Language of document : ECLI:EU:T:2011:445

Mål T‑475/07

Dow AgroSciences Ltd m.fl.

mot

Europeiska kommissionen

”Växtskyddsmedel – Det verksamma ämnet trifluralin – Ej infört i bilaga I till direktiv 91/414/EEG – Talan om ogiltigförklaring – Utvärderingsförfarande – Ny studie och kompletterande studie – Frister – Begreppen risk och fara – Uppenbart oriktig bedömning – Utkast till granskningsrapport – Utkast till direktiv eller beslut – Frister – Följder av eventuell underlåtenhet att iaktta fristerna – Berättigade förväntningar – Proportionalitetsprincipen – Beslut 1999/468/EG, kallat kommittéförfarandebeslutet – Förordning (EG) nr 850/2004 – Artikel 3.3 – Invändning om rättsstridighet”

Sammanfattning av domen

1.      Talan om ogiltigförklaring – Berättigat intresse av att få saken prövad – Talan riktas mot en upphävd rättsakt

(Artiklarna 231 EG och 233 EG)

2.      Jordbruk – Tillnärmning av lagstiftning – Utsläppande på marknaden av växtskyddsmedel – Direktiv 91/414 – Förfarande för att införa det verksamma ämnet i dessa produkter i bilaga I till nämnda direktiv – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning

(Kommissionens förordning nr 451/2000, artikel 8; rådets direktiv 91/414, artikel 8.2)

3.      Jordbruk – Tillnärmning av lagstiftning – Utsläppande på marknaden av växtskyddsmedel – Direktiv 91/414 – Förfarande för att införa det verksamma ämnet i dessa produkter i bilaga I till nämnda direktiv – Vetenskaplig osäkerhet beträffande ett ämnes ofarlighet föreligger fortfarande

(Kommissionens förordning nr 451/2000, artiklarna 6.1, 6. 2, 6.3 och 8.5)

4.      Skydd för folkhälsan – Riskbedömning – Tillämpning av försiktighetsprincipen – Räckvidd – Begreppen risk och fara

(Artiklarna 3 EG, 6 EG, 152.1 EG, 153.1 och 153.2 EG och 174.1 och 174.2 EG)

5.      Jordbruk – Tillnärmning av lagstiftning – Utsläppande på marknaden av växtskyddsmedel – Direktiv 91/414 – Förfarande för att införa det verksamma ämnet i dessa produkter i bilaga I till nämnda direktiv

(Kommissionens förordning nr 451/2000, artiklarna 8.8 och 8.9)

6.      Jordbruk – Tillnärmning av lagstiftning – Utsläppande på marknaden av växtskyddsmedel – Direktiv 91/414 – Förfarande för att införa det verksamma ämnet i dessa produkter i bilaga I till nämnda direktiv – Villkor för kommissionens genomförandebefogenheter

(Rådets beslut 1999/468, artikel 5.4)

7.      Talan om ogiltigförklaring – Grunder – Motivering saknas eller är bristfällig – Felaktig bedömning – Åtskillnad

(Artiklarna 230 EG och 253 EG)

1.      En sökande kan fortsätta att hävda att han har ett berättigat intresse av att få till stånd en ogiltigförklaring av en upphävd rättsakt, eftersom ett upphävande inte har samma rättsliga följder som en eventuell ogiltigförklaring av tribunalen. Upphävandet av en rättsakt innebär nämligen inte ett erkännande av dess rättsstridighet och det har verkan från och med upphävandet, medan en ogiltigförklaring får retroaktiv verkan.

För det fall en rättsakt ogiltigförklaras är vidare den institution som utfärdat rättsakten skyldig att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen. Dessa åtgärder avser bland annat att utplåna effekterna av de i domen konstaterade rättsstridigheterna. På detta sätt kan den berörda institutionen återställa sökandens situation eller undvika att en likadan rättsakt antas.

