DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)
den 5 mars 2024 (*)
”Överklagande – Tillgång till EU-institutionernas handlingar – Förordning (EG) nr 1049/2001 – Artikel 4.2 – Undantag – Avslag på ansökan om tillgång till handling vars utlämnande skulle undergräva skyddet för en fysisk eller juridisk persons affärsintressen, inklusive immateriella rättigheter – Övervägande allmänintresse av utlämnandet – Harmoniserade standarder som antagits av Europeiska standardiseringskommittén (CEN) – Skyddet till följd av upphovsrätt – Rättsstatsprincipen – Insynsprincipen – Öppenhetsprincipen – Principen om god förvaltning”
I mål C‑588/21 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 23 september 2021,
Public.Resource.Org, Inc., Sebastopol, Kalifornien (Förenta staterna),
Right to Know CLG, Dublin (Irland),
företrädda av J. Hackl, C. Nüßing, Rechtsanwälte, och F. Logue, solicitor,
klagande,
i vilket de andra parterna är:
Europeiska kommissionen, företrädd av S. Delaude, G. Gattinara och F. Thiran, samtliga i egenskap av ombud,
svarande i första instans
Europeiska standardiseringskommittén (CEN), Bryssel (Belgien),
Asociación Española de Normalización (UNE), Madrid (Spanien),
Asociaţia de Standardizare din România (ASRO), Bukarest (Rumänien),
Association française de normalisation (AFNOR), La Plaine Saint-Denis (Frankrike),
Austrian Standards International (ASI), Wien (Österrike),
British Standards Institution (BSI), London (Förenade kungariket),
Bureau de normalisation/Bureau voor Normalisatie (NBN), Bryssel,
Dansk Standard (DS), Köpenhamn (Danmark),
Deutsches Institut für Normung eV (DIN), Berlin (Tyskland),
Koninklijk Nederlands Normalisatie Instituut (NEN), Delft (Nederländerna),
Schweizerische Normen-Vereinigung (SNV), Winterthur (Schweiz),
Standard Norge (SN), Oslo (Norge),
Suomen Standardisoimisliitto ry (SFS), Helsingfors (Finland),
Svenska institutet för standarder (SIS), Stockholm (Sverige),
Institut za standardizaciju Srbije (ISS), Belgrad (Serbien),
företrädda av K. Dingemann, M. Kottmann och K. Reiter, Rechtsanwälte,
intervenienter i första instans,
meddelar
DOMSTOLEN (stora avdelningen)
sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice-ordföranden L. Bay Larsen, avdelningsordförandena A. Arabadjiev, A. Prechal, E. Regan och N. Piçarra samt domarna M. Ilešič (referent), P. G. Xuereb, L. S. Rossi, I. Jarukaitis, A. Kumin, N. Jääskinen, N. Wahl, I. Ziemele och J. Passer,
generaladvokat: L. Medina,
justitiesekreterare: handläggaren M. Siekierzyńska,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 15 mars 2023,
och efter att den 22 juni 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Public.Resource.Org, Inc., och Right to Know CLG har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 14 juli 2021, Public.Resource.Org och Right to Know/kommissionen (T‑185/19, EU:T:2021:445) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen klagandenas talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2019) 639 final av den 22 januari 2019 (nedan kallat det omtvistade beslutet), genom vilket Europeiska kommissionen avslog deras ansökan om tillgång till fyra harmoniserade standarder som antagits av Europeiska standardiseringskommittén (CEN).
Tillämpliga bestämmelser
Förordning (EG) nr 1049/2001
2 Artikel 1 a och b i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, 2001, s. 43) har rubriken ”Syfte” och har följande lydelse:
”Syftet med denna förordning är
a) att fastställa principer, villkor och gränser, under hänsynstagande till allmänna eller enskilda intressen, för rätten till tillgång till Europaparlamentets, [Europeiska unionens råds] och kommissionens (nedan kallade institutionerna) handlingar i enlighet med artikel [15 FEUF] på ett sätt som garanterar största möjliga tillgång till handlingar,
b) att fastställa bestämmelser som garanterar att det blir så enkelt som möjligt att utöva denna rätt, …
…”
3 Artikel 2 i förordningen har rubriken ”Tillgångsberättigade och tillämpningsområde”. I punkterna 1–3 i den artikeln föreskrivs följande:
”1. Varje unionsmedborgare och varje fysisk eller juridisk person som är bosatt eller har sitt säte i en medlemsstat skall ha rätt till tillgång till institutionernas handlingar, med beaktande av de principer, villkor och gränser som fastställs i denna förordning.
2. Institutionerna får med beaktande av samma principer, villkor och gränser bevilja fysiska eller juridiska personer som inte är bosatta eller har sitt säte i en medlemsstat tillgång till handlingar.
3. Denna förordning skall tillämpas på alla handlingar som finns hos en institution, det vill säga handlingar som upprättats eller mottagits och som innehas av institutionen, inom samtliga Europeiska unionens verksamhetsområden.”
4 Artikel 4 i förordningen har rubriken ”Undantag”. I punkterna 1, 2 och 4 i den artikeln föreskrivs följande:
”1. Institutionerna skall vägra att ge tillgång till en handling om ett utlämnande skulle undergräva skyddet för
a) det allmänna samhällsintresset i fråga om
– allmän säkerhet,
– försvar och militära frågor,
– internationella förbindelser,
– gemenskapens eller en medlemsstats finansiella, monetära eller ekonomiska politik,
b) den enskildes privatliv och integritet, särskilt i enlighet med gemenskapslagstiftningen om skydd av personuppgifter.
2. Institutionerna skall vägra att ge tillgång till en handling om ett utlämnande skulle undergräva skyddet för
– en fysisk eller juridisk persons affärsintressen, inklusive immateriella rättigheter,
– rättsliga förfaranden och juridisk rådgivning,
– syftet med inspektioner, utredningar och revisioner,
om det inte föreligger ett övervägande allmänintresse av utlämnandet.
…
4. För handlingar som härrör från tredje part skall institutionen samråda med den berörda tredje parten för att bedöma om de undantag som anges i punkterna 1 och 2 skall tillämpas, om det inte är uppenbart att handlingen skall eller inte skall lämnas ut.”
