TRIBUNALENS DOM (andra avdelningen)
den 24 oktober 2014 (*)
”Skiljedomsklausul – Gemenskapens handlingsprogram på folkhälsoområdet – Avtal om finansiering av ett projekt – Talan om ogiltigförklaring – Debetnota – Tvistens avtalsrättsliga karaktär – Akt mot vilken talan inte kan väckas – Avvisning – Omkvalificering av talan – Ersättningsgilla kostnader”
I mål T‑29/11,
Technische Universität Dresden, Dresden (Tyskland), företrätt av advokaten G. Brüggen,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av W. Bogensberger och D. Calciu, därefter av M. Bogensberger och F. Moro, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaterna R. Van der Hout och A. Köhler,
svarande,
angående en talan om ogiltigförklaring av debetnota nr 3241011712, vilken utfärdades av kommissionen den 4 november 2010 för återbetalning av ett belopp om 55 377,62 euro som betalats ut till sökanden såsom finansiellt stöd till ett folkhälsoprojekt på gemenskapsnivå (2003–2008),
meddelar
TRIBUNALEN (andra avdelningen),
sammansatt av ordföranden M.E. Martins Ribeiro, samt domarna S. Gervasoni (referent) och L. Madise,
justitiesekreterare: handläggaren J. Weychert,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 24 juni 2014,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Sökanden, Technische Universität Dresden, är en offentligrättslig högre utbildningsanstalt.
2 Den 21 april 2004 slöt sökanden med Europeiska gemenskapernas kommission, som handlade på Europeiska gemenskapens vägnar, ett avtal med referensnummer 2003114 (SI2.377438) (nedan kallat finansieringsavtalet) om finansiering av projektet ”Collection of European Data on Lifestyle Health Determinants – Coordinating Party (LiS)” (nedan kallat projektet) inom ramen för gemenskapens handlingsprogram på folkhälsoområdet (2003-2008). Projektets genomförandeperiod omfattade 24 månader och löpte från den 15 april 2004 till den 15 april 2006.
3 I finansieringsavtalet angavs att sökanden skulle beviljas ett stöd på 60 procent av de ersättningsgilla kostnaderna för projektet, med ett tak på 327 150 euro.
4 Enligt artikel I.8 första stycket i finansieringsavtalet regleras beviljande av stöd av avtalsvillkoren, tillämpliga gemenskapsrättsliga bestämmelser och, i andra hand, av belgisk rätt om beviljande av stöd. Enligt artikel I.8 andra stycket i avtalet kan mottagarna väcka talan mot kommissionens beslut om tillämpning och genomförande av avtalet vid tribunalen, och i händelse av överklagande, vid domstolen.
5 Mellan den 14 maj 2004 och den 13 december 2006 verkställde kommissionen tre utbetalningar till sökanden på sammanlagt 326 555,84 euro. Detta belopp motsvarade 60 procent av den angivna totalkostnaden för projektet, 544 259,73 euro.
6 Den 16 och 17 juli 2007 gjordes en revision hos sökanden.
7 Genom skrivelse av den 11 januari 2008 översände kommissionen revisionsrapporten till sökanden. I rapporten uppskattades de icke-ersättningsgilla kostnaderna till 90 829,47 euro. Beloppet fördelades på personalkostnader (46 125,66 euro), tjänster (12 918,45 euro), administrationskostnader (3 030,83 euros) och en reserv för oförutsedda kostnader (24 341,17 euro) samt indirekta kostnader som inte heller de ansågs ersättningsgilla (4 413,36 euro). Det ingick inga resekostnader i detta belopp, trots att det framgick av förklaringarna i rapporten att resekostnader för ett möte på Cypern i september 2005, om 638,04 euro, inte var ersättningsgilla.
8 Med anledning av rekommendationerna i revisionsrapporten begärde kommissionen i sin skrivelse av den 11 januari 2008 att sökanden skulle återbetala 54 497,68 euro, vilket motsvarade skillnaden mellan det finansiella stöd som betalats ut på grundval av den totalkostnad som sökanden angett och det maximala finansieringsstödet, efter revisionen, på 272 058,16 euro. Kommissionen gav sökanden möjlighet att yttra sig över dessa konstateranden.
9 I skrivelse av den 20 februari 2008 godtog sökanden att betala tillbaka 24 763,13 euro, bestred vissa konstateranden i revisionsrapporten och tillhandahöll kommissionen handlingar som skulle visa att vissa av de kostnader som ansetts icke-ersättningsgilla i rapporten var ersättningsgilla.
10 I skrivelse med förhandsinformation av den 18 februari 2009 (nedan kallat förhandsinformationsskrivelsen) angav kommissionen, efter att ha bedömt de yttranden och handlingar som sökanden ingett, att det icke-ersättningsgilla beloppet uppgick till 92 296,04 euro. I bilagan till denna skrivelse förtydligade kommissionen att detta belopp fördelades sig på bland annat personalkostnader (44 156,76 euro), kostnader för uppehälle och resor (3 083,65 euro) och kostnader för tjänster (13 270,27 euro), vilket innebar ett återkrav på sammanlagt 55 377,62 euro.
11 I skrivelser av den 13 och den 31 mars 2009 bestred sökanden dessa överväganden och ingav kompletterande handlingar. Sökanden godtog enbart att återbetala 27 309,29 euro.
12 Genom debetnota nr 3241011712 av den du 4 november 2010 (nedan kallad debetnotan), som delgavs sökanden med post den 11 november, begärde kommissionen att sökanden skulle återbetala 55 377,62 euro före den 20 december 2010. Sökanden mottog denna nota den 15 november 2010.
Förfarande och parternas yrkanden
13 Sökanden har väckt förevarande talan genom en ansökan som inkom till tribunalens kansli den 14 januari 2011.
14 Genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 31 mars 2011 framställde kommissionen, med stöd av artikel 114.1 i tribunalens rättegångsregler, en invändning om rättegångshinder. Sökanden inkom med sitt yttrande över denna invändning inom föreskriven frist.
15 Till följd av att tribunalens sammansättning delvis hade förnyats tilldelades en ny referent målet. Denne förordnades att tjänstgöra på andra avdelningen, och målet tilldelades följaktligen denna avdelning.
16 Den 20 november 2013 beslutade tribunalen att låta beslutet i anledning av invändningen om rättegångshinder anstå till den slutliga domen samt förordnade att beslut om rättegångskostnader skulle meddelas senare.
17 Med stöd av artikel 47.1 i rättegångsreglerna fann tribunalen att ytterligare inlagor inte var nödvändiga, eftersom ärendet var tillräckligt utrett för att parterna skulle kunna utveckla sina grunder och argument under det muntliga förfarandet.
18 Mot bakgrund av referentens rapport beslutade tribunalen (andra avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet och anmodade, som en åtgärd för processledning enligt artikel 64 i rättegångsreglerna, parterna att förete vissa handlingar. Parterna efterkom denna anmodan inom den föreskrivna fristen.
19 Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 24 juni 2014.