(se punkterna 68 och 69)

2.      Det framgår av femte, sjätte och nionde skälen i direktiv 91/414 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden att direktivet syftar till att undanröja hinder för handeln med växtskyddsmedel inom gemenskapen, samtidigt som en hög skyddsnivå för miljön och för människors och djurs hälsa upprätthålls. För att kommissionen på ett effektivt sätt ska kunna genomföra det mål som ålagts den, och med hänsyn till de komplicerade tekniska utvärderingar som den har att göra, måste kommissionen i detta sammanhang tillerkännas ett stort utrymme för skönsmässig bedömning.

Inom ramen för artikel 8 i förordning nr 451/2000 om genomförandebestämmelser för den andra och den tredje etappen i det arbetsprogram som avses i artikel 8.2 i direktiv 91/414 är kommissionen inte bunden av Europeiska myndighetens för livsmedelssäkerhet (Efsa) yttrande. Förvisso fattar kommissionen sitt beslut att införa eller inte införa ifrågavarande ämne i bilaga I till direktiv 91/414 efter att ha erhållit Efsas yttrande. Förordning nr 451/2000 innehåller emellertid inte någon anvisning om att kommissionen skulle vara skyldig att rätta sig efter Efsas yttranden, vad gäller deras innehåll, och således inte skulle förfoga över något utrymme för skönsmässig bedömning. På samma sätt framgår det klart av de tillämpliga bestämmelserna att den rapporterande medlemsstatens ståndpunkt i utvärderingsprocessen inte är avgörande.

(se punkterna 86, 87 och 95)

3.      Det föreskrivs i artikel 8.5 i förordning nr 451/2000 om genomförandebestämmelser för den andra och den tredje etappen i det arbetsprogram som avses i artikel 8.2 i direktiv 91/414 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden att utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 i nämnda direktiv kommer det inte att vara möjligt att lämna in nya resultat från vetenskapliga undersökningar. Den rapporterande medlemsstaten får, efter samtycke från Efsa, begära att sökande inom en viss tidsfrist lämnar de kompletterande uppgifter som den rapporterande medlemsstaten eller Efsa anser krävs för att dokumentationen ska vara fullständig.

Delgivning av kompletterande uppgifter kan följaktligen endast ha till syfte att förtydliga uppgifter som redan har presenterats i den fullständiga akt med dokumentation som de anmälande parterna måste inkomma med.

Att presentera en kompletterande studie är endast möjligt om den pågick vid tidpunkten för ingivandet av den fullständiga akten med dokumentation, dess delgivning tillkännagavs när nämnda dokumentation ingavs och den överlämnades senast ett år efter det att den fullständiga akten med dokumentation hade ingivits.

(se punkterna 110, 111 och 113)

4.      Enligt artikel 152.1 EG ska en hög hälsoskyddsnivå för människor säkerställas vid utformning och genomförande av all gemenskapspolitik och alla gemenskapsåtgärder. Försiktighetsprincipen utgör en allmän gemenskapsrättslig princip enligt vilken berörda myndigheter är skyldiga att inom den exakta ramen för utövande av sin behörighet enligt relevant lagstiftning vidta lämpliga åtgärder för att förebygga vissa potentiella risker för folkhälsan, säkerheten och miljön, varvid kravet på att skydda dessa intressen ska tillmätas större betydelse än ekonomiska intressen.

Riskutvärderingen innebär för den gemenskapsinstitution som ställs inför potentiellt negativa verkningar av ett fenomen att den, på grundval av en vetenskaplig riskutvärdering, ska bedöma om dessa verkningar överskrider en risknivå som är oacceptabel för samhället. För att gemenskapsinstitutionerna ska kunna göra en riskutvärdering är det viktigt för dem att dels ha tillgång till en vetenskaplig riskutvärdering, dels fastställa den risknivå som anses vara oacceptabel för samhället.

Det är allmänt vedertaget att den vetenskapliga riskutvärderingen är en vetenskaplig process som består i att, i den utsträckning det är möjligt, klarlägga och beskriva en fara, uppskatta exponeringen och beskriva risken.

I ett sådant sammanhang motsvarar således begreppet risk graden av sannolikhet för att användningen av en produkt eller en process ger upphov till skadliga verkningar för ett rättsligt skyddat intresse. Begreppet fara används i detta sammanhang allmänt sett i en vidare bemärkelse och avser varje produkt eller process som kan ha skadlig inverkan på människors hälsa.

