TRIBUNALENS DOM (åttonde avdelningen)
den 7 juni 2013 (*)
”EUGFJ – Garantisektionen – Avslut av räkenskaper – Utgifter som undantas från finansiering – Orimligt dröjsmål i kommissionens utvärdering av underrättelser som sänts i enlighet med artikel 5.2 i förordning (EEG) nr 595/91 – Artikel 32.5 i förordning (EG) nr 1290/2005 – Motiveringsskyldighet – Skälig tid”
I mål T‑267/07,
Republiken Italien, företrädd av G. Aiello och S. Fiorentino, avvocati dello Stato,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av C. Cattabriga och F. Erlbacher, båda i egenskap av ombud,
svarande,
angående en talan om delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2007/327/EG av den 27 april 2007 om granskning och godkännande av räkenskaperna för medlemsstaternas utbetalningsställen beträffande utgifter som finansieras av garantisektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) avseende räkenskapsåret 2006 (EUT L 122, s. 51),
meddelar
TRIBUNALEN (åttonde avdelningen),
sammansatt av ordföranden L. Truchot, samt domarna M. E. Martins Ribeiro och A. Popescu (referent),
justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 18 april 2012,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
1 I rådets förordning (EEG) nr 729/70 av den 21 april 1970 om finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken (EGT L 94, s. 13; svensk specialutgåva, område 3, volym 3, s. 23), i dess senaste lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1287/95 av den 22 maj 1995 (EGT L 125, s. 1) fastställs allmänna bestämmelser för finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Rådets förordning (EG) nr 1258/1999 av den 17 maj 1999 om finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken (EGT L 160, s. 103) har ersatt förordning nr 729/70 med avseende på utgifter som verkställts mellan den 1 januari 2000 och den 16 oktober 2006.
2 Enligt artiklarna 1.2 b och 3.1 i förordning nr 729/70 samt 1.2 b och 2.2 i förordning nr 1258/1999 ska garantisektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ), inom ramen för den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna, finansiera interventioner som görs i enlighet med Europeiska unionens bestämmelser i syfte att stabilisera dessa marknader.
3 Enligt artiklarna 5.2 c i förordning nr 729/70 och 7.4 i förordning nr 1258/1999 ska Europeiska gemenskapernas kommission besluta om vilka utgifter som inte ska omfattas av unionsfinansiering om den finner att utgifterna inte har verkställts i överensstämmelse med unionsbestämmelserna.
4 Enligt artiklarna 8.1 i förordning nr 729/70 och 8.1 i förordning nr 1258/1999 ska medlemsstaterna i enlighet med nationella bestämmelser i lagar och andra författningar vidta de åtgärder som är nödvändiga för att försäkra sig om att transaktioner som finansieras av fonden verkligen äger rum och att de genomförs korrekt, för att förhindra och ingripa mot oegentligheter och driva in belopp som förlorats till följd av oegentligheter eller försumlighet.
5 Enligt artiklarna 8.2 i förordning nr 729/70 och 8.2 i förordning nr 1258/1999 ska, om en fullständig indrivning inte kan åstadkommas, de ekonomiska följderna av oegentligheter eller försumlighet bäras av unionen, med undantag för följderna av sådana oegentligheter eller sådan försumlighet som kan tillskrivas medlemsstaternas myndigheter eller andra organ.
6 Förordning nr 1258/1999 har upphävts och ersatts av rådets förordning (EG) nr 1290/2005 av den 21 juni 2005 om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken (EUT L 209, s. 1).
7 Artikel 32.3 i förordning nr 1290/2005 har följande lydelse: ”När medlemsstaterna enligt artikel 8.1 c iii lämnar in årsräkenskaperna skall de överlämna en sammanfattande redovisning av de förfaranden för återkrav som har inletts med anledning av oegentligheter, och de skall även lämna uppgifter om vilka belopp som ännu inte drivits in, fördelade på administrativa och/eller rättsliga förfaranden och på år som motsvarar det första administrativa eller rättsliga konstaterandet av oegentligheten.” Där anges vidare att ”[m]edlemsstaterna skall låta kommissionen ta del av detaljerade uppgifter om de enskilda indrivningsförfarandena och om vilka enskilda belopp som ännu inte har kunnat drivas in.”
8 Artikel 32.5 i förordning nr 1290/2005 har följande lydelse:
ˮOm ingen indrivning har ägt rum inom fyra år efter det datum då det första administrativa eller rättsliga konstaterandet gjordes eller inom åtta år, i de fall då indrivningen ingår i ett rättsligt förfarande i det nationella rättsväsendet, skall de ekonomiska följderna av den uteblivna indrivningen bäras till 50 % av den berörda medlemsstaten och till 50 % av gemenskapsbudgeten.
Den berörda medlemsstaten skall separat i den sammanfattande redovisning som avses i punkt 3 första stycket ange vilka belopp som inte har drivits in inom den tid som avses i första stycket i den här punkten.
Fördelningen av den ekonomiska börda som följer av utebliven indrivning enligt första stycket skall tillämpas utan att det påverkar den berörda medlemsstatens skyldighet att fullfölja indrivningsförfarandena enligt artikel 9.1 i denna förordning. De belopp som drivs in på detta sätt skall gottskrivas [Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ)] till 50 %, efter tillämpning av det avdrag som föreskrivs i punkt 2 i den här artikeln.
Om det i indrivningsförfarandena i en avslutande administrativ eller rättslig handling konstateras att inga oegentligheter har förekommit, får den berörda medlemsstaten till EGFJ som utgift ta upp den ekonomiska belastning som den fått bära enligt första stycket.
Om det dock av skäl som inte kan tillskrivas den berörda medlemsstaten inte har kunnat ske någon indrivning inom de tidsfrister som anges i första stycket och om det belopp som skall indrivas överstiger en miljon [euro] får kommissionen på begäran av medlemsstaten utsträcka tidsfristerna med upp till 50 % av de ursprungliga tidsfristerna.ˮ
9 Enligt artikel 32.6 i förordning nr 1290/2005 får medlemsstaterna ”[i] väl motiverade fall … besluta att inte fullfölja indrivningen”. I bestämmelsen preciseras att ett sådant beslut får fattas endast i följande fall:
ˮa) Om redan åsamkade och förväntade kostnader för indrivningen tillsammans överstiger den summa som skall drivas in.
b) Om det visar sig omöjligt att genomföra indrivning därför att gäldenären eller de personer som är juridiskt ansvariga för oegentligheten är oförmögna att betala, vilket har fastställts enligt den berörda medlemsstatens nationella lagstiftning.ˮ
10 I artikel 32.6 i förordning nr 1290/2005 anges vidare att ˮ[d]en berörda medlemsstaten … i den sammanfattande redovisning som avses i punkt 3 första stycket separat [skall ] ange de belopp för vilka den beslutat att inte genomföra indrivning och skälen för detta beslut.ˮ
11 Artikel 32.8 i förordning nr 1290/2005 har följande lydelse:
”Efter att ha tillämpat förfarandet i artikel 31.3 får kommissionen i följande fall besluta att från gemenskapsfinansiering undanta belopp som belastats gemenskapsbudgeten:
a) Med tillämpning av punkterna 5 och 6 i den här artikeln, om kommissionen konstaterar att oegentligheter eller utebliven indrivning beror på oegentligheter eller försummelser som kan tillskrivas en medlemsstats statsförvaltning eller något annat offentligt organ.
b) Med tillämpning av punkt 6 i den här artikeln, om kommissionen bedömer att den motivering som medlemsstaten lämnar inte utgör tillräckligt underlag för beslutet att avbryta indrivningsförfarandet.ˮ
12 Enligt artikel 16 i förordning nr 729/70 jämförd med artiklarna 20 i förordning nr 1258/1999 och 47 i förordning nr 1290/2005 ska förordning nr 729/70 tillämpas på utgifter som medlemsstaterna verkställt mellan den 1 januari 1971 och den 31 december 1999, medan förordning nr 1258/1999 ska tillämpas på utgifter som verkställts mellan den 1 januari 2000 och den 16 oktober 2006.
