Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)
11 juni 2024 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa – Gemensam asylpolitik – Direktiv 2011/95/EU – Villkor för flyktingstatus – Artikel 2 d och e – Skäl till förföljelse – Artikel 10.1 d och 10.2 – ’Tillhörighet till en särskild samhällsgrupp’ – Artikel 4 – Individuell bedömning av fakta och omständigheter – Direktiv 2013/32/EU – Artikel 10.3 – Krav som ställs på prövningen av asylansökningar – Artikel 24.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Barnets bästa – Fastställande – Underåriga kvinnliga tredjelandsmedborgare som på grund av deras vistelse i en medlemsstat identifierar sig med det grundläggande värdet om jämställdhet mellan kvinnor och män”
I mål C‑646/21,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Rechtbank Den Haag, zittingsplaats ’s-Hertogenbosch (Distriktsdomstolen i Haag, kansliort ’s-Hertogenbosch, Nederländerna) genom beslut av den 22 oktober 2021, som inkom till domstolen den 25 oktober 2021, i målet
K,
L
mot
Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid,
meddelar
DOMSTOLEN (stora avdelningen)
sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden L. Bay Larsen, avdelningsordförandena A. Arabadjiev, C. Lycourgos, E. Regan, F. Biltgen och N. Piçarra (referent) samt domarna P.G. Xuereb, L.S. Rossi, I. Jarukaitis, A. Kumin, N. Jääskinen, N. Wahl, I. Ziemele och J. Passer,
generaladvokat: A.M. Collins,
justitiesekreterare: handläggaren A. Lamote,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 18 april 2023,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– K och L, genom B.W.M Toemen och Y.E. Verkouter, advocaten, biträdda av S. Rafi, sakkunnig,
– Nederländernas regering, av K. Bulterman, A. Hanje och A.M. de Ree, samtliga i egenskap av ombud,
– Tjeckiens regering, av L. Halajová, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,
– Greklands regering, av M. Michelogiannaki och T. Papadopoulou, samtliga i egenskap av ombud,
– Spaniens regering, av A. Gavela Llopis och A. Pérez-Zurita Gutiérrez, samtliga i egenskap av ombud,
– Frankrikes regering, av A.-L. Desjonquères och J. Illouz, båda i egenskap av ombud,
– Ungerns regering, genom Zs. Biró-Tóth och M.Z. Strasser, båda i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, av A. Azéma och F. Wilman, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 13 juli 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 24.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och artikel 10.1 d och 10.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, K och L och, å andra sidan, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (statssekreterare med ministerlika befogenheter för justitie- och säkerhetsfrågor, Nederländerna) angående Staatssecretaris avslag på deras efterföljande ansökningar om internationellt skydd.
Tillämpliga bestämmelser
Internationell rätt
Genèvekonventionen
3 Konventionen angående flyktingars rättsliga ställning, som undertecknades i Genève den 28 juli 1951 (United Nations Treaty Series, vol. 189, s. 150, nr 2545 (1954)), trädde i kraft den 22 april 1954 och kompletterades genom protokollet angående flyktingars rättsliga ställning, som antogs i New York den 31 januari 1967 och trädde i kraft den 4 oktober 1967 (nedan kallad Genèvekonventionen). I artikel 1 A 2) i Genèvekonventionen föreskrivs att med uttrycket flykting avses ”den som i anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk åskådning befinner sig utanför det land, vari han är medborgare, samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar begagna sig av sagda lands skydd”.
Kvinnokonventionen
4 Samtliga medlemsstater är parter i konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (nedan kallad kvinnokonventionen), som antogs av Förenta nationernas generalförsamling den 18 december 1979 och trädde i kraft den 3 september 1981 (United Nations Treaty Series, vol. 1249, nr I‑20378, s. 13). I artikel 1 i kvinnokonventionen föreskrivs att ”[i] denna konvention avser uttrycket ’diskriminering av kvinnor’ varje åtskillnad, undantag eller inskränkning på grund av kön som har till följd eller syfte att begränsa eller omintetgöra erkännandet av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på det politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller medborgerliga området eller något annat område för kvinnor, oberoende av civilstånd och med jämställdheten mellan män och kvinnor som grund, eller åtnjutandet eller utövandet av dessa rättigheter och friheter”.
5 Enligt artikel 3 i kvinnokonventionen ska konventionsstaterna på alla områden, bland annat på det politiska, sociala, ekonomiska och kulturella området, vidta alla lämpliga åtgärder, inbegripet lagstiftning, för att säkerställa full utveckling och framsteg för kvinnor och därmed garantera dem utövande och åtnjutande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på grundval av jämställdhet med männen.
6 Enligt artikel 5 i kvinnokonventionen ska konventionsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder för att ändra mäns och kvinnors sociala och kulturella beteendemönster för att därmed avskaffa fördomar samt seder och bruk som grundar sig på en föreställning om det ena könets underlägsenhet eller på stelnade roller för män och kvinnor.
7 Enligt artiklarna 7, 10 och 16 i kvinnokonventionen ska konventionsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder för att avskaffa diskriminering av kvinnor i det politiska och offentliga livet, i fråga om utbildning samt i alla frågor som gäller äktenskap och familjeliv.
Istanbulkonventionen
8 Den 13 juni 2017 undertecknade Europeiska unionen Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet, som ingicks i Istanbul den 11 maj 2011 (nedan kallad Istanbulkonventionen). Konventionen godkändes på unionens vägnar genom rådets beslut (EU) 2023/1076 av den 1 juni 2023 (EUT L 143 I, 2023, s. 4). Istanbulkonventionen trädde i kraft, med avseende på unionen, den 1 oktober 2023. Det framgår av artikel 1 i konventionen att den syftar såväl till att skydda kvinnor mot alla former av våld och att förebygga, lagföra och avskaffa våld mot kvinnor och våld i hemmet, som till att bidra till att avskaffa alla former av diskriminering av kvinnor och att främja faktisk jämställdhet mellan kvinnor och män, bland annat genom att stärka kvinnors ställning.
9 I artikel 3 i Istanbulkonventionen anges att vid tillämpningen av konventionen ska med begreppet ”våld mot kvinnor” förstås ett brott mot de mänskliga rättigheterna och en form av diskriminering av kvinnor och avser varje fall av könsrelaterat våld som leder till, eller troligen kommer att leda till, fysisk, sexuell, psykisk eller ekonomisk skada eller fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt lidande för kvinnor, inbegripet hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, oavsett om det sker i ett offentligt eller privat sammanhang.
10 I artikel 4.2 i Istanbulkonventionen föreskrivs följande:
”Parterna fördömer alla former av diskriminering av kvinnor och vidtar utan dröjsmål nödvändiga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att förhindra diskriminering, särskilt genom att
– i sina nationella grundlagar eller annan lämplig lagstiftning införa principen om jämställdhet mellan kvinnor och män och säkerställa att denna princip får genomslag i praktiken,
– förbjuda diskriminering av kvinnor och använda sanktioner när det är lämpligt,
– avskaffa lagar och praxis som diskriminerar kvinnor.”