5 I förordningens artikel 7, som har rubriken ”Behandling av ursprungliga ansökningar”, föreskrivs i punkt 2 följande:
”Om ansökningen helt eller delvis avslås får sökanden inom 15 arbetsdagar efter att ha mottagit institutionens besked ge in en bekräftande ansökan till institutionen med begäran om omprövning.”
6 I artikel 12 i förordning nr 1049/2001, med rubriken ”Direkt tillgång i elektronisk form eller via ett register”, föreskrivs följande i punkt 2:
”Särskilt lagstiftningshandlingar, det vill säga handlingar som upprättats eller mottagits i samband med ett förfarande för att anta rättsakter som är juridiskt bindande i eller för medlemsstaterna, bör göras direkt tillgängliga, om inte annat följer av artiklarna 4 och 9.”
Förordning (EG) nr 1367/2006
7 Artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1367/2006 av den 6 september 2006 om tillämpning av bestämmelserna i Århuskonventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor på gemenskapens institutioner och organ (EUT L 264, 2006, s. 13) har rubriken ”Definitioner”, och i punkt 1 d i) i denna artikel föreskrivs följande:
”I denna förordning gäller följande definitioner:
…
d) miljöinformation: all information i skriftlig form, bild- eller ljudform, elektronisk form eller annan materiell form om
i) tillståndet för olika delar av miljön, som luft och atmosfär, vatten, mark, land, landskap och naturområden, inbegripet våtmarker, kust- och havsområden, biologisk mångfald och dess delar, inklusive genetiskt modifierade organismer, och samspelet mellan dessa delar”.
8 Artikel 6 i förordning nr 1367/2006 har rubriken ”Tillämpning av undantag avseende begäran om tillgång till miljöinformation”. Punkt 1 första meningen i den artikeln har följande lydelse:
”Beträffande artikel 4.2 första och tredje strecksatserna i förordning (EG) nr 1049/2001 skall, med undantag för utredningar, särskilt sådana som rör eventuella överträdelser av unionslagstiftningen, ett övervägande allmänintresse av utlämnande anses föreligga om den begärda informationen rör miljöutsläpp.”
Förordning (EG) nr 1907/2006
9 I punkt 27 i tabellen i bilaga XVII till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG (EUT L 396, 2006, s. 1, och rättelse i EUT L 136, 2007, s. 3). i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 552/2009 av den 22 juni 2009 (nedan kallad förordning nr 1907/2006) föreskrivs följande vad gäller begränsningar avseende nickel.
”1. Får inte användas
a) i stift, ringar och andra inlägg som efter håltagning placeras i öron eller andra delar av människokroppen, såvida inte den mängd nickel som avges från dessa inlägg är mindre än 0,2 [mikrogram μg]/cm2/vecka (gränsvärde för migrering),
b) i varor som är avsedda att komma i direkt och långvarig kontakt med huden, t.ex.
– örhängen,
– halsband, armband och kedjor, vristsmycken, fingerringar,
– boetter, armband och spännen till armbandsur,
– nitknappar, spännen, nitar, blixtlås och metallmärken som används i kläder,
om den mängd nickel som avges från de delar som kommer i direkt och långvarig kontakt med huden överstiger 0,5 μg/cm2/vecka,
c) i sådana varor som avses i led b med en nickelfri beläggning, om denna beläggning inte är tillräcklig för att säkerställa att den mängd nickel som avges från de delar som kommer i direkt och långvarig kontakt med huden inte överstiger 0,5 μg/cm2/vecka under minst två år vid normal användning av varan.
2. Varor som omfattas av punkt 1 får endast släppas ut på marknaden om de överensstämmer med kraven i den punkten.
3. De standarder som har antagits av [CEN] ska användas som provmetoder för att visa att varor överensstämmer med kraven i punkterna 1 och 2.”
Förordning (EU) nr 1025/2012
10 I skäl 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1025/2012 av den 25 oktober 2012 om europeisk standardisering och om ändring av rådets direktiv 89/686/EEG och 93/15/EEG samt av Europaparlamentets och rådets direktiv 94/9/EG, 94/25/EG, 95/16/EG, 97/23/EG, 98/34/EG, 2004/22/EG, 2007/23/EG, 2009/23/EG och 2009/105/EG samt om upphävande av rådets beslut 87/95/EEG och Europaparlamentets och rådets beslut nr 1673/2006/EG (EUT L 316, 2012, s. 12) anges följande:
”Europeiska standarder har stor betydelse för den inre marknaden. Harmoniserade standarder används till exempel för att visa att produkter som ska göras tillgängliga på marknaden kan förutsättas överensstämma med de väsentliga krav avseende dessa produkter som fastställts i unionens relevanta harmoniseringslagstiftning. Dessa krav bör definieras på ett precist sätt, så att de europeiska standardiseringsorganisationerna inte missförstår dem.”
11 Artikel 2 i förordningen har rubriken ”Definitioner”. I punkt 1 c i den artikeln föreskrivs följande:
I denna förordning gäller följande definitioner:
”1. standard: en teknisk specifikation som antagits av ett erkänt standardiseringsorgan för upprepad eller fortlöpande tillämpning, som inte är tvingande och som tillhör någon av följande typer:
…
c) harmoniserad standard: en europeisk standard som antagits på grundval av kommissionens begäran för tillämpningen av unionens harmoniseringslagstiftning”.
12 Artikel 10 i förordningen har rubriken ”Begäran om standardisering riktade till europeiska standardiseringsorganisationer”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:
”Kommissionen får, inom ramen för de befogenheter som fastställs i fördraget, begära att en eller flera europeiska standardiseringsorganisationer utarbetar en europeisk standard eller en europeisk standardiseringsprodukt inom en viss tidsfrist. Europeiska standarder och europeiska standardiseringsprodukter ska vara marknadsdrivna, ta hänsyn till allmänintresset och de politiska mål som tydligt angetts i kommissionens begäran och bygga på samförstånd. Kommissionen ska fastställa de innehållskrav som det begärda dokumentet ska uppfylla samt en tidsfrist för antagande av dokumentet.”
