Preliminär utgåva

TRIBUNALENS DOM (åttonde avdelningen i utökad sammansättning)

den 29 maj 2024 (*)

”Ekonomiska och monetära unionen – Bankunionen – Gemensam resolutionsmekanism för kreditinstitut och vissa värdepappersföretag (SRM) – Gemensam resolutionsfond (SRF) – Gemensamma resolutionsnämndens (SRB) beslut om beräkning av förhandsbidrag för år 2021 – Invändning om rättsstridighet – Rättslig grund för förordning nr 806/2014 – Artikel 114 FEUF – Likabehandling – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – SRB:s utrymme för skönsmässig bedömning – Motiveringsskyldighet”

I mål T‑360/21,

Portigon AG, Düsseldorf (Tyskland), företrätt av advokaterna D. Bliesener, V. Jungkind och C. van Kampen,

sökande,

mot

Gemensamma resolutionsnämnden (SRB), företrädd av J. Kerlin och D. Ceran, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaterna B. Meyring, T. Klupsch och S. Ianc,

svarande,

med stöd av

Europaparlamentet, företrätt av U. Rösslein, M. Menegatti och G. Bartram, samtliga i egenskap av ombud,

av

Europeiska unionens råd, företrätt av J. Bauerschmidt, J. Haunold och A. Westerhof Löfflerová, samtliga i egenskap av ombud,

och av

Europeiska kommissionen, företrädd av D. Triantafyllou och A. Steiblytė, samtliga i egenskap av ombud,

intervenienter,

meddelar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen i utökad sammansättning)

sammansatt av ordföranden A. Kornezov samt domarna G. De Baere, D. Petrlík (referent), K. Kecsmár och S. Kingston,

justitiesekreterare: handläggaren L. Ramette,

efter den skriftliga delen av förfarandet,

efter förhandlingen den 1 mars 2023,

följande

Dom(1)

[utelämnas]

I.      Bakgrund till målet

2        Sökanden, med säte i Tyskland, är ett kreditinstitut som håller på att avvecklas. Sökanden har fortfarande vissa tillstånd att ombesörja banktransaktioner och att tillhandahålla finansiella tjänster, såsom inlånings- och kredittransaktioner samt betaltjänster. Sökanden innehar emellertid dessa tillstånd endast för att avvecklingen ska kunna avslutas på ett ordnat sätt.

3        Bland de transaktioner som vidtagits i detta syfte och som är relevanta i målet återfinns särskilt de transaktioner som rör Erste Abwicklungsanstalt (nedan EAA).

4        EAA har inrättats genom Finanzmarktstabilisierungsfondsgesetz (lagen om finansmarknadsstabiliseringsfonden), av den 17 oktober 2008 (BGBl. 2008 I, s. 1982). Syftet därmed är att avveckla och skydda en del av de banktransaktioner som ombesörjs av sökanden.

5        Sökanden överförde en stor del av sina tillgångar och skulder till EAA för avveckling. En del av dessa tillgångar och skulder överfördes i praktiken till EAA genom uppdelning. Denna del av tillgångarna och skulderna finns inte längre upptagen i sökandens balansräkning.

6        En annan del av sökandens tillgångar och skulder var inte föremål för denna uppdelning, utan endast för en så kallad ekonomisk överföring eller för en säkerhet utställd av EAA. För detta ändamål ingick sökanden en rad avtal med EAA. Syftet med dessa avtal var att överföra riskerna till EAA, trots att sökanden behöll den reella äganderätten till denna del av tillgångar och skulder.

7        De av sökandens tillgångar och skulder som endast överförts ekonomiskt till EAA omfattar bland annat de delar i portföljen med derivat som förhandlats fram mellan två motparter (nedan kallad portföljen med EAA-OTC‑derivat). Denna portfölj består i huvudsak dels av sökandens rättigheter och förpliktelser som härrör från eller har samband med vissa derivatinstrument, dels av säkerheter som ställts för de fordringar som uppkommit genom dessa derivat.

8        Sökanden har enligt lag och andra regler ansvaret för förvaltningen av de tillgångar i EAA:s portfölj som inte faktiskt överförts till EAA genom uppdelning. Eftersom EAA inte själv kan utnyttja dessa tillgångar, är det sökanden som i egenskap av mellanman förvaltar dem enligt avtal med EAA. Sökanden vidtar i detta avseende åtgärder i eget namn, men enligt EAA:s instruktioner och för EAA:s räkning.

9        Fram till dess att de realiserats eller överförts till EAA tas delarna i portföljen med EAA-OTC‑derivat upp i sökandens balansräkning såsom tillgångar eller förvaltningsskulder.

10      Genom det angripna beslutet fastställde SRB, i enlighet med artikel 70.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 2014, s. 1), förhandsbidragen till den gemensamma resolutionsfonden (nedan kallade förhandsbidragen) för år 2021 (nedan kallad bidragsperioden 2021), för de institut som omfattas av artikel 2 jämförd med artikel 67.4 i nämnda förordning (nedan kallade instituten), däribland sökanden.

11      Genom uppbördsbeslut den 21 april 2021 förelade Bundesanstalt für Finanzdienstleistungsaufsicht (BaFin, Federala myndigheten för tillsyn över finansiella tjänster, Tyskland), i egenskap av nationell resolutionsmyndighet, i den mening som avses i artikel 3.1 led 3 i förordning nr 806/2014, sökanden att betala sitt förhandsbidrag för bidragsperioden 2021, i enlighet med vad som fastställts av SRB.

12      Sökanden, å ena sidan, och SRB och BaFin, å andra sidan, är oense om vilka delar som ska beaktas vid beräkningen av sökandens förhandsbidrag. Sökanden anser i synnerhet att det i detta avseende inte finns anledning att beakta de skulder som ingår i portföljen med EAA-OTC‑derivat, och att sökanden inte ingår i en koncern som omstrukturerats efter att ha mottagit statligt stöd eller motsvarande finansiering i den mening som avses i artikel 6.8 a i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/63 av den 21 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU avseende förhandsbidrag till finansieringsarrangemang för resolution (EUT L 11, 2015, s. 44). SRB och BaFin anser däremot att sökandens förhandsbidrag ska beräknas på grundval av sökandens balansomslutning och att sökanden är ett institut under omstrukturering.

[utelämnas]

IV.    Rättslig bedömning

[utelämnas]

A.      Invändningarna om rättsstridighet avseende förordning nr 806/2014, direktiv 2014/59 och delegerad förordning 2015/63

1.      Den första grunden, i den mån den avser invändningar om rättsstridighet

34      Inom ramen för den första grunden har sökanden för det första framställt invändningar om rättsstridighet avseende förordning nr 806/2014 och direktiv 2014/59. För det andra har sökanden framställt invändningar om det angripna beslutets lagenlighet och för det tredje tre invändningar om rättsstridighet avseende delegerad förordning 2015/63.

35      Tribunalen ska först pröva invändningarna om rättsstridighet, medan invändningarna om det angripna beslutets lagenlighet kommer att prövas nedan i punkterna 337–351.

a)      Den första grunden: Invändningar om rättsstridighet avseende förordning nr 806/2014 och direktiv 2014/59

36      Sökanden har gjort gällande att förordning nr 806/2014 och direktiv 2014/59 är rättsstridiga på grund av att unionslagstiftaren felaktigt valt artikel 114.1 FEUF som rättslig grund för att anta dessa rättsakter.

37      Dels har nämnda rättsakter inte något samband med den inre marknaden, eftersom förhandsbidragen, även om de föreskrevs på medlemsstatsnivå, inte utgör något hinder för den fria rörligheten för tjänster och inte heller medför någon betydande konkurrenssnedvridning.

38      Dels har unionslagstiftaren inte befogenhet att grunda systemet med förhandsbidrag på artikel 114.1 FEUF, eftersom dessa bidrag omfattas av ”bestämmelser om skatter och avgifter” i den mening som avses i artikel 114.2 FEUF. I synnerhet framgår det av den engelska och den franska versionen av artikel 114.2 FEUF att tillämpningsområdet för denna bestämmelse går utöver begreppet ”skatt”. Unionslagstiftaren borde följaktligen ha grundat sig på artiklarna 113 eller 115 FEUF för att införa en skyldighet att betala förhandsbidrag.

39      SRB, parlamentet, rådet och kommissionen har bestritt dessa argument.

40      Det ska inledningsvis erinras om att valet av rättslig grund för en unionsakt ska grundas på objektiva faktorer som kan bli föremål för domstolsprövning, däribland aktens syfte och innehåll (se yttrande 1/15 (PNR-avtalet mellan EU och Kanada) av den 26 juli 2017, EU:C:2017:592, punkt 76 och där angiven rättspraxis, och dom av den 4 september 2018, kommissionen/rådet (avtal med Kazakstan), C‑244/17, EU:C:2018:662, punkt 36).

41      Lagstiftningsakter som antas med stöd av artikel 114.1 FEUF ska dels innehålla åtgärder för tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar, dels syfta till att upprätta den inre marknaden och få den att fungera (dom av den 22 januari 2014, Förenade kungariket/parlamentet och rådet, C‑270/12, EU:C:2014:18, punkt 100).

42      För det första är det viktigt att erinra om att artikel 114 FEUF endast kan användas som rättslig grund om det objektivt och faktiskt framgår av rättsakten att dess syfte är att förbättra villkoren för den inre marknadens upprättande och funktion (se dom av den 22 januari 2014, Förenade kungariket/parlamentet och rådet, C‑270/12, EU:C:2014:18, punkt 113 och där angiven rättspraxis).

43      I förevarande fall framgår det bland annat av skälen 1 och 3 i förordning nr 806/2014 och skäl 1 i direktiv 2014/59 att dessa rättsakter antogs i samband med en ekonomisk och finansiell kris, som för unionens del visade att det saknades instrument för att effektivt hantera den risk som institut i finansiella svårigheter utgör, vilket tvingade medlemsstaterna att använda offentliga finansiella medel för att stödja sådana institut.

44      Det följer även av skäl 1 i förordning nr 806/2014 och skäl 3 i direktiv 2014/59 att denna kris har belyst hoten mot den inre marknaden för banktjänster och den växande risken för finansiell fragmentering. Detta var en verklig källa till oro på den inre marknaden, där bankerna borde ha kunnat bedriva betydande gränsöverskridande verksamhet, vid en tidpunkt då det fanns en nedgång i denna verksamhet, kopplad till en rädsla för spridningseffekter.

45      Vidare har unionslagstiftaren, i skälen 2–4 och 12 i förordning nr 806/2014 och i skälen 4 och 5 i direktiv 2014/59, påpekat att skillnaderna mellan de nationella resolutionsbestämmelserna och mellan motsvarande förvaltningspraxis, liksom avsaknaden av en enhetlig beslutsprocess för resolution inom bankunionen, underblåste misstro mellan nationella banksystem och andra medlemsstaters, inklusive medlemsstater som inte deltar i SRM, och bidrog till instabilitet på marknaden genom att inte garantera någon förutsägbarhet vad gäller resultatet av en banks fallissemang. Dessa skillnader kan också leda till högre lånekostnader för vissa banker och deras kunder enbart på grund av var dessa banker är belägna, oberoende av deras faktiska kreditvärdighet.

46      Dessutom har unionslagstiftaren, i skälen 9 och 19 i förordning nr 806/2014, betonat att så länge som resolutionsbestämmelser och resolutionspraxis och arrangemang för bördefördelning inte går utöver den nationella nivån, och de finansiella resurser som behövs för att finansiera resolutionsförfaranden samlas in och används på nationell nivå, skulle kopplingen mellan medlemsstaterna och banksektorn inte brytas helt och den inre marknaden skulle förbli fragmenterad. Detta begränsar bankernas gränsöverskridande verksamhet och hindrar därmed utövandet av de grundläggande friheterna och snedvrider konkurrensen på den inre marknaden.

47      Slutligen, såsom framgår av skälen 9 och 10 i direktiv 2014/59, syftar direktivet till att förhindra att nationella myndigheter inte har samma tillsynsnivå eller samma förmåga att vidta resolutionsåtgärder avseende institut, vilket på olika sätt kan påverka finansieringskostnaderna för instituten från en medlemsstat till en annan och därigenom hindra utövandet av den etableringsfrihet som de har på den inre marknaden.

48      Det är mot denna bakgrund som förordning nr 806/2014 syftar till att luckra upp den befintliga kopplingen mellan varje medlemsstats budgetsituation, såsom den uppfattas, och finansieringskostnaderna för banker och företag som är etablerade där, samt att lägga ansvaret för finansieringen av stabiliseringen av det finansiella systemet på finanssektorn i dess helhet.

49      Såsom anges i förordningens artikel 1 fastställer förordning nr 806/2014 bland annat enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av institut, vilka bör tillämpas av SRB, detta i syfte att parera de hot som avses i punkterna 43–46 ovan.

50      På samma sätt föreskrivs i direktiv 2014/59 bland annat harmoniserade regler och ett harmoniserat förfarande för resolution av institut, i syfte att undanröja unionslagstiftarens farhågor (se punkterna 43–45 och 47 ovan).

51      En väsentlig del av dessa regler och detta förfarande är SRF och nationella finansieringsarrangemang, vilka gör det möjligt, såsom framgår av artiklarna 67 och 76 i förordning nr 806/2014 och skäl 107 däri jämte artiklarna 100 och 101 och skälen 103, 104 och 108 i direktiv 2014/59, att säkerställa ett effektivt utövande av resolutionsbefogenheter och att bidra till finansieringen av resolutionsinstrument genom att säkerställa att dessa tillämpas effektivt.

52      För att säkerställa tillräckliga finansiella medel i SRF och nationella finansieringsarrangemang finansieras de sistnämnda, mot bakgrund av de överväganden som anges i punkterna 43–46 och 48 ovan, bland annat genom de förhandsbidrag som instituten betalar.

53      Följaktligen säkerställer betalningen av dessa bidrag en effektiv tillämpning av de enhetliga eller harmoniserade reglerna och det enhetliga eller harmoniserade förfarandet för resolution av institut. Reglerna om dessa bidrag gör det i sin tur möjligt, såsom framgår av skälen 12 och 19 i förordning nr 806/2014 och skälen 9 och 10 i direktiv 2014/59, att förhindra att divergerande nationell praxis hindrar utövandet av grundläggande friheter eller snedvrider konkurrensen på den inre marknaden.

54      Mot denna bakgrund ska det påpekas att syftet med förordning nr 806/2014 och direktiv 2014/59 är att förbättra villkoren för den inre marknadens upprättande och funktion.

55      Vad vidare gäller villkoret i artikel 114.1 FEUF, enligt vilket den berörda unionsakten ska omfatta åtgärder för tillnärmning av medlemsstaternas bestämmelser, framgår det bland annat av skäl 2 i förordning nr 806/2014 och skäl 4 i direktiv 2014/59 dels att det inte fanns något enhetligt beslutsförfarande för resolution av institut inom unionen, dels att det fanns betydande innehållsmässiga och processuella skillnader mellan medlemsstaternas lagar och andra författningar om insolvens av institut.

56      Unionslagstiftaren har i detta sammanhang skapat enhetliga regler och ett enhetligt förfarande, inom bankunionen, vilka harmoniserats på medlemsstatsnivå, för resolution av institut, samt ett enhetligt förfarande för uppbörd av förhandsbidrag för att säkerställa en effektiv tillämpning av dessa regler och förfaranden, såsom har angetts i punkterna 49–53 ovan.

57      Av det ovan anförda följer att förordning nr 806/2014 och direktiv 2014/59 uppfyller villkoren i artikel 114.1 FEUF.

58      För det andra ska tribunalen pröva sökandens argument att de bestämmelser i förordning nr 806/2014 och i direktiv 2014/59 som ålägger instituten en skyldighet att betala förhandsbidrag ska betraktas som ”bestämmelser om skatter och avgifter” och således inte omfattas av unionslagstiftarens harmoniseringsbefogenhet enligt artikel 114.2 FEUF.

59      I artikel 114.2 FEUF föreskrivs att punkt 1 i den artikeln inte ska tillämpas bland annat på ”bestämmelser om skatter och avgifter”.

60      Vad gäller tolkningen av begreppet ”bestämmelser om skatter och avgifter” ska det påpekas att EUF-fördraget inte innehåller någon definition av detta begrepp (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2004, kommissionen/rådet, C‑338/01, EU:C:2004:253, punkt 63).

61      Med detta sagt framgår det av domstolens rättspraxis att en avgift som betalas av ekonomiska aktörer inom en viss sektor inte är av fiskal karaktär, bland annat när den direkt och uteslutande är avsedd att finansiera utgifter inom denna sektor och när dessa utgifter är nödvändiga för att denna sektor ska fungera, bland annat för att stabilisera den (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 11 juli 1989, Schräder HS Kraftfutter, 265/87, EU:C:1989:303, punkterna 9 och 10).

62      Detta resonemang gör sig även gällande i fråga om förhandsbidrag, vilka följer en försäkringslogik och betalas av ekonomiska aktörer inom en viss sektor i syfte att uteslutande finansiera utgifter inom densamma.

63      Vad således gäller förhandsbidragens karaktär har det redan påpekats i punkt 43 ovan att förordning nr 806/2014 och direktiv 2014/59 antogs mot bakgrund av en ekonomisk och finansiell kris som, vad gäller unionen, visade att det saknades instrument för att effektivt hantera den risk som institut i ekonomiska svårigheter utgör, vilket tvingade medlemsstaterna att använda offentliga finansiella medel för att stödja sådana institut. Syftet med SRM är att undvika skadliga konsekvenser av att institut fallerar under sådana kriser, eftersom fallissemang av institut i en enda medlemsstat kan äventyra stabiliteten på finansmarknaderna som helhet, vilket framgår av skäl 8 och 12 i förordning nr 806/2014. Detsamma gäller direktiv 2014/59, såsom framgår av skälen 3 och 5 i direktivet.

