DOMSTOLENS DOM (sjätte avdelningen)
den 22 februari 2024(*)
”Begäran om förhandsavgörande – Artikel 63 FEUF – Fri rörlighet för kapital – Direktiv 2008/7/EG – Kooperativa banker vars nettotillgångar överstiger ett visst belopp – Nationell lagstiftning enligt vilken sådana banker är skyldiga att betala ett belopp motsvarande 20 procent av sina nettotillgångar för att kunna överföra sin bankverksamhet till ett aktiebolag i utbyte mot aktier i detta bolag – Artikel 94 c i domstolens rättegångsregler – Krav på att ange skälen till varför ett svar från domstolen är nödvändigt – Rent inhemsk situation – Avvisning”
I mål C‑660/22,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) genom beslut av den 11 oktober 2022, som inkom till EU-domstolen den 20 oktober 2022, i målet
Ente Cambiano società cooperativa per azioni
mot
Agenzia delle Entrate,
meddelar
DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden T. von Danwitz (referent) samt domarna P.G. Xuereb och I. Ziemele,
generaladvokat: A.M. Collins,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Ente Cambiano società cooperativa per azioni, genom A. Cevese, A. Dal Ferro, M. Miccinesi och F. Pistolesi, avvocati,
– Italiens regering, av G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av M. Cherubini och G.M. De Socio, avvocati dello Stato,
– Europeiska kommissionen, genom A. Armenia, M. Mataija och P. Messina, samtliga i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 63 FEUF samt av artiklarna 101, 102, 120 och 173 FEUF.
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Ente Cambiano Società cooperativa per azioni (nedan kallat Ente Cambiano eller bolaget) och Agenzia delle Entrate (skattemyndigheten, Italien). Målet rör återbetalning av ett belopp motsvarande 20 procent av Ente Cambianos nettotillgångar per den 31 december 2015, som bolaget betalat till skattemyndigheten för att kunna fortsätta ha associationsformen kooperativt bolag genom att överföra sin bankverksamhet till ett aktiebolag i utbyte mot aktier i detta bolag.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 Rådets direktiv 2008/7/EG av den 12 februari 2008 om indirekta skatter på kapitalanskaffning (EUT L 46, 2008, s. 11) har, i enlighet med dess artikel 16, från och med den 1 januari 2009 upphävt och ersatt rådets direktiv 69/335/EEG av den 17 juli 1969 om indirekta skatter på kapitalanskaffning (EGT L 249, 1969, s. 25).
4 I artikel 1 (”Syfte”) i direktiv 2008/7 föreskrivs följande:
”Detta direktiv reglerar indirekt skatt på följande:
a) Tillskott av kapital till kapitalassociationer.
b) Ombildningar som rör kapitalassociationer.
c) Emission av vissa värdepapper och obligationer.”
5 I artikel 2 (”Kapitalassociationer”) i direktiv 2008/7 föreskrivs följande:
”1. I detta direktiv avses med kapitalassociationer följande:
a) Alla företag med någon av de former som anges i bilaga I.
b) Alla företag, bolag, föreningar eller juridiska personer vars andelar i deras kapital eller tillgångar kan köpas och säljas på en fondbörs.
c) Alla företag, bolag, föreningar eller juridiska personer som bedriver verksamhet i vinstsyfte och vars delägare eller medlemmar har rätt att avyttra sina andelar till tredje part utan tillstånd i förväg och bara är ansvariga för företagens, bolagens, föreningarnas eller de juridiska personernas skulder i den utsträckning som motsvaras av deras andelar.
2. I detta direktiv ska varje annan typ av företag, bolag, förening eller juridisk person som bedriver verksamhet i vinstsyfte anses vara en kapitalassociation.”
6 I artikel 3 (”Kapitaltillskott”) i direktiv 2008/7 föreskrivs följande:
”I detta direktiv och om inte annat följer av artikel 4 ska följande transaktioner anses utgöra kapitaltillskott:
a) Ett bildande av en kapitalassociation.
b) En omvandling av ett företag eller bolag eller en förening eller juridisk person som inte är en kapitalassociation till en kapitalassociation.
c) En ökning av en kapitalassociations kapital genom ett tillskott av varje slags tillgångar.
