FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM
(fjärde avdelningen i utökad sammansättning)
den 25 mars 1999 (1)
EKSG - Statligt stöd - Talan om ogiltigförklaring - Invändning om
rättsstridighet - Femte regelverket om stöd till stålindustrin
I mål T-37/97,
Forges de Clabecq SA, bolag bildat enligt belgisk rätt, Clabecq (Belgien), företrätt
av advokaterna Alain Zenner, Dominique Jossart, Gérard Leplat och
Gilbert Demez, i egenskap av konkursförvaltare, och i förevarande mål företrätt
av advokaten Pierre-Paul van Gehuchten, Bryssel, delgivningsadress: advokatbyrån
Louis Schiltz, 2, Rue Fort Reinsheim, Luxemburg,
med stöd av
Konungariket Belgien, företrätt av förste rådgivaren Jan Devadder, utrikes-,
utrikeshandels- och utvecklingsbiståndsministeriet, i egenskap av ombud, biträdd av
advokaterna Jean-Marie de Backer, Georges Vandersanden, Olivier Ralet och
Laure Levi, Bryssel, delgivningsadress: Belgiens ambassad, 4, rue des Girondins,
Luxemburg,
Regionen Vallonien, företrädd av advokaterna Jean-Marie de Backer,
Georges Vandersanden och Olivier Ralet, Bryssel, delgivningsadress: Fiduciaire
Myson SARL, 30, rue de Cessange, Luxemburg,
och
Société wallonne pour la sidérurgie SA (SWS),bolag bildat enligt belgisk rätt, Liège
(Belgien), företrätt av advokaterna Jean-Marie de Backer, Georges Vandersanden
och Olivier Ralet, Bryssel, delgivningsadress: Fiduciaire Myson SARL, 30, rue de
Cessange, Luxemburg,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren
Gérard Rozet, i egenskap av ombud, delgivningsadress: rättstjänsten, Carlos Gómez
de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,
angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av
den 18 december 1996 i vilket vissa stödingripanden till förmån för sökanden
förklarats oförenliga med den gemensamma marknaden,
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN
(fjärde avdelningen i utökad sammansättning)
sammansatt av ordföranden R.M. Moura Ramos samt domarna
R. García-Valdecasas, V. Tiili, S. Lindh och S. Mengozzi,
justitiesekreterare: byrådirektören J. Palacio González,
med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandet
den 18 november 1998,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
- 1.
- I Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (nedan
kallat fördraget eller EKSG-fördraget) förbjuds statligt stöd till stålindustrin, varvid
det i artikel 4 c i EKSG-fördraget förklaras att subventioner eller statliga
stödåtgärder eller särskilda pålagor som ålagts av staterna oavsett i vilken form det
sker är oförenliga med den gemensamma marknaden för kol och stål och därför
är förbjudna inom gemenskapen på det sätt som anges i detta fördrag.
- 2.
- Artikel 95 första och andra stycket i fördraget har följande lydelse:
I alla i detta fördrag inte förutsedda fall som synes kräva ett beslut eller en
rekommendation av Höga myndigheten för att inom ramen för den gemensamma
marknaden för kol och stål och i enlighet med artikel 5 förverkliga någon av de i
artikel 2-4 närmare angivna målsättningarna för gemenskapen, kan detta beslut
fattas eller denna rekommendation lämnas med rådets enhälliga samtycke och efter
att den rådgivande kommittén hörts.
Beslutet eller rekommendationen skall ange eventuellt ifrågakommande sanktioner
som skall bestämmas om på samma sätt.
- 3.
- Kommissionen grundade sig på ovannämnda bestämmelser i artikel 95 i fördraget
när den, i syfte att bemöta de krav som omstruktureringen av stålindustrin ställde,
i slutet av 1980-talet införde ett stödsystem i vilket det tilläts att stålindustrin
beviljades statligt stöd i ett begränsat antal fall. Det gemenskapssystem om stöd till
stålindustrin som gällde under den tidsperiod som är i fråga i förevarande mål
infördes genom kommissionens beslut nr 3855/91/EKSG av den 27 november 1991
om gemenskapsregler för stöd till stålindustrin (EGT L 362, s. 57; svensk
specialutgåva, område 13, volym 21, s. 189, nedan kallat regelverket om stöd).
- 4.
- Enligt artikel 1.1 i regelverket om stöd får [s]töd till stålindustrin ... som
finansierats av medlemsstaterna eller regionala eller lokala myndigheter eller
genom statliga medel ... betraktas som gemenskapsstöd och därmed förenligt med
en väl fungerande gemensam marknad endast om det uppfyller kraven i
artikel 2-5. Enligt artikel 1.2 avses med begreppet stöd även inslag av stöd i
överföringar av statliga medel till stålföretag från medlemsstater, regionala eller
lokala myndigheter eller andra organ i form av köp av aktier, kapitaltillskott eller
jämförbar finansiering ... som inte kan betraktas som tillförsel av egentligt
riskkapital i enlighet med den investeringspraxis som är gängse i en
marknadsekonomi.
- 5.
- Enligt artiklarna 2-5 i regelverket om stöd kan det under vissa förutsättningar anses
vara förenligt med den gemensamma marknaden att bevilja stöd till stålföretag för
att täcka kostnader för forsknings- och utvecklingsprojekt, stöd för åtgärder för att
nya lagstadgade miljöskyddsnormer skall uppfyllas av anläggningar som varit i drift
i minst två år innan dessa nya normer infördes, stöd till stålföretag som för gott
upphör med produktion av järn- och stålprodukter som omfattas av EKSG-fördraget och stöd för att täcka kostnader för ersättning till anställda som sägs upp
eller förtidspensioneras samt vissa stöd till företag som är lokaliserade i Grekland,
Portugal och förutvarande Tyska demokratiska republiken. Enligt regelverket får
emellertid varken driftsstöd eller omstruktureringsstöd beviljas, utom i fall det rör
sig om företag som läggs ned.
Bakgrund
- 6.
- Sökanden är ett bolag upprättat enligt belgisk rätt som under sin verksamhetstid
tillverkade flytande stål och valsade helfabrikat, som till exempel plåt och valsade
ämnen.
- 7.
- Société wallonne pour la Sidérurgie SA (SWS), vars aktiekapital till 100 procent ägs
av regionen Vallonien, har till uppdrag att som ett led i regionens ekonomiska
politik vad avser stålindustrin, ingripa i privata företags intresse.
- 8.
- Under den första delen av 1980-talet upprättades en rekonstruktionsplan för
sökanden och inom denna ram beviljades sökanden flera investeringskrediter. Dessa
krediter omfattades i huvudsak av en statlig garanti. Den första krediten uppgick
till 1,5 miljarder BFR, den andra till 850 miljoner BFR och den tredje till
1,5 miljarder BFR. Den fjärde och sista krediten i denna serie beviljades år 1985
och uppgick till 650 miljoner BFR. Dessa krediter med statlig garanti kallas
vanligen SNCI-krediter (krediter från Société nationale du crédit à l'industrie).
Genom beslut av den 16 december 1982 och av den 31 juli 1985 godkände
kommissionen på vissa villkor en del av denna rekonstruktionsplan, bland annat vad
avser det första och det fjärde lånet på 1,5 miljarder BFR respektive
650 miljoner BFR.
- 9.
- Även Compagnie belge pour le financement de l'industrie (nedan kallat Belfin),
vilket har skapats för att finansiera investeringar i syfte att omstrukturera den
belgiska industrin, och vilket till hälften är statligt, beviljade sökanden flera lån av
medel som lånats från kreditinstitut: 104 miljoner BFR år 1988 och
196 miljoner BFR år 1989, vilka ersattes av ett lån på 300 miljoner BFR år 1991,
och 200 miljoner BFR år 1994, som ersatte ett lån från år 1987.
- 10.
- Genom skrivelse av den 25 juni 1996 underrättade Belgiens ständiga representation
vid Europeiska unionen, i enlighet med artikel 6.2 i regelverket om stöd,
kommissionen om en plan som syftade till att tillåta sökanden att fortsätta sin
verksamhet. Kommersiellt innebar planen att hela stålverket kunde bibehållas, men
med begränsad verksamhet. I finansiellt hänseende innehöll planen, i den form den
meddelats, dels kompletterande åtgärder som bestod i att SWS tillförde nytt
kapital uppgående till 1,5 miljarder BFR och omläggning av företagets skulder med
SNCI:s och Belfins godkännande, dels SWS:s förvärv av 21,3 procent av företagets
aktiekapital, vilken post tidigare ägdes av bolaget Socindus, vilket är ett bolag som
företräder intressen hos förvaltande aktieägare som är privatfamiljer. SWS fick
därvid ett aktieinnehav på 60,3 procent, medan resten ägdes av allmänheten.
- 11.
- Innan planen upprättades hade flera studier upprättats avseende företagets
ekonomiska situation, bland annat, på företagets egen begäran, av konsultfirmorna
Laplace Conseil och Davy Clecim. Sökandens styrelseordförande, Jean Gandois,
hade fått Robert Collignons, premiärminister för regionen Vallonien, uppdrag att
studera huruvida Valloniens stålindustri var konkurrenskraftig och vilka åtgärder
som borde vidtas för att bibehålla densamma, särskilt vad avser sökanden. I de tre
rapporterna rådde enighet om att radikala och snabba åtgärder behövde vidtas för
att säkra sökandens överlevnad. Kommissionen frågade vid detta tillfälle SWS vad
det hade för planer vad avser sökanden. SWS svarade att det önskade undvika att
företaget skulle gå i konkurs genom att ingå nödvändiga avtal med Forges
fordringsägare och banker, för att undgå en ekonomisk och social katastrof samt
förklarade att på premiärministerns begäran kommer SWS inte fatta något
slutgiltigt beslut avseende Forges de Clabecq innan regionens Valloniens regering
har analyserat slutsatserna i Gandois-rapporten.
- 12.
- Till följd av detta meddelande begärde kommissionen, i skrivelse av den 5 juli 1996,
kompletterande upplysningar från Belgiens ständiga representation vid Europeiska
unionen. Kommissionen ville bland annat få veta om andra åtgärder än de som
hade meddelats hade vidtagits. Kommissionen anmärkte i detta sammanhang att
meddelandet inte innehöll någon upplysning om villkoren för omläggningen av
sökandens skulder och om det lån på 500 miljoner BFR som regionen Vallonien
hade beviljat i slutet av år 1992, vilket kommissionen inte hade ansett som stöd,
under vissa förutsättningar rörande räntesatsen. Kommissionen anmärkte dessutom
att det i belgisk press hade rapporterats om andra åtgärder, bland annat nya lån
till sökanden. Belgiens ständiga representation delgav regionen Vallonien denna
skrivelse.
- 13.
- Genom skrivelse av den 23 juli 1996 lämnade de belgiska myndigheterna
kompletterande upplysningar. Vad avser lånet på 500 miljoner BFR från år 1992
angavs att på [sökandens] styrelses begäran och i syfte att erhålla bankers och
leverantörers stöd för att utföra en studie och genomföra en rekonstruktionsplan,
hade SWS år 1996 beslutat att efterskänka sin fordran på sammanlagt
555 miljoner BFR. I skrivelsen preciserades att denna åtgärd inte utgjorde ett stöd,
eftersom sökanden i vilket fall som helst aldrig hade kunnat återbetala lånet.
- 14.