64      I detta sammanhang ansåg unionslagstiftaren att det var finanssektorns ansvar som helhet att finansiera stabiliseringen av det finansiella systemet, vilket särskilt framgår av skäl 100 i förordning nr 806/2014 och av skäl 103 i direktiv 2014/59.

65      Förhandsbidragens särskilda karaktär består, såsom bekräftas i skälen 105–107 i direktiv 2014/59 och skäl 41 i förordning nr 806/2014, i ett försäkringssammanhang i att säkerställa att finanssektorn tillhandahåller tillräckliga finansiella medel till SRM för att den ska kunna fullgöra sina uppgifter (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 113).

66      I enlighet med artikel 67.2 och 67.4 samt skäl 61 i förordning nr 806/2014, samt i enlighet med artiklarna 101 och 103 och skäl 49 i direktiv 2014/59, tas därför förhandsbidrag ut från ekonomiska aktörer inom finanssektorn för att finansiera SRF, som endast får användas för att effektivt tillämpa resolutionsinstrument och effektivt utöva resolutionsbefogenheter om sådana åtgärder visar sig nödvändiga för att uppnå finansiell stabilitet inom finanssektorn.

67      Det ska i detta hänseende påpekas att det följer av artikel 1 i förordning nr 806/2014 och artikel 1 i direktiv 2014/59 att de åtgärder som avses i punkt 66 ovan endast ska tillämpas till förmån för de institut som är skyldiga att betala förhandsbidrag.

68      I förordning nr 806/2014 och i direktiv 2014/59 fastställs visserligen inte någon automatisk koppling mellan betalningen av förhandsbidraget och resolutionen av det berörda institutet. Av detta skäl kan förhandsbidragen inte anses utgöra försäkringspremier som skulle kunna betalas månadsvis och vara återbetalningsgilla (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2021, ABLV Bank/SRB, T‑758/18, EU:T:2021:28, punkterna 70 och 73).

69      Inte desto mindre drar instituten på två sätt nytta av SRF och de nationella finansieringsarrangemangen, som finansieras just genom deras förhandsbidrag.

70      Dels kan, om det är bevisat eller förutsebart att institut kommer att fallera, deras finansiella situation regleras genom ett resolutionsförfarande som kan inledas till deras förmån om de övriga villkor som fastställs i artikel 18 i förordning nr 806/2014 eller i artikel 32 i direktiv 2014/59 också är uppfyllda. Ett sådant förfarande gör det således möjligt att använda SRF:s ekonomiska medel eller de nationella finansieringsarrangemangen till förmån för sådana institut, då dessa medel har finansierats genom bidrag från sistnämnda institut.

71      Dels kommer förhandsbidragen samtliga institut till godo genom det finansiella systemets stabilitet, som säkerställs av SRF och de nationella finansieringsarrangemangen.

72      Den risk som täcks av SRF och de nationella finansieringsarrangemangen är nämligen den risk som finanssektorn som helhet utgör för stabiliteten i det finansiella systemet (se dom av den 20 januari 2021, ABLV Bank/SRB, T‑758/18, EU:T:2021:28, punkt 72).

73      Således är SRF:s och de nationella finansieringsarrangemangens syfte, inte ur beskattningssynpunkt utan ur försäkringssynpunkt, att garantera stabiliteten inom finanssektorn som helhet genom att som målsättning säkerställa skydd mot sin egen kris till förmån för samtliga institut.

74      Detta försäkringsändamål återspeglas dessutom i beräkningen av förhandsbidragen, då dessa inte är resultatet av tillämpningen av en särskild sats på ett beräkningsunderlag utan, i enlighet med artiklarna 102 och 103 i direktiv 2014/59 och artiklarna 69 och 70 i förordning nr 806/2014, av fastställandet av en slutlig målnivå och därefter en årlig målnivå, som sedan fördelas mellan instituten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 113). Denna fördelning av den årliga målnivån grundar sig bland annat, såsom även framgår av skäl 107 i direktivet och skäl 109 i förordningen, på den risk som varje institut utgör för stabiliteten i det finansiella systemet, vilket ger instituten incitament att tillgripa mindre riskfyllda verksamhetsmetoder.

75      Av det föregående följer att instituten betalar förhandsbidragen som en försäkring, då dessa bidrag är direkt avsedda endast för att finansiera utgifter för finanssektorn som dessa institut tillhör och då dessa utgifter visar sig vara nödvändiga för att sektorn ska fungera, bland annat för att stabilisera den om vissa institut fallerar och för att begränsa spridningseffekterna.

76      Följaktligen utgör de bestämmelser i förordning nr 806/2014 och i direktiv 2014/59 som föreskriver att institut ska betala förhandsbidrag och som anger närmare regler för beräkningen av dessa, inte ”bestämmelser om skatter och avgifter” i den mening som avses i artikel 114.2 FEUF.

77      Denna slutsats påverkas inte av sökandens argument att begreppet ”bestämmelser om skatter och avgifter”, enligt vissa språkversioner av artikel 114.2 FEUF, bör ges en vidare räckvidd.

78      Samtliga språkversioner av en unionsrättsakt ska nämligen i princip tillerkännas samma värde. För att bibehålla en enhetlig tolkning av unionsrätten är det således viktigt, för det fall att dessa språkversioner skiljer sig åt, att den aktuella bestämmelsen tolkas i enlighet med den allmänna systematiken i och syftet med den lagstiftning som bestämmelsen är en del av (se dom av den 20 februari 2018, Belgien/kommissionen, C‑16/16 P, EU:C:2018:79, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

79      Den formulering som använts i vissa språkversioner av en rättsakt kan således inte ensam ligga till grund för tolkningen av rättsakten eller i detta hänseende tillmätas större betydelse än övriga språkversioner. Ett sådant tillvägagångssätt vore nämligen oförenligt med kravet på att unionsrätten ska tillämpas enhetligt (se dom av den 20 februari 2018, Belgien/kommissionen, C‑16/16 P, EU:C:2018:79, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

80      Mot denna bakgrund kan talan inte vinna bifall såvitt avser den första grunden, i den del sökanden framställt invändningar om att förordning nr 806/2014 och direktiv 2014/59 är rättsstridiga.

b)      Den första grunden: Invändningar om rättsstridighet avseende delegerad förordning 2015/63

81      Sökanden har framställt tre invändningar om rättsstridighet avseende delegerad förordning 2015/63.

82      Det ska inledningsvis påpekas att det i artikel 4 i delegerad förordning 2015/63 föreskrivs att SRB ska, på grundval av de uppgifter som instituten lämnar, fastställa de förhandsbidrag som ska betalas av varje institut i förhållande till dess riskprofil, genom att tillämpa den metodik som anges i artiklarna 4–13 i den delegerade förordningen.

83      I artikel 5 i delegerad förordning 2015/63, med rubriken ”Riskjustering av det grundläggande årliga bidraget”, anges bland annat de skulder som ska dras av vid beräkningen av dessa bidrag. I artikel 6 i den delegerade förordningen förtecknas de riskpelare och riskindikatorer som SRB ska beakta för att bedöma institutens riskprofil, medan artikel 7 i nämnda delegerade förordning anger varje riskpelares och riskindikators relativa vikt som ska tillämpas av SRB vid bedömningen av ett instituts riskprofil.

84      Artikel 8 i delegerad förordning 2015/63 avser tillämpningen av riskindikatorer i specifika fall.

85      I artikel 9 i delegerad förordning 2015/63, med rubriken ”Tillämpning av riskjusteringen på det grundläggande årliga bidraget”, föreskrivs vidare att SRB ska fastställa multiplikatorn för riskjustering på grundval av de riskindikatorer som anges i artikel 6 i denna delegerade förordning i enlighet med den formel och de förfaranden som anges i bilaga I till den delegerade förordningen och att SRB ska för varje bidragsperiod fastställa det årliga bidrag som ska betalas av varje institut genom att multiplicera det grundläggande årliga bidraget med multiplikatorn för riskjustering i enlighet med den formel och de förfaranden som anges i bilaga I till den delegerade förordningen.

86      I bilaga I till delegerad förordning 2015/63 fastställs slutligen förfarandet för beräkning av institutens årliga bidrag i flera steg.

1)      Den första invändningen om rättsstridighet: Delegerad förordning 2015/63 överskrider de befogenheter som kommissionen tilldelats genom direktiv 2014/59

87      Enligt sökanden överskrider delegerad förordning 2015/63 de gränser som fastställs i direktiv 2014/59, som är den rättsakt vari befogenheter delegeras till förordningen. Eftersom ramen för detta direktiv fastställs i artikel 114.1 FEUF, är det förbjudet att det i en delegerad akt avviks från den ram som anges i sistnämnda bestämmelse och att akten tillämpas på institut som inte har något samband med den inre marknaden. Så är fallet med sökanden, som håller på att avveckla sin verksamhet.

88      SRB och kommissionen har bestritt dessa argument.

89      Tribunalen påpekar att denna invändning om rättsstridighet grundar sig på det felaktiga antagandet att sökanden ”inte har något samband med den inre marknaden”.

90      Även om sökanden håller på att avveckla sin verksamhet, fortsätter sökanden inte desto mindre, enligt egna uppgifter, att ombesörja banktransaktioner och tillhandahålla finansiella tjänster. Under dessa omständigheter deltar sökanden i denna egenskap i handeln inom den inre marknaden.

91      Om sökandens invändning ska förstås på så sätt att kommissionen var skyldig att undanta institut med låg verksamhetsnivå på den inre marknaden från tillämpningsområdet för delegerad förordning 2015/63, påpekar tribunalen följande.

92      Förhandsbidrag beräknade på nationell grundval ska tas ut med stöd av artikel 103.2 i direktiv 2014/59.

93      Det framgår av denna bestämmelse att ”institut” i den mening som avses i artikel 2.1 led 23 i direktiv 2014/59 ska betala in förhandsbidrag.

94      Det följer av artikel 2.1 led 23 i direktiv 2014/59, jämförd med artikel 2.1 led 2 i samma direktiv, att bland dessa institut ingår bland annat kreditinstitut i den mening som avses i artikel 4.1 led 1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 2013, s. 1) som inte ingår bland de enheter som avses i artikel 2.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 2013, s. 338).

95      Enligt artikel 4.1 led 1 i förordning nr 575/2013 avses med ”kreditinstitut” ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning, oavsett verksamhetens omfattning.

96      Även om artikel 2.5 i direktiv 2013/36 undantar vissa enheter från direktivets tillämpningsområde, utesluter nämnda bestämmelse inte institut med låg verksamhetsnivå på den inre marknaden, såsom institut som håller på att avvecklas.

97      Enligt artikel 103.2 i direktiv 2014/59 ska således alla de institut som avses i bestämmelsen betala in förhandsbidrag, oavsett i vilken omfattning deras verksamhet är på den inre marknaden.

98      Vidare finner tribunalen att artikel 103.7 i direktiv 2014/59, som utgör den rättsliga grunden för delegerad förordning 2015/63, inte ålägger kommissionen att undanta vissa institut från skyldigheten att betala förhandsbidrag på grund av att institutens verksamhet på den inre marknaden är låg då instituten håller på att avvecklas.

99      Mot denna bakgrund kan tribunalen inte godta sökandens argument att delegerad förordning 2015/63 strider mot direktiv 2014/59 på grund av att förordningen inte undantar sådana institut från dess tillämpningsområde.

100    Denna slutsats vederläggs inte av sökandens argument att det följer av systematiken i och syftet med direktiv 2014/59 och delegerad förordning 2015/63, samt av tolkningen av dessa rättsakter mot bakgrund av artikel 114 FEUF, att dessa rättsakter inte föreskriver någon skyldighet att betala förhandsbidrag för sådana institut under avveckling som inte konkurrerar med andra institut med verksamhet på den inre marknaden.

101    Tribunalen konstaterar att ordalydelsen i de bestämmelser som nämns i punkterna 93, 94 och 98 ovan är klar och precis vad gäller den personkrets som omfattas av denna skyldighet och vad gäller avsaknaden av skyldighet för kommissionen att undanta vissa typer av institut från denna personkrets. Vidare framgår det av punkt 90 ovan att sökanden fortfarande är verksam på den inre marknaden.

102    Mot denna bakgrund kan sökanden inte vinna framgång med denna invändning om rättsstridighet.

2)      Den andra invändningen om rättsstridighet: Delegerad förordning 2015/63 strider mot väsentliga delar i direktiv 2014/59

103    Sökanden har i huvudsak gjort gällande att delegerad förordning 2015/63 inte i tillräcklig utsträckning beaktade de berörda institutens riskprofil vid utarbetandet av metoden för beräkning av förhandsbidrag. Artikel 6 i den delegerade förordningen strider således enligt sökanden mot en grundläggande bestämmelse i direktiv 2014/59, nämligen artikel 103.7 däri.

104    Detta följer enligt sökanden bland annat av att artikel 6 i delegerad förordning 2015/63 inte föreskriver någon minskning av eller befrielse från förhandsbidrag till sådana institut som sökanden, med en mycket begränsad, eller till och med obefintlig, riskexponering, sannolikhet för resolution eller betydelse för stabiliteten på finansmarknaderna.

105    SRB och kommissionen har bestritt dessa argument.

106    Tribunalen påpekar inledningsvis att inom ramen för befogenhet som har delegerats med stöd av artikel 290 FEUF, förfogar kommissionen, vid utövandet av den befogenhet som den har tilldelats, över ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning, bland annat när den måste göra komplicerade bedömningar och uppskattningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 maj 2017, Dyson/kommissionen, C‑44/16 P, EU:C:2017:357, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

107    Så är fallet i fråga om fastställandet av kriterierna för riskjustering av förhandsbidragen enligt artikel 103.7 i direktiv 2014/59.

108    I det avseendet ska det påpekas att förhandsbidragens specifika beskaffenhet, såsom framgår av skälen 105–107 i direktiv 2014/59 och skäl 41 i förordning nr 806/2014, består i att i försäkringssyfte säkerställa att finanssektorn ger den gemensamma resolutionsmekanismen tillräckliga finansiella medel för att den ska kunna fullgöra sina uppgifter, samtidigt som de berörda instituten ges incitament att driva verksamhet enligt en mindre riskfylld modell (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 113).

109    I det sammanhanget, och såsom framgår av skäl 114 i direktiv 2014/59, har unionslagstiftaren gett kommissionen i uppdrag att genom en delegerad akt specificera sättet på vilket institutens bidrag till finansiella arrangemang vid resolution bör anpassas i förhållande till deras riskprofil.

110    Utifrån samma synsätt anges det i skäl 107 i nämnda direktiv att för att säkerställa en rättvis beräkning av förhandsbidragen till nationella finansieringsarrangemang och ge incitament att driva verksamhet enligt en mindre riskfylld modell, bör dessa bidrag spegla den kredit-, likviditets- och marknadsrisk som instituten har tagit på sig.

111    Av det ovan anförda följer att kommissionen var tvungen att utarbeta regler för justering av förhandsbidrag i förhållande till institutens riskprofil genom att eftersträva två syften som hänger samman, nämligen dels att säkerställa att det tas hänsyn till de olika risker som institutens verksamheter ger upphov till, oavsett om det är fråga om bankverksamhet eller mer allmänt finansiell verksamhet, dels ge dessa institut incitament att driva verksamhet enligt en mindre riskfylld modell.

112    Som framgår av de handlingar som avser antagandet av delegerad förordning 2015/63, särskilt handlingarna ”JRC technical work supporting Commission second level legislation on risk based contributions to the (single) resolution fund” (JRC:s tekniska studie till stöd för kommissionens lagstiftning på nivå 2 om riskbaserade bidrag till (den gemensamma) resolutionsfonden) (nedan kallad JRC:s tekniska studie), och ”Commission Staff Working Document: estimates of the application of the proposed methodology for the calculation of contributions to resolution financing arrangements” (Arbetsdokument från kommissionens avdelningar: uppskattningar av tillämpningen av den föreslagna metoden för beräkning av bidrag till finansieringsarrangemangen för resolution), att utarbetandet av sådana regler krävde komplicerade bedömningar och uppskattningar av kommissionen, eftersom den måste undersöka de olika uppgifter som låg till grund för hur de olika typerna av risker uppfattades inom bank- och finanssektorn.

113    Mot bakgrund av det ovan anförda hade kommissionen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning för att, med stöd av artikel 103.7 i direktiv 2014/59, anta de bestämmelser som preciserade justeringen av förhandsbidragen i förhållande till institutens riskprofil.

114    Mot denna bakgrund ska, vad beträffar metoden för justering av de grundläggande årliga bidragen enligt artikel 103.7 i direktiv 2014/59, unionsdomstolens prövning begränsas till en kontroll av att det vid utövandet av det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen har getts inte har förekommit uppenbara fel eller maktmissmissbruk, eller att kommissionen inte uppenbart har överskridit gränserna för detta utrymme för skönsmässig bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juli 2011, Etimine, C‑15/10, EU:C:2011:504, punkt 60).

115    Det ankommer följaktligen på sökanden att visa att artikel 6 i delegerad förordning 2015/63 är behäftad med sådana fel.

