personaldomstolens BESLUT
(första avdelningen)
den 27 mars 2007
Mål F-87/06
Thierry Manté
mot
Europeiska unionens råd
”Tjänstemän – Lön – Bosättningsbidrag – Utsänd nationell expert som utnämnts till tjänsteman – Återbetalning av felaktigt utbetalda belopp – Uppenbart att talan skall avvisas”
Saken: Thierry Manté, som tidigare varit utsänd nationell expert och som utnämnts till tjänsteman i Europeiska gemenskaperna har väckt talan med stöd av artikel 236 EG och artikel 152 EA om dels ogiltigförklaring av tillsättningsmyndighetens beslut av den 22 augusti 2005 att inte bevilja honom bosättningsbidrag och att återkräva belopp som utbetalats i detta avseende, samt tillsättningsmyndighetens beslut av den 17 oktober 2005 om avslag på hans begäran om omprövning av det ovannämnda beslutet av den 22 augusti 2005 respektive beslut av den 10 maj 2006 om avslag på hans klagomål, och dels om ersättning för den skada han anser sig ha lidit.
Avgörande: Talan avvisas. Rådet skall utöver sin egen rättegångskostnad ersätta hälften av Thierry Mantés rättegångskostnad.
Sammanfattning
Förfarande – Avgörande genom motiverat beslut – Villkor – Uppenbart att talan inte kan tas upp till sakprövning och att den saknar rättslig grund
(Förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 111; tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91; rådets beslut 2004/752, artikel 3.4)
Om det är uppenbart att talan inte kan tas upp till prövning eller att talan helt saknar rättslig grund, har förstainstansrätten möjlighet att fatta ett motiverat beslut utan ytterligare behandling i enlighet med artikel 111 i rättegångsreglerna inte endast när bestämmelserna om sakprövning har missuppfattats på ett så uppenbart och påtagligt sätt att det inte finns något seriöst argument för att talan skall prövas i sak, utan även när rätten, efter att ha tagit del av handlingarna i målet, finner att dessa innehåller tillräckliga upplysningar för att det skall stå klart att talan inte kan tas upp till prövning, bland annat på grund av att fordringarna enligt fast rättspraxis inte har beaktats och att en förhandling inte kan tillföra något nytt i detta avseende. Under sådana omständigheter innebär avvisning av talan inte endast ett bidrag till processekonomin, utan även att parterna besparas de kostnader som en förhandling medför.
Detta är fallet när sökanden i strid med fast rättspraxis enligt vilken en tjänsteman, då en rättsakt föreligger som går honom emot, skall anföra klagomål i enlighet med förfarandet i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, i stället ansöker om omprövning av en rättsakt som uppenbart går honom emot, därefter inger ett klagomål på administrationens svar på denna ansökan och därvid inte iakttar de tidsfrister för klagomål och överklagande som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna.
Uppgiften i beslutet om avslag på den ansökan som sökanden ingett om att klagomål kunde anföras mot detta avslagsbeslut kan emellertid inte innebära att rättspraxis avseende ursäktligt misstag skall tillämpas till sökandens förmån, eftersom denna rättspraxis skall tillämpas under förutsättning att en förståelig förvirring har uppstått hos en tjänsteman i god tro som uppvisat den omsorg som kan krävas av en normalt underrättad person. Detta villkor är inte uppfyllt i förevarande mål. Det var nämligen av fri vilja och inte på grund av att institutionens handlande hade varit vilseledande som sökanden valde att reagera på den rättsakt som gick honom emot genom att lämna in en ansökan. Under dessa förhållanden kan tjänstemannen åberopa rättspraxis avseende ursäktligt misstag endast om han hade tvivlat på att det förfarande varit rättsenligt som inletts genom att han ingav ansökan och varit beredd att anföra klagomål inom den föreskrivna tidsfristen på tre månader från den rättsakt som gått honom emot, men avstått på grund av att den ovannämnda uppgiften övertygat honom om att den inledande åtgärden varit rättsenlig.
(se punkterna 15, 16, 19, 20 och 23–26)
Hänvisning till
Förstainstansrätten den 7 juni 1991 i mål T‑14/91, Weyrich mot kommissionen, REG 1991, s. II‑235, punkterna 32 och 34; den 1 april 2003 i mål T‑11/01, Mascetti mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑117 och II‑579, punkt 33
Personaldomstolen den 28 juni 2006 i mål F‑27/05, Le Maire mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A‑1‑47 och II‑A‑1‑159, punkt 36