DOMSTOLENS DOM (sjätte avdelningen)
den 8 juli 1999 (1)
Överklagande - Kommissionens arbetsordning - Förfarande för
kommissionsledamöternas antagande av ett beslut i kollegium -
Konkurrensregler tillämpliga på företag - Begreppen avtal och samordnat
förfarande - Ett företags ansvar vad avser hela överträdelsen - Ansvar för
överträdelsen - Böter
I mål C-49/92 P,
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske chefsrådgivaren
G. Marenco, i egenskap av ombud, delgivningsadress: rättstjänsten, Carlos Gómez
de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,
angående överklagande av dom meddelad den 17 december 1991 av
förstainstansrätten (första avdelningen) i mål T-6/89, Enichem Anic mot
kommissionen (REG 1991, s. II-1623; svensk specialutgåva, volym 11), i vilket det
förs talan om upphävande av denna dom,
i vilket den andra parten är:
Anic Partecipazioni SpA, tidigare Anic SpA, därefter Enichem Anic SpA, Palermo
(Italien), företrätt av advokaterna M. Siragusa och G. Guarino, Rom, och
advokaterna G. Scassellati Sforzolino och F.M. Moretti, Bologna, delgivningsadress:
advokatbyrån Arendt och Medernach, 8-10, rue Mathias Hardt, Luxemburg,
sökande i första instans,
meddelar
DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden P.J.G. Kapteyn samt domarna G. Hirsch,
G.F. Mancini (referent), J.L. Murray och H. Ragnemalm,
generaladvokat: G. Cosmas,
justitiesekreterare: biträdande justitiesekreteraren H. von Holstein och
avdelningsdirektören D. Louterman-Hubeau,
med hänsyn till förhandlingsrapporten,
efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid sammanträdet
den 12 mars 1997,
och efter att den 15 juli 1997 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
- 1.
- Europeiska gemenskapernas kommission har genom ansökan, som inkom till
domstolens kansli den 19 februari 1992, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan för
domstolen ingett ett överklagande av dom meddelad den 17 december 1991 av
Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt i mål T-6/89, Enichem Anic mot
kommissionen (REG 1991, s. II-1623, svensk specialutgåva, volym 11, nedan kallad
den överklagade domen), i vilken förstainstansrätten delvis ogiltigförklarat artikel 1
i kommissionens beslut 86/398/EEG av den 23 april 1986 om ett förfarande för
tillämpning av artikel 85 i EEG-fördraget (IV/31.149-Polypropen) (EGT L 230, s.1
[beslutet är inte tillgängligt på svenska], nedan kallat polypropenbeslutet), och
fastställt det belopp som ålagts motparten i artikel 3 i beslutet till 450 000 ECU,
det vill säga 662 215 500 LIT.
- 2.
- Anic Partecipazioni SpA, tidigare Anic SpA, därefter Enichem Anic SpA (nedan
kallat Anic), har i sitt svaromål, ingivet den 28 maj 1992, yrkat att överklagandet
skall ogillas och, med hänvisning till artikel 116 i domstolens rättegångsregler, att
den överklagade domen helt eller delvis skall upphävas, polypropenbeslutet helt
eller delvis ogiltigförklaras eller förklaras vara en nullitet, och att de böter som i
beslutet ålagts bolaget skall nedsättas, utöver den nedsättning som skett genom den
överklagade domen, eller att målet skall återförvisas till förstainstansrätten i detta
syfte.
Bakgrund och förfarande vid förstainstansrätten
- 3.
- Bakgrunden till överklagandet är, enligt den överklagade domen, följande.
- 4.
- Flera företag inom den europeiska industrin för petrokemiska produkter har vid
förstainstansrätten väckt talan om ogiltigförklaring av polypropenbeslutet.
- 5.
- Enligt kommissionens uppgifter, som på denna punkt bekräftas av
förstainstansrätten, försörjde, före år 1977, tio producenter marknaden för
polypropen. Fyra av dessa producenter (Montedison SpA, nedan kallat Monte,
Hoechst AG, Imperial Chemical Industries plc, nedan kallat ICI, och Shell
International Chemical Company, nedan kallat Shell) (nedan kallade de fyra stora)
innehade tillsammans 64 procent av marknaden. Efter utgången av de huvudpatent
som innehafts av Monte uppträdde år 1977 nya producenter på marknaden, vilket
innebar en väsentlig ökning av produktionskapaciteten som dock inte åtföljdes av
någon motsvarande ökning av efterfrågan. Detta ledde till ett utnyttjande av
produktionskapaciteten på mellan 60 procent år 1977 och 90 procent år 1983. Var
och en av producenterna som under denna tid var etablerade i gemenskapen sålde
inom alla eller nästan alla medlemsstater.
- 6.
- Anic var en av de producenter som försörjde marknaden år 1977. Anic var en
medelstor producent på den västeuropeiska marknaden, med en marknadsandel på
mellan 2,7 och 4,2 procent. Anic lämnade marknaden våren 1983, efter att ha
överlåtit sin polypropenverksamhet till Monte i slutet av oktober 1982. Anic har
härvid vid förstainstansrätten gjort gällande att en annan italiensk producents, SIR,
anläggningar den 9 december 1981 överfördes till ett annat bolag, SIL, i vilket Anic
innehade samtliga aktier samt att aktierna i SIL i juni 1982 genom
prokuraindossement (girate per procura) överläts till Enoxy Chimica och därefter
slutgiltigt den 31 december 1982 överläts till sistnämnda bolag. Vid den tidpunkten
kom hela polypropensektorn i Italien under Montes kontroll.
- 7.
- Till följd av samtidiga undersökningar hos flera företag i sektorn riktade
kommissionen en begäran om upplysningar till flera företag i enlighet med
artikel 11 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, Första förordningen om
tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 13, 1962, s. 204; svensk
specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8). Det framgår av punkt 6 i den överklagade
domen att kommissionen med ledning av erhållna upplysningar kom fram till att
de berörda producenterna mellan år 1977 och år 1983, i strid med artikel 85 i
EG-fördraget (nu artikel 81 EG), genom en rad prisinitiativ regelbundet fastställt
målpriser samt utarbetat ett system för årlig kontroll av försäljningen i syfte att
mellan sig dela upp den disponibla marknaden enligt överenskomna procentsatser
eller volymer. Därför beslöt kommissionen att inleda ett förfarande enligt
artikel 3.1 i förordning nr 17 och att tillställa flera företag, men inte Anic, ett
skriftligt meddelande om anmärkningar. I punkt 8 i den överklagade domen anges
att kommissionen, med anledning av de upplysningar som lämnades i de skriftliga
svaren på meddelandet om anmärkningar beslöt att utsträcka förfarandet till Anic
och Rhône-Poulenc. För detta ändamål sändes till dessa företag ett meddelande om
anmärkningar liknande det som tillställts de andra företagen.
- 8.
- Vid slutet av detta förfarande fattade kommissionen polypropenbeslutet, i vilket
den konstaterade att Anic hade överträtt bestämmelserna i artikel 85.1 i fördraget
genom att, vad avser Anic, tillsammans med andra företag, från november 1977 till
åtminstone november 1983, delta i ett avtal och ett samordnat förfarande som gick
tillbaka till mitten av år 1977 och enligt vilka de producenter som förser den
gemensamma marknadens territorium med polypropen
- tog kontakt med varandra och regelbundet träffades (sedan början av
år 1981 två gånger i månaden) inom ramen för hemliga sammanträden för
att diskutera och slå fast sin affärsstrategi,
- periodiskt fastställde målpriser (eller minimipriser) för försäljningen av
produkten i var och en av gemenskapens medlemsstater,
- kom överens om diverse åtgärder för att underlätta genomförandet av
sådana målpriser, inklusive (och huvudsakligen) tillfälliga begränsningar av
produktionen, utbyte av detaljerade upplysningar om sina leveranser,
hållande av lokala sammanträden och från och med slutet av år 1982 ett
system med account management i syfte att genomföra prishöjningar
gentemot vissa kunder,
- företog samtidiga prishöjningar för att genomföra de nämnda målen,
- delade upp marknaden genom att ge varje producent ett årligt
försäljningsmål eller en årlig försäljningskvot (år 1979, år 1980 och under
åtminstone en del av år 1983) eller, i brist på ett slutgiltigt avtal för hela
året, genom att kräva att producenterna begränsade sin månatliga
försäljning genom hänvisning till en föregående period (år 1981 och år 1982)
(artikel 1 i polypropenbeslutet).
- 9.
- Kommissionen förelade därefter de olika berörda företagen att omedelbart
upphöra med nämnda överträdelser och i framtiden avhålla sig från varje avtal eller
samordnat förfarande som kan ha samma eller liknande syfte eller resultat.
Kommissionen förelade även företagen att omedelbart upphöra med varje system
för utbyte av upplysningar av den art som i allmänhet betraktas som
affärshemligheter och se till att varje system för utbyte av allmän information (som
t.ex. Fides) administreras på ett sådant sätt att det utesluter all information som gör
det möjligt att identifiera flera enskilda producenters beteende (artikel 2 i
polypropenbeslutet).
- 10.
- Anic ålades böter på 750 000 ECU eller 1 103 629 500 LIT (artikel 3 i
polypropenbeslutet).
- 11.
- Anic väckte den 31 juli 1986 talan om ogiltigförklaring av detta beslut vid
domstolen, som genom beslut av den 15 november 1989 hänsköt målet till
förstainstansrätten i enlighet med rådets beslut 88/591/EKSG, EEG, Euratom av
den 24 oktober 1988 om upprättandet av Europeiska gemenskapernas
förstainstansrätt (EGT L 319, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 2, s. 89).
- 12.
- Anic yrkade vid förstainstansrätten att denna, helt eller delvis, skulle ogiltigförklara
polypropenbeslutet, i den del det avser Anic, eller i andra hand nedsätta de böter
som ådömts bolaget, samt i vart fall förplikta kommissionen att ersätta
rättegångskostnaderna, utlägg och arvoden.
- 13.
- Kommissionen yrkade att talan skulle ogillas och att Anic skulle förpliktas att
ersätta rättegångskostnaderna.
- 14.
- Domstolen avvisade genom beslut av den 30 september 1992 DSM NV:s
interventionsansökan, varvid DSM NV förpliktades att bära sina kostnader.
Den överklagade domen
Fastställelse av överträdelsen - Bedömning av de faktiska omständigheterna
Systemet med regelbundna sammanträden
- 15.
- Vad gäller systemet med regelbundna sammanträden mellan
polypropenproducenterna konstaterade förstainstansrätten inledningsvis, i punkt 69
i den överklagade domen, att - vad avser perioden från november 1977 till slutet
av år 1978 eller början av år 1979 - är det enda bevis som kommissionen lagt fram
till stöd för Anics deltagande i sammanträdena under ifrågavarande period Anics
svar på begäran om upplysningar, i vilket Anic antog att det började delta i
sammanträdena nära den tidpunkt då de ifrågavarande mötena började äga rum.
Förstainstansrätten ansåg, i punkt 70, att detta svar inte kunde betraktas som ett
klart erkännande av att Anic hade deltagit i sammanträdena sedan november 1977.
I punkterna 71 och 72 anges att kommissionen själv givit uttryck för tvivel på denna
punkt i det Anic tillställda särskilda meddelandet om anmärkningar, i det allmänna
meddelandet om anmärkningar och i polypropenbeslutet. Förstainstansrätten fann
därför, i punkt 73, att kommissionen inte hade styrkt att Anic deltagit i
överträdelsen före slutet av år 1978 eller början av år 1979.
- 16.
- Vad avser tiden från slutet av år 1978 eller början av 1979 till slutet av år 1982
eller början av år 1983, konstaterade förstainstansrätten, i punkt 87 i den
överklagade domen, på grundval av Anics och ICI:s svar på begäran om
upplysningar att kommissionen hade styrkt att Anic deltog i
polypropenproducenternas regelbundna sammanträden från slutet av 1978 eller
början av år 1979. Vad avser inledningen av deltagandet framgår av punkterna 88
och 89 i den överklagade domen att Anic i ICI:s svar, vilket i detta avseende även
bekräftas av Anics inlagor till förstainstansrätten, angavs vara ett av de företag som
regelbundet deltog i chef- och expert-sammanträden från och med denna tid.
Vad avser frågan vid vilken tidpunkt Anic slutade att delta i dessa sammanträden
anmärkte förstainstansrätten, i punkt 90 i domskälen, att kommissionen i
polypropenbeslutet tillstått att det kvarstod tvivel i fråga om den exakta tidpunkten
och att kommissionen i sina inlagor till förstainstansrätten medgivit att sökandens
deltagande i sammanträdena förlorat sin regelbundna karaktär från och med
maj 1982. Kommissionen hade vidare, under den muntliga förhandlingen, medgivit
att sökanden i september 1982 faktiskt inte längre deltog i sammanträdena. I
punkterna 91 och 94 anges vidare att det framgår av protokollet från sammanträdetden 13 maj 1982 att det under detta sammanträde uppgavs att Anic inte längre
inställde sig. Förstainstansrätten fann emellertid att protokollet inte kunde anses
äga vitsord vad avser sammanträdet den 9 juni 1982, medan Anics uppgift i dess
svar på begäran om upplysningar angående dess deltagande i sammanträdet den
6 oktober 1982 ansågs vara felaktig.
- 17.
- Förstainstansrätten anmärkte vidare, i punkt 96, att kommissionen med rätta, på
grundval av ICI:s svar på begäran om upplysningar som bekräftas av talrika
sammanträdesprotokoll, kunde anse att syftet med sammanträdena särskilt var att
fastställa mål för priser och försäljningsvolymer. I punkt 98 i den överklagade
domen anges att kommissionen även med rätta, av ICI:s svar på begäran om
upplysningar angående frågan hur ofta chef- och expert-sammanträdena ägde
rum, och av sammanträdenas identiska karaktär och syfte kunde dra den slutsatsen
att dessa ingick i ett system med regelbundna sammanträden. Förstainstansrätten
tillade, i punkt 99, att den påstådda passiva karaktären hos Anics deltagande i
sammanträdena särskilt vederlades av den omständigheten att Anic lämnade
uppgifter om sina månatliga försäljningsvolymer.
- 18.
- Förstainstansrätten fann därför, i punkt 100, att kommissionen hade styrkt att Anic
regelbundet deltog i de regelbundna sammanträdena för polypropenproducenter
från slutet av 1978 eller början av 1979 till mitten av 1982, att dessa sammanträden
särskilt hade till syfte att fastställa mål för priser och försäljningsvolymer, att de
ingick i ett system och att Anic inte endast passivt deltog i sammanträdena.
Förstainstansrätten fann emellertid att kommissionen inte hade styrkt att Anic
deltagit i sammanträdena efter mitten av år 1982.
Prisinitiativen
- 19.
- Förstainstansrätten fann, i punkt 109, att protokollen från de regelbundna
sammanträdena för polypropenproducenter visade att de producenter som deltog
i dessa sammanträden där kom överens om de i beslutet omtalade prisinitiativen.
I punkt 110 anges att eftersom det hade styrkts att Anic deltog i dessa
sammanträden, kunde Anic inte hävda att bolaget inte gick med på de prisinitiativ
som där beslöts, organiserades och kontrollerades, utan att lägga fram några
indicier till stöd för detta påstående.
- 20.
- Förstainstansrätten konstaterade härvid, i punkt 111, att Anic hade anfört dels att
dess deltagande i sammanträdena var rent passivt, dels att bolaget inte på något
sätt tog hänsyn till resultaten av sammanträdena då det bestämde sitt beteende på
marknaden i prishänseende. Förstainstansrätten ansåg, i punkt 112, att inget av
dessa två argument kunde betraktas som ett indicium som bekräftade Anics
påstående att bolaget inte samtyckt till de överenskomna prisinitiativen. Eftersom
förstainstansrätten funnit att Anic deltagit i sammanträdena, fann den att Anics
första argument saknade stöd i de faktiska omständigheterna. Vad beträffar det
andra argumentet fann förstainstansrätten att även om det skulle finnas stöd för det
i de faktiska omständigheterna, skulle argumentet på sin höjd tjäna som bevis för
att Anic inte genomförde resultatet av dessa sammanträden. Förstainstansrätten
framhöll vidare, i punkt 113, att även om kommissionen inte kunde finna några
prisinstruktioner från Anic, och kommissionen därför inte kunde bevisa att Anic
genomförde de ifrågavarande prisinstruktionerna eller iakttog ett parallellt
beteende, vederlade inte detta konstaterandet att Anic deltagit i dessa initiativ.
- 21.
- Förstainstansrätten tillade, i punkt 114, att kommissionen, av ICI:s svar på begäran
om upplysningar, med rätta kunde dra den slutsatsen att dessa initiativ ingick i ett
system för fastställande av målpriser.
- 22.
- Förstainstansrätten fann därför, i punkt 115, att kommissionen hade styrkt att Anic
var en av de polypropenproducenter som enats om de i punkterna 29-39 i
polypropenbeslutet nämnda prisinitiativen och att dessa initiativ ingick i ett system.
Eftersom kommissionen emellertid inte hade styrkt att Anic deltagit i de
regelbundna sammanträdena under andra hälften av 1982, hade kommissionen inte
styrkt att Anic deltagit i det i punkterna 40-46 i beslutet nämnda prisinitiativet.
Åtgärderna för att underlätta genomförandet av prisinitiativen
- 23.
- Förstainstansrätten fann, i punkt 121, att polypropenbeslutet skulle tolkas som en
anmärkning mot var och en av producenterna för att de vid olika tillfällen vid
sammanträdena tillsammans med övriga producenter antagit ett antal åtgärder som
skulle skapa gynnsamma betingelser för en prishöjning, bland annat genom att på
konstlad väg minska utbudet av polypropen, varvid genomförandet av dessa olika
åtgärder fördelades i samförstånd mellan de olika producenterna med hänsyn till
deras särskilda situation. Förstainstansrätten erinrade, i punkt 122, om att
kommissionen inte hade kunnat styrka att Anic deltog i de sammanträden under
vilka detta komplex av åtgärder beslöts och att kommissionen således inte heller
hade styrkt att Anic samtyckt till detta komplex av åtgärder.
- 24.
- Härav följde, enligt punkt 123, först och främst att det inte var styrkt att Anic hade
deltagit i systemet med account management. Även om kommissionen i sitt
skriftliga svaromål uppgivit att den aldrig velat göra gällande att Anic var ansvarig
på denna punkt, fann förstainstansrätten emellertid att en sådan begränsning av de
anmärkningar som framställts gentemot Anic varken framgick av beslutet eller av
meddelandet om anmärkningar. I punkt 124 anges för det andra att det inte hade
styrkts att Anic deltagit i åtgärder som syftade till att begränsa produktionen.
- 25.