13 Enligt artikel 49 tredje stycket andra strecksatsen i förordning nr 1290/2005 ska, bland annat, artikel 32 i denna förordning tillämpas för de oegentligheter som har anmälts enligt artikel 3 i rådets förordning (EEG) nr 595/91 av den 4 mars 1991 om oriktigheter och återvinning av belopp som felaktigt har utbetalats i samband med finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken och om organisationen av ett informationssystem på detta område och om upphävande av förordning (EEG) nr 283/72 (EGT L 67, 14.3.1991, s. 11) och för vilka fullständig indrivning ännu inte hade gjorts den 16 oktober 2006.
14 I artikel 3 i förordning nr 595/91 föreskrivs följande:
”1. Under de två månader som följer efter utgången av varje kvartal skall medlemsstaterna till kommissionen översända en förteckning över de oriktigheter som har varit föremål för inledande administrativa eller rättsliga undersökningar.
I detta syfte skall de så långt möjligt lämna uppgifter om följande:
– Den bestämmelse som har överträtts.
– Utgiftens art och belopp. I fall då ingen utbetalning har skett, de belopp som skulle ha utbetalats felaktigt om oriktigheten inte hade upptäckts[, utom i de fall där näringsidkaren är skyldig till ett misstag eller ett förbiseende som upptäcks innan betalning sker och som inte leder till en administrativ eller rättslig påföljd*]. [*Tillägget inom hakparentes är här översatt från franskan och återfinns inte i den svenska språkversionen av artikeln. Övers. anm.]
– Vilka gemensamma marknadsorganisationer och vilken eller vilka produkter eller vilken åtgärd som berörs.
– Den period eller det datum då oriktigheten begicks.
– Det tillvägagångssätt som använts i samband med oriktigheten.
– Det sätt på vilket oriktigheten upptäcktes.
– De nationella myndigheter eller organ som har konstaterat oriktigheten.
– De finansiella konsekvenserna och möjligheterna till återvinning.
– Datum för och källan till den första uppgift som ledde till misstanken om att en oriktighet förelåg.
– Det datum då oriktigheten konstaterades.
– I tillämpliga fall de berörda medlemsstaterna och tredje länderna.
– Identiteten på de inblandade fysiska och juridiska personerna, utom i fall då sådana uppgifter är oväsentliga för bekämpandet av oriktigheter med hänsyn till arten av den aktuella oriktigheten.
– …ˮ
15 I artikel 5.1 i förordning nr 595/91 anges följande: ”Under de två månader som följer efter utgången av varje kvartal skall medlemsstaterna underrätta kommissionen om sådana oriktigheter samt om de förfaranden som inletts till följd av de oriktigheter som man har anmält tidigare i enlighet med artikel 3 och om viktiga förändringar som de resulterat i …”. I artikel 5.2 i denna förordning föreskrivs följande: ”Om en medlemsstat anser att ett belopp inte kan, eller inte förväntas kunna, återvinnas i sin helhet skall den i en särskild underrättelse informera kommissionen om det belopp som inte återvunnits och skälen till varför beloppet enligt medlemsstatens mening bör bäras av gemenskapen eller av medlemsstaten.ˮ Vidare anges att ˮ[d]enna information skall vara tillräckligt detaljerad för att ge kommissionen möjlighet att fatta beslut om vem som skall bära de finansiella konsekvenserna i enlighet med artikel 8.2 i förordning nr 729/70” och att ” [d]etta beslut skall fattas i enlighet med förfarandet i artikel 5 i samma förordning.”
16 Tillämpningsföreskrifter för förfarandet för avslut av EUGFJ:s räkenskaper fastställs i kommissionens förordning (EG) nr 1663/95 av den 7 juli 1995 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 729/70 i fråga om förfarandet för avslutande av räkenskaperna för garantisektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) (EGT L 158, s. 6), i dess senaste lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 465/2005 av den 22 mars 2005 (EUT L 77, s. 6).
17 I artikel 8.1 och 8.2 i förordning nr 1663/95 föreskrivs följande:
”1. Om kommissionen efter en undersökning anser att utgifterna har verkställts på ett sätt som strider mot gemenskapsreglerna skall den meddela den berörda medlemsstaten sina iakttagelser och ange vilka korrigeringsåtgärder som skall vidtas för att säkerställa att reglerna följs i framtiden.
Meddelandet skall innehålla en hänvisning till den här förordningen. Medlemsstaten skall besvara meddelandet inom två månader, och kommissionen får ändra sin ståndpunkt på grundval av svaret. Kommissionen får i berättigade fall bevilja en förlängning av denna svarsperiod.
Efter utgången av den tillåtna svarstiden skall kommissionen kalla till en bilateral diskussion och de båda parterna försöka nå en överenskommelse om vilka åtgärder som skall vidtas samt om hur allvarlig överträdelsen skall anses vara och hur stor ekonomisk skada den kan anses ha orsakat Europeiska gemenskapen. Efter denna diskussion och efter ett eventuellt senaste datum för inlämning av kompletterande uppgifter som kommissionen har fastställt i samråd med medlemsstaten, eller, om medlemsstaten inte godtar kallelsen till diskussion inom en tidsfrist som skall fastställas av kommissionen, efter den tidsfristens utgång, skall kommissionen formellt meddela medlemsstaten sina slutsatser med hänvisning till kommissionens beslut 94/442/EG. Utan att detta påverkar bestämmelserna i denna punkt fjärde stycket skall meddelandet innehålla en uppskattning av de utgifter kommissionen planerar att utesluta enligt artikel 5.2 c i förordning … nr 729/70.
Medlemsstaten skall snarast underrätta kommissionen om vilka åtgärder som har vidtagits för att säkra att gemenskapsreglerna följs och från vilket datum de tillämpas. Kommissionen skall i förekommande fall fatta ett eller flera beslut enligt artikel 5.2 c i förordning … nr 729/70 för att till och med det datum då korrigeringsåtgärderna började tillämpas utesluta de utgifter som berörs av överträdelsen av gemenskapsreglerna.
2. De beslut som avses i artikel 5.2 c i förordning … nr 729/70 skall fattas efter det att eventuella rapporter som upprättats av förlikningsorganet har granskats enligt bestämmelserna i beslut 94/442/EG.ˮ
Bakgrund till tvisten
18 År 2003 upprättade kommissionen en arbetsgrupp för indrivning (nedan kallad arbetsgruppen) bestående av tjänstemän från Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) och Generadirektoratet för Jordbruk (GD Jordbruk). Arbetsgruppens uppgift bestod i att granska de handlingar avseende oegentligheter som medlemsstaterna anmält i enlighet med artikel 3 i förordning nr 595/91 före den 1 januari 1999 och beträffande vilka de utbetalda beloppen inte drivits in fullständigt. Arbetsgruppen hade vidare till uppgift att kontrollera att de nationella myndigheterna iakttog sina skyldigheter enligt artikel 8 i förordning nr 729/70 eller i förekommande fall enligt artikel 8 i förordning nr 1258/1999. Arbetsgruppens arbete omfattade bland annat kontroll av de italienska utbetalningsställena Agenzia per le erogazioni in agricoltura (AGEA) (kontor för beviljande av stöd inom jordbrukssektorn) och Servizio autonomo interventi nel settore agricolo (SAISA) (självständigt interventionsorgan inom jordbrukssektorn).
19 Ett stort antal oegentligheter omfattades av arbetsgruppens uppdrag. Det var fråga om omkring 4 200 ärenden, vilka motsvarade ett totalbelopp på 1,2 miljardereuro. Arbetsgruppen beslutade därför att i ett första skede granska förfaranden avseende oegentligheter som översteg 500 000 euro och att bedöma ärenden som avsåg lägre belopp i ett andra skede.