20 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara debetnotan,
– avslå kommissionens invändning om rättegångshinder och, i andra hand, omkvalificera talan till en talan av avtalsrättslig karaktär enligt artikel 272 FEUF, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
21 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– avvisa talan,
– i andra hand ogilla talan såsom ogrundad, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
22 Vid förhandlingen har sökanden förtydligat, som svar på en fråga från tribunalen, att för den händelse talan omkvalificeras till en talan enligt artikel 272 FEUF ska yrkandena förstås så att sökanden har yrkat att tribunalen ska fastställa att 48 971,84 euro som kommissinen felaktigt har ansett vara icke-ersättningsgilla kostnader är ersättningsgilla med följd att kommissionens krav på återbetalning av dessa kostnader saknar grund.
Rättslig bedömning
Huruvida tribunalen är behörig och talan kan tas upp till sakprövning
23 Kommissionen har åberopat att talan om ogiltigförklaring inte kan prövas i sak och har därvidlag anfört att debetnotan inte utgör en akt mot vilken talan kan väckas i den mening som avses i artikel 263 FEUF. Kommissionen har gjort gällande att debetnotan ingår i ett rent avtalsrättsligt sammanhang som den inte kan skiljas från och vidare att den utgör en förberedande akt för ett eventuellt återvinningsförfarande och antagande av ett beslut i den mening som avses i artikel 299 FEUF.
24 Tribunalen erinrar inledningsvis om att det är sökanden som ska välja rättslig grund för sin talan och att det inte är unionsdomstolens uppgift att själv välja den rättsliga grund som är lämpligast (dom av den 15 mars 2005, Spanien/Eurojust, C‑160/03, REG, EU:C:2005:168, punkt 35, och beslut av den 12 oktober 2011, Lito Maieftiko Gynaikologiko kai Cheirourgiko Kentro/kommissionen, T‑353/10, REU, EU:T:2011:589, punkt 18).
25 I förevarande mål har sökanden uttryckligen yrkat ogiltigförklaring med stöd av artikel 263 FEUF. Sökanden har nämligen uttryckligen yrkat att debetnotan ska ogiltigförklaras. Artikel 263 FEUF har vidare åberopats flera gånger såväl i anslutning till talans väckande som i sökandens yttranden över kommissionens invändning om rättegångshinder.
26 Sökanden har dock tillfogat, i sina yttranden över invändningen om rättegångshinder och vid förhandlingen, att – för den händelse tribunalen skulle finna att talan om ogiltigförklaring inte kan tas upp till sakprövning – talan skulle kunna omkvalificeras till en talan med stöd av artikel 272 FEUF, vilken tribunalen är behörig att pröva enligt skiljedomsklausulen i artikel I.8 i finansieringsavtalet.
27 Kommissionen har rest invändningar mot en sådan omkvalificering och har påpekat att tribunalen inte är behörig att pröva en talan som sökanden har väckt med stöd av artikel 272 FEUF, eftersom artikel I.8 i finansieringsavtalet inte kan kvalificeras som en skiljedomsklausul.
28 Tribunalen finner under dessa omständigheter att det först ska prövas om förevarande talan kan tas upp till sakprövning med stöd av bestämmelserna i artikel 263 FEUF innan det därefter, i förekommande fall, prövas om – såvida en talan om ogiltigförklaring inte kan prövas i sak – talan kan omkvalificeras till en talan som väckts med stöd av bestämmelserna i artikel 272 FEUF.
Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning med stöd av artikel 263 FEUF
29 Av rättspraxis följer att de rättsakter som institutionerna antar och vilka ingår i ett rent avtalsrättsligt sammanhang som de inte kan skiljas från inte ingår, till följd av den karaktär de har, bland de rättsakter mot vilka en talan om ogiltigförklaring kan väckas med stöd av artikel 263 FEUF (se dom av den 17 juni 2010, CEVA/kommissionen, T‑428/07 och T‑455/07, REU, EU:T:2010:240, punkt 52 och där angiven rättspraxis).
30 Det framgår av handlingarna att debetnotan ingår i det sammanhang som regleras av finansieringsavtalet mellan kommissionen och sökanden, såtillvida som den syftar till återvinning av en fordran som har sin grund i avtalsvillkoren.
31 Det är nämligen för det första utrett att 326 555,84 euro har betalts ut av kommissionen till sökanden med stöd av finansieringsavtalet. Det har för det andra inte bestritts att kommissionen har rätt, med stöd av artikel II.19 i avtalet att göra en revision hos sökanden avseende projektet, vid vilken det har framkommit att en del av de angivna kostnaderna inte var ersättningsgilla. För det tredje framgår det av artikel II.18.1 i avtalet att kommissionen har rätt att begära att sökanden ska återbetala samtliga belopp som sökanden mottagit utan att ha rätt till dem eller där återvinning har stöd i avtalet, vilket är det som kommissionen har gjort när den begärde, genom att skicka debetnotan, att sökanden skulle betala tillbaka 55 377,62 euro till kommissionen. På debetnotan nämns uttryckligen såväl finanseringsavtalet som förhandsinformationsskrivelen och det förtydligas att begäran om återbetalning sker som en följd av nämnda revision.
32 Sökanden har inte bestritt att debetnotan inte kan skiljas från det avtalsrättsliga sammanhanget.
33 Sökanden anser inte att dess relation med kommissionen är av rent avtalsrättslig karaktär, eftersom kommissionen har agerat som myndighet i förhållande till sökanden, bland annat genom att utfärda en debetnota i vilken det konstateras att en verkställbar fordran jämte ränta föreligger och att sökanden i finansieringsavtalet anges som ”stödmottagare”. Sökanden har vid förhandlingen tillfogat att kommissionen genom att utfärda debetnotan inte agerade avtalsrättsligt och ägnade sig åt överdriven maktutövning.
34 Dessa argument kan inte vinna framgång.
35 Relationerna mellan sökanden och kommissionen regleras nämligen av finansieringsavtalet och kommissionen har, i debetnotan, uttryckligen förbehållit sig möjligheten att senare fatta ett verkställbart beslut i den mening som avses i artikel 299 FEUF. Dessutom, vilket det har erinrats om i punkterna 30 och 31 ovan, begränsade sig kommissionen, genom utfärdandet av debetnotan, till att göra gällande rättigheter som följde av avtalsvillkoren och som möjliggjorde för kommissionen att rikta krav på att sökanden skulle återbetala belopp som sökande mottagit utan att ha rätt till dem. Det framgår däremot inte på något sätt av handlingarna att kommissionen, genom att anta denna rättsakt, agerade i egenskap av myndighet i förhållande till sökanden.
36 Vidare visar heller inte den omständigheten att sökanden betecknades som ”mottagare” av stödet att relationerna mellan sökanden och kommissionen inte var av avtalsrättslig karaktär eller att debetnotan hade utfärdats av kommissionen som härvidlag handlat utanför det avtalsrättsliga området i egenskap av myndighet. Det framgår nämligen av första sidan i finansieringsavtalet att denna beteckning endast utgör ett gängse skrivsätt. Det föreskrivs där att avtalet har ingåtts mellan kommissionen, som agerar i gemenskapens namn, och sökanden, ”nedan kallad huvudsaklig stödmottagare”, samt underordnade stödmottagare, vilka tillsammans med sökanden betecknades som ”stödmottagare”, och det förtydligades att avtalet hade ingåtts enbart mellan sökanden och kommissionen.