- Vad avser omläggningen av skulderna hade till skrivelsen bifogats handlingar
rörande en principöverenskommelse med SNCI och Belfin om att förlänga
återbetalningsfristen med tre år. Denna principöverenskommelse var förenad med
flera villkor, bland annat Europeiska gemenskapens godkännande av
kapitaltillskottet till sökanden.
- 15.
- Det preciserades vidare att SWS hade beviljat sökanden en överbryggningskredit
på 200 miljoner BFR, som förskott på det planerade kapitaltillskottet. Detta
förskott var oundgängligt för att sökanden skulle kunna fortsätta driften i avvaktan
på kommissionens beslut. I skrivelsen angavs vidare att fler förskott utan tvekan
skulle bli nödvändiga.
- 16.
- Det angavs vidare att åtgärderna i planen i vilket fall som helst inte utgjorde statligt
stöd, eftersom allmänna medel inte användes och åtgärderna var desamma som en
förståndig privat investerare som verkar på marknadsekonomiska villkor skulle ha
vidtagit. SWS hade dessutom inte för avsikt att förbli majoritetsaktieägare i
sökandebolaget. I skrivelsen angavs slutligen att SWS förklarade sig villig att förse
kommissionen med nödvändiga kompletterande upplysningar och att undersöka de
eventuella anpassningar som denna kunde komma att föreslå.
- 17.
- I ett meddelande som avgavs med stöd av artikel 6.4 i regelverket om stöd, vilket
offentliggjordes den 11 oktober 1996 (EGT C 301, s. 4), riktade kommissionen en
formell underrättelse till den belgiska regeringen och uppmanade denna och
samtliga berörda personer att inkomma med synpunkter.
- 18.
- I kommissionens beslut 97/271/EKSG av den 18 december 1996 Stål EKSG -Forges de Clabecq om regionen Valloniens ingripande till förmån för stålföretaget
Forges de Clabecq (EGT L 106, 1997, s. 30, nedan kallat det omtvistade beslutet)
föreskrevs följande:
Artikel 1
Följande åtgärder som Belgien vidtagit till förmån för Forges de Clabecq utgör stöd
i enlighet med artikel 1.2 [i reglerna om stöd]:
- Ett kapitaltillskott till ett belopp av 1,5 miljarder belgiska franc.
- Statliga garantier för lån från Belfin och SNCI.
- Avskrivning av fordringar till ett belopp av 802,3 miljoner belgiska franc.
(302,2 miljoner franc för SA Forges Finance och 500 miljoner franc för
SWS).
- Överbryggningskrediter till en total summa av 700 miljoner belgiska franc.
Artikel 2
Stödet som nämns i artikel 1 är oförenligt med den gemensamma marknaden
eftersom det inte överensstämmer med bestämmelserna i artikel 2-5 i
beslut 3855/91/EKSG, såsom föreskrivs i artikel 1.2 i detta beslut och är således
förbjudet i enlighet med artikel 4 c i fördraget.
Artikel 3
Belgien skall upphäva det stöd som nämns i artikel 1 och kräva återbetalning av det
stöd som utbetalats olagligt, med ränta från utbetalningsdagen, inom en tidsfrist på
två månader från delgivningen av detta beslut.
...
- 19.
- Den 19 december 1996 ingav Forges de Clabecqs styrelse konkursansökan. Bolaget
försattes i konkurs genom beslut av Tribunal de commerce de Nivelles
den 3 januari 1997.
- 20.
- Det omtvistade beslutet delgavs de belgiska myndigheterna genom skrivelse av
den 23 januari 1997 och offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella
tidning av den 24 april 1997.
- 21.
- Senare under år 1997 köptes sökandens tillgångar av ett nybildat bolag med namnet
Duferco Clabecq, vilket hade bildats på en privat investerares initiativ, nämligen
koncernen Duferco. I enlighet med belgisk konkursrätt behövde Duferco Clabecq
inte överta sökandens skulder. Kommissionen godkände vissa av SWS:s ingripanden
till förmån för Duferco Clabecq, med motiveringen att de kunde betraktas som ett
tillskott av riskkapital i enlighet med normal företagssed i en marknadsekonomi.
Förfarandet och parternas yrkande
- 22.
- Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 25 februari 1997
väckte sökanden förevarande talan. Målet lottades på en avdelning med fem
domare. Sökanden hade i sin ansökan begärt att målet skulle lottas på
förstainstansrätten i plenum. Avdelningen biföll inte denna begäran.
- 23.
- Genom särskild handling som inkom till förstainstansrättens kansli den 6 mars 1997
begärde sökanden rättshjälp. Genom beslut av den 29 september 1997 avslog
förstainstansrätten denna begäran.
- 24.
- Genom handling som inkom till förstainstansrättens kansli den 21 mars 1997 gjorde
svaranden invändning om rättegångshinder. Sökanden yttrade sig däröver
den 2 maj 1997. Förstainstansrätten beslutade den 11 juli 1997 att invändningen om
rättegångshinder skulle prövas i samband med att talan prövades i sak.
- 25.
- Genom ansökningar som inkom till förstainstansrättens kansli den 24 juni, den 23
respektive den 25 juli 1997, begärde SWS, Konungariket Belgien och regionen
Vallonien att få intervenera till stöd för sökandens talan. Genom beslut av
ordföranden för förstainstansrättens tredje avdelning i utökad sammansättning av
den 31 oktober 1997 tilläts SWS, Konungariket Belgien och regionen Vallonien att
intervenera till stöd för sökandens yrkanden.
- 26.
- Sökanden föreslog i sin replik att vissa åtgärder för processledning skulle vidtas och
i andra hand att en åtgärd för bevisupptagning skulle vidtas. Förstainstansrätten
ansåg att handlingarna i målet gav tillräcklig upplysning, varför den beslutade att
inte vidta åtgärder för processledning eller bevisupptagning.
- 27.
- På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten att inleda det
muntliga förfarandet. Parterna avgav yttranden och svarade på förstainstansrättens
muntliga frågor vid offentlig förhandling den 18 november 1998.
- 28.
- Sökanden har yrkat att förstainstansrätten skall
- ogiltigförklara det omtvistade beslutet;
- fatta beslut om rättegångskostnader enligt gällande regler.
- 29.
- Svaranden har yrkat att förstainstansrätten skall
- avvisa talan eller i andra hand ogilla densamma,
- förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
- 30.
- Intervenienterna har yrkat att förstainstansrätten skall
- ogiltigförklara det omtvistade beslutet,
- förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.
Upptagande till sakprövning
Parternas argument
- 31.
- Svaranden har hävdat att talan har väckts för sent. Svaranden bestrider inte att
talan har väckts inom en månad från och med delgivningen av beslutet
den 23 januari 1997. Svaranden anser emellertid att tidsfristen inte skall beräknas
med utgångspunkt från den dag beslutet delgavs belgiska staten, utan snarare från
den dag sökanden fick kännedom om beslutet. Detta skedde obestridligen långt
före den 23 januari 1997. Detta framgår bland annat av att Tribunal de commerce
de Nivelles i sitt beslut av den 3 januari 1997 konstaterade att sökanden hade
ingivit konkursansökan den 19 december 1996 på grund av Europeiska
gemenskapernas kommissions beslut av den 18 december 1996.
- 32.
- Svaranden anser att tidsfristen mot denna bakgrund började att löpa
den 18 december 1996. Talan kan således inte upptas till sakprövning, eftersom den
har väckts för sent.
- 33.
- Svaranden har i andra hand gjort gällande att även om sökanden inte ansåg sig ha
en exakt kännedom om beslutets innehåll ankom det på sökanden att, inom rimlig
tid, begära att få del av texten i sin helhet, vilket inte har skett.
- 34.
- Kommissionen har till stöd för sin argumentation särskilt hänvisat till domstolens
dom av den 19 september 1985 i de förenade målen 172/83 och 226/83, Hoogovens
Groep mot kommissionen (REG 1985, s. 2831), av den 6 juli 1988 i mål 236/86,
Dillinger Hüttenwerke mot kommissionen (REG 1988, s. 3761), och av
den 6 december 1990 i mål C-180/88, Wirtschaftsvereinigung Eisen- und
Stahlindustrie mot kommissionen (REG 1990, s. I-4413), samt domstolens beslut
av den 5 mars 1993 i mål C-102/92, Ferriere Acciaierie Sarde mot kommissionen
(REG 1993, s. I-801), vilket det även hänvisas till i förstainstansrättens dom av
den 19 maj 1994 i mål T-465/93, Consorzio gruppo di azione locale Murgia
Messapica mot kommissionen (REG 1994, s. II-361), punkt 29.
- 35.
- Sökanden har anmärkt att det endast går att väcka talan på ändamålsenligt sätt om
den berörda personen känner till motiveringen till ett kommissionsbeslut. Sökanden
fick emellertid del av beslutstexten först när den delgavs beslutet. Sökanden har i
detta sammanhang hävdat att den, kort tid efter det att beslutet fattades, tagit
kontakt med kommissionen för att få del av texten, men att kommissionen svarat
att den inte kunde översända texten innan den formellt hade delgivit belgiska
staten.
- 36.
- Sökanden har tillagt att kommissionens tolkning av rättspraxis är felaktig. Åberopad
rättspraxis rör helt andra omständigheter än dem som här är i fråga. De domar och
det beslut som kommissionen har hänvisat till rör nämligen fall då ett EKSG-beslut
varken har delgivits eller offentliggjorts, i vilka fall talan kan väckas inom en månad
från det att kännedom erhölls om detta beslut, under förutsättning att sökanden
inom skälig tid har begärt att få del av beslutet.
- 37.
- Sökanden har slutligen anfört att den i vilket fall som helst inte hade kunnat väcka
talan innan den delgavs beslutet, eftersom ett beslut enligt artikel 15 i EKSG-fördraget inte har några rättsverkningar innan det delges.
- 38.
- Den belgiska regeringen har anslutit sig till sökandens argumentation.
- 39.
- Regionen Vallonien och SWS har anmärkt att beslutet har delgivits och att talan
har väckts inom den föreskrivna tidsfristen på en månad jämte förlängd tidsfrist
med hänsyn till avstånd på två dagar räknat från delgivningen. De anser att
artikel 33 tredje stycket i fördraget har iakttagits helt och fullt och att talan således
inte kan anses ha väckts för sent.
Förstainstansrättens bedömning
- 40.
- Enligt artikel 33 tredje stycket i fördraget skall talan om ogiltigförklaring väckas
inom en månad efter delgivning eller efter offentliggörande av beslutet eller
rekommendationen allt efter omständigheterna. Förstainstansrätten anser att
enskilda i enlighet med rättssäkerhetsprincipen måste kunna lita till denna
bestämmelses klara ordalydelse. Tidsfristen för att väcka talan skall således räknas
från delgivning eller offentliggörande av kommissionens beslut och
rekommendationer.
- 41.
- I förevarande fall har det omtvistade beslutet delgivits belgiska staten genom
skrivelsen av den 23 januari 1997 och offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas
officiella tidning den 24 april 1997. Av detta följer att förevarande talan, som har
väckts den 25 februari 1997, i god tid före utgången av tidsfristen på en månad,
jämte förlängd tidsfrist med hänsyn till avstånd på två dagar, som gäller för
personer med hemvist i Belgien, räknat från offentliggörandet, inte väckts för sent.
- 42.
