Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
LAILA MEDINA
föredraget den 7 mars 2024(1)
Förenade målen C‑771/22 och C‑45/23
Bundesarbeitskammer
mot
HDI Global SE
(begäran om förhandsavgörande från Bezirksgericht für Handelssachen Wien (Distriktsdomstolen för handelsmål, Wien, Österrike))
och
A,
B,
C,
D
mot
MS Amlin Insurance SE
(begäran om förhandsavgörande från Nederlandstalige Ondernemingsrechtbank Brussel (Nederländskspråkiga handelsdomstolen i Bryssel, Belgien))
”Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Paketresor och sammanlänkade researrangemang – Direktiv (EU) 2015/2302 – Oundvikliga och extraordinära omständigheter – Covid-19-pandemin – Arrangörens obestånd – Artikel 17.1 – Uppsägning av paketreseavtalet före obeståndet – Säkerhet för återbetalning av alla betalningar som gjorts av resenärer eller för deras räkning – Omfattning av skyddet vid obestånd”
I. Inledning
1. Resande och turism var en av de sektorer som påverkades mest av COVID-19-pandemin, med konsekvenser utan motstycke för hela resebranschen.(2) Pandemiutbrottet ledde till massavbokningar av paketresor, samtidigt som inga nya bokningar gjordes. Detta ledde till allvarliga likviditetsproblem för arrangörerna av paketresor, vilka ställdes inför ett stort antal anspråk på återbetalning. Mot denna bakgrund uppmärksammas i detta mål frågan om omfattningen av resenärernas skydd i händelse av researrangörers obestånd i enlighet med artikel 17.1 i direktiv (EU) 2015/2302.(3)
II. Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
2. Skälen 39 och 40 i direktiv 2015/2302 har följande lydelse:
”(39) Medlemsstaterna bör säkerställa att resenärer som köper en paketresa skyddas fullt ut i händelse av arrangörens obestånd. De medlemsstater i vilka arrangörer är etablerade bör säkerställa att dessa ställer säkerhet avseende återbetalning av alla betalningar som gjorts av resenärer eller för deras räkning, samt, i den utsträckning en paketresa omfattar transport av passagerare, hemtransport av resenärer i händelse av arrangörens obestånd. Det bör dock vara möjligt att erbjuda resenärer en fortsättning av paketresan. Medlemsstaterna ska visserligen även fortsättningsvis kunna välja hur skyddet vid obestånd ska anordnas, men de bör säkerställa att skyddet är effektivt. Med effektivitet avses att skyddet bör göras tillgängligt så snart resetjänsterna, till följd av arrangörens likviditetsproblem, inte fullgörs, inte kommer att fullgöras eller kommer att fullgöras endast delvis eller när en tjänsteleverantör kräver att resenärerna ska betala för dem. Medlemsstaterna bör kunna kräva att arrangörer ska ge resenärerna ett intyg som dokumenterar en direkt rätt gentemot den som tillhandahåller skydd vid obestånd.
(40) För att skyddet vid obestånd ska vara effektivt, bör det omfatta de förutsebara betalningsbelopp som berörs av arrangörens obestånd och, i tillämpliga fall, den förutsebara kostnaden för hemtransporter. Detta innebär att skyddet bör vara tillräckligt för att omfatta alla förutsebara betalningar som gjorts av resenärer eller för deras räkning avseende paketresan under högsäsong, med beaktande av den period som förflutit från det att betalningarna mottagits till dess att resan eller semestern fullbordats samt, i tillämpliga fall, de förutsebara kostnaderna för hemtransporter. … Emellertid bör mycket osannolika risker, t.ex. risken att flera av de största arrangörerna samtidigt ska hamna på obestånd, inte behöva tas i beaktande för ett effektivt skydd vid obestånd, när detta på ett oproportionellt sätt skulle inverka på kostnaden för skyddet och därmed minska dess effektivitet. I sådana fall får återbetalningsgarantin begränsas.”
3. Artikel 12 i direktiv 2015/2302 har rubriken ”Uppsägning av paketreseavtalet och ångerrätt före paketresans början”. Där föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna ska se till att resenären får säga upp paketreseavtalet när som helst före paketresans början. Om resenären säger upp paketreseavtalet enligt denna punkt kan resenären bli skyldig att betala en skälig och motiverad uppsägningsavgift till arrangören. …
2. Utan hinder av punkt 1 ska resenären ha rätt att säga upp paketreseavtalet före paketresans början utan att betala någon uppsägningsavgift i händelse av oundvikliga eller extraordinära omständigheter på resmålet eller i dess omedelbara närhet och som väsentligen påverkar fullgörandet av paketresan, eller som väsentligen påverkar transporten av passagerare till resmålet. I händelse av uppsägning av paketreseavtalet enligt denna punkt ska resenären ha rätt till full återbetalning av alla betalningar som gjorts för paketresan men ska inte ha rätt till ytterligare ersättning.
3. Arrangören får säga upp paketreseavtalet och ge resenären full återbetalning av alla betalningar som har gjorts för paketresan, men ska inte vara ansvarig för ytterligare ersättning om
…
b) arrangören förhindras från att fullgöra avtalet på grund av oundvikliga eller extraordinära omständigheter och meddelar resenären om uppsägningen utan onödigt dröjsmål före paketresans början.
4. Arrangören ska tillhandahålla alla återbetalningar som krävs enligt punkterna 2 och 3, eller med avseende på punkt 1 ersätta alla betalningar som har gjorts av resenären eller för dennes räkning för paketresan med avdrag för den skäliga uppsägningsavgiften. Sådana återbetalningar ska göras till resenären utan onödigt dröjsmål och i vilket fall som helst högst 14 dagar efter det att paketreseavtalet sagts upp.
…”
4. Artikel 17 i direktiv 2015/2302, med rubriken ”Effektivitet och omfattning gällande skyddet vid obestånd”, har följande lydelse:
”1. Medlemsstaterna ska se till att arrangörer som är etablerade på deras territorium ställer säkerhet för återbetalning av alla betalningar som gjorts av resenärer eller för deras räkning i den mån som de relevanta tjänsterna inte fullgörs som en följd av arrangörens obestånd. Om transport av passagerare inbegrips i paketreseavtalet, ska arrangörerna även ställa säkerhet för hemtransport av resenärerna. En fortsättning på paketresan får erbjudas.
…
2. Den säkerhet som avses i punkt 1 ska vara effektiv och omfatta rimligt förutsebara kostnader. Den ska omfatta summorna av betalningar som gjorts av resenärer eller för deras räkning för paketresor, med beaktande av längden på tidsperioden mellan erläggande av delbetalning och slutliga betalningar och fullgörandet av paketresorna, samt den uppskattade kostnaden för hemtransporter i händelse av arrangörens obestånd.
…
5. För resetjänster som inte har fullgjorts ska återbetalningar göras utan onödigt dröjsmål på resenärens begäran.”
Nationell rätt
Österrikisk rätt
5. 3 § Verordnung der Bundesministerin für Digitalisierung und Wirtschaftsstandort über Pauschalreisen und verbundene Reiseleistungen (Pauschalreiseverordnung – PRV) (förordning från den federala ministern för digitalisering och ekonomiska frågor om paketresor och sammanlänkade researrangemang) lyder enligt följande:
”1. De som är berättigade att tillhandahålla resetjänster ska säkerställa att till resenären återbetalas
de redan erlagda betalningarna (delbetalningar och slutliga betalningar), om resetjänsterna inte har kunnat fullgöras helt eller delvis eller när en tjänsteleverantör kräver att resenären ska betala för dem såtillvida det är en följd av att researrangören har kommit på obestånd,
…”
Belgisk rätt
6. Artikel 54 första meningen i Wet van 21 november 2017 betreffende de verkoop van pakketreizen, gekoppelde reisarrangementen en reisdiensten (belgisk lag om försäljning av paketresor, sammanlänkade researrangemang och resetjänster) av den 21 november 2017 (Belgisch Staatsblad nr 2017014061av den 1 december 2017, s. 106673) (nedan kallad paketreselagen) har följande lydelse:
”Arrangörer och återförsäljare som är etablerade i Belgien ställer säkerhet för återbetalning av alla betalningar som gjorts av resenärer eller för deras räkning i den mån som de relevanta tjänsterna inte fullgörs som en följd av arrangörens obestånd.”
