Preliminär utgåva

TRIBUNALENS DOM (åttonde avdelningen i utökad sammansättning)

den 29 maj 2024 (*)

”Ekonomiska och monetära unionen – Bankunionen – Gemensam resolutionsmekanism för kreditinstitut och vissa värdepappersföretag (SRM) – Gemensam resolutionsfond (SRF) – SRB:s beslut om beräkning av förhandsbidragen för bidragsperioden 2022 – Fastställande av SRF:s årliga målnivå – Det tak som föreskrivs i artikel 70.2 första och fjärde styckena i förordning (EU) nr 806/2014 – Artikel 291.2 FEUF – Artikel 70.7 i förordning nr 806/2014 – Genomförandeförordning (EU) 2015/81 – Genomförandebefogenheter som tilldelats rådet – Särskilda vederbörligen motiverade fall – Genomförandebefogenheternas räckvidd – Begränsning i tiden av domens verkningar”

I mål T‑395/22,

Hypo Vorarlberg Bank AG, Bregenz (Österrike), företrätt av advokaterna G. Eisenberger, A. Brenneis och J. Holzmann,

sökande,

mot

Gemensamma resolutionsnämnden (SRB), företrädd av J. Kerlin, C. Flynn, D. Ceran, T. Wittenberg och K.-P. Wojcik, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av advokaterna B. Meyring och T. Klupsch,

svarande,

med stöd av

Europaparlamentet, företrätt av J. Etienne, G. Bartram och M. Menegatti, samtliga i egenskap av ombud,

och av

Europeiska unionens råd, företrätt av J. Haunold, J. Bauerschmidt och A. Westerhof Löfflerová, samtliga i egenskap av ombud,

intervenienter,

meddelar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen i utökad sammansättning),

sammansatt av ordföranden A. Kornezov samt domarna G. De Baere, D. Petrlík (referent), K. Kecsmár och S. Kingston,

justitiesekreterare: handläggaren S. Jund,

efter den skriftliga delen av förfarandet

efter förhandlingen den 8 februari 2024,

följande

Dom

1        Sökanden, Hypo Vorarlberg Bank AG, har med stöd av artikel 263 FEUF yrkat ogiltigförklaring av Gemensamma resolutionsnämndens (SRB) beslut SRB/ES/2022/18 av den 11 april 2022 om beräkning av förhandsbidragen till den gemensamma resolutionsfonden (SRF) för år 2022 (nedan kallat det angripna beslutet), i den del det avser sökanden.

 Bakgrunden till tvisten

2        Sökanden är ett kreditinstitut etablerat i Österrike.

3        Genom det angripna beslutet fastställde SRB, i enlighet med artikel 70.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 2014, s. 1), förhandsbidragen till SRF (nedan kallade förhandsbidragen) för år 2022 (nedan kallad bidragsperioden 2022), vad avser institut som omfattas av artikel 2 jämförd med artikel 67.4 i denna förordning (nedan kallade instituten), däribland sökanden.

4        Genom ett meddelande om uppbörd av den 22 april 2022 ålade Finanzmarktaufsichtsbehörde (FMA) (Tillsynsmyndigheten för finansmarknaderna, Österrike), i sin egenskap av nationell resolutionsmyndighet, i den mening som avses i artikel 3.1 led 3 i förordning nr 806/2014, sökanden att betala sitt förhandsbidrag för bidragsperioden 2022, såsom det hade fastställts av SRB.

 Det angripna beslutet

5        Det angripna beslutet består av en huvuddel med tre tillhörande bilagor.

6        I det angripna beslutets huvuddel beskrivs förfarandet för att fastställa förhandsbidragen för bidragsperioden 2022, vilket är tillämpligt på alla institut.

7        I detta syfte erinrade SRB, i avsnitt 5 i det angripna beslutet, om att vid utgången av den inledande perioden på åtta år från och med den 1 januari 2016 (nedan kallad den inledande perioden) skulle de tillgängliga finansiella medlen i SRF nå en målnivå (nedan kallad den slutliga målnivån) på minst 1 procent av beloppet för garanterade insättningar (nedan kallade garanterade insättningar) i alla auktoriserade institut i alla medlemsstater som deltar i den gemensamma resolutionsmekanismen för kreditinstitut och vissa värdepappersföretag (nedan kallade de deltagande medlemsstaterna).

8        Vidare fastställde SRB, i avsnitt 5 i det angripna beslutet, den årliga målnivån, vilken omnämns i artikel 4 i rådets genomförandeförordning (EU) 2015/81 av den 19 december 2014 om fastställande av enhetliga villkor för tillämpning av förordning nr 806/2014 vad gäller förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden (EUT L 15, 2015, s. 1), för bidragsperioden 2022 (nedan kallad den årliga målnivån). SRB preciserade att den hade beaktat de faktorer som föreskrivs i artikel 3 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/747 av den 17 december 2015 om komplettering av förordning nr 806/2014 vad gäller kriterierna för beräkning av förhandsbidrag och vad gäller de omständigheter och villkor under vilka betalning av extraordinära efterhandsbidrag får skjutas upp helt eller delvis (EUT L 113, 2017, s. 2).

9        SRB förklarade dessutom att den hade fastställt den årliga målnivån till en åttondel av 1,6 procent av beloppet för alla garanterade insättningar i alla institut under år 2021. SRB hade kommit fram till denna målnivå på grundval av de uppgifter som hade lämnats av insättningsgarantimyndigheterna i enlighet med artikel 16 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/63 av den 21 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU avseende förhandsbidrag till finansieringsarrangemang för resolution (EUT L 11, 2015, s. 44).

10      I avsnitt 6 i det angripna beslutet beskrev SRB den metod som skulle tillämpas för att beräkna förhandsbidragen för bidragsperioden 2022. I skäl 74 i nämnda beslut angav SRB att med avseende på denna period hade 6,67 procent av förhandsbidragen beräknats på ”nationell basis”, det vill säga på grundval av uppgifter som lämnats av institut som är auktoriserade på den berörda deltagande medlemsstatens territorium (nedan kallad nationell basis), i enlighet med artikel 103 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 2014, s. 190) och i enlighet med artikel 4 i delegerad förordning 2015/63. Resten av förhandsbidragen (det vill säga 93,33 procent) beräknades ”på grundval av bankunionen”, det vill säga på grundval av uppgifter som lämnats av alla institut auktoriserade i alla deltagande medlemsstater (nedan kallad unionsbasen), i enlighet med artiklarna 69 och 70 i förordning nr 806/2014 och artikel 4 i genomförandeförordning 2015/81.

11      I avsnitt 6 i det angripna beslutet förklarade SRB även att andra institut än de som betalade ett schablonbelopp, med hänsyn till deras särskilda egenskaper, skulle betala ett förhandsbidrag anpassat till deras riskprofil, vilket SRB hade fastställt i följande huvudsteg.

12      I det första steget beräknade SRB, i enlighet med artikel 70.2 andra stycket a i förordning nr 806/2014, det ”fasta bidraget” för varje institut, vilket ska vara proportionellt mot beloppet för ett instituts skulder, exklusive kapitalbas och garanterade insättningar (nedan kallade nettoskulder), i förhållande till nettoskulderna för alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier (nedan kallat det grundläggande årliga bidraget). I enlighet med artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 drog SRB av vissa typer av skulder från institutets nettoskulder som ska beaktas vid fastställandet av detta bidrag.

13      I det andra steget av beräkningen av förhandsbidraget gjorde SRB en justering av det grundläggande årliga bidraget i förhållande till det berörda institutets riskprofil, i enlighet med artikel 70.2 andra stycket b i förordning nr 806/2014.

14      SRB beräknade varje instituts förhandsbidrag genom att fördela den årliga målnivån mellan alla institut på grundval av den kvot som baseras på det grundläggande årliga bidraget, justerat utifrån riskprofilen.

 Parternas yrkanden

15      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet och dess bilagor, i den del det rör sökanden, och

–        förplikta SRB att ersätta rättegångskostnaderna.

16      SRB har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna, samt

–        i andra hand, för det fall det angripna beslutet ogiltigförklaras, låta verkningarna av beslutet bestå till dess att det har ersatts, eller i vart fall under en period på sex månader från den dag då domen vinner laga kraft.

17      Europaparlamentet har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan i den del den grundas på en invändning om rättsstridighet avseende direktiv 2014/59 och förordning nr 806/2014, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

18      Europeiska unionens råd har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

19      Till stöd för sin talan har sökanden åberopat följande åtta grunder:

–        Den första grunden avser åsidosättande av artikel 1 andra stycket FEU, artiklarna 15, 296 och 298 FEUF och artiklarna 42 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), på grund av underlåtenheten att delge det angripna beslutet i dess helhet.

–        Den andra grunden avser att SRB fastställt den årliga målnivån på ett sätt som strider mot proportionalitetsprincipen, artikel 102 i direktiv 2014/59, artiklarna 69.1, 69.2 och 70.2 i förordning nr 806/2014 samt artikel 3 och artikel 4.2 i delegerad förordning 2015/63.

–        Den tredje och den fjärde grunden avser åsidosättande av artikel 296 andra stycket FEUF och artikel 41.1 och 41.2 c i stadgan, på grund av otillräcklig motivering av det angripna beslutet.

–        Den femte grunden avser åsidosättande av artikel 41.1 och 41.2 a i stadgan, på grund av att rätten att yttra sig inte har iakttagits.

–        Den sjätte grunden avser en invändning om rättsstridighet avseende artiklarna 4–7 och 9 i och bilaga I till delegerad förordning 2015/63, vilken grundar sig på ett åsidosättande av rätten till god förvaltning, rätten till ett effektivt domstolsskydd, rättssäkerhetsprincipen, artiklarna 16, 17, 20 och 21 i stadgan, proportionalitetsprincipen och artikel 290 FEUF.

–        Den sjunde grunden avser en invändning om rättsstridighet avseende artikel 8.1, 8.4 och 8.5 i genomförandeförordning 2015/81, vilken grundar sig på åsidosättande av artikel 70.7 i förordning nr 806/2014, jämförd med artikel 291.2 FEUF, och en invändning om rättsstridighet avseende artikel 70.7 i förordning nr 806/2014, vilken grundar sig på åsidosättande av artikel 291.2 FEUF, jämförd med artikel 296 andra stycket FEUF.

