TRIBUNALENS DOM (avdelningen för överklaganden)
den 16 september 2013
Mål T‑618/11 P
Carlo De Nicola
mot
Europeiska investeringsbanken (EIB)
”Överklagande – Personalmål – EIB:s personal – Bedömning – Befordran –Bedömnings- och befordringsförfarandet för år 2008 – Prövningsorganets beslut – Kontrollens omfattning – Bedömningsrapport – Invändning om rättsstridighet – Skälig tidsfrist – Talan om ogiltigförklaring – Skadeståndstalan – Litis pendens”
Saken: Överklagande av den dom som Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) meddelade den 28 september 2011 i mål F‑13/10, De Nicola mot EIB, med yrkande att domen ska upphävas.
Avgörande: Den dom som Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) meddelade den 28 september 2011 i mål F-13/10, De Nicola mot EIB, upphävs i de delar denna innebär att Carlo De Nicolas talan ogillas avseende hans yrkande om ogiltigförklaring av det beslut som fattades av prövningsorganet vid Europeiska investeringsbanken (EIB). Överklagandet ogillas i övrigt. Talan som Carlo De Nicola väckt vid personaldomstolen i mål F-13/10 ogillas. Carlo De Nicola ska bära sina rättegångskostnader och ersätta hälften av EIB:s rättegångskostnader, såväl vid personaldomstolen som i förevarande instans. EIB ska bära sina rättegångskostander såväl vid personaldomstolen som i förevarande instans.
Sammanfattning
1. Talan väckt av tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Talan väckt mot ett beslut av prövningsorganet avseende utvärdering – Domstolsprövning – Räckvidd
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91, Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter, artikel 22)
2. Överklagande – Grunder – Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen – Avvisning – Tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen – Ej möjlig utom vid missuppfattning
(Domstolens stadga, artikel 58 och bilaga I, artikel 11)
3. Domstolsförfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Detaljerad redogörelse för de grunder och argument som åberopats inför personaldomstolen
(Domstolens stadga, artikel 21, personaldomstolens rättegångsregler, artikel 35.1 e)
4. Euroepiska unionens rättsordning – Principer – Iakttagande av en skälig tidsfrist – Administrativt förfarande – Domstolsförfarande – Bedömningskriterier
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 47 och 52.1, Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter, artikel 41)
5. Överklagande – Grunder – Tribunalens kontroll av att den rättsliga bedömning av de faktiska omständigheterna som personaldomstolen gjort är korrekt – Tillåtet
(Domstolens stadga, artikel 58 och bilaga I, artikel 11)
6. Talan väckt av tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Talan om ogiltigförklaring har inte väckts inom fristen – Talan om skadestånd som avser ett identiskt resultat – Avvisning
7. Domstolsförfarande – Invändning om litispendens – Parterna, föremålet och grunderna är identiska i båda målen – Den andra talan som väckts ska avvisas
8. Överklagande – Grunder – Tribunalens kontroll av personaldomstolens beslut att inte förordna om åtgärder för processledning eller bevisupptagning – Räckvidd
(Artikel 256.2 FEUF, domstolens stadga, bilaga I, artikel 11)
1. Även om de yrkanden som riktas mot beslutet som antagits av Europeiska investeringsbankens prövningsorgan medför att unionsdomstolarna ska pröva en bedömningsrapport mot vilken ett administrativt klagomål anförts, motiverar inte denna omständighet, i sig, att unionsdomstolarna begränsar sig till att pröva de yrkanden som riktas mot den aktuella rapporten, eller till och med avstår helt från att pröva om prövningsorganets rapport är välgrundad. Prövningsorganet har nämligen en fullständig kontrollbehörighet som ger det rätt att ersätta den bedömning som rapporten innehåller med sin egen. Personaldomstolen har emellertid inte någon sådan rätt. Att prövningsorganet eventuellt felaktigt beslutar att avstå från att göra en dylik fullständig kontroll innebär att den berörda personen berövas en kontrollinstans som föreskrivs i bankens interna regler och går således vederbörande emot. Ett sådant beslut ska därför kunna underställas domstolen i första instans för prövning.