37 Slutligen, i den mån sökanden har avsett att göra gällande att kommissionen utfärdade debetnotan som en del av dess offentliga maktutövning, för att kunna åberopa den rättspraxis enligt vilken en akt som antagits av en institution i ett avtalsrättsligt sammanhang ska anses vara fristående från detta sammanhang när den antagits av denna institution som en del av dess offentliga maktutövning (se beslut Lito Maieftiko Gynaikologiko kai Cheirourgiko Kentro/kommissionen, punkt 24 ovan, EU:T:2011:589, punkt 28 och där angiven rättspraxis), kan dessa argument inte godtas. Det finns nämligen inget i handlingarna som möjliggör slutsatsen att kommissionens agerande var en del av dess offentliga maktutövning. Såsom särskilt har erinrats om i punkterna 30 och 31 ovan, har debetnotan som enda syfte att göra gällande kommissionens rättigheter enligt finansieringsavtalet, med följd att det inte kan hävdas att kommissionen har utfärdat debetnotan som en del av dess offentliga maktutövning.
38 Mot bakgrund av vad som anförts ovan konstaterar tribunalen, utan att pröva huruvida, såsom kommissionen har hävdat, debetnotan utgör en rent förberedande akt, att en debetnota inte ingår bland de akter mot vilka det kan väckas talan om ogiltigförklaring vid unionsdomstolen med stöd av artikel 263 FEUF.
39 Härav följer att talan inte kan prövas i sak med stöd av bestämmelserna i artikel 263 FEUF.
Huruvida förevarande talan kan omkvalificeras till en talan som väckts med stöd av artikel 272 FEUF
40 Sökanden anser dock att förevarande talan kan omkvalificeras till en talan med stöd av artikel 272 FEUF, som kan prövas av tribunalen med stöd av skiljedomsklausulen i artikel I.8 i finansieringsavtalet.
41 Kommissionen har genmält att tribunalen inte kan omkvalificera förevarande talan till en talan som väckts med stöd av artikel 272 FEUF, eftersom finansieringsavtalet inte innehåller någon skiljedomsklausul. Kommissionen anser, i korthet, att artikel I.8 andra stycket i finansieringsavtalet utgör en enkel erinran om tribunalens behörighet att pröva en talan om ogiltigförklaring. Enligt kommissionen avser nämligen nämnda artikel enbart en talan som har väckts av ”stödmottagare” och inte av avtalsparter. Denna bedömning styrks av artikel II.18.5 i finansieringsavtalet.
42 För det första, vad beträffar möjligheten att omkvalificera förevarande talan till en talan som väckts med stöd av artikel 272 FEUF, erinras det om att tribunalen, enligt fast rättspraxis, i de fall den tvist som föranlett en anhänggiggjord talan om ogiltigförklaring eller skadestånd egentligen är av avtalsrättslig natur, ska ge talan en annan rättslig beteckning om villkoren för en sådan åtgärd är uppfyllda (dom av den 19 september 2001, Lecureur/kommissionen, T‑26/00, REG, EU:T:2001:222, punkt 38, beslut av den 10 maj 2004, Musée Grévin/kommissionen, T‑314/03 et T‑378/03, REG, EU:T:2004:139, punkt 88, och dom CEVA/kommissionen, punkt 29 ovan, EU:T:2010:240, punkt 57).
43 När en avtalsrättslig tvist har anhängiggjorts anser sig tribunalen däremot förhindrad att ge en talan om ogiltigförklaring en annan rättslig beteckning om en uttrycklig vilja hos sökanden att inte väcka talan enligt artikel 272 FEUF utgör ett hinder för en sådan åtgärd eller om det till stöd för talan inte åberopas någon grund som avser ett åsidosättande av bestämmelser som gäller avtalsförhållandet i fråga, vare sig det handlar om avtalsbestämmelser eller bestämmelser i den nationella lagstiftning som anges i avtalet (se dom CEVA/kommissionen, punkt 29 ovan, EU:T:2010:240, punkt 59 och där angiven rättspraxis).
44 Härav följer att det är möjligt att omkvalificera en talan enbart om inte uttrycklig partsvilja utgör hinder för detta och åtminstone en grund som avser ett åsidosättande av bestämmelser i avtalsförhållandet har åberopats i enlighet med bestämmelserna i artikel 44.1 c i rättegångsreglerna. Dessa båda villkor är kumulativa.
45 Sökanden har i sina yttranden rörande kommissionens invändning om rättegångshinder uttryckligen yrkat att förevarande talan ska omkvalificeras till en talan som väckts med stöd av artikel 272 FEUF.
46 Sökanden har vidare, till stöd för sin talan, åberopat två grunder där den första avser ett ”åsidosättande av unionsrätten genom en felaktig eller obefintlig bedömning av de faktiska omständigheterna” och den andra avser ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten.
47 Även om den andra grunden endast avser ett förvaltningsrättsligt förhållande och är karaktäristiskt för en talan om ogiltigförklaring (se, för ett liknande resonemang, beslut Lito Maieftiko Gynaikologiko kai Cheirourgiko Kentro/kommissionen, punkt 24 ovan, EU:T:2011:589, punkterna 36 och 37) kan det inte desto mindre konstateras att sökanden, med den första grunden, i huvudsak har bestritt att unionen inte ska ersätta personalkostnader, kostnader för uppehälle och resor samt kostnaderna för tjänster som sökanden anser sig ha haft för genomförandet av projektet. Ersättning för kostnader definieras i artikel II.14 i finansieringsavtalet, vilket är ett avtalsvillkor som sökanden har åberopat i framställningen över faktiska omständigheter i ansökan. Även om sökanden således inte uttryckligen har hänvisat till artikel II.14 i framställningen rörande den första grunden kan inte argumentationen som framförts för denna grund förstås på annat sätt än som ett ifrågasättande i sak av kommissionens bedömningar av nämnda avtalsvillkor. Kommissionen har för övrigt inte bestritt, som svar på en fråga från tribunalen vid förhandlingen, att sökanden med denna grund har lagt kommissionen till last att ha åsidosatt sina avtalsskyldigheter.
48 Av nämnda skäl ska talan omkvalificeras till en talan med stöd av artikel 272 FEUF i överensstämmelse med den rättspraxis som angavs i punkterna 42 och 43 ovan.
49 För det andra har tribunalen endast behörighet att, i första instans, avgöra avtalsrättsliga tvister som anhängiggjorts vid den av fysiska och juridiska personer med stöd av en skiljedomsklausul. I avsaknad av en skiljedomsklausul skulle den utvidga sin behörighet till att omfatta andra tvister än dem som uteslutande förbehålls den (beslut av den 3 oktober 1997, Mutual Aid Administration Services/kommissionen, T‑186/96, REG, EU:T:1997:149, punkt 47, och beslut av den 8 februari 2010, Alisei/kommissionen, T‑481/08, REU, EU:T:2010:32, punkt 58).
50 Unionsdomstolens behörighet att med stöd av en skiljedomsklausul avgöra en avtalstvist bestäms, enligt rättspraxis, endast utifrån artikel 272 FEUF och vad som anges i själva skiljedomsklausulen (dom av den 8 april 1992, kommissionen/Feilhauer, C‑209/90, REG, EU:C:1992:172, punkt 13). Denna behörighet är ett undantag från allmänna rättsregler och ska därför tolkas restriktivt (dom av den 18 december 1986, kommissionen/Zoubek, 426/85, REG, EU:C:1986:501, punkt 11). Tribunalen får således endast pröva en avtalstvist om parterna har gett uttryck för sin avsikt att ge den en sådan behörighet (se dom av den 16 september 2013, GL2006 Europe/kommissionen, T‑435/09, REU (utdrag), EU:T:2013:439, punkt 38 och där angiven rättspraxis, se även, för ett liknande resonemang, beslut Mutual Aid Administration Services/kommissionen, punkt 49 ovan, EU:T:1997:149, punkt 46).