–        Den åttonde grunden avser en invändning om rättsstridighet avseende direktiv 2014/59 och förordning nr 806/2014, vilken grundas på åsidosättande av artikel 1 andra stycket FEU, artiklarna 15, 296 och 298 FEUF, artiklarna 16, 17, 41, 42 och 47 i stadgan, motiveringsskyldigheten och rättssäkerhetsprincipen.

20      Tribunalen finner det lämpligt att först pröva den sjunde grunden.

 Den sjunde grunden: Invändning om rättsstridighet avseende förordning nr 806/2014 och genomförandeförordning 2015/81

21      Genom den sjunde grunden anför sökanden en invändning om rättsstridighet avseende förordning nr 806/2014 och genomförandeförordning 2015/81. Denna grund består i huvudsak av två delar, varav den första avser att artikel 8.1, 8.4 och 8.5 i genomförandeförordning 2015/81 går utöver gränserna för de genomförandebefogenheter som fastställs i artikel 70.7 i förordning nr 806/2014 och i artikel 291.2 FEUF. Den andra delen avser att förordning nr 806/2014 inte innehåller någon motivering till valet att inte tilldela Europeiska kommissionen den genomförandebefogenhet som föreskrivs i artikel 70.7 i nämnda förordning och i stället tilldela denna befogenhet till rådet, vilket strider mot artikel 291.2 FEUF.

22      Den sjunde grundens andra del ska prövas först.

 Den sjunde grundens andra del: Invändning om rättsstridighet avseende artikel 70.7 i förordning nr 806/2014

23      Sökanden har i huvudsak gjort gällande att artikel 70.7 i förordning nr 806/2014, genom att den ger rådet en genomförandebefogenhet, strider mot artikel 291.2 FEUF, jämförd med artikel 296 andra stycket FEUF, eftersom det i förordningen inte anges varför en sådan tilldelning utgör ett ”särskil[t] vederbörligen motivera[t] fall”, i den mening som avses i artikel 291.2 FEUF.

24      Enligt SRB, parlamentet och rådet innehåller skäl 114 i förordning nr 806/2014 en tillräcklig motivering vad gäller rådets tilldelning av den genomförandebefogenhet som nämns i punkt 23 ovan.

25      Genom en åtgärd för processledning av den 18 december 2023 och vid förhandlingen anmodade tribunalen SRB, parlamentet och rådet att precisera sina synpunkter vad avser frågan i vilken mån förordning nr 806/2014 innehåller en tillräcklig motivering till varför rådet tilldelats den genomförandebefogenhet som nämns i punkt 23 ovan. Som svar på denna åtgärd för processledning och de frågor som ställdes vid förhandlingen upprepade SRB, parlamentet och rådet sitt argument att motiveringen i skäl 114 i förordningen är tillräcklig.

26      Det framgår av artikel 291.2 FEUF att om enhetliga villkor för genomförande av unionens rättsligt bindande akter krävs, så ska, genom dessa akter, kommissionen eller, i ”särskilda vederbörligen motiverade fall” och i de fall som anges i artiklarna 24 och 26 FEU, rådet tilldelas genomförandebefogenheter.

27      Vad närmare gäller kravet på att tilldelningen av en sådan genomförandebefogenhet till rådet ska vara motiverad, framgår det av rättspraxis att det enligt artikel 291.2 FEUF krävs att skälen för att ge rådet befogenhet att vidta åtgärder för att genomföra en rättsligt bindande unionsakt ska vara utförliga (se dom av den 28 februari 2023, Fenix International, C‑695/20, EU:C:2023:127, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

28      Den som har antagit den grundläggande rättsakt som ska genomföras är härvidlag skyldig att, med hänsyn till arten av och innehållet i den grundläggande rättsakten, i vederbörlig ordning motivera undantag från regeln att det är kommissionen som normalt har befogenhet att genomföra rättsakter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 mars 2016, National Iranian Oil Company/rådet, C‑440/14 P, EU:C:2016:128, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

29      I förevarande fall ger artikel 70.7 i förordning nr 806/2014 rådet en genomförandebefogenhet, i den mening som avses i artikel 291.2 FEUF, genom att rådet ges befogenhet att, inom ramen för delegerade akter som antas av kommissionen med stöd av artikel 103.7 i direktiv 2014/59, anta genomförandeakter för att fastställa villkoren för genomförandet av artikel 70.1, 70.2 och 70.3 i denna förordning, bland annat vad gäller tillämpningen av metoden för beräkning av enskilda bidrag och de praktiska metoderna för att koppla de riskfaktorer som specificeras i nämnda delegerade akter till instituten (nedan kallad den berörda genomförandebefogenheten).

30      När det gäller de två fall som anges i artikel 291.2 FEUF och som gör det möjligt att tilldela rådet en genomförandebefogenhet, konstaterar tribunalen att den berörda genomförandebefogenheten inte omfattas av de fall som anges i artiklarna 24 och 26 FEU. Det ankom följaktligen på unionslagstiftaren att utförligt, och med hänsyn till arten av och innehållet i förordning nr 806/2014, motivera att tilldelningen av denna befogenhet till rådet utgjorde ett särskilt vederbörligen motiverat fall, i den mening som avses i artikel 291.2 FEUF.

31      SRB, parlamentet och rådet har i detta avseende gjort gällande att det i skäl 114 i förordning nr 806/2014 anges följande motivering för att tilldela rådet den berörda genomförandebefogenheten:

”Rådet bör inom ramen för de delegerade akter som antas enligt direktiv 2014/59 … anta genomförandeakter för att specificera tillämpningen av metoderna för beräkning av enskilda bidrag till [SRF], liksom de tekniska metoderna för att beräkna det fasta bidraget och det riskjusterade bidraget. Den metoden bör säkerställa att både [de] fasta och de riskjusterade delarna i formeln för beräkning av enskilda bidrag redovisas på ett sätt som är förenligt med resolutionsprinciperna och i enlighet med de delegerade akter som antas enligt artikel 103.7 i direktiv 2014/59 … Metoden bör vara utformad med beaktande av proportionalitetsprincipen, utan att skapa snedvridningar mellan bankstrukturerna i medlemsstaterna.”

32      Det ska inledningsvis påpekas att detta skäl inte innehåller någon motivering till varför unionslagstiftaren beslutade att tilldela rådet den aktuella genomförandebefogenheten. Där nämns nämligen endast syftet med och innehållet i de genomförandeakter som ska antas samt beslutet att ge rådet befogenhet att anta dem, utan att för den skull ge någon som helst förklaring avseende skälen till att det var rådet, snarare än kommissionen, som tilldelades genomförandebefogenheten för dessa ändamål.

33      Sådana skäl går exempelvis inte att härleda från nödvändigheten, som nämns i andra meningen i detta skäl, att se till att genomförandeakterna till förordning nr 806/2014 överensstämmer med de delegerade akter som antagits enligt artikel 103.7 i direktiv 2014/59. Enbart behovet av att säkerställa en sådan överensstämmelse förklarar nämligen inte varför det är rådet snarare än kommissionen som ska säkerställa denna överensstämmelse. Detta gäller i än högre grad eftersom ett sådant behov är en naturlig följd av utövandet av en genomförandebefogenhet, oavsett vem som har den, och eftersom nämnda delegerade akter antas av kommissionen och inte av rådet.

34      Vidare innehåller förordning nr 806/2014 inte någon annan motivering som skulle kunna anses visa på de specifika skäl som motiverade att rådet tilldelades den aktuella genomförandebefogenheten. SRB, parlamentet och rådet har för övrigt inte åberopat några sådana omständigheter i sina inlagor eller under diskussionerna vid förhandlingen, utan har begränsat sig till att hänvisa till skäl 114 i förordningen.

35      Såsom rådet självt har understrukit innehåller skäl 24 i förordning nr 806/2014 inte någon sådan motivering, eftersom nämnda skäl syftar till att motivera varför rådet tilldelas de genomförandebefogenheter som föreskrivs i artikel 18.7 i förordningen med avseende på resolutionsförfarandet, och inte syftar till att motivera att rådet tilldelas genomförandebefogenheter enligt artikel 70.7 i förordningen, vilket är den händelse som är aktuell i förevarande fall.

36      I skäl 24 i förordning nr 806/2014 illustreras i själva verket bristen på motivering av valet att tilldela rådet den aktuella genomförandebefogenheten, genom att det anges att ”[m]ed hänsyn till de betydande effekterna av resolutionsbeslut på medlemsstaternas finansiella stabilitet och på själva unionen, liksom på medlemsstaternas finanspolitiska suveränitet, är det viktigt att genomförandebefogenheter att fatta vissa beslut avseende resolution ges till rådet”. Skäl 114 i förordningen, som SRB, parlamentet och rådet har grundat sig på, innehåller emellertid inte någon sådan motivering för att tilldela rådet den aktuella genomförandebefogenheten.

37      Även om det under vissa omständigheter är möjligt att motivera tilldelningen av genomförandebefogenhet till rådet med det sammanhang i vilket denna tilldelning ingår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 mars 2016, National Iranian Oil Company/rådet, C‑440/14 P, EU:C:2016:128, punkterna 60–65 och där angiven rättspraxis), ska det påpekas att SRB, parlamentet och rådet inte, i sina inlagor eller vid förhandlingen, har grundat sig på någon konkret omständighet som följer av det sammanhang i vilket förordning nr 806/2014 antogs och som skulle kunna anses visa på de skäl som motiverade att den aktuella genomförandebefogenheten tilldelades rådet, snarare än kommissionen.

38      I motsats till vad som var fallet i det mål som avgjordes genom domen av den 16 juli 2014, National Iranian Oil Company/rådet (T‑578/12, ej publicerad, EU:T:2014:678), som rådet har åberopat, finns det inte någon motivering i förordning nr 806/2014 eller i någon annan unionslagstiftningsakt som visar att tilldelningen av den aktuella genomförandebefogenheten till rådet motiverades av den särskilda roll som rådet skulle ha på området för beräkning av förhandsbidrag (dom av den 16 juli 2014, National Iranian Oil Company/rådet, T‑578/12, ej publicerad, EU:T:2014:678, punkterna 77–82, fastställd efter överklagande genom dom av den 1 mars 2016, National Iranian Oil Company/rådet, C‑440/14 P, EU:C:2016:128, punkterna 60–65).

