, dels att denna lagstiftning inte innehåller någon hänvisning till vare sig dygnsvila eller dess längd. Denna veckovila har emellertid en längd som överstiger 35 timmar till följd av att den kortaste viloperioden på 24 timmar enligt artikel 5 i direktiv 2003/88 och den kortaste viloperioden på 11 timmar enligt artikel 3 i samma direktiv läggs samman.
47 Det ska understrykas att artikel 5 i direktiv 2003/88 inte innehåller någon hänvisning till medlemsstaternas nationella rätt. De termer som används i den artikeln ska därför förstås som självständiga unionsrättsliga begrepp och ges en enhetlig tolkning inom unionen, oberoende av de beteckningar som används av medlemsstaterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2017, Maio Marques da Rosa, C‑306/16, EU:C:2017:844, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
48 Av detta följer att begreppet veckovila i den aktuella nationella lagstiftningen saknar betydelse för tolkningen av artikel 5 i direktiv 2003/88.
49 Med detta utrett ska det erinras om att den minsta veckovila som föreskrivs i denna bestämmelse är 24 timmar i följd. Enligt artikel 15 i direktivet får medlemsstaterna emellertid tillämpa eller införa lagar eller andra författningar som bättre skyddar arbetstagarnas hälsa och säkerhet eller underlättar eller tillåter tillämpningen av kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter som bättre skyddar arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Den berörda arbetstagaren beviljades således, i enlighet med det tillämpliga kollektivavtalet, en veckovila om minst 42 timmar. Den tid för veckovila som beviljas utöver det minimum som föreskrivs i artikel 5 i direktiv 2003/88 regleras i ett sådant fall inte av direktivet utan av nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 november 2019, TSN och AKT, C‑609/17 och C‑610/17, EU:C:2019:981, punkterna 34 och 35).
50 Den omständigheten att det finns bestämmelser om veckovila som är förmånligare än vad direktiv 2003/88 anger som minimikrav kan emellertid inte frånta arbetstagaren andra rättigheter som denne har enligt direktivet, närmare bestämt rätten till dygnsvila.
51 Som framgår av domstolens praxis får en medlemsstats utövande av sin egen befogenhet inte inverka menligt på det minimiskydd som arbetstagarna har enligt direktivet, särskilt inte på arbetstagarnas möjlighet att faktiskt tillgodogöra sig de minimiperioder med dygnsvila som de har enligt artikel 3 i direktivet (se, analogt, dom av den 4 juni 2020, Fetico m.fl., C‑588/18, EU:C:2020:420, punkt 32).
52 För att arbetstagarna faktiskt ska kunna utnyttja den rätt till dygnsvila som slås fast i artikel 31.2 i stadgan och i artikel 3 i direktiv 2003/88 måste denna rättighet följaktligen beviljas oberoende av den veckovisa vilotid som föreskrivs i tillämplig nationell lagstiftning.
53 Av detta följer att den tredje frågan ska besvaras så, att artiklarna 3 och 5 i direktiv 2003/88 jämförda med artikel 31.2 i stadgan ska tolkas så, att när nationell lagstiftning föreskriver en veckovila på över 35 timmar i följd, ska den dygnsvila som garanteras i artikel 3 i direktivet beviljas arbetstagaren utöver denna period.
Den fjärde och den femte frågan
54 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde och den femte frågan, vilka ska prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artikel 3 i direktiv 2003/88 jämförd med artikel 31.2 i stadgan ska tolkas så, att en arbetstagare som beviljas veckovila även har rätt till en dygnsvila som föregår nämnda veckovila.
55 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att Máv-Start i förevarande fall beviljade en dygnsvila endast om ett nytt arbetspass var inplanerat inom 24 timmar efter det att ett arbetspass avslutades. Om det inte fanns något arbetspass inplanerat, exempelvis under veckovila eller semester, anser Máv-Start att det inte längre fanns någon skyldighet att bevilja dygnsvilan.
56 Det följer av domstolens praxis att arbetstagaren, för att kunna vila sig på ett effektivt sätt, måste ha möjlighet att dra sig undan från sin arbetsmiljö under ett visst antal timmar, som utöver att vara sammanhängande också ska följa direkt efter ett arbetspass, för att denne ska kunna koppla av och bli kvitt den trötthet som hänger samman med utförandet av arbetsuppgifterna (dom av den 14 oktober 2010, Union syndicale Solidaires Isère, C‑428/09, EU:C:2010:612, punkt 51 och där angiven rättspraxis).
57 Av detta följer att varje arbetstagare ska få åtnjuta dygnsvila omedelbart efter ett arbetspass, och detta oberoende av huruvida denna viloperiod kommer att följas av ett arbetspass eller inte. När dygnsvilan och veckovilan beviljas direkt efter varandra kan dessutom veckovilan inte börja löpa förrän arbetstagaren har fått sin dygnsvila.
58 Under dessa omständigheter ska den fjärde och den femte frågan besvaras på följande sätt. Artikel 3 i direktiv 2003/88 jämförd med artikel 31.2 i stadgan ska tolkas så, att när en arbetstagare beviljas veckovila, har arbetstagaren även rätt till dygnsvila före denna veckovila.
Rättegångskostnader
59 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:
1) Artikel 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden jämförd med artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
ska tolkas så,
att den dygnsvila som föreskrivs i artikel 3 i direktivet inte ingår i den veckovila som avses i nämnda artikel 5, utan tillkommer utöver denna.
2) Artiklarna 3 och 5 i direktiv 2003/88 jämförda med artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
ska tolkas så,
att när nationell lagstiftning föreskriver en veckovila på över 35 timmar i följd, ska den dygnsvila som garanteras i artikel 3 i direktivet beviljas arbetstagaren utöver denna period.
3) Artikel 3 i direktiv 2003/88 jämförd med artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
ska tolkas så,
att när en arbetstagare beviljas veckovila, har arbetstagaren även rätt till dygnsvila före denna veckovila.
Underskrifter