13 Artikel 11 i förordningen har rubriken ”Formella invändningar mot harmoniserade standarder”. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:
”Om en medlemsstat eller Europaparlamentet anser att en harmoniserad standard inte helt uppfyller de krav den ska omfatta och som fastställs i unionens relevanta harmoniseringslagstiftning ska den eller det underrätta kommissionen om detta och ge en detaljerad förklaring, och kommissionen ska, efter samråd med den kommitté som inrättats genom unionens motsvarande harmoniseringslagstiftning, om en sådan kommitté finns, eller efter andra former av samråd med sektorsexperter, besluta följande:
a) Att offentliggöra eller inte offentliggöra hänvisningar till den berörda harmoniserade standarden i Europeiska unionens officiella tidning eller att offentliggöra hänvisningarna med restriktioner.
b) Att behålla hänvisningar till den berörda harmoniserade standarden i Europeiska unionens officiella tidning, att behålla hänvisningarna med restriktioner eller att dra tillbaka hänvisningarna.”
14 Eventuell unionsfinansiering till europeiska standardiseringsorganisationer för standardiseringsverksamheter regleras i artikel 15 i förordning 1025/2012.
Direktiv 2009/48/EG
15 Artikel 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/48/EG av den 18 juni 2009 om leksakers säkerhet (EUT L 170, 2009, s. 1) har rubriken ”presumtion om överensstämmelse”. Artikeln har följande lydelse:
”Leksaker som överensstämmer med de harmoniserade standarder eller delar av dem till vilka hänvisningar har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning ska förutsättas överensstämma med de krav som omfattas av dessa standarder eller delar av dem i artikel 10 och bilaga II.”
Bakgrund till tvisten
16 Bakgrunden till tvisten är enligt punkterna 1–4 i den överklagade domen följande:
17 Klagandena är organisationer utan vinstsyfte vilkas huvudsakliga uppgift är att göra lagen fritt tillgänglig för alla medborgare. Den 25 september 2018 ingav klagandena med stöd av förordning nr 1049/2001 och förordning nr 1367/2006 en ansökan till Europeiska kommissionens generaldirektorat för inre marknaden, industri, entreprenörskap samt små och medelstora företag, om tillgång till handlingar som innehas av kommissionen (nedan kallad ansökan om tillgång till handlingar).
18 Ansökan om tillgång till handlingar avsåg fyra harmoniserade standarder som antagits av CEN i enlighet med förordning nr 1025/2012, nämligen standarden EN 71–5:2015, med rubriken ”Leksaker – Del 5: Säkerhetsregler – kemiska leksaker”, standarden EN 71–4:2013, ”Leksaker – Säkerhetsregler – Del 4: Experimentlådor för kemi”, standarden EN 71–12:2013, ”Leksaker – Säkerhetsregler – Del 12: N-nitrosaminer och N-nitrosbaserade ämnen” samt standarden standard EN 12472:2005 + A1:2009, ”Metod som simulerar nötning och korrosion inför analys av frisättning av nickel från ytbelagda produkter” (nedan kallade de efterfrågade harmoniserade standarderna).
19 Genom skrivelse av den 15 november 2018 avslog kommissionen ansökan om tillgång till handlingar med stöd av artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001.
20 Den 30 november 2018 inkom klagandena med stöd av artikel 7.2 i förordning nr 1049/2001 med två bekräftande ansökningar till kommissionen. Genom det omtvistade beslutet fastställde kommissionen sitt beslut att inte bevilja tillgång till de efterfrågade harmoniserade standarderna.
Talan vid tribunalen och den överklagade domen
21 Klagandena väckte talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 28 mars 2019.
22 Genom beslut av den 20 november 2019, Public.Resource.Org och Right to Know/kommissionen (T‑185/19, EU:T:2019:828), tillät tribunalen CEN och 14 nationella organisationer för standardisering (nedan kallade intervenienterna i första instans) att intervenera i mål T‑185/19 till stöd för kommissionens yrkanden. Dessa organisationer var Asociación Española de Normalización (UNE), Asociația de Standardizare din România (ASRO), Association française de normalisation (AFNOR), Austrian Standards International (ASI), British Standards Institution (BSI), Bureau de normalisation/Bureau voor Normalisatie (NBN), Dansk Standard (DS), Deutsches Institut für Normung eV (DIN), Koninklijk Nederlands Normalisatie Instituut (NEN), Schweizerische Normen-Vereinigung (SNV), Standard Norge (SN), Suomen Standardisoimisliitto ry (SFS), Svenska institutet för standarder (SIS) och Institut za standardizaciju Srbije (ISS).
23 Klagandena åberopade två grunder till stöd för sin talan. Som första grund gjorde klagandena i huvudsak gällande att kommissionen hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning och oriktig bedömning vid tillämpningen av undantaget i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001 med motiveringen dels att det inte förelåg något upphovsrättsligt skydd som kunde tillämpas på de efterfrågade harmoniserade standarderna, dels att det inte hade fastställts att CEN:s eller dess nationella medlemmars affärsintressen hade skadats.
24 Klagandena hade som andra grund gjort gällande att kommissionen hade gjort en felaktig bedömning när den konstaterade att det inte fanns något övervägande allmänintresse, i den mening som avses i artikel 4.2 in fine i förordning nr 1049/2001, av att de efterfrågade harmoniserade standarderna lämnades ut och att kommissionen hade åsidosatt motiveringsskyldigheten genom att inte ha angett en tillräcklig motivering till sitt beslut att inte erkänna förekomsten av ett övervägande allmänintresse.
25 Vid prövningen av den första grunden erinrade tribunalen, i punkt 29 i den överklagade domen, om att syftet med förordning nr 1049/2001 är att ge allmänhetens rätt till tillgång till handlingar största möjliga effekt, och att enligt artikel 2.3 i förordningen omfattar denna rätt inte bara handlingar som upprättats av en institution utan även sådana som mottagits från tredje part, vilket omfattar alla juridiska personer. Tribunalen konstaterade därefter, i punkterna 30 och 31 i domen, att denna rätt är föremål för vissa begränsningar, vilka grundar sig på hänsyn till allmänna eller privata intressen.