11 Artikel 60 i Istanbulkonventionen har följande lydelse:
”1. Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att könsrelaterat våld mot kvinnor kan betraktas som en form av förföljelse i den mening som avses i artikel 1 A 2) i [Genèvekonventionen] och som en form av allvarligt hot som kan ge rätt till alternativt/subsidiärt skydd.
2. Parterna ska säkerställa att varje grund i [Genèvekonventionen] tolkas utifrån ett genusperspektiv och att sökanden beviljas flyktingstatus i enlighet med tillämpliga instrument då det kan fastställas att rädslan för förföljelse kan kopplas till en eller flera av dessa grunder.
…”
Unionsrätt
Direktiv 2011/95
12 Skälen 4, 16, 18 och 30 i direktiv 2011/95 har följande lydelse:
”(4) Genèvekonventionen och protokollet utgör grundstenen i det folkrättsliga systemet för skydd av flyktingar.
…
(16) Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns särskilt i [stadgan]. Direktivet syftar särskilt till att säkerställa full respekt för den mänskliga värdigheten och de asylsökandes och deras medföljande familjemedlemmars rätt till asyl, och till att främja tillämpningen av artiklarna 1, 7, 11, 14, 15, 16, 18, 21, 24, 34 och 35 i stadgan och bör därför genomföras på ett sätt som överensstämmer med detta ändamål.
…
(18) Medlemsstaterna bör i första hand ta hänsyn till barnets bästa när de genomför detta direktiv, i enlighet med 1989 års FN-konvention om barnets rättigheter. Vid en bedömning av barnets bästa bör medlemsstaterna särskilt beakta principen om familjesammanhållning, den underåriges välfärd och sociala utveckling, överväganden om trygghet och säkerhet och den underåriges synpunkter med hänsyn till hans eller hennes ålder och mognad.
…
(30) Det är också nödvändigt att införa ett gemensamt begrepp för förföljelsegrunden tillhörighet till viss samhällsgrupp. Vid definitionen av en viss samhällsgrupp bör hänsyn tas till faktorer som hänger samman med sökandens kön, inbegripet könsidentitet och sexuell läggning, som kan ha samband med vissa rättstraditioner eller seder som leder till t.ex. könsstympning, tvångssterilisering eller tvångsabort, i den mån de hör ihop med den sökandes välgrundade fruktan för förföljelse.”
13 I artikel 2 i detta direktiv, med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande:
”I detta direktiv gäller följande definitioner:
a) internationellt skydd: flyktingstatus och status som subsidiärt skyddsbehövande enligt definitionerna i leden e och g.
…
d) flykting: en tredjelandsmedborgare som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp befinner sig utanför det land där han eller hon är medborgare och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av det landets skydd, eller en statslös person som av samma skäl som nämnts ovan befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare hade sin vanliga vistelseort och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill återvända dit och som inte omfattas av artikel 12.
e) flyktingstatus: en medlemsstats erkännande av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som flykting.
…
i) sökande: en tredjelandsmedborgare eller statslös person som har ansökt om internationellt skydd och vars ansökan ännu inte har lett till ett slutligt beslut.
…
k) underårig: en tredjelandsmedborgare eller en statslös person under 18 år.
…
n) ursprungsland: det land eller de länder där en person är medborgare eller, i fråga om statslösa personer, tidigare haft sin vanliga vistelseort.”
14 Artikel 4 i direktivet har rubriken ”Bedömning av fakta och omständigheter” och ingår i direktivets kapitel II, som rör ”[b]edömning av ansökningar om internationellt skydd”. I den artikeln föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna får betrakta det som den sökandes skyldighet att så snart som möjligt lägga fram alla faktorer som behövs för att styrka ansökan om internationellt skydd. Det är medlemsstaternas skyldighet att i samarbete med den sökande bedöma de relevanta faktorerna i ansökan.
2. De faktorer som det hänvisas till i punkt 1 utgörs av den sökandes utsagor och alla handlingar som den sökande förfogar över angående den sökandes ålder, bakgrund, inklusive relevanta släktingars bakgrund, identitet, nationalitet(er), tidigare bosättningsland(-länder) och -ort(er), tidigare asylansökningar, resvägar och resehandlingar samt orsakerna till ansökan om internationellt skydd.
3. Bedömningen av en ansökan om internationellt skydd ska vara individuell, och följande ska beaktas:
a) Alla relevanta uppgifter om ursprungslandet vid den tidpunkt då beslut fattas om ansökan, inbegripet lagar och andra författningar i ursprungslandet samt det sätt på vilket dessa tillämpas.
…
c) Sökandens personliga ställning och förhållanden, inklusive faktorer som bakgrund, kön och ålder, så att det kan bedömas huruvida de handlingar den sökande har blivit eller skulle kunna bli utsatt för, på grundval av sökandens personliga omständigheter, skulle innebära förföljelse eller allvarlig skada.
…
5. När medlemsstaterna tillämpar principen att det är den sökandes skyldighet att styrka sin ansökan om internationellt skydd, och den sökandes uppgifter inte kan styrkas av skriftliga eller andra bevis, ska sådana uppgifter inte behöva bekräftas om följande villkor är uppfyllda:
…
c) Sökandens uppgifter befinns vara sammanhängande och rimliga …
…
e) Sökandens allmänna trovärdighet är fastställd.”
15 I artikel 9 i samma direktiv, med rubriken ”Förföljelse”, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:
”1. För att betraktas som förföljelse enligt lydelsen i artikel 1 A i Genèvekonventionen krävs att handlingarna i fråga
a) är tillräckligt allvarliga till sin natur eller på grund av sin upprepning för att innebära en allvarlig överträdelse av de grundläggande mänskliga rättigheterna, särskilt de rättigheter från vilka det inte går att göra undantag enligt artikel 15.2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna [som undertecknades i Rom den 4 november 1950], eller
b) är en ackumulation av olika åtgärder, däribland sådana överträdelser av de mänskliga rättigheterna som är tillräckligt allvarliga för att påverka en individ på ett liknande sätt som i led a.
2. Förföljelse, enligt punkt 1, kan bl.a. ta sig uttryck i
…
f) köns- eller barnspecifika handlingar.”
16 I artikel 10 i direktiv 2011/95, som har rubriken ”Skäl till förföljelsen”, föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna ska ta hänsyn till följande faktorer vid bedömningen av skälen till förföljelsen:
…
d) En grupp ska anses utgöra en särskild samhällsgrupp, särskilt när
– gruppens medlemmar har en gemensam väsentlig egenskap eller en gemensam bakgrund som inte kan ändras eller har en gemensam egenskap eller övertygelse som är så grundläggande för identiteten eller samvetet att de inte får tvingas avsvära sig den, och
– gruppen har en särskild identitet i det berörda landet eftersom den uppfattas som annorlunda av omgivningen.
… Vid bedömningen av om en person ska anses tillhöra en viss samhällsgrupp eller när ett karakteristiskt drag hos en sådan grupp ska fastställas ska vederbörlig hänsyn tas till könsrelaterade aspekter, inbegripet könsidentitet.
…
2. Vid bedömningen av huruvida en sökande har en välgrundad fruktan för förföljelse är det irrelevant huruvida sökanden faktiskt har de egenskaper i fråga om … tillhörighet till viss samhällsgrupp … som är skälet till förföljelsen, om en sådan egenskap tillskrivs den sökande av den som utövar förföljelsen.”