7. I Koninklijk besluit van 29 mei 2018 betreffende de bescherming tegen insolventie bij de verkoop van pakketreizen, gekoppelde reisarrangementen en reisdiensten (kunglig förordning om skydd mot obestånd vid försäljning av paketresor, sammanlänkade researrangemang och resetjänster), av den 29 maj 2018 (Belgisch Staatsblad nr 2018012508 av den 11 juni 2018, s. 48438) (nedan kallad den kungliga förordningen) definieras det sätt på vilket den säkerhet som anges i artikel 54 i paketreselagen ska ställas.
8. I artikel 12.1 i den kungliga förordningen föreskrivs följande:
”I händelse av arrangörens obestånd ställs enligt försäkringsavtalet följande säkerhet:
1 En fortsättning av paketresan, om detta är möjligt.
2 Återbetalning av alla betalningar som gjordes när avtalet ingicks med näringsidkaren.
3 Återbetalning av de betalningar som gjorts för de paketresetjänster som inte kan tillhandahållas till följd av näringsidkarens obestånd.
4 Hemtransport av resenärerna, om avtalet med näringsidkaren redan har börjat fullgöras …”
9. I artikel 13 första meningen i den kungliga förordningen anges följande:
”Återbetalningen omfattar alla betalningar som mottagaren gjort till arrangören för paketreseavtalet, om avtalet inte har fullgjorts på grund av arrangörens obestånd, eller alla betalningar som gjorts för de resetjänster som inte har tillhandahållits till följd av arrangörens obestånd.”
III. Målen vid de nationella domstolarna och tolkningsfrågorna
Mål C‑771/22
10. En österrikisk konsument ingick den 3 mars 2020 ett avtal om en paketresa till Spanien med researrangören Flamenco Sprachreisen GmbH (nedan kallad Flamenco). Resan var planerad att äga rum mellan den 3 maj 2020 och den 2 juni 2020. Konsumenten betalade hela priset för resan den 9 mars 2020.
11. Den 16 mars 2020 sade konsumenten upp paketreseavtalet på grund av oundvikliga och extraordinära omständigheter kopplade till COVID-19-utbrottet. Rätten att säga upp avtalet bestreds inte i det nationella målet.
12. Den 20 maj 2020 inleddes insolvensförfarandet för Flamenco vid Landesgericht Linz (Regionala domstolen, Linz, Österrike). Flamenco upphörde med sin verksamhet. Insolvensförfarandet avslutades efter den slutliga fördelningen av bolagets tillgångar till borgenärerna enligt lagakraftvunnet beslut den 9 juni 2022.
13. Insolvensförvaltaren bekräftade den 8 juni 2020 formellt uppsägningen av paketreseavtalet.
14. Konsumenten överlät sitt anspråk mot Flamenco gällande återbetalning av de betalningar som gjorts för paketresan till Bundesarbeitskammer (Federala arbetskammaren, Österrike), som är klagande i det nationella målet.
15. Klaganden väckte talan mot HDI Global, Flamencos försäkringsgivare. HDI Global menade sig inte vara ansvarig för att ersätta konsumenten, eftersom det bristande fullgörandet av resetjänsterna inte berodde på obestånd. Klaganden hävdade att ett sådant orsakssamband inte är nödvändigt enligt artikel 17.1 i direktiv 2015/2302.
16. Den hänskjutande domstolen gör gällande att både lydelsen i artikel 17.1 i direktiv 2015/2302 och den nationella införlivandebestämmelsen anger att det måste finnas ett orsakssamband mellan obeståndet och underlåtenheten att fullgöra resetjänsterna. Detta skulle innebära att skyddet vid obestånd inte omfattar återbetalningskrav om ett paketreseavtal sägs upp innan arrangören hamnar på obestånd. Den hänskjutande domstolen konstaterar emellertid att det i skäl 39 i direktiv 2015/2302 anges något annat, eftersom medlemsstaterna ska ställa säkerhet avseende återbetalning av ”alla betalningar som gjorts av resenärer eller för deras räkning”. En tolkning enligt vilken artikel 17.1 omfattar återbetalning av alla betalningar som gjorts får stöd av syftet att uppnå den höga nivån av konsumentskydd i artikel 114.3 FEUF och i artikel 169 FEUF, liksom i artikel 38 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
17. Den hänskjutande domstolen ställer sig också frågan om det faktum att arrangören hamnade på obestånd när resan var planerad att äga rum, eller det faktum att skälet till uppsägningen av avtalet och – indirekt – till obeståndet är samma exceptionella omständighet, nämligen COVID-19-pandemin, är relevant för tolkningen av artikel 17.1 i direktiv 2015/2302.
18. Bezirksgericht für Handelsachen Wien (Distriktsdomstolen för handelsmål, Wien, Österrike) bedömde att utgången av tvisten var beroende av tolkningen av bestämmelserna i direktiv 2015/2302 och beslutade därför att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1) Ska artikel 17 i [direktiv 2015/2302] tolkas så, att betalningar som resenären har erlagt till researrangören innan resan påbörjades endast omfattas av ställd säkerhet om skälet till att resan inte äger rum är obestånd, eller omfattar ställd säkerhet även de betalningar som erlades till researrangören innan insolvensförfarandet inleddes, när resenären säger upp reseavtalet före obeståndet, med anledning av extraordinära omständigheter i den mening som avses i artikel 12 i det ovannämnda direktivet 2015/2302?
2) Ska artikel 17 i [direktiv 2015/2302] tolkas så, att betalningar som resenären har erlagt till researrangören innan resan påbörjades omfattas av ställd säkerhet om resenären säger upp reseavtalet före obeståndet, med anledning av extraordinära omständigheter i den mening som avses i artikel 12 i det ovannämnda direktivet 2015/2302, men obeståndet skulle ha inträffat under den avtalade reseperioden?
3) Ska artikel 17 i [direktiv 2015/2302] tolkas så, att betalningar som resenären har erlagt till researrangören innan resan påbörjades omfattas av ställd säkerhet om resenären säger upp reseavtalet före obeståndet, med anledning av extraordinära omständigheter i den mening som avses i artikel 12 i det ovannämnda direktivet 2015/2302, och researrangörens obestånd var en följd av samma extraordinära omständigheter?”
19. Skriftliga yttranden har lämnats in av parterna i det nationella målet, den grekiska regeringen och Europeiska kommissionen. Dessa parter yttrade sig även muntligen vid förhandlingen den 7 december 2023.
Mål C‑45/23
20. Kärandena är konsumenter, medan svaranden, MS Amlin Insurance SE, är försäkringsgivare för researrangören Exclusive Destinations NV, som hamnat på obestånd.
21. Den 13 november 2019 ingick den första käranden, via en återförsäljare, ett paketreseavtal med Exclusive Destinations. Paketresan var planerad till mars 2020.
22. På grund av COVID-19-pandemin ombokades resan till november 2020, till ett högre pris. Det ursprungliga priset hade redan erlagts till arrangören.
23. I oktober 2020 meddelade återförsäljaren, på konsumenternas begäran, arrangören om konsumenternas beslut att säga upp avtalet och erhålla full återbetalning. Arrangören bekräftade att den skulle vidta nödvändiga åtgärder i detta syfte.
24. Genom dom av den 8 december 2020 förklarade Ondernemingsrechtbank Gent (Handelsdomstolen, Gent, Belgien) att arrangören var på obestånd.
25. Den 9 december 2020 återbetalade återförsäljaren konsumenternas del av paketresans pris som ännu inte hade betalats till arrangören.
26. Den 22 januari 2021 anmodades MS Amlin Insurance att återbetala hela beloppet för resan. Försäkringsgivaren motsatte sig detta krav, eftersom uppsägningen av avtalet inte var en följd av obestånd hos researrangören Exclusive Destinations.