Att med hjälp av tillämpliga normer fastställa den risknivå som anses oacceptabel åligger de gemenskapsinstitutioner som ansvarar för det politiska ställningstagande som det innebär att bestämma vilken skyddsnivå de anser lämplig för samhället. Sedan ska de fastställa den kritiska gränsen för sannolikheten för att det uppstår skadliga verkningar för människors hälsa och för hur allvarliga dessa potentiella verkningar kan bli, en gräns som inte längre framstår som acceptabel för samhället och som om den överskrids gör det nödvändigt att vidta förebyggande åtgärder för att skydda människors hälsa trots att det råder vetenskaplig osäkerhet.

När risknivån ska bestämmas har gemenskapsinstitutionerna en skyldighet enligt artikel 152.1 första stycket EG att säkerställa en hög skyddsnivå för folkhälsan. Denna höga skyddsnivå behöver inte nödvändigtvis vara den tekniskt sett högsta möjliga för att vara förenlig med denna bestämmelse.

(se punkterna 143–149)

5.      I avsaknad av en bestämmelse av vilken det framgår, antingen uttryckligen eller underförstått, vilka följderna blir av ett överskridande av en sådan förfarandefrist som den som föreskrivs i artikel 8 i förordning nr 451/2000 om genomförandebestämmelser för den andra och den tredje etappen i det arbetsprogram som avses i artikel 8.2 i direktiv 91/414, kan det aktuella överskridandet medföra att den rättsakt, vars förfarande för antagande omfattar den aktuella fristen, helt eller delvis ogiltigförklaras enbart om det fastställs att den nämnda rättsakten hade kunnat få ett annat innehåll om den påstådda oriktigheten inte hade ägt rum.

(se punkt 203)

6.      Det följer av artikel 5.4 i beslut 1999/468 om de förfaranden som ska tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter att om de föreslagna åtgärderna inte är förenliga med kommitténs yttrande eller om inget yttrande avges, ska kommissionen utan dröjsmål lägga fram ett förslag inför rådet om vilka åtgärder som ska vidtas samt informera Europaparlamentet. Genom att använda uttrycket ”utan dröjsmål” har gemenskapslagstiftaren gett kommissionen ett visst handlingsutrymme samtidigt som den uppmanar kommissionen att handla under iakttagande av skyndsamhet. Den frist som kommissionen förfogar över för att undersöka olika möjliga handlingssätt ska i detta sammanhang bedömas med hänsyn till det berörda ärendets svårighetsgrad.

För att det ska kunna avgöras huruvida kommissionen har agerat utan dröjsmål ska det med andra ord undersökas om den agerade inom en skälig tidsperiod med tanke på omständigheterna i förevarande mål, och den ska tillerkännas ett stort handlingsutrymme för att nå en kompromiss.

Följaktligen ska kommissionen, i synnerhet när det rör sig om en föreskrivande kommitté, kunna förfoga över ett stort handlingsutrymme i tiden, beroende på hur svårt, komplext och känsligt ärendet är, för att försöka uppnå en kompromiss inom kommittén innan ett förslag till åtgärd görs till föremål för omröstning.

(se punkterna 211, 218, 219, 222 och 223)

7.      Grunden avseende åsidosättande av artikel 253 EG skiljer sig från grunden avseende förekomsten av en uppenbart felaktig bedömning. Den första grunden, vilken rör avsaknad av eller bristfällig motivering, avser nämligen ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, i den mening som avses i artikel 230 EG, och rör tvingande rätt, varför gemenskapsdomstolen ska pröva detta ex officio. Den andra grunden, vilken rör ett besluts lagenlighet i materiellt hänseende, avser däremot ett åsidosättande av en rättsregel som gäller tillämpningen av fördraget, i den mening som avses i artikel 230 EG, och kan endast prövas av gemenskapsdomstolen om den har åberopats av sökanden. Frågan huruvida motiveringsskyldigheten har uppfyllts är följaktligen en fråga som skiljer sig från frågan huruvida motiveringen är välgrundad.

(se punkt 245)