- Förstainstansrätten fann därför, i punkt 127, att kommissionen inte hade styrkt att
Anic förekom bland de polypropenproducenter som enats om åtgärder för att
underlätta genomförandet av prisinitiativen, i den mån som ett deltagande i dessa
åtgärder lagts Anic till last i beslutet.
Avsättningsmål och kvoter
- 26.
- Förstainstansrätten erinrade inledningsvis, i punkt 147, om att Anic från slutet av
år 1978 eller början av år 1979 till mitten av år 1982 regelbundet deltog i de
regelbundna sammanträdena för polypropenproducenter, under vilka
sammanträden diskussioner om de olika producenternas försäljningsvolymer ägde
rum och upplysningar utbyttes i detta ämne.
- 27.
- Förstainstansrätten framhöll, i punkt 148, att samtidigt med att Anic deltog i
sammanträdena förekom dess namn i olika tabeller, påträffade hos olika
polypropenproducenter, vars innehåll klart visade att tabellerna var avsedda att
användas för fastställande av mål för försäljningsvolymer. Kommissionen kunde
således med rätta utgå från att innehållet i dessa tabeller, vilket måste ha grundats
på uppgifter från producenterna och inte på statistik från Fides-systemet, uppgifter
som, vad avser Anic, lämnats av bolaget inom ramen för sammanträdena.
- 28.
- Förstainstansrätten konstaterade, i punkt 149, att den terminologi som används i
de olika handlingar avseende åren 1979 och 1980 som kommissionen lagt fram tillät
slutsatsen att producenterna uppnått enighet.
- 29.
- Vad särskilt gäller år 1979 grundade sig förstainstansrätten, enligt vad som anges
i punkt 150, på protokollet från sammanträdet den 26 och den 27 september 1979,
den hos ICI i beslag tagna tabellen Producers' Sales to West Europe
(Producenternas försäljningar inom Västeuropa), i vilken det angavs att det för
år 1979 ursprungligen planerade systemet skulle skärpas för de tre sista månaderna
av året.
- 30.
- Förstainstansrätten konstaterade, i punkt 151, att det av en tabell av
den 26 februari 1980, som påträffats hos Atochem SA, samt av protokollet från
sammanträdena i januari 1981, vilka bekräftas av en tabell av den 8 oktober 1980,
i vilken, för år 1980, nominell kapacitet och kvoter för de olika producenterna
jämförs, framgår att mål för försäljningsvolymer fastställdes för år 1980.
- 31.
- Förstainstansrätten anmärkte, i punkterna 152-157, att vad gäller år 1981
klandrades producenterna för att ha deltagit i förhandlingar i syfte att uppnå ett
kvotavtal för det året, för att ha tillkännagivit sina önskningar och som en tillfällig
åtgärd ha beslutat att begränsa sina månatliga försäljningar under februari
och mars 1981 till 1/12 av 85 procent av det för år 1980 överenskomna målet, för
att för resten av året tilldelat sig samma teoretiska kvot som för föregående år, för
att varje månad vid sammanträdena ha tillkännagivit sina försäljningar och slutligen
kontrollerat om deras försäljningar stämde överens med den tilldelade teoretiska
kvoten. Enligt förstainstansrätten styrktes förekomsten av nämnda förhandlingar
och tillkännagivandet av önskningar av olika bevis, såsom tabeller och en intern
anteckning av ICI. Att man beslutat om en tillfällig åtgärd i februari och mars 1981
framgick av protokollet från sammanträdena i januari 1981. Att producenterna för
resten av året tilldelat sig samma teoretiska kvot som föregående år och
kontrollerat om försäljningarna överensstämde med denna kvot genom att varje
månad utbyta försäljningssiffror med varandra, bevisades av tre handlingar i
förening, nämligen en tabell daterad den 20 december 1981, en odaterad tabell
avfattad på italienska med rubriken Scarti per società (avvikelser fördelade på
bolag) som påträffats hos ICI, och en odaterad tabell som även den påträffats hos
ICI. Enligt förstainstansrätten framgick Anics deltagande i dessa olika åtgärder av
att bolaget deltagit i de sammanträden där dessa åtgärder beslutats och av att
bolagets namn förekom i de ovannämnda handlingarna.
- 32.
- I punkterna 158-160 anges att producenterna för år 1982 hade lagts till last att de
deltog i förhandlingar för att uppnå ett kvotavtal för det året, att de inom denna
ram meddelade sina önskningar i fråga om försäljningsvolymer, att de - i brist
på ett slutgiltigt avtal - vid sammanträdena meddelade sina månatliga
försäljningssiffror för det första halvåret och därvid jämförde dessa siffror med den
under det föregående året uppnådda procentuella andelen samt att de under det
andra halvåret strävade efter att begränsa sina månatliga försäljningar till den
procentuella andel av den totala marknaden som de hade uppnått under den första
hälften av detta år. Enligt förstainstansrätten styrktes påståendet att sådana
förhandlingar hade ägt rum och att producenterna meddelat sina önskningar av
en handling med beteckningen Scheme for discussions 'quota system 1982'
(Diskussionsschema för ett kvotsystem 1982), av en anteckning av ICI med
beteckningen Polypropylene 1982, Guidelines (Polypropen 1982, riktlinjer), av
en tabell daterad den 17 februari 1982, och av en tabell avfattad på italienska som
utgör ett komplext förslag. Vilka åtgärder som beslöts för det första halvåret
bevisades av protokollet från sammanträdet den 13 maj 1982, och att dessa
åtgärder genomfördes bekräftades av protokollen från sammanträdena
den 9 juni 1982, den 20 och 21 juli 1982, och den 20 augusti 1982.
- 33.
- Vad gäller år 1981 och första halvårsperioden 1982 fann förstainstansrätten även,
i punkt 161, att kommissionen, av den ömsesidiga övervakningen vid de
regelbundna sammanträdena av genomförandet av ett system för att begränsa den
månatliga försäljningen genom hänvisning till en tidigare period, med rätta dragit
den slutsatsen att detta system hade antagits av deltagarna vid sammanträdena.
- 34.
- Förstainstansrätten tillade, i punkt 162, att med hänsyn till det identiska syftet hos
de olika åtgärderna för att begränsa försäljningsvolymerna - nämligen att minska
det tryck som utövades på priserna av utbudsöverskottet - hade kommissionen med
rätta dragit den slutsatsen att dessa åtgärder var en del av ett kvotsystem.
- 35.
- Förstainstansrätten ansåg, i punkterna 163-166, att Anics argument inte var ägnade
att försvaga vad kommissionen funnit utrett. För det första vederlades nämligen
sökandens argument, att de av kommissionen framlagda handlingarna härrörde från
tredje man och inte var resultatet av diskussioner mellan producenterna, av
sammanträdesprotokollens innehåll. Förstainstansrätten fann för det andra att även
om det skulle fastställas att Anic utnyttjade sin produktionskapacitet maximalt, visar
detta på sin höjd att Anic inte hållit sig till vad som avtalats. Förstainstansrätten
fann för det tredje att den omständigheten att Anic och SIR nämns gemensamt i
åtskilliga handlingar inte minskade bevisvärdet hos de berörda handlingarna,
eftersom Anic och SIR endast nämns gemensamt i handlingar efter november 1980,
det vill säga när ENI, som Anic tillhörde, var bemyndigat att överta ledningen avSIR, varför bolagen inte längre var konkurrenter.
- 36.
- Förstainstansrätten fann däremot, i punkterna 167 och 168, att kommissionen inte
hade styrkt att Anic deltog i åtgärderna för att begränsa försäljningsvolymerna
avseende det andra halvåret 1982, eftersom Anic hade upphört att delta i
sammanträdena från mitten av år 1982 och begränsningen av de månatliga
försäljningarna till den procentuella andel av den totala marknaden som uppnåtts
under de första sex månaderna 1982 var oupplösligt förenad med den efterföljande
kontroll som producenterna vid sina sammanträden företog av överensstämmelsen
mellan de faktiskt uppnådda siffrorna för en viss månad och de siffror som
teoretiskt borde ha uppnåtts. Förstainstansrätten fann att detta bekräftades av att
det framgår av protokollen från de sammanträden där genomförandet av
begränsningen av de månatliga försäljningarna kontrollerades (sammanträdena
den 6 oktober och den 2 december 1982) att Anic inte deltog i denna kontroll.
- 37.
- Förstainstansrätten konstaterade slutligen att Anic lagts till last att ha deltagit i att
framförhandla ett kvotavtal för år 1983 och således ha fortsatt att delta i
kvotavtalen åtminstone under det första kvartalet 1983, trots att Anic upphört att
delta i sammanträdena i mitten av år 1982 eller i slutet av det året. Det framgår
av punkterna 171-174 att Anic inte kunde hävda att det var osannolikt att bolaget
deltog i dessa förhandlingar, emedan det vid den tidpunkten hade lämnat
polypropenmarknaden, eftersom kommissionen, bland annat av Anics svar på
begäran om upplysningar, med rätta kunde dra slutsatsen att Anic var verksamt på
polypropenmarknaden till och med april 1983. Det var, enligt förstainstansrätten,
under dessa omständigheter inte osannolikt att Anic i slutet av 1982 informerade
de övriga producenterna om sina önskningar avseende fastställelsen av kvoter för
det första kvartalet 1983, varför det skulle prövas om kommissionen hade styrkt att
Anic givit till känna sina önskningar.
- 38.
- Förstainstansrätten anmärkte härvid, i punkterna 175-177, att kommissionen kunde
grunda sig på en handskriven anteckning av en anställd hos ICI, dagtecknad
den 28 oktober 1982, som innehöll uppgifter om Anics önskningar avseende
försäljningsvolymerna och Anics förslag avseende de kvoter som skulle tilldelas de
övriga producenterna, vilket enligt förstainstansrätten skulle anses som bevisning
för att Anic tidvis deltagit i förhandlingarna rörande kvotavtal för det första
kvartalet år 1983.
- 39.
- Förstainstansrätten drog därav, i punkt 178, slutsatsen att kommissionen hade styrkt
dels att Anic förekom bland de polypropenproducenter som enades om de mål för
försäljningsvolymer för år 1979 och år 1980 och den begränsning av deras månatliga
försäljningar för år 1981 och det första halvåret 1982 genom hänvisning till en
tidigare period som anges i beslutet och som var ett led i ett kvotsystem, dels att
Anic i slutet av oktober 1982 underrättade ICI om sina önskningar om
försäljningsvolymer för det första kvartalet 1983. Däremot hade kommissionen inte
styrkt att Anic förekom bland de polypropenproducenter som för det andra
halvåret 1982 enades om en begränsning av sina månatliga försäljningar genom
hänvisning till en tidigare period.
Tillämpningen av artikel 85.1 i fördraget
Rättslig kvalificering
- 40.
- Förstainstansrätten anmärkte, i punkterna 196 och 197 i den överklagade domen,
att kommissionen hade kvalificerat varje faktiskt förhållande som lagts Anic till last
som antingen, i första hand, avtal eller, i andra hand, samordnat förfarande i den
mening som avses i artikel 85.1 i fördraget. Med hänvisning till domstolens dom av
den 15 juli 1970 i mål 41/69, ACF Chemiefarma mot kommissionen (REG 1970,
s. 661), och dom av den 29 oktober 1980 i de förenade målen 209/78-215/78
och 218/78, Van Landewyck m.fl. mot kommissionen (REG 1980, s. 3125),
konstaterade förstainstansrätten att det är tillräckligt att företagen i fråga uttryckt
enighet om att uppträda på ett visst sätt på marknaden för att ett avtal skall anses
föreligga, i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget. Kommissionen
betecknade därför med rätta den enighet mellan Anic och övriga
polypropenproducenter som gällde prisinitiativ, målen för försäljningsvolymerna
under åren 1979 och 1980, samt begränsning av månatlig försäljning jämfört med
en tidigare period, under år 1981 och det första halvåret 1982, som ett avtal.
- 41.
- Vad avser definitionen av samordnat förfarande hänvisade förstainstansrätten, i
punkt 199, till domstolens dom av den 16 december 1975 i de förenade
målen 40/73-48/73, 50/73, 54/73-56/73, 111/73, 113/73 och 114/73, Suiker Unie m.fl.
mot kommissionen (REG 1975, s. 1663). Vad avser det aktuella fallet konstaterade
förstainstansrätten, i punkt 200, att Anic hade deltagit i sammanträden som hade
till syfte att fastställa mål för priser och försäljningsvolymer, under vilka
konkurrenter utbytte upplysningar i detta ämne, samt i en samverkan som syftade
till att påverka producenternas beteende på marknaden och att informera om det
beteende som var och en av producenterna själv avsåg att iaktta på marknaden.
Förstainstansrätten tillade, i punkt 201, att Anic inte endast i förväg sökt undanröja
ovissheten om sina konkurrenters framtida beteende utan även, med nödvändighet,
direkt eller indirekt, tagit hänsyn till de upplysningar som bolaget erhållit. Även
Anics konkurrenter måste vid fastställelsen av den policy som de avsåg att följa
med nödvändighet, direkt eller indirekt, ha tagit hänsyn till de upplysningar som
Anic lämnade dem om det beteende som bolaget självt hade beslutat sig för eller
övervägde att iaktta. Förstainstansrätten fann därför, i punkt 202, att kommissionen
med rätta i andra hand kunde anse de regelbundna sammanträden för
polypropenproducenter som Anic deltagit i mellan slutet av år 1978 eller början av
år 1979 och mitten av år 1982 samt Anics meddelande till ICI i slutet av
oktober 1982 om sina önskningar vad avser försäljningsvolymer för det första
kvartalet år 1983, som samordnade förfaranden i den mening som avses i
artikel 85.1 i fördraget.
- 42.
- Vad gäller förekomsten av en enda överträdelse, i artikel 1 i polypropenbeslutet
betecknad som ett avtal och ett samordnat förfarande, erinrade
förstainstansrätten först, i punkt 203, om att de olika samordnade förfaranden som
iakttogs och de olika avtal som ingicks i förevarande fall, på grund av sitt identiska
syfte ingick i system med regelbundna sammanträden för fastställelse av målpriser
och kvoter, och underströk sedan, i punkt 204, att dessa system, i sin tur, ingick i
en serie bemödanden från de ifrågavarande företagens sida varigenom ett enda
ekonomiskt mål eftersträvades, nämligen att snedvrida den normala
prisutvecklingen på polypropenmarknaden. Förstainstansrätten menade därför att
det vore onaturligt att dela upp detta fortlöpande beteende, som karakteriseras av
ett enda syfte, genom att behandla det som ett antal separata överträdelser. Anic
hade nämligen - i åratal - deltagit i ett komplex av integrerade system som utgör
en enda överträdelse, vilken successivt konkretiserades genom såväl rättsstridiga
avtal som rättsstridiga samordnade förfaranden.
- 43.
- Förstainstansrätten konstaterade därför, i punkt 205, att kommissionen med rätta
kunde karakterisera denna enda överträdelse som ett avtal och ett samordnat
förfarande, eftersom överträdelsen samtidigt innefattade element som skall anses
konstituera avtal och element som skall anses konstituera samordnade
förfaranden. Inför en sådan komplex överträdelse skulle, enligt förstainstansrättens
mening, kommissionens dubbla karakteristik i artikel 1 i polypropenbeslutet inte
förstås på så sätt att det för varje faktisk omständighet samtidigt och kumulativt
krävs bevis för att den faktiska omständigheten uppfyller förutsättningarna både för
att konstituera ett avtal och ett samordnat förfarande. Karakteristiken hänförde sig
snarare till ett komplex av faktiska omständigheter, av vilka några kan anses
konstituera avtal och andra samordnade förfaranden i den mening som avses i
artikel 85.1 i fördraget. Sistnämnda bestämmelse innehåller inte någon särskild
karakteristik när det gäller denna typ av komplex överträdelse. I punkt 206 anges
vidare att kommissionen hade styrkt att Anic under tiden för sitt deltagande i
systemet med regelbundna sammanträden för polypropenproducenter uppfyllde
samtliga förutsättningar för denna överträdelse och att kommissionen därför inte
gjorde Anic ansvarigt för andra producenters beteende.
Konkurrensbegränsande verkan
- 44.
- Vad avser Anics argumentation som gick ut på att dess deltagande i de
regelbundna sammanträdena för polypropenproducenter saknade
konkurrensbegränsande verkan anmärkte förstainstansrätten, i punkt 215, att dessa
sammanträden, i vilket fall som helst, hade till syfte att begränsa konkurrensen
inom den gemensamma marknaden, särskilt genom fastställelse av mål för priser
och försäljningsvolymer, varför Anics deltagande i dessa sammanträden följaktligen
inte saknade konkurrensbegränsande syfte i den mening som avses i artikel 85.1 i
fördraget. Förstainstansrätten fann vidare, i punkt 216, att den relevanta frågan inte
var om Anics individuella deltagande i överträdelsen kunde begränsa konkurrensen
utan om den överträdelse som Anic tillsammans med andra deltog i kunde
begränsa konkurrensen. Förstainstansrätten framhöll härvid att de berörda
företagen innehade nästan hela den ifrågavarande marknaden, vilket klart visade
att den överträdelse som de tillsammans gjorde sig skyldiga till kunde begränsa
konkurrensen.
Påverkan på handeln mellan medlemsstater
- 45.
- Förstainstansrätten anmärkte, i punkt 223, att kommissionen, med hänsyn till
artikel 85.1 i fördraget, inte var skyldig att visa att Anics deltagande i ett avtal och
ett samordnat förfarande haft en märkbar påverkan på handeln mellan
medlemsstaterna, utan endast att avtalen och de samordnade förfarandena kunde
påverka handeln mellan medlemsstaterna. I detta hänseende konstaterade
förstainstansrätten, med hänvisning till domen i det ovannämnda målet Van
Landewyck m.fl. mot kommissionen, att konkurrensbegränsningarna i det aktuella
fallet kunde avleda handelsflödet från den riktning som det annars skulle ha haft.
Förstainstansrätten erinrade för övrigt, i punkt 224, om att Anic inte kunde
åberopa sin ringa storlek på marknaden för att hävda att dess egen verksamhet inte
kunde ha någon inverkan på handeln mellan medlemsstaterna, eftersom den
överträdelse som Anic tillsammans med andra hade gjort sig skyldig till kunde
påverka handeln mellan medlemsstater. Förstainstansrätten fann därför, i
punkt 225, att kommissionen hade styrkt att den överträdelse som Anic deltagit i
kunde påverka handeln mellan medlemsstaterna, utan att det var nödvändigt för
kommissionen att visa att Anics individuella deltagande hade påverkat handeln
mellan medlemsstaterna.
- 46.