20 När arbetsgruppens arbete med de ärenden som avsåg belopp på mer än 500 000 euro var avslutat, antog kommissionen beslut 2006/678/EG av den 3 oktober 2006 om de finansiella följder som ska fastställas i vissa oegentlighetsärenden i samband med avslutandet av räkenskaperna för garantisektionen vid EUGFJ (EUT L 278, s. 24), i enlighet med det förfarande för avslut av räkenskaper som fastställs i förordning (EG) nr 1663/95.
21 De särskilda skälen för de av kommissionen genomförda finansiella korrigeringarna sammanfattades i rapporten AGRI‑2006-62645-01-00 angående resultaten av kontroller i samband med avslutandet av räkenskaperna för garantisektionen vid EUGFJ i enlighet med artikel 5.2 c i förordning nr 729/70 och artikel 7.4 i förordning nr 1258/1999 beträffande indrivning av felaktiga utbetalningar.
22 I ovannämnda rapport konstaterade kommissionen, vad avsåg en första grupp bestående av 157 ärenden om oegentligheter, att de italienska myndigheterna inte fullt ut hade iakttagit den omsorgsplikt som föreskrivs i artikel 8 i förordning nr 729/70 och artikel 8 i förordning nr 1258/1999 samt att de med beaktande av denna försumlighet skulle bära samtliga kostnader för att felaktigt utbetalda belopp inte hade drivits in och att dessa kostnader uppgick till 310 849 495,98 euro. Beträffande en andra grupp ärenden angav kommissionen att de nationella myndigheternas agerande inte gav anledning till några anmärkningar från densamma. Beträffande vissa av dessa ärenden, i vilka det ansågs omöjligt att driva in belopp som utbetalats felaktigt, borde EUGFJ bära samtliga motsvarande kostnader. Kommissionens beslut sköts på framtiden vad slutligen beträffar en tredje grupp ärenden, i vilka det fortfarande ansågs möjligt att driva in de ifrågavarande beloppen. Det var nämligen ännu inte möjligt att låta EUGFJ bära de ekonomiska följderna av att de ifrågavarande beloppen inte hade drivits in.
23 Republiken Italien väckte talan vid tribunalen genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 11 december 2006 och yrkade att beslut 2006/678 delvis skulle ogiltigförklaras, i den mån det innebar att gemenskapsfinansiering inte skulle ske och att den italienska budgeten skulle bära de ekonomiska följderna av 105 ärenden om oegentligheter. Tribunalen ogillade denna talan genom dom av den 12 september 2012 i mål T‑394/06, Italien mot kommissionen.
24 Den 27 april 2007 antog kommissionen beslut 2007/327/EG om granskning och godkännande av räkenskaperna för medlemsstaternas utbetalningsställen beträffande utgifter som finansieras av garantisektionen vid EUGFJ avseende räkenskapsåret 2006 (EUT L 122, s. 51) (nedan kallat det angripna beslutet). Enligt detta beslut skulle Republiken Italien, med stöd av artikel 32.5 i förordning nr 1290/2005, bära 50 procent av den ekonomiska bördan avseende de belopp som utbetalats felaktigt i enlighet med denna medlemsstats anmälningar enligt artikel 3 i förordning nr 595/91 och inte hade drivits in fullständigt den 16 oktober 2006. Bland dessa utbetalningar fanns oegentligheter som översteg 500 000 euro, vilka Republiken Italien hade anmält i enlighet med artikel 3 i förordning nr 595/91 före den 1 januari 1999, och vilka, i avvaktan på att förfarandet för indrivning avslutades, inte hade kunnat omfattas av beslut 2006/678. Bland utbetalningarna fanns även ärenden som avsåg belopp som understeg tröskelvärdet 500 000 euro och som arbetsgruppen hade granskat i arbetets andra skede.
Förfarandet och parternas yrkanden
25 Republiken Italien väckte denna talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 9 juli 2007.
26 På grund av ändring i sammansättningen av tribunalens avdelningar förordnades referenten att tjänstgöra på åttonde avdelningen. Förevarande mål tilldelades följaktligen denna avdelning.
27 På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (åttonde avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet.
28 Vid förhandlingen den 18 april 2012 utvecklade parterna sin talan och svarade på tribunalens frågor.
29 Republiken Italien har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet till den del det innebär att Republiken Italien ska bära 50 procent av de ekonomiska följderna av att indrivning inte skett i vissa fall av oegentligheter eller försumlighet som avses i talan, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
30 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta Republiken Italien att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
31 Republiken Italien har åberopat två grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 8 i förordning nr 1663/95 och artikel 5.2 i förordning nr 595/91 samt av motiveringsskyldigheten. Sökanden har som andra grund gjort gällande att artikel 8.2 i förordning nr 729/70, artikel 8.2 i förordning nr 1258/1999 och motiveringsskyldigheten åsidosatts.
Huruvida artikel 8 i förordning nr 1663/95, artikel 5.2 i förordning nr 595/91 och motiveringsskyldigheten har åsidosatts
32 Den första grunden sönderfaller i två delar. Den första delgrunden avser oegentligheter avseende belopp som överstiger 500 000 euro och den andra delgrunden avser oegentligheter som understiger detta belopp.
Oegentligheter avseende belopp som överstiger 500 000 euro
33 Republiken Italien har ifrågasatt den omständigheten att kommissionen inom ramen för beslut 2006/678 inte fattade något formellt beslut avseende sju ärenden om oegentligheter avseende belopp som översteg 500 000 euro. Det är härvid fråga om följande ärenden: Ilca SpA [IT/1989/003 (S)], Eurofeed SpA [IT/1991/003 (S)], Italtrading Srl (IT/1994/001), Codelme Srl (IT/1996/001), Codelme Srl (IT/1997/014), Europa Vini Srl (IT/1998/003) och Italsemole Srl (IT/1996/018) (nedan kallade de sju ärendena om oegentligheter avseende belopp som överstiger 500 000 euro).
34 Att kommissionens beslut omotiverat försenades medförde att sju fall av oegentligheter avseende belopp som överstiger 500 000 euro inte kunde avslutas innan det angripna beslutet antogs. Detta innebar att Republiken Italiens budget belastades med 50 procent av kostnaderna. Kommissionen förfogade under en rimlig tidsfrist över samtliga upplysningar som var nödvändiga för att avgöra huruvida den skulle beakta att de belopp som omfattades av oegentligheterna inte kunde drivas in fullständigt och om de skulle bäras av gemenskapens eller medlemsstatens budget. Eftersom kommissionen inte agerade på det sättet, gav den inte de italienska myndigheterna möjlighet att eventuellt göra gällande sina rättigheter vid domstol.
35 I artikel 8.1 första stycket i förordning nr 1663/95 föreskrivs att medlemsstaten ska besvara kommissionens meddelande om resultatet av en undersökning inom två månader. Enligt Republiken Italien borde kommissionen iaktta samma tvåmånadersfrist när den yttrar sig över underrättelser enligt artikel 5.2 i förordning nr 595/91.
36 Republiken Italien har anfört att det förhållandet att en specifik tidsfrist inte anges i artikel 5.2 i förordning nr 595/91 under alla omständigheter inte innebär att en skälig tidsfrist inom de gränser som anges i rättspraxis får överskridas. Denna tidsfrist hade emellertid överskridits med stor marginal när kommissionen antog beslut 2006/678.
37 I sin replik har Republiken Italien preciserat att denna grund kan tas upp till sakprövning i sin helhet, eftersom intresset av att anmärka mot att ärenden avseende belopp som överstiger 500 000 euro inte togs med i beslut 2006/678 blev konkret först när dessa ärenden togs med i det angripna beslutet. Att de ifrågavarande ärendena inte togs med i beslut 2006/678 innebar enligt den italienska regeringen nämligen inte med nödvändighet att dessa ärenden skulle tas med i det angripna beslutet, utan det var endast ett av villkoren för att detta skulle ske. Kommissionen hade under tiden kunnat omdefiniera de aktuella ärendena, eller glömma bort dem, vilket den italienska regeringen inte skulle ha haft någon anledning att klaga på.