116    Det framgår av punkterna 92–97 ovan att direktiv 2014/59 inte föreskriver något undantag vad gäller skyldigheten att betala förhandsbidrag för institut vars riskexponering, sannolikhet för resolution eller betydelse för stabiliteten på finansmarknaderna är reducerad. Inte heller föreskrivs något liknande undantag i förordning nr 806/2014.

117    Förutom kapitalbas och garanterade insättningar innehåller varken direktiv 2014/59 eller förordning nr 806/2014 något undantag för vissa av institutens skulder, såsom skulder som innehas som förvaltare, vid beräkningen av förhandsbidrag.

118    Enligt artikel 103.2 i direktiv 2014/59 och artikel 70.2 i förordning nr 806/2014 är således alla institut i princip skyldiga att betala förhandsbidrag, och dessa instituts samtliga skulder ska i princip beaktas vid beräkningen av förhandsbidragen, utöver kapitalbas och garanterade insättningar.

119    Ett sådant synsätt överensstämmer med den försäkringsrelaterade logiken i systemet med förhandsbidrag, enligt vilken hela finanssektorn måste tillhandahålla tillräckliga ekonomiska resurser för att SRM ska kunna fullgöra sina uppgifter (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 113). I enlighet med denna logik kommer nämligen alla institut, även de som påstås ha en mindre sannolikhet för resolution med hänsyn till de skulder som de innehar, i åtnjutande av förhandsbidragen genom stabiliteten i det finansiella systemet som säkerställs av SRF.

120    Under dessa omständigheter kan sökanden inte med framgång göra gällande att kommissionen var skyldig att från systemet med förhandsbidrag undanta de institut som hade förvaltade skulder eller att kommissionen var skyldig att undanta sådana skulder från systemet med förhandsbidrag, och detta enbart på grund av att dessa skulder utgör en lägre risk eller att ett institut som innehar nämnda skulder har en lägre sannolikhet för resolution eller har mindre betydelse för stabiliteten på finansmarknaderna.

121    Vidare ska förhandsbidraget, i enlighet med artikel 103.2 i direktiv 2014/59 och artikel 70.2 i förordning nr 806/2014, justeras i förhållande till institutens riskprofil. Enligt artikel 103.7 i direktiv 2014/59 har kommissionen således befogenhet att genom en delegerad rättsakt fastställa villkoren för denna justering av förhandsbidragen i förhållande till institutens riskprofil.

122    I detta syfte föreskrivs i artikel 103.7 i direktiv 2014/59 åtta faktorer som kommissionen ska beakta vid en sådan justering. Även om ”institutets riskexponering”, ”sannolikheten för att en ordnad resolution av institutet inleds” och ”institutets betydelse för stabiliteten i det finansiella systemet eller ekonomin i en eller flera av unionens medlemsstater” ingår bland dessa faktorer, vilket innebär att kommissionen är skyldig att beakta dem vid antagandet av en delegerad rättsakt, såsom delegerad förordning 2015/63, utgör de endast tre av de åtta omständigheter som kommissionen ska beakta vid utarbetandet av en sådan rättsakt.

123    Det finns inte heller något i artikel 103.7 i direktiv 2014/59 som tyder på att kommissionen är skyldig att fästa avgörande vikt vid en eller flera av dessa faktorer.

124    Slutligen och under alla omständigheter har de tre faktorer som sökanden anfört avseende de institut som befinner sig i en situation som är jämförbar med sökandens, det vill säga deras riskexponering, sannolikhet för resolution eller betydelse för stabiliteten på finansmarknaderna, faktiskt beaktats inom ramen för de olika riskpelare och riskindikatorer som föreskrivs i artikel 6 i delegerad förordning 2015/63, vilket innebär att sådana instituts särskilda situation återspeglas i beräkningen av förhandsbidragen.

125    Under dessa omständigheter har sökanden inte visat att artikel 6 i delegerad förordning 2015/63 var behäftad med ett uppenbart fel eller utgjorde maktmissbruk eller att kommissionen, genom att anta den bestämmelsen, uppenbart överskred gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, då det i denna bestämmelse inte föreskrivs någon minskning av eller befrielse från förhandsbidrag till förmån för institut, såsom sökanden, vars riskexponering, sannolikhet för resolution eller betydelse för stabiliteten på finansmarknaderna påstås vara mycket begränsad, eller till och med obefintlig.

126    Denna slutsats påverkas inte av sökandens argument att delegerad förordning 2015/63 inte föreskriver någon mekanism med beaktande av en affärsmodell med särskilt låg risk, vilket illustreras av att ett instituts ”övergripande affärsmodell” enligt artikel 6.6 a i denna delegerade förordning endast kan beaktas av SRB för att öka det berörda institutets förhandsbidrag.

127    Enligt artikel 103.7 i direktiv 2014/59 är kommissionen nämligen, när den antar delegerade rättsakter för att genomföra denna bestämmelse, skyldig att beakta de faktorer som anges i leden a-h i denna bestämmelse för att precisera begreppet ”bidragsjusteringar i förhållande till institutens riskprofil”. Det finns emellertid inget i artikel 103.7 i direktivet som ålägger kommissionen en skyldighet att föreskriva en riskpelare eller riskindikator inom ramen för vilken ett instituts affärsmodell i sig skulle kunna leda till en minskning av institutets förhandsbidrag.

128    Under alla omständigheter gör de olika riskpelare och riskindikatorer som föreskrivs i artikel 6 i delegerad förordning 2015/63 det möjligt att på ett målinriktat sätt beakta de olika egenskaperna hos en affärsmodell med låg risk, så att ett institut som har en sådan modell åläggs ett lägre förhandsbidrag.

129    Mot bakgrund av det ovan anförda kan denna invändning om rättsstridighet inte godtas.

3)      Den tredje invändningen om rättsstridighet: Vidaredelegering av befogenheter till SRB

130    Sökanden har gjort gällande att delegerad förordning 2015/63 strider mot artikel 290.1 FEUF, eftersom artikel 6.1 d i delegerad förordning 2015/63 ger SRB befogenhet att fastställa ytterligare riskindikatorer. Det följer emellertid enligt sökanden av artikel 290.1 FEUF och artikel 103.7 d i direktiv 2014/59 att det ankommer på kommissionen att fastställa villkoren för justering av de förhandsbidrag som instituten ska betala med hänsyn till sannolikheten för deras resolution och att kommissionen inte får vidaredelegera denna befogenhet.

131    Denna rättsstridighet hos delegerad förordning 2015/63 kan enligt sökanden inte avhjälpas vare sig genom artikel 6.5–6.8 i samma delegerade förordning, genom vilken det fastställs närmare uppgifter om fastställandet av olika subindikatorer, eller genom artikel 7.4 i den delegerade förordningen, där det föreskrivs ett viktningssystem för subindikatorer.

132    SRB och kommissionen har bestritt dessa argument.

133    Tribunalen underkänner inledningsvis kommissionens argument att denna invändning är verkningslös, eftersom delegerad förordning 2015/63, betraktad för sig, inte riktar sig till SRB, utan endast till de nationella resolutionsmyndigheterna, och eftersom det endast är enligt regeln i artikel 70.6 i förordning nr 806/2014 som SRB är bunden av bestämmelserna i delegerad förordning 2015/63.

134    Det är riktigt att delegerad förordning 2015/63 antogs på grundval av artikel 103.7 i direktiv 2014/59 och att artikel 6.1 d i denna delegerade förordning således i ett första skede endast riktar sig till de nationella resolutionsmyndigheterna. Denna bestämmelse har utsträckts till att omfatta SRB endast genom artikel 70.6 och artikel 5.1 i förordning nr 806/2014, enligt vilka de delegerade rättsakter som antas med stöd av nämnda artikel 103.7 även är tillämpliga på fastställandet av förhandsbidragen enligt förordning nr 806/2014 och enligt vilka SRB, vid tillämpningen av förordning nr 806/2014 och direktiv 2014/59, ska betraktas som en nationell resolutionsmyndighet när den utför uppgifter och utövar befogenheter som tilldelats de nationella resolutionsmyndigheterna enligt detta direktiv.

135    Under dessa omständigheter kan kommissionens argument förstås så, att det inte är genom ett kommissionsbeslut, som anges i delegerad förordning 2015/63, utan genom ett beslut av unionslagstiftaren, som återfinns i förordning nr 806/2014, som de befogenheter som avses i artikel 6.1 d i delegerad förordning 2015/63 har anförtrotts SRB. Det rör sig således inte om en vidaredelegering av befogenheter från kommissionen till SRB, utan om en direkt delegering från unionslagstiftaren till SRB i en lagstiftningsakt.

136    En sådan slutsats är emellertid inte förenlig med den ordning i vilken de aktuella rättsakterna har antagits, bland annat mot bakgrund av att förordning nr 806/2014 antogs före delegerad förordning 2015/63. Medan förordning nr 806/2014 antogs den 15 juli 2014, det vill säga två månader efter det att direktiv 2014/59 antogs, antogs delegerad förordning 2015/63 först den 21 oktober 2014, det vill säga mer än tre månader senare.

137    Unionslagstiftaren kunde därmed inte genom förordning nr 806/2014 godkänna en eventuell tilldelning till SRB, genom delegerad förordning 2015/63, av en del av de befogenheter som delegerats till kommissionen genom artikel 103.7 i direktiv 2014/59. Vidare måste kommissionen då delegerad förordning 2015/63 antogs ha varit medveten om att då den – enligt artikel 6.1 d i förordningen – tilldelade vissa befogenheter till ”resolutionsmyndigheterna” så tilldelade den, såvitt avser de medlemsstater som förordning nr 806/2014 riktar sig till, dessa befogenheter till SRB.

138    Att kommissionen var väl medveten om denna omständighet bekräftas dessutom av lydelsen i skäl 7 i delegerad förordning 2015/63, enligt vilken ”begreppet resolutionsmyndighet i [den delegerade] förordningen också [bör] omfatta [SRB]”.

139    Beslutet att tilldela SRB vissa befogenheter inom ramen för riskpelaren ”ytterligare riskindikatorer som fastställs av resolutionsmyndigheten” (nedan kallad riskpelare IV) – oberoende av deras natur – framgår således av ett beslut från kommissionen, eftersom detta beslut hade fattats när den antog delegerad förordning 2015/63.

140    Tribunalen ska därefter analysera arten av de befogenheter som SRB har getts för att bedöma huruvida kommissionen har delegerat befogenheter till SRB enligt artikel 290.1 FEUF.

141    Enligt artikel 6.1 d i delegerad förordning 2015/63 består riskpelaren IV av ytterligare riskindikatorer som fastställs av den nationella regleringsmyndigheten.

142    Enligt artikel 6.5 första stycket i delegerad förordning 2015/63 består riskpelaren IV av tre riskindikatorer, nämligen i) ”handelsverksamhet, exponeringar utanför balansräkningen, derivat, komplexitet och möjlighet till resolution”, ii) ”medlemskap i ett institutionellt skyddssystem” och iii) ”omfattning av tidigare extraordinärt offentligt finansiellt stöd”.

143    Enligt artikel 6.5 andra stycket i delegerad förordning 2015/63 ska SRB, vid fastställandet av dessa riskindikatorer, beakta ”sannolikheten för att det berörda institutet omfattas av ett resolutionsförfarande och den därav följande sannolikheten att finansieringsarrangemanget för resolution skulle användas om institutet försätts i resolution”.

144    Det framgår av lydelsen i artikel 6.5 andra stycket i delegerad förordning 2015/63 att denna bestämmelse ger SRB ett utrymme för skönsmässig bedömning vad beträffar på vilket sätt den, vid fastställandet av dessa riskindikatorer, ska ”beakta sannolikheten för att det berörda institutet omfattas av ett resolutionsförfarande och den därav följande sannolikheten att finansieringsarrangemanget för resolution skulle användas om institutet försätts i resolution”, eftersom de kriterier som anges i nämnda bestämmelse ska preciseras av SRB för att kunna tillämpas i ett visst fall.

145    Vad beträffar den första riskindikatorn som omfattas av riskpelaren IV och som avser handelsverksamhet, exponeringar utanför balansräkningen, derivat, komplexitet och möjligheten till resolution, föreskrivs det i artikel 6.6 i delegerad förordning 2015/63 flera omständigheter som SRB ska beakta vid fastställandet av denna indikator, varav vissa kan leda till en ökad riskprofil för det berörda institutet och andra kan leda till en minskad riskprofil.

146    De omständigheter som kan leda till en ökad riskprofil är fyra till antalet, nämligen, för det första, ”handelsverksamhetens betydelse i förhållande till balansomslutningen, kapitalbasnivån, exponeringarnas risk och den övergripande affärsmodellen”, för det andra, ”betydelsen av exponeringarna utanför balansräkningen i förhållande till balansomslutningen, kapitalbasnivån och exponeringarnas risk”, för det tredje, ”betydelsen av derivatens belopp i förhållande till balansomslutningen, kapitalbasnivån, exponeringarnas risk och den övergripande affärsmodellen” och, för det fjärde, ”den utsträckning i vilken institutets affärsmodell och organisationsstruktur anses komplex …”.

147    De omständigheter som kan leda till en minskad riskprofil är två till antalet, nämligen ”det relativa belopp av derivat som clearas genom en central motpart” och ”den utsträckning i vilken ett institut kan försättas i resolution utan dröjsmål och utan rättsliga hinder …”.

148    Det följer av lydelsen i artikel 6.6 i delegerad förordning 2015/63 att denna bestämmelse ger SRB ett utrymme för skönsmässig bedömning vad beträffar den ”betydelse” som SRB ska tillmäta ”handelsverksamheten”, ”exponeringarna utanför balansräkningen” och ”derivatens belopp” och förhållandet mellan de olika omständigheter som omnämns i denna bestämmelse.

149    Även om det framgår av artikel 6.6 i delegerad förordning 2015/63 att det, enligt den första subindikator som nämns i denna bestämmelse, ska göras en jämförelse av ”handelsverksamhetens” betydelse i förhållande till balansomslutningen, kapitalbasnivån, exponeringarnas risk och den övergripande affärsmodellen, innehåller denna bestämmelse inte några förtydliganden om hur denna jämförelse konkret ska genomföras.

150    Samma sak gäller den andra och den tredje subindikatorn som föreskrivs i artikel 6.6 a ii och iii i delegerad förordning 2015/63.

151    Vad vidare beträffar fastställandet av riskindikatorn ”medlemskap i ett institutionellt skyddssystem”, följer det av artikel 6.7 i delegerad förordning 2015/63 att SRB ska beakta huruvida det belopp av medel som finns tillgängligt utan dröjsmål är tillräckligt stort i förhållande till de medel som krävs ”så att [det berörda] institutet kan få ett trovärdigt och ändamålsenligt stöd” och graden av rättslig eller avtalsgrundad säkerhet i fråga om att dessa medel ”kommer att användas till fullo innan ett extraordinärt offentligt stöd kan begäras”.

152    Det framgår av lydelsen i denna bestämmelse att SRB har ett utrymme för skönsmässig bedömning vad beträffar iakttagandet av de villkor som föreskrivs i bestämmelsen, vilka hänger samman med att de tillgängliga medlen i det aktuella institutionella skyddssystemet är tillräckliga i förhållande till de medel som krävs för finansiering av det aktuella institutet och graden av rättslig eller avtalsgrundad säkerhet i fråga om dessa medel.

153    Samma sak gäller i fråga om viktningen av de olika riskindikatorerna inom ramen för riskpelaren IV, vilken föreskrivs i artikel 7.4 i delegerad förordning 2015/63.

154    Trots att artikel 7.4 i delegerad förordning 2015/63 klart anger de relativa vikterna för de tre riskindikatorer som utgör riskpelaren IV och som har nämnts i punkt 142 ovan, framgår det inte av denna bestämmelse hur viktningen av de olika subindikatorerna inom ramen för de två första riskindikatorerna ska utföras. I synnerhet anges det inte i denna bestämmelse huruvida denna vikt ska fördelas mellan sådana subindikatorer på ett proportionellt sätt. I artikel 7.4 i delegerad förordning 2015/63 ges således SRB ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att bestämma viktningen av de olika subindikatorer som dessa riskindikatorer består av, vilka ska beaktas i enlighet med artikel 6.5–6.7 i delegerad förordning 2015/63.

155    Av det ovan anförda följer att bestämmelserna i artikel 6.5–6.7 och artikel 7.4 i delegerad förordning 2015/63, avseende riskpelaren IV, ger SRB ett utrymme för skönsmässig bedömning.

156    Tilldelningen av ett sådant utrymme för skönsmässig bedömning är emellertid inte att jämställa med en delegering av befogenheter från kommissionen till SRB, i den mening som avses i artikel 290.1 FEUF.

157    Det ska i detta avseende göras åtskillnad mellan den befogenhet som avses i artikel 290.1 FEUF, det vill säga befogenheten att anta akter med allmän räckvidd som inte är lagstiftningsakter och som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av en lagstiftningsakt, och befogenheten att tillämpa akter med allmän giltighet – oavsett om de är lagstiftningsakter eller icke-lagstiftningsakter – på personer eller situationer som omfattas av tillämpningsområdet för sådana akter.

158    Delegerad förordning 2015/63 innehåller inte någon bestämmelse genom vilken kommissionen gav SRB befogenhet att anta akter med allmän räckvidd som kompletterar eller ändrar vissa delar av direktiv 2014/59, förordning nr 806/2014 eller denna delegerade förordning. Flera bestämmelser i den delegerade förordningen, såsom artiklarna 4 och 6–9, bekräftar däremot SRB:s befogenhet enligt direktiv 2014/59 och förordning nr 806/2014 att tillämpa dessa akter med allmän räckvidd genom att beräkna förhandsbidragen från institut som omfattas av deras tillämpningsområde.