- I punkt 227 fann förstainstansrätten, mot bakgrund av vad som hade konstaterats
ovan, att de faktiska omständigheter som kommissionen lagt Anic till last för tiden
före slutet av år 1978 eller början av år 1979 och för tiden efter slutet av
oktober 1982 inte var styrkta. Artikel 1 i polypropenbeslutet skulle därför
ogiltigförklaras till den del där fastställts att Anic deltagit i överträdelsen under
dessa perioder. Förstainstansrätten fann för det andra att de faktiska
omständigheter som kommissionen lagt Anic till last för tiden efter mitten av
år 1982 i fråga om bolagets deltagande i systemet med regelbundna sammanträden
för polypropenproducenter, i prisinitiativen och i begränsningen av de månatliga
försäljningarna genom hänvisning till en tidigare period inte var styrkta, varför
artikel 1 i polypropenbeslutet skulle ogiltigförklaras till den del där fastställs att
Anic deltagit i dessa förfaranden. Förstainstansrätten fann för det tredje att de
faktiska omständigheter som kommissionen lagt Anic till last i fråga om åtgärderna
för att underlätta genomförandet av prisinitiativen inte var styrkta, varför artikel 1
i polypropenbeslutet skulle ogiltigförklaras till den del där hade fastställts att Anic
deltagit i dessa åtgärder. I övrigt fann förstainstansrätten att Anics invändningar
mot kommissionens fastställelse av de faktiska omständigheterna och tillämpning
av artikel 85.1 i fördraget i den angripna rättsakten inte kunde godtas.
Anics ansvar för överträdelsen
- 47.
- Vad avser Anics argument om ansvaret för överträdelsen, i vilket Anic gjort
gällande att kommissionen borde ha tillskrivit andra italienska producenter ansvar
för överträdelsen, närmare bestämt Monte och SIR, med vilka Anic samarbetat
sedan bolaget omstrukturerats, anmärkte förstainstansrätten, för det första, i
punkterna 235 och 236, att artikel 85.1 i fördraget riktar sig till ekonomiska enheter
som utgörs av ett komplex av materiella och mänskliga faktorer när det är fråga
om en överträdelse, varför det skulle avgöras vilken fysisk eller juridisk person som
var ansvarig för företagets drift vid tidpunkten för överträdelsen.
- 48.
- Förstainstansrätten anmärkte för det andra, i punkt 237, att om den fysiska eller
juridiska person som var ansvarig för företagets drift har upphört att existera i
rättslig bemärkelse, skall först det komplex av materiella och mänskliga faktorer
som medverkade till överträdelsen lokaliseras. Därefter skall den person som blivit
ansvarig för driften av detta komplex identifieras, så att företaget inte kan
undandra sig sitt ansvar för överträdelsen på grund av att den person som vid
tidpunkten för överträdelsen var ansvarig för företagets drift inte längre existerar.
- 49.
- I Anics fall anmärkte förstainstansrätten, i punkterna 238-242, att den juridiska
person som var ansvarig för företagets drift vid tidpunkten för överträdelsen
fortfarande bestod vid tidpunkten för beslutets fattande. Följaktligen var det med
rätta som kommissionen tillskrev Anic ansvaret för överträdelsen.
Förstainstansrätten tillade att fallet Saga Petrokjemi, som Anic åberopat, var
annorlunda, eftersom den juridiska person som var ansvarig för företagets drift vid
tidpunkten för överträdelsen, hade upphört att existera till följd av fusionen med
Statoil. Vad angick det påstådda förhållandet att Anic tillskrivits ansvar för
handlingar som begåtts av SIR, fann förstainstansrätten att överträdelsen i Anics
fall fastslogs enbart på grundval av dess egna handlingar och att kommissionen
uppgivit att det skulle ha varit nödvändigt att tillskriva SIR självt ansvar för en
eventuell överträdelse från det företagets sida, men att den av lämplighetsskäl
avstått från att inleda ett förfarande mot detta företag.
Böternas storlek
- 50.
- Förstainstansrätten konstaterade, i punkterna 259-261, att enligt dess bedömning
hade Anic gjort sig skyldigt till en överträdelse som varade kortare tid än vad som
kommissionen fastställt i beslutet, varför den fann att bötesbeloppet skulle
nedsättas.
- 51.
- Vad avsåg överträdelsens svårighetsgrad konstaterade förstainstansrätten, i
punkterna 264 och 265, att kommissionen på ett korrekt sätt hade fastställt Anics
roll i överträdelsen under den tid bolaget deltagit i densamma och att
kommissionen hade beaktat denna roll för att bestämma bötesbeloppet.
Förstainstansrätten konstaterade dessutom att de faktiska omständigheter som
fastställts - särskilt fastställandet av mål för priser och försäljningsvolymer - genom
sin allvarliga karaktär avslöjade att Anic varken hade handlat av oförsiktighet eller
av oaktsamhet utan uppsåtligen.
- 52.
- Vad avser Anics argument om att kommissionen inte på ett korrekt sätt hade tagit
hänsyn till dess storlek på marknaden när den bestämde bötesbeloppet, ansåg
förstainstansrätten, i punkterna 269-275, att kommissionen dels hade fastställt
kriterierna för att fastställa den allmänna nivån på de böter som ålades de företag
till vilka polypropenbeslutet är riktat (punkt 108 i beslutet), vilka mer än nog
motiverar den allmänna nivån för de böter som ålades de företag som beslutet
riktar sig till, dels hade fastställt kriterierna för hur de böter som ålagts vart och ett
av företagen skall avvägas på ett rättvist sätt (punkt 109 i beslutet). Vad avser den
sistnämnda gruppen av kriterier, vilka ansetts som relevanta och tillräckliga, fann
förstainstansrätten att kommissionen, för att uppnå en rättvis avvägning mellan de
böter som ålades varje företag, hade tagit hänsyn till deras storlek på
polypropenmarknaden i gemenskapen. Förstainstansrätten fann att omständigheten
att kommissionen i polypropenbeslutet inte angett vilka sifferuppgifter den hade
beaktat i detta hänseende, inte kunde medföra att beslutet i något avseende var
rättsstridigt, eftersom kommissionen under rättegången vid förstainstansrätten hade
lagt fram de relevanta siffrorna, vars riktighet Anic inte hade bestritt.
Förstainstansrätten fann därför att kommissionen, vid beräkningen av det
bötesbelopp som skulle åläggas Anic, på ett korrekt sätt hade bedömt bolagets
storlek på polypropenmarknaden i gemenskapen.
- 53.
- Anic gjorde vid förstainstansrätten gällande att kommissionen borde ha tagit hänsyn
till överträdelsens verkningar, och särskilt till Anics faktiska beteende på
marknaden i fråga om såväl priser som volymer, vilket beteende kan förklaras
oberoende av varje deltagande i avtal eller samordnade förfaranden, eller i andra
hand tagit hänsyn till omständigheten att dess eventuella deltagande i avtal eller
samordnade förfaranden inte hade någon inverkan på konkurrensen och
handelsutbytet mellan medlemsstater. Förstainstansrätten anmärkte härvid, i
punkt 279, att kommissionen hade skilt mellan två typer av verkningar av
överträdelsen, dels de prisinstruktioner som producenterna riktat till sina
försäljningsavdelningar, dels utvecklingen av priser som fakturerades olika kunder.
I punkt 280 anges att den första typen av verkningar hade styrkts av kommissionen
på grundval av det stora antal prisinstruktioner som lämnats av de olika
producenterna. Vad avser den andra typen av verkningar anmärkte
förstainstansrätten, i punkt 281, att det framgick av polypropenbeslutet att
kommissionen, för att minska bötesbeloppet, hade beaktat det förhållandet att
prisinitiativen i allmänhet aldrig fullt nådde sitt mål och att det inte fanns några
åtgärder som tvingade företagen att iaktta kvoter och andra åtgärder.
Förstainstansrätten fann därför, i punkterna 282 och 283, att kommissionen med
rätta fullt ut beaktat den första typen av verkningar och beaktat den begränsade
omfattningen av den andra typen av verkningar, och detta på ett sätt som Anic inte
visat var otillräckligt, och anmärkte att den redan hade förkastat Anics argument
om dess obetydliga storlek på marknaden.
- 54.
- Förstainstansrätten fann, i punkt 290, att kommissionen hade tagit hänsyn till den
omständigheten att företagen under mycket lång tid hade lidit betydande förluster
i sin verksamhet inom polypropensektorn, vilket visade att kommissionen även tagit
hänsyn till de ogynnsamma ekonomiska villkoren inom sektorn när den fastställde
den allmänna nivån för de böter som skulle åläggas de lagöverträdande företagen.
Förstainstansrätten anmärkte, i punkt 291, att det förhållandet att kommissionen
i tidigare fall funnit att hänsyn skulle tas till den krissituation som den
ifrågavarande ekonomiska sektorn befann sig i inte innebar att kommissionen var
skyldig att på samma sätt ta hänsyn till en sådan situation i förevarande fall.
- 55.
- Förstainstansrätten fann slutligen, i punkt 295, att frånvaron av tidigare
överträdelser inte kan utgöra en förmildrande omständighet och, i punkt 299, att
kommissionen utgått från en korrekt rättslig karakteristik när den beräknade de
böter som skulle åläggas Anic.
- 56.
- Förstainstansrätten fann, i punkt 301, att de böter som ålagts Anic var rimliga med
hänsyn till svårighetsgraden hos det åsidosättande av gemenskapens
konkurrensregler som Anic hade befunnits vara skyldig till, men att böterna skulle
sättas ned på grund av åsidosättandets kortare varaktighet. Förstainstansrätten fann
nämligen för det första att överträdelsens varaktighet hade förkortats med
14 månader av 62, eftersom kommissionen inte hade styrkt att Anic deltagit i
överträdelsen under tiden från omkring november 1977 till slutet av 1978 eller
början av 1979. Kommissionen hade emellertid redan när den fastställde
bötesbeloppet tagit hänsyn till den omständigheten att mekanismen för
överträdelsens genomförande inte var fastlagd förrän i början av 1979. För det
andra hade överträdelsens varaktighet förkortats med ytterligare två månader,
eftersom det inte hade styrkts att överträdelsen ägde rum under tiden från slutet
av oktober 1982 till slutet av 1982 eller början av 1983, men överträdelsen var
särskilt allvarlig under dessa två månader. För det tredje hade kommissionen - med
undantag för Anics meddelande till ICI i slutet av oktober 1982 om sina önskningar
i fråga om försäljningsvolymer för det första kvartalet 1983 - inte styrkt att Anic
efter mitten av 1982 deltagit i någon del av överträdelsen. För det fjärde hade Anic
inte deltagit i de åtgärder som var avsedda att underlätta genomförandet av
prisinitiativen. Förstainstansrätten fann därför att det Anic ålagda bötesbeloppet
skulle sättas ned med 40 procent.
- 57.
- Förstainstansrätten meddelade därför följande dom:
1) Artikel 1 i polypropenbeslutet ogiltigförklaras till den del där fastställs att
Anic
- deltog i överträdelsen före slutet av år 1978 eller början av år 1979
och efter slutet av oktober 1982,
- efter mitten av år 1982 deltog i systemet med regelbundna
sammanträden för polypropenproducenter, prisinitiativen och
begränsningen av de månatliga försäljningarna genom hänvisning till
en tidigare period och
- deltog i åtgärder för att underlätta genomförandet av prisinitiativen.
2) Det bötesbelopp som ålagts Anic i artikel 3 i detta beslut fastställs till
450 000 ECU, eller 662 215 500 LIT.
3) Sökandens talan i övrigt ogillas.
4) Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.
Överklagandet
- 58.
- Kommissionen har i sitt överklagande yrkat att domstolen skall
- upphäva den överklagade domen utan återförvisning till förstainstansrätten
vad avser punkt 1, andra och tredje strecksatsen, i domslutet,
- bestämma bötesbeloppet till 562 500 ECU,
- avvisa Anics yrkande om ogiltigförklaring av polypropenbeslutet,
- helt förkasta de grunder som Anic i anslutningsklagan har anfört mot den
överklagade domen,
- förplikta Anic att ersätta rättegångskostnaderna.
- 59.
- Anic har yrkat att domstolen skall
- helt ogilla kommissionens överklagande,
- upphäva den överklagade domen på grund av att motiveringen är otillräcklig
och självmotsägande och på grund av att domen grundas på felaktig
rättstillämpning vad avser bedömningen av när Anic upphörde att delta i
överträdelsen samt fastställa att Anic upphörde att delta i överträdelsen i
juni 1982 och inte i oktober 1982, samt först ogiltigförklara artikel 1 i
polypropenbeslutet i tillämpliga delar och sedan, i enlighet därmed, nedsätta
de böter som ålagts Anic eller återförvisa målet till förstainstansrätten i
denna del,
- upphäva den överklagade domen på grund av att motiveringen är otillräcklig
och självmotsägande och på grund av att domen grundas på felaktig
rättstillämpning vad avser de principer som tillämpats vad avser ansvar,
bevisning om överträdelse, överträdelsens rättsliga kvalifikation och dess
svårighetsgrad, samt göra en ny bedömning av vilka uppgifter och kriterier
som skall beaktas vid beräkningen av de böter som har ålagts Anic, samt
först ogiltigförklara artikel 3 i polypropenbeslutet i tillämpliga delar och
sedan, på lämpligt sätt, nedsätta dessa böter eller återförvisa målet till
förstainstansrätten i denna del,
- förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna, såväl i målet vid
förstainstansrätten som i målet om överklagande.
- 60.
- Anic har dessutom yrkat att domstolen skall vidta lämpliga åtgärder för att pröva
om polypropenbeslutet har antagits på ett sätt som överensstämmer med gällande
förfaranderegler, och, om så inte är fallet, förklara att beslutet är en nullitet eller
ogiltigförklara beslutet i den del det rör Anic.
- 61.
- Till stöd för sitt överklagande har kommissionen åberopat två grunder rörande
åsidosättande av gemenskapsrätten. Dessa grunder hänför sig till felaktig tolkning
av polypropenbeslutet och motsägelser mellan domskälen och domslutet i den
överklagade domen. Dessa fel har, enligt kommissionen, även lett till att
bötesbeloppet bestämdes på ett felaktigt sätt.
- 62.
- Anic har till stöd för sin anslutningsklagan hävdat att gemenskapsrätten åsidosatts
genom att motiveringen till den överklagade domen är otillräcklig och
självmotsägande och att gemenskapsrätten tillämpats på felaktigt sätt. Dessa
grunder hänför sig till 1) fel i förfarandet som kommissionen begått när den fattade
polypropenbeslutet, 2) åsidosättande av principen om personligt ansvar, 3) felaktigt
konstaterande av överträdelse, 4) felaktig rättslig kvalifikation av överträdelsen, 5)
felaktigt fastställande av ansvar, 6) felaktig bedömning av överträdelsens
svårighetsgrad och 7) felaktig beräkning av bötesbeloppet.
- 63.
- På yrkande av kommissionen och utan hänsyn till Anics invändningar, förklarade
domstolens ordförande genom beslut av den 27 juli 1992 förfarandet vilande till
den 15 september 1994, i avvaktan på vilka konsekvenser som kunde dras av
domen av den 15 juni 1994 i mål C-137/92 P, kommissionen mot BASF m.fl.
(REG 1994, s. I-2555, svensk specialutgåva, volym 15, nedan kallad
domstolens PVC-dom) som meddelades till följd av överklagandet av
förstainstansrättens dom i de förenade målen T-79/89, T-84/89, T-85/89, T-86/89,
T-89/89, T-91/89, T-92/89, T-94/89, T-96/89, T-98/89, T-102/89 och T-104/89,
BASF m.fl. mot kommissionen (REG 1992, s. II-315, svensk specialutgåva,
volym 12, nedan kallad förstainstansrättens PVC-dom).
Anics anslutningsklagan
Förfarandet för att anta polypropenbeslutet
- 64.
- Anic har under sin första grund för anslutningsklagan, vilken bör prövas först, gjort
gällande att kommissionen, med hänsyn till förstainstansrättens och domstolens
PVC-domar, åsidosatt gällande förfaranderegler, särskilt reglerna om behörighet
att anta rättsakter på samtliga språk som äger vitsord och formföreskrifter för
bestyrkande när den antog polypropenbeslutet. Anic anser att det finns tillräckliga
indicier som stöder detta antagande och har gjort gällande att domstolen i vilket
fall som helst är behörig att ta reda på om den italienska texten har antagits och
bestyrkts på korrekt sätt. Domstolen skulle i detta syfte kunna se till att få del av
registrerade rättsakter och deklarationer samt förhandlingsprotokoll från den
förhandling som ägde rum vid förstainstansrätten mellan den 18 och
den 22 november 1991 i PVC-målet. Om domstolen skulle finna att
polypropenbeslutet inte har antagits på ett korrekt sätt, bör den förklara att
beslutet är en nullitet eller, i andra hand, ogiltigförklara det vad avser Anic.
- 65.
- Anic har som svar på kommissionens argument rörande huruvida denna grund kan
upptas till sakprövning gjort gällande att artikel 116 i domstolens rättegångsregler
gör det möjligt för domstolen att ogilla överklagandet, upphäva den överklagade
domen och förklara att polypropenbeslutet är ogiltigt i enlighet med de yrkanden
som framförts vid förstainstansrätten. Domstolen skulle därvid inte ändra
tvisteföremålet. Anic har anfört att artikel 42.2 i domstolens rättegångsregler, vilken
enligt artikel 118 är tillämplig på mål om överklagande av ett avgörande från
förstainstansrätten, innebär ett undantag från den allmänna principen att det är
förbjudet att anföra nya grunder under ett förfarande, under förutsättning att de
nya grunderna rör rättsliga och faktiska omständigheter som har blivit kända under
förfarandet. Så är fallet med de omständigheter som blivit kända under förfarandet
i PVC-målen vid förstainstansrätten. Dessutom utgör förekomsten av formfel som
gör att polypropenbeslutet kan anses vara ogiltigt, eller till och med en nullitet, en
grund som är knuten till tvingande rättsregler, och vilken domstolen därför kan ta
ställning till på eget initiativ.
- 66.
- Kommissionen anser att det är uppenbart att denna grund och de därtill knutna
yrkandena inte kan upptas till sakprövning enligt artikel 119 i domstolens
rättegångsregler. Anics kritik rör polypropenbeslutet och inte den överklagade
domen, eftersom denna grund inte har anförts vid förstainstansrätten. Eftersom
Anic inte funnit någon punkt i domen som den kan anföra nämnda kritik emot,
innebär Anics yrkande att Anic yrkar att polypropenbeslutet skall förklaras vara en
nullitet eller i andra hand ogiltigförklaras. I artikel 113 och 116 i domstolens
rättegångsregler anges att yrkanden i ett överklagande endast får syfta till att
förstainstansrättens avgörande skall upphävas helt eller i vissa delar, vilket
överensstämmer med begreppet överklagande i den mening som avses i artikel 49
i EG-stadgan för domstolen. Artiklarna 113 och 116 i rättegångsreglerna föreskriver
vidare att tvisteföremålet vid förstainstansrätten inte får ändras i ett mål om
överklagande.
