FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (tredje avdelningen)

den 7 mars 2007

Mål T‑110/04

Paulo Sequeira Wandschneider

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Tjänstemän – Rapport om karriärutveckling – Bedömningsförfarandet för år 2001/2002 – Talan om ogiltigförklaring – Motivering – Bedömning av meriter – Bevisning – Skadeståndstalan”

Saken: Talan om ogiltigförklaring av beslutet av den 23 april 2003 om upprättande av rapporten om karriärutveckling avseende sökanden för perioden 1 juli 2001 till 31 december 2002 och en ansökan om skadestånd.

Avgörande: Beslutet av den 23 april 2003 om upprättande av rapporten om karriärutveckling avseende sökanden för perioden 1 juli 2001 till 31 december 2002 ogiltigförklaras. Ansökan om skadestånd avslås. Kommissionen skall ersätta rättegångskostnaderna.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Betygsättning – Betygsrapport – Upprättande – Försening

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

2.      Tjänstemän – Betygsättning – Betygsrapport – Ändring av betygsättningsmetod

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

3.      Tjänstemän – Betygsättning – Rapport om karriärutveckling

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

4.      Tjänstemän – Rättigheter och skyldigheter – Skyldighet att förena ett visst nödvändigt mått av självständighet med den hierarkiska organisation som är kännetecknande för offentlig tjänst

5.      Tjänstemän – Principer – Administrationens omsorgsplikt – Principen om god förvaltningssed

1.      En betygsrapport kan inte, om inte exceptionella omständigheter föreligger, ogiltigförklaras endast av det skälet att den upprättats för sent. Även om förseningen av upprättandet av en betygsrapport i förekommande fall kan ge den berörde tjänstemannen rätt till skadestånd, påverkar den inte betygsrapportens giltighet och motiverar följaktligen inte heller att den ogiltigförklaras.

(se punkt 39)

Hänvisning till förstainstansrätten den 7 maj 2003, T‑278/01, den Hamer mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑6139 och II‑665, punkt 32, och där angiven rättspraxis

2.      När en institution eftersträvar målet att i större utsträckning differentiera och nyansera de analytiska bedömningarna avseende tjänstemännen i samband med betygsättningen av dem genom att en bedömningsmetod ersätts av en annan, står det klart att, vid en sådan ändring av metod, sambandet mellan den gamla och den nya betygsättningsmetoden inte kan fastställas genom en fast korrelationsmekanism. Ändringen av bedömningskriterierna innebär att det är särskilt svårt att jämföra en gammal och en ny bedömning av en tjänsteman.

(se punkt 104)

Hänvisning till förstainstansrätten den 22 februari 1990, T‑40/89, Turner mot kommissionen, REG 1990, s. II‑55, sammanfattning, punkt 23; förstainstansrätten 13 juli 2006, T‑165/04, Vounakis mot kommissionen, II‑0000, punkt 141

3.      Administrationen är skyldig att utförligt och i tillräcklig mån motivera betygsrapporterna. De allmänna kommentarer som åtföljer de analytiska bedömningarna skall göra det möjligt för den som betygsatts att bedöma huruvida bedömningarna är välgrundade och i förekommande fall även göra det möjligt för gemenskapsdomaren att utöva sin domstolskontroll. Det är härvid av betydelse att det föreligger en samstämmighet mellan dessa bedömningar och de kommentarer som gjorts för att motivera dessa.

Inom ramen för det betygsystem som inrättats av kommissionen är det de slutliga bedömningarna som återfinns i rapporten om karriärutveckling som kan föranleda missnöje hos den berörde tjänstemannen. Dessa bedömningar skall därför motiveras. Detta gäller inte alla synpunkter och bedömningar som successivt görs av den som utvärderar tjänstemannen, den som godkänner rapporten, den partsammansatta kommittén och den som bedömer tjänstemannens överklagande i de olika skedena av förfarandet.

Även om det inte kan krävas av de överordnade i hierarkin att de i mötesprotokoll, andra protokoll, skrivelser och andra handlingar skall ange sådant beteende och sådan attityd hos en tjänsteman som är klandervärda eller kan kritiseras, innebär däremot den omständigheten att konkret underlag för kritik av en betygsatt tjänstemans beteende helt saknas att denne inte har möjlighet att bedöma huruvida de beteenden som föranlett kritiken verkligen förelegat och huruvida de bedömningar som gjorts är välgrundade. Förstainstansrätten har av samma skäl inte möjlighet att utöva sin domstolskontroll. Härigenom åsidosätts således motiveringsskyldigheten.

(se punkterna 108, 110 och 117)

Hänvisning till förstainstansrätten den 21 oktober 1992, T‑23/91, Maurissen mot Revisionsrätten, REG 1992, s. II‑2377, punkt 41; förstainstansrätten den 12 juni 2002, T‑187/01, Mellone mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑81 och II‑389, punkt 27, och där angiven rättspraxis; domen i det ovannämnda
målet Vounakis mot kommissionen, punkt 84

4.      Den självständighet som en tjänsteman skall visa prov på vid utförandet av vissa arbetsuppgifter får inte vara så omfattande att den påverkar den omständigheten negativt att tjänstemannen ingår i en arbetsgrupp med hierarkisk struktur. Tjänstemannen är skyldig att följa sina överordnades instruktioner, om inte annat föreskrivs i tjänsteföreskrifterna.

(se punkt 154)

5.      Administrationens omsorgsplikt gentemot sina underställda, vilken återspeglar balansen mellan de ömsesidiga rättigheter och skyldigheter som anges i tjänsteföreskrifterna med avseende på förhållandet mellan den offentliga myndigheten och de anställda vid den offentliga myndigheten, tillsammans med principen om god förvaltningssed innebär att den hierarkiska myndigheten i samband med att den beslutar om en tjänstemans situation inte endast skall beakta tjänstens intresse utan även tjänstemannens intressen.

(se punkterna 184 och 185)

Hänvisning till förstainstansrätten den 5 februari 1997, T‑207/95, Ibarra Gil mot kommissionen, REGP 1997, s. I‑A‑13 och II‑31, punkt 75; förstainstansrätten den 16 juli 1998, T‑93/96, Presle mot Cedefop, REGP 1998, s. I‑A‑387 och II‑1111, punkt 83; förstainstansrätten den 16 mars 2004, T‑11/03, Afari mot BCE,
REGP 2004, s. I‑A‑65 och II‑267, punkterna 42 och 217