17 I artikel 20.3 och 20.5 i direktivet, som återfinns i kapitel VII om ”Innebörden av internationellt skydd”, föreskrivs följande:
”3. Vid genomförandet av detta kapitel ska medlemsstaterna beakta situationen för utsatta personer, till exempel underåriga, ensamkommande barn … ensamstående föräldrar med underåriga barn …
…
5. Medlemsstaterna ska i första hand se till barnets bästa vid genomförandet av de bestämmelser i detta kapitel som rör underåriga.”
Direktiv 2013/32/EU
18 I artikel 2 q i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60) definieras en ”efterföljande ansökan” som ”en ytterligare ansökan om internationellt skydd som lämnas in efter det att ett slutgiltigt beslut har fattats om en tidigare ansökan …”.
19 Artikel 10 i direktivet har rubriken ”Krav som ställs på prövningen av asylansökningar”. I punkt 3 i den artikeln föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna ska se till att den beslutande myndigheten fattar sina beslut om ansökningar om internationellt skydd efter en korrekt prövning. Medlemsstaterna ska därför se till att
a) ansökningar prövas och beslut fattas individuellt, objektivt och opartiskt,
b) exakt och aktuell information erhålls från olika källor, t.ex. från [Europeiska stödkontoret för asylfrågor (Easo)], [FN:s flyktingkommissariat (UNHCR)] och relevanta internationella människorättsorganisationer, om den allmänna situation som råder i de sökandes ursprungsländer … och att denna information görs tillgänglig för den personal som ansvarar för att pröva asylansökningar och fatta beslut om dessa,
…
d) den personal som prövar ansökningar och fattar beslut om dessa har möjlighet att vid behov inhämta råd från experter i särskilda frågor, t.ex. medicinska frågor, kulturella frågor och religionsfrågor samt barn- eller könsrelaterade frågor.”
20 I artikel 14.1 fjärde stycket i direktivet föreskrivs att ”[m]edlemsstaterna genom nationell lagstiftning [får] fastställa i vilka fall en underårig ska ges möjlighet till en personlig intervju”.
21 Artikel 15.3 i samma direktiv har följande lydelse:
”Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att se till att personliga intervjuer genomförs under sådana förhållanden att sökandena kan lägga fram skälen för sina ansökningar på ett heltäckande sätt. Medlemsstaterna ska därför
…
e) se till att intervjuer med underåriga genomförs på ett barntillvänt sätt.”
22 Artikel 40 i direktiv 2013/32 har rubriken ”Efterföljande ansökan”. I artikel 40.2 föreskrivs följande:
”När beslut fattas enligt artikel 33.2 d om huruvida en ansökan om internationellt skydd ska tas upp till prövning ska en efterföljande ansökan om internationellt skydd först bli föremål för en preliminär prövning om nya fakta eller uppgifter har framkommit eller har lagts fram av sökanden vad avser sökandens rätt att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd enligt direktiv [2011/95].”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
23 Klagandena i det nationella målet, K och L, är två systrar som är medborgare i Irak. De är födda år 2003 respektive år 2005. De anlände till Nederländerna år 2015 tillsammans med sina föräldrar och sin faster. De har sedan dess vistats i Nederländerna utan avbrott. Den 7 november 2015 lämnade deras föräldrar in asylansökningar för egen räkning samt för K:s och L:s räkning. Dessa ansökningar avslogs den 17 februari 2017. Avslagsbesluten vann laga kraft under år 2018.
24 Den 4 april 2019 lämnade K och L in efterföljande ansökningar, i den mening som avses i artikel 2 q i direktiv 2013/32. Dessa efterföljande ansökningar avslogs som uppenbart ogrundade genom beslut av Staatssecretaris den 21 december 2020. K och L överklagade avslagsbesluten till Rechtbank Den Haag, zittingsplaats ’s-Hertogenbosch (Distriktsdomstolen i Haag, kansliort ’s-Hertogenbosch, Nederländerna) som är hänskjutande domstol. De har gjort gällande att de på grund av sin långvariga vistelse i Nederländerna anammat de normer och värderingar samt det uppträdande som är typiskt för ungdomar i deras ålder och att de således ”förvästligats”. De anser följaktligen att de, som unga kvinnor, har rätt att själva göra val som rör deras liv och framtid, bland annat beträffande deras relationer till personer av manligt kön, äktenskap, studier, arbete samt formande av och uttryck för politiska och religiösa åsikter. De fruktar att de kommer att utsättas för förföljelse om de återvänder till Irak på grund av den identitet som de skaffat sig i Nederländerna, vilken präglas av andra normer, värderingar och uppträdanden än i deras ursprungsland, vilka har blivit så grundläggande för deras identitet och deras samvete att de inte kan avsvära sig dem. De hävdar således att de tillhör en ”särskild samhällsgrupp” i den mening som avses i artikel 10.1 d i direktiv 2011/95.
25 K och L har även gjort gällande att de, till följd av sin långvariga vistelse i Nederländerna, numera är rotade där och det skulle skada deras utveckling om de tvingades lämna landet. Utöver denna skada, har de även skadats av det faktum att det under lång tid rått osäkerhet om huruvida de kan få uppehållstillstånd i den medlemsstaten.
26 I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen, för det första, få klarhet om tolkningen av begreppet ”tillhörighet till en särskild samhällsgrupp” i den mening som avses i artikel 10.1 d i direktiv 2011/95. Den domstolen anser att begreppet ”förvästligande” hänvisar till jämställdhet mellan kvinnor och män och i synnerhet till kvinnors rätt att skyddas från allt könsrelaterat våld, att inte tvingas att gifta sig, rätten att ha eller inte ha en tro samt rätten att ha sin egen politiska åskådning och att kunna uttrycka den.
27 Den hänskjutande domstolen har erinrat om att enligt praxis från Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen, Nederländerna) utgör ”förvästligade kvinnor” en alltför heterogen grupp för att de ska kunna anses tillhöra en ”särskild samhällsgrupp” i den mening som avses i artikel 10.1 d i direktiv 2011/95. Den hänskjutande domstolen har vidare angett att enligt nationell rättspraxis bedöms ett eventuellt ”förvästligade” antingen som förföljelsegrunden ”religion” eller som förföljelsegrunden ”politisk åskådning”.
28 Den hänskjutande domstolen vill, för det andra, få klarhet i hur barnets bästa, vilket garanteras i artikel 24.2 i stadgan, ska beaktas i samband med prövningen av ansökningar om internationellt skydd. Den domstolen har inte funnit någon vägledning i unionsrätten om hur barnets bästa ska fastställas.
29 Den hänskjutande domstolen har erinrat om att enligt dom av den 14 januari 2021, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Återvändande av ett ensamkommande barn) (C‑441/19, EU:C:2021:9, punk 45) ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, i enlighet med artikel 24.2 i stadgan, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner. Mot denna bakgrund vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida en nationell praxis kan vara förenlig med unionsrätten när denna praxis innebär att den behöriga myndigheten, i ett första skede, avgör en ansökan om internationellt skydd genom en övergripande bedömning av barnets bästa och sökanden först i ett andra skede kan angripa det antagna beslutet genom att konkret visa att barnets bästa erfordrar ett beslut med annan utgång.
