Överklagande ingett den 17 november 2016 av Sun Pharmaceutical Industries Ltd, tidigare Ranbaxy Laboratories Ltd, Ranbaxy (UK) Ltd, av den dom som tribunalen (nionde avdelningen) meddelade den 8 september 2016 i mål T-460/13, Sun Pharmaceutical Industries Ltd, formerly Ranbaxy Laboratories Ltd, Ranbaxy (UK) Ltd mot Europeiska kommissionen
(Mål C-586/16 P)
Rättegångsspråk: engelska
Parter
Klagande: Sun Pharmaceutical Industries Ltd, tidigare Ranbaxy Laboratories Ltd, Ranbaxy (UK) Ltd (ombud: R. Vidal, A. Penny, Solicitors, B. Kennelly QC, Barrister)
Övrig part i målet: Europeiska kommissionen
Klagandens yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen ska
upphäva tribunalens dom i mål T-460/13 såvitt den ogillade klagandens yrkande om ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut av den 19 juni 2013 i ärende COMP/39226 – Lundbeck (citalopram), varigenom konkurrensbegränsning genom syfte enligt artikel 101.1 FEUF och artikel 53 FEU fastställdes, i den del det avser klaganden,
ogiltigförklara artikel 1.4 i beslutet i den del det avser klaganden,
ogiltigförklara artikel 2.4 i beslutet i den del den ålägger klaganden böter, eller, i andra hand, nedsätta bötesbeloppet, och
förplikta kommissionen att ersätta klagandens rättegångskostnader avseende förevarande förfarande samt andra åtgärder domstolen finner lämpliga.
Grunder och huvudargument
Tribunalen tillämpade felaktigt den prövning som ska tillämpas för att styrka ”konkurrensbegränsning genom syfte” enligt artikel 101.1, såsom den fastställts av Europeiska unionens domstol i Cartes Bancaries/kommissionen C-67/13 P, ECLI: EU:C:2014:2204 (”Cartes Bancaires”). Avtalet mellan klaganden och H. Lundbeck A/S (”Lundbeck”) som trädde i kraft den 16 juni 2002 (”avtalet”2) var inte i sig skadligt för konkurrensen. Dess syfte var vid första påseende att avgöra en patenttvist mellan klaganden och Lundbeck. Det skulle krävas att kommissionen undersökte avtalets effekter för att avgöra huruvida det faktiskt var skadligt för konkurrensen.
Tribunalen missuppfattade uppenbart bevisningen som var tillgänglig i målet då den fann att det förelåg materiell ”potentiell konkurrens” vid den relevanta tidpunkten för avtalet. Kommissionen var skyldig att styrka att klaganden hade en verklig konkret möjlighet att komma in på marknaden på ett ekonomiskt hållbart sätt. Bevisningen visade att a) det fanns ingen verklig eller konkret möjlighet för klaganden att komma in på marknaden innan avtalet hade löpt ut, vare sig objektivt sett eller beträffande ekonomisk genomförbarhet, och b) under förhandlingarna som ledde fram till avtalet hade klaganden inte något incitament till att vara sanningsenlig avseende dess villighet att komma in på marknaden utan lurade Lundbeck till att samtycka både till att Lundbeck skulle tillhandahålla sin egen produkt till klaganden till ett rabatterat pris och göra en betalning till klaganden. Detta gjorde det möjligt för klaganden att omedelbart komma in på marknaden, vilket de annars aldrig hade kunnat göra. Tribunalen underlät att beakta skillnaden mellan klaganden och de övriga generikaproducenterna som ingick avtal med Lundbeck, vilket är anledningen till varför klaganden inte hade någon verklig och konkret möjlighet att beviljas godkännande för försäljning inom avtalets tidsram.
Under alla förhållanden skulle klaganden inte ha ålagts böter. Vid tidpunkten för avtalets ingående ansågs inte ett sådant avtal enligt kommissionens riktlinjer som ”konkurrensbegränsning genom syfte”. Detta var ett fall utan föregångare där Lundbeck vid första påseende var skyddat mot konkurrens genom sina patent och regelmässiga hinder och klagaden faktiskt förbättarde sin förmåga att konkurrera med Lundbeck på den aktuella marknaden genom att få rabatterad tillgång till Lundbecks produkt som klaganden kunde märka som sin egen. Genom de böter klaganden ålagts beaktades inte den omständigheten att denna typ av åsidosättande var ny och kommissionens orimliga försening: klaganden kunde med lätthet ha underrättats om utredningen mer än fem år innan denne faktiskt underrättades härom.
____________