27. Konsumenterna väckte talan vid den hänskjutande domstolen och yrkade att beloppet som erlagts skulle återbetalas. Till stöd för sin talan gjorde de gällande att det i de allmänna villkoren i försäkringsavtalet mellan MS Amlin Insurance och Exclusive Destinations tydligt anges att resenären eller resenärerna ska återbetalas de summor som betalats till den försäkrade arrangören vid uppsägning av avtalet eller efter denna tidpunkt.
28. MS Amlin Insurance bestrider att kärandenas situation omfattas av försäkringsavtalet, eftersom försäkringen endast omfattar återbetalning av belopp som har betalats för en resa som inte genomförs till följd av arrangörens obestånd.
29. Den hänskjutande domstolen menar att den säkerhet som föreskrivs i artikel 17.1 i direktiv 2015/2302 endast är obligatorisk i den mån som de relevanta tjänsterna inte fullgörs som en följd av arrangörens obestånd. Enligt dess mening föreskrivs i direktiv 2015/2302 inte någon obligatorisk säkerhet när tjänsterna inte tillhandahålls av andra skäl än arrangörens obestånd, till exempel när paketreseavtalet sägs upp av resenären på grund av oundvikliga och extraordinära omständigheter i enlighet med artikel 12.1 i direktiv 2015/2302.
30. Den hänskjutande domstolen konstaterar att lydelsen i artikel 54 i den belgiska paketreselagen, vilken införlivar direktiv 2015/2302, i huvudsak motsvarar lydelsen i artikel 17.1 i det direktivet, utan att föreskriva något utökat skydd.
31. Mot bakgrund av lydelsen i direktiv 2015/2302 och dess nationella införlivande anser den hänskjutande domstolen att konsumenternas anspråk i det nationella målet inte omfattas av försäkringen och att det i normalfallet bör avvisas.
32. Den hänskjutande domstolen hyser dock tvivel om detta resultat är förenligt med målet att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå och om det kan ge upphov till skillnad i behandling.
33. Mer specifikt påpekar den hänskjutande domstolen för det första att EU-domstolen, enligt rådets direktiv 90/314/EEG,(4) har slagit fast att syftet med säkerheten för återbetalning av belopp som har betalats av konsumenter är att skydda dem mot de ekonomiska risker som uppkommer när researrangörer kommer på obestånd eller försätts i konkurs.(5)
34. För det andra noterar den hänskjutande domstolen att i händelse av obestånd finns det i princip två kategorier av resenärer som bär en ekonomisk risk kopplad till det pris som betalats. Den första kategorin består av resenärer vars resa inte kan genomföras till följd av att arrangören hamnar på obestånd. Dessa resenärer lider ekonomisk skada, eftersom de förlorar det belopp som har betalats för resan. Den andra kategorin utgörs av resenärer som har rätt till full återbetalning av det belopp som har betalats till följd av uppsägning av paketreseavtalet på grund av oundvikliga och extraordinära omständigheter. Dessa resenärer lider också ekonomisk skada om arrangören hamnar på obestånd efter uppsägningen av paketreseavtalet, men innan beloppet har återbetalats till resenären.
35. Den hänskjutande domstolen framhåller att båda kategorierna av resenärer bär samma ekonomiska risk, men påpekar att situationen för de båda kategorierna skiljer sig åt i andra avseenden. Till exempel, en arrangörs obestånd gör det definitivt omöjligt att fullgöra paketreseavtalet, medan de oundvikliga och extraordinära omständigheterna i allmänhet är av tillfällig karaktär. Den första kategorin av resenärer har dessutom ett paketreseavtal om arrangören kommer på obestånd, medan avtalet för den andra kategorin av resenärer har upphört att gälla innan arrangören hamnar på obestånd. Den hänskjutande domstolen uttrycker ändå tvivel om i vilken utsträckning som dessa faktorer kan motivera en skillnad i behandling.
36. Enligt Nederlandstalige Ondernemingsrechtbank Brussel (Nederländskspråkiga handelsdomstolen i Bryssel, Belgien) kräver lösningen av tvisten en tolkning av direktiv 2015/2302, och den beslutade därför att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:
”Ska artikel 17.1 i [direktiv 2015/2302] tolkas så, att den obligatoriska säkerhet som föreskrivs i denna bestämmelse även gäller för återbetalning av alla betalningar som gjorts av resenärer eller för deras räkning, när resenären säger upp paketreseavtalet på grund av oundvikliga och extraordinära omständigheter, i den mening som avses i artikel 12.2 i samma direktiv, och researrangören försätts i konkurs efter det att paketreseavtalet av ovannämnda skäl upphört att gälla, men innan dessa belopp verkligen återbetalats till resenären, vilket innebär att resenären drabbas av en ekonomisk förlust och följaktligen bär en ekonomisk risk om researrangören försätts i konkurs?”
37. Skriftliga yttranden har lämnats in av parterna i det nationella målet, den belgiska, danska och grekiska regeringen, Europeiska unionens råd, Europaparlamentet och kommissionen. Med undantag av den danska regeringen yttrade sig dessa parter också muntligen vid förhandlingen som ägde rum den 7 december 2023.
38. Genom beslut av domstolen den 24 oktober 2023 förenades målen C‑771/22 och C‑45/23 med avseende på det skriftliga och muntliga förfarandet samt domen.
IV. Rättslig bedömning
Den första frågan i mål C‑771/22 och den enda frågan i mål C‑45/23
39. De hänskjutande domstolarna önskar – genom sina frågor, vilka ska behandlas tillsammans – i huvudsak få klarhet i frågan om omfattningen av det skydd vid obestånd som gäller för återbetalning av alla betalningar som gjorts av resenärer, i enlighet med artikel 17.1 i direktiv 2015/2302.
40. Mer specifikt undrar de hänskjutande domstolarna – genom den första frågan i mål C‑771/22 och genom den enda frågan i mål C‑45/23 – i huvudsak om säkerheten för en återbetalning endast omfattar de betalningar som gjorts av resenärer eller för deras räkning om resan eller semestern inte genomförs till följd av arrangörens obestånd, eller även de betalningar som gjorts av eller på uppdrag av resenärer som sagt upp avtalet på grund av oundvikliga och extraordinära omständigheter, i den mening som avses i artikel 12.2 i direktiv 2015/2302, före arrangörens obestånd.
41. Det ska inledningsvis erinras om att enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen i bestämmelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i, samt, i förekommande fall, dess förarbeten.(6)
42. Det är också fast rättspraxis att en tolkning av en unionsbestämmelse inte får leda till att bestämmelsens klara och precisa lydelse förlorar all ändamålsenlig verkan. När innebörden av en unionsbestämmelse otvetydigt framgår av själva lydelsen i bestämmelsen, kan domstolen således inte avvika från denna tolkning.(7)
43. Det ska slutligen påminnas om att i den mån den hänskjutande domstolen i mål C‑45/23 ifrågasätter giltigheten hos artikel 17.1 i direktiv 2015/2302, ska en unionsrättsakt, enligt en allmän tolkningsprincip, så långt det är möjligt tolkas på ett sätt som inte påverkar dess giltighet och i överensstämmelse med primärrätten i dess helhet, särskilt bestämmelserna i stadgan. När en bestämmelse i unionens sekundärrätt kan tolkas på flera sätt, ska en tolkning som gör bestämmelsen förenlig med primärrätten ges företräde framför en tolkning som gör bestämmelsen oförenlig med denna rätt.(8)
44. Det måste därför först klargöras om lydelsen i artikel 17.1 ger utrymme för mer än en tolkning.
a) Ger lydelsen i artikel 17.1 i direktiv 2015/2302 utrymme för mer än en tolkning?
45. I artikel 17.1 i direktiv 2015/2302 anges att arrangörer ställer säkerhet för återbetalning av alla betalningar som gjorts av resenärer eller för deras räkning ”i den mån som de relevanta tjänsterna inte fullgörs som en följd av arrangörens obestånd”.