- 67.
- Domstolen vill härvid anmärka att det i artikel 51 första stycket i EG-stadgan för
domstolen anges att ett överklagande till domstolen endast kan grundas på
bristande behörighet hos förstainstansrätten, på rättegångsfel som kränker den
överklagandes intressen eller på att förstainstansrätten har åsidosatt
gemenskapsrätten.
- 68.
- Att tillåta en part att för första gången vid domstolen åberopa en grund som den
inte har åberopat vid förstainstansrätten skulle göra det möjligt för denna part att
vid domstolen, som har en begränsad behörighet i samband med ett överklagande,
anhängiggöra en mer omfattande tvist än den som förstainstansrätten har
behandlat. Domstolen är inom ramen för ett överklagande således endast behörig
att pröva förstainstansrättens bedömning av de grunder som har behandlats där (se
i detta avseende dom av den 1 juni 1994 i mål C-136/92 P, kommissionen mot
Brazzelli Lualdi m.fl., REG 1994, s. I-1981, punkt 59, och av den 28 maj 1998 i
mål C-7/95 P, Deere mot kommissionen, REG 1998, s. I-3111, punkt 62).
- 69.
- I förevarande mål är det ostridigt att Anic vid förstainstansrätten inte har gjort
någon invändning vad avser sättet på vilket polypropenbeslutet fattades.
- 70.
- För det andra hänför sig överklagandet endast till den överklagade domen och det
är endast för det fall att denna skulle upphävas som Europeiska gemenskapernas
domstol enligt artikel 54 första stycket i EG-stadgan för domstolen själv slutligt kan
avgöra ärendet. Därav följer att domstolen inte kan pröva eventuella fel som
polypropenbeslutet kan vara behäftat med så länge som den ifrågasatta domen inte
har upphävts.
- 71.
- Av detta följer att den första grunden inte kan upptas till sakprövning. Av samma
skäl kan begäran om att domstolen skall vidta nödvändiga åtgärder för att avgöra
om kommissionen följt tillämpliga förfaranderegler när den fattade
polypropenbeslutet inte upptas till sakprövning. Det är endast om den överklagade
domen upphävs som det kan finnas anledning för domstolen att, enlighet med
Anics begäran, pröva huruvida domstolen på eget initiativ skall pröva frågan
huruvida polypropenbeslutet är en nullitet.
Åsidosättande av principen om personligt ansvar
- 72.
- Anic har under sin andra grund gjort gällande att förstainstansrätten gjort sig
skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anse att Anic bar ansvar vad gäller
samtliga beteenden som de berörda företagen klandrats för, trots att det inte gick
att göra gällande att Anic gjort sig skyldigt till enskilda överträdelser. Den
överklagade domen innehåller dessutom en brist i motiveringen i det att frågan om
kollektivt ansvar inte diskuterats någonstans i förstainstansrättens dom. De punkter
som kommissionen har omnämnt rör den närliggande men inte identiska frågan om
en enda överträdelse.
- 73.
- Anic menar att förhållandet att olika företag tillsammans med andra företag
deltagit i en överträdelse av artikel 85 i fördraget inte kan medföra att dessa
företag bär ansvar för beteenden som har ägt rum under en lång tid, men i olika
former, och med annan intensitet och längd beroende på den enskilde deltagaren,
och detta särskilt i fall då de berörda företagen visat att de spelat en begränsad roll
vad avser den verkliga överträdelsens längd och svårighetsgrad. Ett sådant sätt att
resonera strider mot principen om personligt ansvar i brottmål - vilken är analogt
tillämplig - varför förstainstansrätten på ett orättmätigt sätt har ansett att Anic bar
ansvar för åtgärder som Anic bevisligen inte har deltagit i.
- 74.
- Anic anser att begreppet en enda överträdelse inte får sammanblandas med
begreppet personligt ansvar. Det första begreppet är ett definitionsinstrument som
används för att abstrakt sammanföra handlingar som materiellt skiljer sig åt. Att
begreppet en enda överträdelse används medför möjligen att kommissionen befrias
från att bevisa att varje företag deltagit i varje enskild åtgärd och att
preskriptionsfristen förlängs. Det kan dock inte användas som kriterium för
ansvarsbedömning och särskilt inte för att hålla Anic ansvarigt för samtliga
beteenden som samtliga bestraffade företag begått under den aktuella perioden.
- 75.
- Kommissionen har genom att tillämpa principen om en enda överträdelse, vilken
innefattar en princip om kollektivt ansvar, och genom att underlåta att individuellt
analysera bevisningen om ansvar, i förevarande fall åsidosatt parternas rätt till
försvar. Det framgår vidare av punkt 109 i polypropenbeslutet att kommissionens
sätt att resonera lett till att den underlåtit att beakta omfattningen av varje företags
delaktighet när bötesbeloppen fastställdes.
- 76.
- Kommissionen har anmärkt att Anic härigenom ifrågasätter begreppet en enda
överträdelse, vilket är ett begrepp som förstainstansrätten har använt sig av i
punkterna 203 och 204 i den överklagade domen. De olika åtgärder som
polypropenproducenterna överenskommit och genomfört under en viss period
ingick i en större plan med syfte att få upp priset på polypropen. Denna plan
utgjorde därför en enda överträdelse som fått sitt konkreta uttryck i olika åtgärder.
Detta medförde att varje företag bar ansvar för hela överträdelsen, oberoende av
huruvida företaget i fråga deltagit i vissa enskilda åtgärder, vilket emellertid inte
innebar att frågan huruvida företaget i fråga deltagit i större eller mindre grad inte
kunde beaktas vid fastställandet av de enskilda bötesbeloppen.
- 77.
- Kommissionen har understrukit att begreppet en enda överträdelse inte är ett
juridiskt begrepp utan en beskrivning av de faktiska omständigheterna som
förutsätter att det har konstaterats att det föreligger ett samband mellan olika
överenskomna beteenden, vilka har ett och samma syfte och som har vidtagits i en
speciell ekonomisk situation. Det kan inte uteslutas att vissa faktiska
omständigheter rent allmänt kan betecknas som en enda överträdelse.
Kommissionen och förstainstansrätten kan således på sin höjd ha gjort sig skyldiga
till en felaktig kvalifikation av de faktiska omständigheterna, men i intet fall till en
felaktig rättstillämpning. Denna kvalifikation av de faktiska omständigheterna
strider inte mot principen om personligt ansvar i brottmål, för det fall att denna
princip kan anses vara analogt tillämplig i förevarande fall.
- 78.
- Domstolen anser härvid för det första att med hänsyn till arten av de ifrågavarande
överträdelserna och svårighetsgraden av de därtill knutna sanktionerna skall
principen om personligt ansvar tillämpas vad avser dessa överträdelser.
- 79.
- Domstolen vill för det andra anmärka att de avtal och samordnade förfaranden
som avses i artikel 85.1 i fördraget med nödvändighet endast kan vara resultatet av
överenskommelser mellan flera företag, som tillsammans deltar i överträdelsen men
på olika sätt, bland annat beroende på den berörda marknadens egenheter och
varje enskilt företags ställning på marknaden, de eftersträvade målen eller de valda
eller planerade åtgärderna för genomförande.
- 80.
- Att varje företag deltar i överträdelsen under individuella förutsättningar räcker
inte för att företaget inte skall kunna hållas ansvarigt för hela överträdelsen,
inbegripet åtgärder som materiellt sett genomförs av andra deltagande företag, men
som vidtas i samma konkurrensbegränsande syfte eller som har samma
konkurrensbegränsande verkan.
- 81.
- Domstolen vill för det tredje erinra om att artikel 85 i fördraget innebär ett förbud
mot avtal mellan företag och beslut av företagssammanslutningar, inbegripet
beteenden som utgör åtgärder för genomförande av avtal, beslut eller samordnade
förfaranden, när dessa kan påverka handeln inom gemenskapen och har
konkurrensbegränsande syfte eller verkningar. Av detta följer att denna artikel kan
åsidosättas inte bara genom en enstaka handling utan även genom en serie
handlingar eller genom ett fortlöpande beteende. Denna tolkning kan inte
ifrågasättas med motiveringen att ett eller flera led i denna serie handlingar eller
i detta fortlöpande beteende även i sig kan utgöra ett åsidosättande av artikel 85 i
fördraget.
- 82.
- I förevarande fall har förstainstansrätten, i punkt 204 i den överklagade domen,
ansett att de olika avtal och samordnade förfaranden som konstaterats, på grund
av sitt identiska syfte, ingick i system med regelbundna sammanträden för
fastställelse av målpriser och kvoter, och att dessa system, i sin tur, ingick i en serie
bemödanden från de ifrågavarande företagens sida varigenom ett enda ekonomiskt
mål eftersträvades, nämligen att snedvrida den normala prisutvecklingen påpolypropenmarknaden. Förstainstansrätten har därför ansett att det vore onaturligt
att dela upp detta fortlöpande beteende, som karakteriseras av ett enda syfte,
genom att behandla det som ett antal separata överträdelser, trots att det rörde sig
om en enda överträdelse, vilken successivt konkretiserade sig genom såväl
rättsstridiga avtal som rättsstridiga samordnade förfaranden.
- 83.
- Mot denna bakgrund finner domstolen att förstainstansrätten med rätta kunde anse
att ett företag som deltagit i en sådan överträdelse genom beteenden som ägde rum
under företagets egna förutsättningar, men där beteendena omfattades av
begreppen avtal eller samordnat förfarande med konkurrensbegränsande syfte i den
mening som avses i artikel 85.1 i fördraget och som syftade till att bidra till
förverkligandet av hela överträdelsen för hela den tid som företaget deltog i
överträdelsen, även var ansvarigt för beteenden som genomfördes av andra företag
inom ramen för en och samma överträdelse. Så är nämligen fallet när det
konstateras att företaget i fråga kände till övriga deltagares överträdelser eller
rimligen kunde förutse dem och företaget var berett att acceptera risken att de
andra företagen begick överträdelser.
- 84.
- Tvärtemot vad Anic har hävdat strider en sådan slutsats inte mot principen om att
ansvaret för sådana överträdelser måste vara personligt. Denna slutsats stämmer
nämligen överens med en uppfattning som förekommer i flera medlemsstaters
rättsordningar och som rör fastställande av ansvar vad avser överträdelser begångna
av flera medgärningsmän beroende på deras deltagande i överträdelsen som helhet
betraktad och som, i dessa rättsordningar, inte anses strida mot principen om
personligt ansvar.
- 85.
- En sådan tolkning leder inte heller till att man bortser från kravet på att
individuellt ta ställning till bevisningen för anklagelsen, på ett sätt som strider mot
bevisbörderegler eller som åsidosätter de berörda företagens rätt till försvar.
- 86.
- För det första ankommer det, i fall då en tvist rör förekomsten av en överträdelse
av konkurrensreglerna, på kommissionen att förete bevisning om de överträdelser
som den har konstaterat och anföra den bevisning som krävs för att på ett
tillfredsställande sätt visa förekomsten av de faktiska omständigheter som utgör en
överträdelse (dom av den 17 december 1998 i mål C-185/92 P, Baustahlgewebe mot
kommissionen, REG 1998, s. I-8417, punkt 58). I detta sammanhang ankommer det
bland annat på kommissionen att styrka samtliga omständigheter som visar att ett
företag har deltagit i en sådan överträdelse och dess ansvar vad avser dess olika
delar.
- 87.
- När det som i förevarande fall rör sig om avtal och samordnade förfaranden med
ett konkurrensbegränsande syfte måste kommissionen bland annat bevisa att
företaget hade för avsikt att genom sitt eget beteende bidra till att uppnå de
gemensamma mål som deltagarna eftersträvade och att det hade kännedom om de
materiella beteenden som planerades eller som genomfördes av andra företag i
samma syfte eller att företaget rimligen kunde förutse dem och att det var berett
att acceptera risken att de andra företagen begick överträdelser.
- 88.
- Förstainstansrätten har emellertid, i ovannämnda punkt 204, konstaterat att ett
gemensamt konkurrensbegränsande mål eftersträvades genom samtliga
bemödanden från de deltagande företagens sida. Det framgår vidare av samtliga
konstateranden av de faktiska omständigheterna som förstainstansrätten gjort i
punkterna 63-178 i den överklagade domen att den endast hållit Anic för ansvarig
för var och en av dessa delar i den del bolaget deltagit däri och för det bidrag som
bolaget därigenom sökte ge till att var och en av dessa delar förverkligades och den
kunskap bolaget hade om beteenden som planerades eller genomfördes av andra
företag, tack vare sitt deltagande i de regelbundna sammanträdena mellan
polypropenproducenterna. Mot denna bakgrund kunde förstainstansrätten med
rätta anse att Anics deltagande i överträdelsen, genom Anics eget beteende, gjorde
att bolaget var medansvarigt för hela överträdelsen under den tid som Anic deltog
i densamma.
- 89.
- Berörda företag har vidare möjlighet att utnyttja sin rätt till försvar både vad avser
anmärkningen om deras konkreta deltagande i överträdelsen och de konkreta
beteenden som andra företag har anklagats för men som ingår i samma
överträdelse. I fall av avtal eller samordnade förfaranden med
konkurrensbegränsande syfte kan företagen även utnyttja sin rätt till försvar vad
avser förekomsten av ett gemensamt syfte, deras avsikter att bidra till överträdelsen
i dess helhet genom sitt eget beteende och deras kännedom om övriga deltagande
företags beteenden eller planerade beteenden och att de var beredda att acceptera
risken att de andra företagen begick överträdelser.
- 90.
- Omständigheten att ett företag inte har deltagit i samtliga led i en överträdelse eller
att det har spelat en mindre roll vad avser de aspekter där det deltagit i
överträdelsen skall beaktas vid bedömningen av hur allvarlig överträdelsen var, och
i förekommande fall när bötesbeloppet fastställs.
- 91.
- Domstolen finner slutligen för det fjärde att i den mån Anic just hävdat att
förstainstansrätten inte på ett korrekt sätt beaktat dess delaktighet i överträdelsen
när den tog ställning i fråga om böternas storlek, sammanfaller dessa anmärkningar
med Anics anmärkningar under den sjätte grunden, varför denna fråga skall
undersökas under denna grund.
- 92.
- Av det ovanstående följer att anslutningsklagan inte heller kan bifallas med stöd
av den andra grunden.
Felaktigt konstaterande av överträdelse
- 93.
- Anic har under sin tredje grund gjort gällande att förstainstansrätten, i
punkterna 110-113 i den överklagade domen, har gjort sig skyldig till felaktig
rättstillämpning genom att anse att eftersom det styrkts att Anic deltagit i
polypropenproducenternas regelbundna sammanträden, kunde Anic inte hävda att
bolaget inte gick med på de prisinitiativ som där beslöts, organiserades och
kontrollerades, utan att lägga fram några indicier till stöd för detta påstående.
Denna uppfattning innebär helt klart att bevisbördan omvänds och att närvaron vid
sammanträdena ges ett absolut bevisvärde, varvid kommissionen befrias från
bördan att finna annat stöd för sitt påstående i företagets beteende.
- 94.
- I punkterna 112 och 113 i den överklagade domen har förstainstansrätten själv tagit
upp frånvaron av handlingar som styrker att Anic deltagit i prisinitiativen och
överensstämmelse mellan Anics beteende på marknaden och vad som antas ha
överenskommits mellan producenterna under sammanträdena. Mot denna bakgrund
kan man inte automatiskt dra slutsatsen att eftersom Anic deltagit i
sammanträdena, har det också deltagit i de prisinitiativ som där diskuterats. Att en
företrädare från bolaget närvarade vid sammanträdena kan utgöra bevis för att
denne kände till överenskommelsen, men det kan endast anses styrkt att företaget
deltagit i överträdelsen om annan bevisning stöder påståendet att de deltagande
företagen hade samma uppsåt.
- 95.
- Kommissionen har hävdat att förstainstansrätten inte på något sätt har vänt på
bevisbördan. När det väl befanns styrkt att ett företag deltagit i sammanträdena,
kunde man med rätta utgå från att företaget deltog i nämnda överenskommelse.
Det åvilar den person som påstår sig ha tagit avstånd från de överenskomna
åtgärderna att anföra klar bevisning därför. Att de överenskomna besluten
eventuellt aldrig verkställs ligger vid sidan om och räcker inte för att vederlägga
slutsatsen om deltagande.
- 96.
- Domstolen vill härvid anmärka att förstainstansrätten hade rätt att, utan att på ett
otillåtet sätt kasta om bevisbördan, anse att eftersom kommissionen hade förmått
visa att Anic deltagit i sammanträden där prisinitiativ beslöts, organiserades och
kontrollerades, åvilade det Anic att styrka sina påståenden att bolaget inte anslutit
sig till dessa initiativ.
- 97.
- Anics argument i syfte att visa att bolagets beteende på marknaden saknade
samband med de prisinitiativ som anges i polypropenbeslutet saknar relevans,
eftersom det i förevarande fall är fråga om avtal i den mening som avses i
artikel 85 i fördraget.
- 98.
- Förstainstansrätten har nämligen, i punkt 198 i den överklagade domen, bedömt
att kommissionen med rätta kunnat kvalificera Anic och de andra
polypropenproducenternas överenskommelser om bland annat prisinitiativ såsom
avtal i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget.
- 99.
- Av fast praxis gällande tillämpningen av artikel 85.1 i fördraget följer att de
konkreta effekterna av ett avtal inte behöver beaktas så snart det framgår att
avtalet har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen (dom av
den 13 juli 1966 i de förenade målen 56/64 och 58/64, Consten och Grundig mot
kommissionen, REG 1966, s. 429, s. 496, svensk specialutgåva, volym 1, jämför även
dom av den 11 januari 1990 i mål C-277/87, Sandoz prodotti farmaceutici mot
kommissionen, REG 1990, s. I-45, och av den 17 juli 1997 i mål C-219/95 P,
Ferriere Nord mot kommissionen, REG 1997, s. I-4411, punkterna 14 och 15).
- 100.
- Följaktligen har förstainstansrätten inte åsidosatt de regler som skall tillämpas
beträffande bevisningen när den bedömde att kommissionen hade styrkt att Anic
var en av de producenter som enats om de i polypropenbeslutet nämnda
prisinitiativen.
- 101.
- Anslutningsklagan kan således inte heller bifallas med stöd av den tredje grunden.
Felaktig juridisk kvalifikation av överträdelsen
- 102.
- Anic har under sin fjärde grund hävdat att förstainstansrätten med orätt förkastat
dess anmärkning om att överträdelsen felaktigt kvalificerats som avtal eller
samordnat förfarande i den mening som avses i artikel 85 i fördraget.