30 Den hänskjutande domstolen har, för det tredje, påpekat att den skada som K och L påstår sig drabbas av, till följd av den osäkerhet som råder kring deras situation i Nederländerna, inte har något samband med några skäl till förföljelse i deras hemland. Den domstolen har mot denna bakgrund frågat sig om barnets bästa ändå innebär att, i samband med prövningen av en ansökan om internationellt skydd, en sådan skada måste tas i beaktande. Om svaret på denna fråga är jakande, undrar den hänskjutande domstolen hur en sådan skada ska tas i beaktande.
31 Den hänskjutande domstolen vill, för det fjärde, slutligen få klarhet i huruvida nationell rättslig praxis enligt vilken den myndighet som prövar en ”efterföljande ansökan”, i den mening som avses i artikel 2 q i direktiv 2013/32, inte är skyldig att ex officio pröva huruvida sökanden kan ha uppehållsrätt i landet på ”ordinära grunder”, är förenlig med unionsrätten.
32 Mot denna bakgrund beslutade Rechtbank Den Haag, zittingsplaats ’s-Hertogenbosch (Distriktsdomstolen i Haag, kansliort ’s-Hertogenbosch) att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Ska artikel 10.1 d i [direktiv 2011/95] tolkas så, att de västerländska normer, värderingar och beteenden som kvinnliga tredjelandsmedborgare anammat när de varit bosatta i en medlemsstat under en betydande del av den fas i livet då deras identitet formas och fullt ut deltagit i samhällslivet där ska anses utgöra en gemensam bakgrund som inte kan ändras eller en gemensam egenskap eller övertygelse som är så grundläggande för identiteten eller samvetet att de inte får tvingas avsvära sig den?
2) Om den första frågan besvaras jakande, ska då kvinnliga tredjelandsmedborgare som, oavsett anledning, har anammat jämförbara västerländska normer och värderingar genom att faktiskt uppehålla sig i medlemsstaten under den fas i livet då deras identitet formas betraktas som medlemmar i en ’särskild samhällsgrupp’ i den mening som avses i artikel 10.1 d i [direktiv 2011/95]? Ska frågan huruvida det rör sig om en särskild samhällsgrupp som ’har en särskild identitet i det berörda landet’ bedömas ur medlemsstatens synvinkel eller ska den mot bakgrund av artikel 10.2 i [direktiv 2011/95] tolkas på det sättet att avgörande vikt ska tillmätas att utlänningen i ursprungslandet anses ingå i en särskild samhällsgrupp eller i varje fall tillskrivs en sådan tillhörighet? Är det förenligt med artikel 10 i [direktiv 2011/95], jämförd med förbudet mot refoulement och rätten till asyl, att flyktingstatus endast kan följa av att någon anpassat sig till västerländsk kultur om grunden för detta är religiösa eller politiska skäl?
3) Är det förenligt med unionsrätten och närmare bestämt med artikel 24.2 [i stadgan], jämförd med artikel 51.1 i stadgan att en behörig myndighet, när den prövar en ansökan om internationellt skydd, enligt nationell rätt ska beakta barnets bästa utan att det först konkret har fastställts vad som är barnets bästa (i varje enskilt ärende)? Blir svaret på denna fråga annorlunda om medlemsstaten ska pröva en ansökan om uppehållstillstånd utifrån ordinära grunder och barnets bästa ska beaktas vid prövningen av ansökan?
4) På vilket sätt och i vilket skede av prövningen av en ansökan om internationellt skydd ska man mot bakgrund av artikel 24.2 i stadgan beakta barnets bästa och närmare bestämt skadan för en underårig till följd av långvarig faktisk vistelse i en medlemsstat? Är det i detta sammanhang av betydelse huruvida den faktiska vistelsen var laglig? Har det vid ovanstående bedömning någon betydelse för barnets bästa om medlemsstaten har fattat ett beslut om ansökan om internationellt skydd inom den frist som föreskrivs i unionsrätten, om en tidigare ålagd skyldighet att återvända har åsidosatts och om medlemsstaten inte har genomfört avlägsnande efter att ett beslut om återvändande har meddelats, vilket gjort det möjligt för den underårige att fortsätta sin faktiska vistelse i medlemsstaten?
5) Är det, sett till artikel 7 jämförd med artikel 24.2 i stadgan, förenligt med unionsrätten att i nationell rätt göra åtskillnad mellan en första och efterföljande ansökningar om internationellt skydd, såtillvida att reguljära grunder för uppehållstillstånd inte beaktas vid efterföljande ansökningar om internationellt skydd?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första och den andra frågan
33 Det ska inledningsvis påpekas att den hänskjutande domstolen bland annat i den första frågan visserligen har hänvisat till ”de västerländska normer, värderingar och beteenden som kvinnliga tredjelandsmedborgare anammat när de varit bosatta i en medlemsstat under en betydande del av den fas i livet då deras identitet formas och fullt ut deltagit i samhällslivet där”. Det framgår emellertid av beslutet om hänskjutande att vad den domstolen i praktiken avser är dessa kvinnors faktiska identifikation med det grundläggande värdet om jämställdhet mellan kvinnor och män samt deras vilja att fortsätta att i vardagslivet dra nytta av denna jämställdhet.
34 Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den första och den andra tolkningsfrågan, vilka kan prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 10.1 d och 10.2 i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att – beroende på de förhållanden som råder i ursprungslandet – kvinnor som är medborgare i det landet, inbegripet underåriga flickor, kan anses tillhöra en ”särskild samhällsgrupp”, vilket såsom ”skäl till förföljelse” kan leda till erkännande av flyktingstatus, då dessa kvinnor som gemensam väsentlig egenskap delar en faktisk identifikation med det grundläggande värdet om jämställdhet mellan kvinnor och män, som utvecklats under deras vistelse i en medlemsstat.
35 Enligt artikel 2 d i direktiv 2011/95 definieras ”flykting” som en ”tredjelandsmedborgare som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp befinner sig utanför det land där han eller hon är medborgare och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av det landets skydd”. Denna definition återger den definition som finns i artikel 1 A 2) i Genèvekonventionen. I enlighet med vad som anges i skäl 4 i direktiv 2011/95 utgör den konventionen ”grundstenen i det folkrättsliga systemet för skydd av flyktingar”.
36 Bestämmelserna i direktiv 2011/95 ska således inte enbart tolkas mot bakgrund av dess systematik och ändamål, utan även med beaktande av Genèvekonventionen och de andra tillämpliga fördrag som avses i artikel 78.1 FEUF. Bland dessa fördrag återfinns bland annat Istanbulkonventionen och kvinnokonventionen (dom av den 16 januari 2024, Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsatts för våld i hemmet), C‑621/21, EU:C:2024:47, punkterna 37 och 44–47).
37 Såsom bekräftas i artiklarna 1, 3 och 4.2 i Istanbulkonventionen, innebär jämställdhet mellan kvinnor och män bland annat rätten att skyddas från allt könsrelaterat våld, rätten att inte bli tvingad att gifta sig, rätten att ha eller inte ha en tro, rätten att ha sin egen politiska åskådning och att kunna uttrycka den och rätten att fritt kunna göra sina egna livsval, bland annat vad gäller utbildning, yrkeskarriär eller deltagande i aktiviteter i det offentliga rummet. Detsamma gäller enligt artiklarna 3, 5, 7, 10 och 16 i kvinnokonventionen.