- Förstainstansrätten anmärker vidare att, såsom sökanden med rätta har påpekat,
den rättspraxis som kommissionen har åberopat till stöd för sin invändning om
rättegångshinder rör en helt annan situation än den som här är i fråga, nämligen
situationen att beslutet varken har delgivits eller offentliggjorts.
- 43.
- Av detta följer att invändningen om rättegångshinder skall ogillas.
Prövning i sak
- 44.
- Sökanden och intervenienterna har i huvudsak anfört sju grunder för
ogiltigförklaring. Den första grunden rör åsidosättande av artikel 4 i fördraget. Den
andra grunden rör åsidosättande av artikel 95 i fördraget. Den tredje grunden rör
åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen. Den fjärde grunden rör bristfällig
motivering. Den femte grunden rör åsidosättande av rätten till försvar. Den sjätte
grunden rör åsidosättande av den grundläggande rätten till arbete, åsidosättande
av ingressen till och syftena med EKSG- och EG-fördraget och av
proportionalitetsprincipen. Den sjunde grunden rör slutligen åsidosättande av
likabehandlingsprincipen.
- 45.
- Sökanden har vidare inom ramen för förevarande talan om ogiltigförklaring i andra
hand gjort gällande att regelverket om stöd är rättsstridigt. Till stöd för denna
invändning har tre grunder anförts. Den första grunden rör åsidosättande av
artikel 95 i fördraget. Den andra grunden rör åsidosättande av artikel 67 i fördraget
och, om så är nödvändigt, åsidosättande av artiklarna 92 och 93 i EEG-fördraget.
Den tredje grunden rör maktmissbruk, uppenbart oriktig bedömning och
åsidosättande av likabehandlingsprincipen.
Den första grunden för ogiltigförklaring: Åsidosättande av artikel 4 i fördraget
Parternas argument
- 46.
- Sökanden har anfört att det inte är regionen Vallonien utan SWS som har ingripit
till dess förmån. Detta medför att ingripandena inte kan betecknas som statligt
stöd. SWS är nämligen ett privaträttsligt bolag, som visserligen till 100 procent ägs
av regionen Vallonien, men som inte utövar regionen Valloniens offentliga
maktbefogenheter och som inte har erhållit kapital från densamma för finansiering
av dess verksamhet. SWS:s ingripande ingår som ett led i dess verksamhet som
aktieägare och utgör således inte ett tillskott av allmänna medel. Sökanden har
vidare tillagt att även om SWS är dess största aktieägare, innehar det inte mer än
40 procent av röstetalet.
- 47.
- Sökanden har vidare anfört att det inte är rimligt att tillämpa kriteriet en privatinvesterare som verkar på normala marknadsekonomiska villkor på stålindustrin,
eftersom denna sektor har behov av allmänna medel för sin överlevnad.
Kommissionen har dessutom inte tillämpat detta kriterium på ett omsorgsfullt och
efter sökanden anpassat sätt i förevarande fall. Sökanden har i detta sammanhang
anmärkt att kommissionen inte har lämnat den någon handling som gör det möjligt
för den eller för förstainstansrätten att få kännedom om under vilka omständigheter
ärendet har prövats. Sökanden har även anmärkt att kommissionen i sitt beslut
endast har konstaterat att det finns en presumtion för statligt stöd, när företag,
vars kapital är fördelat mellan [offentligt] och privat ägande, får en väsentligt högre
offentlig ägarandel än vad som var fallet från början, och att de privata ägarnas
bristande engagemang för företaget i huvudsak kan anses bero på företagets dåliga
utsikter till lönsamhet (punkt V femte stycket i övervägandena i det omtvistade
beslutet). En sådan presumtion saknar emellertid stöd i gemenskapsrätten.
Kommissionens presumtion vilar dessutom på felaktiga uppgifter om
omständigheterna. Bland annat hade den tidigare huvudägaren, Socindus, även
fortsättningsvis hävdat att den trodde att företagets konkurrenskraft kunde
återupprättas. Att denna privata aktieägare drog sig ur företaget berodde endast
på att den saknade medel för att finansiera rekonstruktionsplanen.
- 48.
- Sökanden har tillagt att det endast är i fall då man av objektiva skäl kan anta att
ingripanden inte får en godtagbar lönsamhet som ett statligt stöd är för handen.
Sökanden har i detta sammanhang anmärkt att ett av kommissionens påståenden
om de faktiska omständigheterna i det omtvistade beslutet, nämligen att en
oberoende expert hade avrått från rekonstruktionsplanen, är felaktigt. I
rapporterna från Laplace Conseil och Davy Clecim angavs att företaget hade
förutsättningar att bli lönsamt. Gandois-rapporten var partisk, eftersom Jean
Gandois vid den aktuella tidpunkten arbetade åt en belgisk konkurrent och en
intresseförening för franska stålföretag. Vid förhandlingen har sökanden dessutom
understrukit att marknaden trodde att ingripandena kunde bli lönsamma. Att
börsen reagerade positivt på ingripandena utgör ett viktigt indicium därför.
- 49.
- Sökanden har slutligen anfört att kommissionens konstaterande att staten har
ersatt den privata aktieägaren vad avser företagets förvaltning och aktieägandet
i detsamma saknar relevans, eftersom upprättandet av gemenskapen, enligt
artikel 83 i fördraget, inte i något hänseende skall påverka egendomsförhållandena
för de berörda företagen. Att kommissionen grundat sig på detta konstaterande
leder till att offentliga företag diskrimineras i förhållande till privatföretag.
- 50.
- Sökanden drar av samtliga dessa skäl slutsatsen att kommissionen gjorde fel när
den fann att de omtvistade ingripandena utgjorde statligt stöd i den mening som
avses i artikel 4 c i fördraget.
- 51.
- Enligt den belgiska regeringen har kommissionen felaktigt ansett att Belfins lån till
sökanden omfattades av en statlig garanti. Den belgiska regeringen har därvid
anmärkt att det endast är de lån som Belfin upptagit vid bankerna som omfattas
av denna garanti, och inte Belfins lån till företagen. Förekomsten av en statlig
garanti utgör således en viktig skillnad mellan Belfins avtalsförhållanden med
bankerna och dess avtalsförhållanden med företagen.
- 52.
- Den belgiska regeringen har i andra hand anmärkt att den statliga garantin för de
belopp som Belfin lånat upp alltid i sin tur skall garanteras genom att låntagarna
ställer säkerhet och den är således av privaträttslig art. Dessa låntagare betalar
nämligen avgifter till en garantifond som är knuten till Belfins lån. Enligt
artikel 10 i Belfins bolagsordning täcks statens krav mot Belfin av garantin för
utlånade belopp upp till de belopp som ingår i garantifonden. Intervenienten har
därav dragit slutsatsen att även för det fall att förstainstansrätten finner att Belfins
lån omfattas av en garanti, utgör denna garanti inte ett statligt stöd. Intervenienten
har tillagt att Belfin inte är ett offentligt företag, eftersom det till 50 procent ägs
av privata intressenter.
- 53.
- Den belgiska regeringen har i övriga delar anslutit sig till sökandens argumentation.
- 54.
- Regionen Vallonien och SWS har även de anslutit sig till sökandens argumentation.
De har anfört att den plan som förelades kommissionen var oundgänglig och hade
till syfte att relativt snabbt få till stånd lönsamhet och en förbättrad ekonomisk
situation för sökanden. Särskilt kapitaltillskottet på 1,5 miljarder BFR hade till syfte
att säkra företagets konkurrenskraft och framtida utveckling. Regionen Vallonien
och SWS har även understrukit att SWS ingripanden begränsades till det absolut
nödvändiga och att SWS således uppfört sig som en privat investerare som verkar
på normala marknadsekonomiska villkor. De har på samma gång hävdat att
kriteriet en privat investerare som verkar på normala marknadsekonomiska
villkor är orimligt, eftersom det är omöjligt att uppfylla detta villkor i praktiken.
En privat investerare aktar sig normalt för att överföra kapital till ett företag i
svårigheter. Kommissionen har genom att tillämpa nämnda kriterium på
medlemsstaterna åsidosatt deras roll som statsmakt. Kommissionen har dessutom
tillämpat kriteriet felaktigt i förevarande fall, när den inte har beaktat att planen
gjorde det möjligt för sökanden att återvinna sin konkurrenskraft, bland annat
genom att minska sin produktionskapacitet.
- 55.
- Svaranden har inledningsvis erinrat om att begreppet stöd i den mening som avses
i artikel 4 c i fördraget omfattar varje kontant- eller naturaförmån som beviljas till
stöd för ett företag vid sidan av betalningen, från köparen eller användaren, för
varor eller tjänster som företaget producerar. Begreppet stödåtgärd omfattar inte
enbart konkreta förmåner utan även ingripanden som på olika sätt minskar de
kostnader som normalt belastar företagets budget. Svaranden har vidare erinrat om
att begreppet statligt stöd även omfattar såväl stöd som beviljats av
medlemsstaterna eller deras regionala myndigheter som stöd som beviljats av
offentliga eller privata organ med uppgift att förvalta och fördela stöd.
- 56.
- Mot bakgrund av denna tolkning av artikel 4 i fördraget har svaranden hänvisat till
SWS:s bolagsordning. Av denna framgår bland annat att SWS är ett bolag vars
aktiekapital till 100 procent ägs av regionen Vallonien, att det har som uppgift att,
som regionen Valloniens främsta politiska verktyg inom stålindustrin, förvalta
aktieinnehav inom och statliga lån till stålindustrin, och säkerställa att Valloniens
regerings beslut om ingripanden verkställs samt förvalta aktier, obligationer,
förskott eller intressen som regionen Vallonien innehar eller förvärvar i
stålindustriföretag, med stöd av sådana beslut. SWS skall i detta syfte säkerställa
att beslut som fattats avseende företag som är föremål för regionen Valloniens
ingripanden verkställs och kontrolleras. Svaranden har tillagt att enligt SWS:s
bolagsordning utser regionen Vallonien bolagets ordförande och vice ordförande,
fattar beslut om eventuella ändringar i bolagsordningen, och skall lämna sitt
godkännande vad avser försäljning av aktier i bolaget, vilka i vilket fall som helst
inte får innehas av andra personer än regionen Vallonien själv eller offentliga
finansorgan som anges av Valloniens regering.
- 57.
- Svaranden har hävdat att sökandens argumentation om att det var SWS som
beslutade att ingripa till förmån för Forges de Clabecq, och att detta ingripande
inte innebar att statliga medel togs i anspråk, är helt felaktigt. I detta sammanhang
har den som komplettering hänvisat till artiklar i belgisk press, i vilka det
uttryckligen sägs att Valloniens regering, och närmare bestämt regionen Valloniens
premiärminister, Robert Collignon, beslutat att lämna ett ekonomiskt stöd på
1,5 miljarder BFR till Forges de Clabecq. I den information som de belgiska
myndigheterna tillställde kommissionen när beslutet delgavs kommissionen i
juni 1996 bekräftas också att det var regionen Valloniens premiärminister som
ledde beslutsprocessen rörande Forges de Clabecq. Samma slutsats stöds av
regionen Valloniens inlagor i mål T-70/97, där förstainstansrätten avvisade talan
genom beslut av den 29 september 1997. I dessa inlagor talar regionen Vallonien
om sitt beslut från juni 1996 och bekräftar att det är regionen Vallonien som
har handlagt projektet och som förklarat sig villig att göra nödvändiga
investeringar.