46. De hänskjutande domstolarna i båda målen anser att lydelsen i artikel 17.1 kräver ett orsakssamband mellan obeståndet och det bristande fullgörandet av tjänsterna, vilket innebär att täckningen av återbetalningskraven är beroende av det bristande fullgörandet på grund av obestånd. Effekten av det orsakssambandet eller villkorligheten förefaller bli att (obestridda) utestående återbetalningskrav som uppkommit till följd av uppsägning av avtalet före obeståndet undantas från garantin.
47. Parterna ger uttryck för olika uppfattningar i sina skriftliga yttranden när det gäller frågan huruvida artikel 17.1 tydligt utesluter utestående fordringar eller huruvida den kan ge utrymme för mer än en tolkning. Kort kan sägas att HDI Global, MS Amlin Insurance, den belgiska och den danska regeringen samt kommissionen anser att lydelsen i artikel 17.1 kräver ett tydligt orsakssamband mellan obeståndet och det bristande fullgörandet av avtalet (eller bristande överensstämmelse med avtalet). Bundesarbeitskammer, A och den grekiska regeringen intar motsatt ståndpunkt. Europaparlamentet gör gällande att det är möjligt att tolka artikel 17.1 i förhållande till principen om likabehandling, på så sätt att den omfattar krav från alla resenärer, så att frågan om giltighet inte uppkommer från första början. Rådet intog inte någon ståndpunkt i frågan.
48. I detta avseende ska det påpekas att formuleringen ”i den mån som de relevanta tjänsterna inte fullgörs som en följd av arrangörens obestånd”, och mer specifikt lydelsen ”som en följd av”, vid en första anblick skulle kunna tolkas som att den innebär att säkerheten för återbetalning kräver ett orsakssamband mellan det bristande fullgörandet och obeståndet. Den franska versionen av bestämmelsen,(9) liksom andra språkversioner,(10) skulle också kunna tolkas på samma sätt, i den mening att de alla understryker att det bristande fullgörandet av avtalet måste vara en direkt följd av obeståndet.
49. Svårigheten med att tolka bestämmelsen skulle kunna övervinnas om man anammade argumentet från Bundesarbeitskammer, vilket också stöddes av den grekiska regeringen vid förhandlingen, med avseende på innebörden av begreppet ”relevanta tjänster”. Enligt Bundesarbeitskammer och den grekiska regeringen bör begreppet ”relevanta tjänster” tolkas i vid mening och omfatta arrangörens samtliga skyldigheter som är förknippade med reseavtalet, inklusive återbetalning.
50. Jag är inte övertygad om att begreppet ”tjänster” bör tolkas som att det omfattar återbetalningskrav. För det första, den rättsliga karaktären på en återbetalning är ett anspråk som resenären har mot arrangören. En resenärs anspråk på att få en återbetalning kan inte kategoriseras som en ”tjänst” som måste utföras.
51. För det andra framgår det tydligt av det sammanhang i vilket artikel 17.1 i direktiv 2015/2302 ingår att ”relevanta tjänster” ska förstås som ”resetjänster”. ”Resetjänster” definieras i artikel 3.1 som passagerartransport, inkvartering, uthyrning av bilar och alla andra turisttjänster som inte utgör en integrerad del av en resetjänst. I artikel 17.5 anges att för ”resetjänster” som inte har fullgjorts ska återbetalningar göras utan onödigt dröjsmål. I skäl 39 hänvisas också till ”resetjänster [som] inte fullgörs…”. Artikel 19.1, som reglerar skydd vid obestånd för sammanlänkade researrangemang, hänvisar till bristande fullgörande av ”en resetjänst”. Mer allmänt hänvisas i artikel 13.1, som reglerar ansvaret för paketresans fullgörande, till fullgörandet av de ”resetjänster” som omfattas av paketreseavtalet. Av detta följer att i samband med direktiv 2015/2302 ska begreppet ”tjänster” förstås inom ramen för ett paketreseavtal som omfattar resetjänster.
52. Med detta sagt, även om det rättsliga anspråket på återbetalning inte kan förstås som en ”relevant tjänst”, ska det noteras att det har en nära koppling till fullgörandet av reseavtalet. Detta skulle kunna tala för att åtskillnad inte kan göras mellan följderna för försäkringstäckningen av ett återbetalningskrav beroende på om det relevanta anspråket har sitt ursprung i uppsägningen av reseavtalet eller i bristande fullgörande av resetjänsterna.
53. Det ska dessutom påpekas att artikel 17.1 i direktiv 2015/2302 – vilket har påtalats av Bundesarbeitskammer – skulle helt enkelt kunna betyda det belopp som har betalats för resetjänster som redan delvis har tillhandahållits inte återbetalas i händelse av obestånd.
54. Artikel 17.1 i detta direktiv skulle också kunna tolkas som att den ger försäkringstäckning i alla situationer där resenärer har erlagt betalning men inte erhållit några tjänster från arrangören, till följd av dennes obestånd.
55. Vid en sådan tolkning är artikel 17.1 en bestämmelse som ökar effektiviteten hos skyddet vid obestånd genom att inbegripa alla situationer av bristande fullgörande av resetjänster till följd av arrangörens obestånd, dock utan avsikten att undanta (obestridda) utestående återbetalningskrav.
56. Skäl 39 i detta direktiv förstärker denna senare tolkning av artikel 17.1. Enligt det skälet ska medlemsstaterna säkerställa att resenärer som köper en paketresa ”skyddas fullt ut” i händelse av arrangörens obestånd och att arrangörerna ställer säkerhet avseende återbetalning av ”alla betalningar” som gjorts av resenärer eller för deras räkning. I samma skäl anges även att medlemsstaterna ska säkerställa att skyddet är ”effektivt”.
57. Det är också viktigt att notera att lydelsen i artikel 17.1 i direktiv 2015/2302 uppvisar likheter med de begrepp som domstolen använder i rättspraxis gällande tolkningen av artikelns ”föregångare”, nämligen artikel 7 i direktiv 90/314. Mer specifikt behandlade domen i målet Verein für Konsumenteninformation(11) frågan om den senare bestämmelsen skulle behöva tolkas som att den omfattar en situation där en hotellägare tvingar en resenär att betala för tillhandahållen inkvartering genom att hävda att den numera insolventa researrangören aldrig skulle ha betalat honom eller henne beloppet. Domstolen konstaterade att artikel 7 i direktiv 90/314 omfattade en sådan situation, med hänsyn till dess syfte, vilket är att skydda konsumenter mot de risker som uppkommer när en arrangör hamnar på obestånd. Domstolen fann att de belopp som resenären betalat till researrangören skulle återbetalas, ”eftersom de överenskomna tjänsterna inte tillhandahållits av arrangören efter det att denne kommit på obestånd”.(12) Det följer av denna rättspraxis att de situationer som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 7 i direktiv 90/314 skulle tolkas i vid mening.
58. Man kan se det som att formuleringen ”som en följd av arrangörens obestånd” som återfinns i artikel 17.1 i direktiv 2015/2302 återspeglar domen i målet Verein für Konsumenteninformation. I stället för att undanta utestående återbetalningskrav från skyddet vid obestånd kan lydelsen i artikel 17.1 tolkas som att den omfattar alla risksituationer som uppkommer när en arrangör hamnar på obestånd.
59. De regeringar som inkom med skriftliga yttranden till domstolen uttryckte olika ståndpunkter vad gällde innebörden av lydelsen i artikel 17.1. Den belgiska regeringen ansåg att bestämmelsen inte omfattar utestående återbetalningskrav, medan den grekiska regeringen(13) intog motsatt ståndpunkt. Den danska regeringen påpekade att unionsrätten inte är harmoniserad i detta avseende och gjorde gällande att medlemsstaterna (såsom är fallet i Danmark) bör vara fortsatt behöriga att erbjuda en högre skyddsnivå.(14) De nationella regeringarnas så olika uppfattningar visar åtminstone att lydelsen i artikel 17.1 inte bör betraktas som att den otvetydigt utesluter utestående återbetalningskrav.(15)
60. Oberoende av lydelsen kopplad till orsakssambandet finns det ytterligare ett uttryck i artikel 17.1 i direktiv 2015/2302 som kan ge utrymme för olika tolkningar. Den bestämmelsen hänvisar till ”arrangörens obestånd”. I skäl 39 hänvisas dock mer allmänt till ”likviditetsproblem”. Såsom har framhållits av Bundesarbeitskammer, om uttrycket ”arrangörens obestånd” skulle tolkas strikt som det formella inledandet av insolvensförfarandet skulle det innebära att återbetalningskrav för tjänster som inte tillhandahållits och som uppkommit inom en kort tidsperiod före tidpunkten för obeståndet på grund av likviditetsproblem inte omfattas av säkerheten.