- 103.
- Anic menar för det första att förstainstansrätten inte tydligt har angett vilka
kriterier den tillämpat när den bestämde vad överträdelsen var av för art.
Förstainstansrättens kvalifikation överensstämde dessutom inte med den distinktion
som kommissionen gjort i beslutet och vilken syftade till att använda begreppet
samordnat förfarande som samlande princip för att undvika att misstänkta
överträdelser undgår bestraffning på grund av att det inte går att bevisa att
producenterna har enats. Enligt Anic medför distinktionen mellan avtal och
samordnat förfarande skillnader i den bevisning som kommissionen måste anföra
och således för parternas rätt till försvar. Kommissionens argument leder till att det
är onödigt att nämna avtal i artikel 85 i fördraget. Om ett samordnat förfarande
endast behöver bestå av ett subjektivt element utan att ett materiellt element
behöver vara för handen, blir de två begreppen överflödiga och kommer framdeles
endast att skilja sig åt vad avser hur tydligt viljan har kommit till uttryck, nämligen
i form av enighet i fall av avtal och ensidig viljeyttring i fall av samordnat
förfarande. Anic menar att för att bibehålla distinktionen mellan de två begreppen
måste begreppet samordnat förfarande kompletteras av ett materiellt element som
kompenserar för det lägre kravet vad avser det subjektiva elementet (se
generaladvokaten Gands förslag till avgörande i det ovannämnda målet ACF
Chemiefarma mot kommissionen och generaladvokaten Mayras förslag till
avgörande i mål 48/69, ICI mot kommissionen, dom av den 14 juli 1972, REG 1972,
s. 619; svensk specialutgåva, volym 2, s. 25, och i det ovannämnda målet Suiker
Unie m.fl. mot kommissionen).
- 104.
- Anic har för det andra anmärkt att förstainstansrätten, i punkt 201 i den
överklagade domen, helt anslutit sig till domaren Vesterdorfs argumentation, när
denne verkade som generaladvokat i målen vid förstainstansrätten, om att
polypropenproducenternas sammanträden automatiskt måste anses få
konkurrensbegränsande verkningar. En sådan tolkning innebär att den anklagade
måste bevisa motsatsen när denne anklagas för att ha konkurrensbegränsande
avsikter när anklagelsen dessutom endast grundas på att den anklagade har deltagit
i några sammanträden, varvid de berörda företagen berövas varje möjlighet att
försvara sin ståndpunkt och denna tolkning skulle dessutom strida mot
gemenskapsbegreppet samordnat förfarande, vilket, förutom det grundläggande
kravet på enighet, även förutsätter att deltagarna har deltagit i ett samordnat
förfarande som de kan hållas ansvariga för.
- 105.
- Anic har för det tredje gjort gällande att förstainstansrättens beskrivning av den
påstådda kartellen som en enda överträdelse bestående av både ett avtal och ett
samordnat förfarande, kan medföra farliga rättsliga följdverkningar. I förevarande
fall har denna beskrivning lett till att olika beteenden som femton olika företag har
gjort sig skyldiga till under period av ungefär fem år förts in under
samlingsbegreppet en enda överträdelse, vilket medfört att man inte bland de olika
påstådda överträdelserna kan utskilja de överträdelser som ett enskilt företag
verkligen kan hållas ansvarigt för.
- 106.
- Anic har för det fjärde klandrat förstainstansrätten för att den accepterat
kommissionens kvalifikation av överträdelsen som både ett avtal och ett samordnat
förfarande. Anic menar att denna beskrivning förändrar kommissionens bevisbörda
och att den följaktligen förändrar det berörda företagets möjlighet att utnyttja sin
rätt till försvar. I förevarande fall har kommissionen således befriats från sin
skyldighet att pröva vad bevisningen var av för art och för värde och att särskilt ta
ställning till vad som hade styrkts genom denna bevisning. Anic har å sin sida svävat
i okunnighet om vad bolaget verkligen anklagas för och hur det skulle lägga upp
sitt försvar. Omständigheten att artikel 85 i fördraget inte innehåller en särskild
beteckning för överträdelser av denna art innebär inte att kommissionen är behörig
att skapa nya beteckningar, särskilt inte om dessa ges retroaktiv verkan.
- 107.
- Kommissionen har anfört att denna grund vilar på ett påstående att bevisbördan
varierar beroende på om det rör sig om ett samordnat förfarande eller ett avtal.
Denna påstådda skillnad har sin grund i en felaktig bokstavstolkning av uttrycket
samordnat förfarande, enligt vilken ordet förfarande syftar på ett beteende på
marknaden och således ett materiellt element. En sådan tolkning strider mot ratio
legis bakom bestämmelsen, vilken är att stärka förbudet genom att utsträcka dess
giltighet till att även omfatta olika former av överenskommelser som är mindre
tydliga än ett verkligt avtal, och detta i syfte att förhindra att regeln alltför lätt kan
kringgås. Om Anics tolkning skulle godtas skulle förbudet tvärtom ha försvagats
genom att högre krav på bevisning skulle ställas för ett samordnat förfarande än
för ett avtal. Artikel 85 i fördraget skulle därvid kringskäras vad avser samordnade
förfaranden, eftersom, till skillnad från vad som är fallet med avtal,
konkurrensbegränsande verkan skulle vara avgörande, men konkurrensbegränsande
syfte skulle vara otillräckligt.
- 108.
- Uppräkningen i artikel 85.1 i fördraget är tänkt att vara tillämplig på samtliga
former av hemliga samförstånd mellan företag. De uppräknade fallen ligger i linje
med varandra. Den enda distinktion som är av vikt är distinktionen mellan ett
självständigt beteende, vilket är tillåtet, och hemligt samförstånd, vilket är förbjudet,
och detta utan särskiljande inom det senare begreppet. Anics tolkning innebär att
förbudet inte längre skulle vara enhetligt och generellt och skulle medföra att vissa
hemliga samförstånd utan anledning undantas trots att de inte är mindre farliga än
andra. Förstainstansrätten har med rätta förkastat Anics tolkning i punkt 199 i den
överklagade domen genom att hänvisa till ett subjektivt element utan att dessutom
kräva ett materiellt element.
- 109.
- Domstolen vill härvid inledningsvis anmärka att förstainstansrätten, i punkterna 198
och 202 i den överklagade domen, har bedömt att kommissionen med rätta kunde
kvalificera de berörda företagens beteenden som avtal och i andra hand anse andra
beteenden från samma företag som samordnade förfaranden. Förstainstansrätten
ansåg, i punkt 204, att Anic hade deltagit i ett komplex av integrerade system som
utgör en enda överträdelse, vilken successivt konkretiserade sig genom såväl
rättsstridiga avtal som rättsstridiga samordnade förfaranden.
- 110.
- Vad avser de beteenden som kvalificerats som samordnade förfaranden, det vill
säga polypropenproducenternas regelbundna sammanträden och Anics i slutet av
oktober 1982 till ICI riktade meddelande om sina önskningar i fråga om
försäljningsvolymer för det första kvartalet 1983, grundade sig förstainstansrätten,
enligt vad som framgår av punkt 201 i den överklagade domen, på konstaterandet
att Anic, till följd av polypropenproducenternas diskussioner under sammanträdena,
inte kunde underlåta att vid bestämmandet av den policy som bolaget avsåg att
följa på marknaden, direkt eller indirekt, ta hänsyn till de upplysningar som det
erhållit vid dessa sammanträden. Även Anics konkurrenter måste vid fastställelsen
av den policy som de avsåg att följa med nödvändighet, direkt eller indirekt, ta
hänsyn till de upplysningar som Anic lämnat dem om det beteende som bolaget
självt hade beslutat sig för eller övervägde att iaktta.
- 111.
- Förstainstansrätten ansåg, i punkt 205, att kommissionen med rätta kunde
kvalificera denna enda överträdelse som ett avtal och ett samordnat förfarande,
eftersom överträdelsen samtidigt innefattade faktiska omständigheter som skall
anses som avtal och faktiska omständigheter som skall anses som samordnade
förfaranden, i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget. Inför en sådan
komplex överträdelse skulle, enligt förstainstansrätten, kommissionens dubbla
kvalifikation i artikel 1 i polypropenbeslutet inte förstås på så sätt att det för varje
faktisk omständighet samtidigt och kumulativt krävs bevis för att den faktiska
omständigheten uppfyller förutsättningarna både för ett avtal och ett samordnat
förfarande. Kvalifikationen hänför sig snarare till ett komplex av faktiska
omständigheter, av vilka några kan anses som avtal och andra som samordnade
förfaranden i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget. Sistnämnda
bestämmelse innehåller inte någon särskild kvalifikation när det gäller denna typ
av komplex överträdelse.
- 112.
- Det skall för det andra anmärkas att när artikel 85 i fördraget skiljer mellan
begreppen samordnat förfarande, avtal mellan företag och beslut av
företagssammanslutningar sker detta i syfte att låta förbuden i denna
artikel omfatta en form av samförstånd mellan företag som utan att det har lett
fram till att det ingåtts ett egentligt avtal medvetet ersätter den fria konkurrensens
risker med ett praktiskt inbördes samarbete (se i detta sammanhang bland annat
domen i det ovannämnda målet ICI mot kommissionen, punkt 64).
- 113.
- Av detta följer emellertid inte att en serie handlingar med samma
konkurrensbegränsande syfte och som var och en för sig antingen omfattas av
begreppet avtal, samordnat förfarande eller beslut av
företagssammanslutningar inte kan utgöra olika uttryck för en och samma
överträdelse av artikel 85.1 i fördraget.
- 114.
- Förstainstansrätten kunde således med rätta anse att en serie beteenden från flera
företag utgjorde uttryck för en enda och komplex överträdelse som omfattas dels
av begreppet avtal, dels av begreppet samordnat förfarande.
- 115.
- Det skall för det tredje anmärkas att begreppet samordnat förfarande, i den
mening som avses i artikel 85.1 i fördraget, avser en form av samordning mellan
företag som, utan att ha gått så långt att ett avtal i egentlig mening slutits, ändå
medvetet byter ut de risker som konkurrensen innebär mot ett praktiskt samarbete
(se domen i de ovannämnda målen Suiker Unie m. fl. mot kommissionen, punkt 26,
och dom av den 31 mars 1993 i de förenade målen C-89/85, C-104/85, C-114/85,
C-116/85, C-117/85 och C-125/85-C-129/85, Åhlström Osakeyhtiö m. fl. mot
kommissionen, REG 1993, s. I-1307, punkt 63; svensk specialutgåva, volym 14).
- 116.
- Domstolen har tillagt att kriterierna för samordning och samarbete måste förstås
utifrån grundtanken i fördragets konkurrensbestämmelser, enligt vilken varje
ekonomisk aktör självständigt skall bestämma vilken politik han vill tillämpa på
marknaden (se den ovannämnda domen i de förenade målen Suiker Unie m. fl.
mot kommissionen, punkt 173, dom av den 14 juli 1981 i mål 172/80, Züchner,
REG 1981, s. 2021, svensk specialutgåva, volym 6, punkt 13, den ovannämnda
domen i de förenade målen Åhlström Osakeyhtiö m. fl. mot kommissionen,
punkt 63 och den ovannämnda domen av den 28 maj 1998 i målet Deere mot
kommissionen, punkt 86).
- 117.
- Även om det enligt samma rättspraxis är riktigt att detta krav på självständighet
inte utesluter att aktörerna har rätt att rationellt anpassa sig till sina konkurrenters
konstaterade eller förväntade beteende, är det emellertid helt och hållet uteslutet
att det förekommer direkta eller indirekta kontakter mellan sådana aktörer som
kan medföra påverkan på en faktisk eller potentiell konkurrents beteende på
marknaden eller att för en sådan konkurrent avslöja det beteende man har beslutat
eller som man överväger att själv tillämpa på marknaden, när dessa kontakter
syftar till eller resulterar i konkurrensvillkor som inte motsvarar de normala
villkoren på marknaden i fråga med beaktande av de tillhandahållna produkternas
eller tjänsternas beskaffenhet, hur betydelsefulla och hur många företagen var och
den nämnda marknadens volym (jämför de ovannämnda domarna i de förenade
målen Suiker Unie m.fl. mot kommissionen, punkt 174, i målet Züchner, punkt 14,
och Deere mot kommissionen, punkt 87).
- 118.
- Därav följer för det första att begreppet samordnat förfarande, såsom framgår av
ordalydelsen av artikel 85.1 i fördraget, förutom samförstånd mellan företagen även
förutsätter ett beteende på marknaden som svarar mot detta samförstånd och ett
orsakssamband mellan dessa båda rekvisit.
- 119.
- Förstainstansrätten har således gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vad
avser tolkningen av begreppet samordnat förfarande när den ansåg att
samförståndet med nödvändighet hade följder för de företag som deltagit i
detsamma.
- 120.
- Av detta följer emellertid inte att anslutningsklagan skall bifallas. Domstolen har
nämligen vid upprepade tillfällen fastslagit (se bland annat dom av den 9 juni 1992
i mål C-30/91 P, Lestelle mot kommissionen, REG 1992, s. I-3755, punkt 28) att i
fall skälen till en dom från förstainstansrätten vilar på ett åsidosättande av
gemenskapsrätten, men domslutet ändå framstår som grundat av andra juridiska
skäl, skall överklagandet ogillas.
- 121.
- För det första måste det, såvida motsatsen inte bevisas, vilket åvilar de berörda
aktörerna att göra, antas att de företag som deltar i det samordnade förfarandet
och som fortsätter att vara aktiva på marknaden tar hänsyn till de uppgifter som
de har lämnat till varandra när de bestämmer sitt beteende på marknaden. Detta
gäller i än högre grad när överläggningar har skett regelbundet under en lång
period, vilket såsom förstainstansrätten har fastställt var fallet i förevarande mål.
- 122.
- För det andra omfattas ett samordnat förfarande, som det har definierats ovan, av
artikel 85.1 i fördraget även när det inte har några konkurrensbegränsande
verkningar på marknaden.
- 123.
- Det framgår nämligen redan av ordalydelsen i nämnda bestämmelse att, såsom är
fallet med avtal mellan företag och beslut av företagssammanslutningar,
samordnade förfaranden är förbjudna, oavsett eventuella verkningar, om de har ett
konkurrensbegränsande syfte.
- 124.
- Även om begreppet samordnat förfarande förutsätter att de deltagande företagen
beter sig på ett visst sätt på marknaden, så innebär detta inte nödvändigtvis att
detta beteende har som konkret verkan att hindra, begränsa eller snedvrida
konkurrensen.
- 125.
- Förstainstansrättens tolkning är inte oförenlig med förhållandet att förbudet i
artikel 85.1 i fördraget är av restriktiv karaktär (se dom av den 29 februari 1968 i
mål 24/67, Parke Davis, REG 1968, s. 81; svensk specialutgåva, volym 1, s. 329),
eftersom den helt klart inte utvidgar bestämmelsens tillämpningsområde, utan helt
överensstämmer med de termer som används i bestämmelsen.
- 126.
- Trots att förstainstansrätten givit en felaktig rättslig motivering har den med rätta
ansett att eftersom kommissionen styrkt att Anic deltagit i ett samförstånd som
hade till syfte att begränsa konkurrensen, behövde den inte bevisa att detta
samförstånd ledde till följdbeteenden på marknaden. Det skall därför prövas
huruvida Anic har vederlagt den presumtion som angivits ovan i punkt 121.
- 127.
- Vad avser polypropenproducenternas regelbundna sammanträden har Anic gjort
gällande att bolaget hade bestämt sitt beteende på marknaden vad avser priser
utan hänsyn till resultatet av sammanträdena och att förhållandet att det kunde
konstateras viss samstämmighet mellan Anics och övriga producenters reaktioner
berodde på prisutvecklingen vad avser råvarorna och att det var uttryck för en
producents normala beteende på en marknad som dominerades av de fyra stora.
I detta sammanhang har förstainstansrätten med rätta, i punkt 112 i den
överklagade domen, ansett att ett sådant argument på sin höjd kan tjäna som bevis
för att Anic inte genomförde resultatet av dessa sammanträden vad avser
fastställande av målpriser.
- 128.
- Vad avser Anics meddelande i slutet av år 1982 till ICI om Anics önskningar
avseende försäljningsvolymer och förslag avseende de kvoter som skulle tilldelas de
övriga producenterna har förstainstansrätten vidare, i punkt 176 i den överklagade
domen, ansett att Anic åtminstone på detta sätt deltagit i förhandlingarna för att
fastställa kvoter för det första kvartalet 1983, varvid det framgår av punkt 172 i den
överklagade domen att kommissionen, av bilagorna till Anics svar på begäran om
upplysningar, med rätta dragit slutsatsen att Anic var verksam på
polypropenmarknaden till och med april 1983. Av detta följer att Anic fortsatt vara
verksam på marknaden efter nämnda förhandlingar. Anic har för övrigt inte gjort
gällande att dess senare beteende på marknaden saknade samband med dess
deltagande i dessa förhandlingar.
- 129.
- Av detta följer att den felaktiga rättstillämpning som förstainstansrätten gjort sig
skyldig till inte haft någon inverkan på domslutet i den överklagade domen, vilken
framstår som grundat, men av andra skäl.
- 130.
- Det framgår för det fjärde av domstolens fasta rättspraxis (se bland annat domen
i det ovannämnda målet ACF Chemiefarma mot kommissionen, punkt 112), vilken
förstainstansrätten har omnämnt i punkt 198 i den överklagade domen, att det, för
att det skall föreligga ett avtal i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget, är
tillräckligt att de deltagande företagen har uttryckt sin gemensamma vilja att bete
sig på ett bestämt sätt på marknaden.
- 131.
- Av en jämförelse mellan begreppet avtal och begreppet samordnat förfarande i
punkterna 118-125 ovan följer att vad avser det subjektiva rekvisitet omfattar
begreppen olika former av samförstånd som är av samma art men som skiljer sig
åt vad avser intensitet och de former som de kommer till uttryck i.
- 132.
- Av detta följer att även om begreppet avtal och begreppet samordnat förfarande
delvis skiljer sig åt vad gäller de avgörande rekvisiten är inte begreppen inbördes
oförenliga. Tvärtemot vad Anic har påstått var förstainstansrätten inte skyldig att
kräva att kommissionen betecknade vart och ett av de beteenden som konstaterats
antingen som avtal eller som samordnat förfarande, utan förstainstansrätten kunde
med rätta anse att kommissionen med rätta betecknat vissa av dessa beteenden i
första hand som avtal och i andra som samordnade förfaranden.
- 133.