- 58.
- Till bemötande av den belgiska regeringens argument har svaranden anmärkt att
SWS till sin skrivelse av den 23 juli 1996 bifogat vissa handlingar som författats av
den belgiske finansministern och av SNCI och Belfin, av vilka det tydligt framgår
att SNCI:s och Belfins lån samt de förlängda återbetalningsfristerna omfattades av
en statlig garanti.
- 59.
- Svaranden har vidare erinrat om att principen om en privat investerare som verkar
på normala marknadsekonomiska villkor förekommer i regelverket om stöd.
Svaranden har understrukit att denna princip har tillämpats i ett stort antal fall för
att avgöra om det föreligger statligt stöd. Kommissionen prövar därvid, särskilt i fall
där ett företag mottar allmänna medel, om en privat investerare som verkar på
normala marknadsekonomiska villkor skulle ha tillfört samma belopp i en liknande
situation. Domstolen har för övrigt i ett antal mål godkänt kommissionens praxis
i detta avseende.
- 60.
- Svaranden har slutligen understrukit att den har tillämpat denna princip med
beaktande av sökandens konkreta situation, och att artikel 83 i fördraget, vilken
sökanden har åberopat, just berättigar att denna princip tillämpas. Vad avser
expertutlåtandena har svaranden anmärkt att dessa ingick bland de handlingar som
kommissionen delgavs av de belgiska myndigheterna i juni 1996, och att experterna
är enhälliga vad avser sökandens katastrofala finansiella och marknadsmässiga
situation. Kommissionen har också anfört att den helt och fullt har beaktat samtliga
uppgifter som framgår av dessa expertutlåtanden.
- 61.
- Sökanden har i sitt svaromål preciserat att den avgörande frågan inte är huruvida
regionen Vallonien låg bakom rekonstruktionsplanen, utan huruvida SWS, vilket
är ett privaträttsligt bolag, eller dess aktieägare, regionen Vallonien, fattat ett beslut
som ekonomiskt sett rättfärdigas av marknadsmässiga överväganden eller om det
rör sig om ett rent politiskt beslut som helt saknar ekonomiskt berättigande.
Sökanden anser med andra ord att frågan inte är huruvida regionen Vallonien har
ansvarat för handläggningen av ärendet utan på vilket sätt den har gjort det.
Regionen Vallonien är i förevarande fall ensam aktieägare till huvudägaren, vilken
i sin tur är minoritetsägare vad avser röstetalet, och har tillfälligt uppträtt som
huvudägare till bolaget i svårigheter.
Förstainstansrättens bedömning
- 62.
- Förstainstansrätten konstaterar inledningsvis att uppgifterna i det omtvistade
beslutet om de belopp som ingripandena avsett, varav vissa är betydligt högre än
vad som ursprungligen angavs eller vad som de belgiska myndigheterna har angivit
i andra sammanhang, inte har ifrågasatts av sökanden eller intervenienterna.
- 63.
- Det skall vidare anmärkas att begreppet stöd i den mening som avses i artikel 4 c
i fördraget omfattar varje kontant- eller naturaförmån som beviljas till stöd för ett
företag vid sidan av betalningen, från köparen eller användaren, för varor eller
tjänster som företaget producerar samt ingripanden som minskar de kostnader som
normalt belastar företagets budget (domstolens dom av den 23 februari 1961 i
mål 30/59, De Gezamenlijke Steenkolenmijnen in Limburg mot Höga myndigheten,
REG 1961, s. 1, 39; svensk specialutgåva, volym 1, s. 69). Det är uppenbart att var
och en av de åtgärder som avses i det omtvistade beslutet omfattas av detta
begrepp.
- 64.
- Det är för det första ostridigt i målet att kapitaltillskottet på 1,5 miljarder BFR och
de förskott som beviljats i samband med detta tillskott inte utgör betalning för
varor som sökanden har producerat, utan utgör åtgärder för att företaget skall
kunna saneras. Nämnda åtgärder skall således betraktas som kontantförmåner som
beviljats för att bistå ett företag och de kan således anses som stöd i den mening
som avses i artikel 4 c i fördraget.
- 65.
- Det står vidare klart att övriga åtgärder som avses i det omtvistade beslutet har
minskat de kostnader som sökanden annars själv hade fått bära. Genom
avskrivningen av lånen har sökanden befriats från vissa skulder som annars hade
belastat dess budget. De statliga garantierna för lånen från SNCI och Belfin samt
överbryggningskrediterna var även de av sådan art att de minskade belastningen på
sökandens budget.
- 66.
- Regionen Vallonien och SWS har vidare, som motivering för de åtgärder som
vidtagits till sökandens förmån, gjort gällande att de var nödvändiga för att sanera
eller till och med rädda företaget (se punkt 54 ovan). Detta visar att ingripandena
syftade till att minska sökandens ekonomiska problem, och att de således utgjorde
stödåtgärder.
- 67.
- Av detta följer med nödvändighet att kommissionen gjorde helt rätt när den
betecknade var och en av de åtgärder som avses i det omtvistade beslutet som stöd.
- 68.
- Vad avser frågan huruvida stöden är statliga skall det erinras om att vid
bedömningen av huruvida ett stöd är ett statligt stöd saknas anledning att göra
åtskillnad mellan å ena sidan sådana fall där stödet ges direkt av medlemsstaten
eller av en lokal eller regional myndighet, och å andra sidan fall då stödet ges av
ett offentligt eller privat organ som staten eller de lokala eller regionala
myndigheterna har inrättat eller utsett för att administrera stödet (se exempelvis
domstolens dom av den 22 mars 1977 i mål 78/76, Steinike & Weinlig mot
Tyskland, REG 1977, s. 595, punkt 21; svensk specialutgåva, volym 3, s. 329, och
dom av den 21 mars 1991 i mål C-303/88, Italien mot kommissionen, REG 1991,
s. I-1433, punkt 11; svensk specialutgåva, volym 11; se även artikel 1.2 i regelverket
om stöd).
- 69.
- Mot bakgrund av denna rättspraxis finner förstainstansrätten det styrkt att
kapitaltillskottet på 1,5 miljarder BFR, de förskott som beviljats i samband med
tillskottet och avskrivningen av lån utgör statligt stöd, eftersom det rör sig om
ingripanden från SWS, som till 100 procent ägs av regionen Vallonien och enligt
sin egen bolagsordning fungerar som regionen Valloniens främsta politiska
verktyg samt har skapats just för att i den regionala ekonomins intresse och med
beaktande av regionens ekonomiska politik främja bildande, omorganisering eller
utvidgning av privata företag och för att främja offentliga initiativ. Det framgår
vidare av handlingarna i målet att SWS:s åtgärder till stöd för sökanden var direkt
knutna till Valloniens regerings beslut. I en skrivelse till kommissionen angav
regionen Valloniens premiärminister att till följd av kommissionens omtvistade
beslut ansåg regionen Vallonien de förutsättningar som låg till grund för dess
beslut från juni 1996 att delta i projektet för att rekapitalisera företaget inte längre
var för handen och att den således inte längre kunde uppdra åt SWS att lämna sitt
stöd till företaget (bilaga II till dupliken).
- 70.
- Vad avser SNCI:s och Belfins lån konstaterar förstainstansrätten inledningsvis att
kommissionen inte har betecknat dem som stöd i sig, utan hävdat att de statliga
garantierna för lånen utgjorde stöd. Förstainstansrätten konstaterar vidare att den
belgiska regeringens argument om att det inte förekom någon statlig garanti för
lånen från Belfin, motsägs av en skrivelse av den 25 juni 1996 som Belfin tillställt
sökanden och som SWS bifogat sin skrivelse av den 23 juli 1996 till kommissionen,
av vilken framgår att principöverenskommelsen om tre års förlängning av
återbetalningsfristen för de krediter Belfin hade beviljat sökanden var avhängig av
statens beslut (statlig kredit) att utsträcka sin garanti till att omfatta den förlängda
återbetalningsfristen. Att garantierna var statliga kan inte heller med fog bestridas.
- 71.
- Vad avser kriteriet en privat investerare som verkar på normala
marknadsekonomiska villkor erinrar förstainstansrätten om att vid bedömningen
av huruvida åtgärder som offentliga organ har vidtagit till förmån för ett företag är
förenliga med den gemensamma marknaden, är det relevant att tillämpa detta
kriterium, som bygger på det mottagande företagets möjligheter att erhålla de
ifrågavarande beloppen på kapitalmarknaden och består i att avgöra huruvida en
privat investerare skulle ha utfört transaktionen i fråga på samma villkor (se,
analogivis, domstolens dom av den 21 mars 1990 i mål C-142/87, Belgien mot
kommissionen, punkt 26; svensk specialutgåva, volym 10, och förstainstansrättens
dom av den 30 april 1998 i mål T-16/96, Cityflyer Express mot kommissionen,
REG 1998, s. II-757, punkt 51). Att som sökanden och intervenienterna hävda att
detta kriterium saknar relevans vad avser stålsektorn, med motiveringen att sektorn
i praktiken oundvikligen behöver tillskott av allmänna medel, innebär att man
förnekar att förbudet i artikel 4 c i fördraget skulle kunna tillämpas, trots att det
rör just subventioner och stöd som beviljas av staterna. Förstainstansrätten anser
att kriteriet en privat investerare som verkar på normala marknadsekonomiska
villkor är lika relevant vad avser artikel 4 c i EKSG-fördraget som vad avser
artikel 92 i EG-fördraget, i den mån det syftar till att förmåner som snedvrider eller
hotar att snedvrida konkurrensen upptäcks. Kriteriet står dessutom inskrivet i
artikel 1.2 i regelverket om stöd och sökanden har inte ifrågasatt regelverkets
lagenlighet i detta avseende.
- 72.
- Det framgår av de handlingar som ingivits till förstainstansrätten i förevarande mål,
och särskilt av delgivningsskrivelsen (bilaga 3 till ansökan), att de åtgärder som
vidtagits till sökandens förmån vidtagits för att säkerställa att det kan fortsätta sin
verksamhet, och att SWS varit tvungen att genomföra dessa åtgärder, eftersom
Socindus, vilket är ett bolag som företräder intressen hos förvaltande aktieägare
som är privatfamiljer, och som tidigare ansågs vara den privata aktieägare som
ansvarade för företagets förvaltning, dragit sig ur företaget. Det framgår av samma
handling att sökandens konkurrenskraft och finanser fortsatte att försämras, trots
de investeringskrediter som sökanden erhållit under 1980- och 1990-talet (se
punkterna 8 och 9 ovan). Det finns all anledning att anta att sökanden mot denna
bakgrund skulle ha mycket små möjligheter eller till och med ingen som helst
möjlighet att finna en privat investerare som var villig att förse företaget med så
betydande belopp som anges i det omtvistade beslutet. Omständigheten att börsen
reagerade positivt på de ingripanden som skedde till förmån för sökanden utgör
därvid inte ett tecken på att privata aktieägare skulle ha valt att själva tillföra
företaget så betydande medel. De åtgärder som vidtogs till förmån för sökanden
utgjorde inte heller tillskott av riskkapital enligt normal affärssed i företag som
verkar på marknadsekonomiska villkor, utan var tvärtom nödåtgärder för att rädda
företagets existens. Denna bedömning stöds för övrigt av omständigheten att
sökanden ingav konkursansökan dagen efter den att det fått kännedom om att
kommissionen inte godkände dessa ingripanden.