…”
7 I artikel 4 (”Ombildningar”) i direktiv 2008/7 föreskrivs följande:
”I detta direktiv ska följande typer av ombildningar inte anses utgöra kapitaltillskott:
a) En överföring av en eller flera kapitalassociationers samtliga tillgångar och skulder eller en eller flera verksamhetsgrenar till en eller flera kapitalassociationer som håller på att bildas eller som redan bildats, förutsatt att ersättningen för överföringen åtminstone delvis består av värdepapper som representerar kapital i den förvärvande associationen.
…”
8 Artikel 5 i direktiv 2008/7 har rubriken ”Transaktioner som inte får omfattas av indirekta skatter ”, och där föreskrivs följande i punkt 1:
”Medlemsstaterna får inte av kapitalassociationer ta ut någon som helst form av indirekt skatt på följande:
…
d) En ändring av en kapitalassociations stiftelseurkund eller stadgar, särskilt följande:
…
iii) En ändring av en kapitalassociations verksamhetsföremål.
…
e) De typer av ombildningar som avses i artikel 4.”
9 Artikel 6 i direktiv 2008/7 har rubriken ”Avgifter och mervärdesskatt”, och där föreskrivs följande i punkt 1:
”Trots vad som sägs i artikel 5 får medlemsstaterna ta ut följande avgifter och skatter:
a) Avgifter för överlåtelse av värdepapper, oavsett om de är av schablonkaraktär.
b) Avgifter, inbegripet för registrering av mark, för överlåtelse till en kapitalassociation av verksamhet eller fast egendom belägen på deras territorium.
c) Avgifter för överlåtelse av alla slags tillgångar till en kapitalassociation, i den mån tillgångarna överlåts för annan ersättning än andelar i associationen.
d) Avgifter för utfärdande, registrering eller avslutande av inteckningar eller andra avgifter för mark eller annan egendom.
e) Avgifter av vederlagskaraktär.
f) Mervärdesskatt.”
Italiensk rätt
10 I artikel 2.3-bis–2.3-quater i decreto-legge n. 18 – Misure urgenti concernenti la riforma delle banche di credito cooperativo, la garanzia sulla cartolarizzazione delle sofferenze, il regime fiscale relativo alle procedure di crisi e la gestione collettiva del risparmio (lagdekret nr 18 – Brådskande åtgärder avseende reformering av kooperativa banker, garantin för värdepapperisering av nödlidande lån, beskattningssystemet för krisförfaranden och kollektiv förvaltning av tillgångar), av den 14 februari 2016 (GURI nr 37 av den 15 februari 2016), omvandlat till lag, med ändringar, genom legge n. 49 (lag nr 49), av den 8 april 2016 (GURI nr 87 av den 14 april 2016), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallat lagdekret nr 18/2016), föreskrivs följande:
”3-bis. Genom undantag från artikel 150-bis punkt 5 i [decreto legislativo n. 385 – Testo unico delle leggi in materia bancaria e creditizia lagstiftningsdekret nr 385 – Konsoliderad text om banker och krediter), av den 1 september 1993 (GURI nr 230 av den 30 september 1993, ordinarie tillägg nr 92) (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 385)] ska överföring inte ske vad gäller kooperativa banker som, inom 60 dagar från ikraftträdandet av lagen om omvandling av detta dekret, inger en ansökan, även en gemensam sådan, till [Banca d’Italia (Italiens centralbank)], i enlighet med artikel 58 i [lagstiftningsdekret nr 385], om överföring av sina respektive bankverksamheter till ett och samma aktiebolag, även ett nybildat sådant, med tillstånd att bedriva bankverksamhet, förutsatt att den ansökande banken eller, vid en gemensam ansökan, åtminstone en av de ansökande bankerna per den 31 december 2015 har nettotillgångar på över 200 miljoner euro, enligt bokslutet för det datumet, varom revisorn har uttalat sig utan reservation.
3-ter. Vid överföringen ska den överlåtande kooperativa banken betala ett belopp till staten som motsvarar 20 procent av dess nettotillgångar per den 31 december 2015, enligt bokslutet för det datumet, varom revisorn har uttalat sig utan reservation.