- Det skall för det femte anmärkas att denna tolkning inte är oförenlig med den
restriktiva karaktären av det i artikel 85.1 i fördraget stadgade förbudet (se domen
i det ovannämnda målet Parke Davis, s. 109). Nämnda tolkning skapar nämligen
inte en ny form av överträdelse, utan innebär endast att i fall en överträdelse består
av olika former av beteenden kan dessa beteenden falla under olika definitioner
vilka omfattas av samma bestämmelse och i samtliga fall är förbjudna.
- 134.
- Det skall för det sjätte anmärkas att i motsats till vad Anic har påstått leder en
sådan tolkning inte till oacceptabla följder vad avser nödvändig bevisning och
strider inte mot de berörda företagens rätt till försvar.
- 135.
- Kommissionen är å andra sidan fortfarande skyldig att visa att varje beteende som
har konstaterats omfattas av förbudet i artikel 85.1 i fördraget som avtal, samordnat
förfarande eller beslut av företagssammanslutningar.
- 136.
- De företag som anklagas för att ha deltagit i överträdelsen har å andra sidan
möjlighet att för vart och ett av dessa beteenden ifrågasätta kommissionens
beteckning eller beteckningar genom att göra gällande att kommissionen inte har
bevisat samtliga rekvisit som utgör förutsättning för de olika formerna av påstådda
överträdelser.
- 137.
- Domstolen finner för det sjunde och slutligen att i den mån Anic har gjort gällande
att denna tolkning leder till att Anic hålls ansvarig för andra företags beteenden,
sammanfaller Anics argumentation med dess argumentation under den andra
grunden, och skall förkastas av samma skäl.
- 138.
- Domstolen finner sammanfattningsvis att det delvis finns stöd för den fjärde
grunden i den del Anic därunder har gjort gällande att förstainstansrätten gjort sig
skyldig till felaktig rättstillämpning vad avser begreppet samordnat förfarande, utan
att detta fel för den skull medför att den överklagade domen skall upphävas.
Grunden förkastas i övriga delar.
Felaktigt konstaterande av ansvar
- 139.
- Anic har under den femte grunden gjort gällande att förstainstansrätten gjort sig
skyldig till felaktig rättstillämpning som dessutom innebär oriktig motivering, genom
att godkänna att kommissionen använde ett dubbelt kriterium för att identifiera det
företag som skall hållas ansvarigt för en överträdelse av gemenskapsrätten. Detta
fel består i att förstainstansrätten alternativt tillämpat kriteriet om juridisk
kontinuitet och ekonomisk-funktionell kontinuitet på företaget och därvid valt det
kriterium som passat den bäst i syfte att undvika att ett företag klarar sig undan
bestraffning när det rättssubjekt som var ansvarigt för företagets förvaltning när
överträdelsen begicks sedermera försvunnit.
- 140.
- Anic har hävdat att detta förfaringssätt är orättmätigt, eftersom det är oklart hur
förfarandet tillämpas, rättssäkerheten inte garanteras, förfaringssättet kan leda till
diskriminerande behandling och eftersom det gör det möjligt för företag att finna
strategier för att undvika bestraffning.
- 141.
- Anic menar att dubbelnamnet Anic/SIR diskriminerats i förhållande till
Saga Petrokjemi/Statoil. Anic har hävdat att i de fall som Saga Petrokjemi gjort sig
skyldigt till överträdelser tillämpade kommissionen kriteriet om juridisk kontinuitet
på företaget med motiveringen att eftersom den juridiska person som var ansvarig
hade försvunnit, var Statoil ansvarigt sedan Saga Petrokjemi uppgått i detta bolag.
Anic har emellertid tillskrivits ansvar för handlingar och överträdelser som SIR,
vilket är ett bolag som Anic förvärvade år 1980, anklagats för, och för SIR:s
påstådda deltagande i polypropenkartellen, trots att Anic överlåtit sin verksamhet
på området till Monte. Förstainstansrätten, som borde ha valt det lämpligaste
kriteriet och hålla fast vid det, godtog att kommissionen tillämpade dessa kriterier
på ett diskriminerande sätt och undvek, i punkt 240, att svara på de invändningar
som Anic hade anfört.
- 142.
- Kommissionen har inledningsvis anmärkt att förstainstansrätten verkligen inte har
tillämpat detta dubbla kriterium endast av det skälet att den enbart hade att ta
ställning till Anics talan, då Statoil inte hade väckt talan. Kommissionen menar
vidare att man inte bara måste identifiera det företag som har gjort sig skyldigt till
en överträdelse utan även avgöra vilket rättssubjekt som skall tillskrivas ansvar för
överträdelsen, detta för att beslutet skall kunna verkställas, bland annat vad avser
böterna. Kommissionen har slutligen hävdat att Anic kommer med påståenden som
redan befunnits ogrundade genom förstainstansrättens konstateranden om de
faktiska omständigheterna, särskilt vad avser påståendet att Anic har tillskrivits
ansvar för SIR:s handlingar.
- 143.
- Kommissionen anser för övrigt att denna grund skulle kunna avvisas för att den är
alltför allmän. I vilket fall som helst hade beslutet riktats till Statoil, eftersom Saga
Petrokjemi uppgått i Statoil. Anic uppträdde emellertid på marknaden som en
enhet med en enda handelsstrategi och hade sålt sin produktionsverksamhet till
Monte före nämnda beslut men fortsatt att existera som juridisk person.
- 144.
- Domstolen vill härvid inledningsvis anmärka att i den mån denna grund rör
påståendet att Anic tillskrivits ansvar för handlingar som begåtts av SIR har
förstainstansrätten, i punkt 241 i den överklagade domen, anmärkt att det följer av
dess bedömning av vad kommissionen funnit utrett att överträdelsen i Anics fall
fastslogs enbart på grundval av dess egna handlingar. Det ankommer inte på
domstolen att i ett mål om överklagande ifrågasätta förstainstansrättens
konstateranden om de faktiska omständigheterna.
- 145.
- Domstolen finner vidare att i den mån Anic har kritiserat förstainstansrätten för
att den genom att tillskriva bolaget ansvar för överträdelsen, trots att det överlåtit
sin polypropenverksamhet till Monte, har åsidosatt principen om personligt ansvar
och bortsett från den avgörande omständighet som framgår av domstolens
rättspraxis (se i detta sammanhang domen i det ovannämnda målet Suiker Unie
m.fl. mot kommissionen, punkterna 80 och 84) att kriteriet om ekonomisk
kontinuitet endast kan tillämpas då den juridiska person som är ansvarig för
företagets drift juridiskt sett har upphört att existera innan överträdelsen begicks.
Tillämpning av dessa kriterier strider på intet sätt mot rättssäkerhetsprincipen.
- 146.
- Domstolen finner slutligen att det var med rätta som förstainstansrätten, i
punkt 240, ansåg att det inte var nödvändigt att ta ställning till frågor om
situationer som inte hade med det aktuella fallet att göra. Domstolen har inte
heller anledning att uttala sig om eventuella manövrar som genomförs i syfte att
undvika sanktioner som utdöms på grund av åsidosättande av konkurrensreglerna.
- 147.
- Anslutningsklagan kan således inte heller bifallas med stöd av den femte grunden.
Felaktig bedömning av överträdelsens svårighetsgrad
- 148.
- Anic har under sin sjätte grund kritiserat förstainstansrätten för att den inte i
tillräcklig grad beaktat den mycket marginella roll som Anic haft i den påstådda
kartellen, utan i stället anslutit sig till kommissionens konstateranden. Uppgifterna
om Anics storlek är i hög grad felaktiga till följd av att man sammanfört Anic och
SIR, och Anic har, i motsats till vad som sägs i punkt 274 i den överklagade domen,
ifrågasatt dessa uppgifter vid förhandlingen vid förstainstansrätten. Vad avser
överträdelsens verkningar har förstainstansrätten underlåtit att beakta företagens
individuella beteenden och därvid åsidosatt principen om personligt ansvar i
brottmål. I motsats till vad kommissionen har påstått syftade denna kritik inte till
att få till stånd en ny bedömning vad avser de faktiska omständigheterna, eftersom
förstainstansrätten är skyldig att uttala sig om överträdelsens svårighetsgrad enligt
artikel 15.2 i förordning nr 17.
- 149.
- Vad avser Anics påstående att förstainstansrätten inte i tillräcklig grad beaktat den
mycket marginella roll som Anic haft i kartellen har kommissionen anmärkt att
denna grund inte kan upptas till sakprövning, eftersom den syftar till att ifrågasätta
konstateranden av de faktiska omständigheterna. Vad avser frågan om personligt
ansvar i brottmål har kommissionen erinrat om att den redan beaktat företagens
större eller mindre grad av ansvar för överträdelsen genom att bland annat utdöma
högre böter för de fyra företag som bar det största ansvaret för den
konkurrensbegränsande samverkan.
- 150.
- Det skall härvid konstateras att det visserligen framgår av fast rättspraxis att i fall
flera företag har deltagit i en överträdelse, skall det för vart och ett av företagen
prövas hur allvarlig den enskilda överträdelsen var (se i detta sammanhang domen
i de ovannämnda målen Suiker Unie m.fl. mot kommissionen, punkt 623).
Förstainstansrätten har emellertid, i punkt 254 i den överklagade domen,
konstaterat att kommissionen på ett korrekt sätt har fastställt Anics roll i
överträdelsen under den tidsperiod som Anic deltog i densamma och att
kommissionen beaktat denna roll för att bestämma bötesbeloppet. Domstolen
finner därför att förstainstansrätten inte har gjort sig skyldig till felaktig
rättstillämpning i detta avseende.
- 151.
- Domstolen finner vidare att i den mån denna grund syftar till att ifrågasätta
förstainstansrättens konstaterande, i punkt 274, att kommissionen under
rättegången vid förstainstansrätten har lagt fram relevanta siffror om Anics storlek
på polypropenmarknaden i gemenskapen, vars riktighet Anic inte har bestritt, rör
den sakfrågor som inte kan prövas i ett mål om överklagande.
- 152.
- Domstolen finner slutligen att förstainstansrätten, när den uttalade sig om
beaktande av överträdelsens verkningar, inte hade anledning att undersöka
företagens individuella beteende eftersom, såsom anges i punkt 280, de verkningar
som skulle beaktas när böternas allmänna nivå bestämdes inte var de verkningar
som följde av det faktiska beteende som ett företag påstod sig ha iakttagit, utan de
som följde av hela den överträdelse som företaget deltog i.
- 153.
- Anslutningsklagan kan således inte heller bifallas med stöd av den femte grunden.
Felaktigt bestämmande av bötesbeloppet
- 154.
- Anic har under sin sjunde grund gjort gällande att förstainstansrätten, när den tog
ställning till bötesbeloppet, gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att
inte på ett korrekt sätt beakta de faktorer som anges i artikel 15.2 i
förordning nr 17 vad avser överträdelsens längd och svårighetsgrad i Anics fall. Vad
avser tiden hade Anic redan i juni 1982 - och inte först i oktober 1982 - upphört
med varje form av beteende som kan anses som en överträdelse av artikel 85 i
fördraget. Förstainstansrätten borde således ha nedsatt bötesbeloppet i högre grad,
eftersom det konkurrensbegränsande beteendet hade varat i kortare tid.
- 155.
- Vad avser överträdelsens svårighetsgrad har Anic hävdat att varken kommissionen
eller förstainstansrätten gjort en korrekt värdering av dess roll i de hemliga avtalen
och storleken på dess leveranser av polypropen inom gemenskapen och dess
omsättning.
- 156.
- Vad avser den första punkten menar Anic att kommissionen har gjort åtskillnad
mellan de fyra stora och de övriga producenterna men inte gjort någon åtskillnad
mellan de övriga producenterna vad avser deras grad av deltagande i den påstådda
kartellen.
- 157.
- Anic har, vad avser dess marknadsandel, anfört att det framgår av en tabell som
kommissionen ingivit till följd av en fråga från förstainstansrätten att
polypropenbeslutet grundas på uppgifter från år 1983 (2,8 procent) som helt saknar
relevans, eftersom Anic upphört att delta i överträdelsen år 1982 (under detta år
var Anics marknadsandel 2,43 procent och inte 2,7 procent som anges i tabell 1
som finns med som bilaga till nämnda beslut).
- 158.
- Anic har slutligen, vad avser dess omsättning, vid förstainstansrätten gjort gällande
- utan att förstainstansrätten beaktade det - att år 1982 var Anics omsättning
32 966 miljarder LIT, medan kommissionen grundat sig på en omsättning på
25 miljoner ECU, det vill säga mellan 36 790 och 38 636 miljarder LIT.
Kommissionen har förklarat att uppgiften 25 miljoner ECU grundas på tillämpning
av växlingskursen år 1982, varvid Anic svarat att kommissionen inte borde ha
använt växlingskursen år 1982 för att bestämma böter som utdömdes år 1986.
Växlingskursen år 1986 hade nämligen använts för att konvertera bötesbeloppet på
750 000 ECU till 1 103 692 500 LIT. Denna inkonsekvens har lett till ett allvarligt
fel i den tabell som kommissionen ingett till förstainstansrätten: de böter som
ålades Anic motsvarar inte 2,5 procent av dess omsättning utan 3,35 procent. Det
står således klart att bötesbeloppet blivit högre än vad som var tänkt i förhållande
till omsättningen eller att den omsättning som beaktats var betydligt högre än den
verkliga omsättningen år 1982. Oavsett vad som är den riktiga förklaringen har
kommissionens motsägande och felaktiga uppgifter lett till att förstainstansrättens
bedömning blivit felaktig.
- 159.
- Kommissionen anser att argumenten om överträdelsens begränsade längd, som
kommissionen bestrider, och en felaktig avvägning från förstainstansrättens vad
avser olika faktorer av vikt för bedömningen av överträdelsens svårighetsgrad, är
argument som har till syfte att ifrågasätta konstateranden om de faktiska
omständigheterna.
- 160.
- Vad avser bestämmandet av Anics marknadsandel har kommissionen erinrat om
att den tabell som ingetts till förstainstansrätten upprättats efter det att
polypropenbeslutet fattades och att kommissionen inte använt sig av någon
matematisk beräkning för att fastställa bötesbeloppet. Syftet med tabellen var att
ange jämförbara uppgifter för samtliga företag, vilket är förklaringen till att
uppgiften om Anics marknadsandel rör år 1983, i likhet med de övriga företagens.
- 161.
- Vad avser omsättningen har kommissionen angett att det belopp på
32 966 miljarder LIT som Anic nämner i huvudsak motsvarar det belopp på
25 miljoner ECU som kommissionen kommit fram till, om man ser till den
genomsnittliga växelkursen under år 1982.
- 162.
- Domstolen finner för det första, vad avser överträdelsen längd, att det framgår av
förstainstansrättens bedömning rörande fastställandet av överträdelsen, vilken har
sammanfattats i punkterna 259 och 260 i den överklagade domen, att överträdelsen
upphörde i slutet av oktober 1982 och att Anic i mitten av år 1982 upphörde att
delta i polypropenproducenternas regelbundna sammanträden och den enighet som
uppnåddes under desamma. Det framgår vidare av punkt 261 att förstainstansrätten
nedsatt Anics böter i enlighet därmed. Eftersom Anics kritik mot bedömningen
avseende fastställandet av överträdelsen har förkastats, finns det ingen anledning
att beakta den vad avser beräkningen av böternas storlek.
- 163.
- Domstolen finner för det andra att de anmärkningar som rör beaktande av Anics
roll i överträdelsen och Anics storlek på polypropenmarknaden i gemenskapen
sammanfaller med de anmärkningar som anförts under den sjätte grunden och att
de skall förkastas av samma skäl.
- 164.
- Domstolen finner för det tredje att, i den mån som Anics kritik rör beaktandet av
dess omsättning år 1982, skall det erinras om att det, enligt fast rättspraxis (se, i
synnerhet, dom av den 7 juni 1983 i de förenade målen 100/80-103/80, Musique
Diffusion française m.fl. mot kommissionen, REG 1983, s. 1825, punkt 121, svensk
specialutgåva, volym 7, s. 133, och av den 12 november 1985 i mål 183/83, Krupp
Stahl mot kommissionen, REG 1985, s. 3609, punkt 37), vid fastställandet av
böterna är tillåtet att ta hänsyn till såväl företagets totala omsättning, vilken ger en
antydan, om än ungefärlig och ofullständig, om företagets storlek och ekonomiska
styrka, som den del av denna omsättning som härrör från de varor som är föremål
för överträdelsen, och som därmed kan ge en antydan om denna överträdelses
omfattning.
- 165.
- När det rör sig om att bedöma ett företags storlek och ekonomiska styrka vid den
tidpunkt en överträdelse begås är det således rätt att använda den växlingskurs som
då gällde och inte den växlingskurs som gällde när beslutet om att ålägga böter
fattades. Om så inte vore fallet, skulle de deltagande företagens respektive storlek
bli felaktig genom beaktande av omständigheter som är ovidkommande och
slumpartade, exempelvis utvecklingen av nationella valutors värde under en senare
period. Det står däremot klart att bötesbelopp som har bestämts i ecu och i
nationell valuta skall konverteras enligt den växlingskurs som gällde när beslutet
fattades, eftersom relationen mellan de olika företagens böter annars kan
förvrängas beroende på vilken valuta som används i den stat där de är etablerade.
- 166.
- Anslutningsklagan kan således inte heller bifallas med stöd av den sjunde grunden.
- 167.
- Eftersom domstolen funnit att ingen av Anics grunder utgör stöd för att bifalla dess
anslutningsklagan skall den ogillas i sin helhet.
Kommissionens överklagande
Upptagande till sakprövning
- 168.
- Anic har för första gången i sin duplik bestritt att kommissionens överklagande kan
tas upp till sakprövning på grund av att intresse saknas. Kommissionen har
förklarat sig ha överklagat domen för att få ett klargörande av vissa principer, utan
att ha ett särskilt intresse av en ändring av den bötesnivå som förstainstansrätten
beslutat. Det intresse som möjliggör ett överklagande är emellertid endast intresset
av att domslutet i förstainstansrättens dom skall ändras. Eftersom kommissionen
har förklarat sig vara beredd att acceptera domslutet vad gäller Anics bötesbelopp
finns det inte längre något tvisteföremål.
- 169.
- Anic har vidare gjort gällande att förstainstansrättens resonemang i den
ifrågavarande domen på alla punkter är analogt med det resonemang som den
utvecklade i dom av den 10 mars 1992 i det parallella målet T-11/89, Shell mot
kommissionen (REG 1992, s. II-757; svensk specialutgåva, volym 12).
Kommissionen överklagade dock inte den sistnämnda domen, vilket antingen kan
bero på den mindre procentuella nedsättningen av böterna i målet mellan Shell och
kommissionen eller på att domen i nämnda mål meddelades efter
förstainstansrättens PVC-dom, det vill säga vid en tidpunkt då rättstjänsten vid
kommissionen hade sin uppmärksamhet riktad mot reaktionerna på den sistnämnda
domen. I vart fall har Anic diskriminerats.