38 Republiken Italien har vidare hävdat att det angripna beslutet är bristfälligt motiverat, eftersom kommissionen inte förklarade varför de sju ärendena om oegentligheter avseende belopp som överstiger 500 000 euro inte hade behandlats i beslut 2006/678 och inte motiverade varför det angripna beslutet antogs sent. Republiken Italien fick nämligen först i samband med förevarande talan kännedom om skälen till att kommissionen inte hade antagit något beslut avseende de sju ärendena om oegentligheter avseende belopp som överstiger 500 000 euro. Kommissionens förklaring i svaromålet är inte endast en efterhandsmotivering till det angripna beslutet, vilken saknar relevans för bedömningen av huruvida detta varit lagenligt, utan dessutom otillräcklig för att klargöra skälen till beslutet. Eftersom begreppen ”fullständig indrivning kan inte åstadkommas” och ”pågående förfarande” är rättsliga begrepp, kunde kommissionen inte nöja sig med att konstatera att det eller det förfarandet fortfarande pågick. Den borde ha visat av vilka skäl den ansåg att det fortfarande var möjligt att driva in de aktuella beloppen.
39 Kommissionen har inledningsvis hävdat att Republiken Italiens första ogiltighetsgrund i realiteten riktar sig mot beslut 2006/678 och inte mot det angripna beslutet. Kommissionen anser att talan därför inte kan prövas på denna delgrund.
40 Tribunalen ska således pröva huruvida talan kan prövas på denna del av den första grunden.
41 Republiken Italien har i huvudsak kritiserat att kommissionen, i samband med beslut 2006/678, inte fattade något formellt beslut med avseende på de sju ärendena om oegentligheter avseende belopp som överstiger 500 000 euro. Republiken Italien anser att kommissionen borde ha iakttagit en tvåmånadersfrist eller i vart fall en skälig tidsfrist när den yttrade sig över Italiens underrättelser enligt artikel 5.2 i förordning nr 595/91. Den tidsfristen överskreds emellertid betydligt när kommissionen antog beslut 2006/678.
42 Tribunalen finner att det inte med framgång kan göras gällande att Republiken Italiens argument i detta avseende inte riktar sig mot beslut 2006/678. Det framgår direkt av avfattningen av ansökan och repliken att Republiken Italiens argument inte avser huruvida det angripna beslutet är lagenligt, utan huruvida beslut 2006/678 är det.
43 Det är visserligen riktigt att de sju ärendena om oegentligheter avseende belopp som överstiger 500 000 euro inte skulle ha tagits med i det angripna beslutet om de hade behandlats i beslut 2006/678. Beslut 2006/678 är emellertid inte föremål för förevarande tvist. Argumenten mot detta beslut kan därför inte leda till ogiltigförklaring av det angripna beslutet och är således i förevarande fall verkningslösa.
44 Tribunalen finner i likhet med kommissionen att om den italienska regeringen hade för avsikt att klandra kommissionen för att den inte inom rimlig tid hade antagit ett uttryckligt och lämpligt motiverat beslut om de sju ärendena om oegentligheter avseende belopp som överstiger 500 000 euro, hade den möjlighet att uppmana kommissionen att avgöra dessa ärenden och att eventuellt väcka talan i enlighet med artikel 232 andra stycket EG, för att en unionsdomstol skulle avgöra huruvida kommissionen hade gjort sig skyldig till passivitet.
45 Republiken Italiens argument ska under dessa förhållanden förkastas på den grunden att det är verkningslöst, och inte för att det inte kan prövas i sak.
46 I fråga om argumentet att det angripna beslutet är bristfälligt motiverat, erinrar tribunalen om att det av den motivering som krävs enligt artikel 253 EG klart och tydligt ska framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att unionsdomstolen kan utföra sin prövning (se domstolens dom av den 14 juli 2005 i mål C‑26/00, Nederländerna mot kommissionen, REG 2005, s. I‑6527, punkt 113, och förstainstansrättens dom av den 19 juni 2009 i mål T‑48/04, Qualcomm mot kommissionen, REG 2009, s. II‑2029, punkt 174 och där angiven rättspraxis).
47 Det framgår av skäl 11 i det angripna beslutet att enligt artikel 32.5 i förordning nr 1290/2005 ska de ekonomiska följderna av att indrivning uteblivit efter oegentligheter bäras till 50 procent av den berörda medlemsstaten och till 50 procent av gemenskapsbudgeten, om ingen indrivning har ägt rum inom fyra år efter den dag då det första administrativa eller rättsliga konstaterandet av oegentligheterna gjordes, eller inom åtta år i de fall då indrivningen ingår i ett rättsligt förfarande i det nationella rättsväsendet.
48 Kommissionens förordning (EG) nr 885/2006 av den 21 juni 2006 om tillämpningsföreskrifter för förordning (EG) nr 1290/2005 när det gäller godkännande av utbetalningsställen och andra organ och avslutande av räkenskaperna för EGFJ och EJFLU (EUT L 171, s. 90) är tillämplig från och med den 16 oktober 2006. I artikel 11.1–11.3 i denna förordning föreskrivs i huvudsak samma förfarande som det som föreskrevs i artikel 8 i förordning nr 1663/95. Eftersom medlemsstaterna i enlighet med förordning nr 885/2006 anmälde de oegentligheter för vilka en fullständig indrivning inte hade genomförts den 16 oktober 2006, anges i det ovannämnda skälet att kommissionen på grundval av dessa upplysningar ska fatta beslut om de ekonomiska följderna av att belopp som motsvarar oegentligheter som är äldre än fyra respektive åtta år inte har drivits in.
49 Republiken Italien kunde således, på grundval av detta skäl i det angripna beslutet, få kännedom om skälen till att kommissionen beslutade att denna medlemsstat skulle bära 50 procent av de ekonomiska följderna av att indrivning inte hade skett.
50 Argumentet är under alla omständigheter verkningslöst om Republiken Italien syftar till att göra gällande att beslut 2006/678 är bristfälligt motiverat i den mån det inte framgår av vilken anledning de sju ärendena om oegentligheter avseende belopp som överstiger 500 000 euro inte behandlades i detta. Det förhållandet att beslut 2006/678 eventuellt är bristfälligt motiverat kan nämligen inte medföra en ogiltigförklaring av det angripna beslutet.
51 Kommissionens beslut om avslut av räkenskaperna för EUGFJ fattas på grundval av en sammanfattande rapport och en skriftväxling mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten (domstolens dom av den 14 mars 2002 i mål C‑132/99, Nederländerna mot kommissionen, REG 2002, s. I‑2709, punkt 39). Under dessa förhållanden ska motiveringen av sådana beslut anses vara tillräcklig då den stat till vilken beslutet riktar sig har varit nära knuten till förfarandet för att utarbeta beslutet, och har haft kännedom om skälen till varför kommissionen ansåg att EUGFJ inte skulle belastas med det omtvistade beloppet (domstolens dom av den 21 mars 2002 i mål C‑130/99, Spanien mot kommissionen, REG 2002, s. I‑3005, punkt 126).
52 I likhet med kommissionen finner tribunalen att den sammanfattande rapporten AGRI‑2006-62645-01-00, som nämnts ovan i punkt 21, innehåller en detaljerad motivering av de korrigeringar som gjordes i beslut 2006/678. I punkt 4 i detta beslut, under rubriken ”Rapport om beslut avseende de ekonomiska följderna av att belopp som står i samband med oegentligheter inte har drivits in”, angav kommissionen tydligt att den hade konstaterat att förfaranden för indrivning i vissa ärenden avseende oegentligheter som begåtts före år 1999 fortfarande pågick vid de nationella domstolarna, trots att de nationella myndigheterna fram tills dess hade agerat med erforderlig snabbhet. Kommissionen ansåg då att det inte längre var möjligt att avsluta dessa ärenden. Det motsvarande beloppet skulle nämligen inte bäras av gemenskapsbudgeten, eftersom indrivning fortarande var möjlig, och de skulle inte heller bäras av medlemsstatens budget, eftersom de nationella myndigheterna inte hade varit försumliga. Kommissionen drog slutsatsen att det var lämpligt att invänta utgången i de pågående nationella målen för att avgöra de ekonomiska följderna av att indrivning eventuellt inte skulle ske och ärendena undantogs därför från tillämpningsområdet för beslut 2006/678.