38 Dessutom ska, såsom anges i skäl 16 i direktiv 2011/95, tolkningen av bestämmelserna i det direktivet ske i överensstämmelse med de rättigheter som erkänns i stadgan och som direktivet syftar till att främja genomförandet av. Bland dessa rättigheter i stadgan finns artikel 21.1 enligt vilken all diskriminering på grund av bland annat kön är förbjuden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 januari 2021, Bundesrepublik Deutschland (Flyktingstatus för en statslös palestinier) C‑507/19, EU:C:2021:3, punkt 39, och dom av den 9 november 2023, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Begreppet allvarlig skada), C‑125/22, EU:C:2023:843, punkt 60).
39 I artikel 10.1 i direktiv 2011/95 görs det – för respektive skäl till förföljelse som i enlighet med artikel 2 d i direktivet kan leda till erkännande av flyktingstatus – en uppräkning av de faktorer som medlemsstaterna måste beakta.
40 Vad särskilt gäller skälet ”tillhörighet till en särskild samhällsgrupp” framgår det av artikel 10.1 d första stycket att en grupp ska anses utgöra en ”särskild samhällsgrupp” när två kumulativa villkor är uppfyllda. För det första ska de personer som potentiellt kan tillhöra gruppen dela åtminstone en av tre utmärkande faktorer, vilka är en ”gemensam väsentlig egenskap”, en ”gemensam bakgrund som inte kan ändras” eller en ”en gemensam egenskap eller övertygelse som är så grundläggande för identiteten eller samvetet att de inte får tvingas avsvära sig den”. För det andra ska gruppen ha en ”särskild identitet” i det berörda landet ”eftersom den uppfattas som annorlunda av omgivningen” (dom av den 16 januari 2024, Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsatts för våld i hemmet), C‑621/21, EU:C:2024:47, punkt 40).
41 I artikel 10.1 d andra stycket preciseras dessutom bland annat att ”[v]id bedömningen av om en person ska anses tillhöra en viss samhällsgrupp eller när ett karakteristiskt drag hos en sådan grupp ska fastställas ska vederbörlig hänsyn tas till könsrelaterade aspekter, inbegripet könsidentitet”. Denna bestämmelse ska tolkas mot bakgrund av skäl 30 i direktiv 2011/95, enligt vilket könsidentitet kan ha samband med vissa rättstraditioner eller seder (dom av den 16 januari 2024, Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsatts för våld i hemmet), C‑621/21, EU:C:2024:47, punkt 41).
42 Beträffande det första villkor som ska vara uppfyllt för att det ska anses vara fråga om en ”särskild samhällsgrupp” i den mening som avses i artikel 10.1 d första stycket i direktiv 2011/95 och som det erinrats om i punkt 40 ovan – det vill säga att gruppens medlemmar ska uppvisa minst en av de tre utmärkande faktorer som avses i denna bestämmelse – har domstolen redan slagit fast att den omständigheten att en person är en kvinna utgör en väsentlig egenskap och att denna omständighet är tillräcklig för att detta villkor ska anses vara uppfyllt (dom av den 16 januari 2024, Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsatts för våld i hemmet), C‑621/21, EU:C:2024:47, punkt 49).
43 Kvinnor som delar ytterligare en gemensam utmärkande faktor, såsom till exempel en annan väsentlig egenskap eller en gemensam historia som inte kan ändras, såsom en särskild familjesituation, eller en egenskap eller övertygelse som är så grundläggande för identiteten eller samvetet att dessa kvinnor inte får tvingas avsvära sig den, kan av denna anledning även uppfylla nämnda villkor (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2024, Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsatts för våld i hemmet), C‑621/21, EU:C:2024:47, punkt 50).
44 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 34 i sitt förslag till avgörande, gäller att en kvinnas faktiska identifikation med värdet om jämställdhet mellan kvinnor och män, såvitt nämnda identifikation utgår från en vilja att dra nytta av denna jämställdhet i vardagslivet, innebär att fritt kunna göra sina egna livsval, bland annat avseende utbildning och yrkeskarriär, omfattningen och typen av deltagande i aktiviteter i det offentliga rummet, möjligheten att uppnå ekonomiskt oberoende genom arbete utanför hemmet, beslutet att leva ensam eller med familjen samt valet av partner. Dessa är val som är grundläggande för att bestämma kvinnans identitet. Under dessa omständigheter kan en kvinnlig tredjelandsmedborgares identifikation med det grundläggande värdet om jämställdhet mellan kvinnor och män anses vara en ”egenskap eller övertygelse som är så grundläggande för identiteten eller samvetet att [en person] inte får tvingas avsvära sig den”. Det saknar i detta avseende betydelse att den kvinnliga tredjelandsmedborgaren inte anser sig bilda en grupp tillsammans med andra kvinnliga tredjelandsmedborgare eller med samtliga kvinnor som identifierar sig med detta grundläggande värde.
45 Vidare är den omständigheten att unga kvinnor som är tredjelandsmedborgare har vistats i en mottagande medlemsstat under ett skede i deras liv då en persons identitets formas och att de, under denna vistelse, kommit att utveckla en faktisk identifikation med det grundläggande värdet om jämställdhet mellan kvinnor och män, ägnad att utgöra ”en gemensam bakgrund som inte kan ändras” i den mening som avses i artikel 10.1 d första stycket första strecksatsen i direktiv 2011/95.
46 Domstolen konstaterar följaktligen att sådana kvinnor, inbegripet underåriga flickor, uppfyller det första villkoret för identifikation med en ”särskild samhällsgrupp”, i den mening som avses i artikel 10.1 d första stycket första strecksatsen i direktiv 2011/95.
47 Enligt artikel 10.2 i direktivet ska den behöriga nationella myndigheten försäkra sig om att den egenskap som är förbunden med tillhörigheten till en särskild samhällsgrupp tillskrivs den berörda personen i dennes ursprungsland, i den mening som avses i artikel 2 n i direktiv 2011/95, även om vederbörande faktiskt inte har någon sådan egenskap.
48 Beträffande det andra villkoret för identifikation med en ”särskild samhällsgrupp” i artikel 10.1 d första stycket andra strecksatsen i samma direktiv avseende gruppens ”särskilda identitet” i ursprungslandet, konstaterar domstolen att kvinnor kan uppfattas annorlunda av omgivningen och anses ha en särskild identitet i denna omgivning, bland annat på grund av de sociala, moraliska eller juridiska normer som råder i deras ursprungsland (dom av den 16 januari 2024, Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsatts för våld i hemmet), C‑621/21, EU:C:2024:47, punkt 52).
49 Även kvinnor som delar en ytterligare gemensam egenskap, såsom en faktisk identifikation med värdet om jämställdhet mellan kvinnor och män, uppfyller detta villkor när de sociala, moraliska eller juridiska normer som råder i deras ursprungsland får till följd att dessa kvinnor, på grund av denna gemensamma egenskap, även uppfattas som annorlunda av omgivningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2024, Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsatts för våld i hemmet), C‑621/21, EU:C:2024:47, punkt 53).