61. Mot bakgrund av ovanstående anser jag inte att det framgår tydligt av den nuvarande lydelsen i artikel 17.1 att resenärers återbetalningskrav som uppkommit före obeståndet är undantagna från bestämmelsens skyddsområde.(16)
b) Tillkomsthistorien avseende artikel 17.1 i direktiv 2015/2302: huruvida lagstiftaren hade för avsikt att försämra konsumentskyddet
62. Enligt fast rättspraxis kan tillkomsthistorien avseende en unionsrättslig bestämmelse vara relevant för tolkningen av densamma.(17)
63. Både i sitt skriftliga yttrande och under det muntliga anförandet framförde kommissionen argument med anknytning till tillkomsthistorien avseende artikel 17.1 i direktiv 2015/2302, vilka kommissionen menade leder fram till slutsatsen att unionslagstiftaren hade för avsikt att undanta återbetalningskrav som uppkommer innan arrangören hamnar på obestånd från säkerheten. För att granska kommissionens ståndpunkt ordentligt är det en god idé att kort gå igenom tillkomsthistorien avseende artikel 17.1, och att börja med dess föregångare.
64. Enligt artikel 7 i direktiv 90/314 skulle en arrangör visa ”att han, i händelse av obestånd, har tillräcklig säkerhet för återbetalning av erlagda belopp och för hemtransport av konsumenten”. Enligt domstolens fasta rättspraxis sedan domen i målet Dillenkofer(18) avsåg bestämmelsen ”att ge ett fullständigt skydd åt de i denna bestämmelse nämnda konsumenternas rättigheter och följaktligen att skydda dessa mot samtliga de risker som anges i denna artikel och som följer av researrangörens obestånd”.(19) Dessa risker ”har samband med avtalet mellan konsumenten och paketresearrangören” och de ”[följer] av att resan betalas i förskott”.(20)
65. Kommissionen påpekade att det övergripande syftet med dess förslag att upphäva direktiv 90/314(21) var att uppnå en hög konsumentskyddsnivå i enlighet med artikel 169 FEUF. När det gäller skyddet vid obestånd förklarade kommissionen att avsikten med förslaget var att upprätthålla samma skyddsnivå. Skäl 34 och artikel 15 i kommissionens förslag baserades därmed på den befintliga skyddsnivån.(22)
66. Kommissionen förklarade dock att under lagstiftningsprocessen gjordes en kursändring vad gällde omfattningen av skyddet vid obestånd.
67. I detta avseende hänvisar kommissionen till utkastet till rådets motivering av dess ståndpunkt vid första behandlingen av lagstiftningsförslaget.(23) I punkt 15 i det dokumentet angav rådet att det i texten (i direktivet om skydd vid obestånd) fastställs att ”skydd vid obestånd bör gälla för alla sannolika omständigheter och återspegla den finansiella risknivå som ryms i näringsidkarens verksamhet, men att detta ansvar inte bör vara obegränsat”. I samma punkt anges att ”[a]nsvaret hos ett program för skydd vid obestånd bör endast gälla omständigheter som anges i den normala riskbedömningen” och att ”[ä]ndamålsenligt skydd vid insolvens [inte] bör … innebära att långsökta risker måste beaktas”.
68. Kommissionen menar att lydelsen i artikel 17.1 i direktiv 2015/2302, såsom den slutligen antogs av lagstiftaren, ”kraftigt avviker” från lydelsen i artikel 7 i direktiv 90/314 och från artikel 15 i kommissionens förslag.
69. Härav följer att kommissionen anser att artikel 17.1 i det direktivet kräver ett orsakssamband mellan obeståndet och det bristande fullgörandet av resetjänster, vilket utesluter utestående återbetalningskrav.
70. Kommissionens restriktiva tolkning av räckvidden för artikel 17.1 ligger till grund för rekommendation (EU) 2020/648.(24) Detta tar sig följande uttryck i ingressen tilll rekommendationen: ”Om arrangörerna … blir insolventa finns det en risk för att många resenärer … inte får någon återbetalning alls, eftersom deras fordringar mot arrangörer … inte är skyddade.”(25) För att skydda resenärerna mot denna risk rekommenderade kommissionen att värdebevis skulle omfattas av skyddet mot obestånd.(26)
71. Kommissionens presentation av tillkomsthistorien avseende artikel 17.1 i direktiv 2015/2302 ger upphov till vissa tvivel beträffande dess innebörd. Presentationen i sig leder emellertid inte fram till slutsatsen att lagstiftaren hade en tydlig avsikt att frångå den tidigare skyddsnivån och domstolens rättspraxis och att undanta resenärers återbetalningskrav från tiden före obeståndet.
72. I motsats till vad kommissionen gjort gällande menade parlamentet att lydelsen i direktiv 2015/2302 är utformad för att skydda ”kontinuiteten” mellan artikel 7 i direktiv 90/314 och artikel 17 i direktiv 2015/2302. Syftet med den senare bestämmelsen är att fortsätta säkerställa en hög och enhetlig skyddsnivå för resenärerna, i den meningen att skyddet ska ”breddas och stärkas”.
73. Mer specifikt erinrar parlamentet om att enligt domstolens rättspraxis gällande artikel 7 i direktiv 90/314 tolkades bestämmelsen som att den innebar en ”skyldighet att uppnå resultatet att paketresenärerna får rätt till säkerheten avseende återbetalning av erlagda belopp och hemtransport i händelse av researrangörens konkurs”.(27) Skyldigheten att uppnå det resultatet var tydlig redan vid antagandet av direktiv 2015/2302, och det finns inte några tvetydigheter att undanröja eller luckor att fylla i det avseendet.(28)
74. Europaparlamentet konstaterar dessutom att ”ingen bestämmelse och inget skäl” i det direktivet innehåller några indikationer på att unionslagstiftaren avsåg att påverka skyldigheten att uppnå det resultatet när det gällde skyddet av resenärer. Parlamentet menar att det skulle motsäga logiken och fast rättspraxis att anse att det skydd som föreskrivs i artikel 17.1 i direktiv 2015/2302 inte gäller om resenären har utövat sin rätt att säga upp avtalet i enlighet med direktivets artikel 12.2.
75. Under sitt muntliga anförande tog parlamentet även ställning när det gällde relevansen hos utkastet till rådet motivering. Parlamentet hävdade att det från det utkastet endast går att sluta sig till att avsikten med anpassningarna av kommissionens förslag var att klargöra hur medlemsstaterna var tvungna att införa insolvensmekanismerna. Dessa anpassningar rörde främst riskberäkningen på grundval av faktorer som omsättning, förskottsbetalningar eller säsongsvariationer. Parlamentet uppgav vidare att lagstiftarens avsikt, vilken återges i den sista delen av skäl 40 i direktiv 2015/2302, att mycket osannolika risker inte skulle behöva beaktas för ett effektivt skydd vid obestånd, inte kopplas till någon bestämmelse som skulle begränsa en resenärs skydd vid uppsägning av avtalet före obeståndet.
76. Rådet tog i sitt skriftliga yttrande inte ställning till tolkningen av artikel 17.1, och inte heller – mer specifikt – till frågan om unionslagstiftaren hade för avsikt att undanta vissa resenärers anspråk från skyddet mot obestånd.
