Mål T‑489/10

Islamic Republic of Iran Shipping Lines m.fl.

mot

Europeiska unionens råd

ˮGemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Iran i syfte att hindra kärnvapenspridning – Frysning av tillgångar – Motiveringsskyldighet – Oriktig bedömning”

Sammanfattning – Tribunalens dom (fjärde avdelningen) av den 16 september 2013

1.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Restriktiva åtgärder mot Iran – Frysning av tillgångar tillhörande personer, enheter eller organ som deltar i eller stödjer kärnvapenspridning – Gränser – Säkerhet för unionen och medlemsstaterna eller förandet av deras internationella förbindelser – Skyldighet att delge motiveringen till den berörde samtidigt som den rättsakt som går denne emot – Brister i motiveringen avhjälps under domstolsförfarandet – Otillåtlighet

(Artikel 296 andra stycket FEUF; rådets beslut 2010/413/GUSP, artikel 24.3; rådets förordningar nr 423/2007, artikel 15.3, nr 961/2010, artikel 36.3, och nr 267/2012, artikel 46.3)

2.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Restriktiva åtgärder mot Iran – Frysning av tillgångar tillhörande personer, enheter eller organ som deltar i eller stödjer kärnvapenspridning – Restriktiva åtgärder som grundas på alternativa kriterier – Beslut som antas i ett sammanhang som den berörde känner till och som gör det möjligt för denne att förstå räckvidden av den vidtagna åtgärden – Tillåtlighet av en motivering som grundas på omständigheter som tillhandahållits av andra organ eller institutioner

(Artikel 296 andra stycket FEUF; rådets beslut 2010/413/GUSP, artikel 24.3; rådets förordningar nr 423/2007, artikel 15.3, nr 961/2010, artikel 36.3, och nr 267/2012, artikel 46.3)

3.      Europeiska unionen – Domstolsprövning av lagenligheten hos institutionernas rättsakter – Restriktiva åtgärder mot Iran – Åtgärder som vidtas för att förhindra kärnvapenspridning – Kontrollens räckvidd

4.      Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Iran – Frysning av tillgångar tillhörande personer, enheter eller organ som deltar i eller stödjer kärnvapenspridning – Agerande som är att likställa med stöd till kärnvapenspridning – Föreligger inte – Risk för stöd till kärnvapenspridning i framtiden – Otillräckligt för att motivera frysning av tillgångar

(Rådets beslut 2010/413/GUSP, artikel 20.1 b; rådets förordningar nr 423/2007, artikel 7.2, nr 961/2010, artikel 16.2 a, och nr 267/2012, artikel 23.2 a)

5.      Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Iran – Frysning av tillgångar tillhörande personer, enheter eller organ som deltar i eller stödjer kärnvapenspridning – Skyldighet att utvidga åtgärden till att även omfatta enheter som innehas eller kontrolleras av en sådan enhet

6.      Talan om ogiltigförklaring – Dom om ogiltigförklaring – Verkningar – Begränsning som förordnas av domstolen – Restriktiva åtgärder mot Iran – Delvis ogiltigförklaring vid två olika tillfällen av två rättsakter med identiska restriktiva åtgärder – Risk för en allvarlig, menlig inverkan på rättssäkerheten – Bibehållande av verkningarna av den första rättsakten fram till dess att ogiltigförklaringen av den andra rättsakten träder i kraft

(Artikel 264 andra stycket FEUF och artikel 280 FEUF; domstolens stadga, artikel 60 andra stycket; rådets beslut 2010/413/GUSP; rådets förordning nr 267/2012)

7.      Talan om ogiltigförklaring – Dom om ogiltigförklaring – Verkningar – Delvis ogiltigförklaring av en förordning och ett beslut om restriktiva åtgärder mot Iran – Ogiltigförklaringen av förordningen träder i kraft den dag då överklagandefristen löper ut eller då överklagandet avslås – Tillämpning av denna frist på ikraftträdandet av ogiltigförklaringen av beslutet

(Artikel 264 andra stycket FEUF och artikel 280 FEUF; domstolens stadga, artikel 60 andra stycket; rådets beslut 2010/413/GUSP; rådets förordning nr 267/2012)

1.      Se domen.

(se punkterna 28, 29 och 31)

2.      Se domen.

(se punkterna 30, 33, 35, 37 och 39)

3.      Se domen.

(se punkt 42)

4.      Enligt den av unionslagstiftaren valda formuleringen i artikel 20.1 b i beslut 2010/413 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140, i artikel 7.2 i förordning nr 423/2007 om restriktiva åtgärder mot Iran, i artikel 16.2 a i förordning nr 961/2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 423/2007 och i artikel 23.2 a i förordning nr 267/2012 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 961/2010, förutsätts det för att restriktiva åtgärder ska kunna antas mot en person eller enhet på grund av att den gett stöd till kärnvapenspridning att denna faktiskt har agerat på ett sätt som motsvarar detta kriterium. Däremot är endast risken för att den berörda personen eller enheten i framtiden ger stöd till kärnvapenspridning inte tillräcklig. Vidare kan restriktiva åtgärder inte på ett giltigt sätt antas och bibehållas på grundval av en presumtion som inte föreskrivs i den tillämpliga regleringen och som inte heller uppfyller syftet med detta regelverk. Om rådet i detta hänseende anser att den tillämpliga regleringen inte gör det möjligt för rådet att agera på ett tillräckligt effektivt sätt för att bekämpa kärnvapenspridning, är det tillåtet för rådet att i sin roll som lagstiftare, med förbehåll för unionsdomstolens laglighetskontroll, anpassa regleringen för att utöka de möjliga situationer då restriktiva åtgärder kan vidtas.

Däremot får inte viljan att säkerställa att de restriktiva åtgärderna har en så stor förebyggande effekt som möjligt resultera i att gällande reglering tolkas i strid med sin klara ordalydelse. Även om det kan förefalla motiverat att anse att det faktum att en enhet varit inblandad i incidenter avseende transport av militär materiel i strid med förbudet i en resolution från FN:s säkerhetsråd ökar risken för att enheten även är inblandad i transport av materiel som har samband med kärnvapenspridning, så rättfärdigar, utifrån gällande reglering, detta följaktligen inte att restriktiva åtgärder antas och bibehålls gentemot enheten.

(se punkterna 48, 57, 59, 62 och 64–66)

5.      Se domen.

(se punkt 75)

6.      Se domen.

(se punkterna 81 och 83)

7.      Se domen.

(se punkt 82)