51 Tribunalen kan således endast pröva förevarande talan, såsom den har omkvalificerats i punkt 48 ovan, såvida finansieringsavtalet innehåller en skiljedomsklausul som ger tribunalen denna behörighet. Det ska därför prövas om avtalet innehåller en sådan klausul.
52 Tribunalen erinrar härvidlag om att det enligt rättspraxis inte anges i fördraget att någon särskild formulering ska användas i skiljedomsklausuler. Varje formulering som visar att parterna haft för avsikt att se till att eventuella tvister inte kan prövas av nationella domstolar utan ska prövas av unionsdomstolarna ska anses tillräckliga för att de sistnämnda ska vara behöriga i enlighet med artikel 272 FEUF (dom av den 17 mars 2005, kommissionen/AMI Semiconductor Belgium m.fl., C‑294/02, REG, EU:C:2005:172, punkt 50).
53 I förevarande fall innehåller finansieringsavtalet en artikel I.8, som har rubriken ”Law applicable and competent court” (Tillämplig lag och behörig domstol). Enligt andra stycket i detta avtalsvillkor ”kan stödmottagarna väcka talan mot kommissionens beslut rörande tillämpningen av villkoren i [detta] avtal och dess genomförande vid [tribunalen] och, i händelse av överklagande, vid [domstolen]”.
54 Härav följer att klausulen i artikel I.8 andra stycket i finansieringsavtalet utpekar tribunalen som behörig domstol i första instans vid samtliga tillfällen då en stödmottagare i den mening som avses i finansieringsavtalet (nedan kallad stödmottagaren) väcker talan (se punkt 36 ovan) mot kommissionens beslut rörande tillämpning av avtalet och dess genomförande.
55 Förvisso, med beaktande av dess ordalydelse – användandet av termerna ”stödmottagare” och ”kommissionens beslut” samt den omständigheten att klausulen i artikel I.8 andra stycket i finansieringsavtalet, vilken inte ger tribunalen någon behörighet att pröva tvister som väcks av kommissionen enligt avtalet, inte är ömsesidig, avviker klausulens avfattning från hur skiljedomsklausuler brukar formuleras och kan, vilket kommissionen för övrigt medgav vid förhandlingen, ge upphov till förvirring då den påminner om den legalitetskontroll som sker genom talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF.
56 Icke desto mindre, hur beklagansvärt det än må vara att klausulen i artikel I.8 andra stycket i finansieringsavtalet har fått en atypisk utformning, påverkar inte detta, i motsats till vad kommissionen har hävdat, att klausulen kan kvalificeras som skiljedomsklausul.
57 Tribunalen erinrar härvidlag inledningsvis om att rubriken till artikel I.8 i finansieringsavtalet, nämligen ”Law applicable and competent court ” redan den ger vid handen att syftet med klausulen i andra stycket är att utpeka behörig domstol i tvister rörande nämnda avtal.
58 Genom att ange att stödmottagarna kan väcka talan vid tribunalen i första instans mot kommissionens beslut om tillämpningen av bestämmelserna i avtalet och dess genomförande, ger således artikel I.8 andra stycket i finansieringsavtalet, i enlighet med artikel 272 FEUF, tribunalen behörighet att pröva talan som väckts av stödmottagare vid tvister rörande avtalet.
59 Vidare påpekar tribunalen att stödmottagarna kan väcka talan i första instans i tribunalen, enligt artikel I.8 andra stycket i finansieringsavtalet, avseende kommissionens beslut om tillämpning av finansieringsavtalet och dess genomförande, vilket även framgår av formuleringen i detta villkor.
60 Beslut som kommissionen fattat med stöd av avtalsvillkoren och som inte kan skiljas från avtalsförhållandet, såsom den aktuella debetnotan, omfattas således av denna bestämmelse.
61 Härav följer, i motsats till vad kommissionen har hävdat, att klausulen i artikel I.8 andra stycket i finansieringsavtalet inte kan betraktas som en enkel erinran om att tribunalen har behörighet att pröva talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF.
62 Förutom den omständigheten att artikel 263 FEUF inte nämns överhuvudtaget i klausulen framgår det nämligen av den rättspraxis som anges i punkt 29 ovan att de rättsakter som institutionerna antar och vilka ingår i ett rent avtalsrättsligt sammanhang som de inte kan skiljas från inte ingår, till följd av den karaktär de har, bland de rättsakter mot vilka en talan om ogiltigförklaring kan väckas med stöd av artikel 263 FEUF.
63 Eftersom klausulen i artikel I.8 andra stycket i finansieringsavtalet omfattar, såsom framgår av punkterna 59 och 60 ovan, just talan som kan väckas mot beslut eller akter av sådant slag som avses i punkt 62 ovan, utgör den tolkning som kommissionen har förespråkat – att artikel I.8 andra stycket i finansieringsavtalet utgör en enkel erinran om att talan om ogiltigförklaring kan väckas i överensstämmelse med artikel 263 FEUF – en utvidgning, genom avtal, av de villkor för sakprövning av en talan om ogiltigförklaring som anges i artikel 263 FEUF och som tolkats i rättspraxis, trots att dessa villkor utgör tvingande rätt (se beslut av den 15 april 2010, Makhteshim-Agan Holding m.fl./kommissionen, C‑517/08 P, EU:C:2010:190, punkt 54 och där angiven rättspraxis, och beslut av den 15 december 2010, Albertini m.fl./parlamentet, T‑219/09 och T‑326/09, REU, EU:T:2010:519, punkt 56 och där angiven rättspraxis) och som parterna följaktligen inte kan förfoga över.
64 Vidare, i motsättning till kommissionens argument vid förhandlingen, kan det konstateras, mot bakgrund av övervägandena i punkterna 59 och 60 ovan, att det skulle strida mot lydelsen av klausulen i artikel I.8 andra stycket i finansieringsavtalet att anse att klausulens tillämpningsområde är begränsat till talan mot beslut som kommissionen antar med stöd av artikel 299 FEUF.
65 Härvidlag ska tillfogas att beslut som kan fattas med stöd av artikel 299 FEUF anges särskilt i artikel II.18.5 i finansieringsavtalet, vilken anförts av kommissionen. I nämnda artikel underrättas stödmottagarna om den omständigheten att eventuella utbetalningar som de inte hade rätt till kan bli föremål för återbetalning med stöd av ett verkställighetsbeslut enligt artikel 299 FEUF och att detta beslut kan överklagas till tribunalen. Förutom den omständigheten att nämnda artikel II.18.5 i finansieringsavtalet överhuvudtaget inte nämner artikel I.8 andra stycket i nämnda avtal erinras om att kommissionen inte har kunnat förklara på vilket sätt artikel II.18.5 i finansieringsavtalet stödjer kommissionens restriktiva tolkning av artikel I.8 andra stycket i detta avtal. Tvärtom bekräftar förekomsten av denna särskilda klausul i artikel II.18.5 i avtalet, vilken avser verkställighetsakter, e contrario, att begreppet ”beslut rörande tillämpning av avtalsvillkoren” i artikel I.8 andra stycket i samma avtal inte hänvisar till sådana verkställighetsakter som kan särskiljas från avtalsförhållandet.