3-quater. Efter överföringen ska den överlåtande kooperativa banken, som innehar den icke utdelningsbara reserven efter avdrag för den betalning som avses i punkt 3-ter, ändra sitt verksamhetsföremål för att utesluta bedrivande av bankverksamhet och förbinda sig att bibehålla de klausuler om ömsesidighet som avses i artikel 2514 i civillagen samt tillförsäkra aktieägarna ändamålsenliga tjänster för att bibehålla relationen med det övertagande aktiebolaget, utbildning i och information om sparande samt främjande av stödprogram. … Vid bristande fullgörande av de skyldigheter som avses i denna punkt och i punkterna 3-bis och 3-ter, ska överlåtarens eller, i förekommande fall, den kooperativa bankens tillgångar överföras i enlighet med artikel 17 i lag nr 388 av den 23 december 2000. …”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
11 Ente Cambiano (tidigare Banca di Credito Cooperativo di Cambiano società cooperativa per azioni), är en kooperativ bank vars nettotillgångar översteg 200 miljoner euro per den 31 december 2015. Ente Cambiano betalade ett belopp på 54 208 740 euro till staten, vilket motsvarade 20 procent av värdet av bolagets nettotillgångar vid nämnda tidpunkt, och utnyttjade därmed det så kallade way out-alternativet som anges i artikel 2.3 bis i lagdekret nr 18/2016.
12 Ente Cambiano begärde därefter återbetalning av detta belopp, eftersom bolaget ansåg att skyldigheten att betala detta belopp stred mot såväl den italienska konstitutionen som unionsrätten. Ente Cambianos begäran om återbetalning av detta belopp avslogs genom ett implicit avslagsbeslut. Ente Cambiano överklagade detta beslut till Commissione tributaria provinciale di Firenze (Provinsskattedomstolen i Florens, Italien). Denna domstol ogillade överklagandet, varpå Ente Cambiano överklagade till Commissione tributaria regionale della Toscana (Regionala skattedomstolen i Toscana, Italien), som ogillade överklagandet genom dom av den 15 november 2018.
13 Ente Cambiano överklagade denna dom till den hänskjutande domstolen, Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien), och gjorde gällande att den nu aktuella nationella lagstiftningen både strider mot den italienska konstitutionen och är oförenlig med unionsrätten.
14 Den hänskjutande domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande inledningsvis angett att den under handläggningen av det nationella målet har hänskjutit konstitutionella frågor avseende artikel 2.3 ter och 2.3 quater i lagdekret nr 18/2016 till Corte Costituzionale (Författningsdomstolen, Italien) och att Författningsdomstolen genom dom nr 149/2021 av den 9 juli 2021 har förklarat dessa frågor vara ogrundade.
15 Den hänskjutande domstolen har vidare förklarat att de nyss nämnda bestämmelserna ingår i en reform av de kooperativa bankerna som syftar till att komma till rätta med de strukturella svagheter som orsakats av de kooperativa bankernas ekonomiska modell och styrningssätt samt av att de flesta av dessa banker är relativt små. Detta ska ske genom att stärka bankernas tillgångar för att de ska kunna stå emot eventuella kriser. Den huvudsakliga modell som den italienska lagstiftaren har tänkt sig för detta ändamål är följande. De berörda kooperativa bankerna ska ansluta sig till en kooperativ bankkoncern med ett holdingbolag som moderbolag. Moderbolaget ska ha associationsformen aktiebolag och ha minst 1 miljard euro i aktiekapital. Bolaget ska till största delen ägas av de anslutna bankerna. Moderbolaget ska även utöva lednings- och samordningsbefogenheter i förhållande till de anslutna bankerna. Anslutningen till koncernen ska inte påverka de berörda kooperativa bankernas tillgångar. Endast kooperativa banker med nettotillgångar som överstiger ett visst belopp ska ha möjlighet att slippa ansluta sig till en sådan koncern, under förutsättning att de fullgör de skyldigheter som anges i artikel 2.3 bis–3 quater i lagdekret nr 18/2016, vid äventyr av att deras tillgångar annars överförs till ömsesidiga fonder för främjande och utveckling av kooperativ.
16 Den hänskjutande domstolen har även angett att de av Ente Cambiano åberopade grunder som avser åsidosättande av unionsrätten bland annat gäller principerna om fri konkurrens och skydd av marknaden, vilka slås fast i artiklarna 101, 102, 120 och 173 FEUF samt principen om fri rörlighet för kapital, såsom den kommer till uttryck i artikel 63 FEUF och preciseras i direktiv 2008/7.