26 För det första, vad gäller det eventuella åsidosättandet av det skydd för affärsintressen som följer av upphovsrätt till de efterfrågade harmoniserade standarderna och huruvida dessa harmoniserade standarder kan vara föremål för upphovsrätt trots att de utgör en del av unionsrätten, slog tribunalen i punkterna 40–43 i den överklagade domen i huvudsak fast att det ankommer på den myndighet som mottagit en ansökan om tillgång till handlingar som härrör från tredje part att identifiera objektiva och samstämmiga indicier som kan bekräfta förekomsten av den påstådda upphovsrätt som den berörde tredje parten har åberopat.
27 Härvidlag fann tribunalen, i punkterna 47 och 48 i den överklagade domen, att kommissionen hade fog för sin bedömning att den verkshöjd som krävs för att utgöra ett ”verk” i den mening som avses i rättspraxis hade uppnåtts för de harmoniserade standarderna i fråga, och dessa således var föremål för upphovsrätt.
28 Vidare fann tribunalen i punkt 54 i den överklagade domen att klagandena saknade fog för sitt påstående att, eftersom domstolen i domen av den 27 oktober 2016, James Elliott Construction (C‑613/14, EU:C:2016:821), bedömde att dessa harmoniserade standarder utgjorde en del av ”unionsrätten”, borde tillgången till dessa standarder vara fri och gratis, på så sätt att inget undantag från rätten till tillgång kan tillämpas på dem.
29 För det andra, vad gäller argumentet att de efterfrågade harmoniserade standarderna inte åtnjuter upphovsrättsligt skydd, eftersom det inte föreligger någon ”personlig intellektuell skapelse”, i den mening som avses i domstolens praxis, vilket är nödvändigt för att kunna åtnjuta ett upphovsrättsligt skydd, fann tribunalen, i punkt 59 i den överklagade domen, att detta argument inte var tillräckligt underbyggt.
30 För det tredje, vad gäller frågan huruvida det gjorts en oriktig bedömning av huruvida skyddade affärsintressen hade skadats, underströk tribunalen, i punkterna 65 och 66 i den överklagade domen, att försäljning av standarder är en väsentlig del av den ekonomiska modell som tillämpas av samtliga standardiseringsorganisationer. Eftersom kommissionen hade fog för sin bedömning att de efterfrågade harmoniserade standarderna var föremål för upphovsrätt, med stöd av vilken de endast var tillgängliga för intresserade efter betalning av en viss avgift, skulle ett gratis utlämnande av dem med stöd av förordning nr 1049/2001 faktisk och konkret undergräva CEN:s och dess nationella medlemmars affärsintressen. Tribunalen tillade, i punkt 71 i den överklagade domen, att den omständigheten att europeiska standardiseringsorganisationer bidrog till att utföra uppgifter av allmänintresse genom att tillhandahålla certifieringstjänster avseende överensstämmelse med tillämplig lagstiftning inte på något sätt förändrade deras ställning som privaträttsliga organ som bedriver ekonomisk verksamhet.
31 Tribunalen fann således, i punkt 74 i den överklagade domen, att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg någon del av den första grunden.
32 Klagandenas andra grund bestod av tre delar.
33 Vad gäller den tredje delen av denna grund, avseende otillräcklig motivering av kommissionens beslut att inte erkänna att det förelåg ett övervägande allmänintresse, påpekade tribunalen inledningsvis, i punkt 86 i den överklagade domen, att kommissionen i det omtvistade beslutet hade angett att domen av den 27 oktober 2016, James Elliott Construction (C‑613/14, EU:C:2016:821), inte medförde någon skyldighet att aktivt offentliggöra harmoniserade standarder i Europeiska unionens officiella tidning och inte heller att det automatiskt fastställdes att det förelåg något övervägande allmänintresse av att de lämnades ut. Vidare påpekade tribunalen i punkterna 87 och 88 i den överklagade domen även att kommissionen hade tillbakavisat klagandenas påståenden om skyldigheten att lämna insyn på miljöområdet, vilken ansågs vara av övervägande allmänintresse i förhållande till skyddet av en fysisk eller juridisk persons affärsintressen, och att kommissionen hade tillagt att den inte hade kunnat identifiera något annat övervägande allmänintresse över huvud taget av ett sådant utlämnande. Slutligen tillade tribunalen, i punkt 91 i den överklagade domen, att även om kommissionen var skyldig att ange de skäl som motiverade att ett av de undantag från rätten till tillgång till handlingar som föreskrivs i förordning nr 1049/2001 var tillämpligt, var den inte skyldig att lämna upplysningar som gick utöver vad som var nödvändigt för att den som ansökt om tillgång skulle förstå skälen till beslutet och för att tribunalen ska kunna utföra sin domstolsprövning av detta beslut.
34 För det första, vad gällde frågan huruvida det förelåg ett övervägande allmänintresse av fri tillgång till lagen, konstaterade tribunalen, i punkterna 99–101 i den överklagade domen, att klagandena i förevarande fall försökte att helt undanta kategorin harmoniserade standarder från tillämpningen av det system med materiella undantag som införts genom förordning nr 1049/2001, emellertid utan att anföra några konkreta skäl som motiverade att de efterfrågade harmoniserade standarderna lämnades ut eller förklara i vilken mån utlämnandet av dessa standarder skulle ha företräde framför skyddet för CEN:s eller dess nationella medlemmars affärsintressen.
35 För det andra fann tribunalen att allmänintresset av att säkerställa funktionen hos det europeiska standardiseringssystemet, vars syfte är att främja den fria rörligheten för varor och samtidigt garantera en lägsta likvärdig säkerhetsnivå i samtliga europeiska länder, skulle ges företräde framför intresset av fri och gratis tillgång till harmoniserade standarder.
36 För det tredje föreskrivs i förordning nr 1025/2012 uttryckligen endast en ordning för offentliggörande som är begränsad till hänvisningar till harmoniserade standarder, och enligt förordningen tillåts tillgång mot vederlag av dessa standarder för personer som önskar gagna sig av den presumtion om överensstämmelse som gäller för dem.