66 Slutligen, vad beträffar ordvalet i artikel I.8 andra stycket i finansieringsavtalet och särskilt termerna ”beslut” och ”stödmottagare”, samt den omständigheten att klausulen i denna artikel är ensidig, erinrar tribunalen om, såsom framgår av den rättspraxis som anförts i punkt 52 ovan, att varje formulering som visat att parterna haft för avsikt att se till att eventuella tvister inte kan prövas av nationella domstolar utan ska prövas av unionsdomstolarna ska anses tillräckliga för att de sistnämnda ska vara behöriga i enlighet med artikel 272 FEUF. Följaktligen innebär inte det sätt som artikel I.8 andra stycket i finansieringsavtalet har utformats på att avtalsvillkoret inte kan kvalificeras som en skiljedomsklausul.
67 Med beaktande av samtliga ovan anförda överväganden kan det konstateras dels att förevarande talan ska omkvalificeras till en talan som väckts med stöd av artikel 272 FEUF, dels att tribunalen är behörig att pröva denna talan med stöd av artikel 272 FEUF och skiljedomsklausulen i artikel I.8 andra stycket i finansieringsavtalet.
Huruvida talan är välgrundad
68 Till stöd för sin talan, såsom den omkvalificerats, har sökanden åberopat två grunder där den första i sak avser en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna och åsidosättande av villkoren i finansieringsavtalet, och den andra grunden att motiveringsskyldigheten har åsidosatts.
Den första grunden: felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna och åsidosättande av villkoren i finansieringsavtalet
69 Med den första grunden har sökanden lagt kommissionen till last att kommissionen har ansett att vissa kostnader, uppgående till sammanlagt 48 971,84 euro, inte är ersättningsgilla. Det rör sig för det första om personalkostnader till ett belopp av 44 156,76 euro, för det andra om kostnader för uppehälle och resor till ett belopp av 638,04 euro respektive 1 354,08 euro och, för det tredje, kostnader för tjänster till ett belopp av 2 822,96 euro.
70 Kommissionen har bestritt denna grund. Kommissionen anser att den hade laglig rätt att begära att sökanden skulle återbetala ett sammanlagt belopp av 55 490,39 euro.
– Inledande synpunkter
71 Tribunalen erinrar inledningsvis om, enligt en grundläggande princip för unionens finansiella stöd, att stöd endast kan beviljas för faktiskt uppkomna kostnader. För att kommissionen ska kunna utöva sin kontrollfunktion måste stödmottagarna således kunna visa att de kostnader som bokförts för projektet är riktiga och för att det kontroll- och bevissystem som har införts för att avgöra om villkoren för att bevilja stöd är uppfyllda ska fungera korrekt, är det sålunda absolut nödvändigt att stödmottagarna tillhandahåller tillförlitliga uppgifter. Det räcker således inte att visa att ett projekt verkligen har genomförts för att det ska vara korrekt att bevilja ett visst stöd. Stödmottagaren måste dessutom ge in bevis på att han har haft de bokförda kostnaderna, i enlighet med de villkor som uppställts för beviljande av stödet. Enbart kostnader som har styrkts i behörig ordning ger således rätt till stöd. Skyldigheten att iaktta de finansiella villkoren utgör ett av mottagarens grundläggande åtaganden, och utgör därigenom en förutsättning för tilldelningen av finansiellt stöd (dom av den 22 maj 2007, kommissionen/IIC, T‑500/04, REG, EU:T:2007:146, punkt 94, se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 januari 2006, Comunità montana della Valnerina/kommissionen, C‑240/03 P, REG, EU:C:2006:44, punkterna 69, 76, 78, 86 och 97).
72 Eftersom beviljande av stöd regleras, såsom framgår av artikel I.8 första stycket i finansieringsavtalet, av avtalsvillkoren, tillämplig gemenskapsrätt och, i andra hand, av belgisk rätt om beviljande av stöd, ska det erinras om att den princip som nämndes i punkt 71 ovan återspeglas i avtalsvillkoren om beviljande av finansiering. Det framgår särskilt av artiklarna I.4.2–I.4.5, I.5 och II.15.2–II.15.4 i avtalet att sökanden, på olika stadier i projektet, ska lägga fram avräkningar över de ersättningsgilla kostnader den ådragit sig och kommissionen kan, i förekommande fall, begära in upplysningar och kompletterande handlingar. Det är med utgångspunkt i de handlingar som avses i artikel II.15.4 i finansieringsavtalet, däribland den slutliga avräkningen över de ersättningsgilla kostnader stödmottagaren ådragit sig, som kommissionen, i överensstämmelse med artikel II.17 i avtalet och med förbehåll för upplysningar som erhålls vid en revision enligt artikel II.19 i samma avtal, beslutar om det slutliga stödbeloppet.
73 Härvidlag erinras om, vad beträffar kriterierna för att avgöra huruvida kostnaderna är ersättningsgilla, att artikel II.14.1 i finansieringsavtalet har följande lydelse:
”För att kunna betraktas som ersättningsgilla kostnader för projektet ska kostnaderna uppfylla följande allmänna kriterier:
– De ska ha samband med avtalets syfte och anges i den planerade budget som bifogas avtalet.
– De ska vara nödvändiga för att genomföra det projekt som är avtalets syfte.
– De ska vara skäliga och följa principerna för sund ekonomisk förvaltning, särskilt de som gäller prisvärdhet och kostnadseffektivitet.
– De ska ha uppkommit under projektets genomförandetid såsom denna definieras i artikel I.2.2 i avtalet:
– Det ska vara kostnader som stödmottagarna faktiskt har haft, de ska ha registrerats i deras bokföring enligt tillämpliga bokföringsprinciper och det ska ha getts in sådana deklarationer som föreskrivs i tillämplig skatte- och sociallagstiftning.
– De ska kunna identifieras och kontrolleras.
Stödmottagarnas interna bokföring och kontroll ska möjliggöra en direkt överensstämmelse mellan å ena sidan deklarerade kostnader och intäkter för projektet och å andra sidan bokföringsposterna och bifogade styrkande handlingar.”
74 I artikel II.14.2 i finansieringsavtalet definieras direkt ersättningsgilla kostnader enligt följande:
”Direkt ersättningsgilla kostnader för projektet är kostnader som, med iakttagande av de villkor för ersättning som anges i artikel II.14.1 är uppfyllda, kan identifieras som kostnader som specifikt uppkommit för projektet och som har direkt samband med dess genomförande och som direkt kan tillskrivas projektet. Särskilt följande kostnader är ersättningsgilla, såvida de uppfyller de kriterier som angavs i föregående punkt:
– Kostnader för personal knuten till projektet, det vill säga faktisk lön och sociala avgifter samt andra lagstadgade kostnader hänförliga till lönen, under förutsättning att de inte ligger över genomsnittet för stödmottagarnas gängse lönepolitik.
– Kostnader för uppehälle och resor för den personal som deltar i projektet, under förutsättning att de motsvarar stödmottagarnas gängse praxis för resekostnader och inte överskrider den tariff som kommissionen årligen fastställer.