- 170.
- Kommissionen har invänt att även om man skulle anta att kommissionen har
diskriminerat Anic genom att överklaga domen i förevarande mål men inte i Shells
fall, såsom Anic har gjort gällande, så kan detta inte medföra att överklagandet
skall avvisas.
- 171.
- Domstolen finner det här vara tillräckligt att påpeka, för det första, att det i
artikel 49 tredje stycket i EG-stadgan för domstolen föreskrivs att, med undantag
för ärenden som rör tvister mellan gemenskapen och dess anställda, även
medlemsstater och gemenskapsinstitutioner som inte intervenerat i tvisten inför
förstainstansrätten får överklaga. Gemenskapsinstitutionerna behöver således inte,
vare sig de är eller inte är parter i tvisten i första instans, visa att de har något
intresse av att överklaga en dom som förstainstansrätten har meddelat.
- 172.
- För det andra står det alla parter fritt att bedöma lämpligheten av att överklaga en
dom som förstainstansrätten har meddelat och det ankommer inte på domstolen
att pröva kommissionens val i detta avseende.
- 173.
- Därav följer att Anics invändningar om frånvaron av intresse från kommissionens
sida eller om att bolaget utsatts för diskriminering saknar all grund, vilket innebär
att kommissionens överklagande skall prövas i sak.
Saken
Allmänt
- 174.
- Kommissionen har klargjort att den inte ifrågasätter de delar av den överklagade
domen i vilka förstainstansrätten har ogiltigförklarat polypropenbeslutet till den del
där fastställs att Anic deltog i överträdelsen före slutet av år 1978 eller början av
år 1979 och efter slutet av oktober 1982 (punkt 1 första strecksatsen i domslutet)
och där rätten i motsvarande mån har nedsatt bötesbeloppet. Dess överklagande
gäller de delar av domen i vilka förstainstansrätten har ogiltigförklarat
polypropenbeslutet till den del där fastställs att Anic deltog i följdhandlingar för att
underlätta genomförandet av prisinitiativen, nämligen dels efter mitten av år 1982
(punkt 1 andra strecksatsen i domslutet), dels för hela perioden (punkt 1 tredje
strecksatsen i domslutet) och där rätten i motsvarande mån har nedsatt
bötesbeloppet (punkt 2 i domslutet).
- 175.
- För kommissionen har denna fråga en betydelse som går utöver det föreliggande
fallet, eftersom det gäller att fastställa en princip enligt vilken varje företag, då en
grupp företag kommer överens om att stödja prisnivån för en produkt, är ansvarigt
för samtliga prisuppehållande åtgärder, även för dem som det konkret sett inte
medverkat i. Effekten på bötesnivån är av sekundär betydelse, men bekräftar
kommissionens intresse, även ur processuell synpunkt.
Den felaktiga tolkningen av polypropenbeslutet
- 176.
- Med sin första grund har kommissionen gjort gällande att förstainstansrätten har
misstolkat kommissionens beslut då den tillskrev det ett konstaterande som det inte
innehåller. Kommissionen har nämligen aldrig haft för avsikt att genom artikel 1i detta beslut uttrycka att Anic helt eller delvis deltog i de handlingar som
omnämns där, utan att bolaget, i likhet med de andra företagen, var ansvarigt för
överträdelsen betraktad som en helhet, det vill säga även för de handlingar som
bolaget självt inte direkt medverkat i. Förstainstansrätten har således
ogiltigförklarat en del av polypropenbeslutet som inte fanns.
- 177.
- Enligt kommissionen har de femton berörda företagen överträtt artikel 85 i
fördraget genom att delta i en konkurrensbegränsande samverkan som hade till
syfte att bibehålla polypropenpriserna och vars främsta målsättning var
fastställelsen av minimipriser vilket innefattade följdhandlingar för att underlätta
genomförandet av denna målsättning. Alla företag deltog inte i samtliga
följdhandlingar, men polypropenbeslutet innebär att varje företag tillräknas
ansvaret för den konkurrensbegränsande samverkan som helhet betraktad. Det är
enligt detta beslut inte fråga om en rad olika överträdelser, utan om en enda
överträdelse, även om man vid fastställandet av bötesbeloppet måste ta hänsyn till
den större eller mindre roll som varje företag har spelat. I artikel 1 i
polypropenbeslutet har företagen således, med angivande av tidsgränser för vart
och av dem, förklarats vara ansvariga för en överträdelse, som tagit sig uttryck i
fem olika beteenden utan att det har angivits vilka företag som har gjort vad och
utan angivande av tiden för beteendena.
- 178.
- Domslutet i den överklagade domen synes däremot utgå från ett ansvar för
överträdelsen betraktad som helhet, men åtskild från tillräknandet av ansvar för de
beteendeformer som överträdelsen utgörs av: det datum då den ena upphörde
kunde inte överensstämma med det datum då den andra upphörde och vid
fastställandet av bötesbeloppet har hänsyn tagits till såväl denna skillnad som att
företag inte har deltagit i ett visst beteende. Detta visar på verkningarna av
skillnaden mellan begreppet en enda överträdelse och förstainstansrättens
tillämpning av detta begrepp.
- 179.
- Anic anser att kommissionens ståndpunkt, i vilken det bortses från varje företags
materiella delaktighet i de olika enskilda beteendena för att verkställa den
konkurrensbegränsande samverkan, vilka kan ta sig uttryck i ett avtal eller ett
samordnat förfarande, endast är försvarbar under förutsättning att man hävdar att
det inte föreligger någon saklig skillnad mellan begreppen avtal och samordnat
förfarande. Att hävda detta skulle emellertid strida mot de principer som
förstainstansrätten med stöd av domstolens praxis har formulerat i
punkterna 198-200 i den överklagade domen. Därav följer att ett avtal i vart fall
förutsätter enighet medan ett samordnat förfarande utgörs av ett medvetet
parallellt handlande. Mellan de båda begreppen föreligger det inte endast
kvantitativa utan också kvalitativa skillnader, då ett avtal kan vara resultatet av en
enighet som inte verkställs materiellt, medan det samordnade förfarandet utgörs
av ett materiellt element i vilket det medvetna parallella handlandet eller
samordnandet av företagens beteenden konkretiseras. Detta innebär att de faktiska
beteendena endast kan utgöra uttrycket för en enda överträdelse när denna
grundas på ett avtal. I ett sådant fall måste det dock styrkas att ett avtal föreligger
och i synnerhet enighet på vilket avtalet grundas, vilket kommissionens inte har
gjort i polypropenbeslutet.
- 180.
- Anic anser att den misstolkning som kommissionen har åberopat är ett
skenproblem utan praktiska konsekvenser. Visserligen har kommissionen inte
anklagat bolaget för att ha begått en rad skilda överträdelser utan för att ha
deltagit i en enda överträdelse, men denna enda överträdelse består dock av olika
beteenden. Det som kommissionen har lagt de olika berörda företagen till last är
att de i olika grad har varit delaktiga i de handlingar som anges i artikel 1 i
polypropenbeslutet och överträdelsen själv utgörs av dessa handlingar. Såvida den
enda överträdelsen inte innehöll dessa beteenden skulle den enligt Anic vara en
tom låda.
- 181.
- Kommissionen har enligt Anic använt sig av begreppet en enda överträdelse för att
anklaga företagen för samtliga beteenden som ingår i överträdelsen men utan att
behöva presentera något bevis för vart och ett av företagens beteende. Den
utformning som kommissionen har valt i polypropenbeslutet ingår underförstått i
den som förstainstansrätten har använt sig av. Förstainstansrätten har anammat
begreppet en enda överträdelse och har endast individualiserat de olika elementen
i överträdelsen för att begränsa den tidsmässiga omfattningen av densamma och för
att bättre kunna bedöma de enskilda företagens grad av ansvar. Ett avtal och
samordnat förfarande tar sig uttryck i vissa beteenden från företagens sida. Ingen
anmärkning har sålunda riktats mot förstainstansrätten för att den har
ogiltigförklarat de delar av polypropenbeslutet i vilka Anic förklarades vara skyldig
till beteenden som inte kunde tillräknas bolaget på grund av att de inte var styrkta.
Motsägelsen mellan domskälen och domslutet
- 182.
- Med sin andra grund har kommissionen gjort gällande att den överklagade domen
innehåller en motsägelse. Å ena sidan har förstainstansrätten i punkterna 203
och 204 godtagit bedömningen av de faktiska omständigheterna på vilka
polypropenbeslutet grundas och således accepterat tesen om en enda överträdelse.
Å andra sidan har den till viss del ogiltigförklarat detta beslut med motiveringen
att det inte var styrkt att Anic hade deltagit i vissa handlingar som hade företagits
under den ifrågavarande perioden, trots att dessa handlingar utgör en del av den
överträdelse som förstainstansrätten anser utgöra en enda överträdelse. Denna
motsägelse återfinns i själva domslutet i den överklagade domen. Under det att
punkt 1 första strecksatsen hänvisar till överträdelsen i dess helhet, som begränsas
i tiden, så utesluts Anic i andra och tredje strecksatsen från ansvar för handlingar
som begåtts under den sålunda begränsade perioden, trots att dessa handlingar
utgör en del av överträdelsen. Sammantaget klandrar kommissionen
förstainstansrätten för att den inte har förklarat Anic vara ansvarig för
överträdelsen som helhet betraktad i enlighet med tesen om en enda överträdelse,
utan i stället delat upp de olika handlingarna som om det rörde sig om skilda
överträdelser.
- 183.
- Enligt kommissionen delar Anic kommissionens synsätt vad gäller begreppet en
enda överträdelse och att förstainstansrätten inte har tillämpat detta begrepp på
ett korrekt sätt. Parterna har endast olika uppfattningar beträffande vilka
konsekvenser som skall dras av denna kritik. Medan kommissionen anser att
förstainstansrätten inte borde ha befriat Anic helt eller till viss del från ansvar för
de beteenden som konstituerar överträdelsen, gör Anic den bedömningen att dess
delaktighet i överträdelsen upphörde vid mitten av år 1982, samtidigt med att
bolaget slutade att delta i sammanträdena, och inte i oktober 1982. Anics argument
avser frågor rörande de faktiska omständigheterna och kan därför inte tas upp till
prövning, men även om domstolen skulle följa Anic på denna punkt, så är detta
bolag fortfarande ansvarigt för hela överträdelsen fram till mitten av år 1982, vilket
medför att den överklagade domen i alla händelser måste upphävas vad gäller
punkt 1 andra och tredje strecksatserna i domslutet.
- 184.
- Anic anser inte att det föreligger någon motsägelse mellan domskälen och
domslutet i den överklagade domen i den mening som kommissionen har angett.
Förstainstansrätten borde tvärtom ha löpt linan ut och dragit de nödvändiga
slutsatserna av de faktiska omständigheter som fastställts i domskälen och de där
anförda rättsprinciperna, nämligen att Anic inte deltog i den
konkurrensbegränsande samverkan. Såsom Anic har förklarat i sin
anslutningsklagan har nämligen fyra av de fem beteenden som bedömts vara
nödvändiga för att genomföra den konkurrensbegränsande samverkan inte kunnat
styrkas när det gäller detta bolag. Vid detta förhållande kan enbart ett deltagande
i sammanträdena inte utgöra ett deltagande i ett avtal eller i ett samordnat
förfarande.
- 185.
- Vid en mer övergripande bedömning av samtliga element i det påstådda systemet
för samverkan kvarstår att visa att Anic har genomfört detta. Det har emellertid
beträffande de aktiviteter som lagts Anic till last inte styrkts att detta bolag har
infriat något åtagande, till exempel genom samtidiga prishöjningar eller genom att
hålla sig till de kvantiteter som det hade tilldelats. Även angivelsen av oktober 1983
som slutpunkt för perioden kan ifrågasättas, eftersom överföringen till Monte redan
verkställts vid denna tidpunkt, deltagandet i sammanträdena hade upphört i slutet
av maj 1982 eller i mitten av år 1982 och meddelandet till ICI om önskningarna
beträffande försäljningsvolymer inte räcker som underlag för att man skall kunna
påstå att bolaget deltog i ett samordnat förfarande. Då meddelandet om dessa
önskningar helt saknar relevans, återstår endast Anics deltagande i sammanträdena,
vilka inte hade några efterföljande verkningar, vilket är otillräckligt för att Anic
skall kunna göras ansvarigt för hela överträdelsen.
- 186.
- Den överklagade domen grundas helt och hållet på tankegången att deltagandet
i producenternas sammanträden är en nödvändig och tillräcklig omständighet för
att styrka Anics deltagande i den konkurrensbegränsande samverkan. Följaktligen
har förstainstansrätten följdriktigt, bortsett från ett undantag, inte ansett att Anic
deltagit i den konkurrensbegränsande samverkan beträffande de ifrågavarande
perioderna och initiativen varje gång då Anics deltagande i sammanträdena inte har
kunnat styrkas. Med utgångspunkt i förstainstansrättens synsätt var det även,
beträffande den period som den bedömde att Anic allmänt sett hade deltagit i den
konkurrensbegränsande samverkan, följdriktigt att befria Anic från ansvar för de
aktiviteter som planerades under de sammanträden som bolaget inte hade deltagit
i. Kommissionens kritik är således inte berättigad, utan att Anic för den skull måste
ansluta sig till det sätt på vilket förstainstansrätten har resonerat.
- 187.
- När det gäller perioden efter slutet av år 1978 eller början av år 1979 differentierar
förstainstansrätten sin undersökning beroende på olika omständigheter som ingår
i överträdelsen, men dess resonemang grundas fortfarande på att deltagandet i
sammanträdena och den konkurrensbegränsande samverkan inte kan särskiljas.
Anic har gjort gällande att eftersom bolaget inte deltog i sammanträdena efter
mitten av år 1982 så är det heller inte inblandat i de initiativ som ligger efter denna
period. På samma sätt innebär det förhållandet att Anic inte deltog i
sammanträdena under vilka åtgärder för att underlätta genomförandet av
prisinitiativen beslutades att bolaget inte var inblandat i de initiativ som beslutades
i detta sammanhang.
- 188.
- Anic går inte med på rubriceringen en enda överträdelse. Även om man skulle anta
att det fanns ett samband när det gäller syftet mellan de olika beteenden som flera
företag har ägnat sig åt under flera år så utgör de olika överträdelserna inte en
enda faktisk omständighet utan behåller sin karaktär och måste ifrågasättas
individuellt. Kommissionens tes tjänar som förklaring till hur Anic kan anses vara
ansvarigt för initiativen rörande priser eller kvoter utan att det behöver fastställas
att bolaget konkret har genomfört desamma. Dess samarbete på den subjektiva
sidan har ansetts vara tillräckligt. Inte heller denna konstruktion tillåter dock att
man tillräknar ett företag ansvaret för handlingar i vilka det inte har varit delaktigt,
allra minst på den subjektiva sidan.
- 189.
- Även om man, såsom förstainstansrätten har gjort, antar att sammanträdena
utgjorde det avgörande elementet i det system som producenterna enats om så
framstår motsägelsen mellan domskälen och domslutet i den överklagade domen
som uppenbar i den mening som Anic har uppgivit. Eftersom det, såsom framgår
av punkterna 91 och 100 i den överklagade domen, inte har styrkts att Anic deltog
i sammanträdena efter den 9 juni 1982 kan något initiativ som ligger efter detta
datum inte läggas bolaget till last. Därav följer enligt Anic att bolagets deltagande
i den påstådda kartellen och alla dess verkningar upphörde i juni och inte i
oktober 1982.
- 190.
- Domstolen anser att de båda grunder som kommissionen har åberopat i sitt
överklagande skall undersökas tillsammans. För att kunna bedöma om dessa
anmärkningar är välgrundade är det nämligen, för det första, viktigt att pröva om
polypropenbeslutet verkligen har det innehåll och den räckvidd som kommissionen
tilldelar det när det gäller att tillräkna varje företag, däribland Anic, ansvaret för
hela överträdelsen. Om så är fallet skall, för det andra, bedömas om domskälen och
domslutet i den överklagade domen verkligen innefattar en motsägelse när det
gäller tolkningen av polypropenbeslutet, såsom kommissionen påstår. Iförekommande fall måste domstolen, för det tredje, även pröva om
polypropenbeslutet, såsom kommissionen tolkar det, strider mot artikel 85.1 i
fördraget, ansvarets personliga karaktär när det gäller överträdelser av denna
bestämmelse, tillämpliga regler om bevisningen och rätten till försvar, såsom Anic
har gjort gällande.
- 191.
- För det första kan det fastställas att det i artikel 1 i polypropenbeslutet läggs de
berörda företagen till last att de under olika perioder har deltagit i ett avtal och ett
samordnat förfarande bestående av de rättsstridiga beteenden som anges i
punkterna a-e i denna artikel. Denna utformning bekräftar tesen enligt vilken
kommissionen avsåg att tillräkna vart och ett av företagen ansvaret för samtliga de
beskrivna rättsstridiga beteendena.
- 192.
- Denna tolkning stöds av motiveringen till polypropenbeslutet. Med hänvisning till
de beståndsdelar av överträdelsen som kommissionen, i punkt 81, betecknade som
ett enda fortlöpande avtal, angav kommissionen särskilt, i punkt 83, att [d]en
slutsatsen att det förelåg ett enda fortlöpande avtal berörs inte av den
omständigheten att vissa producenter ofrånkomligen inte deltog i alla
sammanträdena. Kommissionen klargjorde även att [a]lla företag som det
aktuella beslutet riktar sig till har deltagit i utarbetandet av övergripande planer
och diskussioner rörande enskilda detaljer och att deras grad av ansvarighet
minskas inte av att de ibland inte var närvarande vid ett visst sammanträde (eller
i Shells fall, vid samtliga plenisammanträden).
- 193.
- Den tankegång som utgör grunden för polypropenbeslutet uttrycks på ett särskilt
klart sätt i just punkt 83, där kommissionen anger att [k]ärnan i det förevarande
ärendet är att producenter under en avsevärd tidsperiod har slutit sig samman i
syfte att realisera ett gemensamt mål och att varje deltagare måste påta sig
ansvaret inte endast för sin direkta roll utan också för genomförandet av avtalet i
dess helhet. Den enskilde producentens grad av delaktighet bestäms sålunda inte
med hänsyn till den period som täcks av undersökningen gällande dennes
prisinstruktioner, utan på grundval av hela den period som denne har varit ansluten
till det gemensamma initiativet.
- 194.
- Vad särskilt rör Anic och Rhône-Poulenc SA, vilka hade lämnat
polypropenbranschen före den tidpunkt då kommissionens genomförde sina
undersökningar, har kommissionen, i punkt 83, anfört, att [d]eras närvaro vid
sammanträdena och deras deltagande i avsättningsmålen och kvotplanerna framgår
dock av återfunna handlingar. Avtalet måste betraktas som en helhet och
företagens delaktighet är styrkt även om instruktioner från dessa avseende priser
saknas.