53 Argumentet avseende bristfällig motivering av det angripna beslutet kan således inte godtas och är i alla händelser verkningslöst i den mån det avser bristfällig motivering av beslut 2006/678.
54 Mot bakgrund av vad som ovan anförts kan talan inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.
Oegentligheter avseende belopp som understiger 500 000 euro
55 Republiken Italien har hänvisat till oegentligheter avseende belopp som understiger 500 000 euro och som avslutats genom det angripna beslutet samt har hävdat att föremålet för detta beslut påverkades av att kommissionen utan någon motivering sköt upp besluten i dessa ärenden under längre tid än vad som var skäligt. I svaromålet medgav kommissionen dessutom att det inte verkade nödvändigt att de italienska myndigheterna klarlade dessa ärenden ytterligare och att de hade överlämnats till arbetsgruppen endast för att effektivisera förfarandet. På grund av den helt omotiverade förseningen kom de aktuella ärendena att omfattas av det angripna beslutet och av tillämpningsområdet för artikel 32 i förordning nr 1290/2005. Detta medförde att den nationella budgeten belastades med 50 procent av de motsvarande kostnaderna.
56 Republiken Italien har först och främst invänt mot att kommissionen inte inom en skälig tidsfrist avgjorde 25 ärenden om oegentligheter avseende belopp som understiger 500 000 euro och som redan omfattades av ett förfarande för avslutande av räkenskaper som hade inletts år 2001 och i vilket Olaf i en skrivelse av den 12 juni 2001 hade angett att EUGFJ skulle bära kostnaderna. Det är fråga om följande ärenden: Coprap (IT/1987/001), Tabacchi Levante (IT/1987/002), Casearia Sarda (IT/1991/001), Beca (IT/1994/009), Soc.Coop.Super (IT/1995/003/A), Vinicola Magna (IT/1995/005/A), Eurotrade (IT/1995/015/A), COASO – Italiana Tabacchi (IT/1995/016/A), Ionia (IT/1995/017/A), Beca (IT/1995/018), Addeo Fruit (IT/1995/021), Quaranta (IT/1996/003), D’Apolito (IT/1996/007), Sibillo (IT/1996/016), Agrocom (IT/1996/019), Procaccini (IT/1996/020), Addeo Fruit (IT/1996/023), Mediterrane Vini (IT/1996/001), Oleificio Centro Italia (IT/1996/029), Procaccini (IT/1997/002), Soc.Coop.Super (IT/1997/006/A), Savict (IT/1997/01), Agricola S. Giuseppe (IT/1997/012), Terra D’Oro (IT/1997/017/A) och Toscana Tabacchi (IT/1997/018) (nedan kallade de 25 ärendena om oegentligheter).
57 Republiken Italien har för det andra invänt mot att kommissionens avslut av räkenskaper var försenat i 36 andra ärenden om oegentligheter som inte omfattades av Olafs skrivelse av den 12 juni 2001. De italienska myndigheterna hade förgäves begärt av kommissionen att dessa oegentligheter skulle bäras av gemenskapsbudgeten. Republiken Italien har som ett exempel hänvisat till sju ärenden som nämnts i SAISA:s skrivelser av den 6 och den 13 oktober 2006. Det är fråga om följande ärenden om oegentligheter: Codelme Cabosa (IT/III/98/12), Centro Sud Conserve (IT/4/98/16), Agroverde (IT/I/95/9), Racaniello Rosa (IT/3/95/19), Agricola Paduli (IT/00/11), Vinicola Vedovato Mario (IT/3/96/26) och Agricola Paduli (IT/95/12).
58 Den italienska regeringen anser att den omständigheten att kommissionen inte iakttog skyldigheten att träffa ett avgörande inom en skälig tidsfrist medförde att 36 andra ärenden om oegentligheter kom att omfattas av tillämpningsområdet för artikel 32.5 i förordning nr 1290/2005. Detta innebar att den nationella budgeten belastades med 50 procent av de motsvarande ekonomiska följderna.
59 Det ska först och främst understrykas att det inte finns någon rättsregel om att kommissionen har skyldighet att inom en viss tidsfrist fatta ett beslut avseende en särskild underrättelse som gjorts i enlighet med artikel 5.2 i förordning nr 595/91 (tribunalens dom av den 26 oktober 2010 i mål T‑236/07, Tyskland mot kommissionen, REU 2010, s. II‑5253, punkt 63).
60 Det ska emellertid erinras om att kommissionen enligt en allmän unionsrättslig princip är skyldig att iaktta en skälig tidsfrist under administrativa förfaranden (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 15 oktober 2002 i de förenade målen C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. I‑8375, punkt 179, och förstainstansrättens dom av den 30 september 2003 i mål T‑196/01, Aristoteleio Panepistimio Thessalonikis mot kommissionen, REG 2003, s. II‑3987, punkt 229).
61 Skyldigheten att iaktta skäliga tidsfrister i handläggningen av administrativa förfaranden utgör en allmän unionsrättslig princip som säkerställs av unionsdomstolarna och som för övrigt återges som en del av rätten till en god förvaltning i artikel 41.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som proklamerades i Nice den 7 december 2000 (EGT C 364, s. 1) (förstainstansrättens dom av den 11 april 2006 i mål T‑394/03, Angeletti mot kommissionen, REGFP 2006, s. I‑A-2-95 och II‑A-2-441, punkt 162).
62 Enligt fast rättspraxis ska frågan huruvida ett administrativt förfarande har pågått under skälig tid bedömas med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt ärende och särskilt det sammanhang detta ärende förekommer i, de olika steg i förfarandet som har vidtagits, ärendets komplexitet samt dess betydelse för de olika berörda parterna (domstolens dom av den 15 juli 2004 i mål C‑501/00, Spanien mot kommissionen, REG 2004, s. I‑6717, punkt 53).
63 Kommissionen är enligt gällande lagstiftning förvisso inte skyldig att inom en exakt tidsfrist fatta beslut om vem som ska bära de ekonomiska följderna när en medlemsstat har lämnat en underrättelse enligt artikel 5.2 i förordning nr 595/91. Tribunalen ska emellertid bedöma frågan huruvida ett administrativt förfarande har pågått under skälig tid och, för det fall att en skälig tidsfrist har överskridits, avgöra om detta har kunnat påverka det angripna beslutet.
64 Vad för det första avser de 25 ärendena om oegentligheter, är det såsom kommissionen bekräftade under förhandlingen fastslaget att det är fråga om ärenden som SAISA anmälde till kommissionen före år 1995.
65 Dessa 25 ärenden var endast en del av mer än ett tusental ärenden om oegentligheter som Republiken Italien anmälde före år 1995. Det var emellertid endast fråga om oegentligheter som inte fordrade ytterligare klargöranden från de italienska myndigheternas sida.
66 Olaf angav i sin skrivelse av den 12 juni 2001 att denna var en ”officiell underrättelse enligt artikel 8.1 i förordning nr 1663/95”. Olaf förklarade följande beträffande en första grupp ärenden i bilaga 1 till skrivelsen: ”Ärenden beträffande vilka de behöriga myndigheterna har angett att de ifrågavarande beloppen ska anses omöjliga att driva in och beträffande vilka vi är eniga om att beloppen ska bäras av garantisektionen vid EUGFJ …”
67 Kommissionen fattade emellertid det angripna beslutet, som omfattar de 25ärendena om oegentligheter, först den 27 april 2007.