39      Det ska i detta hänseende preciseras att skälen i skälen 14 och 15 i genomförandeförordning 2015/81, som avser SRF:s gradvisa ömsesidighet, såsom denna föreskrivs i det mellanstatliga avtalet om överföring av och ömsesidighet för bidrag till SRF, som undertecknades i Bryssel den 21 maj 2014 (nedan kallat avtalet av den 21 maj 2014), inte kan åberopas för att motivera att rådet tilldelas den aktuella genomförandebefogenheten. Eftersom skyldigheten att motivera valet att tilldela rådet genomförandebefogenheter åligger den som har antagit den grundläggande rättsakt som ska genomföras, det vill säga i förevarande fall parlamentet och rådet inom ramen för det ordinarie lagstiftningsförfarandet, ankommer det inte på rådet att i efterhand motivera varför det självt har tilldelats en sådan befogenhet inom ramen för en genomförandeakt som rådet senare antar.

40      Även om det antas att det är möjligt att beakta avtalet av den 21 maj 2014, till vilket det hänvisas i artiklarna 1, 67 och 77 i förordning nr 806/2014, för att motivera att rådet tilldelas denna befogenhet, räcker det att påpeka att detta avtal inte avser beräkningen av förhandsbidragen som sådan och att avtalet således inte innehåller några uppgifter som visar att rådet har en särskild roll på det specifika området att beräkna dessa bidrag. För övrigt har varken SRB, parlamentet eller rådet, vare sig i sina inlagor eller vid förhandlingen, tagit upp nämnda avtal som en omständighet som kan visa på att det föreligger en sådan specifik roll.

41      Slutligen kan rådet inte hävda, såsom det gjorde vid förhandlingen, att unionslagstiftarens beslut att tilldela rådet den aktuella genomförandebefogenheten var motiverad av ”politiska skäl”. För det första framgår en sådan motivering varken av skäl 114 i förordning nr 806/2014 eller av något annat skäl eller någon annan bestämmelse i denna förordning. För det andra uppfyller nämnda förklaring, på grund av sin allmänna karaktär, inte de krav som följer av den rättspraxis som anges i punkterna 27 och 28 ovan, eftersom den varken är utförlig eller knuten till arten av eller innehållet i förordning nr 806/2014.

42      Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att förordning nr 806/2014 inte innehåller någon motivering till varför rådet har tilldelats den aktuella genomförandebefogenheten.

43      Invändningen om rättsstridighet ska således bifallas och artikel 70.7 i förordning nr 806/2014 ska förklaras inte vara tillämplig i förevarande fall enligt artikel 277 FEUF. Följaktligen är genomförandeförordning 2015/81, som antogs av rådet med stöd av denna bestämmelse och för vilken det angripna beslutet utgör en tillämpningsåtgärd, inte heller tillämplig i förevarande fall.

44      Med hänsyn till detta, och med hänsyn till intresset av en god rättskipning, kommer tribunalen även pröva den sjunde grundens första del, i den mån den rör invändningen om rättsstridighet avseende artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81, samt den andra grunden som avser fastställandet av den årliga målnivån.

 Den sjunde grundens första del, i den del den rör invändningen om rättsstridighet avseende artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81

45      Sökanden har gjort gällande att en genomförandeakt som antagits med stöd av artikel 291.2 FEUF endast kan precisera den rättsliga ram som fastställts av unionslagstiftaren och att den inte kan ändra eller komplettera den berörda lagstiftningsakten, och detta inte ens i dess icke väsentliga delar. Artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81 preciserar emellertid inte endast innehållet i förordning nr 806/2014, utan kompletterar denna, genom att denna bestämmelse ändrar den metod för beräkning av förhandsbidrag som införts genom samma förordning.

46      SRB och rådet har bestritt sökandens argument. Det följer bland annat av skälen 14 och 15 i genomförandeförordning 2015/81 att artikel 8.1 i denna genomförandeförordning endast anpassar den ram som fastställts genom förordning nr 806/2014 och att den varken ändrar eller kompletterar sistnämnda förordning. Enligt SRB och rådet syftar artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81 till att säkerställa en enhetlig tillämpning av bestämmelserna i artikel 103 i direktiv 2014/59 och artikel 70.2 i förordning nr 806/2014, för att undvika att det skapas snedvridningar mellan bankstrukturerna i medlemsstaterna. Enligt SRB och rådet var dessa snedvridningar en följd av den betydande skillnaden mellan storleken på de förhandsbidrag som fastställts enligt den metod som införts genom förordning nr 806/2014 och storleken på de bidrag som instituten borde ha betalat enligt de nationella bestämmelser som införlivar direktiv 2014/59. Enligt SRB skulle sådana snedvridningar dessutom kunna uppstå vid en avvikelse mellan, å ena sidan, de förhandsbidrag som fastställts enligt förordning nr 806/2014 och, å andra sidan, den finansiering av resolution av fallerande institut som eventuellt var tillgänglig för de berörda instituten under den inledande perioden, i enlighet med bestämmelserna om SRF:s gradvisa ömsesidighet, såsom framgår av skälen 13 och 14 i genomförandeförordning 2015/81.

47      Tribunalen erinrar om att genomförandeförordning 2015/81 grundar sig på artikel 70.7 i förordning nr 806/2014, som ger rådet befogenhet att anta genomförandeakter för att fastställa villkoren för genomförandet av artikel 70.1, 70.2 och 70.3 i sistnämnda förordning, och att artikel 70.7 i förordning nr 806/2014 innebär en tillämpning av artikel 291.2 FEUF (se punkt 29 ovan).

48      Under dessa omständigheter begränsas den genomförandebefogenhet som tilldelats rådet både av artikel 291.2 FEUF och av artikel 70.7 i förordning nr 806/2014 (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 22 mars 2023, Tazzetti/kommissionen, T‑825/19 och T‑826/19, EU:T:2023:148, punkt 155).

49      Vad gäller gränserna för de genomförandebefogenheter som följer av artikel 291.2 FEUF, framgår det av rättspraxis att dessa befogenheter i huvudsak innefattar befogenheten att vidta sådana åtgärder som är nödvändiga eller lämpliga för att på ett enhetligt sätt genomföra bestämmelserna i den lagstiftningsakt som ligger till grund för åtgärderna och som endast preciserar lagstiftningsaktens innehåll, med iakttagande av de allmänna grundläggande mål som eftersträvas med akten, utan att ändra eller komplettera den, i väsentliga eller icke väsentliga delar (se dom av den 28 februari 2023, Fenix International, C‑695/20, EU:C:2023:127, punkt 49).

50      En genomförandeåtgärd ska i synnerhet anses vara begränsad till att precisera bestämmelserna i den berörda lagstiftningsakten när den, allmänt eller i vissa särskilda fall, endast syftar till att klargöra dessa bestämmelsers räckvidd eller till att fastställa närmare föreskrifter för hur de ska tillämpas, under förutsättning att åtgärden inte på något sätt står i strid med målen med nämnda bestämmelser och inte på något sätt ändrar rättsaktens normativa innehåll eller dess tillämpningsområde (dom av den 28 februari 2023, Fenix International, C‑695/20, EU:C:2023:127, punkt 50).

51      För att avgöra huruvida kommissionen eller rådet, när de antog en genomförandeåtgärd, iakttog gränserna för de genomförandebefogenheter som de, med tillämpning av artikel 291.2 FEUF, hade tilldelats genom en lagstiftningsakt, ska det prövas huruvida en sådan åtgärd, för det första, iakttar de allmänna grundläggande målen med lagstiftningsakten, i synnerhet målen med den bestämmelse i denna akt som berörs av genomförandeåtgärden, för det andra, är nödvändig eller lämplig för att underlätta ett enhetligt genomförande av denna bestämmelse och, för det tredje, inte på något sätt kompletterar eller ändrar sistnämnda bestämmelse (dom av den 28 februari 2023, Fenix International, C‑695/20, EU:C:2023:127, punkt 51).

52      I förevarande fall har sökanden inte gjort gällande att artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81 strider mot det första och det andra villkoret, vilka beskrivs i punkt 51 ovan. Sökanden har däremot gjort gällande att denna bestämmelse inte uppfyller det tredje däri angivna villkoret, eftersom nämnda bestämmelse inte endast preciserar innehållet i förordning nr 806/2014, utan kompletterar den. Det ska således prövas huruvida artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81 uppfyller detta tredje villkor.

53      Vad gäller omfattningen av denna prövning konstaterar tribunalen att bestämmelserna i artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81 inte syftar till att fastställa villkoren för genomförandet av artikel 70.3 i förordning nr 806/2014 om oåterkalleliga betalningsåtaganden, vilket innebär att prövningen av förevarande invändning om rättsstridighet ska begränsas till frågan huruvida rådet, genom att anta artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81, överskred gränserna för den genomförandebefogenhet som det hade tilldelats för att genomföra artikel 70.1 och 70.2 i förordning nr 806/2014.

54      Det ska följaktligen prövas huruvida artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81 endast preciserar innehållet i artikel 70.1 och 70.2 i förordning nr 806/2014 eller om den i stället kompletterar denna bestämmelse, såsom sökanden har hävdat.

55      För det första påpekar tribunalen att enligt artikel 70.1 i förordning nr 806/2014 ska förhandsbidraget från varje institut beräknas i proportion till beloppet av samma instituts nettoskulder i förhållande till de sammanlagda nettoskulderna för alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier.

56      I artikel 70.2 andra stycket a och b i förordning nr 806/2014 anges att beräkningen av varje instituts förhandsbidrag ska grundas på två delar, nämligen dels det grundläggande årliga bidraget, som ska stå i proportion till institutets nettoskulder i förhållande till de totala nettoskulderna för alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier, dels det riskjusterade bidraget, vilket ska baseras på de kriterier som fastställs i artikel 103.7 i direktiv 2014/59, med beaktande av proportionalitetsprincipen, utan att skapa snedvridningar mellan bankstrukturerna i medlemsstaterna.