50 I detta sammanhang ska det preciseras att det ankommer på den berörda medlemsstaten att avgöra vilken omgivning som är relevant för bedömningen av huruvida denna samhällsgrupp existerar. Omgivningen kan utgöras av hela det tredjeland som är ursprungslandet för sökanden av internationellt skydd, eller vara mer avgränsat, till exempel till en del av territoriet eller en del av befolkningen i detta tredjeland (dom av den 16 januari 2024, Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsatts för våld i hemmet), C‑621/21, EU:C:2024:47, punkt 54).
51 Av detta följer att kvinnor, inbegripet underåriga flickor, som såsom gemensam egenskap delar en faktisk identifikation med det grundläggande värdet om jämställdhet mellan kvinnor och män, vilken har utvecklats under deras vistelse i en medlemsstat, kan anses tillhöra en ”särskild samhällsgrupp”, i den mening som avses i artikel 10.1 d i direktiv 2011/95, beroende på de förhållanden som råder i deras respektive ursprungsländer.
52 Med hänsyn till de tvivel som uttryckts av den hänskjutande domstolen, preciserar EU-domstolen att det inte krävs att dessa kvinnors faktiska identifikation med värdet om jämställdhet mellan kvinnor och män är av politisk eller religiös natur för att det ska föreligga skäl till förföljelse, i den mening som avses i den bestämmelse, gentemot dem. Detta hindrar inte att en sådan identifikation i förekommande fall även kan anses utgöra ett skäl till förföljelse grundat på religion eller politisk åskådning.
53 Vid bedömningen av en ansökan om internationellt skydd, inbegripet en ”efterföljande ansökan”, som grundar sig på tillhörigheten till en särskild samhällsgrupp, ankommer det på behöriga nationella myndigheter att i enlighet med artikel 2 d i direktiv 2011/95 kontrollera huruvida den person som åberopar detta skäl till förföljelse har en ”välgrundad fruktan” för förföljelse, i den mening som avses i artikel 9.1 och 9.2 i direktivet, i sitt ursprungsland på grund av tillhörigheten till denna samhällsgrupp (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2024, Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsatts för våld i hemmet), C‑621/21, EU:C:2024:47, punkt 59).
54 Den behöriga nationella myndigheten måste vid en sådan bedömning beakta att förföljelse, i den mening som avses i artikel 1 A i Genèvekonventionen, bland annat kan ta sig uttryck i ”könsspecifika handlingar”, såsom anges i artikel 9.2 f i direktiv 2011/95.
55 I artikel 60.1 i Istanbulkonventionen föreskrivs att könsrelaterat våld mot kvinnor, vilket enligt artikel 3 i samma konvention utgör ett brott mot de mänskliga rättigheterna och en form av diskriminering av kvinnor, kan betraktas som en form av förföljelse i den mening som avses i artikel 1 A Genèvekonventionen. Enligt artikel 60.2 i Istanbulkonventionen ska parterna säkerställa att varje förföljelsegrund i Genèvekonventionen, inbegripet förföljelsegrunden ”tillhörighet till en viss samhällsgrupp” tolkas utifrån ett genusperspektiv.
56 Enligt artikel 4.1 i direktiv 2011/95 får medlemsstaterna betrakta det som den sökandes skyldighet att så snart som möjligt lägga fram alla faktorer som behövs för att styrka ansökan om internationellt skydd. I förekommande fall ska medlemsstaternas myndigheter icke desto mindre aktivt samarbeta med sökanden för att fastställa och komplettera de relevanta delarna av ansökan (se, för ett liknande resonemang, Secretary of State for the Home Department (Flyktingstatus för en statslös palestinier), C‑349/20, EU:C:2022:151, punkt 64). Om medlemsstaterna använder sig av möjligheten i artikel 4.5 i det direktivet föreskrivs det att om sökandens uppgifter inte kan styrkas av skriftliga eller andra bevis, behöver dessa uppgifter inte bekräftas om de kumulativa villkoren i den bestämmelsen är uppfyllda. Bland dessa villkor anges att sökandens uppgifter är sammanhängande och rimliga samt att sökanden åtnjuter allmän trovärdighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2023, Staatssecretaris van Veiligheid en Justitie (Politiska åsikter i den mottagande medlemsstaten), C‑151/22, EU:C:2023:688, punkt 44).
57 Domstolen har preciserat att de uppgifter som en sökande av internationellt skydd lämnar endast utgör utgångspunkten för de behöriga myndigheternas bedömning av fakta och omständigheter. Det kan vara lättare för dessa myndigheter än för sökanden att få tillgång till vissa typer av handlingar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2012, M., C‑277/11, M., EU:C:2012:744, punkterna 65 och 66, dom av den 19 november 2020, Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Militärtjänstgöring och asyl), C‑238/19, EU:C:2020:945, punkt 52, och dom av den 9 november 2023, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Begreppet allvarlig skada), C‑125/22, EU:C:2023:843, punkt 47).
58 Det skulle således strida mot artikel 4 i direktiv 2011/95 att anse att det nödvändigtvis enbart ankommer på sökanden att lägga fram samtliga uppgifter som behövs för att styrka de skäl som motiverar vederbörandes ansökan om internationellt skydd, i synnerhet, dels det faktum att sökanden i sitt ursprungsland uppfattas som tillhörande en särskild samhällsgrupp, i den mening som avses i artikel 10.1 i samma direktiv, dels att vederbörande riskerar att utsättas för förföljelse i det landet av detta skäl (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 november 2020, Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Militärtjänst och asyl), C‑238/19, EU:C:2020:945, punkterna 54 och 55).
59 Enligt artikel 4.3 i direktivet ska de behöriga nationella myndigheternas bedömning av huruvida sökandens fruktan för förföljelse är välgrundad vara individuell och genomföras från fall till fall med omsorg och försiktighet, enbart på grundval av en konkret bedömning av fakta och omständigheter för att avgöra om de fakta och omständigheter som styrkts utgör ett sådant hot att den berörda personen, med hänsyn till dennes personliga omständigheter, kan hysa välgrundad fruktan för att faktiskt utsättas för förföljelse om vederbörande skulle återvända till sitt ursprungsland (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2023, Staatssecretaris van Veiligheid en Justitie (Politisk åskådning i den mottagande medlemsstaten), C‑151/22, EU:C:2023:688, punkt 42, och dom av den 16 januari 2024, Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsatts för våld i hemmet), C‑621/21, EU:C:2024:47, punkt 60).
60 I detta sammanhang innebär artikel 10.3 b i direktiv 2013/32 att medlemsstaterna är skyldiga att se till dels att beslut om ansökningar om internationellt skydd fattas efter det att en lämplig prövning gjorts, under vilken exakt och aktuell information erhållits från olika källor, såsom Easo, UNHCR och relevanta internationella människorättsorganisationer, om den allmänna situation som råder i de sökandes ursprungsländer, dels att denna information görs tillgänglig för den personal som ansvarar för att pröva asylansökningar och fatta beslut om dessa.