68 Dessa ärenden om oegentligheter hade anmälts till kommissionen före år 1995, men de omfattades inte av kommissionens beslut om avslut av räkenskaper förrän den 27 april 2007. Förfarandet för avslutande av dessa räkenskaper pågick därmed totalt under mer än tio år.
69 Redan i juni 2001, det vill säga omkring sex år innan det angripna beslutet antogs, hade kommissionen angett att det inte var möjligt att driva in beloppen motsvarande dessa 25 ärenden om oegentligheter och godtagit att EUGFJ skulle bära dessa belopp.
70 För att motivera denna fördröjning har kommissionen förklarat att den år 2003 visserligen hade kunnat avsluta förfarandet avseende de ekonomiska följderna av de ärenden om oegentligheter som Konungariket Belgien, Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Irland, Konungariket Nederländerna, Republiken Portugal och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland hade anmält före år 1995, eftersom Olaf hade lyckats klarlägga de oegentligheter som dessa medlemsstater hade anmält före år 1995, men att situationen fortfarande var mycket oklar beträffande Republiken Italien. Detta berodde på att det pågick ett stort antal förfaranden för indrivning, men även på att de italienska myndigheterna lämnade mycket vaga och ofullständiga svar.
71 Kommissionen har hävdat att den inte förde in de 25 ärendena om oegentligheter i beslutet av år 2003 för att bedöma den italienska situationen i dess helhet och säkerställa att nödvändiga förvaltningsekonomiska hänsyn tillgodosågs. Kommissionen beslutade därför att inte avsluta de ärenden som den italienska regeringen hade anmält före år 1995. Dessa ingick, tillsammans med de ärenden som anmäldes efter den tidpunkten och fram till år 1999, i arbetet för den arbetsgrupp som upprättades år 2003.
72 Kommissionen har dessutom uppgett att arbetsgruppen först koncentrerade sig på ärenden som avsåg belopp på mer än 500 000 euro. Dessa motsvarade 85 procent av de belopp som skulle drivas in. Arbetsgruppen kunde inte börja bedöma oegentligheter som avsåg belopp under 500 000 euro – vilket var fler än 3 800 ärenden, varav den största delen anmälts av Republiken Italien – förrän under de första månaderna år 2005.
73 Att förordning nr 1290/2005 antogs den 21 juni 2005 innebar enligt kommissionen att samtliga ärenden – inbegripet de 25 ärendena om oegentligheter – som anmälts enligt artikel 3 i förordning nr 595/91 före den 16 oktober 2006 och för vilka fullständig indrivning ännu inte hade gjorts, automatiskt innefattades i tillämpningsområdet för artikel 32.5 i denna förordning.
74 Domstolen konstaterar att även med beaktande av att ett stort antal förfaranden för indrivning pågick i Italien och av att kommissionen var tvungen att bedöma den italienska situationen i dess helhet samt säkerställa att nödvändiga förvaltningsekonomiska hänsyn tillgodosågs, finns det inte grund för påståendet att det administrativa förfarandet avseende de 25 ärendena om oegentligheter pågick under skälig tid.
75 För det första hade kommissionen sedan juni 2001 inte behövt bedriva något utredningsarbete eller inhämta ytterligare upplysningar från medlemsstaten avseende de 25 ärendena om oegentligheter. Kommissionen har bekräftat detta både i sina skrivelser och under förhandlingen.
76 För det andra innebar den omständigheten att arbetet fortfarande pågick med ett stort antal andra ärenden om oegentligheter avseende Republiken Italien inte något som helst hinder för att kommissionen avslutade förfarandet avseende de 25 ärendena om oegentligheter med ett formellt beslut. Med undantag för att samtliga dessa ärenden avsåg samma medlemsstat, fanns det nämligen inte något tekniskt eller rättsligt samband mellan de 25 ärendena om oegentligheter och övriga ärenden om oegentligheter avseende Republiken Italien som hindrade att kommissionen avgjorde de 25 ärendena om oegentligheter genom ett separat beslut.
77 För det tredje kan förseningen av arbetet med de 25 ärendena om oegentligheter inte tillskrivas Republiken Italien. Vad i synnerhet gäller den tid som föregick Olafs skrivelse av den 12 juni 2001, har tribunalen redan – ovan i punkt 75 – angett att kommissionen inte begärde några ytterligare upplysningar eller klargöranden avseende dessa fall från Republiken Italien. Även om det, som kommissionen har påstått, kan medges att situationen var mycket oklar avseende de ärenden om oegentligheter som Republiken Italien hade anmält, bland annat beroende på att de italienska myndigheterna hade lämnat mycket vaga och ofullständiga svar, gällde inget av dessa svar de 25 ärendena om oegentligheter. Republiken Italien bidrog således inte alls till att förfarandet drog ut på tiden efter juni 2001.
78 Mot bakgrund av vad ovan anförts finner tribunalen att kommissionen inte genomförde det administrativa förfarandet inom skälig tid med avseende på de 25 ärendena om oegentligheter.
79 Tribunalen ska därefter kontrollera huruvida åsidosättandet av denna princip kan medföra att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras med avseende på dessa ärenden.
80 Att principen om iakttagande av en skälig tidsfrist åsidosätts motiverar i allmänhet inte att det beslut som fattas efter ett administrativt förfarande ska ogiltigförklaras. Den omständigheten att principen om en skälig tidsfrist inte iakttas inverkar på ett administrativt förfarandes giltighet endast om den orimligt långa tid som förflyter kan påverka innehållet i det beslut som antas efter det administrativa förfarandet (se, för ett liknande resonemang, domstolens beslut av den 13 december 2000 i mål C‑39/00 P, SGA mot kommissionen, REG 2000, s. I‑11201, punkt 44, se, analogt, även domstolens dom av den 9 september 2008 i de förenade målen C‑120/06 P och C‑121/06 P, FIAMM m.fl. mot rådet och kommissionen, REG 2008, s. I‑6513, punkt 203, och tribunalens dom av den 16 juni 2011 i mål T‑240/07, Heineken Nederland och Heineken mot kommissionen, REU 2011, s. II‑3355, punkt 295).
81 Republiken Italien har invänt mot att kommissionen dröjde med att anta det angripna beslutet om de 25 ärendena om oegentligheter och har anfört att denna försening haft inverkan på beslutet.
82 Enligt den bestämmelse som var i kraft innan förordning nr 1290/2005 antogs och som var tillämplig på de ovannämnda 25 ärendena, det vill säga artikel 8.2 i förordning nr 729/70, skulle, om en fullständig indrivning inte kunde åstadkommas, de ekonomiska följderna av oegentligheter eller försumlighet bäras av gemenskapens budget, med undantag för följderna av sådana oegentligheter eller sådan försumlighet som kunde tillskrivas medlemsstaternas myndigheter eller andra organ.
83 Olaf hade emellertid i sin skrivelse av den 12 juni 2001 tillstått att beloppen avseende de 25 ärendena om oegentligheter skulle anses omöjliga att driva in och att de skulle bäras av EUGFJ.
84 Om kommissionen hade antagit ett beslut enligt artikel 8.2 i förordning nr 729/7, skulle detta följaktligen ha inneburit att samtliga ekonomiska följder av de 25 ärendena om oegentligheter skulle ha burits av EUGFJ.
85 Det är således endast på grund av den tid som förflutit – därvid i synnerhet kommissionens dröjsmål med att anta det angripna beslutet och ändringen av den tillämpliga lagstiftningen – som dessa ekonomiska följder har ålagts till 50 procent EUGFJ och till 50 procent Republiken Italien.
86 Eftersom den orimligt långa tid som förflutit har påverkat innehållet i det beslutet som antagits efter det administrativa förfarandet, utgör åsidosättandet av principen om en skälig tidsfrist ett skäl att delvis ogiltigförklara det angripna beslutet, till den del Republiken Italien enligt detta ska bära 50 procent av de ekonomiska följderna av de 25 ärendena om oegentligheter.