57      I artikel 4 i genomförandeförordning 2015/81 föreskrivs följande:

”För varje bidragsperiod ska [SRB] beräkna det årliga bidrag som varje institut ska betala på grundval av den årliga målnivån för [SRF]. Den årliga målnivån ska fastställas på grundval av den målnivå för [SRF] som avses i artiklarna 69.1 och 70 i förordning … nr 806/2014 och i enlighet med den metod som anges i [delegerad förordning 2015/63].”

58      I artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81, med rubriken ”Specifika justeringar under den inledande perioden”, föreskrivs att genom undantag från artikel 4 i samma förordning ska förhandsbidrag från instituten under den inledande perioden beräknas enligt en ”justerad metod”. I nämnda bestämmelse fastställs, för sju av den inledande periodens åtta år, en del av förhandsbidragen som beräknas på nationell nivå, det vill säga i enlighet med artikel 103 i direktiv 2014/59 och artikel 4 i delegerad förordning 2015/63, och en del av dessa bidrag som beräknas på grundval av bankunionen, det vill säga i enlighet med artiklarna 69 och 70 i förordning nr 806/2014 och artikel 4 i genomförandeförordning 2015/81.

59      I artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81 föreskrivs således att för varje år som går ska en allt mindre del av förhandsbidragen beräknas på nationell grund, medan en allt större del av dessa bidrag ska beräknas på grundval av bankunionen.

60      Vad särskilt gäller bidragsperioden 2022, som är aktuell i förevarande mål, föreskrivs i artikel 8.1 g i genomförandeförordning 2015/81 närmare bestämt att ”[g]enom undantag från artikel 4 i [genomförandeförordning 2015/81]” ska instituten betala ”6,67 % av det årliga bidraget beräknat i enlighet med artikel 103 i direktiv 2014/59 … och artikel 4 i delegerade förordning … 2015/63, samt 93,33 % av det årliga bidraget beräknat i enlighet med artiklarna 69 och 70 i förordning … nr 806/2014 och artikel 4 i [genomförandeförordning 2015/81]”.

61      Det framgår härvidlag av själva ordalydelsen i artikel 70.1 och 70.2 andra stycket a i förordning nr 806/2014 att metoden för att beräkna de berörda institutens grundläggande årliga bidrag, som införts genom denna bestämmelse, bygger på att varje instituts nettoskulder ska stå i proportion till nettoskulderna för alla institut auktoriserade ”på alla de deltagande medlemsstaters territorier”. Enligt dessa bestämmelser i förordning nr 806/2014 ska uppgifterna om alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaters territorier beaktas vid beräkningen av varje instituts förhandsbidrag, åtminstone när det gäller den första delen av detta bidrag, det vill säga det grundläggande årliga bidraget.

62      Vidare följer det av samma bestämmelser att den beräkningsmetod som införts genom artikel 70.1 och 70.2 andra stycket i förordning nr 806/2014, och särskilt regeln om vilka uppgifter som ska beaktas vid tillämpningen av denna metod, ska tillämpas i sin helhet för varje år under den inledande perioden, däribland bidragsperioden 2022.

63      Själva syftet med den ”justerade metod” som införts genom artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81 är att föreskriva att en del av förhandsbidragen, under nästan hela den inledande perioden, ska beräknas på grundval av ett annat urval av uppgifter än det som föreskrivs i artikel 70.1 och 70.2 andra stycket a i förordning nr 806/2014.

64      Enligt artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81, jämförd med artikel 103 i direktiv 2014/59, ska således, vid beräkningen av en del av förhandsbidragen för denna period, endast uppgifter som lämnats av institut som är auktoriserade på den berörda deltagande medlemsstatens territorium beaktas, och inte uppgifter som lämnats av institut auktoriserade på andra deltagande medlemsstaters territorier, medan det, inom ramen för den beräkningsmetod som föreskrivs i artikel 70.1 och 70.2 andra stycket a i förordning nr 806/2014, är just de uppgifter som avser institut auktoriserade i andra deltagande medlemsstater som ska beaktas vid beräkningen av det grundläggande årliga bidraget.

65      Av detta följer att artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81 ändrar den metod för beräkning av förhandsbidrag som föreskrivs i artikel 70.1 och 70.2 andra stycket i förordning nr 806/2014, särskilt vad gäller den första delen som syftar till att beräkna det grundläggande årliga bidraget, genom att ändra urvalet av uppgifter som ska beaktas inom ramen för denna metod och således själva grunden för densamma.

66      Detta innebär, såsom rådet för övrigt medgav vid förhandlingen, att beloppen för förhandsbidrag från sådana institut som sökanden, vilka beräknas enligt den ”justerade metod” som införts genom artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81, med nödvändighet skiljer sig från de belopp som skulle ha blivit resultatet om den metod som inrättats genom artikel 70.1 och 70.2 andra stycket i förordning nr 806/2014 hade tillämpats.

67      Omfattningen av den ovan i punkt 65 nämnda ändringen förstärks av den omständigheten att artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81 avviker från den metod som föreskrivs i artikel 70.1 och 70.2 andra stycket i förordning nr 806/2014 vad gäller sju av den inledande periodens åtta år, vilket innebär att nämnda metod förlorar sin fulla verkan under nästan hela denna period.

68      För det andra framgår det av artikel 70.7 i förordning nr 806/2014 att rådet visserligen har befogenhet att genomföra artikel 70.2 i denna förordning, i vilken det i andra stycket led b föreskrivs att det riskjusterade bidraget ska grunda sig på de kriterier som fastställs i artikel 103.7 i direktiv 2014/59, med beaktande av proportionalitetsprincipen, utan att skapa snedvridningar mellan bankstrukturerna i medlemsstaterna.

69      Det mål som eftersträvas med artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81, nämligen att undvika snedvridningar mellan bankstrukturerna i medlemsstaterna, såsom de som har sammanfattats i punkt 46 ovan, är emellertid av vikt för frågan huruvida den aktuella genomförandeakten är förenlig med de allmänna grundläggande målen med lagstiftningsakten och huruvida den är nödvändig eller lämplig för att underlätta ett enhetligt genomförande av lagstiftningsakten. Denna fråga avser således det första och det andra villkoret, vilka det har erinrats om i punkt 51 ovan, varför det ska avgöras huruvida rådet, när det antog en genomförandeåtgärd, iakttog gränserna för de genomförandebefogenheter som rådet, med tillämpning av artikel 291.2 FEUF, hade tilldelats genom en lagstiftningsakt. Såsom det har erinrats om i punkt 52 ovan har sökanden emellertid inte gjort gällande att artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81 åsidosätter dessa villkor i det att den syftar till att undvika snedvridningar mellan bankstrukturerna i medlemsstaterna. Sökanden har i stället gjort gällande att sistnämnda bestämmelse kompletterar det normativa innehållet i lagstiftningsakten, vilket innebär ett åsidosättande av det tredje villkoret som det erinras om i punkt 51 ovan.

70      När det gäller det tredje villkoret, som nämns i punkt 51 ovan, följer det av övervägandena i punkterna 49 och 50 ovan att när den berörda institutionen antar genomförandeåtgärder med stöd av artikel 291.2 FEUF, ska den begränsa sig till att precisera den grundläggande rättsakten utan att ändra dess normativa innehåll. Även om det antas att rådet, genom artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81, avsåg att undvika snedvridningar mellan bankstrukturerna i medlemsstaterna, var det således skyldigt att iaktta gränserna för den genomförandebefogenhet som det hade tilldelats, genom att begränsa sig till att precisera den metod för beräkning av förhandsbidrag som föreskrivs i artikel 70.1 och 70.2 andra stycket i förordning nr 806/2014 och genom att inte ändra det normativa innehållet i denna bestämmelse vad gäller denna metod.

71      Såsom framgår av punkterna 55–67 ovan ändrar den ”justerade metod” som följer av artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81 den metod för beräkning av förhandsbidrag som föreskrivs i artikel 70.1 och 70.2 andra stycket i förordning nr 806/2014. Under dessa omständigheter kan införandet av en sådan metod inte motiveras av det legitima målet att undvika snedvridningar mellan bankstrukturerna i medlemsstaterna.

72      Unionslagstiftarens syfte, såsom det uttrycks i artikel 70.2 andra stycket b i förordning nr 806/2014, det vill säga att undvika snedvridningar mellan bankstrukturerna i medlemsstaterna, kan följaktligen inte förstås så, att rådet har rätt att i en genomförandeakt ändra själva grunden för metoden för att beräkna dessa bidrag, såsom denna grund framgår av bland annat artikel 70.1 och 70.2 andra stycket a i denna förordning.

73      För det tredje, i den mån SRB och rådet särskilt har åberopat behovet av att säkerställa en enhetlig tillämpning av bestämmelserna i artikel 103 i direktiv 2014/59 och i artikel 70.2 i förordning nr 806/2014 för att, under den inledande perioden, möjliggöra övergången från den beräkningsmetod som föreskrivs i direktiv 2014/59 till den metod som grundar sig på förordning nr 806/2014, erinrar tribunalen om att beräkningen av de förhandsbidrag som används för att bygga upp SRF och som ska betalas av de institut som omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 806/2014, såsom sökanden, regleras i artikel 70 i denna förordning, och inte i artikel 103 i direktiv 2014/59, som avser förhandsbidrag till de nationella finansieringsarrangemangen för resolutioner.

74      Rådet medgav för övrigt vid förhandlingen att förhandsbidraget för bidragsperioden 2022 från sådana institut som sökanden, om artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81 inte hade antagits, borde ha beräknats enbart på grundval av den metod som föreskrivs i artikel 70.1 och 70.2 andra stycket i förordning nr 806/2014 och följaktligen med beaktande av uppgifter från alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaters territorier.