37 För det fjärde fann tribunalen i punkterna 104 och 105 i den överklagade domen att kommissionen inte hade gjort något fel när den i det omtvistade beslutet bedömde att det inte förelåg något övervägande allmänintresse enligt artikel 4.2 in fine i förordning nr 1049/2001 av att lämna ut de efterfrågade harmoniserade standarderna. I punkt 107 i den överklagade domen tillade tribunalen att förutom att klagandena inte hade angett den exakta källan till någon ”konstitutionell princip” som kräver fri och gratis tillgång till harmoniserade standarder, hade de inte på något sätt motiverat varför dessa standarder ska omfattas av det krav på offentlighet och tillgänglighet som gäller en ”lag”, i den mån tillämpningen av dessa standarder inte är tvingande, deras rättsliga verkningar endast påverkar de personer som är berörda av dem och de kan konsulteras kostnadsfritt i vissa av medlemsstaternas bibliotek.
38 Vad gällde huruvida det förelåg ett övervägande allmänintresse som följde av skyldigheten att lämna insyn på miljöområdet konstaterade tribunalen, i punkt 119 i den överklagade domen, att enligt både konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor, som ingicks i Århus den 25 juni 1998 och godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2005/370/EG av den 17 februari 2005 (EUT L 124, 2005, s. 1), och förordning nr 1367/2006 ska allmänheten kunna ta del av miljöinformation, antingen efter begäran eller genom aktiv spridning av berörda myndigheter och institutioner. Eftersom dessa myndigheter och institutioner kan avslå en ansökan om tillgång till information när den omfattas av tillämpningsområdet för vissa undantag, fann tribunalen att dessa myndigheter och institutioner inte är skyldiga att aktivt sprida sådan information.
39 Tribunalen drog härav, i punkt 129 i den överklagade domen, slutsatsen att de efterfrågade harmoniserade standarderna inte avsåg information som rör miljöutsläpp och således inte kunde omfattas av den presumtion som fastställs i artikel 6.1 första meningen i förordning nr 1367/2006, enligt vilken det ska anses föreligga ett övervägande allmänintresse av att sådana standarder lämnas ut i den mening som avses i artikel 4.2 i förordning nr 1049/2001.
40 Tribunalen fann följaktligen, i punkt 130 i den överklagade domen, att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg någon del av den andra grunden, och tribunalen ogillade talan i dess helhet.
Parternas yrkanden i målet om överklagande
41 Klagandena har yrkat att domstolen ska
– upphäva den överklagade domen och bevilja tillgång till de efterfrågade harmoniserade standarderna,
– i andra hand, återförvisa målet till tribunalen, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
42 Kommissionen och intervenienterna i första instans har yrkat att domstolen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.
Begäran om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet
43 Genom skrivelse som inkom till domstolens kansli den 17 augusti 2023 har intervenienterna i första instans begärt att domstolen ska återuppta den muntliga delen av förfarandet, i enlighet med artikel 83 i domstolens rättegångsregler.
44 Till stöd för sin begäran har dessa intervenienter gjort gällande att generaladvokatens förslag till avgörande, som föredrogs den 22 juni 2023, grundar sig på ett stort antal antaganden som inte stöds av faktiska omständigheter eller till och med är felaktiga, vilka åtminstone kräver en mer ingående diskussion. De anser dessutom att en ingående diskussion är desto mer nödvändig eftersom generaladvokaten har grundat sig på felaktiga antaganden och eftersom det synsätt som hon intagit i sitt förslag till avgörande, särskilt slutsatsen att ”det europeiska standardiseringssystemet [inte] kräver avgiftsbelagd tillgång till harmoniserade tekniska standarder”, medför en risk för systemets funktion.
45 Enligt artikel 83 i domstolens rättegångsregler får domstolen efter att ha hört generaladvokaten, när som helst, besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas, bland annat om domstolen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet, eller om en part, efter det att den muntliga delen har förklarats avslutad, har lagt fram en ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång, eller om målet ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan parterna eller de berörda som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol.
46 Så är inte fallet här. Intervenienterna i första instans och kommissionen har nämligen, vid förhandlingen, redogjort för sin bedömning av de faktiska omständigheterna i målet. De har bland annat haft tillfälle att framföra sina synpunkter på redogörelsen för de faktiska omständigheterna i den överklagade domen och i överklagandet samt att precisera skälen till att det europeiska standardiseringssystemet, enligt deras uppfattning, kräver en avgiftsbelagd tillgång till de efterfrågade harmoniserade standarderna. Domstolen anser sig således, efter att ha hört generaladvokaten, ha tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet.
47 Vad vidare gäller påståendet att generaladvokatens förslag till avgörande medför en risk för det europeiska normaliseringssystemets funktion erinrar domstolen om att det varken i stadgan för Europeiska unionens domstol eller i domstolens rättegångsregler föreskrivs någon möjlighet för parterna att inkomma med yttranden över generaladvokatens förslag till avgörande (dom av den 25 oktober 2017, Polbud – Wykonawstwo, C‑106/16, EU:C:2017:804, punkt 23 och där angiven rättspraxis).
48 Enligt artikel 252 andra stycket FEUF ska generaladvokaterna vid offentliga domstolssessioner, fullständigt opartiskt och oavhängigt, lägga fram motiverade förslag till avgörande i mål som enligt stadgan för Europeiska unionens domstol kräver att ett sådant förslag läggs fram. Domstolen är inte bunden av vare sig generaladvokatens förslag till avgörande eller av den motivering som han eller hon lagt till grund för det. Att en av parterna inte delar generaladvokatens synsätt i förslaget till avgörande, oavsett vilka frågor som generaladvokaten väljer att pröva, kan därför inte i sig utgöra ett tillräckligt skäl för att återuppta det muntliga förfarandet förfarande (dom av den 4 september 2014, Vnuk, C‑162/13, EU:C:2014:2146, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
49 Mot denna bakgrund finner domstolen att det saknas anledning att återuppta den muntliga delen av förfarandet.
Prövning av överklagandet
50 Klagandena har åberopat två grunder till stöd för sitt överklagande. Som första grund har det gjorts gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att de efterfrågade harmoniserade standarderna omfattas av undantaget i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001, som syftar till att skydda en fysisk eller juridisk persons affärsintressen, inklusive immateriella rättigheter. Den andra grunden avser felaktig rättstillämpning vid bedömningen av huruvida det fanns ett övervägande allmänintresse, i den mening som avses i artikel 4.2 in fine, som motiverade att de efterfrågade harmoniserade standarderna lämnades ut.
