TRIBUNALENS BESLUT (avdelningen för överklaganden)
den 13 september 2013
Mål T‑358/12 P
Rosella Conticchio
mot
Europeiska kommissionen
”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Pensioner – Fastställande av pensionsrättigheter – Uppenbart att överklagandet inte kan tas upp till prövning och att det är ogrundat ”
Saken: Överklagande av det beslut som Europeiska unionens personaldomstol meddelade den 12 juli 2012 i mål F‑22/11, Conticchio mot kommissionen (ännu ej publicerat i rättsfallssamlingen), med yrkande att det beslutet ska upphävas.
Avgörande: Överklagandet ogillas. Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.
Sammanfattning
1. Talan väckt av tjänstemän – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Beslut om en tjänstemans placering i löneklass vilket kommer till konkret uttryck i tjänstemannens lönebesked – Omfattas – Beslut som inte har varit föremål för en skriftlig underrättelse – Saknar betydelse
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 25, 90.2 och 91.1)
2. Talan väckt av tjänstemän – Föregående administrativt klagomål –Frister – Den tidpunkt då fristen börjar löpa
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
3. Överklagande – Grunder – Grund som åberopas för första gången i ett överklagande – Avvisning
(Personaldomstolens rättegångsregler, artiklarna 48.2 och 139.2 och 144)
4. Förfarande – Avgörande i form av motiverat beslut – Bestridande – Villkor – Skyldighet att bestrida personaldomstolens bedömning av dessa villkor
(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 76)
5. Överklagande – Grunder – Otillräcklig motivering – Personaldomstolens motivering är underförstådd – Tillåtet – Villkor
(Domstolens stadga, artikel 36 och bilaga I, artikel 7.1)
1. Både det administrativa klagomålet och talan riktas ska mot en rättsakt som går sökanden emot i den mening som avses i artiklarna 90.2 och 91.1 i tjänsteföreskrifterna. Rättsakter som går någon emot är sådana som har bindande rättsverkningar som direkt och omedelbart kan påverka sökandens intressen, genom att klart förändra dennes rättsliga ställning.
Det kan inte hävdas att beslut om en tjänstemans placering i löneklass, vilket kommer till konkret uttryck i tjänstemannens lönebesked, inte utgör en rättsakt som går någon emot av det skälet att beslutet inte varit föremål för en skriftlig underrättelse i enlighet med artikel 25 i tjänsteföreskrifterna. Det föreskrivs visserligen i artikel 25 i tjänsteföreskrifterna att den berörda tjänstemannen utan dröjsmål ska underrättas skriftligen om alla individuella beslut, men underrättelsen är likväl en akt som inträder efter beslutet, vilket existerar redan före underrättelsen. Att det har skett en underrättelse om ett beslut är således inte avgörande för huruvida det ska anses att beslutet går någon emot. Detta bekräftas även av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, enligt vilken den rättsakt som går någon emot också kan bestå i en underlåtenhet, vilken per definition inte är föremål för en skriftlig underrättelse från institutionen.
Även om ett lönebesked, på grund av sin beskaffenhet och syfte, inte i sig har karaktären av en rättsakt som går någon emot i och med att det endast är ett ekonomiskt uttryck för innebörden av tidigare rättsliga beslut rörande tjänstemannens situation, är det likväl så att ett lönebesked kan utgöra en rättsakt med klara rättsverkningar för den det är riktat till. Översändandet av det månatliga lönebeskedet får nämligen till verkan att fristerna för att inge klagomål och väcka talan mot ett administrativt beslut börjar löpa, om förekomsten och räckvidden av beslutet klart framgår av lönebeskedet. Under dessa omständigheter kan lönebesked, vilka översänds månatligen och vilka innehåller en redogörelse för de ekonomiska rättigheterna, utgöra rättsakter som går någon emot och mot vilka klagomål kan riktas och, i förekommande fall, talan väckas.
(se punkterna 21–23)
Hänvisning till
Domstolen: 21 februari 1974, Kortner m.fl. mot rådet m.fl., 15/73–33/73, 52/73, 53/73, 57/73 à 109/73, 116/73, 117/73, 123/73, 132/73 och 135/73–137/73, REG, s. 177, punkt 18; 21 januari 1987, Stroghili mot revisionsrätten, 204/85, REG, s. 389, punkt 6
Förstainstansrätten: 19 oktober 1995, Obst mot kommissionen, T‑562/93, REGP s. I‑A‑247 och II‑737, punkt 23; 23 april 1996, Mancini mot kommissionen, T‑113/95, REGP s. I‑A‑185 och II‑543, punkt 23; 6 juni 1996, Baiwir mot kommissionen, T‑391/94, REGP s. I‑A‑269 och II‑787, punkt 34; 24 mars 1998, Becret-Danieau m.fl. mot parlamentet, T‑232/97, REGP s. I‑A‑157 och II‑495, punkterna 31 och 32; 16 februari 2005, Reggimenti mot parlamentet, T‑354/03, REGP s. I‑A‑33 och II‑147, punkterna 38 och 39; 22 mars 2006, Strack mot kommissionen, T‑4/05, REGP s. I‑A‑2‑83 och II‑A‑2‑361, punkt 35
2. Se beslutet.
(se punkt 26)
3. Se beslutet.
(se punkt 39)
Hänvisning till
Domstolen: 30 mars 2000, VBA/VGB m.fl., C‑266/97 P, REG s. I‑2135, punkt 79; 21 september 2006, JCB Service mot kommissionen, C‑167/04 P, REG s. I‑8935, punkt 114; 21 januari 2010, Iride och Iride Energia mot kommissionen, C‑150/09 P, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkterna 73 och 74
4. Se beslutet.
(se punkt 45)
Hänvisning till
Domstolen: 3 juni 2005, C‑396/03 P, Killinger mot Allemagne m.fl., REG s. I‑4967, punkt 9; 19 februari 2009, Gorostiaga Atxalandabaso mot parlamentet, C‑308/07 P, REG s. I‑1059 punkt 36
Tribunalen: 16 december 2010, Meister mot harmoniseringsbyrån, T‑48/10 P, ännu ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 29
5. Se beslutet.
(se punkt 54)
Hänvisning till
Domstolen: 6 september 2012, Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej och Polen mot kommissionen, C‑422/11 P och C‑423/11 P, ännu ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 48 och där angiven rättspraxis