159    Trots benämningen på riskpelare IV i artikel 6.1 d i delegerad förordning 2015/63, det vill säga ”ytterligare riskindikatorer som fastställs av resolutionsmyndigheten”, har kommissionen själv i artikel 6.5–6.8 i den delegerade förordningen preciserat de grundläggande principerna för tillämpningen av denna riskpelare. På samma sätt fastställde kommissionen reglerna för viktning av riskindikatorer inom denna riskpelare i artikel 7.4 i den delegerade förordningen.

160    Härav följer att delegerad förordning 2015/63 inte ger SRB befogenhet att anta akter med allmän räckvidd i den mening som avses i artikel 290.1 FEUF.

161    Mot bakgrund av det ovan anförda kan denna invändning om rättsstridighet inte godtas. Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grunden i den del den avser invändningar om rättsstridighet.

2.      Den andra grunden: Invändning om rättsstridighet avseende förordning nr 806/2014, direktiv 2014/59 och delegerad förordning 2015/63 på grund av att de strider mot artikel 41.2 c och artikel 47 i stadgan

162    Genom den andra grunden har sökanden gjort gällande att delegerad förordning 2015/63 inte gör det möjligt för SRB att motivera sina beslut på ett tillräckligt sätt. Sökanden har följaktligen gjort gällande att förordning nr 806/2014, direktiv 2014/59 och denna delegerade förordning är rättsstridiga på grund av ett åsidosättande av artikel 41.2 c i stadgan och rätten till ett effektivt domstolsskydd enligt artikel 47 i stadgan.

[utelämnas]

b)      Prövning i sak

170    Den andra grunden består av två delar.

1)      Den första delgrunden: Åsidosättande av artikel 41.2 c i stadgan

171    Sökanden har gjort gällande att delegerad förordning 2015/63 inte gör det möjligt för SRB att motivera sina beslut i tillräcklig utsträckning och att förordningen därför är rättsstridig på grund av ett åsidosättande av artikel 41.2 c i stadgan. I synnerhet innebär den metod för beräkning av förhandsbidrag som införts genom denna delegerade förordning en jämförelse mellan de olika institut som ska betala dessa bidrag, vilket innebär att sökanden inte kan kontrollera huruvida beräkningen av dess förhandsbidrag är korrekt utan att ha tillgång till uppgifter från andra institut, vilket sökanden inte har.

172    Ändamålet med rätten till ett motiverat beslut skulle dessutom enligt sökanden gå förlorat genom åberopande av skyddet för andra instituts affärshemligheter. Genom att tillhandahålla sammanställda uppgifter har SRB inte gjort någon lämplig avvägning mellan sökandens grundläggande rättigheter och skyddet för andra instituts affärshemligheter.

173    Slutligen anser sökanden att i den mån tribunalen anser att direktiv 2014/59 och förordning nr 806/2014 föreskriver den beräkningsmetod som fastställs i delegerad förordning 2015/63, så strider även detta direktiv och denna förordning i detta avseende mot artikel 41.2 c i stadgan.

174    SRB och kommissionen har bestritt dessa argument.

175    I artiklarna 4–9 i delegerad förordning 2015/63 anges, såsom framgår av punkterna 82–86 ovan, de regler som SRB ska tillämpa för att fastställa det grundläggande årliga bidraget och för att justera detta i förhållande till institutens riskprofil. Dessa regler genomförs därefter mer konkret i bilaga I till denna delegerade förordning.

176    Med tillämpning av bilaga I till delegerad förordning 2015/63, under rubriken ”Steg 2”, ankommer det på SRB att först beräkna ett antal intervaller (bin) för att jämföra instituten med hänsyn till de olika riskindikatorerna och subindikatorerna. Sedan ankommer det på SRB att hänföra i princip lika många institut till varje intervall, varvid de institut som har de lägsta värdena på sina råindikatorer ska hänföras till det första intervallet. Därefter ankommer det på SRB att tilldela alla institut inom ett givet intervall samma betyg, kallad den diskretiserade indikatorn, vilken ska beaktas vid den återstående beräkningen av deras multiplikator för riskjustering.

177    I artikel 296 andra stycket FEUF föreskrivs att rättsakter ska motiveras. På samma sätt innebär rätten till god förvaltning, vilken stadgas i artikel 41 i stadgan, att unionens institutioner, organ och byråer är skyldiga att motivera sina beslut.

178    Motiveringen av ett beslut av en av unionens institutioner, ett av dess organ eller en av dess byråer är av särskild betydelse, eftersom den ger den som berörs av beslutet möjlighet att med kännedom om samtliga omständigheter avgöra huruvida det finns anledning att väcka talan mot beslutet och gör det möjligt för den behöriga domstolen att utföra sin prövning, och således utgör en av förutsättningarna för att den i artikel 47 i stadgan garanterade domstolsprövningen ska vara effektiv (se dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 103 och där angiven rättspraxis).

179    En sådan motivering ska vara anpassad till den aktuella rättsaktens beskaffenhet och till det sammanhang i vilket rättsakten antagits. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området samt i synnerhet det intresse av att få förklaringar som de personer som berörs av rättsakten kan ha. En rättsakt som går någon emot ska följaktligen anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörda personen och som gör att denna person har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot vederbörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 104 och där angiven rättspraxis).

180    För att bedöma huruvida denna motivering är tillräcklig vad beträffar ett beslut om fastställande av förhandsbidrag, ska det, för det första, erinras om att det av domstolens praxis inte går att dra slutsatsen att motiveringen av varje beslut av en av unionens institutioner, ett av dess organ eller en av dess byråer genom vilket en privat aktör åläggs att betala ett penningbelopp nödvändigtvis måste innehålla samtliga uppgifter som gör det möjligt för mottagaren att kontrollera att detta belopp har beräknats korrekt (se dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 105 och där angiven rättspraxis).

181    För det andra är unionens institutioner, organ och byråer i princip skyldiga enligt principen om skydd för affärshemligheter – som är en allmän princip i unionsrätten, vilken bland annat har kommit till konkret uttryck i artikel 339 FEUF – att inte avslöja hemliga uppgifter som en privat aktör har lämnat för dennes konkurrenter (se dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 109 och där angiven rättspraxis).

182    För det tredje, att anse att motiveringen av SRB:s beslut om fastställande av förhandsbidrag med nödvändighet måste göra det möjligt för instituten att kontrollera huruvida beräkningen av deras förhandsbidrag är korrekt, skulle med nödvändighet medföra att unionslagstiftaren inte kunde införa en metod för att beräkna detta bidrag som beaktar uppgifter vars konfidentiella karaktär skyddas av unionsrätten och att det omfattande utrymme för skönsmässig bedömning som lagstiftaren måste ha för detta ändamål minskades i alltför hög grad, genom att lagstiftaren bland annat hindrades att välja en metod som är ägnad att säkerställa en dynamisk anpassning av finansieringen av den gemensamma resolutionsfonden till utvecklingen på finansmarknaden, genom att man tar hänsyn till en komparativ jämförelse av särskilt den finansiella situationen för varje auktoriserat institut i en medlemsstat som deltar i den gemensamma resolutionsfonden (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 118).

183    För det fjärde, även om det av det ovan anförda följer att det på grund av logiken i systemet för finansiering av den gemensamma resolutionsfonden och den beräkningsmetod som unionslagstiftaren har fastställt ska göras en avvägning mellan SRB:s motiveringsskyldighet och SRB:s skyldighet att iaktta skyddet för de berörda institutens affärshemligheter, ska det likväl inte göras en så extensiv tolkning av sistnämnda skyldighet att motiveringsskyldigheten förlorar sitt kärninnehåll (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 120).

184    Det kan emellertid, med avseende på avvägningen mellan motiveringsskyldigheten och principen om skydd för affärshemligheter, inte anses att en motivering av ett beslut, genom vilket en privat aktör åläggs att betala ett penningbelopp, som inte innehåller alla uppgifter som krävs för att med exakthet kunna kontrollera beräkningen av detta penningbelopp med nödvändighet och i samtliga fall medför att motiveringsskyldigheten förlorar sitt kärninnehåll (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 121).

185    När det gäller SRB:s beslut om fastställande av förhandsbidrag, ska motiveringsskyldigheten anses ha uppfyllts när de personer som berörs av detta beslut känner till den beräkningsmetod som använts av SRB och förfogar över tillräckliga uppgifter för att förstå på vilket sätt deras individuella situation har beaktats vid beräkningen av deras förhandsbidrag, mot bakgrund av situationen för samtliga andra berörda institut, även om de inte ges tillgång till uppgifter som omfattas av skyddet för affärshemligheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 122).

186    I ett sådant fall kan dessa personer nämligen kontrollera huruvida deras förhandsbidrag har fastställts på ett sätt som är godtyckligt eller som bortser från deras verkliga finansiella situation eller med användning av ej tillförlitliga uppgifter om resten av finanssektorn. De nämnda personerna kan då förstå skälen till beslutet om fastställande av deras förhandsbidrag och bedöma om det finns skäl att väcka talan mot detta beslut. Det vore därmed överdrivet att kräva att SRB ska tillkännage var och en av de sifferuppgifter som ligger till grund för beräkningen av förhandsbidraget för vart och ett av de berörda instituten (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 123).

187    Av det ovan anförda följer att SRB bland annat inte är skyldig att tillhandahålla ett institut de uppgifter som gör det möjligt för detta att fullt ut kontrollera att värdet på multiplikatorn för riskjustering är korrekt, eftersom en sådan kontroll skulle förutsätta tillgång till uppgifter som omfattas av skyddet för affärshemligheter avseende vart och ett av de andra berörda institutens finansiella situation (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 135).

188    Dessutom utgör delegerad förordning 2015/63 inte på något sätt hinder för SRB:s möjlighet att i sammanställning lämna ut anonymiserade uppgifter som är tillräckliga för att ett institut ska kunna förstå på vilket sätt dess individuella situation har beaktats vid beräkningen av dess förhandsbidrag, mot bakgrund av situationen för samtliga andra berörda institut (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 139).

189    Inom den ram som fastställs genom delegerad förordning 2015/63 kan SRB således, utan att åsidosätta sin skyldighet att iaktta skyddet för affärshemligheter, lämna ut gränsvärdena för respektive intervall och de indikatorer som hänför sig härtill, för att göra det möjligt för det berörda institutet att bland annat förvissa sig om att dess klassificering vid den i bilaga I till denna delegerade förordning fastställda diskretiseringen av indikatorerna faktiskt motsvarar dess finansiella situation, att denna diskretisering har skett på grundval av tillförlitliga uppgifter i enlighet med den metod som fastställts i denna delegerade förordning och att samtliga riskfaktorer som ska beaktas vid tillämpningen av förordning nr 806/2014 och delegerad förordning 2015/63 faktiskt har beaktats (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 137).

190    Av detta följer att delegerad förordning 2015/63 inte hindrar SRB från att fullgöra sin motiveringsskyldighet, och att den delegerade förordningen gör det möjligt för SRB att ge de berörda instituten tillräckliga uppgifter för att de ska kunna förstå de skäl som ligger till grund för besluten om fastställande av förhandsbidragen (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 141).

191    Detsamma gäller direktiv 2014/59 och förordning nr 806/2014, i vilka principerna för beräkning av förhandsbidrag anges. Vad gäller detta direktiv har de principer som föreskrivs däri därefter genomförts genom delegerad förordning 2015/63, som har antagits med stöd av artikel 103.7 i direktivet. Systemet med denna delegerade förordning blev slutligen, genom artikel 70.6 i förordning nr 806/2014, tillämpligt på beräkningen av förhandsbidrag som uppburits på grundval av denna förordning.

192    Sökandens argument föranleder inte någon annan bedömning.

193    När det, för det första, gäller sökandens argument att kommissionen hade kunnat fastställa en beräkningsmetod som innebar att förhandsbidragen från varje institut inte underställdes förhandsbidragen från alla andra institut, ska det påpekas att ett sådant ömsesidigt beroende av förhandsbidrag följer av ett lagstiftningsval som anges i artiklarna 102 och 103 i direktiv 2014/59 samt i artiklarna 69 och 70 i förordning nr 806/2014.

194    Eftersom unionslagstiftaren på goda grunder kunde välja en sådan beräkningsmetod (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 116), ankom det inte på kommissionen att ändra metoden genom en delegerad akt.

195    För det andra kan sökanden inte med framgång bestrida lagenligheten av delegerad förordning 2015/63 med stöd av andra finansmyndigheters praxis, bland annat praxis från Europeiska bankmyndigheten (EBA), som visar att ett annat system för motivering av beslut om fastställande av förhandsbidrag är möjligt.

196    Såsom har fastställts i punkterna 107–113 ovan har kommissionen nämligen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning för att genom delegerad förordning 2015/63 precisera reglerna om justering av förhandsbidragen i förhållande till institutens riskprofil. Det ankommer således inte på tribunalen att avgöra huruvida kommissionens tillvägagångssätt var det enda eller bästa möjliga, utan huruvida det var uppenbart olämpligt (se, analogt, dom av den 12 juli 2001, Jippes m.fl., C‑189/01, EU:C:2001:420, punkt 83). Enbart det faktum att det finns alternativa tillvägagångssätt innebär därför inte att den delegerade förordningen är rättsstridig.

197    För det tredje kan tribunalen inte godta sökandens argument att institutens affärshemligheter borde åtnjuta ett svagare skydd på grund av den tid som förflutit.

198    Det framgår visserligen av domstolens praxis att om de uppgifter som kan ha utgjort affärshemligheter vid en viss tidpunkt är mer än fem år gamla, anses de i princip, på grund av den tid som förflutit, vara historiska och därmed ha förlorat sin konfidentiella karaktär, såvida inte den part som gör gällande att uppgifterna är konfidentiella, i undantagsfall, visar att uppgifterna trots sin ålder fortfarande är väsentliga för dess eller berörda tredje parters ställning på marknaden (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 19 juni 2018, Baumeister, C‑15/16, EU:C:2018:464, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

199    De uppgifter som används för att beräkna förhandsbidragen för en viss bidragsperiod är dock mindre än fem år gamla. Enligt artikel 4.1 och artikel 14.1–14.4 i delegerad förordning 2015/63 ska SRB nämligen beakta de uppgifter från instituten som finns tillgängliga per den 31 december året före bidragsperioden.

200    Mot bakgrund av de ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens första del.

[utelämnas]

3.      Den sjätte grunden: Invändning om rättsstridighet avseende delegerad förordning 2015/63

219    Inom ramen för den sjätte grunden har sökanden i huvudsak framfört fyra invändningar. Sökanden har framställt två invändningar om rättsstridighet avseende delegerad förordning 2015/63. I de båda andra invändningarna har sökanden anfört att det angripna beslutet i sig är rättsstridigt.

220    Tribunalen ska först pröva invändningarna om rättsstridighet. Invändningarna om att det angripna beslutet är rättsstridigt prövas nedan i punkterna 403–420.

a)      Invändningen att delegerad förordning 2015/63 är oförenlig med artikel 103.2 och 103.7 i direktiv 2014/59

221    Sökanden har i huvudsak gjort gällande att artikel 103.7 i direktiv 2014/59 innebär en skyldighet för kommissionen att, när den antar delegerade akter för att genomföra denna bestämmelse, undanta icke-riskexponerade skulder, såsom förvaltningsskulder, från beräkningen av förhandsbidragen. Eftersom delegerad förordning 2015/63 inte föreskriver något sådant undantag, strider den enligt sökanden mot artikel 103.7 i nämnda direktiv.

222    SRB och kommissionen har bestritt dessa argument.

223    Såsom har angetts i punkterna 116–118 ovan ska, förutom kapitalbas och garanterade insättningar, institutens samtliga skulder i princip beaktas vid beräkningen av förhandsbidragen, i enlighet med artikel 103.2 i direktiv 2014/59 och artikel 70.2 i förordning nr 806/2014.

224    Det finns inte heller något i artikel 103.7 i direktiv 2014/59 som ålägger kommissionen att utesluta vissa skulder som påstås sakna risk vid beräkningen av förhandsbidragen. Dels är, såsom har angetts i punkterna 122 och 123 ovan, ”institutets riskexponering”, som föreskrivs i led a i denna bestämmelse, endast en av flera faktorer som kommissionen ska beakta när den antar delegerade akter för att genomföra denna bestämmelse. Dels följer det inte av denna bestämmelse att kommissionen ska fästa avgörande vikt vid en eller flera av dessa faktorer.

225    Under dessa omständigheter har sökanden inte visat att delegerad förordning 2015/63 är oförenlig med artikel 103.7 i direktiv 2014/59.

226    Denna invändning kan således inte godtas.

b)      Invändningen att delegerad förordning 2015/63 är oförenlig med artikel 114 FEUF, i det att kommissionen borde ha beaktat olika nationella metoder för genomförande av direktiv 86/635

227    Sökanden har gjort gällande att delegerad förordning 2015/63 strider mot artikel 114 FEUF, eftersom förordningen inte undantar medel som ett institut förvaltar i eget namn men för någon annans räkning från de skulder som beaktas vid beräkningen av förhandsbidragen. Den beaktar nämligen inte olika nationella metoder för genomförande av artikel 10.1 tredje meningen i rådets direktiv 86/635/EEG av den 8 december 1986 om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut (EGT L 372, 1986, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 136).