51 Den andra grunden ska prövas först.
Parternas argument
52 Genom den andra grunden har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att det inte förelåg något övervägande allmänintresse, i den mening som avses i artikel 4.2 in fine i förordning nr 1049/2001, som motiverade att de efterfrågade harmoniserade standarderna lämnades ut.
53 För det första har klagandena kritiserat tribunalen för att den, i punkterna 98–101 i den överklagade domen, fann att klagandena inte hade styrkt de specifika skäl som motiverade deras ansökan om tillgång till handlingar, vilka avsåg förekomsten av ett övervägande allmänintresse av att lämna ut de efterfrågade harmoniserade standarderna.
54 Klagandena har härvidlag gjort gällande att de efterfrågade harmoniserade standarderna ingår i unionsrätten, vilken ska vara fritt tillgänglig. Vidare har klagandena hävdat att dessa normer avser grundläggande frågor för konsumenterna, nämligen leksakers säkerhet. Slutligen har klagandena anfört att sådana standarder även är mycket viktiga för tillverkarna och alla andra deltagare i leveranskedjan, eftersom det föreligger en presumtion om överensstämmelse med unionslagstiftningen som är tillämplig på de berörda produkterna när kraven i dessa standarder är uppfyllda.
55 För det andra har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i punkterna 102 och 103 när den fann att allmänintresset av att säkerställa funktionen hos det europeiska standardiseringssystemet väger tyngre än garantin för fri och gratis tillgång till harmoniserade standarder.
56 Vidare anser klagandena att funktionen hos det europeiska standardiseringssystemet inte omfattas av undantaget i första strecksatsen i artikel 4.2 i förordning (EG) nr 1049/2001, vilket endast avser skydd för fysiska och juridiska personers affärsintressen, inbegripet immateriella rättigheter. Genom att anse att allmänintresset av att säkerställa det europeiska standardiseringssystemets funktion omfattas av denna bestämmelse skapade tribunalen felaktigt ett undantag som inte föreskrivs i denna förordning.
57 För det tredje har klagandena hävdat att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i punkterna 104 och 105 i den överklagade domen när den godtog kommissionens bedömning att domen av den 27 oktober 2016, James Elliott Construction (C‑613/14, EU:C:2016:821), inte innebär någon skyldighet att aktivt offentliggöra harmoniserade standarder i Europeiska unionens officiella tidning och inte heller att det där fastställdes att det förelåg något övervägande allmänintresse som per automatik motiverar att de lämnas ut.
58 De efterfrågade harmoniserade standarderna ska i detta avseende anses utgöra lagstiftningshandlingar, eftersom förfarandet för antagande av dem utgör ett fall av ”kontrollerad” lagstiftningsdelegering. I synnerhet ska hänvisningar till sådana standarder offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning och kommissionen ålägger medlemsstaterna att inom sex månader anta varje harmoniserad standard som nationell standard utan ändringar. Enligt klagandena medför dessutom offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning att produkter som omfattas av unionslagstiftningen och som uppfyller de tekniska krav som fastställs i harmoniserade standarder omfattas av en presumtion om överensstämmelse med unionsbestämmelserna.
59 För det fjärde har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 107 i den överklagade domen angav att de harmoniserade standardernas rättsliga verkningar endast påverkade de personer som är berörda av dem. En sådan slutsats skulle strida mot domstolens praxis, enligt vilken harmoniserade standarder utgör en del av unionsrätten.
60 Kommissionen har, med stöd av intervenienterna i första instans, inledningsvis genmält att klagandenas argument är så allmänt hållna att de kan tillämpas på varje begäran om utlämnande av en harmoniserad standard.
61 När det gäller de skäl som klagandena specifikt har åberopat har kommissionen påpekat att även om de efterfrågade harmoniserade standarderna faktiskt utgör en del av unionsrätten, innebär detta inte att de måste vara fritt tillgängliga. Vad därefter gäller den omständigheten att dessa standarder rör grundläggande frågor för konsumenterna, har kommissionen anfört att detta argument är alltför allmänt hållet för att väga tyngre än skälen för att inte lämna ut de aktuella handlingarna. Vidare kan det intresse som de harmoniserade standarderna har för tillverkare och andra deltagare i leveranskedjan för deras tillträde till den inre marknaden inte anses utgöra ett övervägande allmänintresse som motiverar att dessa standarder lämnas ut.
62 Kommissionen har dessutom gjort gällande att fri och kostnadsfri tillgång till harmoniserade standarder skulle få systematiska effekter för intervenienterna i första instans, deras immateriella rättigheter och deras kommersiella intäkter. Det europeiska standardiseringssystemet kan inte fungera utan avgiftsbelagd tillgång till dessa standarder, vilket innebär att undantaget i artikel 4.2 i förordning nr 1049/2001 är tillämpligt. Under alla omständigheter föreligger det inte något övervägande allmänintresse som motiverar att nämnda standarder lämnas ut.
63 Slutligen har kommissionen påpekat att harmoniserade standarder inte utarbetas under lagstiftningsförfaranden, utan på grundval av ett mandat från kommissionen till ett standardiseringsorgan efter antagandet av en lagstiftningsakt. När ett standardiseringsorgan väl har antagit de harmoniserade standarderna ska de dessutom införlivas i de nationella rättsordningarna av organets nationella medlemmar och i enlighet med organets interna förfaranderegler. Under alla omständigheter omfattas även den direkta tillgång som föreskrivs i artikel 12.2 i förordning nr 1049/2001 av undantaget i artikel 4.2 första strecksatsen i samma förordning.
64 Kommissionen anser följaktligen att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.
Domstolens bedömning
65 Genom den andra grunden har klagandena i huvudsak gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att det inte förelåg något övervägande allmänintresse, i den mening som avses i artikel 4.2 in fine i förordning nr 1049/2001, som motiverade att de efterfrågade harmoniserade standarderna lämnades ut. Enligt klagandena föreligger det enligt rättsstatsprincipen, som kräver fri tillgång till unionsrätten, ett övervägande allmänintresse som motiverar att alla fysiska eller juridiska personer som är bosatta eller har sitt säte i en medlemsstat får tillgång till dessa standarder, eftersom standarderna utgör en del av unionsrätten.