77. I samband med förhandlingen ställde domstolen en fråga till kommissionen och rådet om att undersöka den möjliga anledningen till den ändrade lydelsen i artikel 17.1 i direktiv 2015/2302 under lagstiftningsprocessen. I detta avseende konstaterade kommissionen att det genom direktivets artikel 12.2 infördes en ny rättighet för resenärer att säga upp avtalet vid oundvikliga och extraordinära omständigheter, medan motsvarande rätt till återbetalning inte inkluderades i skyddsområdet för artikel 17.2. Kommissionen menar att konsumentskyddsnivån inte sänktes jämfört med skyddsnivån i det tidigare direktivet, eftersom uteslutandet från skyddet vid obestånd gäller krav som uppkommer i samband med utövandet av en rätt som tidigare inte fanns.
78. Som svar på samma fråga uppgav rådet att om domstolen ansåg att artikel 17.1 i direktiv 2015/2302 borde tolkas som att den utesluter resenärers återbetalningskrav som uppkommer innan arrangören blir insolvent från skyddet mot obestånd, skulle lagstiftaren kunna anses ha fattat ett politiskt beslut att införa en specifik skyddsordning. Rådet bekräftade dock inte uttryckligen att lagstiftaren hade för avsikt att undanta vissa kravkategorier.
79. Jag förstår den ståndpunkt som försvaras av kommissionen som att det finns en sorts ”motverkande” logik som kommissionen menar förklarar varför artikel 17.1 utesluter utestående återbetalningskrav. Motvikten till den nya rättighet som tillerkänns resenärer att säga upp avtalet är begränsningen av skyddet vid obestånd för den rättigheten. Eftersom rätten att säga upp avtalet är ny, har det enligt kommissionens argument inte skett någon sänkning jämfört med den fastställda konsumentskyddsnivån enligt unionsrätten.
80. Problemet med den ståndpunkten är att den bygger på antaganden. Kommissionen uppgav under förhandlingen att den ”tycker” att detta är skälet till skillnaderna mellan lydelsen i dess förslag och texten i direktivet så som den slutligen antogs.
81. Idén om att lagstiftaren avsåg skapa någon sorts ”halv rättighet”, nämligen rätten till återbetalning efter uppsägning av avtalet enligt artikel 12.2 i direktiv 2015/2302 men utan motsvarande skydd mot obestånd, återfinns dessutom inte vare sig i skälen eller i de dokument som kommissionen förlitade sig på. Såsom parlamentet noterade behandlas i utkastet till rådets motivering – som kommissionen hänvisar till – frågan om begränsning av säkerheten vid mycket osannolika risker, vilket är föremålet för en annan bestämmelse, nämligen artikel 17.2.
82. Jag menar att det också att argumentet om nivån på konsumentskyddet är inkonsekvent. Det stämmer att en resenärs rätt att säga upp avtalet i händelse av oundvikliga och extraordinära omständigheter inte fanns enligt direktiv 90/314. Om artikel 17.1 skulle tolkas som så, att den utesluter resenärers anspråk som uppkommit före obeståndet, borde detta uteslutande inte bara avse anspråk som har sitt ursprung i utövandet av rätten att säga upp avtalet i händelse av oundvikliga eller extraordinära omständigheter. Det borde i stället också avse återbetalningskrav som uppkommer i samband med att arrangören eller resenären säger upp avtalet under andra omständigheter som fastställs i direktiv 2015/2302. Resenären har till exempel rätt till återbetalning om avtalet sägs upp av arrangören enligt artikel 12.3 i direktiv 2015/2302, eller i händelse av att avtalet sägs upp enligt artikel 11.5 i direktivet. Denna rätt till återbetalning fanns redan enligt direktiv 90/314.(29) I sådana situationer skulle konsumentskyddet försämras jämfört med den tidigare ordningen, om det ansågs att relevanta återbetalningskrav inte längre omfattades av skyddet vid obestånd.
83. Med hänsyn till att en av medlagstiftarna, nämligen parlamentet, har intagit den fasta ståndpunkten att lagstiftarna inte hade för avsikt att begränsa räckvidden för skyddet vid obestånd enligt artikel 17.1, är det dock inte möjligt att urskilja en tydlig motsatt avsikt hos lagstiftarna.(30)
84. Mot bakgrund av ovanstående är det i det följande nödvändigt att beakta det sammanhang i vilket bestämmelsen återfinns och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den ingår i, innan det är dags att göra en tolkning av den som överensstämmer med unionens primärrätt i sin helhet.
c) Sammanhanget för och målen med de föreskrifter som artikel 17.1 i direktiv 2015/2302 utgör en del av
85. När det gäller det sammanhang som artikel 17.1 i direktiv 2015/2302 ingår i ska det påpekas att det i den första delen av den första meningen anges att säkerheten avser återbetalning av ”alla betalningar som gjorts av resenärer eller för deras räkning”. I artikel 17.5 föreskrivs att ”[f]ör resetjänster som inte har fullgjorts ska återbetalningar göras utan onödigt dröjsmål på resenärens begäran”. I skäl 39, där skälen förklaras som leder fram till antagandet av bestämmelsen, anges att resenärer ”skyddas fullt ut i händelse av arrangörens obestånd” och att arrangörer måste se till att de ställer säkerhet för återbetalning av ”alla betalningar som gjorts”. Enligt samma skäl ”[avses m]ed effektivitet … att skyddet bör göras tillgängligt så snart resetjänsterna, till följd av arrangörens likviditetsproblem, inte fullgörs”.
86. Såsom påpekas ovan(31) ska ”aktiveringen” av skyddet vid obestånd, i den mån som de relevanta tjänsterna inte fullgörs som en följd av arrangörens obestånd, förknippas med effektiviteten hos skyddet vid obestånd. Artikel 17.1 i direktiv 2015/2302 kan därför inte tolkas som så, att den utesluter en viss kategori av återbetalningskrav från omfattningen av skyddet vid obestånd.
87. Det ska även påpekas att artikel 17.2 i direktiv 2015/2302 har en annan räckvidd än dess artikel 17.1, då den förstnämnda reglerar begränsningen av återbetalningsgarantin. Den relevanta begränsningen gäller täckningen av ”rimligt förutsebara kostnader”. I skäl 40 förklaras att ”mycket osannolika risker, t.ex. risken att flera av de största arrangörerna samtidigt ska hamna på obestånd, [bör] inte behöva tas i beaktande för ett effektivt skydd vid obestånd, när detta på ett oproportionellt sätt skulle inverka på kostnaden för skyddet och därmed minska dess effektivitet”.
88. Resenärers utövande av sin rätt att säga upp avtalet enligt artikel 12.2 i direktiv 2015/2302 och den därmed förbundna skyldigheten för arrangören att erbjuda full återbetalning enligt artikel 12.4 kan emellertid inte betraktas som en ”mycket osannolik risk” som skulle undanta förskottsbetalningar från säkerheten.
89. Det ska i detta avseende erinras om att artikel 12.2 ger rätt att säga upp avtalet i händelse av oundvikliga och extraordinära omständigheter. Resenärerna har motsvarande rätt till full återbetalning. Denna rätt, såsom följer av artikel 23.2 och 23.3 i direktiv 2015/2302, är tvingande.(32) Artikel 17.1 måste tolkas på ett sätt som säkerställer full effektivitet hos rätten att säga upp avtalet och få full återbetalning enligt artikel 12.2, och inte på ett sätt som begränsar effektiviteten hos denna rättighet. Om en resenär skulle gå miste om skyddet vid obestånd bara för att han eller hon sagt upp avtalet före obeståndet, skulle det kunna avskräcka resenärer från att utöva sina rättigheter från första början. Såsom parlamentet konstaterar skulle artikel 12.2 förlora sin ändamålsenliga verkan om det godtogs att skyddet mot obestånd inte är tillämpligt för resenärer som har utövat en rättighet i enlighet med direktivet.
90. Mer allmänt skulle en annan tolkning sätta resenärer som bestämmer sig för att säga upp avtalet innan paketresan inleds, på grundval av artikel 12.1 i direktiv 2015/2302, så snart de blir varse förekomsten av likviditetsproblem, i en mindre gynnsam situation än resenärer som beslutar att inte göra detta. Under sådana omständigheter kan det finnas resenärer som föredrar att betala en uppsägningsavgift och få en återbetalning som motsvarar det återstående beloppet, i enlighet med artikel 12.4, i stället för att riskera en möjlig hemtransport till följd av obestånd som inträffar under resan.