228    SRB och kommissionen har bestritt dessa argument.  

229    Enligt artikel 70.2 andra stycket b i förordning nr 806/2014 och artikel 103.2 i direktiv 2014/59 ska SRB beräkna ett grundläggande årligt bidrag för varje institut. Detta bidrag ska stå i proportion till det berörda institutets nettoskulder i förhållande till de sammanlagda nettoskulderna för alla institut auktoriserade på de deltagande medlemsstaternas territorium – vad gäller den del av bidraget som beräknats på grundval av unionen – och alla institut auktoriserade på territoriet i den medlemsstat där institutet i fråga har sitt säte – för den del av bidraget som beräknats på nationell nivå.

230    Vad gäller fastställandet av de skulder som ska beaktas vid denna beräkning, ska det påpekas att artikel 3.1 led 11 i delegerad förordning 2015/63 definierar ”totala skulder” som ”totala skulder enligt definitionen i avsnitt 3 i rådets direktiv 86/635 … eller som de definieras i de IFRS-standarder som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002 [av den 19 juli 2002 om tillämpning av internationella redovisningsstandarder (EGT L 243, 2002, s. 1)]”.

231    Enligt artikel 10.1 i direktiv 86/635, som ingår i avsnitt 3 i detsamma, ska dessutom medel som ett institut förvaltar i eget namn men för tredje mans räkning som huvudregel redovisas i institutets balansräkning när institutet innehar motsvarande tillgångar.

232    I artikel 10.1 tredje meningen i direktiv 86/635 föreskrivs emellertid att medlemsstaterna får medge att de berörda instituten redovisar dessa medel utanför balansräkningen, förutsatt att särskilda regler gäller, enligt vilka medlen kan avskiljas från massatillgångarna i händelse av institutets likvidation.

233    Parterna har i detta avseende hävdat att enligt de bestämmelser som Förbundsrepubliken Tyskland har antagit för att följa artikel 10 i direktiv 86/635, ska de skulder som hänför sig till sökandens förvaltningsverksamhet tas upp i bolagets balansräkning.

234    Parterna har även som exempel angett att Republiken Österrike har utnyttjat den möjlighet som ges i artikel 10.1 tredje meningen i direktiv 86/635 att tillåta institut att redovisa medel som förvaltas i eget namn men för tredje mans räkning utanför balansräkningen.

235    Av detta följer, enligt sökanden, att om ett institut har sitt säte i en medlemsstat som Republiken Österrike, i stället för i Förbundsrepubliken Tyskland, så kan institutet redovisa skulder avseende sådan förvaltningsverksamhet utanför balansräkningen, vilket innebär att dessa skulder inte beaktas vid beräkningen av institutets grundläggande årliga bidrag.

236    Sökanden har i detta sammanhang gjort gällande att kommissionen, genom att i delegerad förordning 2015/63 inte beakta denna skillnad mellan de olika medlemsstaternas redovisningsregler när det gäller förvaltningsverksamhet, har snedvridit konkurrensen i strid med artikel 114 FEUF.

237    Eftersom sökandens invändning om rättsstridighet grundar sig på artikel 114 FEUF, påpekar tribunalen emellertid att denna bestämmelse skapar en rättslig grund för parlamentet och rådet att anta lagstiftningsakter som syftar till att undanröja handelshinder till följd av skillnader mellan medlemsstaternas lagar och andra författningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2021, Brunswick Bowling Products/kommissionen, T‑152/19, EU:T:2021:539, punkt 37 (ej publicerad)).

238    Artikel 114 FEUF ger däremot inte kommissionen befogenhet att, när den antar delegerade akter enligt artikel 290 FEUF, agera utöver den delegering som unionslagstiftaren har gett med stöd av sistnämnda bestämmelse. Det ankommer följaktligen inte på kommissionen att avhjälpa divergerande nationella metoder för genomförande av unionsrätten, såvida den inte har bemyndigats att göra detta genom en lagstiftningsakt.

239    I förevarande fall har varken direktiv 2014/59 eller förordning nr 806/2014 gett kommissionen befogenhet att harmonisera nationella redovisningsregler som avser medel som ett institut förvaltar i eget namn men för tredje mans räkning.

240    Under dessa omständigheter kan sökanden inte klandra kommissionen för att ha åsidosatt artikel 114 FEUF genom att ha snedvridit konkurrensen i strid med denna bestämmelse till följd av antagandet av delegerad förordning 2015/63.

241    Av detta följer att sökanden inte kan vinna framgång med denna anmärkning.

B.      De grunder som avser det angripna beslutets lagenlighet

1.      Motiveringen till den årliga målnivån

242    Avsaknad av motivering eller brister i motiveringen utgör en grund avseende tvingande rätt som unionsdomstolen kan, och till och med ska, pröva ex officio (se dom av den 2 december 2009, kommissionen/Irland m.fl., C‑89/08 P, EU:C:2009:742, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

243    Som en processledningsåtgärd frågade tribunalen vid förhandlingen ex officio parterna om eventuella brister i motiveringen i det angripna beslutet vad gäller fastställandet av den årliga målnivån.

244    För att pröva huruvida det angripna beslutet är behäftat med en sådan brist, erinrar tribunalen om att enligt artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 ska de disponibla finansiella medlen i den gemensamma resolutionsfonden, vid utgången av den inledande perioden på åtta år från och med den 1 januari 2016 (nedan kallad den inledande perioden), uppgå till den slutliga målnivån, vilken motsvarar minst 1 procent av alla garanterade insättningar i alla institut auktoriserade på de deltagande medlemsstaternas territorier.

245    I artikel 69.2 i förordning nr 806/2014 föreskrivs att under den inledande perioden ska förhandsbidragen fördelas så jämnt som möjligt över tiden till dess att den slutliga målnivån som har nämnts i punkt 244 ovan uppnås, men med vederbörlig hänsyn till fasen i konjunkturcykeln och till den påverkan som procykliska bidrag kan få på institutens finansiella ställning.

246    I artikel 70.2 i förordning nr 806/2014 anges att de bidrag som varje år ska betalas in av alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier ska inte överstiga 12,5 procent av den slutliga målnivån.

247    Vad beträffar metoden för att beräkna förhandsbidragen, föreskrivs det i artikel 4.2 i delegerad förordning 2015/63 att SRB ska fastställa förhandsbidragens storlek på grundval av den årliga målnivån, med beaktande av den slutliga målnivån och utifrån det genomsnittliga beloppet av garanterade insättningar under föregående år, beräknat kvartalsvis, i samtliga institut som auktoriserats på alla de deltagande medlemsstaternas territorier.

248    Likaså anges det i artikel 4 i genomförandeförordning 2015/81 att SRB ska beräkna förhandsbidraget för varje institut på grundval av den årliga målnivån, vilken ska fastställas med hänsyn till den slutliga målnivån och i enlighet med den metod som anges i delegerad förordning 2015/63.

249    Det framgår av skäl 48 i det angripna beslutet att SRB i förevarande fall fastställde den årliga målnivån till 11 287 677 212,56 euro, för bidragsperioden 2021.

250    I skälen 36 och 37 i det angripna beslutet förklarade SRB i huvudsak att den årliga målnivån skulle fastställas på grundval av en analys av utvecklingen av garanterade insättningar under föregående år, på grundval av varje relevant utveckling av den ekonomiska ställningen och på grundval av en analys av de indikatorer som avser fasen i konjunkturcykeln och de verkningar som procykliska bidrag har på institutens finansiella ställning. Därefter ansåg SRB att det var lämpligt att fastställa en koefficient som grundade sig på denna analys och på de finansiella medel som fanns tillgängliga i den gemensamma resolutionsfonden (nedan kallad koefficienten). SRB tillämpade denna koefficient på en åttondel av det genomsnittliga beloppet av garanterade insättningar år 2020, för att erhålla den årliga målnivån.

251    SRB redogjorde för det tillvägagångssätt som hade tillämpats för att fastställa koefficienten i skälen 38–47 i det angripna beslutet.

252    I skäl 38 i det angripna beslutet konstaterade SRB en ständigt uppåtgående trend för garanterade insättningar för samtliga institut i de deltagande medlemsstaterna. I synnerhet uppgick det genomsnittliga beloppet av dessa insättningar, beräknat kvartalsvis, till 6,689 biljoner euro år 2020.

253    I skälen 40 och 41 i det angripna beslutet redogjorde SRB för den prognostiserade utvecklingen av garanterade insättningar för de tre återstående åren av den inledande perioden, det vill säga åren 2021–2023. SRB ansåg att de årliga ökningarna av de garanterade insättningarna fram till och med slutet av den inledande perioden låg på mellan 4 procent och 7 procent.

254    I skälen 42–45 i det angripna beslutet redogjorde SRB för utvecklingen av fasen i konjunkturcykeln och den potentiella procykliska verkan som förhandsbidragen skulle kunna ha på institutens finansiella ställning. För att göra detta uppgav SRB att den hade beaktat flera indikatorer, såsom kommissionens prognos över bruttonationalproduktens tillväxt och prognoser från ECB i det avseendet eller den privata sektorns kreditflöde i procent av bruttonationalprodukten.

255    I skäl 46 i det angripna beslutet fann SRB att även om det var rimligt att förvänta sig en fortsatt ökning av de garanterade insättningarna inom bankunionen, skulle ökningstakten vara lägre än den var år 2020. I det avseendet uppgav SRB, i skäl 47 i det angripna beslutet, att den hade intagit ett ”försiktigt synsätt” i fråga om ökningstakten för garanterade insättningar för de kommande åren fram till och med år 2023.

256    Med hänsyn till dessa överväganden fastställde SRB, i skäl 48 i det angripna beslutet, koefficientens värde till 1,35 procent. Den beräknade därefter den årliga målnivån, genom att multiplicera det genomsnittliga beloppet av garanterade insättningar år 2020 med denna koefficient och genom att dividera resultatet av denna beräkning med åtta, i enlighet med följande matematiska formel som anges i skäl 48 i nämnda beslut:

”Mål0 [den årliga målnivån] = Totala garanterade insättningar2020 * 0,0135 * ⅛ = 11 287 677 212,56 EUR”.

257    Det framgår av SRB:s förklaringar vid förhandlingen att den fastställde den årliga målnivån för bidragsperioden 2021 på följande sätt.

258    För det första fastställde SRB, på grundval av en framåtblickande analys, beloppet av de garanterade insättningarna i alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier, vilket för slutet av den inledande perioden prognostiserades till cirka 7,5 biljoner euro. För att komma fram till detta belopp beaktade SRB det genomsnittliga beloppet av garanterade insättningar år 2020, det vill säga 6,689 biljoner euro, en årlig ökningstakt för de garanterade insättningarna på 4 procent och antalet återstående bidragsperioder fram till och med slutet av den inledande perioden, det vill säga tre.

259    För det andra beräknade SRB, i enlighet med artikel 69.1 i förordning nr 806/2014, 1 procent av dessa 7,5 biljoner euro för att komma fram till det uppskattade beloppet för den slutliga målnivå som skulle uppnås den 31 december 2023, det vill säga cirka 75 miljarder euro.

260    För det tredje drog SRB av de redan disponibla finansiella medlen i den gemensamma resolutionsfonden år 2021, det vill säga cirka 42 miljarder euro, från detta belopp, för att få fram det belopp som återstod att kräva in för de återstående bidragsperioderna före slutet av den inledande perioden, det vill säga åren 2021–2023. Detta belopp uppgick till cirka 33 miljarder euro.

261    För det fjärde dividerade SRB sistnämnda belopp med tre för att fördela beloppet jämnt mellan dessa tre återstående bidragsperioder. Den årliga målnivån för bidragsperioden 2021 fastställdes således till det belopp som har nämnts i punkt 249, det vill säga cirka 11,287 miljarder euro.

262    SRB gjorde vid förhandlingen även gällande att den hade offentliggjort uppgifter som hade legat till grund för den metod som har beskrivits i punkterna 258–261 ovan och som gjorde det möjligt för sökanden att förstå den metod som hade använts för att fastställa den årliga målnivån. I synnerhet angav SRB att den i maj 2021, det vill säga efter antagandet av det angripna beslutet, men före väckandet av förevarande talan, på sin webbplats hade offentliggjort ett faktablad kallat ”Fact Sheet 2021” (nedan kallat faktabladet), vari angavs det uppskattade beloppet för den slutliga målnivån. SRB har även hävdat att beloppet för de disponibla finansiella medlen i den gemensamma resolutionsfonden också fanns tillgängligt på dess webbplats och genom andra offentliga källor, och detta långt före antagandet av det angripna beslutet.

263    För att pröva huruvida SRB iakttog sin motiveringsskyldighet vad beträffar fastställandet av den årliga målnivån, ska det först erinras om att avsaknad av motivering eller brister i motiveringen utgör en grund avseende tvingande rätt som unionsdomstolen kan, och till och med ska, pröva ex officio (se dom av den 2 december 2009, kommissionen/Irland m.fl., C‑89/08 P, EU:C:2009:742, punkt 34 och där angiven rättspraxis). Följaktligen kan, och till och med ska, tribunalen beakta även andra brister i motiveringen än dem som sökanden har åberopat och särskilt när dessa framkommer under förfarandet.

264    En sådan motivering ska vara anpassad till den aktuella rättsaktens beskaffenhet och till det sammanhang i vilket rättsakten antagits. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området samt i synnerhet det intresse av att få förklaringar som de personer som berörs av rättsakten kan ha. En rättsakt som går någon emot ska följaktligen anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörda personen och som gör att denna person har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot vederbörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 104 och där angiven rättspraxis).

265    Vidare får det bland annat inte finnas några motsägelser i denna motivering, så att de som berörs därav kan få kännedom om de faktiska skälen till beslutet, i syfte att de ska kunna tillvarata sina rättigheter vid den behöriga domstolen, och så att nämnda domstol ges möjlighet att utföra sin prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juli 2008, Bertelsmann och Sony Corporation of America/Impala, C‑413/06 P, EU:C:2008:392, punkt 169 och där angiven rättspraxis, dom av den 22 september 2005, Suproco/kommissionen, T‑101/03, EU:T:2005:336, punkterna 20 och 45–47, och dom av den 16 december 2015, Grekland/kommissionen, T‑241/13, EU:T:2015:982, punkt 56).

266    När den som har antagit det angripna beslutet ger vissa förklaringar rörande skälen till beslutet under förfarandet vid unionsdomstolen, måste dessa förklaringar överensstämma med de överväganden som anges i beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2005, Suproco/kommissionen, T‑101/03, EU:T:2005:336, punkterna 45–47, och dom av den 13 december 2016, Printeos m.fl./kommissionen, T‑95/15, EU:T:2016:722, punkterna 54 och 55).

267    Om de överväganden som anges i det angripna beslutet inte överensstämmer med sådana förklaringar som har getts under domstolsförfarandet, fyller det aktuella beslutets motivering inte de funktioner som har angetts i punkterna 178 och 179 ovan. En sådan bristande överensstämmelse hindrar särskilt de berörda från att få kännedom om de faktiska skälen till det angripna beslutet, innan talan väcks, och att förbereda sitt försvar, och hindrar unionsdomstolen från att identifiera de grunder som faktiskt har utgjort rättsligt stöd för detta beslut och att pröva huruvida de är förenliga med de tillämpliga bestämmelserna.

268    Det ska slutligen erinras om att när SRB antar ett beslut om att fastställa förhandsbidragen, ska den underrätta de berörda instituten om metoden för att beräkna dessa bidrag (se dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 122).

269    Samma sak ska gälla metoden för att fastställa den årliga målnivån, eftersom detta belopp har en väsentlig betydelse för systematiken i ett sådant beslut. Såsom framgår av artikel 4 i genomförandeförordning 2015/81 består metoden för att beräkna förhandsbidrag i att detta belopp fördelas mellan alla de berörda instituten, så att en ökning eller minskning av detta belopp medför en motsvarande ökning eller minskning av förhandsbidraget för vart och ett av dessa institut.

270    Av det ovan anförda följer att om SRB är skyldig att, genom det angripna beslutet, ge instituten förklaringar avseende metoden för att fastställa den årliga målnivån, måste dessa förklaringar överensstämma med de förklaringar som SRB har gett under domstolsförfarandet och som avser den metod som faktiskt tillämpades.

271    Så är emellertid inte fallet i förevarande mål.

272    Det ska först påpekas att det i skäl 48 i det angripna beslutet redogjordes för en matematisk formel som uppgavs ligga till grund för fastställandet av den årliga målnivån. Det har visat sig att denna formel inte omfattar uppgifterna i den metod som faktiskt tillämpades av SRB, vilken tydligt angavs vid förhandlingen. Såsom anges i punkterna 258–261 ovan kom SRB nämligen fram till beloppet på den årliga målnivån, inom ramen för denna metod, genom att från den slutliga målnivån dra av de finansiella medel som fanns tillgängliga i den gemensamma resolutionsfonden, i syfte att beräkna de belopp som återstod att samla in fram till slutet av den inledande perioden och genom att dividera detta belopp med tre. Dessa två steg i beräkningen har inte på något sätt kommit till uttryck i nämnda matematiska formel.

273    Detta konstaterande påverkas inte heller av SRB:s påstående om att den i maj 2021 offentliggjorde faktabladet, vilket innehöll en skala som angav de eventuella beloppen för den slutliga målnivån, och på sin webbplats offentliggjorde storleken på de disponibla finansiella medlen i den gemensamma resolutionsfonden. Oberoende av frågan huruvida sökanden verkligen hade kännedom om dessa belopp, var dessa belopp i sig inte sådana att de gjorde det möjligt för sökanden att förstå att de två räkneoperationer som har nämnts i punkt 272 ovan faktiskt hade tillämpats av SRB. Det ska för övrigt tilläggas att i den matematiska formel som anges i skäl 48 i det angripna beslutet omnämndes inte dessa.

