Mål T‑214/08
Paul Alfons Rehbein (GmbH & Co.) KG
mot
Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)
”Gemenskapsvarumärke – Invändningsförfarande – Ansökan om gemenskapsfigurmärke OUTBURST – Äldre nationellt ordmärke OUTBURST – Verkligt bruk av det äldre varumärket – Artikel 43.2 och 43.3 i förordning (EG) nr 40/94 (nu artikel 42.2 och 42.3 i förordning (EG) nr 207/2009) – Framläggande av bevis för första gången inför överklagandenämnden – Artikel 74.2 i förordning nr 40/94 (nu artikel 76.2 i förordning nr 207/2009) – Regel 22.2 i förordning (EG) nr 2868/95”
Sammanfattning av domen
1. Gemenskapsvarumärke – Anmärkningar från tredje man samt invändningar – Prövning av invändning – Bevis på användning av det äldre varumärket – Verkligt bruk – Begrepp – Bedömningskriterier
(Rådets förordning nr 40/94, artikel 43.2; kommissionens förordning nr 2868/95, artikel 1, regel 22.2)
2. Gemenskapsvarumärke – Anmärkningar från tredje man samt invändningar – Prövning av invändning – Bevis på användning av det äldre varumärket – Verkligt bruk – Begrepp – Bedömningskriterier – Krav på konkret, objektiv bevisning
(Rådets förordning nr 40/94, artikel 43.2)
3. Gemenskapsvarumärke – Anmärkningar från tredje man samt invändningar – Prövning av invändning – Bevis på användning av det äldre varumärket – Tidsfrist fastställd av harmoniseringsbyrån – Framläggande av kompletterande bevisning efter det att tidsfristen löpt ut men då nya omständigheter föreligger – Tillåtet
(Kommissionens förordning nr 2868/95, artikel 1, regel 22.1)
1. Vid tolkningen av begreppet verkligt bruk i den mening som avses i artikel 43.2 i förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken ska beaktas att syftet med kravet på att det har gjorts verkligt bruk av det äldre varumärket för att det ska kunna åberopas som hinder mot en ansökan om registrering av gemenskapsvarumärke är att begränsa antalet konflikter mellan två varumärken, när det inte finns några giltiga ekonomiska skäl som följer av en faktisk funktion som varumärket fyller på marknaden.
Däremot är syftet med artikel 43.2 i förordning nr 40/94 och regel 22.3 i förordning nr 2868/95 om genomförande av förordning nr 40/94 varken att utvärdera hur framgångsrikt ett företag är eller att kontrollera dess ekonomiska strategi, och inte heller att endast ge varumärkesskydd åt kommersiellt utnyttjande som sker i stor omfattning.
Det är fråga om verkligt bruk av ett varumärke när detta används i enlighet med dess grundläggande funktion, vilken är att garantera ursprungsidentiteten hos de varor och tjänster för vilka det har registrerats, i syfte att skapa eller bibehålla avsättningsmöjligheter för dessa varor och tjänster. Så är inte fallet vid symbolisk användning som enbart har till syfte att bibehålla varumärkesrätten. Villkoret om verkligt bruk av varumärket förutsätter härvid att varumärket, såsom det är skyddat inom det relevanta området, används offentligt och utåt.
Bedömningen av huruvida kravet på verkligt bruk av varumärket är uppfyllt ska göras på grundval av samtliga omständigheter och förhållanden som kan styrka att varumärket faktiskt utnyttjats kommersiellt. Sådana omständigheter är i synnerhet användning som anses motiverad i den berörda ekonomiska sektorn för att bibehålla eller skapa marknadsandelar för de varor och tjänster som skyddas av varumärket, dessa varors eller tjänsters art, marknadens egenskaper samt i vilken omfattning och hur ofta varumärket har använts.
När det gäller frågan i vilken omfattning det äldre varumärket har använts, ska hänsyn särskilt tas till dels den försäljningsvolym som all användning motsvarar, dels hur länge och hur ofta nämnda varumärke har använts.
(se punkterna 21–24)
2. Vid prövningen i ett enskilt fall av huruvida det har gjorts verkligt bruk av ett äldre varumärke i det mening som avses i artikel 43.2 i förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken ska det göras en helhetsbedömning med hänsyn till samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet. Verkligt bruk av ett varumärke kan inte visas genom antaganden eller presumtioner, utan det ska finnas konkreta och objektiva omständigheter som visar att varumärket faktiskt och i tillräcklig omfattning har använts på den berörda marknaden.
(se punkt 25)
3. Enligt regel 22.2 andra meningen i förordning nr 2868/95 om genomförande av förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken ska, då den invändande parten måste tillhandahålla bevis om användning eller visa att det finns verkliga skäl till icke-användning, Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) uppmana denne att tillhandahålla de bevis som krävs inom den tid som byrån fastställer. Om den invändande parten inte tillhandahåller sådana bevis före tidsfristens utgång, ska harmoniseringsbyrån avslå invändningen.
Denna regel kan dock inte tolkas så, att den hindrar att ytterligare bevisning beaktas när det finns nya omständigheter, även om denna bevisning läggs fram efter fristens utgång.
Regeln ska förstås så, att inget hindrar att kompletterande bevisning beaktas när denna helt enkelt läggs till annan bevisning som lagts fram inom den föreskrivna fristen och skälet till kompletteringen inte är att den inledande bevisningen är irrelevant, utan att den befunnits vara otillräcklig. Att sådan bevisning beaktas, vilket på intet sätt gör nämnda regel överflödig, framstår i desto högre grad som rimligt, eftersom den invändande parten inte har missbrukat föreskrivna frister genom medvetna förhalningstaktiker eller genom att vara uppenbart oaktsam, och eftersom den av denne ingivna kompletterande bevisningen endast utgjorde stöd för uppgifter som redan framgick av de skriftliga utlåtanden som lämnats in inom den föreskrivna fristen.
(se punkterna 46 och 53)