Mål C‑427/07

Europeiska gemenskapernas kommission

mot

Irland

”Fördragsbrott – Bedömning av ett projekts inverkan på miljön – Direktiv 85/337/EEG – Rätt till rättslig prövning – Direktiv 2003/35/EG”

Sammanfattning av domen

1.        Miljö – Bedömning av inverkan på miljön av vissa projekt – Direktiv 85/337

(Rådets direktiv 85/337, i dess lydelse enligt direktiv 97/11, artiklarna 2.1 och 4.2 samt punkt 10 e i bilaga II)

2.        Institutionernas rättsakter – Direktiv – Medlemsstaternas genomförande

(Rådets direktiv 85/337, i dess lydelse enligt direktiv 2003/35, artikel 10a, och rådets direktiv 96/61, i dess lydelse enligt direktiv 2003/35, artikel 15a)

3.        Talan om fördragsbrott – Bevis för fördragsbrott – Kommissionens bevisbörda – Presumtioner – Otillåtlighet – Den informationsplikt som medlemsstaterna ålagts i ett direktiv har inte iakttagits – Följder

(Artiklarna 10 EG och 226 EG)

1.        Enligt artikel 4.2 i direktiv 85/337 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, i dess lydelse enligt direktiv 97/11, ska medlemsstaterna, vad avser projekt som omfattas av de klasser som uppräknas i bilaga II till samma direktiv, i dess ändrade lydelse, genom granskning från fall till fall eller med hjälp av gränsvärden eller kriterier avgöra om dessa projekt ska bli föremål för en miljökonsekvensbeskrivning. Enligt samma bestämmelse kan medlemsstaterna även besluta att tillämpa dessa två förfaranden.

Medlemsstaterna har således lämnats ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att specificera vilka typer av projekt som måste föregås av en bedömning eller fastställa kriterier och/eller gränsvärden. Detta utrymme begränsas dock av skyldigheten enligt artikel 2.1 i direktiv 85/337, i dess ändrade lydelse, att genomföra en bedömning av projekt som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, bland annat på grund av sin art, storlek eller lokalisering. En medlemsstat som fastställer sådana kriterier eller gränsvärden att samtliga projekt i praktiken på förhand är undantagna från kravet på miljökonsekvensbeskrivning överskrider sitt utrymme för eget skön, om inte samtliga de projekt som har undantagits, på grundval av en helhetsbedömning, kan anses vara sådana att de inte kan antas medföra betydande inverkan på miljön.

Den nationella lagstiftning som här är i fråga innehåller endast ett krav på att privata projekt avseende vägbyggen ska föregås av en miljökonsekvensbedömning i de fall som projekten i fråga ingår som en del i andra projekt som omfattas av tillämpningsområdet för nämnda direktiv, och som av denna anledning ska vara föremål för sådan bedömning. Lagstiftningen innebär således att om ett privat projekt avseende vägbygge genomförs som ett isolerat projekt, så behöver det inte föregås av en miljökonsekvensbedömning, trots att det är fråga om ett projekt som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan.

(se punkterna 40–42 och 44)

2.        Bestämmelser i ett direktiv ska genomföras med obestridligt bindande verkan och på ett sådant tillräckligt tydligt, precist och klart sätt, så att kravet på rättssäkerhet uppfylls, enligt vilket de personer som berörs ska ges möjlighet att få full kännedom om sina rättigheter, i fall då direktivet syftar till att skapa rättigheter för enskilda.

Det framgår härvid av artikel 10a i direktiv 85/337 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, i dess lydelse enligt direktiv 2003/35 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar och artikel 15a i direktiv 96/61, i dess lydelse enligt samma direktiv, att de förfaranden som har införts genom dessa bestämmelser inte får vara oöverkomligt kostsamma. De enda kostnader som avses är de som uppstår genom deltagande i sådana förfaranden. En sådan föreskrift skulle inte utgöra hinder mot att domstolarna förpliktade en part att ersätta rättegångskostnaderna, förutsatt att beloppet låg i linje med detta krav. En nationell föreskrift enligt vilken domstolarna kan underlåta att förplikta den tappande parten att ersätta rättegångskostnaderna, och till och med ålägga den part som har vunnit målet att ersätta den tappande partens rättegångskostnader, innebär däremot att frågan helt enkelt överlämnas till domstolspraxis. En sådan praxis är till sin art osäker och den kan inte anses innebära att skyldigheterna enligt ovannämnda artiklar har genomförts på ett giltigt sätt.

I nämnda artikel 10a sjätte stycket i direktiv 85/337 och nämnda artikel 15a sjätte stycket i direktiv 96/61 åläggs medlemsstaterna dessutom att se till att ett specificerat resultat uppnås, nämligen att se till att praktisk information om rätten till rättslig prövning i domstol och i administrativ ordning görs tillgänglig för allmänheten. Eftersom det inte finns någon specifik bestämmelse i lag eller förordning som rör information om allmänhetens rättigheter, kan åtgärderna att publicera eller elektroniskt tillhandahålla regler om rättslig prövning i domstol och i administrativ ordning och att göra det möjligt att ta del av domstolars avgöranden inte anses som ett klart och precist sätt att ge den berörda allmänheten möjlighet att få kännedom om sina rättigheter vad avser tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor.

(se punkterna 55, 92–94, 97 och 98)

3.        I mål om fördragsbrott enligt artikel 226 EG åligger det kommissionen att bevisa det påstådda fördragsbrottet och förse domstolen med de uppgifter som den behöver för att kunna kontrollera om fördragsbrott föreligger. Kommissionen får därvid inte stödja sig på någon presumtion. Medlemsstaterna är dock enligt artikel 10 EG även skyldiga att underlätta för kommissionen att fullgöra sina uppgifter, vilka bland annat enligt artikel 211 EG består i att övervaka tillämpningen av bestämmelserna i fördraget och de bestämmelser som institutionerna har antagit med stöd därav. Det är för övrigt just av detta skäl som medlemsstaterna i många direktiv åläggs en informationsskyldighet.

De upplysningar som medlemsstaterna således är skyldiga att ge kommissionen ska vara klara och precisa. Det ska av dessa tydligt framgå vilka lagar och andra författningar som medlemsstaten har antagit för att uppfylla sina olika skyldigheter enligt direktivet. Kommissionen kan i avsaknad av sådana upplysningar inte kontrollera om medlemsstaten verkligen har genomfört direktivet fullt ut. Om en medlemsstat har underlåtit att uppfylla denna skyldighet, oberoende av om det har skett genom att den inte har ingett några upplysningar över huvud taget eller genom att den inte har ingett tillräckligt klara och precisa upplysningar, kan detta i sig vara skäl nog att inleda ett sådant förfarande om fördragsbrott som avses i artikel 226 EG. Även om ett direktivs införlivande kan säkerställas genom redan gällande regler i intern rätt, är medlemsstaterna i detta fall inte befriade från den formella skyldigheten att underrätta kommissionen om dessa regler, så att denna kan bedöma huruvida reglerna är förenliga med direktivet.

(se punkterna 105–108)