91. Det ska även noteras att enligt artikel 17.2 i direktiv 2015/2302 omfattar säkerheten ”summorna av betalningar som gjorts av resenärer eller för deras räkning för paketresor”. Parametrarna för att beräkna omfattningen inbegriper ”längden på tidsperioden mellan erläggande av delbetalning och slutliga betalningar och fullgörandet av paketresorna”. I skäl 40 klargörs att ”skyddet bör vara tillräckligt för att omfatta alla förutsebara betalningar som gjorts av resenärer eller för deras räkning avseende paketresan under högsäsong”.(33) Detta innebär i allmänhet – enligt samma skäl – att skyddet måste omfatta ”en tillräckligt hög procentandel av arrangörens omsättning avseende paketresor”. Det följer av artikel 17.2 och skäl 40 att alla betalningar som gjorts avseende paketresor tas med i beräkningen av skyddet vid obestånd som grundas på uppgifter om omsättningen.(34) Den rättsliga grunden för kravet på återbetalning av dessa betalningar förefaller däremot sakna relevans för beräkningen av det nödvändiga skyddet.
92. Ett uteslutande av utestående anspråk från skyddet vid obestånd skulle slutligen skapa allvarlig inkonsekvens mellan artikel 17.1 och den förhandsinformation som ska lämnas till resenärer genom de relevanta formulär som återfinns i del A eller del B i bilaga I. I denna standardinformation anges att ”[o]m arrangören eller, i vissa medlemsstater, återförsäljaren hamnar på obestånd kommer betalningarna att återbetalas”.(35) Det ska noteras att det inte finns något som helst förbehåll i informationen som meddelas resenären om att skyddet mot obestånd undantas. Det kan inte godtas – vilket har uppmärksammats av Bundesarbeitskammer – att lagstiftaren skulle ha föranlett resenären att missförstå dokumentationen genom att ge det felaktiga intrycket i standardinformationsformuläret att alla resenärer är skyddade mot obestånd, om i själva verket endast vissa resenärer är skyddade.
93. När det gäller det särskilda målet med artikel 17.1 i direktiv 2015/2302 är syftet med den bestämmelsen att skydda resenärerna mot de risker som uppkommer när en arrangör kommer på obestånd. Enligt det tidigare direktivet 90/314 fastställde domstolen i domen i målet Verein für Konsumenteninformation att de risker som uppkommer när en arrangör hamnar på obestånd har samband med avtalet mellan resenären och arrangören, och att riskerna följer av att resan betalas i förskott.(36) Domstolen har följaktligen slagit fast att det resultat som föreskrivs i artikel 7 i det direktivet innebär att paketresenärer tillerkänns rättigheter som innebär att de är garanterade återbetalning av erlagda belopp. Risken som uppkommer i samband med obestånd har inte ändrats enligt det nuvarande direktivet. Resultatet enligt artikel 17.1 i direktiv 2015/2302 måste därför också vara att tillerkänna paketresenärer rättigheter som innebär att de är garanterade återbetalning av erlagda belopp, inbegripet de anspråk som förelåg före obeståndet.
94. Den tolkning enligt vilken alla resenärer måste skyddas fullt ut mot obestånd, även dem som sagt upp avtalet före arrangörens obestånd, stöds även av målet med direktiv 2015/2302, vilket enligt dess artikel 1 är att uppnå en hög konsumentskyddsnivå. Målet att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå anges även i primärrätten (artikel 169 FEUF och artikel 38 i stadgan). En annan tolkning – vilket påpekas av den grekiska regeringen – skulle innebära att resenären skulle bära den ekonomiska risken förknippad med researrangörens efterföljande obestånd.
95. Mot bakgrund av ovanstående stöder det sammanhang i vilket artikel 17.1 i direktiv 2015/2302 ingår och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den utgör del av slutsatsen att skyddet mot obestånd även omfattar resenärers återbetalningskrav som uppkommit innan arrangören hamnade på obestånd.
d) Tolkning av artikel 17.1 i direktiv 2015/2302 i förhållande till likabehandlingsprincipen
96. Såsom redan har påpekats ovan(37) ska en unionsrättsakt, enligt en allmän tolkningsprincip, såvitt det är möjligt tolkas så, att dess giltighet inte ifrågasätts. På samma sätt, när en unionsbestämmelse kan tolkas på flera sätt, ska företräde ges för den tolkning som är ägnad att säkerställa bestämmelsens ändamålsenliga verkan.(38)
97. I detta hänseende ska alla unionsrättsakter tolkas i överensstämmelse med hela primärrätten, däribland principen om likabehandling enligt vilken lika situationer inte får behandlas olika och olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling.(39)
98. Med hänsyn till målet att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå – vilket fastställs i primärrätten(40) – och det mer specifika syftet med artikel 17 i direktiv 2015/2302, att skydda resenärer mot risker som uppkommer i samband med en arrangörs obestånd,(41) måste de situationer som omfattas av bestämmelsen jämföras särskilt med avseende på den ekonomiska risk som resenärerna bär.
99. I detta fall bör situationen för resenärer som framställer återbetalningskrav efter att ha sagt upp reseavtalet (på grund av oundvikliga och extraordinära omständigheter) jämföras med situationen för resenärer som framställer återbetalningskrav på grund av att resetjänsterna inte genomförs till följd av arrangörens obestånd. Såsom framhölls av den grekiska regeringen under förhandlingen är båda kategorier av resenärer exponerade för samma ekonomiska risk kopplad till de förskottsbetalningar som de gjort till den arrangör som sedan hamnar på obestånd.
100. Kommissionen, rådet och den belgiska regeringen, liksom parlamentet på ett underordnat sätt, menade att det inte föreligger någon skillnad i behandling mellan de olika kategorierna av resenärer, eftersom deras situationer inte är jämförbara. Å ena sidan har de resenärer som sagt upp avtalet före obeståndet inget avtalsenligt anspråk på att resetjänsterna ska genomföras utan endast en penningfordran. Å andra sidan har de resenärer om inte har sagt upp avtalet vid tidpunkten för obeståndet anspråk på att resetjänsterna genomförs.
101. Den skillnad som beskrivs av kommissionen, rådet, parlamentet och den belgiska regeringen i rättsförhållandet mellan avtalsparterna vid tidpunkten för obeståndet är emellertid inte ett lämpligt jämförelsemått. Trots skillnaden i avtalsförhållandet har resenärer i båda kategorierna samma återbetalningskrav avseende alla betalningar som gjorts. Såsom jag redan har påpekat – och vilket har noterats av den grekiska regeringen – är utgångspunkten för jämförelsen den ekonomiska risk som bärs av resenärerna. Med tanke på att risken att faktiskt få tillbaka alla betalningar som gjorts av resenärer som har sagt upp avtalet, och av dem som inte sagt upp avtalet vid tidpunkten för obeståndet, är densamma, kan dessa risker inte behandlas olika utan att åsidosätta principen om likabehandling. Detta gäller i ännu högre grad med hänsyn till målet som eftersträvas med direktiv 2015/2302, nämligen att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå för samtliga resenärer.(42)
102. Mot bakgrund av ovanstående anser jag att artikel 17.1 i direktiv 2015/2302, jämförd med likabehandlingsprincipen, ska tolkas som så, att säkerheten för återbetalning omfattar krav på återbetalning av alla betalningar som gjorts av resenärer eller för deras räkning, inbegripet de resenärer som säger upp avtalet innan arrangören kommer på obestånd.
e) Rättssäkerhetsprincipen
103. Under sitt muntliga anförande uppgav HDI Global att bolaget utgick från relevanta juridiska texter för att beräkna storleken på den påtagna risken vid fastställande av försäkringsvillkor(43) och de premier som arrangörerna ska betala. Med hänsyn till att lydelsen i artikel 17.1 i direktiv 2015/2302 – enligt HDI Globals uppfattning – tydligt kräver ett orsakssamband mellan obeståndet och det bristande fullgörandet av resetjänster, skulle ett avsteg från denna tolkning strida mot rättssäkerhetsprincipen, vilken är en grundläggande unionsrättslig princip.