75      Det är riktigt att det i artikel 70.2 andra stycket b i förordning nr 806/2014 föreskrivs att justeringen i förhållande till riskprofilen för förhandsbidragen enligt denna bestämmelse ska ”grundas på kriterierna i artikel 103.7 i [detta direktiv]”. Enligt artikel 70.7 i denna förordning ska rådet dessutom anta genomförandeakter ”inom ramen för de delegerade akter” som antas av kommissionen i enlighet med artikel 103.7 i direktiv 2014/59 för att specificera begreppet bidragsjusteringar i förhållande till institutens riskprofil. Dessa bestämmelser i förordning nr 806/2014 hänvisar emellertid endast till begreppet justering av förhandsbidragen i förhållande till den riskprofil som föreskrivs i artikel 103.7 i direktiv 2014/59. Artikel 70.2 och 70.7 i förordning nr 806/2014 hänvisar således inte till artikel 103.2 i direktivet eller till själva den beräkningsmetod för dessa bidrag som införts genom artikel 103.2 i nämnda direktiv, vilken innebär att endast uppgifter från institut som är auktoriserade på den berörda medlemsstatens territorium ska beaktas.

76      Även om rådet, när det antog genomförandeförordning 2015/81, var skyldigt att beakta begreppet anpassning av bidragen i förhållande till den riskprofil som avses i artikel 103.7 i direktiv 2014/59 och i de delegerade akter som kommissionen antagit med stöd av denna bestämmelse för att precisera detta begrepp, framgår det under dessa omständigheter varken av artikel 70 i förordning nr 806/2014, av artikel 103 i direktiv 2014/59 eller av nämnda delegerade akter att rådet hade befogenhet att i genomförandeförordningen införa en justerad beräkningsmetod, inom ramen för vilken en del av de årliga grundläggande bidragen beräknas på nationell grund, det vill säga på grundval av de uppgifter som definieras i artikel 103.2 i direktiv 2014/59.

77      För det fjärde konstaterar tribunalen att det inte finns någon bestämmelse i förordning nr 806/2014 eller i direktiv 2014/59 som ålägger eller bemyndigar rådet att införa en metod för beräkning av förhandsbidrag som grundar sig på ett gradvis avskaffande av den nationella beräkningsmetoden och som föreskriver att denna metod gradvis ska ersättas med unionsmetoden.

78      Även om rådet, genom att anta artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81, visserligen kan anses ha agerat på detta sätt i syfte att uppnå ett legitimt mål, nämligen att undvika snedvridningar mellan bankstrukturerna i medlemsstaterna, och även om det inte var uteslutet att den justerade metoden för beräkning av förhandsbidrag enligt artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81 var nödvändig för detta ändamål, ankom det icke desto mindre på unionslagstiftaren att föreskriva ett eventuellt gradvis avskaffande av den nationella beräkningsmetoden, varvid denna successivt ska ersättas unionsmetoden och, i förekommande fall, ge rådet befogenhet att i en genomförandeakt precisera hur den ska tillämpas. Rådet kunde således inte, i unionslagstiftarens ställe, föreskriva en sådan övergång inom ramen för en genomförandeakt, utan att överskrida gränserna för sin genomförandebefogenhet.

79      På samma sätt ger varken artikel 70.7 eller någon annan bestämmelse i förordning nr 806/2014 rådet befogenhet att anta genomförandeakter som syftar till att minska skillnaden mellan, å ena sidan, de förhandsbidrag som fastställs enligt denna förordning och, å andra sidan, den finansiering av resolution av fallerande institut som eventuellt var tillgänglig för de berörda instituten under den inledande perioden, i enlighet med bestämmelserna om SRF:s gradvisa ömsesidighet.

80      Någon sådan befogenhet följer inte av artikel 77 i förordning nr 806/2014, i vilken det föreskrivs hur SRF ska användas.

81      Det ska i detta hänseende erinras om att enligt artikel 77 första stycket i förordning nr 806/2014 är ”[a]nvändning av [SRF] … beroende av avtalet i vilket de deltagande medlemsstaterna kommer överens att till [SRF] överföra de bidrag som de insamlar på nationell nivå i enlighet med [förordning nr 806/2014] och direktiv 2014/59”. Dessutom ska SRB, enligt artikel 77 andra stycket i denna förordning, under den inledande perioden använda SRF ”i enlighet med principer som baseras på en uppdelning av [SRF] i nationella delar som motsvarar varje deltagande medlemsstat, samt på en gradvis sammanslagning av de olika medel som insamlats på nationell nivå för placering i de nationella delarna av [SRF], som fastställs i [nämnda avtal]”. Det är artikel 5 i avtalet av den 21 maj 2014, som det anges regler om på vilket sätt SRB kan förfoga över delar av SRF genom att fastställa takten för den gradvisa ömsesidigheten inom SRF.

82      Eftersom artikel 77 i förordning nr 806/2014 inte ger rådet befogenhet att anta genomförandeakter och eftersom genomförandeförordning 2015/81 endast grundar sig på artikel 70.7 i förordning nr 806/2014, kan emellertid inte heller artikel 77 i förordning nr 806/2014 motivera införandet av den ”justerade metod” som följer av artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81. Detsamma gäller i än högre grad avtalet av den 21 maj 2014.

83      För det femte, i den mån SRB och rådet har gjort gällande att rådet hade ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller det sätt på vilket artikel 70.1 och 70.2 i förordning nr 806/2014 skulle preciseras, ska följande påpekas.

84      Det framgår visserligen av fast rättspraxis att kommissionen – inom gränserna för sin genomförandebefogenhet, vilken i synnerhet ska bedömas utifrån de allmänna grundläggande målen med lagstiftningsakten i fråga – får vidta alla nödvändiga eller lämpliga tillämpningsåtgärder för genomförande av lagstiftningsakten, i den mån som åtgärderna inte strider mot denna akt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 oktober 2014, Frankrike/kommissionen, C‑65/13, EU:C:2014:2289, punkt 44 och där angiven rättspraxis). Det utrymme för skönsmässig bedömning som den berörda institutionen förfogar över avser emellertid frågan huruvida genomförandeåtgärden är lämplig eller nödvändig för att genomföra den aktuella lagstiftningsakten, och inte förbudet mot att komplettera lagstiftningsakten genom en genomförandeåtgärd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 oktober 2014, parlamentet/kommissionen, C‑65/13, EU:C:2014:2289, punkterna 44 och 45).

85      Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar tribunalen att artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81 ändrar det normativa innehållet i artikel 70.1 och 70.2 i förordning nr 806/2014 vad gäller urvalet av uppgifter som ska beaktas vid beräkningen av förhandsbidragen. Av detta följer att rådet, genom att anta artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81, överskred de genomförandebefogenheter som det hade tilldelats genom artikel 70.7 i förordning nr 806/2014, jämförd med artikel 291.2 FEUF.

86      Eftersom räckvidden av en invändning om rättsstridighet är begränsad till vad som är nödvändigt för prövningen av målet (dom av den 25 oktober 2018, KF/Satcen, T‑286/15, EU:T:2018:718, punkt 156) och eftersom det angripna beslutet avser bidragsperioden 2022 och således innebär en tillämpning av artikel 8.1 g i genomförandeförordning 2015/81, vilken avser denna period, ska förevarande invändning om rättsstridighet bifallas, i den del den avser artikel 8.1 g i genomförandeförordningen, och sistnämnda bestämmelse ska förklaras inte tillämplig i förevarande fall enligt artikel 277 FEUF.

87      Denna rättsstridighet är tillräcklig för att bifalla talan såvitt avser den sjunde grundens första del, utan att det är nödvändigt att pröva lagenligheten av artikel 8.4 och 8.5 i genomförandeförordning 2015/81.

88      Med hänsyn till intresset av en god rättskipning kommer tribunalen dessutom pröva den andra grunden, som avser fastställandet av den årliga målnivån.

 Den andra grunden: SRB har fastställt den årliga målnivån på ett sätt som strider mot artikel 102 i direktiv 2014/59, artikel 69.1 och 69.2 och artikel 70.2 i förordning nr 806/2014 samt artikel 3 och artikel 4.2 i delegerad förordning 2015/63

89      Sökanden har gjort gällande att SRB, genom att fastställa den årliga målnivån till 14 253 573 821,46 euro, vilket motsvarar en åttondel av 1,6 procent av de garanterade insättningarna år 2021, har åsidosatt artikel 102 i direktiv 2014/59, artiklarna 69.1, 69.2 och 70.2 i förordning nr 806/2014 samt artikel 3 och artikel 4.2 i delegerad förordning 2015/63.

90      Enligt sökanden följer det av artikel 70.2 i förordning nr 806/2014 att det totala årliga bidraget aldrig får uppgå till mer än 12,5 procent av den slutliga målnivån (nedan kallat taket på 12,5 procent). När det som i förevarande fall rör sig om en prognos på 80 miljarder euro kunde SRB således inte uppbära mer än 10 miljarder euro år 2022.

91      SRB har i första hand gjort gällande att regeln i artikel 70.2 i förordning nr 806/2014 om att taket på 12,5 procent inte får överskridas inte är tillämplig under den inledande perioden. Enligt SRB har regeln i artikel 69.2 i denna förordning, enligt vilken förhandsbidragen ska fördelas så jämnt som möjligt över tiden till dess att målnivån uppnås, företräde framför det krav som följer av artikel 70.2 i förordningen, eftersom den förstnämnda regeln utgör en speciallag (lex specialis) i tidsmässigt hänseende (ratione temporis) i förhållande till det andra kravet, som däremot endast är en allmän lag (lex generalis).

