Mål C‑64/16

Associação Sindical dos Juízes Portugueses

mot

Tribunal de Contas

(begäran om förhandsavgörande från Supremo Tribunal Administrativo)

”Begäran om förhandsavgörande – Artikel 19.1 FEU – Rättsmedel – Effektivt domstolsskydd – Domares oavhängighet – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 47 – Lönesänkningar inom nationell offentlig förvaltning – Åtgärder för budgetåtstramning”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 27 februari 2018

1.        Medlemsstater – Skyldigheter – Fastställande av de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd – Räckvidd

(Artiklarna 2 FEU och 19 FEU; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47 andra stycket)

2.        Unionsrätt – Principer – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Principen om domstolarnas oavhängighet – Räckvidd

(Artikel 19.2 tredje stycket FEU; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47 andra stycket)

3.        Medlemsstater – Skyldigheter – Fastställande av de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd – Iakttagande av principen om domstolarnas oavhängighet – Nationella bestämmelser om tillfällig lönesänkning inom nationell offentlig förvaltning – Åsidosättande – Föreligger inte

(Artikel 19.1 andra stycket FEU)

1.      Artikel 19 FEU, som ger uttryck för det värde som rättsstaten utgör enligt artikel 2 FEU, innebär att uppgiften att säkerställa domstolsprövningen inom unionens rättsordning inte enbart ankommer på EU-domstolen utan även på de nationella domstolarna (se, för ett liknande resonemang, yttrande 1/09 (Avtal om upprättande av ett enhetligt system för patenttvister) av den 8 mars 2011, EU:C:2011:123, punkt 66, dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 90, och dom av den 28 april 2015, T & L Sugars och Sidul Açúcares/kommissionen, C‑456/13 P, EU:C:2015:284, punkt 45).

Möjligheten till en effektiv domstolsprövning i syfte att säkerställa iakttagandet av unionsrätten är härvidlag i sig en grundförutsättning för en rättsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 73 och där angiven rättspraxis). Av detta följer att varje medlemsstat ska säkerställa att de instanser som i egenskap av ”domstol”, i den mening som avses i unionsrätten, hör till dess system med rättsmedel inom de områden som omfattas av unionsrätten uppfyller kraven på ett effektivt domstolsskydd. En grundförutsättning för att detta skydd ska säkerställas är att en sådan domstols oavhängighet bevaras, såsom detta bekräftas i artikel 47 andra stycket i stadgan, i vilken tillgången till en ”oavhängig” domstol anges som ett av de krav som hänför sig till den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel.

(se punkterna 32, 36, 37 och 41)

2.      Garantin för oavhängighet, vilken inte kan skiljas från den dömande uppgiften (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2006, Wilson, C‑506/04, EU:C:2006:587, punkt 49, dom av den 14 juni 2017, Online Games m.fl., C‑685/15, EU:C:2017:452, punkt 60, och dom av den 13 december 2017, El Hassani, C‑403/16, EU:C:2017:960, punkt 40), gör sig inte enbart gällande på unionsnivå, för unionens domare och generaladvokaterna vid EU-domstolen, såsom föreskrivs i artikel 19.2 tredje stycket FEU, utan även i medlemsstaterna, för de nationella domstolarna.

Begreppet oavhängighet förutsätter i synnerhet att den aktuella instansen fullgör sina uppgifter helt självständigt, utan att vara underställd någon annan och utan att ta emot order eller instruktioner från något håll och att den således är skyddad mot yttre inblandning eller påtryckningar som kan äventyra dess ledamöters oberoende prövning och påverka deras avgöranden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2006, Wilson, C‑506/04, EU:C:2006:587, punkt 51, och dom av den 16 februari 2017, Margarit Panicello, C‑503/15, EU:C:2017:126, punkt 37 och där angiven rättspraxis). I likhet med det förhållandet att den aktuella instansens ledamöter är oavsättliga (se, bland annat, dom av den 19 september 2006, Wilson, C‑506/04, EU:C:2006:587, punkt 51), är den omständigheten att de erhåller lön vars storlek motsvarar vikten av de funktioner de utövar en garanti som är grundläggande för domarnas oavhängighet.

(se punkterna 42, 44 och 45)

3.      Artikel 19.1 andra stycket FEU ska tolkas på så sätt att principen om domstolarnas oavhängighet inte utgör hinder för att mot domstolsledamöterna vid Tribunal de Contas (Revisionsrätten, Portugal) vidta generella lönesänkningsåtgärder, såsom de som är aktuella i det nationella målet, som hänför sig till krav på att eliminera ett alltför stort budgetunderskott och till ett av Europeiska unionens program för ekonomiskt bistånd.

Dessa åtgärder innebar en begränsad sänkning av lönebeloppet, med en procentsats som varierade beroende på lönens storlek. Åtgärderna berörde inte endast ledamöterna vid Tribunal de Contas (Revisionsrätten) utan även, mer allmänt, olika ämbetsmän och personer som utövar funktioner inom den offentliga sektorn, däribland företrädare för den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten. Nämnda åtgärder kan av den anledningen inte uppfattas så, att de särskilt vidtogs mot ledamöterna vid Tribunal de Contas (Revisionsrätten). Åtgärderna framstår tvärtom som generella åtgärder som syftar till att en rad ämbetsmän inom nationell offentlig förvaltning ska bidra till de åtstramningar som föranletts av tvingande krav för att minska den portugisiska statens alltför stora budgetunderskott. Såsom framgår av rubriken till lag nr 75/2014 och av själva lydelsen av artikel 1.1 i lagen hade, slutligen, de bestämmelser om lönesänkning som infördes genom denna lag, vilka trädde i kraft den 1 oktober 2014, en tillfällig karaktär. De lönesänkningsåtgärder som är aktuella i det nationella målet kan följaktligen inte anses ha påverkat oavhängigheten för ledamöterna vid Tribunal de Contas (Revisionsrätten).

(se punkterna 47–52 samt domslutet)