– …”
75 Det är mot denna bakgrund som domstolen ska pröva huruvida det finns fog för den första grunden.
– Personalkostnader
76 Sökandens argument avser personalkostnader för C. S. och J. S. (44 100 euro) och för H. (56,76 euro).
77 För det första, vad beträffar de personalkostnader som avser C. S. och J. S. har sökanden hävdat att kommissionen felaktigt har funnit att dessa inte är ersättningsgilla. Sökanden anser sig, i sak, ha visat att dessa medarbetare har deltagit i projektet genom att ge in deras skrifter, översikter över deras arbete, kompletteringar till ”Final Technical Implementation Report” (Slutlig teknisk genomföranderapport) och stödarbete för presentationer, vilka sökanden har tillhandahållit kommissionen till följd av revisionsrapporten och som sökanden likaså har bifogat stämningsansökan.
78 Kommissionen har bestritt att sökandens argument är välgrundade.
79 Varken de argument som sökanden har framfört eller de handlingar som sökanden lagt fram visar att C. S. och J. S. har medverkat i projektet.
80 För det första härrör samtliga de skrifter av C. S. och J. S. som sökanden har gett in från år 2008. Trots att, enligt artikel I.1.4 i finansieringsavtalet, projektet löpte från den 15 april 2004 till den 15 april 2006 och trots att, enligt artikel II.14.1 i avtalet, ersättningsgilla kostnader ska ha uppkommit under projektets löptid har sökanden inte kunnat visa att förberedelsearbetet för dessa skrifter har skett under projektets löptid. Det framgår vidare inte av dessa skrifter, såsom sökanden har hävdat, att deras utgivning har försenats av ordningen att kollegor ska utvärdera författarnas bidrag. Sökanden har nämligen uttryckligen angett att den första skriften lämnades in för publicering den 8 februari 2008, godkändes den 10 april 2008 och publicerades den 6 maj samma år. Vad beträffar andra skrifter av samma författare, vilka har bifogats stämningsansökan, erinras om att det inte anges när de lämnades in för publicering, medan däremot den enda tidpunkt som angetts för publiceringen, år 2008, är otillräcklig för att kunna fastställa att nämnda skrifter har förberetts under projektets löptid.
81 För det andra, såsom kommissionen korrekt har påpekat, gjordes översikterna över C. S. och J. S. arbeten den 8 februari 2008, vilket är en tidpunkt som tidsmässigt ligger efter projektets avslutning. Den omständigheten, som sökanden har lagt fram, att bevisningen för att nämnda medarbetare har deltagit i projektet har bedömts otillräcklig i revisionsrapporten förvisso motiverar att ny bevisning inges efter att projektet har avslutats, kan inte motivera, i motsättning till vad sökanden har hävdat, att de upprättas i efterhand, två år efter att projektet avslutats. Översikterna begränsar sig till att återge den förteckning över skrifter som avses i punkt 80 ovan och det tillfogas att C. S. och J. S. har medverkat som experter i projektet. Förutom den omständigheten, vilken redan har konstaterats i punkt 80 ovan, att det inte har visats att dessa skrifter har förberetts under projektets löptid, är en sådan förteckning samt angivandet av att C. S. och J. S. medverkat som experter – på grund av sin allmänna karaktär och då det inte på något sätt har visats hur dessa personer har deltagit i projektet eller angetts några konkreta bevis för denna medverkan – otillräckliga.
82 För det tredje undertecknades kompletteringarna till ”Final Technical Implementation Report ” den 24 respektive den 25 mars 2009. Dessa dokument begränsar sig i sak till att ange följande tre upplysningar. Först, C. S. och J. S. knöts till genomförandet av projektet i egenskap av experter och det angavs att det var ”uppenbart omöjligt” att genomföra ett projekt på europeisk nivå, såsom nämnda projekt, utan att ha tillgång till vetenskaplig expertis på områdena internmedicin, farmakoterapi samt farmaci, farmakologi och klinisk näringsfysiologi. Vidare knöts C. S. och J. S. till projektet för att förbereda arbeten, bland annat ovannämnda skrifter. Slutligen har C. S. och J. S. tillhandahållit råd vid diskussioner. Vad beträffar de två sistnämnda upplysningarna hänvisar dessa till olika sidor i ”Interim Technical Implementation Report” (Mellanliggande rapport om tekniskt genomförande) och ”Final Technical Implementation Report”.
83 Dessa allmänna upplysningar, som är hänförliga till tiden efter att projektet avslutats, är av de skäl som angetts i punkt 81 ovan otillräckliga för att visa att C. S. och J. S. faktiskt har medverkat i projektet. Såtillvida som dessa kompletterande handlingar hänvisar till två rapporter som angetts i punkt 82 ovan erinras om att dessa rapporter inte ingår i handlingarna i förevarande mål, med följd att tribunalen inte kan pröva huruvida sökandens påståenden härvidlag är välgrundade.
84 För det fjärde, i de handlingar som sökanden har ingett rörande ”stödarbete för presentationer” som tillhandahållits av C. S. och J. S. nämns överhuvudtaget inte dessa personer och de kan således inte visa att nämnda personer har medverkat i projektet.
85 Det framgår vidare av handlingarna i målet att vare sig C. S. eller J. S. deltog i det möte som sökanden arrangerade med anledning av projektet på Cypern i september 2005.
86 Härav följer att eftersom sökanden inte har visat att C. S. och J. S. faktiskt har medverkat i projektet är de personalkostander som är hänförliga till dem inte ersättningsagilla.
87 För övrigt, eftersom de invändningar och de bevis som sökanden har lagt fram i skrivelser till kommissionen av den 13 och den 31 mars 2009 har upprepats i tribunalen och har underkänts i punkterna 80–84 ovan är inte sökandens argument att kommissionen inte har beaktat dessa omständigheter av sådant slag att de påverkar bedömningen att personalkostnaderna för C. S. och J. S inte är ersättningsgilla.
88 Sökanden har för det andra påpekat att kommissionen har underlåtit, vid beräkningen av det totala belopp som inte är ersättningsgillt, att beakta att personalkostnader för H, på 56,76 euro, var ersättningsgilla.
89 Kommissionen har genmält att även om personalkostnaderna för H ansetts vara ersättningsgilla ska emellertid 2 025,67 euro läggas till de personalkostnader som inte är ersättningsgilla. Då sistnämnda belopp, som fastställdes i revisionsrapporten, inte har bestritts av sökanden, är det totalbelopp om 44 156,76 euro som angavs i förhandsinformationsskrivelsen, ofullständigt.
90 Härvidlag ska det först konstateras att sökanden och kommissionen är eniga om att personalkostnaderna för H., på 56,76 euro, är ersättningsgilla.
91 Vidare är kommissionens argument, att det totalbelopp om 44 156,76 euro som angavs i förhandsinformationsskrivelsen var ofullständigt, verkningslöst. Även om kommissionen skulle ha rätt att begära återbetalning av ett större belopp för personalkostnader än det som framgår av debetnotan påverkar denna omständighet nämligen inte slutsatsen att det var felaktigt att kommissionen bedömde att andra kostnader, det vill säga personalkostnaderna för H, inte var ersättningsgilla.