17 Enligt den hänskjutande domstolen har Ente Cambiano gjort gällande att den aktuella betalningsskyldigheten strider mot direktiv 2008/7, eftersom detta direktiv ger uttryck för principen om skattemässig neutralitet vid behandlingen av kapitaltillskott, utom i de i artikel 6 i direktivet angivna fallen, vilka inte är tillämpliga i förevarande fall.
18 Den hänskjutande domstolen vill i detta sammanhang få klarhet i huruvida bestämmelserna i artikel 2.3 ter och 2.3 quater i lagdekret nr 18/2016 är förenliga med unionsrätten. Den har därvid förklarat dels att den delar Ente Cambianos tvivel om huruvida dessa bestämmelser är förenliga med unionsrättens erkända principer om fri rörlighet för kapital, fri konkurrens och skydd av marknaden, dels att den inte anser att det är möjligt att göra en unionsrättskonform tolkning av nämnda bestämmelser.
19 Det är mot denna bakgrund som Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU‑domstolen:
”Utgör artikel 63 och följande artiklar samt artiklarna 101, 102, 120 och 173 FEUF hinder för en nationell bestämmelse, såsom artikel 2.3-ter och 2.3-quater i [lagdekret nr 18/2016], där det anges att kooperativa banker som den 31 december 2015 hade nettotillgångar på över 200 miljoner euro måste betala ett belopp på motsvarande 20 procent av nettotillgångarnas värde per den 31 december 2015 för att de, i stället för att ansluta sig till en kooperativ bankkoncern, ska ha rätt att överföra bankverksamheten till ett aktiebolag, även ett nybildat sådant, med tillstånd att bedriva bankverksamhet, genom att ändra sina stadgar för att utesluta bedrivande av bankverksamhet och samtidigt bibehålla de klausuler om ömsesidighet som avses i artikel 2514 i civillagen, genom att tillförsäkra aktieägarna ändamålsenliga tjänster för att bibehålla relationen med det övertagande aktiebolaget, utbildning i och information om sparande samt främjande av stödprogram?”
Prövning av tolkningsfrågan
20 Det framgår av EU-domstolens fasta praxis att det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva (dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny, C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 44 och där angiven rättspraxis).
21 Eftersom beslutet om hänskjutande utgör grunden för förfarandet vid EU-domstolen är den nationella domstolen skyldig att i själva det beslutet om hänskjutande redogöra för den faktiska och rättsliga bakgrunden till det nationella målet och lämna nödvändiga förklaringar till varför den begär tolkning av just dessa bestämmelser, och om det samband som nämnda domstol har funnit föreligga mellan dessa bestämmelser och den nationella lagstiftning som är tillämplig i den tvist den har att avgöra (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juni 2020, C.F. (Skattekontroll), C‑430/19, EU:C:2020:429, punkt 23 och där angiven rättspraxis).
22 Det ska även understrykas att uppgifterna i begäran om förhandsavgörande ska göra det möjligt dels för EU-domstolen att lämna användbara svar på de frågor som ställts av den nationella domstolen, dels för medlemsstaternas regeringar och andra berörda att utöva sin rätt enligt artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol att avge yttranden. Det ankommer på EU-domstolen att se till att denna rätt tillvaratas, med hänsyn till att det enligt nyssnämnda bestämmelse endast är besluten om hänskjutande som tillställs de berörda (dom av den 2 september 2021, Irish Ferries, C‑570/19, EU:C:2021:664, punkt 134 och där angiven rättspraxis).
23 Dessa kumulativa krav beträffande innehållet i en begäran om förhandsavgörande anges uttryckligen i artikel 94 i rättegångsreglerna, vilka den nationella domstolen förväntas ha kännedom om och måste iaktta ytterst noggrant inom ramen för det samarbete som har inrättats genom artikel 267 FEUF (beslut av den 3 juli 2014, Talasca, C‑19/14, EU:C:2014:2049, punkt 21, och dom av den 9 september 2021, Toplofikatsia Sofia m.fl., C‑208/20 och C‑256/20, EU:C:2021:719, punkt 20 och där angiven rättspraxis). Det erinras dessutom om dessa krav i punkterna 13, 15 och 16 i Europeiska unionens domstols rekommendationer till nationella domstolar om begäran om förhandsavgörande (EUT C 380, 2019, s. 1).