- 73.
- Förstainstansrätten finner slutligen, i motsats till vad sökanden har hävdat, att
varken omständigheten att SWS ägde aktier i företaget när det genomförde
ovannämnda ingripanden till dess förmån eller lydelsen av artikel 83 i fördraget
utgör hinder för att betrakta dessa ingripanden som statligt stöd. Att artikel 83
föreskriver att [u]pprättandet av gemenskapen ... inte i något hänseende [skall]
beröra egendomsförhållandena för [företagen] hindrar inte att artikel 4 i fördraget
kan anföras mot statliga organ som i egenskap av aktieägare i företag vidtar
åtgärder som inte utgör tillförsel av riskkapital enligt normal affärssed i företag som
verkar på marknadsekonomiska villkor. Förstainstansrätten konstaterar härvid att
det ifrågasatta beslutet riktas mot de finansiella insatser som skett till sökandens
förmån och inte mot själva omständigheten att SWS äger aktier i sökandebolaget
(se punkt 18 ovan).
- 74.
- Av det ovanstående följer att kommissionens bedömning att åtgärderna i fråga inte
utgjorde tillskott av riskkapital enligt normal affärssed för investerare som verkar
på marknadsekonomiska villkor och således skulle anses som statligt stöd i den
mening som avses i artikel 1.2 i regelverket om stöd och enligt artikel 4 c i
fördraget, inte kan anses uppenbart oriktig.
- 75.
- Av detta följer att kommissionen gjorde rätt när den betecknade samtliga åtgärder
som vidtogs till sökandens förmån som omfattas av det omtvistade beslutet som
tillförsel av allmänna medel. Talan kan således inte bifallas med stöd av den första
grunden för ogiltigförklaring.
Den andra grunden för ogiltigförklaring: Åsidosättande av artikel 95 i fördraget
Parternas argument
- 76.
- Regionen Vallonien och SWS har anmärkt att - såsom kommissionen själv har
medgivit i sitt beslut - ingripandena till förmån för sökanden inte omfattades av
tillämpningsområdet för artiklarna 2-5 i regelverket om stöd. Mot denna bakgrund
borde kommissionen, med tillämpning av artikel 95 i fördraget, ha inhämtat rådets
yttrande om ett eventuellt godkännande av åtgärderna.
- 77.
- Svaranden har anmärkt att i förfaranden enligt artikel 95 i fördraget förfogar den
över ett utrymme för eget skön som den kan använda i det gemensamma intresset.
Kommissionens användning av sitt utrymme för eget skön kan endast underkännas
om det styrks att den grundats på en felaktig beskrivning av omständigheterna i sak
eller på en uppenbart oriktig bedömning. Intervenienterna har inte styrkt att så är
fallet.
Förstainstansrättens bedömning
- 78.
- Förstainstansrätten konstaterar inledningsvis att parterna inte har ifrågasatt
påståendet att åtgärderna i fråga inte omfattas av någon av de kategorier av stöd
som avses i artiklarna 2-5 i regelverket om stöd (se punkt 5 ovan).
- 79.
- Förstainstansrätten erinrar vidare om att artikel 4 c i fördraget inte hindrar
kommissionen från att i undantagsfall, med stöd av artikel 95 första och
andra stycket i fördraget, tillåta statligt stöd som inte hör till de grupper som avses
i regelverket om stöd (förstainstansrättens dom av den 24 oktober 1997 i
mål T-239/94, EISA mot kommissionen, REG 1997, s. II-1839, punkterna 63
och 72). Detta innebär emellertid inte - såsom regionen Vallonien och SWS har
hävdat - att kommissionen har en sådan skyldighet, utan endast att kommissionen
har givits ett utrymme för eget skön som den kan använda sig av när den anser att
det anmälda stödet är nödvändigt för att förverkliga fördragets målsättningar, och
detta särskilt för att möta oförutsedda situationer (domen i det ovannämnda målet
EISA mot kommissionen, samma punkter). Av detta följer att kommissionen, som
är skyldig att agera i gemenskapens intresse, endast i undantagsfall kan använda sig
av detta utrymme för eget skön. Denna tolkning stöds för övrigt av den princip som
uppställs i artikel 1.1 i regelverket om stöd, nämligen att stödåtgärder till förmån
för stålindustrin endast kan anses vara förenliga med en väl fungerande gemensam
marknad om de uppfyller kraven i artiklarna 2-5 i regelverket om stöd
(förstainstansrättens dom av den 25 september 1997 i mål T-150/95, UK Steel
Association mot kommissionen, REG 1997, s. II-1433, punkt 95). Denna ordning
har just till syfte att säkerställa sund konkurrens inom stålindustrin (samma dom,
punkt 118, samt punkt I femte stycket i övervägandena i regelverket om stöd).
- 80.
- Förstainstansrätten anmärker slutligen att för att den skall finna att fördraget har
åsidosatts till följd av en felaktig bedömning av sakomständigheter eller av en
ekonomisk situation måste det styrkas att kommissionen har gjort sig skyldig till
maktmissbruk eller ett uppenbart fel - i förhållande till fördragets bestämmelser
- i bedömningen av den situation kommissionens beslut avser (domstolens dom av
den 19 februari 1960 i de förenade målen 15/59 och 29/59, Société métallurgique
de Knutange mot Höga myndigheten, REG 1960, s. 9, 28, och domstolens
ordförandes beslut av den 3 maj 1996 i mål C-399/95 R, Tyskland mot
kommissionen, REG 1996, s. I-2441, punkterna 61 och 62).
- 81.
- Förstainstansrätten anser att i förevarande fall tyder ingenting på att kommissionen
har gjort sig skyldig till ett uppenbart fel genom att inte välja att undantagsvis tillåta
stöden i fråga. Tvärtom var det, mot bakgrund av att sökanden, trots de betydande
ingripanden som hade skett till dess förmån, nästan var konkursmässigt, inte
orimligt av kommissionen att anse att det nya planerade stödet, oavsett
tidsperspektiv, inte kunde göra företaget konkurrenskraftigt och att det således inte
fanns något mål i fördraget som gjorde det nödvändigt att tillåta dessa åtgärder.
Sökandens situation vid tidpunkten för beviljandet av stödåtgärderna berodde
dessutom på förutsebara händelser.
- 82.
- Expertutlåtandena från år 1996 rörande företagets situation och de åtgärder som
borde vidtas bekräftar denna bedömning. I Laplace Conseils rapport konstateras
att orsaken till Forges de Clabecqs svåra situation ligger inom företaget: samtliga
led kännetecknas av en brist på ansvar; aktieägare, bolagsstyrelse, ledning,
chefstjänstemän, arbetsledare och arbetstagarrepresentanter. Denna brist på ansvarhar förhindrat en utveckling i personalförvaltningen, och således av företagets
konkurrenskraft, under de senaste 20 åren. Vidare konstateras att Forges de
Clabecq befinner sig i en ännu svårare situation än övriga stålföretag i Vallonien
och att mot denna bakgrund är den föreslagna rekonstruktionen inte en långsiktig
lösning utan är snarare ett sätt att vinna tid [...] för att genomföra nödvändiga
industriella och sociala omvandlingar. Bland nödvändiga omvandlingar nämner
rapporten en neddragning av personalstyrkan med runt 650 personer, före
utgången av år 1996. Jean Gandois konstaterade i sin rapport att sökanden är
utblottad och endast överlever tack vare regionen Valloniens stöd, och han ansåg
att ett kapitaltillskott på 4,5 miljarder BFR var nödvändigt för att företaget
verkligen skulle ha en möjlighet att saneras. Han avrådde emellertid från ett sådant
kapitaltillskott, eftersom det skulle röra sig om ett förbjudet statligt stöd, som helt
uppenbart skulle få diskriminerande verkningar för konkurrensen mellan olika
aktörer inom stålsektorn. Det står klart att marknadsekonomin inte skulle kunna
fungera om det stod varje stat fritt att stödja företag som den vill. Hans slutsats
blev den följande: Forges de Clabecq driver idag sin verksamhet tack vare stödet
från en av sina aktieägare, nämligen regionen Vallonien. Denna situation är
ohållbar. I bästa fall kan man fortsätta driften med mellan 600 och 700 personer.
Inget tyder på att denna rapport var partisk.
- 83.
- Av detta följer att det inte finns anledning att hävda att kommissionen har gjort sig
skyldig till ett uppenbart fel när den beslutade att inte tillåta stöden i fråga med
motiveringen att inget av fördragets mål gjorde det nödvändigt att tillåta dem.
Talan kan således inte heller bifallas med stöd av den andra grunden för
ogiltigförklaring.
Den tredje grunden för ogiltigförklaring: Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen
Parternas argument
- 84.
- Den belgiska regeringen har understrukit att de statliga garantier som
kommissionen kritiserar i det ifrågasatta beslutet i själva verket rör dels
680 miljoner BFR i den första investeringskrediten, som beviljades sökanden i
början av 1980-talet, dels en sista kredit på 650 miljoner BFR, som beviljades
sökanden år 1985. Regeringen har anmärkt att dessa två krediter har godkänts, på
vissa villkor, i kommissionsbeslut av den 16 december 1982 (nedan kallat 1982 års
beslut) respektive den 31 juli 1985 (nedan kallat 1985 års beslut). År 1986
bekräftade kommissionen till och med sitt godkännande, trots att det gränsvärde
som den angivit hade överskridits.
- 85.
- Den belgiska regeringen anser mot denna bakgrund att kommissionen inte hade
rätt att ompröva dessa ingripanden med tillämpning av det gällande regelverket om
stöd och därvid förklara att de var rättsstridiga och att de skulle återbetalas. I detta
sammanhang har regeringen understrukit att den iakttagit de villkor för
godkännande som kommissionen hade uppställt år 1982 och år 1985 samt att
kommissionen i vilket fall som helst aldrig har vidtagit några sanktioner på grund
av att villkoren har åsidosatts.
- 86.
- Den belgiska regeringen har tillagt att dess argumentation inte påverkas av
omläggningen av dessa skulder. Förlängningen av återbetalningsfristerna påverkade
endast de statliga garantierna i obetydlig mån. Kommissionen hade således inte rätt
att ompröva sitt godkännande av dessa garantier. Kommissionen borde i vilket fall
som helst i sitt beslut endast ha tagit ställning till förlängningen av de ursprungliga
garantiernas giltighet, och inte till garantierna i sin helhet.
- 87.
- Svaranden har anmärkt att den belgiska regeringens argumentation varken
framförts i svaret på kommissionens formella underrättelse i förfarandet enligt
artikel 6.4 i regelverket om stöd eller i något annat led av det administrativa
förfarandet. Svaranden har därvid hänvisat till principen att grunderna för talan
helt skall överensstämma med grunderna i det administrativa förfarandet. Det
framgick för övrigt redan av kommissionens beslut att inleda ett förfarande enligt
artikel 6.4 i regelverket om stöd att de statliga garantierna för lånen från SNCI och
Belfin inte ansågs omfattas av något tidigare godkännande från kommissionen.
- 88.
- Det omtvistade beslutet bekräftar dessutom endast beslutet att inleda förfarandet,
och man kan föra talan redan mot det första beslutet.
- 89.
- Kommissionen menar slutligen att intervenienten genom denna argumentation
ändrar föremålet för talan. Intervenienten har således inte godtagit tvisten såsom
den förelåg när den begärde att få intervenera.
