Mål T‑359/12
Louis Vuitton Malletier
mot
Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)
”Gemenskapsvarumärke – Ogiltighetsförfarande – Gemenskapsfigurmärke som återger ett brunt och beige schackmönster – Absolut registreringshinder – Särskiljningsförmåga saknas – Avsaknad av särskiljningsförmåga som förvärvats till följd av användning – Artikel 7.1 b och 7.3 i förordning (EG) nr 207/2009 – Artikel 52.1 och 52.2 i förordning nr 207/2009”
Sammanfattning – Tribunalens dom (andra avdelningen) av den 21 april 2015
1. Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Absoluta registreringshinder – Varumärken som saknar särskiljningsförmåga – Tredimensionella varumärken som utgörs av formen på själva varan – Särskiljningsförmåga – Bedömningskriterier
(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 7.1 b)
2. Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Absoluta registreringshinder – Varumärken som saknar särskiljningsförmåga – Figurmärke som utgörs av en tvådimensionell återgivning av en vara – Särskiljningsförmåga – Bedömningskriterier
(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 7.1 b)
3. Gemenskapsvarumärke – Avstående, upphävande och ogiltighet – Absoluta ogiltighetsgrunder – Registrering i strid med artikel 7.1 d i förordning nr 207/2009 – Undantag – Förvärv av särskiljningsförmåga till följd av användning – Figurmärke som återger ett brunt och beige schackmönster
(Rådets förordning nr 207/2009, artiklarna 7.1 d och 52)
4. Gemenskapsvarumärke – Harmoniseringsbyråns beslut – Principen om likabehandling – Principen om god förvaltningssed – Harmoniseringsbyråns tidigare beslutspraxis – Legalitetsprincipen
5. Gemenskapsvarumärke – Förfarandebestämmelser – Prövning av sakförhållandena på eget initiativ – Ogiltighetsförfarande gällande absolut registreringshinder – Prövning begränsad till åberopade grunder
(Rådets förordning nr 207/2009, artiklarna 7.1, 52, 55, 57.1 och 76.1)
6. Gemenskapsvarumärke – Avstående, upphävande och ogiltighet – Absoluta ogiltighetsgrunder – Registrering i strid med artikel 7.1 b‒d i förordning nr 207/2009 – Undantag – Förvärv av särskiljningsförmåga till följd av användning – Villkor
(Rådets förordning nr 207/2009, artiklarna 7.1 b‒d, 7.3, 52.2 samt 165.1 och 165.4)
7. Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Absoluta registreringshinder – Varumärken som saknar särskiljningsförmåga – Undantag – Förvärv av särskiljningsförmåga till följd av användning – varumärke som saknar särskiljningsförmåga i hela unionen
(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 1.1 och 7.3)
1. Kriterierna för bedömning av särskiljningsförmågan hos tredimensionella varumärken som utgörs av utseendet på själva varan skiljer sig inte från dem som är tillämpliga på andra kategorier av varumärken.
Vid tillämpningen av dessa kriterier måste emellertid beaktas att genomsnittskonsumenten inte nödvändigtvis uppfattar ett tredimensionellt varumärke som utgörs av utseendet på själva varan på samma sätt som ett ord- eller figurmärke som utgörs av ett kännetecken som är oberoende av utseendet av de varor som det avser.
Genomsnittskonsumenten är nämligen inte van vid att göra antaganden om en varas ursprung på grundval av varans eller varuförpackningens form utan grafik eller text, och det kan således vara svårare att visa att ett sådant tredimensionellt varumärke har särskiljningsförmåga än vad som är fallet beträffande ett ord- eller figurmärke.
Ju mer den form som registreringsansökan avser närmar sig den mest troliga formen på den aktuella varan, desto mer sannolikt är det enligt rättspraxis att denna form saknar särskiljningsförmåga i den mening som avses i artikel 7.1 b i förordning nr 207/2009. Det är endast varumärken som i betydande mån avviker från normen eller från vad som är sedvanligt i branschen, och som således fyller sin grundläggande funktion att ange varans ursprung, som inte ska anses sakna särskiljningsförmåga i den mening som avses i den bestämmelsen.
(se punkterna 20‒23)
2. Denna rättspraxis avseende tredimensionella varumärken som utgörs av utseendet på själva varan är även relevant när det omtvistade varumärket är ett figurmärke bestående av den tvådimensionella återgivningen av nämnda vara. I ett sådant fall utgörs varumärket nämligen inte heller av ett kännetecken som är oberoende av utseendet på de varor som det avser. I sådana fall utgörs varumärket nämligen inte heller av ett kännetecken som är oberoende av utformningen av de varor som det betecknar.