24 Vad gäller det nu aktuella fallet gör EU-domstolen följande bedömning. Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 63, 101, 102, 120 och 173 FEUF utgör hinder för en nationell lagstiftning som innebär att möjligheten för kooperativa banker vars nettotillgångar överstiger 200 miljoner euro vid en viss tidpunkt att i stället för att ansluta sig till en kooperativ bankkoncern överföra sin bankverksamhet till ett aktiebolag i utbyte mot aktier i detta bolag är förenad med en skyldighet för bankerna att betala ett belopp motsvarande tjugo procent av sina nettotillgångar vid nämnda tidpunkt. Det framgår även av begäran om förhandsavgörande att Ente Cambiano i det nationella målet har åberopat direktiv 2008/7, som upphävde och ersatte direktiv 69/335, tillsammans med principen om fri rörlighet för kapital, som den hänskjutande domstolens fråga avser.
25 Vad gäller artiklarna 101, 102, 120 och 173 FEUF kan det konstateras att den hänskjutande domstolen, i strid med kraven i artikel 94 c i domstolens rättegångsregler, inte har lämnat några förklaringar vare sig till varför den begär tolkning av dessa bestämmelser eller om det samband som den har funnit föreligga mellan dessa bestämmelser och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet. Det nu sagda innebär att tolkningsfrågan ska avvisas i den del den avser nämnda bestämmelser i EUF-fördraget.
26 I fråga om artikel 63 FEUF finner EU-domstolen, i likhet med vad Europeiska kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande, att det framgår av uppgifterna i begäran om förhandsavgörande att samtliga omständigheter i det nationella målet, där de motstående parterna är ett bolag med hemvist i Italien och den italienska skattemyndigheten, är begränsade till denna medlemsstat.
27 Enligt fast rättspraxis är EUF-fördragets bestämmelser om fri rörlighet för kapital dock inte tillämpliga på en situation som i alla avseenden är begränsad till en och samma medlemsstat. I ett sådant fall ankommer det på den hänskjutande domstolen att, i enlighet med artikel 94 i domstolens rättegångsregler, ange på vilket sätt det nationella målet, trots att det rör rent inhemska förhållanden, har en sådan anknytning till unionsbestämmelserna om de grundläggande friheterna att den av den hänskjutande domstolen begärda tolkningen är nödvändig för att den ska kunna avgöra målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2016, Ullens de Schooten, C‑268/15, EU:C:2016:874, punkterna 47 och 55 och där angiven rättspraxis).
28 Dessa krav innebär närmare bestämt följande. För att det ska anses föreligga en anknytning av nyss nämnt slag, ska det av begäran om förhandsavgörande framgå vilka konkreta uppgifter, det vill säga uppgifter som inte är hypotetiska utan säkra, som gör det möjligt att fastställa att den erforderliga anknytningen föreligger. Den hänskjutande domstolen kan därvid inte begränsa sig till att lämna uppgifter till EU-domstolen som skulle kunna innebära att det inte är uteslutet att det finns en sådan anknytning eller som, rent teoretiskt, skulle kunna utgöra visst stöd för detta, utan den måste tvärtom lämna objektiva och samstämmiga uppgifter som innebär att EU-domstolen kan kontrollera att anknytningen föreligger (dom av den 2 mars 2023, Bursa Română de Mărfuri, C‑394/21, EU:C:2023:146, punkterna 51 och 52 samt där angiven rättspraxis).