104. I detta avseende gäller – vilket har påpekats ovan(44) – att om det var fullständigt klart av själva lydelsen i artikel 17.1 att det krävs ett sådant orsakssamband, skulle domstolen inte kunna frångå en sådan tolkning. Det har dock visats ovan (underavsnitt a) att lydelsen i artikel 17.1 inte på ett otvetydigt sätt utesluter anspråk från resenärer som sagt upp avtalet på grund av oundvikliga och extraordinära omständigheter. Artikeln kan därför tolkas på flera sätt. Den tolkning som förespråkas i detta förslag till avgörande borde leda till slutsatsen att alla betalningar som gjorts måste skyddas i händelse av obestånd.
105. Det ska dessutom erinras om att det följer av domstolens fasta praxis att den tolkning av en unionsbestämmelse som domstolen gör, vid utövandet av sin behörighet enligt artikel 267 FEUF, innebär att den aktuella bestämmelsens innebörd och räckvidd klargörs och förtydligas, såsom den ska eller skulle ha tolkats och tillämpats från och med sitt ikraftträdande. Av detta följer att en sålunda tolkad bestämmelse kan och ska tillämpas av de nationella domstolarna även beträffande rättsförhållanden som har uppkommit före meddelandet av den dom i vilken begäran om tolkning prövas, om villkoren för att väcka talan vid behörig domstol om tillämpningen av nämnda bestämmelse är uppfyllda i övrigt.(45)
106. Det är endast i yttersta undantagsfall som domstolen, med tillämpning av den allmänna rättssäkerhetsprincip som ingår i unionens rättsordning, kan se sig föranledd att begränsa berörda personers möjlighet att åberopa en av domstolen tolkad bestämmelse i syfte att ifrågasätta rättsförhållanden som har tillkommit i god tro. För att en sådan begränsning ska kunna komma i fråga ska två väsentliga kriterier vara uppfyllda, nämligen att de berörda handlat i god tro och att det föreligger en risk för allvarliga störningar.(46)
107. I det nu aktuella fallet har dock vare sig försäkringsbolagen, vilka är parter i de nationella målen, eller den belgiska regeringen begärt att domstolen med hänsyn till rättssäkerheten inför begränsningar i tiden av rättsverkningarna av den dom som ska meddelas. Även om en sådan begäran skulle ha lagts fram har de parterna inte åberopat några allvarliga ekonomiska återverkningar av ett sådant slag som skulle motivera införande av en begränsning i tiden av rättsverkningarna av den framtida domen om domstolen skulle följa den tolkning som föreslås i detta förslag till avgörande.(47)
108. Det är också relevant att notera att avtalen i fråga i de nationella målen är daterade före kommissionens rekommendation 2020/648, vilket skulle kunna tala för att resenärernas anspråk som uppkom före obeståndet inte är skyddade. Försäkringsbolagen, vilka är parter i de nationella målen, skulle inte ha kunnat utforma sina försäkringsavtal på grundval av tolkningen i rekommendationen. Dessutom – vilket påpekas ovan(48) – är grunden för garantin summan av alla betalningar som gjorts av resenärer eller för deras räkning för paketresor i enlighet med artikel 17.2 i direktiv 2015/2302. Den bestämmelsen ger en tydlig anvisning till försäkringsbolagen när det gäller grunden för beräkningen av det nödvändiga skyddet.
109. Det kan noteras att vid utbrottet av COVID-19-pandemin vidtogs specifika åtgärder enligt unionsrätten för att göra det möjligt för medlemsstaterna att använda full flexibilitet enligt reglerna om statligt stöd för att stödja researrangörer och försäkringsgivare och skydda resenärer från konsekvenserna av researrangörers obestånd.(49)
110. Mot bakgrund av ovanstående utesluter inte rättssäkerhetsprincipen en tolkning enligt vilken försäkringsgarantin enligt artikel 17.1 i direktiv 2015/2302 omfattar alla betalningar som gjorts av resenärer före obeståndet.
111. Mot bakgrund av vad som anförs ovan ska artikel 17.1 i direktiv 2015/2302, med hänsyn till dess lydelse, sammanhang och syfte och med beaktande av likabehandlingsprincipen, tolkas som så, att säkerheten för återbetalning inte bara omfattar de betalningar som gjorts av resenärer eller för deras räkning om resan eller semestern inte genomförs till följd av arrangörens obestånd, utan även de betalningar som gjorts av eller på uppdrag av resenärer som sagt upp avtalet på grund av oundvikliga och extraordinära omständigheter, i den mening som avses i artikel 12.2 i direktiv 2015/2302, före arrangörens obestånd.
Den andra och den tredje frågan i mål C‑771/22
112. Den andra och den tredje frågan i mål C‑771/22 ställs av den hänskjutande domstolen i det fall dess första fråga besvaras nekande. Den hänskjutande domstolen önskar genom dessa frågor, vilka kan besvaras tillsammans, i huvudsak få klarhet i om artikel 17.1 i direktiv 2015/2302 ska tolkas som så, att den omfattar de resenärer som sagt upp avtalet på grund av oundvikliga och extraordinära omständigheter före researrangörens obestånd i åtminstone följande två fall: dels om insolvensförfarandet inletts under den period när resan var planerad att äga rum, och dels om uppsägningen av avtalet och obeståndet har ursprung i samma extraordinära omständighet.
113. Om domstolen bestämmer sig för att följa den tolkning som föreslås i detta förslag till avgörande kommer dessa frågor inte att behöva besvaras. Om den inte gör det besvarar jag frågorna nekande. Om omfattningen av garantin enligt artikel 17.1 inte inbegriper återbetalningskrav som uppkommit före obeståndet kan garantin inte få en annan omfattning beroende på de omständigheter som beskrivs av den hänskjutande domstolen. Såsom kommissionen har påpekat kan tillämpningsområdet för bestämmelsen inte variera beroende på de datum när resan var planerad att äga rum eller beroende på om de omständigheter som påstås motivera uppsägningen av avtalet ledde till att arrangören hamnade på obestånd.
114. Mot bakgrund av ovanstående anser jag att det för tolkningen av räckvidden för artikel 17.1 i direktiv 2015/2302 inte är avgörande om resan var planerad att äga rum under eller efter obeståndet, eller om obeståndet beror på samma oundvikliga och extraordinära omständigheter som åberopades av resenären för att säga upp avtalet i enlighet med artikel 12.2 i direktivet.
V. Förslag till avgörande
115. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågorna från Bezirksgericht für Handelssachen Wien (Distriktsdomstolen för handelsmål, Wien, Österrike) och Nederlandstalige Ondernemingsrechtbank Brussel (Nederländskspråkiga handelsdomstolen i Bryssel, Belgien) på följande sätt:
Artikel 17.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2302 av den 25 november 2015 om paketresor och sammanlänkade researrangemang, om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU samt om upphävande av rådets direktiv 90/314/EEG ska, med hänsyn till dess lydelse, sammanhang och syfte och med beaktande av likabehandlingsprincipen,
tolkas som så, att säkerheten för återbetalning inte bara omfattar de betalningar som gjorts av resenärer eller för deras räkning om resan eller semestern inte genomförs till följd av arrangörens obestånd, utan även de betalningar som gjorts av eller på uppdrag av resenärer som sagt upp avtalet på grund av oundvikliga och extraordinära omständigheter, i den mening som avses i artikel 12.2 i direktiv 2015/2302, före arrangörens obestånd.
Alternativt, för tolkningen av räckvidden för artikel 17.1 i direktiv 2015/2302 är det inte avgörande om resan var planerad att äga rum under eller efter obeståndet, eller om obeståndet beror på samma oundvikliga och extraordinära omständigheter som åberopades av resenären för att säga upp avtalet i enlighet med artikel 12.2 i direktivet.