66 Domstolen erinrar inledningsvis om att rätten till tillgång till unionens institutioners, organs och byråers handlingar, oavsett medium, garanteras varje unionsmedborgare och varje fysisk eller juridisk person som är bosatt eller har sitt stadgeenliga säte i en medlemsstat genom artikel 15.3 FEUF och artikel 42 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Vad gäller tillgång till parlamentets, rådets och kommissionens handlingar regleras utövandet av denna rätt av förordning nr 1049/2001, vars syfte enligt artikel 1 i förordningen bland annat är att ”fastställa principer, villkor och gränser” för denna rätt ”på ett sätt som garanterar största möjliga tillgång till handlingar” och att ”fastställa bestämmelser som garanterar att det blir så enkelt som möjligt att utöva [nämnda] rätt”.
67 I artikel 2.1 i denna förordning föreskrivs en specifik rätt till tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar. Enligt artikel 2.2 i nämnda förordning får dessa institutioner med beaktande av dessa principer, villkor och gränser bevilja fysiska eller juridiska personer som inte är bosatta eller har sitt säte i en medlemsstat tillgång till handlingar.
68 Av artikel 4.2 första strecksatsen och in fine i samma förordning följer att nämnda institutioner ska vägra tillgång till en handling om ett utlämnande skulle undergräva skyddet för en fysisk eller juridisk persons affärsintressen, inbegripet immateriella rättigheter, om det inte föreligger ett övervägande allmänintresse av utlämnandet.
69 Det framgår således av ordalydelsen i denna bestämmelse att det undantag som föreskrivs däri inte är tillämpligt när det föreligger ett övervägande allmänintresse av utlämnandet.
70 För det första ska det härvidlag erinras om att domstolen redan har slagit fast att en harmoniserad standard som antagits med stöd av ett direktiv och till vilken hänvisningar skett genom offentliggörande i Europeiska unionens officiella tidning, ingår i unionsrätten på grund av dess rättsverkningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 oktober 2016, James Elliott Construction, C‑613/14, EU:C:2016:821, punkt 40).
71 I synnerhet har domstolen redan slagit fast att harmoniserade standarder kan göras gällande mot enskilda i allmänhet om de i sig har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl., C‑160/20, EU:C:2022:101, punkt 48).
72 Vad vidare gäller förfarandet för att utarbeta harmoniserade standarder, ska det påpekas att detta förfarande fastställdes av unionslagstiftaren i förordning nr 1025/2012 och att kommissionen, i enlighet med bestämmelserna i kapitel III i förordningen, spelar en central roll i det europeiska standardiseringssystemet.
73 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 23–31 i sitt förslag till avgörande är det således endast kommissionen som har befogenhet att begära att en harmoniserad standard ska utarbetas för att genomföra ett direktiv eller en förordning, även om utarbetandet av dessa standarder har anförtrotts ett privaträttsligt organ. Enligt artikel 10.1 sista meningen i förordning nr 1025/2012 ska kommissionen fastställa de innehållskrav som den efterfrågade harmoniserade standarden ska uppfylla samt en tidsfrist för antagande av dokumentet. Utarbetandet ska övervakas av kommissionen, som också tillhandahåller finansiering i enlighet med artikel 15 i förordningen. Enligt artikel 11.1 a i förordningen beslutar kommissionen att offentliggöra eller inte offentliggöra hänvisningar till den berörda harmoniserade standarden i Europeiska unionens officiella tidning eller att offentliggöra hänvisningarna med restriktioner.
74 Det ska dessutom noteras att även om det i artikel 2 led 1 i förordning nr 1025/2012 föreskrivs att de harmoniserade standarderna inte är tvingande, omfattas produkter som uppfyller dessa standarder, såsom framgår av skäl 5 i förordningen, av en presumtion om överensstämmelse med de väsentliga krav som fastställs i unionens relevanta harmoniseringslagstiftning. Denna rättsverkan, som ges genom nämnda lagstiftning, utgör ett av de väsentliga kännetecknen för nämnda standarder och gör dem till ett viktigt verktyg för de ekonomiska aktörerna för att utöva rätten till fri rörlighet för varor eller tjänster på unionsmarknaden.
75 Det kan närmare bestämt visa sig vara svårt, eller till och med omöjligt, för de ekonomiska aktörerna att använda sig av ett annat förfarande än att följa sådana normer, såsom ett individuellt expertutlåtande, med hänsyn till de administrativa problem och de ytterligare kostnader som detta medför (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2012, Fra.bo, C‑171/11, EU:C:2012:453, punkterna 29 och 30).
76 När det i en unionslagstiftning föreskrivs att iakttagandet av en harmoniserad standard ger upphov till en presumtion om överensstämmelse med de väsentliga kraven i denna lagstiftning, innebär detta således, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 43 i sitt förslag till avgörande, att varje fysisk eller juridisk person som på ett ändamålsenligt sätt vill ifrågasätta denna presumtion för en viss vara eller tjänst ska visa att denna produkt eller tjänst inte uppfyller denna standard eller, alternativt, att standarden är bristfällig.
77 Tre av de fyra efterfrågade harmoniserade standarderna, nämligen standarden EN 71–5:2015, med rubriken ”Leksaker – Del 5: Säkerhetsregler – kemiska leksaker”, standarden EN 71–4:2013, med rubriken ”Leksaker – Säkerhetsregler – Del 4: Experimentlådor för kemi”, och standarden EN 71–12:2013, med rubriken ”Leksaker – Säkerhetsregler – Del 12: N-nitrosaminer och N-nitrosbaserade ämnen”, hänvisar till direktiv 2009/48. Deras hänvisningar offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning av den 13 november 2015 (EUT C 378, 2015, s. 1). Det följer av artikel 13 i det direktivet att leksaker som har tillverkats i enlighet med dessa normer ska förutsättas överensstämma med de krav som omfattas av dessa standarder.