87 Beträffande de övriga oegentligheter avseende belopp som understiger 500 000 euro, vilka inte nämndes i Olafs skrivelse av den 12 juni 2001 och beträffande vilka Republiken Italien även har åberopat åsidosättande av principen om en skälig tidsfrist, har Republiken Italien endast bilagt en sammanfattande tabell till sin ansökan. 36 ärenden om oegentligheter anges i denna tabell, varav 22 anges pågå fortfarande och de övriga 14 anges vara avslutade.
88 I artikel 5.2 i förordning nr 595/91 föreskrivs att ”[o]m en medlemsstat anser att ett belopp inte kan, eller inte förväntas kunna, återvinnas i sin helhet skall den i en särskild underrättelse informera kommissionen om det belopp som inte återvunnits och skälen till varför beloppet enligt medlemsstatens mening bör bäras av gemenskapen eller av medlemsstatenˮ. Det anges vidare i artikeln att ˮ[d]enna information skall vara tillräckligt detaljerad för att ge kommissionen möjlighet att fatta beslut om vem som skall bära de finansiella konsekvenserna i enlighet med artikel 8.2 i förordning nr 729/70.ˮ
89 Enligt artiklarna 8.2 i förordning nr 729/70 och 8.2 i förordning nr 1258/1999 ska, om en fullständig indrivning inte kan åstadkommas, de ekonomiska följderna av oegentligheter eller försumlighet bäras av unionen, med undantag för följderna av sådana oegentligheter eller sådan försumlighet som kan tillskrivas medlemsstaternas myndigheter eller andra organ.
90 Enligt dessa bestämmelser är det således inte möjligt att låta gemenskapens budget bära de ekonomiska följderna så länge ett förfarande för indrivning pågår och det anses möjligt att driva in de felaktigt utbetalda beloppen.
91 Mot bakgrund av detta finner tribunalen, i fråga om de 22 ärenden om oegentligheter som angetts vara pågående i den sammanfattande tabell som nämns ovan i punkt 87, att förfarandena för indrivning avseende dessa ärenden inte hade avslutats och att det enligt artikel 8.2 i förordning nr 729/70 och artikel 8.2 i förordning nr 1258/1999 därför inte var möjligt att låta EUGFJ bära de motsvarande beloppen.
92 Handlingarna i målet innehåller visserligen två meddelanden från de italienska myndigheterna om att sju av de 22 ärendena avslutats på grund av att de aktuella fordringarna inte kunnat drivas in. Dessa meddelanden sändes emellertid först den 6 och den 13 oktober 2006.
93 Enligt artikel 49 tredje stycket andra strecksatsen i förordning nr 1290/2005 ska artikel 32 i denna förordning tillämpas för de oegentligheter som har anmälts enligt artikel 3 i förordning nr 595/91 och för vilka fullständig indrivning ännu inte hade gjorts den 16 oktober 2006.
94 De italienska myndigheterna sände de ovannämnda anmälningarna först den 6 och den 13 oktober 2006. Kommissionen hade därför inte tillräckligt med tid för att, före den 16 oktober 2006, göra de kontroller som var nödvändiga för att kunna slå fast att det var omöjligt att driva in de fordringar som motsvarade oegentligheterna och att till följd därav anta ett beslut om vem som skulle bära de ekonomiska följderna beträffande dessa ärenden i enlighet med artikel 8.2 i förordning nr 729/70 och artikel 8.2 i förordning nr 1258/1999. Från och med den 16 oktober 2006 omfattades dessa ärenden därför automatiskt av tillämpningsområdet för artikel 32.5 i förordning nr 1290/2005.
95 Handlingarna i målet innehåller inte någon särskild underrättelse från de italienska myndigheterna i den mening som avses i artikel 5.2 i förordning nr 595/91 beträffande de 14 ärenden om oegentligheter som anges vara avslutade i den tabell som nämns ovan i punkt 87. Handlingarna i målet innehåller inte något som helst meddelande från kommissionen med bekräftelse av att det är omöjligt att driva in de aktuella beloppen.
96 Tribunalen finner under dessa förhållanden att Republiken Italien, mot bakgrund av den rättspraxis som angetts ovan i punkt 62, inte har förebringat tillräckliga uppgifter för att tribunalen ska kunna bedöma huruvida det administrativa förfarandet i dessa ärenden pågick under skälig tid och än mindre huruvida det eventuella förhållandet att förfarandet pågick under en orimligt lång tid skulle kunna tillskrivas kommissionen.
97 Av vad anförts följer att det inte är styrkt att principen om en skälig tidsfrist har åsidosatts med avseende på de 36 ärenden som avses i målet.
98 Av vad ovan anförts följer att talan ska bifallas på den första grundens andra del vad beträffar de 25 ärenden om oegentligheter som omfattas av Olafs skrivelse av den 12 juni 2001. Talan kan i övrigt inte vinna bifall på denna delgrund.
Huruvida artikel 8.2 i förordning nr 729/70, artikel 8.2 i förordning nr 1258/1999 och motiveringsskyldigheten åsidosatts
99 I den andra grunden har Republiken Italien för det första, med avseende på de sju ärendena om oegentligheter avseende belopp som överstiger 500 000 euro, hävdat att kriterierna för ett för denna gynnsamt beslut var uppfyllda när beslut 2006/678 antogs, eftersom de italienska myndigheterna hade förebringat bevisning för att de hade handlagt förfarandena för indrivning skyndsamt i dessa ärenden. Det står således uppenbart i strid med artikel 8.2 i förordning nr 729/70 och artikel 8.2 i förordning nr 1258/1999 att dessa ärenden inte omfattas av beslut 2006/678, utan av det angripna beslutet, vilket kommit att innebära att medlemsstaten ålagts att bära 50 procent av de motsvarande beloppen.
100 Republiken Italien har för det andra gjort gällande i huvudsak att kommissionen felaktigt funnit att Italiens myndigheter eller andra organ hade varit försumliga när de genomförde sina skyldigheter enligt artikel 8.2 i förordning nr 729/70 och artikel 8.2 i förordning nr 1258/1999. Kommissionen saknade därför skäl för att ålägga Republiken Italien att bära 50 procent av de ekonomiska följderna av denna påstådda försumlighet med avseende på såväl de sju ärendena om oegentligheter avseende belopp som överstiger 500 000 euro som på de övriga ärenden som avser lägre belopp och som omfattas av det angripna beslutet.
101 Republiken Italien har med avseende på tillämpliga nationella bestämmelser hävdat att tidsperiodernas längd inte i sig är tillräcklig för att visa att Italien förfarit försumligt. Republiken Italien har hävdat att den i fråga om de oegentligheter som anmäldes till AGEA efter kontroller som utomstående hade utfört, enligt dessa bestämmelser kunde ha begärt att de ifrågavarande beloppen skulle drivas in först efter den första domstolsprövningen. För att en fordran ska kunna drivas in krävs enligt italiensk rätt vidare att fordran är klar, avser fungibel egendom och är förfallen till betalning. Kommissionen borde således ha tagit hänsyn till den tidsåtgång som var nödvändig för att uppfylla dessa kriterier när den bedömde den tid som förflutit för att i enlighet med artikel 8.2 i förordning nr 729/70 och artikel 8.2 i förordning nr 1258/1999 slå fast att Republiken Italien hade varit försumlig.
102 Enligt Republiken Italien är det angripna beslutet, för det tredje, bristfälligt motiverat. Trots de italienska myndigheternas uppenbart skyndsamma handläggning framgår det nämligen inte varför kommissionen belastade den nationella budgeten med 50 procent av kostnaderna motsvarande de aktuella ärendena.
103 Kommissionen har anmärkt att Republiken Italiens argument inom ramen för denna grund avseende ärenden som avsåg belopp på mer än 500 000 euro inte syftar på det angripna beslutet, utan på beslut 2006/678. Kommissionen har angett att den italienska regeringen väckte talan mot beslut 2006/678 i mål T‑394/06 med anledning av att de aktuella ärendena inte hade avgjorts i det beslutet. Italien påstod redan i talan i det målet att förfarandet för indrivning hade handlagts skyndsamt i dessa ärenden om oegentligheter.