92      I andra hand har SRB, såsom den preciserade vid förhandlingen, gjort gällande att regeln i artikel 70.2 i förordning nr 806/2014 om att taket på 12,5 procent inte får överskridas inte är absolut. Enligt SRB är det omöjligt att tillämpa denna regel samtidigt med det krav som följer av artikel 69.1 i denna förordning, enligt vilken SRB är skyldig att säkerställa att SRF uppnår sin slutliga målnivå, motsvarande minst 1 procent av de garanterade insättningarna, vid utgången av den inledande perioden. Denna omöjlighet beror främst på den dynamiska karaktären hos den slutliga målnivån, i den meningen att den kan komma att öka under den inledande perioden. För det fall att de garanterade insättningarna ökar, vilket leder till en ökning av den slutliga målnivån, och SRB underskattar beloppet för denna målnivå i början av den inledande perioden, hindrar en tillämpning av artikel 70.2 i förordning nr 806/2014 enligt dess ordalydelse SRB från att i efterhand justera de finansiella medel som ska samlas in till SRF, för att kompensera för denna underskattning. Det är emellertid svårt, för att inte säga omöjligt, för SRB att exakt förutse den slutliga målnivån, på grund av de risker som kan uppstå under den inledande perioden och som påverkar utvecklingen av de garanterade insättningarna. Mot bakgrund av dessa omständigheter och med beaktande av det mål av allmänt samhällsintresse som eftersträvas med SRF – det vill säga att bidra till den finansiella stabiliteten i Europeiska unionen – borde SRB ha prioriterat målet att uppnå den slutliga målnivån vid utgången av den inledande perioden, vilket innebär att det krav som föreskrivs i artikel 70.2 i förordning nr 806/2014 inte ska tillämpas eller att det ska tolkas flexibelt.

93      SRB har i detta avseende dessutom gjort gällande att om regeln om att det tak på 12,5 procent som föreskrivs i artikel 70.2 i förordning nr 806/2014 inte får överskridas var tillämplig under den inledande perioden och om den tillämpades strikt, så skulle det vara omöjligt för SRB att följa artikel 69.2 i nämnda förordning, enligt vilken det krävs dels att förhandsbidragen fördelas så jämnt som möjligt över tiden, dels att hänsyn tas till fasen i konjunkturcykeln och till den påverkan som procykliska bidrag kan få på institutens finansiella ställning. För att lösa spänningen mellan de två berörda bestämmelserna bör taket på 12,5 procent tolkas så, att det endast syftar till att på ett icke bindande sätt konkretisera kravet på att förhandsbidragen ska fördelas så jämnt som möjligt över tiden.

94      Parlamentet och rådet anser, i motsats till vad SRB i första hand har gjort gällande, att kravet i artikel 70.2 i förordning nr 806/2014, nämligen att taket på 12,5 procent inte får överskridas, är tillämpligt under den inledande perioden. De har emellertid anslutit sig till SRB:s andrahandsståndpunkt att detta krav inte är absolut och att det ska tolkas och tillämpas flexibelt mot bakgrund av huvudsyftet att SRF ska uppnå den slutliga målnivån vid utgången av den inledande perioden.

95      Tribunalen erinrar härvidlag om att enligt artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 ska de disponibla finansiella medlen i den gemensamma resolutionsfonden, vid utgången av den inledande perioden, uppgå till den årliga målnivån, vilken motsvarar minst 1 procent av alla garanterade insättningar i alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier.

96      Enligt artikel 69.2 i förordning nr 806/2014 ska förhandsbidragen under den inledande perioden fördelas så jämnt som möjligt över tiden fram till dess att den ovan i punkt 27 angivna slutliga målnivån uppnås, men med vederbörlig hänsyn till fasen i konjunkturcykeln och till den påverkan som procykliska bidrag kan få på de bidragande institutens finansiella ställning.

97      Vidare föreskrivs i artikel 70.2 första stycket i förordning nr 806/2014 att SRB ”varje år … [ska] beräkna de enskilda bidragen för att säkerställa att de bidrag som ska betalas in av alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier inte överstiger 12,5 % av målnivån”. I artikel 70.2 fjärde stycket i denna förordning tilläggs att ”[u]nder inga omständigheter får det sammanlagda beloppet av de enskilda bidragen från alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier … på årsbasis överstiga 12,5 % av målnivån”.

98      Vad för det första gäller tillämpningen i tiden av det i artikel 70.2 första och fjärde styckena i förordning nr 806/2014 föreskrivna kravet på ett tak på 12,5 procent, ska det erinras om att tribunalen redan har slagit fast att detta krav är tillämpligt under den inledande perioden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2021, ABLV Bank/SRB, T‑758/18, EU:T:2021:28, punkterna 68, 69 och 100).

99      Detta följer till att börja med av den tydliga ordalydelsen i artikel 69.2 i förordning nr 806/2014, i vilken det föreskrivs att förhandsbidragen ”[u]nder den inledande perioden” ska beräknas ”i enlighet med artikel 70” i denna förordning, eftersom en sådan hänvisning otvetydigt visar att alla krav som föreskrivs i sistnämnda bestämmelse, inbegripet det som föreskrivs i artikel 70.2 första och fjärde styckena, ska tillämpas under den inledande perioden.

100    Vidare preciseras i artikel 70.2 första stycket i förordning nr 806/2014 att SRB ska iaktta kravet på ett tak på 12,5 procent ”varje år”, utan att denna bestämmelses tillämpning i tiden på något sätt begränsas till perioden efter den inledande perioden.

101    Det finns inte heller någon annan bestämmelse i förordning nr 806/2014 som tyder på att kravet på ett tak på 12,5 procent inte är tillämpligt under den inledande perioden eller att SRB kan göra undantag från detta krav under denna period.

102    Slutligen bekräftas tolkningen att nämnda krav är tillämpligt under den inledande perioden av bakgrunden till förordning nr 806/2014.

103    Det framgår nämligen av punkt 4.3.2 i motiveringen och artikel 65.1 i Europeiska kommissionens förslag COM(2013) 520 final av den 10 juli 2013, som ledde till antagandet av förordning nr 806/2014, att kommissionen i sitt lagstiftningsförslag hade föreslagit att den inledande perioden för inrättandet av SRF skulle sträcka sig över tio år.

104    Under de följande stegen i lagstiftningsförfarandet föreslog rådet, såsom framgår av det interinstitutionella dokumentet av den 27 mars 2014 (8078/1/14 REV 1), som diskuterades vid förhandlingen, att de förhandsbidrag som ska betalas av alla auktoriserade institut på alla de deltagande medlemsstaternas territorier varje år skulle begränsas till 10 procent av den slutliga målnivån. När parlamentet och rådet under lagstiftningsförfarandet kom överens om att förkorta den inledande perioden till åtta år beslutade de samtidigt att höja det tak som föreskrivs i artikel 70.2 första och fjärde styckena i förordning nr 806/2014 till 12,5 procent.

105    Härav följer, vilket rådet för övrigt har bekräftat inom ramen för förevarande förfarande, att unionslagstiftaren har fastställt ett samband mellan det antal år som ingår i den inledande perioden och procentsatsen för det tak som fastställts i artikel 70.2 första och fjärde styckena i förordning nr 806/2014.

106    Av det ovan anförda följer att det i artikel 70.2 första och fjärde styckena i förordning nr 806/2014 föreskrivna taket på 12,5 procent är tillämpligt under den inledande perioden.

107    SRB medgav för övrigt själv att så är fallet i punkt 106 i bilaga III till det angripna beslutet, som innehåller dess bedömning av synpunkterna från de institut som deltog i samrådet om förhandsbidragen till SRF för år 2022, genom att precisera att den ”genom att tillämpa en koefficient på [en åttondel] av det totala beloppet för de aktuella insättningarna [iakttog] taket på 12,5 %”.

108    Vad för det andra gäller innehållet i kravet att tillämpa ett tak på 12,5 procent, erinrar tribunalen om att SRB, enligt artikel 70.2 första och fjärde styckena i förordning nr 806/2014, är skyldig att säkerställa att de bidrag som ska betalas av alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier inte överstiger 12,5 procent av den slutliga målnivå som föreskrivs i artikel 69.1 i förordning nr 806/2014.

109    Såsom bekräftas av förarbetena till förordning nr 806/2014 grundar sig artikel 69.1 i denna förordning på ett dynamiskt synsätt vad avser den slutliga målnivån, i den meningen att denna nivå ska fastställas med hänsyn till storleken på de garanterade insättningarna i slutet av den inledande perioden. I punkt 4.3.2 i motiveringen till sitt förslag COM(2013) 520 final av den 10 juli 2013, som ledde till antagandet av nämnda förordning, förklarade kommissionen att den slutliga målnivån skulle förbli dynamisk och öka om banksektorn utvecklades.

110    Behovet av att beakta utvecklingen av storleken på de garanterade insättningarna förklaras dessutom av syftet med att uppbära förhandsbidrag, vilket bland annat är att säkerställa att finanssektorn ger den gemensamma resolutionsmekanismen tillräckliga finansiella medel för att den ska kunna fullgöra sina uppgifter, såsom framgår av skäl 41 i förordning nr 806/2014 (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 113). Syftet med den gemensamma resolutionsmekanismen är bland annat, i enlighet med skäl 12 i förordningen, att i sin tur stärka institutens stabilitet i de deltagande medlemsstaterna och förhindra krisers spridningseffekter i icke-deltagande medlemsstater.

111    Det framgår härvidlag av punkt 4.3.2 i motiveringen till förslag COM(2013) 520 final att ju mer banksektorns storlek ökar över tiden, desto mer måste de finansiella medel som ska ställas till SRF:s förfogande öka. En uppskattning av denna storlek gör det således möjligt att förutse storleken på de finansiella medel som ska tillhandahållas SRF, så att denna fond, i händelse av en kris som påverkar banksektorn, kan användas för att finansiera resolutionsverktygen och på så sätt säkerställa att de tillämpas effektivt, i enlighet med artikel 76.1 i förordning nr 806/2014, jämförd med skäl 101 i samma förordning.

112    Inom ramen för artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 har unionslagstiftaren valt ett synsätt enligt vilket storleken på de garanterade insättningarna är tänkta att återspegla banksektorns storlek och således påverka beräkningen av de finansiella medel som ska ställas till SRF:s förfogande. I ett sådant perspektiv återspeglar en eventuell ökning av de garanterade insättningarna mellan början och slutet av den inledande perioden en ökning av banksektorns storlek, vilket innebär att de finansiella medel som SRF behöver också måste ökas i slutet av denna period.

113    Av ovanstående följer att beloppet för den slutliga målnivån, i förhållande till vilken taket på 12,5 procent är tillämpligt, bör fastställas på grundval av beloppet för de garanterade insättningarna i slutet av den inledande perioden, eftersom detta belopp inte med säkerhet kan vara känt förrän i slutet av denna period.