61 I detta syfte ska behöriga nationella myndigheter Såsom framgår av punkt 36 x) i UNHCR:s Guidelines on International Protection No. 1: Gender-Related Persecution within the context of Article 1A(2) of the 1951 Geneva Convention, samla in relevanta uppgifter om ursprungslandet för prövningen av kvinnors ansökningar om beviljande av flyktingstatus, däribland uppgifter om kvinnors juridiska situation, deras politiska, ekonomiska och sociala rättigheter, landets kulturella och sociala normer samt konsekvenser av att dessa bryts, hur vanligt förekommande skadliga traditionella sedvänjor och våld mot kvinnor är, hur detta våld tar sig uttryck, tillgängligt skydd, de påföljder som förövarna av sådant våld riskerar, jämte de risker som en kvinna löper om hon återvänder till sitt ursprungsland efter att ha lämnat in en sådan ansökan (dom av den 16 januari 2024, Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsatts för våld i hemmet), C‑621/21, EU:C:2024:47, punkt 61).
62 Domstolen preciserar att en kvinnlig tredjelandsmedborgares faktiska identifikation med värdet om jämställdhet mellan kvinnor och män, som utvecklats under hennes vistelse i en medlemsstat, varken kan kvalificeras som en omständighet som hon har skapat genom sitt eget beslut efter att ha lämnat ursprungslandet, i den mening som avses i artikel 5.3 i direktiv 2011/95, eller som en verksamhet, vars enda syfte eller vars huvudsyfte var att skapa de nödvändiga förutsättningarna för att ansöka om internationellt skydd, i den mening som avses i artikel 4.3 d i samma direktiv. Det räcker nämligen att konstatera att när det är visat att en sådan identifikation föreligger, kan den inte likställas med de former av missbruk och manipulation som dessa bestämmelser avser att bekämpa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 februari 2024, Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Efterföljande religiös konvertering), C‑222/22, EU:C:2024:192, punkterna 32 och 34).
63 I förevarande fall ankommer det på den hänskjutande domstolen att i synnerhet pröva huruvida klagandena i det nationella målet faktiskt identifierar sig med det grundläggande värdet om jämställdhet mellan kvinnor och män, i dess ovan i punkterna 37 och 44 beskrivna beståndsdelar, och söker dra nytta av detta värde i sitt vardagsliv, så att det utgör en integrerad del av deras identitet och huruvida de, som en följd av detta, skulle uppfattas som annorlunda av omgivningen i deras ursprungsland. Den omständigheten att klagandena skulle kunna undgå verklig risk för förföljelse i ursprungslandet på grund av identifikation med detta grundläggande värde genom att visa återhållsamhet med att ge uttryck för denna identifikation ska inte beaktas i detta sammanhang (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2013, X m.fl., C‑199/12–C‑201/12, EU:C:2013:720, punkterna 70, 71, 74 och 75).
64 Mot bakgrund av det anförda ska den första och den andra tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 10.1 d och 10.2 i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att – beroende på de förhållanden som råder i ursprungslandet – kan kvinnor som är medborgare i det landet, inbegripet underåriga flickor, anses tillhöra en ”särskild samhällsgrupp”, vilket såsom ”skäl till förföljelse” kan leda till erkännande av flyktingstatus, då dessa kvinnor som gemensam väsentlig egenskap delar en faktisk identifikation med det grundläggande värdet om jämställdhet mellan kvinnor och män, som utvecklats under deras vistelse i en medlemsstat.
Den tredje och den fjärde frågan
65 Det ska inledningsvis påpekas att den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågans andra del för att få klarhet i huruvida artikel 24.2 i stadgan, jämförd med artikel 51.1 i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för en ”nationell rättslig praxis” enligt vilken den behöriga myndigheten i samband med prövningen av en ansökan om uppehållstillstånd på ”ordinära grunder” bedömer barnets bästa ”utan att det först konkret har fastställts vad som är barnets bästa”.
66 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 67 i sitt förslag till avgörande framgår det emellertid varken av beslutet om hänskjutande eller av handlingarna i målet att det är fråga om en ansökan om uppehållstillstånd på ”ordinära grunder” i det nationella målet.
67 Även om frågor om tolkningen eller giltigheten av unionsrätten presumeras vara relevanta, är en begäran om förhandsavgörande inte till för att möjliggöra rådgivande yttranden i allmänna eller hypotetiska frågor, utan för att tillgodose behov knutna till det faktiska avgörandet av ett mål (dom av den 14 januari 2021, The International Protection Appeals Tribunal m.fl., C‑322/19 och C‑385/19, EU:C:2021:11, punkt 53).
68 Eftersom den tredje frågans andra del i själva verket syftar till att erhålla ett rådgivande yttrande från domstolen, kan den följaktligen inte tas upp till prövning.
69 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågans första del och den fjärde frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 24.2 i stadgan ska tolkas så, att den utgör hinder för att den behöriga nationella myndigheten prövar en ansökan om internationellt skydd som lämnats in av en underårig person utan att, efter en individuell bedömning, konkret ha fastställt vad som är barnets bästa.
70 I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen även få klarhet i huruvida och, i förekommande fall, på vilket sätt den skada som den underårige drabbas av till följd av den långa vistelsen i en medlemsstat och av den osäkerhet som rått beträffande dennes skyldighet att återvända ska tas i beaktande.
71 Det har uttryckts tvivel om huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning, eftersom K och L inte längre är underåriga, i den mening som avses i artikel 2 k i direktiv 2011/95. Med hänsyn till vad som framkommit under den muntliga förhandlingen finns det inte fog för dessa tvivel. Det framgår nämligen av beslutet om hänskjutande att K och L vid den tidpunkt då de lämnade in deras efterföljande ansökningar var under 18 år. Det är beslutet om avslag på dessa ansökningar som det nationella målet rör.
72 Domstolen erinrar efter detta klargörande om att artikel 24 i stadgan ingår bland de artiklar i stadgan vilka direktiv 2011/95 syftar till att främja tillämpningen av i enlighet med vad som framgår av skäl 16 i samma direktiv. I artikel 24.2 i stadgan föreskrivs att ”[v]id alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner, ska barnets bästa komma i främsta rummet”.
73 Det följer av artikel 24.2 i stadgan och av artikel 3.1 i den internationella konventionen om barnets rättigheter, som antogs av Förenta nationernas generalförsamling den 20 november 1989 och till vilken det uttryckligen hänvisas i förklaringarna till artikel 24 i stadgan, att barnets bästa inte enbart ska beaktas vid materiella bedömningar i ärenden som rör barn, utan barnets bästa ska även, genom speciella processuella skyddsregler, inverka på den beslutsprocess som leder fram till denna bedömning. Förenta nationernas kommitté för barnets rättigheter har uttalat att ”barnets bästa”, i den mening som avses i artikel 3.1 i barnkonventionen, avser både en materiell rättighet, en grundläggande rättslig tolkningsprincip och ett tillvägagångssätt (se Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 14 (2013) om Barnets rätt att i första hand få beaktat vad som bedöms vara barnets bästa (artikel 3.1, CRC/C/GC/14, punkt 6).
74 I artikel 24.1 i stadgan preciseras dessutom att barn fritt ska kunna uttrycka sina åsikter och att dessa åsikter ska beaktas i frågor som rör barnen i förhållande till deras ålder och mognad.