274    Liknande inkonsekvenser påverkar också det sätt på vilket koefficienten på 1,35 % fastställdes. Denna koefficient spelar dock en avgörande roll i den matematiska formel som nämns i punkt 256 ovan. Denna koefficient skulle nämligen kunna förstås så, att den bland andra parametrar grundar sig på den prognostiserade ökningen av de garanterade insättningarna under de återstående åren av den inledande perioden. Detta överensstämmer emellertid inte med de förklaringar som SRB gav vid förhandlingen, av vilka det framgår att denna koefficient fastställdes för att kunna motivera resultatet av beräkningen av beloppet för den årliga målnivån, det vill säga efter det att SRB hade beräknat detta belopp med tillämpning av de fyra steg som det har redogjorts för i punkterna 258–261 ovan och särskilt genom att det belopp som erhölls genom att dra av de disponibla finansiella medlen i den gemensamma resolutionsfonden från den slutliga målnivån dividerades med tre. Detta tillvägagångssätt framgår inte på något sätt av det angripna beslutet.

275    Enligt faktabladet uppgick dessutom den uppskattade slutliga målnivån till mellan 70 och 75 miljarder euro. Detta intervall är emellertid oförenligt med det intervall för ökning av garanterade insättningar på mellan fyra och sju procent som anges i skäl 41 i det angripna beslutet. SRB angav nämligen vid förhandlingen att den, vid fastställandet av den årliga målnivån, hade beaktat en ökning på fyra procent av garanterade insättningar, vilket var den minsta ökningen i det andra intervallet, och att den på så sätt hade fått fram den uppskattade slutliga målnivån på 75 miljarder euro – som utgjorde det högsta värdet i den första skalan. Det visar sig således föreligga en brist på överensstämmelse mellan dessa två skalor. Den skala som avser utvecklingstakten för garanterade insättningar omfattar nämligen även värden som överstiger procentsatsen på 4 procent, vars tillämpning dock skulle ha lett till ett uppskattat belopp för den slutliga målnivån som var högre än dem som ingick i skalan avseende denna målnivå. Vidare är det omöjligt för sökanden att förstå av vilket skäl SRB inkluderade belopp som understeg 75 miljarder euro i den skala som var hänförlig till denna målnivå. För att komma fram till detta var det nödvändigt att tillämpa en procentsats under 4 procent, vilken dock inte omfattas av skalan för ökningstakten för garanterade insättningar. Under dessa omständigheter var sökanden inte i stånd att avgöra på vilket sätt SRB hade använt skalan som avser utvecklingstakten för dessa insättningar för att komma fram till beräkningen av den uppskattade slutliga målnivån.

276    Härav följer, vad beträffar fastställandet av den årliga målnivån, att den metod som faktiskt tillämpades av SRB, vilken tydligt angavs vid förhandlingen, inte motsvarar den metod som beskrivs i det angripna beslutet, vilket gör att de faktiska skälen, med hänsyn till vilka denna målnivå fastställdes, inte kunde identifieras på grundval av det angripna beslutet vare sig av instituten eller av tribunalen.

277    Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att det angripna beslutet är bristfälligt motiverat vad gäller fastställandet av den årliga målnivån.

278    Med beaktande av de rättsliga och ekonomiska frågeställningarna i förevarande mål, är det dock med hänsyn till intresset av god rättskipning lämpligt att fortsätta prövningen av de andra grunderna för talan.

2.      Den fjärde grunden: Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter och av artikel 5.1 i genomförandeförordning 2015/81

279    Den fjärde grunden består av fyra delgrunder, vilka i sin tur är uppdelade på flera invändningar.

a)      Den första delgrunden: Det angripna beslutet har inte bestyrkts 

1)      Den första anmärkningen: Åsidosättande av artikel 5.1 i genomförandeförordning 2015/81

280    Sökanden har gjort gällande att SRB har åsidosatt artikel 5.1 i genomförandeförordning 2015/81. Enligt denna bestämmelse ska SRB meddela de nationella resolutionsmyndigheterna ”sina beslut om beräkning av de årliga bidragen”. SRB uppfyllde inte detta krav, eftersom nämnden endast skickade ett utkast till ett sådant beslut till BaFin, inte det slutliga beslutet. Detta följer av att det angripna beslutet, såsom det delgetts av BaFin, kom sökanden till handa endast i en icke undertecknad version, det vill säga utan egenhändig underskrift och utan elektronisk signatur, och inte hade något diarienummer från dokumentsystemet ”Advanced Records System” (nedan kallat ARES).

281    SRB har bestritt dessa argument.

282    Det ska inledningsvis preciseras att sökanden, inom ramen för denna invändning, endast har gjort gällande att artikel 5.1 i genomförandeförordning 2015/81 har åsidosatts.

283    I denna bestämmelse anges emellertid endast att SRB är skyldig att meddela sina beslut om beräkning av förhandsbidrag till de berörda nationella resolutionsmyndigheterna i de deltagande medlemsstaterna. Det krävs inte att SRB till de nationella resolutionsmyndigheterna översänder en undertecknad version av beslutet med ett diarienummer som motsvarar ett dokumentsystem, såsom ett nummer från ARES. Bestämmelsen innebär inte heller någon skyldighet för SRB att försäkra sig om att de nationella resolutionsmyndigheterna överlämnar en sådan version till instituten.

284    Härav följer att sökanden inte kan klandra SRB för att ha åsidosatt artikel 5.1 i genomförandeförordning 2015/81 genom att tillställa BaFin en version av det angripna beslutet som inte var undertecknad och som inte innehöll något nummer från ARES.

285    Det ska under alla omständigheter preciseras att handlingarna i målet vid tribunalen innehåller två versioner av det angripna beslutet. Den första är den version av detta beslut som inte är undertecknad och som, enligt sökandens uppgifter, meddelades BaFin av SRB och därefter delgavs sökanden. Den andra versionen av beslutet, som sökanden erhöll direkt från SRB till följd av en begäran om tillgång till handlingarna i ärendet, är försedd med en elektronisk underskrift av ordföranden för SRB, ett diarienummer från ARES och ett exakt datum och klockslag på den första sidan.

286    Sökanden har emellertid inte identifierat någon skillnad mellan dessa båda versioner vad gäller deras materiella innehåll. Sökanden kan därför inte med framgång göra gällande att den version som meddelades BaFin inte var den slutliga versionen av det angripna beslutet.

287    Den första anmärkningen i den fjärde grundens första del kan således inte godtas.

2)      Den andra anmärkningen: Felaktigt bestyrkande av det angripna beslutet

288    Sökanden har gjort gällande att det angripna beslutet inte bestyrkts på korrekt sätt, vilket SRB har bestritt.

289    Sökanden har i huvudsak anfört två argument.

290    Sökanden har för det första anfört följande. Även om de handlingar som sökanden erhöll till följd av sin ansökan om tillgång till handlingarna i ärendet innehåller en elektronisk signatur och ett diarienummer från ARES, utgör dessa uppgifter inte ett bestyrkande av det angripna beslutet.

291    Tribunalen erinrar i detta avseende om att bestyrkandet av en rättsakt utgör en väsentlig formföreskrift. Syftet med bestyrkandet är att säkerställa rättssäkerheten genom att fastställa den antagna texten, vilket gör det möjligt att i händelse av tvist kontrollera att den antagna texten helt överensstämmer med den delgivna texten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 152 och där angiven rättspraxis).

292    SRB har i sitt svaromål förklarat att det angripna beslutet hade bestyrkts med hjälp av IT‑verktyget ”EU Sign”. Med detta verktyg anbringade SRB:s ordförande en elektronisk signatur, exakt datum och klockslag jämte ett diarienummer från ARES i den handling som innehöll beslutet.

293    Det följer av rättspraxis att en bestyrkandemetod grundad på ett sådant system är ägnad att tillgodose de krav på bestyrkande som tribunalen erinrat om i punkt 291 ovan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkterna 157–161).

294    Sökandens första argument kan följaktligen inte godtas.

295    Sökanden har för det andra gjort gällande att det framgår av de handlingar som sökanden har tillgång till att underskriften av SRB:s ordförande endast avser det angripna beslutet. Sökanden förfogar följaktligen fortfarande inte över en undertecknad version av bilaga I till det angripna beslutet.

296    I artikel 1 i artikeldelen i det angripna beslutet, såsom den återfinns på sidan 51 i själva beslutet i dess tyska version, anges att ”beräkningen av de enskilda årliga förhandsbidragen till den gemensamma resolutionsfonden för bidragsperioden 2021, såsom den beskrivs i bilaga I, godkänns härmed”. Härav följer att denna bilaga I utgör en del av beslutet i dess helhet. Under dessa omständigheter är SRB inte skyldig att bestyrka en sådan bilaga separat från själva beslutet.

297    Sökandens andra argument kan följaktligen inte godtas. Talan kan därmed inte vinna bifall såvitt avser någon del av den andra anmärkningen.

3)      Den tredje anmärkningen: SRB:s beslutsförfarande

298    Sökanden har hävdat att det ”inte är uppenbart” att SRB uttalat sig om resultaten av beräkningarna av förhandsbidragen. I artikel 1 i det angripna beslutet anges att SRB godkänner de beräkningar som återges i bilaga I till detta beslut. Ett beslut som antas med en hänvisning till en bilaga är emellertid inte tillräckligt, eftersom det inte utgör ett beslut om den faktiska beräkningen av förhandsbidragen. Bilaga I till det angripna beslutet innehåller nämligen endast avrundade delresultat, med uteslutande av fullständiga värden, och utgör endast ett verktyg för att säkerställa att beräkningen av bidragen offentliggörs gentemot instituten. SRB:s beslutsförfarande ska emellertid avse ”det materiella beslut som återges i de instrument som säkerställer dess offentliggörande”. Ett beslut som endast avser det sätt på vilket det meddelas är otillräckligt om ett materiellt beslut inte har fattats.

299    SRB har bestritt dessa argument.

300    Det framgår av artikel 1 i artikeldelen i det angripna beslutet att ledamöterna i SRB:s verkställande session, som utgör SRB:s beslutande organ vad gäller fastställandet av förhandsbidragen, uttalade sig om varje instituts enskilda förhandsbidrag för bidragsperioden 2021, såsom dessa anges i bilaga I till nämnda beslut.

301    Såsom framgår av bilaga A.20 till ansökan innehåller det utdrag ur bilaga I till det angripna beslutet som avsåg sökanden, såsom det översänts av BaFin till sökanden, detaljer om beräkningen av sökandens förhandsbidrag och de uppgifter som ligger till grund för denna beräkning.

302    När det gäller frågan huruvida dessa uppgifter är tillräckliga som information till de ledamöter i SRB:s verkställande session som antog det angripna beslutet, har sökanden endast kritiserat SRB för att sifferuppgifterna i bilaga I till detta beslut har avrundats.

303    Samtliga sifferuppgifter, som ingår i denna bilaga och som innehåller siffror efter kommatecknet, har avrundats till fyra decimaler, med undantag för de sifferuppgifter som hänför sig till justeringsmultiplikatorn och som avrundats till tolv decimaler.

304    En sådan detaljnivå var tillräcklig för att ledamöterna i SRB:s verkställande session skulle kunna anta det angripna beslutet med full kännedom om omständigheterna i ärendet.

305    Under dessa omständigheter kan talan inte vinna bifall såvitt avser den tredje anmärkningen i den fjärde grundens första del. Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser någon del av den första delgrunden.

b)      Den andra delgrunden: Otillräcklig motivering av det angripna beslutet

306    Sökanden har hävdat att det angripna beslutet inte uppfyller kraven på motivering, eftersom det inte är möjligt att göra en fullständig ny beräkning av de förhandsbidrag som sökanden ska betala.

307    SRB har bestritt dessa argument.

308    Domstolen har i detta avseende redan slagit fast följande. Att anse att motiveringen av SRB:s beslut om förhandsbidrag med nödvändighet måste göra det möjligt för instituten att kontrollera huruvida beräkningen av deras förhandsbidrag är korrekt, skulle med nödvändighet medföra att unionslagstiftaren inte kunde införa en metod för att beräkna detta bidrag som beaktar uppgifter vars konfidentiella karaktär skyddas av unionsrätten och att det omfattande utrymme för skönsmässig bedömning som lagstiftaren måste ha för detta ändamål minskades i alltför hög grad, genom att lagstiftaren bland annat hindrades att välja en metod som är ägnad att säkerställa en dynamisk anpassning av finansieringen av gemensamma resolutionsfonden till utvecklingen på finansmarknaden, genom att man tar hänsyn till en komparativ jämförelse av särskilt den finansiella situationen för varje auktoriserat institut i en medlemsstat som deltar i nämnda fond (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 118).

309    Härav följer att sökanden inte med framgång kan göra gällande att SRB har åsidosatt sin motiveringsskyldighet på grund av att det inte var möjligt att göra en ny fullständig beräkning av de förhandsbidrag som sökanden ska betala.

310    Denna slutsats påverkas inte av sökandens argument att det i det angripna beslutet inte förklaras varför dess justeringsmultiplikatorer hade ökat, trots att sökandens balansomslutning och omfattningen av dess derivat, vid den avgörande referenstidpunkten för beräkningen av förhandsbidragen för år 2021, minskat jämfört med föregående cykel.

311    Frågan huruvida det angripna beslutet är tillräckligt motiverat kan nämligen inte bedömas mot bakgrund av motiveringen till ett SRB-beslut avseende en annan bidragsperiod.

312    I likhet med vad SRB har påpekat och såsom framgår av den rättspraxis som anges i punkt 308 ovan, innebär systematiken i metoden för beräkning av förhandsbidrag under alla omständigheter att resultatet av den årliga riskbedömningen för ett institut beror på institutets risknivå i förhållande till de andra institutens risknivå. Risknivån för dessa institut kan emellertid minska från ett år till ett annat. En minskning av balansomslutningen och derivatens omfattning leder därför inte automatiskt till en förbättring av justeringsmultiplikatorn för ett institut.

313    Följaktligen kan talan inte vinna bifall såvitt avser den andra delen av den fjärde grunden.

[utelämnas]

3.      Den första grunden: Åsidosättande av artikel 70.2 andra stycket i förordning nr 806/2014, artikel 8.1 f i genomförandeförordning 2015/81 och artikel 103.7 i direktiv 2014/59 

337    Sökanden har gjort gällande att SRB, genom att ålägga sökanden att bidra till den gemensamma resolutionsfonden, har åsidosatt artikel 70.2 andra stycket i förordning nr 806/2014, artikel 8.1 f i genomförandeförordning 2015/81 och artikel 103.7 i direktiv 2014/59.

338    Sökanden har i denna del anfört följande. Enligt lydelsen i förordning nr 806/2014 är visserligen alla institut som innehar banktillstånd, däribland sökanden, i princip skyldiga att bidra till den gemensamma resolutionsfonden. Ordalydelsen i en bestämmelse gör det emellertid inte i sig möjligt att fastställa dess verkliga innehåll. Dels ska man vid tolkningen av sekundärrätten ta hänsyn till de principer som styr primärrättsliga bestämmelser. Dels kan det verkliga innehållet i en rättsregel endast fastställas med hänsyn till dess innebörd och syfte samt dess systematiska samband med andra normer.

339    SRB och kommissionen har bestritt dessa argument.

340    Det framgår av övervägandena i punkterna 93–97 ovan att alla institut i den mening som avses i artikel 2.1 led 23 i direktiv 2014/59, jämförd med artikel 2.1 led 2 i samma direktiv och artikel 4.1 led 1 i förordning nr 575/2013, ska betala förhandsbidrag beräknade på nationell nivå, i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 103.2 i direktiv 2014/59.

341    Detsamma gäller de förhandsbidrag som beräknats på unionsnivå. Enligt artikel 3.1 led 13 i förordning nr 806/2014, jämförd med artikel 3.2 i samma förordning och artikel 2.1 led 2 i direktiv 2014/59, ska nämligen alla institut i den mening som avses i dessa bestämmelser betala sådana bidrag i enlighet med artikel 70.2 i förordning nr 806/2014.

342    Sökanden har emellertid inte bestritt att den utgör ett institut i den mening som avses i dessa bestämmelser.

343    Sökanden ingår följaktligen i den personkrets som omfattas av direktiv 2014/59 och förordning nr 806/2014 i egenskap av institut som är skyldigt att betala förhandsbidrag.

344    Denna bedömning vederläggs inte av de argument som sökanden har framfört.

345    Mot bakgrund av övervägandena i punkt 101 ovan kan sökanden för det första inte med framgång göra gällande att det följer av artikel 114 FEUF, som är den rättsliga grunden för såväl förordning nr 806/2014 som direktiv 2014/59, att institut som håller på att avvecklas i princip inte ska vara skyldiga att betala förhandsbidrag.

346    För det andra har sökanden gjort gällande att artikel 67.2 första meningen i förordning nr 806/2014, jämförd med artikel 14.2 b i samma förordning, begränsar definitionen av begreppet ”institut som ska betala förhandsbidrag”, eftersom inget av de resolutionsmål som anges i denna artikel 14 inte längre kan uppnås när det gäller ett institut som håller på att avvecklas, såsom sökanden. Detta gäller bland annat det mål som anges i artikel 14.2 a i denna förordning, det vill säga att säkerställa att kritiska funktioner upprätthålls, och det mål som anges i artikel 14.2 b i förordningen, nämligen att undvika betydande negativa effekter på den finansiella stabiliteten, i synnerhet genom att förebygga spridningseffekter.