Mot bakgrund av prövningsorganets behörighet att utöva en fullständig kontroll, vilket utgör en mera omfattande kontrollbehörighet än den som domstolarna besitter, är det såvitt gäller de anteckningar och betyg som rapporten innehåller nödvändigt att domstolen i första instans kontrollerar – förvisso inom ramen för sin begränsade prövning – om och i vilken utsträckning prövningsorganet har fullgjort sin skyldighet att göra en fullständig kontroll i enlighet med tillämpliga bestämmelser. Det är just med anledning av denna fullständiga kontroll som rättsverkningarna av ett beslut från prövningsorganet inte nödvändigtvis sammanfaller med rättsverkningarna av den bedömningsrapport som underställts det nämnda organets kontroll. Detta i sin tur kan utgöra ytterligare något som kan gå vederbörande emot, vilket rätten på förekommen anledning ska pröva lagenligheten härav.
(se punkterna 42 och 43)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 23 februari 2001, T‑7/98, T‑208/98 och T‑109/99, De Nicola mot EIB, REGP 2001, s. I‑A‑49 och s. II‑185, punkt 132; 22 oktober 2002, Pflugradt mot ECB, T‑178/00 och T‑341/00, REG 2002, s. II‑4035, punkt 69; 27 april 2012, De Nicola mot EIB, T‑37/10 P, punkterna 46, 49, 52–54
2. Se beslutet.
(se punkt 52)
Hänvisning till
Domstolen: 2 oktober 2001, EIB mot Hautem, C‑449/99 P, REGP 2001, s. I‑6733, punkt 44; 5 juni 2003, O’Hannrachain mot parlamentet, C‑121/01 P, REGP 2003, s. I‑5539, punkt 35; 27 april 2006, L mot kommissionen, C‑237/05 P, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 45
3. Se beslutet.
(se punkt 57)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 12 mars 2008, Giannini mot kommissionen, T‑100/04, REGP 2008, s. I‑A‑2‑9 och II‑A‑2‑37, punkterna 61 och 62, och där angiven rättspraxis
4. Frågan huruvida den tidsfrist som institutionen har fastställt för att anta rättsakten i fråga är skälig ska bedömas, när förfarandets längd inte har stadgats i någon unionsbestämmelse, med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet och i synnerhet med hänsyn till tvistens betydelse för den berörde, ärendets komplexitet samt parternas uppträdande. Bedömningen av huruvida en tidsåtgång är skälig kan inte fastställas med hänvisning till en bestämd längsta tidsgräns som fastställts på ett abstrakt sätt, utan bedömningen måste ske med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall. Med hänsyn till kravet på konsekvens ska begreppet skälig tidsfrist tillämpas på samma sätt då det avser en talan eller en begäran för vilka det inte i någon unionsrättslig bestämmelse föreskrivs inom vilken frist talan ska väckas eller begäran framställas. I båda fallen är unionsdomstolarna skyldiga att beakta omständigheterna i det konkreta fallet.
(se punkt 74)
Hänvisning till
Tribunalen: 28 februari 2013, omprövning Arango Jaramillo m.fl. mot EIB, C‑334/12 RX-II, punkterna 25–46
5. Se beslutet.
(se punkt 77)
Hänvisning till
Tribunalen: 18 juli 2011, Marcuccio mot kommissionen, T‑450/10 P, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 31
6. Se beslutet.
(se punkt 96)
7. En talan som väcks efter en annan i ett mål mellan samma parter, där talan grundas på samma grunder och som avser ogiltigförklaring av samma rättsakt, ska avvisas på grund av litispendens utan att det krävs att nämnda invändning föreskrivs i en uttrycklig rättsregel. En skillnad som görs av en sökande mellan två olika domstolar kan inte vinna framgång då innehållet i tvistemålet är detsamma i samtliga instanser.
(se punkt 98)
Hänvisning till
Domstolen: 24 november 2005, Italien mot kommissionen, C‑138/03, C‑324/03 och C‑431/03, REG 2005, s. I‑10043, punkt 64; 9 juni 2011, Diputación Foral de Vizcaya mot kommissionen, C‑465/09 P–C‑470/09 P, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 58
8. Se beslutet.
(se punkt 106)
Hänvisning till
Domstolen: 24 september 2009, Erste Group Bank m.fl mot kommissionen, C‑125/07 P, C‑133/07 P, C‑135/07 P och C‑137/07 P, REG 2009, s. I‑8681, punkt 319; 10 juni 2010, Thomson Sales Europé mot kommissionen, C‑498/09 P ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 138