92 Härav följer att nämnda anmärkning ska godtas vad beträffar personalkostnaderna för H och att den i övrigt ska underkännas.
– Kostnader för uppehälle och resor
93 Sökanden har bestritt att kostnader för uppehälle om 638,04 euro och resekostnader om 1 354,08 euro inte skulle vara ersättningsgilla.
94 Sökanden anser sig för det första ha visat kostnaderna för uppehälle för 20 deltagare i mötet på Cypern. Följaktligen gjorde kommissionen, som underlät att beakta de omständigheter som sökanden lade fram, sig skyldig till en felaktig bedömning när den fann att kostnader för uppehälle om 638,04 euro inte var ersättningsgilla. Sökanden har härvidlag åberopat flera handlingar som bifogats stämningsansökan.
95 Kommissionen har bestritt dessa argument.
96 Det framgår av revisionsrapporten att sökanden har uppgett kostnader för uppehälle till sammanlagt 9 598,04 euro. Kommissionen har uppskattat, med ledning av uppgifter om antalet flygresor, att 14 personer har tillbringat sammanlagt 56 dagar på Cypern. Genom att multiplicera detta antal dagar med det dagtraktamente som gäller för Cypern (160 euro) kom kommissionen fram till att enbart ett belopp om 8 960 euro var ersättningsgillt. Kommissionen konstaterade vidare såväl i revisionsrapporten som i förhandsinformationsskrivelsen att mellanskillnaden (638,04 euro) inte var ersättningsgill.
97 Enligt artikel II.14.1 femte strecksatsen i finansieringsavtalet ska kostnader, för att vara ersättningsgilla, bland annat vara kostnader som stödmottagaren faktiskt har haft.
98 Inledningsvis är den förteckning över deltagare som anmält sig till mötet på Cypern, i vilken anges namnen på 20 personer, inte tillräcklig vare sig för att visa att samtliga dessa personer faktiskt har deltagit i mötet eller, än mindre, för att visa att kostnaderna för deras uppehälle faktiskt har burits av sökanden. Denna slutsats bekräftas även av, såsom kommissionen med rätta har påpekat, att kopian av den förteckning som sökanden skickat in innehåller en handskriven anteckning av vilken det framgår att fyra personer inte har lämnat in begäran om återbetalning av sina resekostnader. Sökanden har vidare i stämningsansökan angett att ”kostnaderna för uppehälle med avseende på mötet även omfattar personer som inte har deltagit”.
99 Vidare, vad beträffar de två andra handlingar som sökanden har tillhandahållit, som skulle visa att sökanden har haft kostnader för hyra av en möteslokal och för hotellkostnader för professor K, kostnader som uppgick till 1 010 euro respektive 1 843,96 euro, kan konstateras, såsom kommissionen har påpekat, att det inte framgår av dessa styrkande handlingar hur många deltagare som faktiskt deltog i mötet på Cypern. För övrigt framgår det inte av sökandens argument att sökanden nu har begärt att ersättning ska utgå för kostnaderna för möteslokal och hotell i egenskap av ersättningsgilla kostnader.
100 Härav följer att sökanden inte har ingett några bevis av vilka det framgår att kostnaderna för uppehälle på 638,04 euro är ersättningsgilla. Argumentet att kommissionen har underlåtit att beakta de invändningar och bevis som sökanden lade fram i sin skrivelse av den 31 mars 2009 ska således underkännas av samma skäl som dem som angavs i punkt 87 ovan.
101 Sökanden anser sig för det andra ha visat att resekostnader om 1 354,08 euro är ersättningsgilla därför att sökanden har ingett boardingkort för fyra medarbetare.
102 Härvidlag konstaterar tribunalen att det framgår av kommissionens skrivelser att den godtar att resekostnader om 1 354,08 euro är ersättningsgilla, vilket den även uttryckligen har bekräftat som svar på en fråga från tribunalen.
103 Härav följer att nämnda anmärkning ska godtas vad beträffar resekostnaderna och att den i övrigt ska underkännas.
– Kostnader för tjänster
104 Vad beträffar kostnaderna för tjänster har sökanden gjort gällande att kostnaderna för att trycka artikeln ”Public Health responses to extreme weather events” (Folkhälsoreaktioner på extrema väderförhållanden, nedan kallad artikeln Public Health responses) enbart har bekostats av Världshälsorganisationen (WHO) med 3 522,86 euro, vilket framgår av de bokföringsutdrag som sökanden har ingett, med följd att den resterande summan, 2 471,14 euro, är ersättningsgill. Vidare är kommissionens beräkning av icke-ersättningsgilla kostnader felaktig, eftersom det belopp om 12 918,45 euro som angavs i revisionsrapporten i förhandsinformationsskrivelsen hade ökat till 13 270,27 euro utan att det lämnades någon förklaring till denna ökning.
105 Kommissionen har genmält att kostnaderna för tjänster inte är ersättningsgilla upp till 12 918,45 euro, vilket inbegriper ett belopp om 2 471,14 euro som sökanden anser är ersättningsgillt, eftersom bevisningen som ingetts för detta belopp är obegriplig och otillräcklig.
106 Inledningsvis, vad beträffar skillnaden mellan icke-ersättningsgilla belopp för tjänster i revisionsrapporten (12 918,45 euro) och i förhandsinformationsskrivelsen (13 270,27 euro) erinras om att kommissionen i sitt svaromål baserade sin argumentation på ett sammanlagt icke-ersättningsgillt belopp för sådana kostnader om 12 918,45 euro. Härav följer att kommissionen har godtagit, vilket den för övrigt har bekräftat som svar på en fråga från tribunalen vid förhandlingen, att skillnaden mellan de två beloppen, 351,82 euro, är ersättningsgill.
107 Sökandens argument härvidlag ska därför godtas och det kan konstateras att beloppet 351,82 euro, för tjänster, är ersättningsgillt.
108 Vidare, vad beträffar kostnaderna för att trycka artikeln Public Health responses erinras om att handlingarna i målet, nämligen avtalet mellan sökanden och WHO om ersättning för arbete med nämnda artikel och ett bokföringsutdrag som visar att sökanden har mottagit ett belopp om 3 522,86 euro, inte visar att beloppet om 2 471,14 euro är ersättningsgillt.
109 Dessa handlingar möjliggör nämligen enbart konstaterandet att sökanden, enligt det avtal som har slutits med WHO för arbete med artikeln, bland annat, skulle skriva artikeln Public Health responses och skicka in den till European Journal of Public Health (Europeisk tidskrift om folkhälsa) och att sökanden har mottagit 3 522,86 euro från WHO. Handlingarna visar däremot inte varken hur denna summa har använts eller att sökanden faktiskt har haft den återstående kostnaden 2 471,14 euro.
110 Enligt artikel II.14.1 i finansieringsavtalet ska kostnader, för att vara ersättningsgilla, inte bara vara kostnader som stödmottagaren faktiskt har haft, men de ska även, såsom kommissionen med rätta har gjort gällande, vara identifierbara och kontrollerbara.
111 Dessutom ska kostnaderna, för att vara ersättningsgilla, enligt samma villkor, ha samband med finansieringsavtalets syfte. Det framgår inte av de handlingar som sökanden har ingett att författandet av artikeln Public Health responses verkligen ingår i det projekt som finansieras genom avtalet.