347    Det ska i detta hänseende påpekas att de bestämmelser som sökanden har åberopat inte preciserar målen med förordning nr 806/2014 som sådana, utan de mål som eftersträvas med resolutionen. Med tillämpning av artikel 16.1 i förordning nr 806/2014 får SRB besluta om en resolutionsåtgärd endast om de tre rekvisit som föreskrivs i artikel 18 i denna förordning är uppfyllda. Härav följer att eventuella institut som är föremål för resolution kan utgöra en snävare kategori än institut som har att betala förhandsbidrag. Resolutionsmålen är således inte avgörande för omfattningen av den personkrets som omfattas av förordning nr 806/2014 vad gäller skyldigheten att betala förhandsbidrag.

348    För det tredje, och i motsats till vad sökanden har hävdat, går det inte heller att av vad som anges i artikel 103.7 a, d och g i direktiv 2014/59 sluta sig till att sökanden inte omfattas av tillämpningsområdet för skyldigheten att bidra till SRF.

349    Det framgår nämligen av ordalydelsen i artikel 103.7 i direktiv 2014/59, liksom av ordalydelsen i direktivets artikel 103.2, att artikel 103.7 däri inte syftar till att definiera den personkrets som ska betala förhandsbidrag. I denna bestämmelse anges endast de faktorer som kommissionen ska beakta när den antar delegerade akter för att precisera begreppet ”justering av bidragen i förhållande till institutens riskprofil” i artikel 103.2 i direktiv 2014/59.

350    Slutligen har sökanden inte anfört något självständigt och målinriktat argument avseende artikel 8.1 f i genomförandeförordning 2015/81 som går utöver de argument som prövats ovan. Anmärkningen om åsidosättande av denna bestämmelse kan således inte godtas.

351    Mot denna bakgrund kan tribunalen inte godta anmärkningen om åsidosättande av artikel 70.2 andra stycket i förordning nr 806/2014, artikel 8.1 f i genomförandeförordning 2015/81 och artikel 103.7 i direktiv 2014/59. Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser någon del av den första grunden.

4.      Den tredje grunden: Åsidosättande av artiklarna 20 och 16 i stadgan

352    Den tredje grunden består av två delar.

a)      Den första delgrunden: Åsidosättande av artikel 20 i stadgan

353    Sökanden har gjort gällande att det angripna beslutet strider mot principen om likabehandling och icke-diskriminering enligt artikel 20 i stadgan, eftersom sökanden har behandlats på samma sätt som institut som inte är under avveckling. Sökanden har i detta avseende understrukit dels att den endast använder sina banktillstånd för att avveckla sin verksamhet, dels att dess riskexponering, sannolikhet för resolution och dess betydelse för stabiliteten på finansmarknaderna är mycket små eller till och med obefintliga.

354    En skillnad i behandling är enligt sökanden inte utesluten på grund av att metoden för beräkning av förhandsbidragen leder till olika förhandsbidrag för olika institut. Ett lämpligt beaktande av sökandens särskilda situation borde nämligen leda till att sökandens förhandsbidrag blir noll, vilket inte är möjligt på grund av artikel 9.3 i delegerad förordning 2015/63, som föreskriver att multiplikatorn för justering ska fastställas till mellan 0,8 och 1,5.

355    SRB och kommissionen har bestritt dessa argument.

356    I artikel 20 i stadgan stadfästs den allmänna unionsrättsliga likabehandlingsprincipen, enligt vilken lika situationer inte får behandlas olika och olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (dom av den 3 februari 2021, Fussl Modestraße Mayr, C‑555/19, EU:C:2021:89, punkt 95).

357    Tribunalen ska i detta hänseende först pröva huruvida ett institut under avveckling, såsom sökanden, befinner sig i en situation som är jämförbar med situationen för andra institut som är skyldiga att betala förhandsbidrag.

358    Det följer av fast rättspraxis att frågan huruvida sådana situationer är jämförbara ska bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter som kännetecknar dem. Dessa omständigheter ska bland annat bestämmas och bedömas utifrån föremålet för och syftet med den rättsakt som medför den ifrågavarande skillnaden i behandling. Dessutom måste man beakta principerna och målsättningarna för det område som rättsakten kan hänföras till (se dom av den 3 februari 2021, Fussl Modestraße Mayr, C‑555/19, EU:C:2021:089, punkt 99 och där angiven rättspraxis).

359    Vad beträffar syftet med de lagregler som det angripna beslutet behandlar, ska det påpekas att dessa regler hör till området för den gemensamma resolutionsmekanismen. Inrättandet av den gemensamma resolutionsmekanismen har, enligt skäl 12 i förordning nr 806/2014, till syfte att säkerställa neutralitet i hanteringen av fallerade institut, att öka institutens stabilitet i de deltagande medlemsstaterna och förhindra eventuella krisers spridningseffekter i de medlemsstater som inte deltar i denna mekanism, för att underlätta den inre marknadens funktion i dess helhet.

360    För att säkerställa finansieringen av den gemensamma resolutionsmekanismens verksamhet, har förhandsbidragen införts genom direktiv 2014/59, förordning nr 806/2014 och delegerad förordning 2015/63. Förhandsbidragen har en specifik beskaffenhet vilken, såsom framgår av skälen 105–107 i nämnda direktiv och skäl 41 i nämnda förordning, består i att de i försäkringssyfte ska säkerställa att finanssektorn ger den gemensamma resolutionsmekanismen tillräckliga finansiella medel för att den ska kunna fullgöra sina uppgifter och ge instituten incitament att driva verksamhet enligt en mindre riskfylld modell (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 113).

361    Mot bakgrund av dessa principer och mål finner tribunalen att sökanden felaktigt hävdat att de institut som håller på att avvecklas, just på grund av denna avveckling, befinner sig i en annan situation än andra institut som är skyldiga att betala förhandsbidrag.

362    För det första ska det påpekas att förhandsbidragen, såsom framgår av skäl 102 i förordning nr 806/2014, samlas in från instituten före eventuella resolutionsåtgärder och oavsett sådana åtgärder.

363    För det andra gäller skyldigheten att betala förhandsbidrag, enligt artikel 67.4 och artikel 70 i förordning nr 806/2014 samt artikel 103 i direktiv 2014/59, alla institut som innehar banktillstånd, såsom institut i den mening som avses i förordningens artikel 2 och artikel 3.1 led 13 samt direktivets artikel 2.1 led 2.

364    I förevarande fall har sökanden emellertid inte bestritt att sökanden, under den aktuella bidragsperioden, var ett institut som bedrev verksamhet med banktillstånd i den mening som avses i de ovan i punkt 363 nämnda bestämmelserna, och detta oavsett att sökanden håller på att avvecklas.

365    Härav följer att sökanden kunde bedriva bankverksamhet varigenom sökanden kunde utsätta finanssystemet för vissa risker.

366    För det tredje kan den metod för beräkning av förhandsbidrag som infördes genom delegerad förordning 2015/63 återspegla – på ett sätt som är jämförbart med andra institut – särdragen i riskprofilen för de institut som håller på att avvecklas.

367    Metoden för beräkning av förhandsbidragen tar nämligen hänsyn till institutens storlek genom beräkningen av det grundläggande årliga bidraget, vilket grundar sig på ett proportionellt belopp avseende det berörda institutets nettoskulder, hänfört till nettoskulderna för samtliga auktoriserade institut på alla de deltagande medlemsstaternas territorier. Ett instituts grundläggande årliga bidrag minskar således i förhållande till de andra institutens bidrag och återspeglar således institutets specifika situation om detta institut, inom ramen för en avveckling, sänker sina nettoskulder. De olika riskpelare och riskindikatorer som föreskrivs i artikel 6 i delegerad förordning 2015/63 gör det dessutom möjligt att på ett målinriktat sätt beakta olika egenskaper hos instituten, däribland institut som håller på att avvecklas, vilket innebär att ett sådant institut åläggs ett lägre förhandsbidrag när dess riskprofil minskar på grund av en sådan avveckling.

368    För det fjärde är institut som håller på att avvecklas, i motsats till vad sökanden har hävdat, inte uteslutna från alla de fördelar som följer av SRF:s existens.

369    Såsom har påpekats i punkt 71 ovan bidrar förekomsten av denna fond i sig till stabiliteten inom finanssektorn, vilket gynnar samtliga berörda institut, inbegripet de institut som håller på att avvecklas.

370    Det ska i detta hänseende understrykas att möjligheten att inte bara påbörja en resolution av ett institut som förmodligen eller sannolikt kommer att fallera, utan även att underlätta den, överensstämmer med det mål som eftersträvas med SRF. Stabiliteten i finanssektorn bidrar till att underlätta en sådan resolution, eftersom den ökar förutsägbarheten och effektiviteten avseende resolutionen.

371    Under dessa omständigheter har sökanden inte visat att den befann sig i en annan situation än de institut som inte håller på att avvecklas, med beaktande av de principer och mål som anges i punkterna 359 och 360 ovan.

372    Denna slutsats påverkas inte av sökandens argument att förhandsbidragen utgör en ”bankskatt” som strider mot ”kravet på likabehandling i skattehänseende enligt artikel 20 i stadgan”.

373    På denna punkt ska det påpekas att sökanden varken har preciserat innehållet i eller räckvidden av ”kravet på likabehandling i skattehänseende enligt artikel 20 i stadgan”. Vidare är sökandens antagande att förhandsbidragen utgör ”skatter” eller skattebestämmelser felaktigt, av de skäl som anges i punkterna 59–76 ovan.

374    Av det anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grundens första del.

b)      Den andra delgrunden: Åsidosättande av artikel 16 i stadgan

375    Sökanden har gjort gällande att det angripna beslutet strider mot näringsfriheten, såsom den stadfästs i artikel 16 i stadgan, eftersom beslutet medför nackdelar för sökanden som inte står i proportion till de mål som eftersträvas med beslutet. Det är nämligen bland annat uteslutet att förhandsbidragen nånsin kan användas till förmån för sökanden eller institut som befinner sig i en liknande situation, eftersom villkoren för att använda resolutionsverktyg inte är uppfyllda i sökandens fall.

376    SRB och kommissionen har bestritt dessa argument.

377    Det skydd som ges genom artikel 16 i stadgan omfattar rätten att utöva ekonomisk eller kommersiell verksamhet samt avtalsfriheten och en fri konkurrens (se dom av den 21 december 2021, Bank Melli Iran, C‑124/20, EU:C:2021:1035, punkt 79 och där angiven rättspraxis).

378    Näringsfriheten är emellertid inte en absolut rättighet. Den kan bli föremål för en mängd olika myndighetsingrepp, som i det allmännas intresse begränsar hur näringar får bedrivas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich, C‑283/11, EU:C:2013:28, punkterna 45 och 46 samt där angiven rättspraxis, och dom av den 21 december 2021, Bank Melli Iran, C‑124/20, EU:C:2021:1035, punkterna 80 och 81 samt där angiven rättspraxis).

379    Denna omständighet har betydelse bland annat för hur unionslagstiftningen ska bedömas i förhållande till artikel 52.1 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich, C‑283/11, EU:C:2013:28, punkt 47, och dom av den 21 december 2021, Bank Melli Iran, C‑124/20, EU:C:2021:1035, punkt 82).

380    Enligt artikel 52.1 i stadgan ska varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors fri- och rättigheter (dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich, C‑283/11, EU:C:2013:28, punkt 48, och dom av den 21 december 2021, Bank Melli Iran, C‑124/20, EU:C:2021:1035, punkt 83).

381    Även om det i förevarande fall antas att sökandens skyldighet att betala förhandsbidrag utgör ett ingrepp i sökandens näringsfrihet, ska det inledningsvis påpekas att denna skyldighet följer av bland annat artiklarna 69 och 70 i förordning nr 806/2014 och artiklarna 102 och 103 i direktiv 2014/59, vilket innebär att den är föreskriven i lag.

382    Vidare har skyldigheten att betala förhandsbidrag ett mål av allmänintresse. Såsom framgår av skäl 1 i delegerad förordning 2015/63 måste finansieringsarrangemangen för resolution nämligen ha tillräckliga finansiella resurser för att resolutionsmekanismen ska kunna fungera effektivt. Det är följaktligen tillåtet för SRB att ta ut förhandsbidrag från de berörda instituten för att finansiera genomförandet av denna mekanism, eftersom denna mekanism syftar till att stärka stabiliteten hos dessa institut i de deltagande medlemsstaterna och förhindra att eventuella kriser sprids till icke deltagande medlemsstater, såsom har påpekats i punkterna 43–53 ovan.

383    Sökanden har inte heller åberopat någon omständighet vid tribunalen som gör det möjligt att slå fast att skyldigheten att bidra till SRF, med hänsyn till detta syfte, utgör ett oproportionerligt eller oacceptabelt ingripande som påverkar själva kärnan i sökandens näringsfrihet.

384    Vad slutligen gäller proportionalitetsprincipen har sökanden i synnerhet inte visat att det finns mindre restriktiva medel än betalning av förhandsbidrag för att på ett lika effektivt sätt uppnå de mål som eftersträvas med förordning nr 806/2014 och direktiv 2014/59, såsom bland annat målet att säkerställa att finanssektorn förser den gemensamma resolutionsmekanismen med tillräckliga ekonomiska resurser för att den ska kunna fullgöra sina uppgifter, samtidigt som de berörda instituten uppmuntras att använda mindre riskfyllda sätt att fungera (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 113).

385    Under dessa omständigheter kan sökanden inte med framgång göra gällande att artikel 16 i stadgan har åsidosatts genom det angripna beslutet.

386    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens andra del.

387    På samma sätt kan tribunalen inte heller godta den anmärkning som framställts inom ramen för den tredje grunden, enligt vilken den omständigheten att SRB grundar sitt beslut på delegerad förordning 2015/63 och att den förordningen inte föreskriver något undantag vad gäller förhandsbidrag avseende institut som sökanden inte kan avhjälpa det angripna beslutets åsidosättande av artiklarna 20 och 16 i stadgan, eftersom även denna delegerade förordning strider mot dessa bestämmelser genom att den medför en skyldighet för sökanden att betala förhandsbidrag.

388    Eftersom en sådan hänvisning till delegerad förordning 2015/63 ska förstås så, att sökanden har framställt en invändning om rättsstridighet avseende denna delegerade förordning på grund av ett åsidosättande av artiklarna 20 och 16 i stadgan, ska en sådan invändning om rättsstridighet nämligen ogillas av de skäl som anges i punkterna 357–363 och 378–384 ovan.

389    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser någon del av den tredje grunden.

[utelämnas]

6.      Den sjätte grunden: Huruvida artikel 103.7 a i direktiv 2014/59 är direkt tillämplig och huruvida artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 kan tillämpas analogt

403    Den sjätte grunden innehåller två anmärkningar som avser det angripna beslutets lagenlighet.

a)      Huruvida artikel 103.7 a i direktiv 2014/59 är direkt tillämplig

404    Sökanden har gjort gällande att SRB åsidosatte artikel 103.7 i direktiv 2014/59, som fastställer kriterierna för justering av de grundläggande årliga bidragen till institutens riskprofil, genom att inte undanta portföljen med EAA-OTC‑derivat från beräkningen av förhandsbidragen. Förvaltningsåtgärder såsom förvaltning av denna portfölj, som sökanden innehar som förvaltare för EAA:s räkning, medför inte någon riskexponering för sökanden. En sådan avsaknad av riskexponering ska beaktas vid beräkningen av förhandsbidragen enligt artikel 103.7 a i direktiv 2014/59. Denna bestämmelse är tillämplig på beräkningen av dessa bidrag enligt artikel 70.2 b i förordning nr 806/2014.

405    SRB har bestritt dessa argument

406    Det är riktigt att det i artikel 70.2 andra stycket i förordning nr 806/2014 föreskrivs att beräkningen av varje instituts förhandsbidrag ska baseras på ett bidrag som är anpassat till det berörda institutets riskprofil och som grundar sig på de kriterier som anges i artikel 103.7 i direktiv 2014/59.

407    I denna bestämmelse anges emellertid inte att SRB är skyldig att anpassa förhandsbidraget direkt mot bakgrund av sådana kriterier.

408    Däremot framgår det av själva ordalydelsen i artikel 103.7 i direktiv 2014/59, till vilken artikel 70.2 andra stycket i förordning nr 806/2014 hänvisar och i vilken det föreskrivs att en delegerad akt ska antas för att genomföra kriterierna i artikel 103.7, att unionslagstiftaren inte har avsett att dessa kriterier ska vara direkt tillämpliga på de nationella resolutionsmyndigheterna, såsom SRB.

409    Detta gäller i än högre grad eftersom det i artikel 70.6 i förordning nr 806/2014 föreskrivs att de delegerade akter som preciserar begreppet ”justering av bidragen i förhållande till institutens riskprofil” och som kommissionen antar enligt artikel 103.7 i direktiv 2014/59, är tillämpliga på beräkningen av förhandsbidrag på grundval av denna förordning.

410    Av det ovan anförda följer att det inte ankom på SRB att anpassa sökandens förhandsbidrag direkt mot bakgrund av de kriterier som föreskrivs i artikel 103.7 i direktiv 2014/59, utan att det ankom på SRB att göra detta på grundval av de mer precisa kriterier som föreskrivs i delegerad förordning 2015/63 och som genomför dessa första kriterier.

411    I artikel 5 i delegerad förordning 2015/63 görs en uttömmande uppräkning av de skulder som SRB är skyldig att undanta vid beräkningen av institutens grundläggande årliga bidrag, med förbehåll för att förvaltningsskulder inte nämns i denna bestämmelse.