- 90.
- Enligt kommissionens mening kan förevarande grund således inte upptas till
sakprövning.
- 91.
- Vid förhandlingen har den belgiska regeringen understrukit att den som
intervenient i tvisten har rätt att framföra de rättsliga grunder den finner lämpliga
till stöd för sökandens yrkanden. Att den inte framfört en del av sina argument i
sitt svar på kommissionens formella underrättelse saknar relevans.
Förstainstansrättens bedömning
- 92.
- Förstainstansrätten konstaterar inledningsvis att den belgiska regeringen, i motsats
till vad svaranden har påstått, inte har ändrat föremålet för talan genom att anföra
en grund för ogiltigförklaring som sökanden inte har anfört. Såsom framgår av
ordalydelsen i artikel 116.4 i rättegångsreglerna kan intervenienten inte utvidga de
yrkanden som har anförts av den part som den stödjer, men intervenienten kan fritt
välja de grunder och argument som den vill anföra till stöd för dessa yrkanden.
- 93.
- Denna valmöjlighet begränsas inte till de argument som har anförts under det
administrativa förfarandet. Den belgiska regeringen kan förvisso inte åberopa
faktiska omständigheter som kommissionen inte har känt till och som regeringen
inte har velat upplysa kommissionen om under det administrativa förfarandet (se
domstolens dom i de förenade målen C-278/92, C-279/92 och C-280/92, Spanien
mot kommissionen, REG 1994, s. I-4103, punkt 31), men inget hindrar att den mot
det slutgiltiga beslutet anför en rättslig grund som den inte har anfört under det
administrativa förfarandet.
- 94.
- I motsats till vad svaranden har påstått i sina inlagor utgör den regel som
domstolen och förstainstansrätten tillämpar vad avser överensstämmelse mellan de
grunder som har anförts i det administrativa förfarandet och talan (se exempelvis
förstainstansrättens dom av den 29 mars 1990 i mål T-57/89, Alexandrakis mot
kommissionen, REG 1990, s. II-143, punkterna 8 och 9, och domstolens dom av
den 17 november 1992 i mål C-105/91, kommissionen mot Grekland, REG 1992,
s. I-5871, punkt 12) inte en generellt tillämplig regel. Den är endast tillämplig i fall
då så med nödvändighet följer av vissa bestämmelser, som artikel 91.2 i
Tjänsteföreskrifter för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna, i personalmål, och
artikel 169 i EG-fördraget, vad avser talan om fördragsbrott. I det särskilda system
som har införts genom artikel 169 i EG-fördraget kan regeln om överensstämmelse
dessutom inte anföras mot en medlemsstat, som således inte är skyldig att begränsa
sina juridiska argument till vad den redan har anfört i sina yttranden i det
administrativa förfarandet.
- 95.
- Det skall slutligen anmärkas att kommissionens slutgiltiga beslut rörande statligt
stöd har egna rättsverkningar, och att berörda personer således kan föra talan mot
ett sådant beslut oavsett om de har ifrågasatt beslutet att inleda prövningen av det
omtvistade stödet eller inte (förstainstansrättens dom av den 31 mars 1998 i
mål T-129/96, Preussag Stahl mot kommissionen, REG 1998, s. II-609, punkt 31).
Således utgör - i motsats till vad svaranden har hävdat - omständigheten att
Konungariket Belgien inte har väckt talan mot kommissionens beslut att inleda ett
förfarande för prövning av ingripandena mot sökanden inte ett hinder för att
Konungariket Belgien som intervenient vänder sig mot kommissionens slutgiltiga
beslut.
- 96.
- Redan av dessa inledande anmärkningar följer att förevarande grund kan prövas
i sak.
- 97.
- Enligt fast rättspraxis syftar rättssäkerhetsprincipen till att säkerställa
förutsebarheten rörande de situationer och rättsförhållanden som omfattas av
gemenskapsrätten (domstolens dom av den 15 februari 1996 i mål C-63/93,
Duff m.fl., REG 1996, s. I-569, punkt 20). För detta ändamål är det väsentligt att
gemenskapsinstitutionerna respekterar att de rättsakter som de har antagit, vilka
påverkar rättssubjektens rättsliga och faktiska ställning endast kan ändras i enlighet
med gällande bestämmelser om behörighet och förfarande (förstainstansrättens
dom av den 21 oktober 1997 i mål T-229/94, Deutsche Bahn mot kommissionen,
REG 1997, s. II-1689, punkt 113).
- 98.
- De rättssubjekt vars rättsliga och faktiska ställning påverkas av rättsakten i fråga
kan emellertid inte framgångsrikt åberopa att denna princip har åsidosatts, om de
inte själva har respekterat villkoren i densamma (förstainstansrättens dom av
den 15 oktober 1997 i mål T-331/94, IPK mot kommissionen, REG 1997, s. II-1665,
punkt 45).
- 99.
- I förevarande fall kan det konstateras att år 1996 omfattades de statliga garantierna
för lånen från SNCI och Belfin inte längre av kommissionens godkännande i 1982
års och 1985 års beslut. Under tiden efter nämnda beslut hade de belgiska
myndigheterna nämligen gjort betydande ändringar i villkoren för återbetalning av
dessa lån, vilka var särskilt förmånliga för sökanden. Det framgår exempelvis av
den belgiska regeringens förklaringar i detta avseende (interventionsansökan,
punkt 12) att belgiska staten hade avskrivit 198 miljoner BFR vad avser krediten
på 680 miljoner BFR och att den hade förlängt återbetalningsfristen med flera år
för olika krediter som SNCI hade beviljat och förlängt giltighetstiden för därtill
knutna statliga garantier.
- 100.
- Dessa ändringar hade inte anmälts till kommissionen och kan inte anses vara
förenliga med villkoren för de godkännanden som meddelades år 1982 och år 1985.
I 1982 års beslut hade kommissionen upplyst den belgiska regeringen om att
godkännandet av den delgivna åtgärden var avhängigt av att sökanden slutade att
söka lösa sina problem genom hjälp från staten. Detta villkor för godkännandet har
klart åsidosatts genom de belgiska myndigheternas senare ändringar av den tillåtna
åtgärden. I 1985 års beslut preciserade kommissionen att det godkända stödet
skulle ha lämnats före den 31 december 1985. Detta villkor utgjorde hinder för
senare betydande ändringar till sökandens förmån i de godkända lånen till
sökandens förmån. Kommissionens godkännande av statligt stöd kan hur som helst
endast omfatta de åtgärder som har anmälts till den och kan inte anses ha fortsatta
verkningar efter utgången av den tidsfrist som ursprungligen hade föreskrivits för
verkställighet av åtgärderna.
- 101.
- Mot denna bakgrund talan kan inte bifallas med stöd av den tredje grunden för
ogiltigförklaring, nämligen att 1982 års och 1985 års beslut inte skulle ha beaktats.
Den fjärde grunden för ogiltigförklaring: Bristfällig motivering
Parternas argument
- 102.
- Sökanden har hävdat att det omtvistade beslutet grundas på felaktiga påståenden
och att kommissionen inte har förklarat varför den inte funnit invändningarna mot
dess påståenden relevanta. Kommissionen har exempelvis utan någon som helst
motivering i sitt beslut påstått att regionen Vallonien hade beslutat att överta
kontrollen av företaget, att en oberoende expert hade avrått från
rekonstruktionsplanen och att orsaken till att aktieägaren Socindus drog sig ur
företaget var dess bristande möjligheter till framtida lönsamhet.
- 103.
- Sökanden har därför hävdat att beslutet är bristfälligt motiverat.
- 104.
- Den belgiska regeringen har hävdat att beslutet är bristfälligt motiverat, eftersom
kommissionen har underkänt lånen från SNCI och Belfin, utan att ange exakt vilka
lån det rör sig om och utan att ange vad som anses utgöra stöd i de garantier som
är knutna till dessa lån. Regeringen anser mot denna bakgrund att det inte går att
förstå slutet i beslutet, nämligen att Belgien skall upphäva det stöd som nämns i
artikel 1 och kräva återbetalning av det stöd som utbetalats olagligt, med ränta från
utbetalningsdagen.
- 105.
- Regionen Vallonien och SWS anser att kommissionen har givit en undermålig
motivering till sitt beslut, i det att den har tillämpat drakoniska och teoretiska
principer utan att beakta sitt besluts ekonomiska och sociala återverkningar.
- 106.
- Kommissionen har som svar på sökandens argumentation, vad avser huruvida vissa
av dess påståenden i det omtvistade beslutet om de faktiska omständigheterna är
korrekta, hänvisat till sin argumentation rörande den första och den andra grunden.
- 107.
- I övrigt anser den att dess juridiska och ekonomiska analys av sökandens fall på ett
adekvat sätt framgår av dess beslut.
Förstainstansrättens bedömning
- 108.
- Enligt artikel 15 första stycket i fördraget skall kommissionens beslut vara
motiverade. Enligt fast rättspraxis skall det av motiveringen klart och tydligt framgå
hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs
därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och tillvarata sina
rättigheter, och så att gemenskapsdomstolarna kan utöva sin prövningsrätt. Det
krävs dock inte att motiveringen innehåller alla relevanta faktiska och rättsliga
omständigheter, eftersom frågan om motiveringen inte endast skall bedömas mot
bakgrund av rättsaktens lydelse utan också med beaktande av såväl sammanhanget
som alla de rättsregler som gäller på det berörda området (förstainstansrättens dom
av den 24 oktober 1997 i mål T-243/94, British Steel mot kommissionen,
REG 1997, s. II-1887, punkterna 159 och 160, domen i det ovannämnda målet
Hoogovens mot kommissionen, punkt 24).
- 109.
- Förstainstansrätten konstaterar dels att sökandens argument rörande bristande
motivering i huvudsak går ut på att kommissionen inte har gjort en korrekt
bedömning av vissa faktiska omständigheter, dels att regionen Valloniens och
SWS:s argument går ut på att kommissionen i sitt beslut inte har beaktat vilka
sociala och ekonomiska återverkningar dess bedömning kommer att få. Dessa
argument rör helt klart inte förekomsten av en motivering utan huruvida den är
korrekt, varför dessa argument egentligen inte rör motiveringsskyldigheten (se i
detta sammanhang domstolens dom i mål C-367/95 P, kommissionen mot Sytraval
och Brinck's France, REG 1998, s. I-1719, punkterna 66 och 67, och
förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i mål T-295/94, Buchmann mot
kommissionen, REG 1998, s. II-813, punkt 45). De hör snarare till den första
respektive den sjätte grunden för ogiltigförklaring.
- 110.
- Förstainstansrätten konstaterar, vad avser förevarande grund, att sökanden har
kunnat kontrollera om beslutet var välgrundat och tillvarata sina rättigheter samt
att förstainstansrätten givits möjlighet att utöva sin prövningsrätt i detta avseende
(se i detta sammanhang domen i det ovannämnda målet Preussag Stahl mot
kommissionen, punkt 93). Kommissionen har i det omtvistade beslutet givit en
omfattande beskrivning av de faktiska omständigheterna i ärendet och de belgiska
myndigheternas argument - såsom kommissionen har förstått dem - samt sin
juridiska bedömning av vart och ett av ingripandena till sökandens förmån.