114    Eftersom beräkningen av förhandsbidragen enligt artiklarna 69 och 70 i förordning nr 806/2014 ska ske årligen med beaktande av den fastställda slutliga målnivå som ska uppnås vid utgången av den inledande perioden, varvid det fastställs en årlig målnivå vars belopp ska fördelas mellan instituten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 113), ankommer det på SRB att, för varje bidragsperiod, göra en så exakt uppskattning som möjligt av den slutliga målnivån mot bakgrund av de uppgifter som var tillgängliga vid tidpunkten för denna uppskattning (nedan kallad den prognostiserade slutliga målnivån).

115    Detta innebär att det är den prognostiserade slutliga målnivån som är avgörande för tillämpningen av taket på 12,5 procent.

116    När SRB beräknar förhandsbidragen under en viss bidragsperiod ska den följaktligen, i enlighet med artikel 70.2 första och fjärde styckena i förordning nr 806/2014, försäkra sig om att de förhandsbidrag som ska betalas av alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier inte överstiger 12,5 procent av den prognostiserade slutliga målnivån.

117    Denna slutsats påverkas inte av SRB:s, parlamentets och rådets argument att kravet på ett tak på 12,5 procent antingen inte ska tillämpas eller ska tolkas ”flexibelt”. SRB har i detta avseende i huvudsak gjort gällande att det är omöjligt för SRB att iaktta både detta tak och de krav som följer av artikel 69.1 och 69.2 i förordning nr 806/2014, enligt vilka SRB, för det första, ska se till att SRF uppnår sin slutliga målnivå på minst 1 procent av de garanterade insättningarna vid utgången av den inledande perioden och, för det andra, se till att förhandsbidragen fördelas så jämnt som möjligt över tiden fram till dess att den slutliga målnivån uppnås, men med vederbörlig hänsyn till fasen i konjunkturcykeln och till den påverkan som procykliska bidrag kan få på de bidragande institutens finansiella ställning. SRB, som stöds av parlamentet och rådet, har därav dragit slutsatsen att artikel 70.2 första och fjärde styckena i förordning nr 806/2014 ska tolkas mot bakgrund av artikel 69.2 i denna förordning, enligt vilken förhandsbidragen ska fördelas ”så jämnt som möjligt över tiden”, vilket enligt dem möjliggör en flexibel tolkning av kravet att tillämpa ett tak på 12,5 procent.

118    Tribunalen vill i detta sammanhang understryka att innebörden av artikel 70.2 första och fjärde styckena i förordning nr 806/2014 framgår otvetydigt av deras ordalydelse.

119    Det framgår av fast rättspraxis att en tolkning av en unionsbestämmelse mot bakgrund av dess sammanhang och syfte inte får leda till att bestämmelsens klara och precisa lydelse förlorar all ändamålsenlig verkan, eftersom den annars skulle vara contra legem och därmed oförenlig med de krav som följer av rättssäkerhetsprincipen. När innebörden av en unionsbestämmelse otvetydigt framgår av själva lydelsen av bestämmelsen, kan unionsdomstolen således inte avvika från denna tolkning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2023, Mensing, C‑180/22, EU:C:2023:565, punkt 34 och där angiven rättspraxis, och dom av den 16 juni 2021, Lucaccioni/kommissionen, T‑316/19, EU:T:2021:367, punkt 118 och där angiven rättspraxis).

120    Detta gäller i än högre grad artikel 70.2 första och fjärde styckena i förordning nr 806/2014, eftersom denna bestämmelse är formulerad i tvingande ordalag, vilket framgår av användningen av uttrycken ”[får inte överstiga] 12,5 % av målnivån” (första stycket) och ”[u]nder inga omständigheter får det sammanlagda beloppet av … bidragen … på årsbasis överstiga 12,5 % av målnivån” (fjärde stycket). I nämnda bestämmelse fastställs dessutom maximibeloppet just till 12,5 procent, genom att det upprepas två gånger, och utan undantag, vilket innebär att den myndighet som ansvarar för beräkningen av förhandsbidragen inte kan anpassa eller justera detta tak.

121    Under dessa omständigheter kan det inte med framgång göras gällande att artikel 70.2 första och fjärde styckena i förordning nr 806/2014, mot bakgrund av kravet i artikel 69.1 i samma förordning, kan tolkas så, att taket på 12,5 procent kan frångås eller att det endast är vägledande, med följden att SRB skulle kunna avvika från detta tak för att uppnå den slutliga målnivån.

122    Artikel 69.2 i förordning nr 806/2014, i vilken det bland annat föreskrivs att förhandsbidragen ska fördelas så jämnt som möjligt över tiden fram till dess att den slutliga målnivån uppnås, gör det inte heller möjligt att tolka det tak på 12,5 procent som föreskrivs i artikel 70.2 första och fjärde styckena i förordningen så, att det inte är bindande eller att det enbart är vägledande. Förutom att en sådan tolkning skulle strida mot den klara och precisa ordalydelsen i artikel 70.2 första och fjärde styckena i nämnda förordning, ska det nämligen understrykas att unionslagstiftaren, genom att i artikel 69.2 i samma förordning uttryckligen föreskriva att förhandsbidragen ska ”beräknas i enlighet med artikel 70”, själv tänkt sig en samtidig tillämpning av såväl taket på 12,5 procent som kravet att se till att förhandsbidragen fördelas så jämnt som möjligt över tiden. Det ska vidare påpekas att artikel 69.2 i förordning nr 806/2014 syftar till att se till att den ekonomiska bördan för instituten fördelas över tiden och detta på ett så enhetligt sätt som möjligt, för att undvika att denna börda varierar betydligt från ett år till ett annat och för att på detta sätt ta hänsyn till fasen i konjunkturcykeln och till den påverkan som procykliska bidrag kan ha på dessa instituts finansiella ställning. Artikel 70.2 första och fjärde styckena i denna förordning syftar däremot till att, för varje enskilt år, sätta ett tak för de bidrag som ska betalas av alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier. Härav följer att artikel 69.2 och artikel 70.2 första och fjärde styckena i förordning nr 806/2014 har skilda syften, även om de kompletterar varandra. Argumentet att artikel 69.2 i denna förordning talar för en ”flexibel” tolkning av det i artikel 70.2 första och fjärde styckena i nämnda förordning föreskrivna kravet på ett tak på 12,5 procent kan således inte godtas.

123    Denna slutsats gör sig än mer gällande, eftersom det, tvärtemot vad SRB har gjort gällande, inte är omöjligt att förena de krav som det erinrats om i punkt 117 ovan.

124    På grund av den inledande periodens längd och risken för oförutsebara händelser under denna period, grundar sig uppskattningen av den slutliga målnivån förvisso på en framåtblickande analys av utvecklingen av de garanterade insättningarna, vilken präglas av osäkerhet kring denna bedömning.

125    Beaktandet av sådan osäkerhet är emellertid en naturlig följd av de uppgifter som SRB har anförtrotts. Det ska i detta hänseende erinras om att SRB, i enlighet med artikel 7.1 i förordning nr 806/2014, är ansvarig för att säkerställa att den gemensamma resolutionsmekanismen fungerar på ett effektivt och konsekvent sätt. I detta syfte är det SRB:s ansvar att se till att den slutliga målnivån uppnås vid utgången av den inledande perioden, samtidigt som taket på 12,5 procent respekteras. Den framåtblickande karaktären hos SRB:s uppskattning av den slutliga målnivån innebär att SRB med tillräcklig försiktighet måste uppskatta utvecklingen av de garanterade insättningarna under hela den inledande perioden för att få tillgång till tillräckliga medel för att förena iakttagandet av taket på 12,5 procent med de krav som det erinras om i punkt 117 ovan.

126    Detta gäller i än högre grad eftersom den slutliga målnivån enligt artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 ska uppgå till ”minst” 1 procent av de garanterade insättningarna i slutet av den inledande perioden. Denna bestämmelse tvingar därför inte SRB att säkerställa att denna målnivå motsvarar exakt 1 procent av beloppet för de garanterade insättningarna, utan gör det möjligt för SRB att, på grundval av försiktiga prognoser, uppskatta utvecklingen av beloppet för de garanterade insättningarna på ett sådant sätt att målnivån uppnås, samtidigt som taket på 12,5 procent respekteras.

127    Det ska dessutom påpekas att kommissionen, vid utarbetandet av delegerad förordning 2017/747, även övervägde en samtidig tillämpning av taket på 12,5 procent och av de krav som följer av artikel 69.1 och 69.2 i förordning nr 806/2014, vilka det erinrats om i punkt 117 ovan. I delegerad förordning 2017/747, som enligt artikel 1 led 1 i densamma bland annat har till syfte att precisera de kriterier som ska användas för fördelningen över tiden av bidragen till SRF i enlighet med artikel 69.2 i förordning nr 806/2014, föreskrivs nämligen, i artikel 3.4 i denna delegerade förordning, att nivån på de årliga bidragen under en viss bidragsperiod bara får vara relativt sett lägre än genomsnittet för de årliga bidragen, ”beräknade i enlighet med artiklarna 69.1 och 70.2 i förordning … nr 806/2014”, om SRB verifierar att målnivån baserat på försiktiga prognoser kan nås vid utgången av den inledande perioden.

128    För det tredje ska tribunalen således pröva huruvida SRB i det angripna beslutet iakttog kravet på att tillämpa ett tak på 12,5 procent i enlighet med artikel 70.2 första och fjärde styckena i förordning nr 806/2014.

129    I detta hänseende framgår det till att börja med av skälen 45 och 60 i det angripna beslutet att SRB uppskattade den prognostiserade slutliga målnivån till 79 987 450 580 euro.

130    När SRB beräknade förhandsbidragen för bidragsperioden 2022 var den således skyldig att, i enlighet med artikel 70.2 första och fjärde styckena i förordning nr 806/2014 och på grundval av sin egen uppskattning av den slutliga målnivån, försäkra sig om att det förhandsbidrag som skulle betalas av alla institut auktoriserade i alla deltagande medlemsstater inte översteg 9 998 431 322,50 euro.