412    Sökanden kan följaktligen inte med framgång göra gällande att SRB, på grundval av artikel 103.7 a i direktiv 2014/59 och oberoende av de fall som avses i artikel 5 i delegerad förordning 2015/63, borde ha undantagit de skulder som hänför sig till sökandens förvaltningsverksamhet vid beräkningen av dess grundläggande årliga bidrag, med motiveringen att dessa skulder inte utgör någon risk.

413    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser denna anmärkning i den sjätte grunden.

b)      Den alternativt framställda anmärkningen, avseende analogin med subventionerade lån

414    Sökanden har alternativt gjort gällande att SRB borde ha tillämpat artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 analogt på den portfölj med EAA-OTC‑derivat som sökanden innehar som förvaltare. I likhet med det förmedlande institutet i fråga om subventionerade lån utgör nämligen förvaltaren, vid avvecklingen av förvaltningsskulderna, endast ett steg mellan den ursprungliga partnern i derivatavtalet och förvaltaren.

415    SRB och kommissionen har bestritt dessa argument.

416    I artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 undantas vissa skulder som innehas av institut som förvaltar subventionerade lån från beräkningen av förhandsbidragen.

417    Begreppet ”subventionerade lån” definieras i artikel 3 led 28 i nämnda delegerade förordning som ett lån som beviljas av en utvecklingsbank eller via ett mellanvarande institut och som beviljas på icke-konkurrensutsatt och icke-vinstdrivande grund, med syfte att främja allmänpolitiska mål på central eller regional nivå i en medlemsstat.

418    Det framgår emellertid av sökandens inlagor att sökanden inte förvaltar sådana lån, vilket innebär att sökanden inte utgör ett sådant institut som anges i artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63.

419    Vidare kan SRB inte analogt tillämpa artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 på skulder som har samband med förvaltningsverksamhet. Nämnda bestämmelse ger nämligen inte SRB befogenhet att skönsmässigt undanta vissa skulder, vid justeringen i förhållande till institutens riskprofil, från de grundläggande årliga bidragen, utan anger tvärtom på ett precist och uttömmande sätt de villkor på vilka en skuld är föremål för ett sådant uteslutande (se dom av den 3 december 2019, Iccrea Banca, C‑414/18, EU:C:2019:1036, punkt 93).

420    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den sjätte grundens andra anmärkning. Talan kan därmed inte bifallas såvitt avser någon del av den sjätte grunden.

7.      Den sjunde grunden: Åsidosättande av artikel 5.3 och 5.4 i delegerad förordning 2015/63, jämförd med artikel 70.6 i förordning nr 806/2014, på grund av att nettovärdet av de skulder som är knutna till derivatkontrakten inte beaktades

421    Innan den sjunde grunden prövas ska det erinras om innehållet i de relevanta bestämmelserna i delegerad förordning 2015/63.

422    I artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63, som ingår i avsnitt 2 i nämnda delegerade förordning, anges sex fall av skulder som ska dras av vid beräkningen av förhandsbidrag.

423    Enligt artikel 5.3 första stycket i delegerad förordning 2015/63 ska, vid tillämpningen av detta avsnitt, det årliga genomsnittliga beloppet, beräknat kvartalsvis, av skulder som avses i artikel 5.1 i denna delegerade förordning och som uppstått till följd av derivatkontrakt, värderas i enlighet med artiklarna 429, 429a och 429b i förordning nr 575/2013.

424    I artikel 5.3 andra stycket i delegerad förordning 2015/63 anges emellertid att värdet på de skulder som uppstått till följd av derivatkontrakt inte får underskrida 75 procent av det värde på samma skulder som följer av en beräkning för bokslutsändamål enligt tillämpliga redovisningsregler för det berörda institutet (nedan kallat det bokförda värdet).

425    Slutligen föreskrivs i artikel 5.4 första stycket i delegerad förordning 2015/63 att vid tillämpning av avsnitt 2 i den delegerade förordningen ska de totala skulder som avses i artikel 5.1 i den delegerade förordningen inte inbegripa det bokförda värdet av skulder som uppstått till följd av derivatkontrakt och istället inbegripa det motsvarande värde som fastställts i enlighet med artikel 5.3 i samma delegerade förordning.

426    Sökanden har gjort gällande att det angripna beslutet strider mot artikel 5.3 och 5.4 i delegerad förordning 2015/63, jämförd med artikel 70.6 i förordning nr 806/2014, eftersom SRB beräknade sökandens förhandsbidrag på grundval av ett värde på dess derivatkontrakt som sökanden kallar ”bruttovärde”, i stället för ett värde på dessa kontrakt som sökanden kallar ”nettovärde”.

427    Det framgår av sökandens inlagor att begreppet ”nettovärde” ska avse ett värde på dess skulder som utesluter skulder som inte utgör någon risk, medan ”bruttovärdet” inkluderar sådana skulder. Enligt sökanden utgörs de riskfria skulderna bland annat av de skulder som har samband med portföljen med EAA-OTC‑derivat, eftersom sökanden åtnjuter ett fullständigt och effektivt skydd mot de risker som dessa skulder medför.

428    Detta skydd följer av ett clearingavtal mellan sökanden och EAA, genom vilket EAA tog på sig de risker som var förknippade med portföljen med EAA-OTC‑derivat.

429    I detta sammanhang saknar det enligt sökanden betydelse hur bestämmelserna i förordning nr 575/2013 behandlar olika skulder som är knutna till portföljen med EAA-OTC‑derivat. Denna förordning har ett annat syfte än direktiv 2014/59 och förordning nr 806/2014. I artikel 5.3 i delegerad förordning 2015/63 föreskrivs visserligen, vad gäller de typer av skulder som ska undantas från ett instituts åtaganden enligt artikel 5.1 i denna delegerade förordning, att beloppet på de åtaganden som följer av derivatkontrakt ska värderas i enlighet med artiklarna 429, 429a och 429b i förordning nr 575/2013. Sistnämnda bestämmelser reglerar emellertid enligt sökanden beräkningen av vad som kallas bruttosoliditetsgraden, vilken, såsom framgår av skälen 91–94 i förordning nr 575/2013, är en parameter som är främmande i förhållande till den risk som följer av tillsynsrätten.

430    Däremot anser sökanden att man vid beräkningen av de förhandsbidrag som justerats i förhållande till institutens riskprofil bör, med iakttagande av proportionalitetsprincipen, bland annat beakta transaktionernas riskexponering. Av detta följer, i syfte att inkludera skulderna i beräkningsunderlaget för förhandsbidragen, att det inte är möjligt att använda de skulder som täcks av det clearingavtal som sökanden ingått med EAA. Under dessa omständigheter kan hänvisningen i artikel 5.3 i delegerad förordning 2015/63 till bestämmelserna i förordning nr 575/2013 inte täcka alla åtaganden som följer av derivatinstrument, utan endast de åtaganden som åtminstone utgör en risk.

431    SRB har bestritt dessa argument.

432    I artikel 5.4 i delegerad förordning 2015/63 föreskrivs att vid tillämpning av avsnitt 2 i den delegerade förordningen, innehållande denna artikel 5, ska de totala skulder som avses i artikel 5.1 inte inbegripa det bokförda värdet av skulder som uppstått till följd av derivatkontrakt och istället inbegripa det motsvarande värde som fastställts i enlighet med artikel 5.3 i samma delegerade förordning.

433    Enligt artikel 5.3 första stycket i delegerad förordning 2015/63 ska det årliga genomsnittliga beloppet, beräknat kvartalsvis, av skulder som avses i artikel 5.1 i denna delegerade förordning och som uppstått till följd av derivatkontrakt, värderas i enlighet med artiklarna 429, 429a och 429b i förordning nr 575/2013.

434    Det framgår således av själva ordalydelsen i artikel 5.3 och 5.4 i delegerad förordning 2015/63 att dessa bestämmelser endast är tillämpliga på de skulder som avses i artikel 5.1.

435    Det följer emellertid av punkt 419 ovan att de skulder som är knutna till portföljen med EAA-OTC‑derivat inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63.

436    Sökanden har inte heller förklarat vilket annat fall som avses i artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 som skulle kunna vara tillämpligt på skulder som är knutna till portföljen med EAA-OTC‑derivat.

437    Härav följer att sökandens argument inom ramen för den sjunde grunden, som avser ett påstått åsidosättande av artikel 5.3 och 5.4 i delegerad förordning 2015/63, är verkningslösa. Talan kan därmed inte vinna bifall såvitt avser den sjunde grunden.

8.      Den åttonde grunden: Åsidosättande av artikel 6.8 a i delegerad förordning 2015/63 jämförd med artikel 70.6 i förordning nr 806/2014, på grund av kvalificeringen av sökanden som ett institut i den mening som avses i sistnämnda bestämmelse

438    Sökanden har gjort gällande att det angripna beslutet strider mot artikel 70.6 i förordning nr 806/2014 jämförd med artikel 6.8 a i delegerad förordning 2015/63, eftersom sökanden i detta beslut kvalificeras som ett institut under omstrukturering i den mening som avses i sistnämnda bestämmelse, vilket ökar justeringsmultiplikatorn.

439    Eftersom delegerad förordning 2015/63 antogs med stöd av artikel 103.7 och 103.8 i direktiv 2014/59, och eftersom det genom direktivet infördes den första enhetliga ordningen för återhämtning och resolution av banker på unionsnivå, avser det statliga stöd eller motsvarande finansiering som avses i artikel 6.8 a i delegerad förordning 2015/63 endast stödåtgärder som beviljas inom ramen för direktiv 2014/59 eller från och med dess ikraftträdande. Denna tolkning stöds enligt sökanden av ordalydelsen i skälen 41 och 55, artikel 2.1 led 28 och artikel 31.2 c i direktivet.

440    De förmåner som EAA betalade ut till sökanden hade vid den tidpunkten beviljats sökanden med hjälp av statliga medel enligt nationell lagstiftning och innan direktiv 2014/59 trädde i kraft, och inte med medel från den gemensamma resolutionsfonden enligt detta direktiv eller förordning nr 806/2014. SRB borde följaktligen inte gentemot sökanden ha tillämpat det högsta värdet för riskindikatorn ”omfattning av tidigare extraordinärt offentligt finansiellt stöd”.

441    SRB har bestritt dessa argument.

442    I artikel 6.5 c i delegerad förordning 2015/63 föreskrivs att riskpelaren IV, bland andra riskindikatorer, ska bestå av riskindikatorn ”omfattning av tidigare extraordinärt offentligt finansiellt stöd”.

443    Enligt artikel 2.1 led 28 i direktiv 2014/59, jämförd med artikel 3 första stycket i delegerad förordning 2015/63, avses med ”extraordinärt offentligt finansiellt stöd” statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF eller annat offentligt finansiellt stöd på överstatlig nivå som, om det beviljades på nationell nivå, skulle utgöra statligt stöd som ges för att bevara eller återställa bärkraften, likviditeten eller solvensen hos ett institut.

444    I förevarande fall är det utrett att sökanden blev föremål för omstrukturering efter att ha mottagit ett sådant statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

445    I motsats till vad sökanden har gjort gällande har den omständigheten att detta stöd beviljades innan direktiv 2014/59 trädde i kraft inte någon påverkan på den omständigheten att stödet omfattas av artikel 6.5 c i delegerad förordning 2015/63, jämförd med artikel 2.1 led 28 i samma direktiv.

446    Varken ordalydelsen i artikel 2.1 led 28 i direktiv 2014/59 eller ordalydelsen i artikel 6.8 a i delegerad förordning 2015/63 innehåller nämligen någon uppgift som begränsar tillämpningen i tiden av sistnämnda bestämmelse på det sätt som sökanden har gjort gällande.

447    Denna slutsats bekräftas av syftet med artikel 6.8 a i delegerad förordning 2015/63. Såsom SRB har gjort gällande minskas nämligen risken för att ett institut som har omstrukturerats efter att ha erhållit extraordinärt offentligt finansiellt stöd återigen får ekonomiska svårigheter inte enbart på grund av att detta stöd beviljades innan direktiv 2014/59 trädde i kraft.

448    Under dessa omständigheter gjorde SRB en riktig bedömning när nämnden fann att sökanden omfattades av tillämpningsområdet för artikel 6.8 a i delegerad förordning 2015/63 och, i enlighet med denna bestämmelse, gentemot sökanden tillämpade det högsta värdet för riskindikatorn ”omfattning av tidigare extraordinärt offentligt finansiellt stöd”.

449    Denna slutsats påverkas inte av sökandens argument att artikel 6.8 a i delegerad förordning 2015/63 ska tolkas mot bakgrund av skäl 55 och artikel 31.2 c i direktiv 2014/59, vilket enligt sökanden innebär att artikel 6.8 a i delegerad förordning 2015/63 endast avser perioden efter ikraftträdandet av direktiv 2014/59.

450    I skäl 55 i direktiv 2014/59 anges att ”resolutionsverktygen bör … användas före eventuella offentliga kapitaltillskott eller motsvarande extraordinärt offentligt finansiellt stöd till ett institut”. Enligt artikel 31.2 c i detta direktiv är ett av resolutionsmålen att ”skydda offentliga medel genom att minimera behovet av att förlita sig på extraordinärt offentligt finansiellt stöd”.

451    Det räcker att påpeka att skäl 55 och artikel 31.2 c i direktiv 2014/59 avser formerna för en eventuell tillämpning av de resolutionsverktyg som fastställs i direktiv 2014/59, och inte beräkningen av förhandsbidragen. Det går således inte att av detta dra någon slutsats vad gäller tolkningen av artikel 6.5 c i delegerad förordning 2015/63.

452    Samma slutsats gör sig gällande i fråga om sökandens argument avseende utdraget ur skäl 41 i direktiv 2014/59, enligt vilket ”[e]tt institut bör inte anses fallera eller sannolikt kommer att fallera av den enda anledningen att extraordinärt offentligt finansiellt stöd gavs innan detta direktiv trädde i kraft”.

453    Sökanden har i detta avseende grundat sig på en ofullständig läsning av detta skäl. Såsom framgår av den första meningen i nämnda skäl (det vill säga ”[r]esolutionsramen bör sörja för att finansinstitut träder i resolution i tid, innan det är insolvent och innan hela kapitalbasen förbrukats”), avser detta nämligen metoderna för att inleda ett resolutionsförfarande. Av detta går det följaktligen inte att dra någon slutsats vad gäller tolkningen av artikel 6.5 c i delegerad förordning 2015/63, jämförd med artikel 2.1 led 28 i direktiv 2014/59, som avser beräkningen av förhandsbidrag.

454    Sökanden kan inte heller med framgång stödja sig på den omständigheten att en del av ordalydelsen i artikel 2.1 led 28 i direktiv 2014/59 (det vill säga ”ges för att bevara eller återställa bärkraften, likviditeten eller solvensen hos ett institut”) är formulerad i presens indikativ.

455    Unionsdomstolen har nämligen redan uttalat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 mars 2020, X (Europeisk arresteringsorder – Dubbel straffbarhet), C‑717/18, EU:C:2020:142, punkt 20), att presens indikativ är allmänt förekommande i unionslagstiftningen för att ge uttryck för en bestämmelses tvingande karaktär. Således går det härav inte att sluta sig till någon som helst angivelse av dess tidsmässiga effekter.

456    Slutligen kan tribunalen inte godta sökandens argument att tillämpningen av artikel 6.8 a i delegerad förordning 2015/63 på stödåtgärder som vidtagits innan direktiv 2014/59 trädde i kraft skulle äventyra omstruktureringsförfarandena, i strid med direktivets ändamålsenliga verkan.

457    Det ska i detta hänseende påpekas att det i artikel 103.7 f i samma direktiv föreskrivs att man vid beräkningen av förhandsbidragen ska beakta i vilken utsträckning institutet redan har erhållit extraordinärt offentligt finansiellt stöd, utan att det därvid preciseras att detta stöd ska ha beviljats efter det att direktivet trätt i kraft.

458    Vidare är (se punkterna 71 och 370 ovan) ett av syftena med direktiv 2014/59 att stärka stabiliteten på finansmarknaderna, vilket hjälper sådana institut som sökanden att slutföra sin avveckling, oavsett om denna process inleddes före eller efter direktivets ikraftträdande.

459    Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den åttonde grunden.

C.      Slutsats

460    Efter tribunalens prövning ex officio konstaterar tribunalen att det angripna beslutet är bristfälligt motiverat vad gäller fastställandet av den årliga målnivån. Eftersom dessa fel i sig är av sådan art att de kan ligga till grund för en ogiltigförklaring av det angripna beslutet, ska beslutet ogiltigförklaras i den del det avser sökanden.

[utelämnas]

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Beslut SRB/ES/2021/22 av Gemensamma resolutionsnämnden (SRB) av den 14 april 2021 angående beräkningen av förhandsbidragen för år 2021 till den gemensamma resolutionsfonden ogiltigförklaras i den del beslutet avser Portigon AG.

2)      Verkningarna av beslut SRB/ES/2021/22 ska, i den del beslutet avser Portigon AG, bestå fram till dess att ett nytt beslut från SRB om fastställande av detta instituts förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden för bidragsperioden 2021 har trätt i kraft, inom en rimlig tidsfrist som inte får överstiga sex månader från den dag då förevarande dom meddelas.

3)      SRB ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Portigon AG:s rättegångskostnader.

4)      Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.

Kornezov De Baere Petrlík

Kecsmár       Kingston

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 29 maj 2024.

Underskrifter

*      Rättegångsspråk: tyska.

1      Nedan återges endast de punkter i denna dom som tribunalen anser bör publiceras.