Kommissionen har även givit en omfattande förklaring till varför den ansåg att
ingripandena i fråga utgjorde ett statligt stöd som är oförenligt med den
gemensamma marknaden. Vad avser lånen från SNCI och Belfin har den belgiska
regeringen fel när den hävdar att det inte går att avgöra vilka lån som det rör sig
om. Det framgår klart av det ifrågasatta beslutet att det är samtliga garantier för
samtliga lån från Belfin och SNCI som avses.
- 111.
- Av detta följer att talan inte kan bifallas med stöd av den fjärde grunden för
ogiltigförklaring.
Den femte grunden för ogiltigförklaring: Åsidosättande av rätten till försvar
Parternas argument
- 112.
- Sökanden, regionen Vallonien och SWS har anmärkt att kommissionen inte hade
upprättat en dialog med SWS innan den fattade sitt beslut, trots att SWS meddelat
att den var villig att lämna kompletterande upplysningar eller att delvis göra
ändringar i den tänkta rekonstruktionsplanen. Sökanden har sagt sig vara särskilt
förvånad av att kommissionen inte har ställt några frågor rörande rapporterna från
Laplace Conseil och Davy Clecim eller påståendet att regionen Vallonien var
inblandad i den tänkta åtgärden.
- 113.
- Sökanden har vidare anfört att för det fall att prövningsförfarandet inte rör direkta
ingripanden från medlemsstatens sida, utan snarare en annan aktörs handlingar, är
det av vikt att inte bara medlemsstaten utan även denna andra aktör bereds tillfälle
att yttra sig på ändamålsenligt sätt.
- 114.
- Rätten till försvar kan därför, enligt sökanden, inte sägas ha iakttagits i tillräcklig
mån.
- 115.
- Den belgiska regeringen har anslutit sig till denna argumentation.
- 116.
- Svaranden har anfört att medlemsstaten är kommissionens främsta samtalspartner
i ett förfarande enligt artikel 6.4 i regelverket om stöd, eftersom kommissionens
beslut kommer att riktas till medlemsstaten. Vad avser berörda tredje parter skall
dessa beredas tillfälle att yttra sig. Svaranden har understrukit att den i förevarande
fall helt och fullt har iakttagit denna princip.
Förstainstansrättens bedömning
- 117.
- Enligt artikel 6.4 i regelverket om stöd skall kommissionen bereda berörda parter
tillfälle att yttra sig innan den förklarar att ett stöd är oförenligt med den
gemensamma marknaden. I förevarande fall har kommissionen uppfyllt denna
skyldighet. Den 11 oktober 1996 offentliggjorde kommissionen ett meddelande i
Europeiska gemenskapernas officiella tidning, genom vilket den förelade den
belgiska regeringen att inkomma med synpunkter och uppmanade övriga
medlemsstater och andra berörda parter att inkomma med synpunkter inom en
månad (se punkt 17 ovan). Efter utgången av denna frist översände kommissionen
inkomna synpunkter till de belgiska myndigheterna.
- 118.
- Förstainstansrätten anser mot denna bakgrund att sökanden och intervenienterna
inte kan göra gällande att SWS processuella rättigheter har åsidosatts. Det finns
särskilt ingen anledning att klandra kommissionen för att den begärde att de
belgiska myndigheterna skulle inkomma med kompletterande upplysningar, men
inte riktade en sådan begäran till regionen Vallonien eller SWS. Såsom
kommissionen med rätta har anmärkt i sina inlagor var dess sätt att förfara helt
berättigat, eftersom slutgiltiga beslut rörande statligt stöd skall riktas till
medlemsstaterna. Det framgår vidare av handlingarna i målet att SWS och regionen
Vallonien har deltagit i det administrativa förfarande som föregick det ifrågasatta
beslutet. Exempelvis har flera av de handlingar som Belgiens ständiga
representation vid den Europeiska unionen har tillställt kommissionen författats
av SWS.
- 119.
- Det är för övrigt tillräckligt att konstatera att SWS och regionen Vallonien har
beretts tillfälle att som berörda parter inkomma med synpunkter som svar på det
meddelande som kommissionen offentliggjorde i Europeiska gemenskapernas
officiella tidning.
- 120.
- Talan kan således inte heller bifallas med stöd av den femte grunden för
ogiltigförklaring.
Den sjätte grunden för ogiltigförklaring: Åsidosättande av den grundläggande rätten till
arbete, åsidosättande av ingressen till och målen i EKSG- och EG-fördraget och av
proportionalitetsprincipen.
Parternas argument
- 121.
- Sökanden, regionen Vallonien och SWS har hävdat att skälen till det omtvistade
beslutet strider mot grundläggande principer, bland annat rätten till arbete.
- 122.
- Regionen Vallonien och SWS har i detta sammanhang anfört att kommissionen på
intet sätt har beaktat de återverkningar dess beslut skulle kunna få genom att
sökandens anställda blir arbetslösa och hur den sociala situationen i regionen
påverkas. Kommissionen har således inte beaktat rätten till arbete, vilket är en rätt
som har stadfästs av Europarådet, och i ett antal internationella instrument, som
den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter, den internationella
konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och den europeiska
sociala stadgan. De har understrukit att detta är en grundläggande rättighet som
således omfattas av gemenskapens rättsordning. Enligt intervenienterna måste ett
beslut rörande statligt stöd inte bara uppfylla kraven rörande fri konkurrens, utan
även grundas på mänskliga och sociala överväganden.
- 123.
- Genom att inte beakta de allvarliga återverkningar dess beslut har på det sociala
planet påstås kommissionen även ha åsidosatt proportionalitetsprincipen, enligt
vilken man, när det finns flera alternativa lämpliga åtgärder att välja mellan, skall
välja den som är minst betungande och se till att de belastningar som påförs inte
skall vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen.
- 124.
- Kommissionen har slutligen, genom att orsaka uppsägningar, åsidosatt ingressen till
EKSG-fördraget, i vilken medlemsstaterna har uttryckt sin önskan att bidra till en
höjning av levnadsstandarden och till framsteg i arbetet för freden genom att
utveckla sin basproduktion, artikel 2 i EKSG-fördraget, enligt vilken gemenskapen
skall säkerställa bevarande av stabilitet i sysselsättningen och undvika att
framkalla djupgående och varaktiga störningar i medlemsstaternas ekonomi, och
liknande mål som anges i ingressen till EG-fördraget och artikel 2 i detsamma.
- 125.
- Den belgiska regeringen har anslutit sig till denna grund.
- 126.
- Svaranden har anmärkt att denna grund i ansökan har formulerats på ett helt
abstrakt och ofullständigt sätt. Svaranden har därför yrkat att förstainstansrätten
skall förklara att grunden inte kan upptas till sakprövning, eftersom svaranden inte
har kunnat tillvarata sina intressen.
- 127.
- Vad avser regionen Valloniens och SWS:s argument har kommissionen anmärkt att
dessa saknar relevans, eftersom kommissionen inte kan frångå fördraget,
regelverket om stöd och domstolens och förstainstansrättens rättspraxis.
Kommissionen har vidare anmärkt att intervenienterna inte har påstått att
regelverket om stöd är rättsstridigt.
Förstainstansrättens bedömning
- 128.
- Med hänsyn till att det berörda företaget befann sig i en prekär situation var det
förutsebart att det omtvistade beslutet skulle komma att leda till företagets konkurs
och få betydande sociala återverkningar. Såsom framgår av förstainstansrättens
bedömning avseende den andra grunden var det rimligt av kommissionen att anse
att det planerade stödet i vilket fall som helst inte kunde göra företaget
konkurrenskraftigt. Det är uppenbart att rätten till arbete och artikel 2 i fördraget
inte kan tolkas så, att kommissionen är skyldig att tillåta statligt stöd till ett företag
som kommersiellt och finansiellt sett saknar möjlighet att överleva, endast i syfte
att på ett konstlat sätt upprätthålla sysselsättningen i detta företag. En sådan
tolkning skulle strida mot proportionalitetsprincipen, vilken, vad avser statlig stöd,
bland annat innebär ett krav på att den sunda konkurrensen inom den
gemensamma marknaden bibehålls (se analogivis domen i det ovannämnda målet
Cityflyer Express mot kommissionen, punkt 55). Eftersom EKSG har till uppgift att
i harmoni upprätta en gemensam marknad (artikel 2 i fördraget) och eftersom
statliga stödåtgärder, oavsett form, i princip anses oförenliga med den gemensamma
marknaden, får kommissionen inte tillåta ett stöd till ett företag utan framtida
livskraft och på detta sätt påverka den gemensamma marknadens balans genom att
skapa en omotiverad ekonomisk nackdel för konkurrerande företag inom
stålsektorn.
- 129.
- Av detta följer att talan inte kan bifallas med stöd av den sjätte grunden.
Den sjunde grunden för ogiltigförklaring: Åsidosättande av likabehandlingsprincipen
Parternas argument
- 130.
- Regionen Vallonien och SWS har anmärkt att EG-fördraget och kommissionens
riktlinjer rörande statligt stöd är mer flexibla än reglerna om statligt stöd i
EKSG-fördraget och regelverket om stöd. Enligt intervenienterna är det troligt att
ingripandena till förmån för sökanden hade godkänts om de hade omfattats av
EG-fördragets tillämpningsområde. Kommissionen har således åsidosatt
likabehandlingsprincipen genom att inte tolka EKSG-reglerna mot bakgrund av
EG-reglerna samt med beaktande av att EKSG-fördraget inte längre kommer att
vara i kraft om några år.
- 131.
- Svaranden har anmärkt att denna argumentation inte tar hänsyn till artikel 232 i
EG-fördraget.
Förstainstansrättens bedömning
- 132.
- Det följer av artikel 232 i EG-fördraget att EG-fördragets bestämmelser inte ändrar
bestämmelserna i EKSG-fördraget, vilka följaktligen behåller sitt egettillämpningsområde (se domstolens dom av den 24 oktober 1985 i mål 239/84,
Gerlach, REG 1985, s. 3507, punkt 9, och förstainstansrättens beslut av
den 29 september 1997 i mål 4/97, D'Orazio och Hublau mot kommissionen,
REG 1997, s. II-1505, punkt 18). Det finns således inget stöd för påståendet att
likabehandlingsprincipen har åsidosatts genom att EG-reglerna om statligt stöd är
mer flexibla än EKSG-reglerna och kommissionens regelverk om stöd.
- 133.
- Talan kan således inte bifallas med stöd av den sjunde grunden för ogiltigförklaring.
Den första grunden för rättsstridighet: Åsidosättande av artikel 95 tredje och fjärde
stycket i fördraget
Parternas argument
- 134.
- Sökanden har anfört att regelverket om stöd innebär att kommissionens behörighet
utvidgas i betydande mån, eftersom kommissionen ges rätt att undersöka stöd,
inleda ett kontradiktoriskt förfarande i detta avseende och i förekommande fall
godkänna stöd och bevaka hur stödåtgärder tillämpas. Enligt sökanden omfattas
emellertid varje ändring eller modifikation av kommissionens behörighet av
tillämpningsområdet för artikel 95 tredje och fjärde stycket i fördraget.
Kommissionen har åsidosatt dessa bestämmelser genom att anta regelverket med
stöd av andra bestämmelser i artikel 95 i fördraget. Sökanden anser vidare att
regelverket om stöd inte rör i detta fördrag inte förutsedda fall. Finansiellt
gemenskapsstöd och produktionsåtgärder anges uttryckligen i artiklarna 54 och 57
i fördraget.