- 195.
- Den slutsats som måste dras av det som anförts ovan är att polypropenbeslutet
skall tolkas på så sätt att det tillräknar Anic ansvaret för hela överträdelsen,
inklusive de delar som bolaget inte direkt har medverkat i.
- 196.
- Domstolen finner för det andra att det kan fastställas att förstainstansrätten har
hållit sig till samma tolkning av polypropenbeslutet i flera av punkterna i den
överklagade domen och, framför allt i punkt 1 första strecksatsen i domslutet i
denna dom, till den del förstainstansrätten där fastställde att Anic deltog i
överträdelsen före slutet av år 1978 eller början av år 1979 och efter slutet av
oktober 1982. Denna formulering visar att Anic, enligt förstainstansrätten, är
ansvarigt för en enda överträdelse under hela perioden för sitt deltagande.
- 197.
- Samma synpunkt uttalas explicit i punkterna 203 och 204 i den överklagade domen
i vilka förstainstansrätten erinrade om att de olika samordnade förfaranden som
iakttogs och de olika avtal som ingicks, på grund av sitt identiska syfte ingick i
system med regelbundna sammanträden för fastställelse av målpriser och kvoter
samt framhöll att dessa system ingick i en serie bemödanden från de ifrågavarande
företagens sida varigenom ett enda ekonomiskt mål eftersträvades, nämligen att
snedvrida den normala prisutvecklingen på polypropenmarknaden.
Förstainstansrätten påpekade därför att det skulle vara onaturligt att dela upp detta
fortlöpande beteende, som karakteriseras av ett enda syfte, genom att behandla det
som ett antal separata överträdelser samt bedömde att Anic faktiskt deltog i ett
komplex av integrerade system som utgör en enda överträdelse, vilken successivt
konkretiserades genom såväl avtal som samordnade förfaranden.
- 198.
- Av dessa punkter i den överklagade domen följer att Anic i det förevarande fallet,
på samma sätt som de andra inblandade företagen, måste anses som
medgärningsman till en enda överträdelse som tog sig uttryck i en rad rättsstridiga
beteenden som ingick i ett komplex av integrerade system och inte till flera
isolerade beteenden.
- 199.
- Förstainstansrätten har emellertid frångått denna tolkning i andra punkter av den
överklagade domen, särskilt i punkt 1 andra och tredje strecksatserna i domslutet
till den del den där fastställde att Anic efter mitten av år 1982 deltog i systemet
med regelbundna sammanträden för polypropenproducenter, prisinitiativen och
begränsningen av de månatliga försäljningarna genom hänvisning till en tidigare
period och deltog i åtgärder för att underlätta genomförandet av prisinitiativen
under hela den tid som bolaget var delaktigt i överträdelsen.
- 200.
- Av den lydelse som valdes framgår nämligen att polypropenbeslutet
ogiltigförklarades till den del som det tillräknade Anic ansvaret för vissa beteenden
på grund av att kommissionen inte hade styrkt att Anic hade deltagit i dessa
beteenden.
- 201.
- Denna analys bekräftas av vissa punkter i den överklagade domen. Efter att i
punkt 95 ha fastställt att det endast var styrkt att Anic hade deltagit regelbundet
i polypropenproducenternas sammanträden fram till i mitten av år 1982 drog
förstainstansrätten därav, i punkterna 100 och 115, slutsatsen att kommissionen inte
hade styrkt att bolaget hade deltagit i systemet med regelbundna sammanträden
respektive prisinitiativen efter mitten av år 1982. På samma sätt bedömde
förstainstansrätten, i punkterna 122-127, att det inte var styrkt att Anic hade
deltagit i systemet med account management och andra åtgärder som syftade till
att underlätta genomförandet av prisinitiativen, på grund av att kommissionen inte
hade visat att Anic hade deltagit i sammanträden under vilka detta komplex av
åtgärder hade antagits.
- 202.
- Den kan således fastställas att den överklagade domen verkligen innehåller en
motsägelse. Å ena sidan har förstainstansrätten fastställt att Anic, tillsammans med
andra företag, fram till oktober 1982 deltog i en enda överträdelse bestående av
system med regelbundna sammanträden, fastställelse av målpriser och kvoter, vilka
alla hade ett gemensamt ekonomiskt syfte, nämligen att snedvrida den normala
prisutvecklingen på polypropenmarknaden. Å andra sidan har förstainstansrätten
befriat Anic från ansvar, nämligen dels för en del av den period under vilken
bolaget deltog i överträdelsen, dels för hela denna period, beträffande en rad
beteenden som dock utgjorde särskilda uttryck för denna enda överträdelse, med
motiveringen att det inte var styrkt att Anic hade deltagit i dessa beteenden eller
i de sammanträden under vilka det hade beslutats att genomföra desamma, utan
att undersöka om bolagets ansvar för dessa särskilda beteenden kunde grundas på
dess ansvar för överträdelsen som helhet betraktad.
- 203.
- För det tredje skall erinras om att det av punkterna 81-90 i den förevarande
domen följer att ett företag som har deltagit i en enda och komplex överträdelse
såsom den i det förevarande fallet genom egna beteenden, som omfattas av
begreppen avtal eller samordnat förfarande med en konkurrensstridig målsättning
i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget och som syftar till förverkligandet
av överträdelsen i dess helhet, även kan vara ansvarigt för beteenden som
genomförts av andra företag inom ramen för samma överträdelse för hela den
period som det deltagit i den nämnda överträdelsen. Så är fallet när det är styrkt
att det ifrågavarande företaget kände till de övriga deltagarnas överträdelser eller
rimligen kunde förutse dem och var berett att acceptera den risk som detta
innebar. En sådan slutsats strider inte mot principen om att ansvaret för sådana
överträdelser måste vara personligt och leder inte till att man bortser från kravet
på att individuellt ta ställning till bevisningen för anklagelsen, på ett sätt som strider
mot bevisbörderegler eller som åsidosätter de berörda företagens rätt till försvar.
- 204.
- Därav följer att polypropenbeslutet, såsom det har tolkats av domstolen, varken
strider mot artikel 85.1 i fördraget, mot att ansvaret för överträdelser av denna
bestämmelse måste vara personligt, mot tillämpliga bevisregler eller mot rätten till
försvar.
- 205.
- För det fjärde, i motsats till vad förstainstansrätten har beslutat i punkt 1 andra och
tredje strecksatserna i domslutet i den överklagade domen och i de punkter i
domskälen som omtalas i punkt 201 i förevarande dom, finns det skäl att anse att
kommissionen har styrkt att Anic deltog i systemet med regelbundna sammanträden
för polypropenproducenter, prisinitiativen och begränsningen av de månatliga
försäljningarna genom hänvisning till en period före mitten av år 1982 samt
åtgärder i syfte att underlätta genomförandet av prisinitiativen under hela den tid
som bolaget var delaktigt i överträdelsen.
- 206.
- Vad, å ena sidan, gäller bolagets delaktighet i de nämnda delarna av överträdelsen
som låg efter mitten av år 1982 är det förhållandet att Anic under oktober 1982
deltog i förhandlingar för att fastställa kvoter, som förstainstansrätten fastställt i
punkt 176 i den överklagade domen, och att bolaget sålunda gick med på att
realisera överträdelsen som helhet, ägnat att medföra att Anic är ansvarigt för de
planerade beteendena eller de andra företagens genomförande när det gäller dessa
delar av överträdelsen. Anic hade nämligen en exakt kännedom om alla dessa delar
på grund av att det under flera år hade deltagit i polypropenproducenternas
regelbundna sammanträden och måste med nödvändighet ha räknat med att de
skulle fortgå efter mitten av år 1982.
- 207.
- När det, å andra sidan, gäller åtgärderna som syftade till att underlätta
genomförandet av prisinitiativen är det tillräckligt att fastställa att samtliga
beteendetyper som nämns i punkt 27 i polypropenbeslutet och som undersökts av
förstainstansrätten i punkterna 116-127 i den överklagade domen är av stödjande
karaktär i förhållande till prisinitiativen genom att de syftade till att skapa
gynnsamma villkor för de målpriser som polypropenproducenterna hade fastställt.
Det finns skäl att anta att Anic deltog under flera år i de nämnda prisinitiativen
och rimligen kunde förutse att de deltagande företagen försökte förverkliga dessa
initiativ genom olika medel och var berett att acceptera denna möjlighet. Även om
det inte är styrkt att Anic konkret deltog i antagandet eller förverkligandet av dessa
åtgärder är bolaget inte desto mindre ansvarigt för andra företags konkreta
beteenden för att genomföra dessa inom ramen för den enda överträdelsen i vilken
bolaget varit delaktig och till vilken det har bidragit.
- 208.
- Därav följer att kommissionens grunder är styrkta och att punkt 1 andra och tredje
strecksatserna i domslutet i den överklagade domen skall upphävas.
- 209.
- Enligt artikel 54 första stycket i EG-stadgan för domstolen skall domstolen, om
överklagandet är välgrundat, upphäva förstainstansrättens avgörande. Domstolen
kan själv slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa
ärendet till förstainstansrätten för avgörande.
- 210.
- Eftersom ärendet är färdigt för avgörande kommer domstolen själv att slutligt
avgöra det.
Talan om ogiltigförklaring
Påståendet att polypropenbeslutet är en nullitet
- 211.
- I detta sammanhang skall, för det första, undersökas om, såsom Anic gör gällande,
domstolen ex officio skall pröva frågan om polypropenbeslutet är en nullitet.
- 212.
- Vad gäller denna fråga är det tillräckligt att påpeka att en sådan skyldighet att ex
officio undersöka omständigheter som hänför sig till allmän ordning avseende
frågan om förfarandet för antagandet av polypropenbeslutet varit korrekt endast
kan föreligga på grund av fakta som har presenterats i målet.
- 213.
- I det förevarande målet har några fakta som skulle kunna ifrågasätta giltigheten av
polypropenbeslutet inte presenterats i målet, vilket innebär att det inte föreligger
några skäl till att domstolen tar upp denna fråga ex officio.
Grunderna för ogiltigförklaring av polypropenbeslutet
- 214.
- Av vad som har anförts ovan följer, för det andra, att kommissionen med rätta har
bedömt att Anic deltog i ett avtal och ett samordnat förfarande bestående av
system med regelbundna sammanträden för polypropenproducenter, prisinitiativ
och åtgärder för att underlätta genomförandet av prisinitiativ, avsättningsmål och
kvoter mellan slutet av år 1978 eller början av år 1979 och slutet av oktober 1982.
- 215.
- Anics talan mot polypropenbeslutet skall således avvisas utom vad gäller den del
som omfattas av punkt 1 första strecksatsen i domslutet i den överklagade domen
som inte har ifrågasatts inom ramen för föreliggande överklagande.
Bötesbeloppet
- 216.
- Vad, för det tredje, gäller bötesbeloppet som förstainstansrätten satte ned från
750 000 till 450 000 ECU, det vill säga med 40 procent, har kommissionen gjort
gällande att det av andra domar som meddelats rörande polypropenbeslutet
(domar av den 24 oktober 1991 i mål T-2/89, Petrofina mot kommissionen,
REG 1991, s. II-1087, och av den 17 december 1991 i mål T-4/89, BASF mot
kommissionen, REG 1991, s. II-1523) framgår att förstainstansrätten då den
nedsatte bötesbeloppet tillämpade proportionalitetsprincipen genom att beakta den
kortare tid som överträdelsen pågått och genom att ta hänsyn till dess
svårighetsgrad. I Anics fall har den tid som överträdelsen pågått fastställts till
62 månader i polypropenbeslutet mot 46 månader i den överklagade domen, vilket
borde ha medfört en nedsättning på 25 procent. Därmed återstår en nedsättning
på 15 procent som är knuten till punkt 1 andra och tredje strecksatserna i
domslutet i den överklagade domen, som enligt kommissionen skall upphävas i den
utsträckning som samma sak skall ske beträffande innehållet i dessa strecksatser.
Den enda fråga som återstår på denna punkt är hur bötesbeloppet skall fastställas
med hänsyn till delaktigheten i överträdelsen, eftersom kommissionen redan har
tagit hänsyn till den varierande svårighetsgraden när det gäller företagens ansvar
genom att ålägga de fyra mest ansvariga företagen de högsta böterna.
- 217.
- Anic har påpekat att förstainstansrätten, efter att med utgångspunkt i varaktigheten
och svårighetsgraden ha omvärderat bolagets delaktighet i överträdelsen, bedömde
att böterna inte var proportionella mot bolagets verkliga ansvar och således
nedsatte dessa. I det övervägande flertalet rättssystem i medlemsstaterna tas hänsyn
till den roll som den enskilde deltagaren spelar i överträdelsen åtminstone när det
gäller straffmätningen. Varaktigheten av överträdelsen är inte ett viktigare
kriterium än svårighetsgraden och det sistnämnda kriteriet måste uppskattas med
hänsyn till vart och ett av företagens beteenden och inte endast med hänsyn till
överträdelsen som sådan.
- 218.
- Domstolen vill i detta avseende först påpeka att den till följd av att den
överklagade domen till viss del har upphävts och med stöd av artikel 17 i
förordning nr 17 har obegränsad behörighet i fråga om påföljder i den mening som
avses i artikel 172 i EG-fördraget (nu artikel 229 EG).
- 219.
- Det finns i detta sammanhang skäl att ansluta sig till förstainstansrättens
uppskattning av den allmänna nivån på böterna som ålades företagen till vilka
polypropenbeslutet var riktat och avvägningen av de ålagda böterna mellan de olika
företagen i enlighet med vad som framgår av den överklagade domen.
- 220.
- Förstainstansrättens nedsättning av de böter som ålagts Anic är berättigad så vitt
den hänför sig till den kortare varaktigheten av överträdelsen, som
förstainstansrätten anser vara styrkt från slutet av år 1978 eller början av år 1979
till efter slutet av oktober 1982 men inte från omkring november 1977 till slutet av
år 1982 eller början av år 1983, såsom följer av polypropenbeslutet.
- 221.
- Däremot har förstainstansrätten grundat sin nedsättning av böterna på felaktiga
premisser i den mån som den hänför sig till Anics deltagande i systemet med
regelbundna sammanträden för polypropenproducenterna, prisinitiativen och
begränsningen av de månatliga försäljningarna genom hänvisning till en tidigare
period mellan mitten av år 1982 och slutet av oktober 1982 samt till bolagets
deltagande i åtgärder för att underlätta genomförandet av prisinitiativen under hela
den tid som bolaget var delaktigt i överträdelsen, som förstainstansrätten felaktigt
antog inte var styrkt.
- 222.
- Med hänsyn tagen till särskilt att Anics delaktighet i dessa delar av överträdelsen
var marginell, anser domstolen, som fattar sitt avgörande inom ramen för sin fulla
prövningsrätt, dock att det finns skäl att fastställa förstainstansrättens nedsättning
av bötesbeloppet.
- 223.
- Enligt artikel 2.1 i rådets förordning (EG) nr 1103/97 av den 17 juni 1997 om vissa
bestämmelser som har samband med införandet av euron (EGT L 162, s. 1) skall
varje hänvisning i ett rättsligt instrument till ecun, enligt artikel 109g i EG-fördraget
(nu artikel 118 EG) och enligt definitionen i rådets förordning (EG) nr 3320/94 av
den 22 december 1994 om kodifiering av befintlig gemenskapslagstiftning om
definition av ecu efter ikraftträdandet av Fördraget om Europeiska unionen
(EGT L 350, s. 27; svensk specialutgåva, område 1, volym 3, s. 229), ersättas med
en hänvisning till euron till en kurs av en euro för en ecu. Hänvisningar i rättsliga
instrument till ecun utan en sådan definition skall anses hänvisa till ecun enligt
artikel 109g i fördraget och enligt definitionen i rådets förordning (EG) nr 3320/94
om inte, med beaktande av parternas intentioner, annat visas.
- 224.
- I det förevarande fallet har kommissionen i polypropenbeslutet liksom
förstainstansrätten i den överklagade domen uttryckt det bötesbelopp som ålagts
Anic i ecu och i italienska lire med tillämpning av en omräkningskurs på
1 471, 59 LIT för en ecu, som gällde den dag då det ifrågavarande beslutet antogs
(se EGT C 95, 1986, s. 1). Därav följer att kommissionen avsåg att ange ett
definitivt motvärde i nationell valuta för det i ecu uttryckta beloppet. Vid detta
förhållande föreligger det skäl att frångå den i artikel 2 i förordning nr 1103/97
omnämnda presumtionen och fastställa bötesbeloppet i italienska lire genom att
nedsätta det i artikel 3 i polypropenbeslutet angivna beloppet med 40 procent och
genom att fastställa det belopp som förstainstansrätten har angivit i punkt 2 i
domslutet i den överklagade domen.
Rättegångskostnader
- 225.
- Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 skall tillämpas i mål
om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna,
om detta har yrkats.
- 226.
- Då Anics talan mot polypropenbeslutet delvis har bifallits, finns det skäl att besluta
att vardera parten skall bära sin kostnad för förfarandet inför förstainstansrätten.
Punkt 4 i domslutet i den överklagade domen skall således fastställas.
- 227.
- Eftersom Anic har tappat målet vad gäller överklagandet, skall detta bolag ersätta
de kostnader som hänför sig till förevarande instans.
På dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)
följande dom:
1) Punkt 1 andra och tredje strecksatserna i domslutet i förstainstansrättens
dom av den 17 december 1991 i mål T-6/89, Enichem Anic mot
kommissionen, upphävs.
2) Anics talan mot kommissionens beslut 86/398/EEG av den 23 april 1986 om
ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EEG-fördraget (IV/31.149-Polypropen) ogillas, utom i det avsseende som anges i punkt 1 i detta
domslut.
3) Böterna som ålagts Anic Partecipazioni SpA, tidigare Anic SpA, sedan
Enichem Anic SpA, i artikel 3 i kommissionens beslut 86/398/EEG
fastställs till ett belopp om 662 215 500 LIT.
4) Anic Partecipazioni SpA:s - tidigare Anic SpA, sedan Enichem Anic SpA
- anslutningsklagan ogillas.
5) Vardera parten skall bära sin kostnad för förfarandet inför
förstainstansrätten.
6) Anic Partecipazioni SpA, tidigare Anic SpA, sedan Enichem Anic SpA skall
ersätta de kostnader som hänför sig till förevarande instans.
KapteynHirsch
Mancini
Murray Ragnemalm
|
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 8 juli 1999.
R. Grass
P.J.G. Kapteyn
Justitiesekreterare
Ordförande på sjätte avdelningen