75 För det första bör medlemsstaterna, såsom framgår av skäl 18 i direktiv 2011/95, i samband med bedömningen av barnets bästa under handläggningen av en ansökan om internationellt skydd särskilt beakta principen om familjesammanhållning, barnets välfärd och sociala utveckling – vilket innefattar hälsa, familjesituation och utbildning – samt överväganden om barnets trygghet och säkerhet.
76 I artikel 4.3 c i direktiv 2011/95 föreskrivs i detta avseende att den individuella bedömningen av en ansökan om internationellt skydd ska göras med beaktande av sökandens ålder, så att det kan bedömas huruvida de handlingar denne har blivit eller skulle kunna bli utsatt för, på grundval av sökandens personliga omständigheter, skulle innebära förföljelse eller allvarlig skada. I detta sammanhang preciseras det i artikel 9.2 f i direktivet att sådan förföljelse bland annat kan ta sig uttryck i ”barnspecifika” handlingar.
77 Bedömningen av vilka följder sökandens ålder ska få, inbegripet beaktandet av barnets bästa när sökanden är underårig, åvilar enbart den behöriga nationella myndigheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2012, M., C‑277/11, EU:C:2012:744, punkterna 69 och 70).
78 Det följer av det anförda att när en sökande av internationellt skydd är underårig måste den behöriga nationella myndigheten, efter en individuell bedömning, beakta den underåriges bästa när myndigheten gör en materiell prövning av dennes ansökan om internationellt skydd.
79 För det andra framgår det av skäl 18 i direktiv 2011/95 att medlemsstaterna under handläggningen av en ansökan om internationellt skydd bör beakta den underåriges synpunkter med hänsyn till hans eller hennes ålder och mognad. Enligt artikel 14.1 fjärde stycket i direktiv 2013/32 får medlemsstaterna dessutom genom nationell lagstiftning fastställa i vilka fall en underårig ska ges möjlighet till en personlig intervju. När en underårig ges en sådan möjlighet föreskrivs det i artikel 15.3 e i direktivet att medlemsstaterna ska se till att en sådan intervju genomförs på ett barntillvänt sätt. I detta sammanhang ska medlemsstaterna, i enlighet med artikel 10.3 d i direktivet se till att de behöriga nationella myndigheterna har möjlighet att vid behov inhämta råd från experter i särskilda frågor, bland annat i barnrelaterade frågor.
80 I avsaknad av mer utförliga bestämmelser i direktiv 2011/95 och i direktiv 2013/32 ankommer det på medlemsstaten att fastställa de närmare föreskrifterna för hur barnets bästa ska bedömas under handläggningen av en ansökan om internationellt skydd, bland annat vid vilken eller vilka tidpunkter som denna bedömning ska göras och vilken form den ska ta, med förbehåll för att artikel 24 i stadgan samt de bestämmelser som det erinrats om i punkterna 75–79 ovan iakttas.
81 Domstolen påpekar härvidlag att medlemsstaterna enligt artikel 51.1 i stadgan är skyldiga att iaktta artikel 24.2 i stadgan när de tillämpar unionsrätten och således när de prövar en ”efterföljande ansökan”, i den mening som avses i artikel 2 q i direktiv 2013/32. Det görs vidare i artikel 40.2 i direktiv 2013/32 inte någon åtskillnad mellan en första ansökan om internationellt skydd och en efterföljande ansökan när det gäller vilken typ av fakta eller uppgifter som kan styrka att sökanden uppfyller kraven för att betraktas som en person som har rätt till internationellt skydd enligt direktiv 2011/95. Bedömningen av de fakta och omständigheter som ligger till grund för dessa ansökningar ska därför i båda fallen göras i enlighet med artikel 4 i direktiv 2011/95 (dom av den 10 juni 2021, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Nya fakta eller uppgifter), C‑921/19, EU:C:2021:478, punkt 40).
82 Beträffande frågan huruvida och, i förekommande fall, på vilket sätt förekomsten av en skada som den underårige drabbas av till följd av den långa vistelsen i en medlemsstat och osäkerheten angående dennes skyldighet att återvända ska tas i beaktande – vilka är omständigheter för vilka ansvaret kan tillskrivas den medlemsstat som är skyldig att pröva den ansökan om internationellt skydd som den underårige lämnat in – konstaterar EU-domstolen följande. I likhet med vad den hänskjutande domstolen har funnit, ankommer det inte på behöriga nationella myndigheter att – inom ramen för ett förfarande som syftar till att avgöra huruvida den berörda personen har en välgrundad fruktan för förföljelse vid återvändandet till sitt ursprungsland på grund av sin tillhörighet till en ”särskild samhällsgrupp” i den mening som avses i artikel 10.1 d i direktiv 2011/95 – avgöra huruvida det föreligger en sådan skada.
83 En vistelse under en lång tid i en medlemsstat, i synnerhet när denna vistelse sammanfaller med den period under vilken en underårig sökande formar sin identitet, får emellertid i enlighet med artikel 4.3 i direktiv 2011/95, tolkad mot bakgrund av artikel 24.2 i stadgan, beaktas vid prövningen av en ansökan om internationellt skydd som grundar sig på ett skäl till förföljelse såsom ”tillhörighet till en särskild samhällsgrupp”, i den mening som avses i artikel 10.1 i det direktivet.
84 Mot bakgrund av det anförda ska den första delen av den tredje frågan och den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artikel 24.2 i stadgan ska tolkas så, att den utgör hinder för att en behörig nationell myndighet avgör en ansökan om internationellt skydd som lämnats in av en underårig, utan att, efter en individuell bedömning, konkret ha fastställt den underåriges bästa.
Den femte frågan
85 Den hänskjutande domstolen har ställt den femte frågan för att få klarhet i huruvida artikel 7 i stadgan, jämförd med artikel 24.2 i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för ”nationell rättslig praxis” som gör det möjligt att beakta ”ordinära grunder” vid prövningen av en första ansökan om internationellt skydd, men inte vid prövningen av en ”efterföljande ansökan”, i den mening som avses i artikel 2 q i direktiv 2013/32.
86 Av de skäl som anges i punkterna 66–68 ovan, och såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 73 i sitt förslag till avgörande, kan den femte frågan inte tas upp till prövning, eftersom den inte har något samband med det nationella målet.
Rättegångskostnader
87 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:
1) Artikel 10.1 d och 10.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet,
ska tolkas på följande sätt:
Beroende på de förhållanden som råder i ursprungslandet kan kvinnor som är medborgare i det landet, inbegripet underåriga flickor, anses tillhöra en ”särskild samhällsgrupp”, vilket såsom ”skäl till förföljelse” kan leda till erkännande av flyktingstatus, då dessa kvinnor som gemensam väsentlig egenskap delar en faktisk identifikation med det grundläggande värdet om jämställdhet mellan kvinnor och män, som utvecklats under deras vistelse i en medlemsstat.
2) Artikel 24.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
ska tolkas på följande sätt:
Den bestämmelsen utgör hinder för att en behörig nationell myndighet avgör en ansökan om internationellt skydd som lämnats in av en underårig, utan att, efter en individuell bedömning, konkret ha fastställt den underåriges bästa.
Underskrifter