131    Såsom framgår av skäl 62 i det angripna beslutet, jämförd med punkt 124 i bilaga III till detta beslut och kolumnen ”Slutbelopp som meddelats för år 2022 (iii)” i tabellen på första sidan i bilaga II till beslutet, fastställde SRB den årliga målnivån för bidragsperioden 2022 till 14 253 573 821,46 euro, vilket belopp minskades till 13 675 366 302,18 euro efter bland annat avdrag enligt artikel 8.2 i genomförandeförordning 2015/81.

132    Tribunalen konstaterar följaktligen, såsom SRB för övrigt medgav vid förhandlingen, att SRB, i det angripna beslutet, fastställde beloppet för de förhandsbidrag som skulle betalas av alla institut auktoriserade i alla deltagande medlemsstater till ett belopp som översteg taket på 12,5 procent av den prognosticerade slutliga målnivån.

133    Härav följer att SRB har åsidosatt artikel 70.2 första och fjärde styckena i förordning nr 806/2014 och att talan således ska bifallas såvitt avser den andra grunden, utan att det är nödvändigt att pröva SRB:s åsidosättande av de övriga bestämmelser som sökanden har åberopat inom ramen för denna grund.

 Slutsats

134    Såsom framgår av punkterna 43 och 86 ovan bifaller tribunalen sökandens invändningar om rättsstridighet och förklarar att artikel 70.7 i förordning nr 806/2014 och genomförandeförordning 2015/81 och, för fullständighetens skull, artikel 8.1 g i denna genomförandeförordning inte är tillämpliga.

135    Härav följer att det angripna beslutet, vilket bland annat grundar sig på genomförandeförordning 2015/81 och, mer specifikt, på artikel 8.1 g i denna förordning, ska ogiltigförklaras i den del det avser sökanden.

136    Såsom framgår av punkt 133 ovan ska det angripna beslutet dessutom ogiltigförklaras på grund av att det strider mot artikel 70.2 första och fjärde styckena i förordning nr 806/2014, utan att det är nödvändigt att pröva sökandens övriga grunder och anmärkningar.

 Huruvida domens rättsverkningar ska begränsas i tiden

137    SRB har yrkat att tribunalen, för det fall det angripna beslutet ogiltigförklaras, ska låta verkningarna av beslutet bestå till dess att beslutet har ersatts eller i vart fall under en period på sex månader från den dag då domen har vunnit laga kraft, eftersom en sådan ogiltigförklaring skulle få allvarliga konsekvenser för den finansiella stabiliteten i bankunionen.

138    Vid förhandlingen preciserade SRB att för det fall tribunalen ogiltigförklarar det angripna beslutet på grund av att förordning nr 806/2014 eller genomförandeförordning 2015/81 är rättsstridig, ska verkningarna av detta beslut bestå under en period på sex månader från och med den dag då nya bestämmelser antas.

139    Parlamentet har i sistnämnda sammanhang, även det vid förhandlingen, hävdat att unionslagstiftaren behöver en period på i genomsnitt 15–20 månader för att anta en lagstiftningsakt när kommissionens förslag väl lagts fram.

140    Sökanden har bestritt SRB:s yrkanden och bland annat gjort gällande att SRB inte har angett något skäl som kan motivera varför sökanden ska behöva påverkas negativt av en ogiltigförklarad rättsakt i avvaktan på att ett nytt beslut antas.

141    Enligt artikel 264 andra stycket FEUF kan unionsdomstolen, om den anser det nödvändigt, ange vilka verkningar av en ogiltigförklarad akt som ska betraktas som bestående. När unionsdomstolen utövar sin behörighet enligt denna artikel ska den beakta rättssäkerhetsprincipen och andra allmänna eller enskilda intressen (se dom av den 25 februari 2021, kommissionen/Sverige, C‑389/19 P, EU:C:2021:131, punkt 72 och där angiven rättspraxis, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2008, Régie Networks, C‑333/07, EU:C:2008:764, punkt 122).

142    Artikel 264 andra stycket FEUF har i detta sammanhang tolkats så, att det är möjligt att behålla verkningarna av en ogiltigförklarad rättsakt under skälig tid, när detta är motiverat av rättssäkerhetsskäl, men även av skäl som syftar till att undvika avbrott eller tillbakagång i genomförandet av politik som förs eller stöds av unionen (se dom av den 27 januari 2021, Polen/kommissionen, T‑699/17, EU:T:2021:44, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

143    Såsom framgår av punkterna 43, 86 och 133 ovan ogiltigförklarar tribunalen det angripna beslutet utan att i förevarande mål konstatera något fel som påverkar sökandens skyldighet att betala ett förhandsbidrag för bidragsperioden 2022, såsom följer av artikel 2, artikel 67.4 och artikel 70.1 i förordning nr 806/2014.

144    Under dessa omständigheter, och i likhet med vad EU-domstolen slog fast i domen av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB (C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 177), skulle en ogiltigförklaring av det angripna beslutet, utan att det förordnas om att dess verkningar ska bestå, kunna inverka menligt på genomförandet av direktiv 2014/59, förordning nr 806/2014 och delegerad förordning 2015/63, vilka utgör en väsentlig del av bankunionen, som bidrar till stabiliteten i euroområdet och till den finansiella stabiliteten i unionen i dess helhet. Om SRB vore skyldig att med omedelbar verkan återbetala beloppet för sökandens förhandsbidrag och beloppen för andra instituts förhandsbidrag, såsom de institut som har väckt en liknande talan genom att åberopa samma grunder som de som har godtagits i förevarande mål, trots att dessa institut i princip fortfarande omfattas av skyldigheten att betala förhandsbidragen, skulle en sådan återbetalning nämligen riskera att beröva SRF de finansiella medel som kan visa sig nödvändiga för att säkerställa stabiliteten i euroområdet och den finansiella stabiliteten i unionen.

145    Ett avslag på begäran om att verkningarna av det angripna beslutet ska bestå skulle följaktligen riskera att undergräva målet om finansiell stabilitet och målet att skapa en ekonomisk och monetär union, såsom föreskrivs i artikel 3.4 FEU.

146    Under dessa omständigheter, och med beaktande av att ett av de skäl för ogiltigförklaring som tribunalen har konstaterat föreligga avser rättsstridigheten av artikel 70.7 i förordning nr 806/2014 och genomförandeförordning 2015/81, ska verkningarna av det angripna beslutet bestå i den del det avser sökanden till dess att de åtgärder som krävs för att följa förevarande dom har vidtagits, och detta inom en rimlig tidsfrist som inte får överstiga tolv månader från den dag då förevarande dom vinner laga kraft.

 Begäran om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet avseende frågan huruvida domens rättsverkningar ska begränsas i tiden

147    Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 5 mars 2024 begärde sökanden att den muntliga delen av förfarandet skulle återupptas. I denna begäran angav sökanden att den, efter förhandlingen den 8 februari 2024, fick kännedom om ett pressmeddelande från SRB av den 15 februari 2024, i vilket SRB angav att de tillgängliga finansiella medlen i SRF per den 31 december 2023 uppgick till 78 miljarder euro, medan den slutliga målnivån, motsvarande 1 procent av de garanterade insättningarna, uppgick till 75 miljarder euro. Enligt sökanden har SRF således ett överskott på 3 miljarder euro, vilket är relevant för tribunalens eventuella beslut att låta verkningarna av det angripna beslutet bestå för det fall beslutet ogiltigförklaras. När det gäller de institut som har väckt talan mot detta beslut genom att åberopa en grund som motsvarar den andra grunden i förevarande talan, gör nämnda överskott det nämligen möjligt att återbetala den del av dessa instituts förhandsbidrag som överstiger taket på 12,5 procent, utan att de tillgängliga finansiella medlen i SRF faller under den slutliga målnivån på 75 miljarder euro.

148    Enligt artikel 113.2 c i rättegångsreglerna får tribunalen besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas om en part begär detta med åberopande av omständigheter som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång och som parten inte hade möjlighet att göra gällande innan den muntliga delen av förfarandet avslutades.

149    Tribunalen konstaterar att den nya omständighet som sökanden har åberopat i vart fall inte kan ha ett avgörande inflytande på tribunalens avgörande.

150    Såsom sökanden själv har medgett saknar nämligen det pressmeddelande från SRB som nämns i punkt 147 ovan relevans för bedömningen av det angripna beslutets lagenlighet och prövningen av yrkandena i ansökan. Detta pressmeddelande är inte heller avgörande för frågan huruvida verkningarna av det angripna beslutet ska bestå. På denna punkt räcker det att påpeka att storleken på sökandens förhandsbidrag och storleken på förhandsbidragen från andra institut, såsom de som har väckt en liknande talan, med åberopande av samma grunder som de som godtagits i förevarande talan, under alla omständigheter riskerar att överstiga det belopp på 3 miljarder euro som sökanden har nämnt.

151    Sökandens ansökan om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet ska således avslås.

 Rättegångskostnader

152    Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökanden har yrkat att SRB ska bära sina rättegångskostnader och ersätta sökandens rättegångskostnader. Eftersom SRB har tappat målet, ska sökandens yrkande bifallas.

153    I enlighet med artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska parlamentet och rådet bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Gemensamma resolutionsnämndens (SRB) beslut SRB/ES/2022/18 av den 11 april 2022 om beräkning av förhandsbidragen till den gemensamma resolutionsfonden (SRF) för år 2022 ogiltigförklaras, i den del det avser Hypo Vorarlberg Bank AG.

2)      Verkningarna av beslut SRB/ES/2022/18 ska bestå i den del det avser Hypo Vorarlberg Bank till dess att SRB har vidtagit de åtgärder som krävs för att följa förevarande dom, och detta inom en rimlig tidsfrist som inte får överstiga tolv månader från den dag då förevarande dom vinner laga kraft.

3)      SRB ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Hypo Vorarlberg Banks kostnader.

4)      Europaparlamentet och Europeiska unionens råd ska bära sina respektive rättegångskostnader.

Kornezov De Baere Petrlík

Kecsmár Kingston

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 29 maj 2024.

Justitiesekreterare Ordförande

T. Henze, biträdande justitiesekreterare

*      Rättegångsspråk: tyska.