104 Tribunalen erinrar om att beslut 2006/678 inte utgör föremål för förevarande talan. Argument som riktar sig mot det beslutet kan följaktligen inte leda till ogiltigförklaring av det angripna beslutet, inte ens om det antas att de kan prövas i sak och är välgrundade. Dessa argument är således verkningslösa.
105 Republiken Italien har bestritt att den agerade försumligt när den genomförde sina förpliktelser i fråga om indrivning av felaktigt utbetalda belopp. Detta bestridande grundar sig på ett felaktigt antagande.
106 Kommissionen grundade nämligen inte sin slutsats i det angripna beslutet – om att den nationella budgeten skulle bära 50 procent av de ekonomiska följderna i de aktuella ärendena – på att de italienska myndigheterna hade agerat försumligt. Kommissionen grundade detta beslut på artikel 32.5 i förordning nr 1290/2005. Enligt denna ska de ekonomiska följderna av att indrivningen uteblivit bäras till 50 procent av den berörda medlemsstaten och till 50 procent av gemenskapsbudgeten om ingen indrivning har ägt rum inom fyra år efter det datum då det första administrativa eller rättsliga konstaterandet gjordes eller inom åtta år, i de fall då indrivningen ingår i ett rättsligt förfarande i det nationella rättsväsendet.
107 I det tidigare systemet skulle, enligt artikel 8.2 i förordning nr 729/70 och artikel 8.2 i förordning nr 1258/1999, nämligen de ekonomiska följderna av oegentligheter eller försumlighet bäras av gemenskapen, med undantag för följderna av sådana oegentligheter eller sådan försumlighet som kunde tillskrivas medlemsstaternas myndigheter eller andra organ. Unionens råd har emellertid, vid antagandet av förordning nr 1290/2005, bland annat haft för avsikt att inrätta ett förfarande som gör det möjligt för kommissionen att skydda gemenskapsbudgeten genom att besluta att den berörda medlemsstaten ska belastas med en del av de belopp som har förlorats på grund av oegentligheter och som inte har kunnat drivas in inom en rimlig tidsfrist (skälen 25 och 26). Således föreskrivs i artikel 32.5 i denna förordning att de belopp som inte drivits in inom fyra eller åtta år efter den dag då det första administrativa eller rättsliga konstaterandet gjordes numera ska belasta medlemsstaten och gemenskapsbudgeten till lika delar (domen i det ovannämnda målet Tyskland mot kommissionen, punkt 49).
108 Detta innebär att kommissionen enligt den ifrågavarande bestämmelsen får belasta medlemsstaten med hälften av de belopp som har förlorats på grund av oegentligheter eller som inte har drivits in inom en rimlig tidsfrist. Kommissionen måste härvid inte i varje ärende visa att de nationella myndigheternas försumlighet är anledningen till att beloppen inte har drivits in eller har drivits in för sent. Att den nationella budgeten ska bära 50 procent av kostnaderna av att indrivning inte har skett eller av att beloppen har drivits in för sent är nämligen en automatisk följd av att tiden förflyter.
109 Under dessa förhållanden kan Republiken Italiens argument inte godtas.
110 Beträffande påståendet att det angripna beslutet är bristfälligt motiverat, finner tribunalen i likhet med vad kommissionen har gjort gällande att kommissionen kunde uppfylla motiveringsskyldigheten enligt fördraget helt enkelt genom att hänvisa till artikel 32.5 i förordning nr 1290/2005. Avgörandet i det angripna beslutet, att den nationella budgeten skulle bära 50 procent av de ekonomiska följderna i de aktuella ärendena, grundade sig nämligen inte på att de italienska myndigheterna hade förfarit försumligt, utan var endast följden av en tillämpning av den ovannämnda bestämmelsen Såsom tribunalen har anfört ovan i punkterna 47–49, innehåller skäl 11 i det angripna beslutet en klar hänvisning till artikel 32.5 i förordning nr 1290/2005.
111 Det angripna beslutet ska därför anses vara tillräckligt motiverat.
112 Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall på den andra grunden.
113 Av vad ovan anförts följer att det angripna beslutet delvis ska ogiltigförklaras, i den mån kommissionen beslutade att Republiken Italien skulle bära 50 procent av de ekonomiska följderna av att indrivning inte hade skett i de 25 ärendena om oegentligheter. Talan ogillas i övrigt.
Rättegångskostnader
114 Enligt artikel 87.2 i tribunalens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 87.3 i rättegångsreglerna får tribunalen besluta att rättegångskostnaderna ska delas eller att vardera parten ska bära sin kostnad om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, eller om särskilda omständigheter motiverar det.
115 Med hänsyn till att Republiken Italien har tappat målet, utom vad avser frågan huruvida denna ska bära 50 procent av de ekonomiska följderna av att indrivning inte hade skett i de 25 ärendena om oegentligheter, ska Republiken Italien bära fyra femtedelar av sina rättegångskostnader och ersätta fyra femtedelar av kommissionens rättegångskostnader.
116 Kommissionen ska bära en femtedel av sina rättegångskostnader och ersätta en femtedel av Republiken Italiens rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
tribunalen (åttonde avdelningen)
följande:
1) Kommissionens beslut 2007/327/EG av den 27 april 2007 om granskning och godkännande av räkenskaperna för medlemsstaternas utbetalningsställen beträffande utgifter som finansieras av garantisektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) avseende räkenskapsåret 2006 ogiltigförklaras till den del det innebär att Republiken Italien ska bära 50 procent av de ekonomiska följderna av att indrivning inte skett i följande ärenden om oegentligheter: Coprap (IT/1987/001), Tabacchi Levante (IT/1987/002), Casearia Sarda (IT/1991/001), Beca (IT/1994/009), Soc.Coop.Super (IT/1995/003/A), Vinicola Magna (IT/1995/005/A), Eurotrade (IT/1995/015/A), COASO – Italiana Tabacchi (IT/1995/016/A), Ionia (IT/1995/017/A), Beca (IT/1995/018), Addeo Fruit (IT/1995/021), Quaranta (IT/1996/003), D’Apolito (IT/1996/007), Sibillo (IT/1996/016), Agrocom (IT/1996/019), Procaccini (IT/1996/020), Addeo Fruit (IT/1996/023), Mediterrane Vini (IT/1996/001), Oleificio Centro Italia (IT/1996/029), Procaccini (IT/1997/002), Soc.Coop.Super (IT/1997/006/A), Savict (IT/1997/01), Agricola S. Giuseppe (IT/1997/012), Terra D’Oro (IT/1997/017/A) och Toscana Tabacchi (IT/1997/018).
2) Talan ogillas i övrigt.
3) Republiken Italien ska bära fyra femtedelar av sina rättegångskostnader och ersätta fyra femtedelar av Europeiska kommissionens rättegångskostnader.
4) Kommissionen ska bära en femtedel av sina rättegångskostnader och ersätta en femtedel av Republiken Italiens rättegångskostnader.
Truchot | Martins Ribeiro | Popescu |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 7 juni 2013.
Underskrifter
Innehållsförteckning
Tillämpliga bestämmelserII – 2
Bakgrund till tvistenII – 7
Förfarandet och parternas yrkandenII – 8
Rättslig bedömningII – 9
Huruvida artikel 8 i förordning nr 1663/95, artikel 5.2 i förordning nr 595/91 och motiveringsskyldigheten har åsidosattsII – 9
Oegentligheter avseende belopp som överstiger 500 000 euroII – 9
Oegentligheter avseende belopp som understiger 500 000 euroII – 13
Huruvida artikel 8.2 i förordning nr 729/70, artikel 8.2 i förordning nr 1258/1999 och motiveringsskyldigheten åsidosattsII – 20
RättegångskostnaderII – 22