29 I sin begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen begränsat sig till att redogöra för vad Ente Cambiano har anfört i det nationella målet, nämligen att det förhållandet att kooperativa banker vars nettotillgångar översteg 200 miljoner euro per den 31 december 2015 måste betala ett belopp motsvarande 20 procent av värdet av nettotillgångarna vid nämnda tidpunkt innebär ett missgynnande av de mest solida kooperativa bankerna, vilka är de som kan attrahera investerare från andra medlemsstater. Den hänskjutande domstolen har dock inte lämnat några konkreta uppgifter som gör det möjligt att fastställa att det finns ett intresse från medborgare i andra medlemsstater att utnyttja den fria rörligheten för kapital i den situation som är aktuell i det nationella målet (se, analogt, dom av den 20 september 2018, Fremoluc, C‑343/17, EU:C:2018:754, punkt 30). Eftersom begäran om förhandsavgörande inte uppfyller de krav som uppställs i den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 27 och 28 ovan, ska tolkningsfrågan avvisas även i den del den avser artikel 63 FEUF
30 Vad gäller direktiv 2008/7, som Ente Cambiano har åberopat i det nationella målet, framgår följande av uppgifterna i begäran om förhandsavgörande. Enligt artikel 2.3 bis–2.3 quater i lagdekret nr 18/2016 gäller att den av Ente Cambiano påtalade betalningen till statskassan – som föreskrivs i nämnda lagdekret, precis som betalningens storlek och beräkningsunderlag, vilket dock inte utgörs av vinst eller inkomst som intjänats av bolaget, utan av bolagets nettotillgångar enligt balansräkningen per den 31 december 2015 – hänför sig till den tidpunkt då bankverksamheten överförs till ett aktiebolag i utbyte mot aktier i detta bolag. Av nämnda bestämmelse framgår således att den betalningsutlösande händelsen utgörs av genomförandet av denna specifika transaktion och inte i utövandet av en viss verksamhet. Det framgår även att betalningen är av tvingande karaktär, eftersom underlåtenhet att betala in det aktuella beloppet medför en sanktion.
31 Visserligen skulle dessa uppgifter kunna tyda på att fastställa att direktiv 2008/7 är materiellt tillämpligt (ratione materiae) i det nationella målet, och att det därmed skulle bli aktuellt att pröva huruvida nämnda betalning ska anses utgöra en ”indirekt skatt”, i direktivets mening, som tas ut på en ombildning i den mening som avses i artikel 4.1 a i direktivet, till vilken det hänvisas i artikel 5.1 e i direktivet, i den mån överföringen av den aktuella verksamheten har gjorts av en kapitalassociation. EU-domstolen finner dock att det av nämnda uppgifter inte går att sluta sig till direktiv 2008/7 är tillämpligt med avseende på person (ratione personae) i det nationella målet. Den hänskjutande domstolen har i begäran om förhandsavgörande nämligen inte tagit upp frågan huruvida kooperativa banker – såsom Ente Cambiano, innan bolaget utnyttjade den i artikel 2.3 bis i lagdekret nr 18/2016 angivna möjligheten och genomförde en omstrukturering och ändrade sin bolagsordning – omfattas av begreppet ”kapitalassociationer”, såsom det definieras i artikel 2 i direktiv 2008/7.
32 Den har inte heller lämnat några uppgifter om huruvida undantagen från artikel 5 i direktivet, vilka följer av dess artikel 6, skulle kunna vara tillämpliga i förevarande fall.
33 Mot bakgrund av denna osäkerhet vad gäller tillämpligheten av direktiv 2008/7 i det nationella målet och avsaknaden av närmare uppgifter till ledning för bedömningen av huruvida den i det målet aktuella betalningen skulle kunna anses utgöra en ”indirekt skatt” i direktivets mening, konstaterar EU-domstolen att begäran om förhandsavgörande inte innehåller tillräckliga uppgifter för att det ska kunna anses att direktivet är tillämpligt i det nationella målet. Detta innebär att EU-domstolen inte kan bedöma i vilken utsträckning ett svar på den ställda frågan är nödvändigt för att den hänskjutande domstolen ska kunna meddela sitt avgörande.
34 Härav följer att begäran om förhandsavgörande ska avvisas även i den del den avser direktiv 2008/7.
35 Det ska dock påpekas att den hänskjutande domstolen alltid har möjlighet att begära ett nytt förhandsavgörande och då lämna samtliga uppgifter som EU-domstolen behöver för att kunna pröva begäran (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2019, Călin, C‑676/17, EU:C:2019:700, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
36 Vid sådana förhållanden finner EU-domstolen att begäran om förhandsavgörande ska avvisas.
Rättegångskostnader
37 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:
Den begäran om förhandsavgörande som framställts av Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen), genom beslut av den 11 oktober 2022, avvisas.
Underskrifter