Detsamma gäller även ett figurmärke som utgörs av en del av formen på den vara som det avser, eftersom omsättningskretsen omedelbart och utan särskild eftertanke uppfattar märket som en återgivning av en särskilt intressant eller tilldragande detalj på den ifrågavarande varan, snarare än en angivelse av dess kommersiella ursprung.
(se punkterna 24 och 25)
3. Se domen.
(se punkterna 35-45, 104 och 120)
4. Se domen.
(se punkterna 47–51)
5. Se domen.
(se punkterna 58–62)
6. Enligt artikel 7.3 i förordning nr 207/2009 utgör det absoluta registreringshindret i artikel 7.1 b i samma förordning inte hinder för att ett varumärke registreras, om märket till följd av användning har förvärvat särskiljningsförmåga i fråga om de varor för vilka det ansöks om registrering.
I artikel 52.2 i förordning nr 207/2009 föreskrivs vidare att ett gemenskapsvarumärke som har registrerats i strid med artikel 7.1 b i nämnda förordning inte får förklaras ogiltigt om det till följd av användning har förvärvat särskiljningsförmåga efter registreringen för de varor eller tjänster för vilka det är registrerat.
Av bestämmelserna i artikel 165.1 och 165.4 i förordning nr 207/2009 framgår även att bevisningen för förvärvad särskiljningsförmåga till följd av användning endast ska inges med avseende på de stater som var unionsmedlemmar vid det datum då ansökan om registrering av det omtvistade varumärket ingavs.
Ett kännetecken som saknar ursprunglig särskiljningsförmåga men som har förvärvat särskiljningsförmåga för de varor eller tjänster som avses i registreringsansökan till följd av dess användning före ansökan om registrering som gemenskapsvarumärke får registreras med tillämpning av artikel 7.3 i förordning nr 207/2009, eftersom det då inte är fråga om ett varumärke som ”har registrerats i strid med bestämmelserna i artikel 7”. Artikel 52.2 i förordning nr 207/2009 saknar således helt relevans under sådana omständigheter. Denna sistnämnda bestämmelse avser istället varumärken som har registrerats i strid med registreringshindren i artikel 7.1 b–d i förordning nr 207/2009 och som, i avsaknad av en sådan bestämmelse, borde ha förklarats ogiltiga med tillämpning av artikel 52.1 i förordning nr 207/2009. Syftet med artikel 52.2 i förordning nr 207/2009 är just att bibehålla registrering av de varumärken som under tiden, det vill säga efter registreringen, till följd av användning har förvärvat särskiljningsförmåga för de varor eller tjänster för vilka de är registrerade, trots att denna registrering, då den ägde rum, stred mot artikel 7 i förordning nr 207/2009.
(se punkterna 79‒82)
7. Enligt artikel 1.2 i förordning nr 207/2009 ska gemenskapsvarumärket dessutom ha en ”enhetlig karaktär”, vilket innebär att det ”ska ha samma rättsverkan i hela gemenskapen”. Gemenskapsvarumärkets enhetliga karaktär innebär att ett kännetecken, för att kunna registreras, måste ha särskiljningsförmåga i hela unionen. Enligt artikel 7.2 i förordning nr 207/2009 ska ett varumärke således nekas registrering även om det endast saknar särskiljningsförmåga i en del av unionen.
Artikel 7.3 i förordning nr 207/2009, enligt vilken kännetecken som har förvärvat särskiljningsförmåga till följd av användning får registreras, ska läsas mot dessa krav. Det är följaktligen nödvändigt att det visas att varumärket till följd av användning har förvärvat särskiljningsförmåga i hela det område där varumärket från början saknade särskiljningsförmåga.
Av det ovanstående följer nödvändigtvis att när det omtvistade varumärket saknar särskiljningsförmåga i hela unionen ska bevisning om att varumärket har förvärvat särskiljningsförmåga inges för varje medlemsstat.
Domstolen har visserligen bedömt att även om det är riktigt att det måste visas att ett varumärke har förvärvat särskiljningsförmåga till följd av användning i den del av unionen där det ursprungligen saknade särskiljningsförmåga, skulle det vara orimligt att kräva att bevis för ett sådant förvärv ska läggas fram för varje enskild medlemsstat.
Tribunalen erinrar emellertid, med hänvisning till rättspraxis enligt vilken ett varumärke endast kan registreras om det visas att det till följd av användning har förvärvat särskiljningsförmåga i den del av unionen där det ursprungligen saknade särskiljningsförmåga och att detta då borde avse hela unionen, om att domstolen inte inte har avvikit från sin praxis.
(se punkterna 84, 85 och 91–93)