112 Härav följer, vad beträffar kostnader för tjänster, att ett belopp om 351,82 euro är ersättningsgillt och att sökandens anmärkning underkänns i övrigt.
113 Mot bakgrund av vad som anförts ovan kan det konstateras att sökanden har visat, rörande den första grunden, att ett belopp om sammanlagt 1 762,66 euro är ersättningsgillt. Detta belopp motsvarar personalkostnader för H. (56,76 euro), vissa resekostnader (1 354,08 euro) och vissa kostnader för tjänster (351,82 euro).
114 Denna slutsats påverkas inte av kommissionens argument att kommissionen hade rätt att begära att sökanden skulle återbetala ett sammanlagt belopp om 55 490,39 euro, vilket är ett högre belopp än det som kommissionen riktade krav på i debetnotan.
115 Detta argument är nämligen verkningslöst av samma skäl som dem som angavs i punkt 91 ovan.
116 Vidare, även om det antogs att kommissionen, med detta argument, avsåg att väcka genkäromål och att tribunalen, trots det sätt på vilken skiljedomsklausulen avfattats, var behörig att pröva detta yrkande, mot bakgrund av den rättspraxis enligt vilken behörigheten, i unionens system av rättsmedel, att pröva huvudsaken medför en behörighet att pröva varje genkäromål som har väckts i samma förfarande och som är hänförligt till samma akt eller samma omständighet som utgör föremålet för stämningsansökan (se beslut av den du 27 maj 2004, kommissionen/IAMA Consulting, C‑517/03, EU:C:2004:326, punkt 17 och där angiven rättspraxis), skulle detta genkäromål hur som helst inte kunna prövas i sak med beaktande av kraven i artikel 46.1 c i rättegångsreglerna. Ett sådant yrkande framgår nämligen inte med erforderlig tydlighet varken av kommissionens handlingar eller av kommissionens yttranden vid förhandlingen och stöds knappast av argument och bevisning som skulle möjliggöra för tribunalen att bedöma om den var välgrundad och möjliggöra för sökanden att förbereda sitt försvar.
117 Mot bakgrund av samtliga ovan angivna omständigheter ska talan delvis bifallas vad avser den första grunden, såvitt den avser att personalkostnaderna för H. (56,76 euro), vissa resekostnader (1 354,08 euro) och vissa kostnader för tjänster (351,82 euros) ska anses vara ersättningsgilla. Talan ska i övrigt ogillas vad avser den första grunden.
Den andra grunden: åsidosättande av motiveringsskyldigheten
118 Sökanden har med den andra grunden gjort gällande att debetnotan är bristfälligt motiverad.
119 Kommissionen har bestritt denna grund.
120 Motiveringsskyldigheten, som sökanden har påstått har åsidosatts, åvilar kommissionen enligt artikel 296 andra stycket FEUF. Skyldigheten gäller emellertid endast institutionens ensidiga handlingar. Motiveringsskyldigheten åvilar således inte kommissionen enligt ett finansieringsavtal (se, för ett liknade resonemang, dom av den 25 maj 2004, Distilleria Palma/kommissionen, T‑154/01, REG, EU:T:2004:154, punkt 46).
121 Grunden bristande motivering är följaktligen verkningslös i en talan som har väckts med stöd av artikel 272 FEUF, eftersom ett eventuellt åsidosättande av denna skyldighet saknar betydelse för de skyldigheter som åvilar kommissionen enligt det berörda avtalet (se, för ett liknade resonemang, dom av den 3 juni 2009, kommissionen/Burie Onderzoek en Advies, T‑179/06, EU:T:2009:171, punkterna 117 och 118, och dom av den 11 december 2013, EMA/kommissionen, T‑116/11, REU, EU:T:2013:634, under överklagande, punkt 275).
122 Denna slutsats förlorar inte sin giltighet av sökandens argument att enligt rättspraxis, med beaktande av den omständigheten att ett beslut om nedsättning av ett finansiellt unionsstöd medför allvarliga konsekvenser för mottagaren av stödet, ska de skäl som motiverar att ett tidigare godkänt stödbelopp sätts ned klart framgå av motiveringen (dom av den 17 september 2003, Stadtsportverband Neuss/kommissionen, T‑137/01, REG, EU:T:2003:232, punkt 53). Denna rättspraxis är nämligen inte relevant i förevarande fall, eftersom det finansiella stödet i det mål som ledde fram till domen Stadtsportverband Neuss/kommissionen, se ovan (EU:T:2003:232), i motsats till detta mål, inte hade beviljats enligt avtal utan enligt ett beslut av kommissionen att begära återbetalning av en del av det finansiella stödet och att Stadtsportverband Neuss i nämnda mål väckte en talan om ogiltigförklaring av detta beslut vid tribunalen.
123 Härav följer att den andra grund som sökanden har åberopat är verkningslös.
124 Mot bakgrund av samtliga ovan angivna omständigheter ska talan delvis bifallas, såvitt den avser att personalkostnaderna för H. (56,76 euro), vissa resekostnader (1 354,08 euro) och kostnaderna för visa tjänster (351,82 euro) ska anses ersättningsgilla. Talan ska ogillas i övrigt.
Rättegångskostnader
125 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
126 Sökanden har vid förhandlingen yrkat att kommissionen, under alla omständigheter och även om talan ogillas, ska förpliktas att bära samtliga rättegångskostnader, eftersom den oklara avfattningen av artikel I.8 andra stycket i finansieringsavtalet medförde att sökanden misstog sig i fråga om vilka rättsmedel sökanden förfogande över.
127 Icke desto mindre erinrar tribunalen om att sökanden inledningsvis grundade sin talan på bestämmelserna i artikel 263 FEUF och det var först i svaret på kommissionens invändning om rättegångshinder som sökanden åberopade klausulen i artikel I.8 andra stycket i finansieringsavtalet och yrkade att tribunalen skulle omkvalificera talan till en talan som grundas på artikel 272 FEUF. Härav följer att denna klausuls oklara avfattning, hur beklagansvärd den än må vara, överhuvudtaget inte låg till grund för att inledningsvis väcka en talan med stöd av bestämmelserna i artikel 263 FEUF. Nämnda klausul har för övrigt inte på något sätt hindrat att talan omkvalificerades till en talan som grundas på artikel 272 FEUF eller påverkat tribunalens prövning av huruvida denna talan var välgrundad.
128 Eftersom sökanden huvudsakligen har tappat målet ska sökanden enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna, förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i tribunalen i enlighet med kommissionens yrkanden.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (andra avdelningen)
följande:
1) Personalkostnaderna för H. om 56,76 euro, resekostnader om 1 354,08 euro och kostnader för tjänster om 351,82 euro som Technische Universität Dresden har haft vid genomförandet av avtalet, med referensnummer 2003114 (SI2.377438), om finansiering av projektet ”Collection of European Data on Lifestyle Health Determinants – Coordinating Party (LiS)” inom gemenskapens handlingsprogram på folkhälsoområdet (2003–2008) är ersättningsgilla, med följd att Europeiska kommissionens krav på dessa belopp, vilka angavs i debetnota nr 3241011712 av den 4 november 2010, saknar grund.
2) Talan ogillas i övrigt.
3) Technische Universität Dresden ska ersätta rättegångskostnaderna.
Martins Ribeiro | Gervasoni | Madise |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 24 oktober 2014.
Underskrifter