78 Standarden EN 12472:2005 + A1:2009, med rubriken ”Metod som simulerar nötning och korrosion inför analys av frisättning av nickel från ytbelagda produkter”, hänvisar å sin sida till förordning nr 1907/2006.
79 Även om det, såsom framgår av punkt 74 ovan, i allmänhet inte är obligatoriskt att iaktta harmoniserade standarder, är denna standard i förevarande fall uppenbart obligatorisk, eftersom det i punkt 27.3 i tabellen i bilaga XVII till förordning nr 1907/2006 föreskrivs att de standarder som antagits av CEN vad gäller nickel ska användas som provmetoder för att visa att de berörda produkterna överensstämmer med kraven i punkterna 27.1 och 27.2.
80 Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar domstolen, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 70 ovan, att de efterfrågade harmoniserade standarderna utgör en del av unionsrätten.
81 För det andra föreskrivs det i artikel 2 FEU, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 52 i sitt förslag till avgörande, att unionen bygger på rättsstatsprincipen, som kräver att alla fysiska eller juridiska personer i unionen ska ha fri tillgång till unionsrätten och att enskilda på ett otvetydigt sätt ska kunna få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter (dom av den 22 februari 2022, Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl., C‑160/20, EU:C:2022:101, punkt 41 och där angiven rättspraxis). Denna rätt till fri tillgång ska särskilt göra det möjligt för var och en som lagen syftar till att skydda att, inom de gränser som följer av lagstiftningen, kontrollera att de som bestämmelserna i nämnda lag riktar sig till faktiskt följer dessa bestämmelser.
82 En harmoniserad standard kan således, genom den verkan som den har enligt unionslagstiftningen, närmare beskriva vilka rättigheter och skyldigheter som enskilda har, och dessa beskrivningar kan vara nödvändiga för de enskilda så att de kan kontrollera huruvida en viss vara eller tjänst verkligen uppfyller kraven i en sådan lagstiftning.
83 För det tredje ska det erinras om att insynsprincipen, är oupplösligt förbunden med öppenhetsprincipen, som är inskriven i artiklarna 1 andra stycket och 10.3 FEU, i artiklarna 15.1 och 298.1 FEUF samt i artikel 42 i stadgan. Insynsprincipen garanterar bland annat att förvaltningen åtnjuter större legitimitet och är effektivare och har ett större ansvar gentemot medborgarna i ett demokratiskt system (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl., C‑160/20, EU:C:2022:101, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
84 I detta syfte säkerställs rätten till tillgång till handlingar i artikel 15.3 första stycket FEUF och i artikel 42 i stadgan. Denna rätt har bland annat genomförts genom förordning nr 1049/2001. I artikel 2.3 i denna förordning föreskrivs att den ska tillämpas på alla handlingar som innehas av parlamentet, rådet eller kommissionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl., C‑160/20, EU:C:2022:101, punkt 36).
85 Under dessa omständigheter konstaterar domstolen att det föreligger ett övervägande allmänintresse, i den mening som avses i artikel 4.2 in fine i förordning nr 1049/2001, av att de efterfrågade harmoniserade standarderna lämnas ut.
86 Tribunalen gjorde sig således skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkterna 104 och 105 i den överklagade domen slog fast att det inte fanns något övervägande allmänintresse av att lämna ut de efterfrågade harmoniserade standarderna i enlighet med denna bestämmelse.
87 Överklagandet ska följaktligen bifallas på den andra grunden och den överklagade domen ska upphävas, utan att det är nödvändigt att pröva den första grunden.
Talan vid tribunalen
88 Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol ska domstolen upphäva tribunalens avgörande om överklagandet är välgrundat. Domstolen kan själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande. Så är fallet i förevarande mål.
89 Såsom framgår av punkterna 65–87 ovan borde kommissionen i det omtvistade beslutet ha fastställt att det förelåg ett övervägande allmänintresse, i den mening som avses i artikel 4.2 in fine i förordning nr 1049/2001, som följer av rättsstatsprincipen, insynsprincipen, öppenhetsprincipen och principen om god förvaltning, och som motiverade att de efterfrågade harmoniserade standarderna lämnades ut, eftersom dessa standarder ingår i unionsrätten på grund av deras rättsverkningar.
90 Det angripna beslutet ska således ogiltigförklaras.
Rättegångskostnader
91 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken.
92 Enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska artikel 138 i dessa regler tillämpas i mål om överklagande. Enligt artikel 138.1 ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
93 Klagandena har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, ska den förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna såväl i förfarandet vid tribunalen som i målet om överklagande.
94 I artikel 184.4 i domstolens rättegångsregler föreskrivs att om en intervenient i första instans inte själv har överklagat, kan denne förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i målet om överklagande endast om intervenienten har deltagit i den skriftliga eller den muntliga delen av förfarandet vid domstolen. Om en sådan part har deltagit i rättegången, får domstolen besluta att parten ska bära sina rättegångskostnader. Eftersom intervenienterna i första instans har deltagit i den skriftliga och den muntliga delen av överklagandeförfarandet vid domstolen, ska de bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:
1) Den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den 14 juli 2021, Public.Resource.Org och Right to Know/kommissionen (T‑185/19, EU:T:2021:445), upphävs.
2) Kommissionens beslut C(2019) 639 final av den 22 januari 2019 ogiltigförklaras.
3) Europeiska kommissionen ska ersätta kostnaderna såväl för förfarandet vid Europeiska unionens tribunal som för överklagandeförfarandet.
4) Europeiska standardiseringskommittén (CEN), Asociación Española de Normalización (UNE), Asociația de Standardizare din România (ASRO), Association française de normalisation (AFNOR), Austrian Standards International (ASI), British Standards Institution (BSI), Bureau de normalisation/Bureau voor Normalisatie (NBN), Dansk Standard (DS), Deutsches Institut für Normung eV (DIN), Koninklijk Nederlands Normalisatie Instituut (NEN), Schweizerische Normen-Vereinigung (SNV), Standard Norge (SN), Suomen Standardisoimisliitto ry (SFS), Svenska institutet för standarder (SIS) och Institut za standardizaciju Srbije (ISS) ska bära sina rättegångskostnader såväl för förfarandet i första instans som för överklagandeförfarandet.
Underskrifter