- 135.
- Kommissionen har anmärkt att artikel 95 första och andra stycket i fördraget gör
det möjligt att överbrygga luckor i dess möjligheter att vidta åtgärder, genom att
kommissionen ges möjlighet att med rådets samtycke fatta ett beslut som den anser
nödvändigt för att uppnå ett gemenskapsmål som anges i artiklarna 2, 3 och 4 i
fördraget, medan artikel 95 tredje och fjärde stycket gör det möjligt att ändra och
ompröva fördragets regler rörande kommissionens behörighet. Enligt kommissionen
omfattas regelverket om stöd av första och andra stycket i nämnda artikel, eftersom
regelverket har till syfte att förverkliga en väl fungerande gemensam marknad
genom att införa ett gemenskapssystem som gör det möjligt att tillåta att vissa typer
av stöd kan beviljas gemenskapens stålindustri.
Förstainstansrättens bedömning
- 136.
- Av artikel 95 första och andra stycket i fördraget följer att kommissionen är behörig
att i alla i fördraget inte förutsedda fall fatta samtliga generella och individuella
beslut som är nödvändiga för att förverkliga fördragets målsättningar. Nämnda
bestämmelser ger nämligen kommissionen behörighet att fatta ett beslut eller
lämna en rekommendation med rådets enhälliga samtycke och efter att den
rådgivande kommittén hörts i alla i detta fördrag inte förutsedda fall som synes
kräva ett beslut eller en rekommendation av kommissionen för att inom ramen för
den gemensamma marknaden för kol och stål och i enlighet med artikel 5
förverkliga någon av de i artiklarna 2, 3 och 4 närmare angivna målsättningarna för
gemenskapen. Av detta följer att i den utsträckning som fördraget, till skillnad från
EG-fördraget, inte tilldelar kommissionen eller rådet någon särskild behörighet för
att tillåta statligt stöd, har kommissionen med stöd av artikel 95 första och andra
stycket befogenhet att vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att uppnå
fördragets målsättningar och följaktligen att i enlighet med det förfarande som
införs i fördraget tillåta det stöd som enligt kommissionen är nödvändigt för att
uppnå dessa målsättningar. Kommissionen är således behörig att i avsaknad av en
specifik bestämmelse i fördraget fatta samtliga generella och individuella beslut som
är nödvändiga för att förverkliga fördragets målsättningar. Artikel 95 första och
andra stycket, som tilldelar kommissionen denna behörighet, innehåller nämligen
ingen närmare uppgift om räckvidden av de beslut som kommissionen kan fatta
(domen i det ovannämnda målet EISA mot kommissionen, punkterna 64 och 65).
Kommissionen har enligt artikel 95 första och andra stycket i fördraget just
behörighet att anta ett regelverk om stöd (punkterna 66 och 72 i samma dom).
- 137.
- Av detta följer att talan inte kan bifallas med stöd av den första grunden för
rättsstridighet.
Den andra grunden för rättsstridighet: Åsidosättande av artikel 67 i fördraget och, i
förekommande fall, artiklarna 92 och 93 i EEG-fördraget
Parternas argument
- 138.
- Sökanden har anmärkt att regelverket om stöd inte bara rör stöd som beviljats
enskilda stödmottagare utan även indirekt stöd, som stöd till forskning, utveckling,
miljöskydd eller stöd till vissa missgynnade regioner. Enligt sökanden omfattas dessa
områden inte av EKSG-fördragets tillämpningsområde utan omfattas snarare av
artiklarna 92 och 93 i EEG-fördraget.
- 139.
- Sökanden anser vidare att regelverket om stöd är oförenligt med artikel 67 i
EKSG-fördraget. Sökanden anser att generellt stöd, som i betydande grad kan
påverka konkurrensen på den gemensamma marknaden för kol och stål i grunden
inte berörs av EKSG-fördraget [...] Enligt artikel 67 i fördraget är kommissionen
... behörig att efter yttrande från den rådgivande kommittén och rådet, [...] tillställa
[medlemsstaterna] rekommendationer, i fall deras åtgärder kan skapa allvarlig
obalans.
- 140.
- Svaranden har erinrat om att artikel 4 c och artikel 67 i fördraget rör två skilda
områden. I artikel 4 c förbjuds medlemsstaterna i viss mån att ingripa på områden
som enligt fördraget omfattas av gemenskapens behörighet, medan artikel 67 syftar
till att parera den skada som medlemsstaterna kan åsamka konkurrensen när de
använder sig av den behörighet som är deras.
Förstainstansrättens bedömning
- 141.
- Som förstainstansrätten redan har funnit vad avser den första grunden för
rättsstridighet utgör artikel 95 första och andra stycket i fördraget en korrekt
rättslig grund för antagandet av regelverket om stöd. Det står uppenbart att ett
regelverk som innehåller vissa generella regler om statligt stöd till stålindustrin inte
kan antas med stöd av EG-fördraget. Artikel 67 kan inte heller användas som
rättslig grund, eftersom denna artikel inte rör statligt stöd (se domen i det
ovannämnda målet De Gezamenlijke Steenkolenmijnen in Limburg mot Höga
myndigheten, punkterna 42 och 43).
- 142.
- Av detta följer att talan inte kan bifallas med stöd av den andra grunden för
rättsstridighet.
Den tredje grunden för rättsstridighet: Maktmissbruk, uppenbart oriktig bedömning och
åsidosättande av likabehandlingsprincipen
Parternas argument
- 143.
- Sökanden har anfört att kommissionens behörighet består i att organisera
marknaden och i aktörernas intresse och inom ramen för rättssäkerhetens krav
fastställa villkor som är så förmånliga som möjligt för dem, så att aktörerna kan
utveckla sin verksamhet. Enligt sökanden har kommissionen genom att anta
regelverket om stöd, överträtt sin befogenhet, eftersom regelverket medfört
absurda ekonomiska verkningar, bland annat genom att industrins aktörer tvingas
till en förhalningstaktik. Sökanden har i detta sammanhang förklarat att
kommissionen har skapat stor osäkerhet under perioden 1991-1996. Kommissionen
har bland annat avstått från att reagera med anledning av stålindustrins kris.
- 144.
- Sökanden anser dessutom att regelverket om stöd medfört diskriminering, eftersom
regelverket innehåller villkor om att en hel industriell verksamhet måste läggas ned
för att nedläggningsstöd skall kunna beviljas. Detta villkor har medfört att företag
med anläggningar på skilda verksamhetsorter lättare har kunnat besluta att lägga
ner en hel anläggning än aktörer - som sökanden - som endast har en enda
anläggning. Kommissionen har därvid gjort sig skyldig till en oriktig bedömning,
vilket den implicit har erkänt genom att undanröja denna diskriminering när den
antog ett nytt regelverk år 1996.
- 145.
- Svaranden har anmärkt att regelverket om stöd innehöll tydliga regler om att det
trädde i kraft den 1 januari 1992 och att det var tillämpligt till och med
den 31 december 1996. Svaranden anser mot denna bakgrund att det inte kan
hävdas att regelverket om stöd utgjort grund för osäkerhet vad avser framtiden för
stöd till stålindustrin.
- 146.
- Svaranden har vidare understrukit att dess beteende under perioden 1991-1996
saknar relevans vad avser en bedömning av frågan huruvida regelverket om stöd
är lagenligt.
- 147.
- Svaranden har slutligen hävdat att sökandens argument om att regelverket var
diskriminerande för företag som endast är verksamma vid en enda anläggning
jämfört med företag som bedriver verksamhet vid skilda anläggningar skall
förkastas med stöd av artikel 4.2 fjärde strecksatsen i regelverket om stöd enligt
vilken tillstånd till stöd för nedläggning av företag förutsätter att det
stödmottagande företaget varken direkt eller indirekt kontrolleras av eller direkt
eller indirekt kontrollerar ett företag som i sin tur är ett stålföretag.
Förstainstansrättens bedömning
- 148.
- Sökandens argumentation i syfte att visa att kommissionen gjort sig skyldig till
maktmissbruk går i huvudsak ut på att kommissionen inte i tillräcklig mån har
beaktat krisen inom stålindustrin och gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig
bedömning genom att finna att det inte var nödvändigt att anta ett mer flexibelt
regelverk om stöd.
- 149.
- Förstainstansrätten konstaterar med hänsyn till innehållet i ingressen till regelverket
om stöd att kommissionen dels har önskat undvika att beröva stålindustrin stöd
för forskning och utveckling eller stöd för att anpassa industrianläggningar till nya
miljökrav, dels [tillåta] socialt stöd för att underlätta inskränkning av driften vid
stålverk eller finansiera att all verksamhet, dels [förbjuda] varje annat slags stöd
till driftskostnader eller investeringar i stålföretag inom gemenskapen [med
undantag för regionalt investeringsstöd i vissa regioner i medlemsstaterna ...] [för
att kunna fortsätta att säkerställa] sund konkurrens i denna bransch.
Förstainstansrätten anser att denna avvägning mellan målen inte kan anses orimlig,
särskilt som regelverket inte hindrar att stöd, med tillämpning av artikel 95 i
fördraget, kan beviljas för en lovande omstrukturering, i oförutsedda och
exceptionella fall (se ovan punkt 79). Mot denna bakgrund står det klart att de
principer som kommissionen har utarbetat i regelverket om stöd inte är uttryck för
en uppenbart oriktig bedömning eller maktmissbruk.
- 150.
- Vad avser påståendet att likabehandlingsprincipen har åsidosatts räcker det att
anmärka att vad avser artikel 4.2 i regelverket om stöd, av vilken framgår att stöd
till nedläggning med nödvändighet avser nedläggning av hela stålverk, har sökanden
inte förklarat på vilket sätt det i verkligheten vore lättare för företag med
anläggningar på skilda orter att lägga ned en verksamhet, jämfört med företag som
inte har anläggningar på skilda orter.
- 151.
- Av detta följer att talan inte kan bifallas med stöd av den tredje grunden för
rättsstridighet.
- 152.
- Av vad anförts följer att talan skall ogillas.
Rättegångskostnader
- 153.
- Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta
rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom sökanden har tappat målet
och kommissionen har yrkat att sökanden skall förpliktas att ersätta
rättegångskostnaderna, skall sökanden bära sin rättegångskostnad samt förpliktas
att ersätta kommissionens rättegångskostnad.
- 154.
- I enlighet med artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna skall Konungariket
Belgien, som har intervenerat i tvisten, bära sina kostnader.
- 155.
- Enligt artikel 87.4 tredje stycket i rättegångsreglerna kan förstainstansrätten besluta
att även andra intervenienter än medlemsstater, stater som är parter i EES-avtalet
och EFTA:s institutioner och övervakningsmyndighet skall bära sina
rättegångskostnader. I det föreliggande fallet skall regionen Vallonien och SWS,
som har intervenerat till stöd för sökandens yrkanden, bära sina
rättegångskostnader.
På dessa grunder beslutar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN
(fjärde avdelningen i utökad sammansättning)
följande dom:
- 1.
- Talan ogillas.
- 2.
- Sökanden skall bära sin rättegångskostnad och ersätta svarandens
kostnader.
- 3.
- Intervenienterna skall bära sina kostnader.
Moura RamosGarcía-Valdecasas
Tiili
Lindh Mengozzi
|
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 25 mars 1999.
H. Jung
R.M. Moura Ramos
Justitiesekreterare
Ordförande