TRIBUNALENS DOM (avdelningen för överklaganden)

den 8 juni 2011

Mål T‑20/09 P

Europeiska kommissionen

mot

Luigi Marcuccio

”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Invaliditetspension – Delvis bifall till talan i första instans till följd av bristande motivering av det angripna beslutet – Artikel 78 i tjänsteföreskrifterna – Pensionering på grund av invaliditet – Invaliditetskommitté”

Saken:      Överklagande av Europeiska unionens personaldomstols dom (första avdelningen) av den 4 november 2008 i mål F-41/06, Marcuccio mot kommissionen (REGP s. I-A-1-339 och II‑A‑1‑1851), med yrkande om att den domen ska upphävas.

Avgörande:      Europeiska unionens personaldomstols dom (första avdelningen) av den 4 november 2008 i mål F-41/06, Marcuccio mot kommissionen i den del personaldomstolen där ogiltigförklarade Europeiska kommissionens beslut av den 30 maj 2005 att pensionera Luigi Marcuccio på grund av invaliditet och bevilja honom invaliditetsersättning, förpliktade kommissionen att betala 3 000 euro till Luigi Marcuccio och beslutade om rättegångskostnader utifrån denna ogiltigförklaring och förpliktelse (punkterna 1, 2, 4 och 5 i domslutet). Målet återförvisas till personaldomstolen. Beslut om rättegångskostnader meddelas senare.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Invaliditet – Invaliditetskommitté – Domstolsprövning – Räckvidd – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 78)

2.      Överklagande – Grunder – Otillräcklig motivering – Tribunalens behörighet – Kontroll av omfattningen av skyldigheten att motivera det angripna beslutet

(Artikel 253 EG; tjänsteföreskrifterna, artikel 25 andra stycket)

3.      Tjänstemän – Beslut som går någon emot – Motiveringsskyldighet – Beslut som ingår i ett sammanhang som är känt för den som beslutet är riktat till

(Artikel 253 EG; tjänsteföreskrifterna, artikel 25 andra stycket)

4.      Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan – Ogiltigförklaring av den rättsstridiga angripna akten – Lämplig ersättning för ideell skada

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91)

5.      Överklagande – Grunder – Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen – Avvisning – Tribunalens prövning av bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen – Ej möjlig utom vid missuppfattning

(Domstolens stadga, bilaga I, artikel 11.1)

1.      Vid tillämpning av artikel 78 i tjänsteföreskrifterna är unionsdomstolarna behöriga att pröva rättsenligheten av invaliditetskommitténs yttrande, det vill säga huruvida detta yttrande innehåller en motivering som gör det möjligt att bedöma de överväganden som slutsatserna är grundade på och huruvida det finns ett begripligt samband mellan de medicinska konstaterandena i yttrandet och kommitténs slutsatser.

Domstolsprövningen av huruvida kommittéernas inrättande och verksamhet samt deras yttranden är rättsenliga är en naturlig följd av att det inte sker någon domstolsprövning av de rent medicinska bedömningarna, vilka måste godtas slutgiltigt förutsatt att de gjort under korrekta omständigheter. Syftet med bestämmelserna om läkarkommittéerna och invaliditetskommittéerna är att anförtro de medicinska experterna den slutgiltiga bedömningen av alla medicinska frågor. Samtidigt måste emellertid berörda tjänstemäns rättigheter säkerställas genom att en domstolsprövning sker.

(se punkterna 45 och 54)

Hänvisning till

Domstolen: 4 oktober 1991, kommissionen mot Gill, C‑85/90 P, REG 1991, s. I‑4779, punkt 4

Förstainstansrätten: 27 februari 1992, Plug mot kommissionen, T‑43/89, REG 1992, s. II‑367, punkt 75; 23 mars 1993, Gill mot kommissionen, T‑43/89 RV, REG 1993, s. II‑303, punkt 36; 21 mars 996, Otten mot kommissionen, T‑376/94, REGP 1996, s. I‑A-129 och II‑401, punkt 47; 16 juni 2000, C mot rådet, T‑84/98, REGP 2000, s. I‑A-113 och II‑497, punkt 43 och där angiven rättspraxis; 23 november 2004, O mot kommissionen, REGP 2004, s. I‑A-349 och II‑1595, punkt 29

2.      Frågan om motiveringsskyldighetens omfattning är en rättsfråga som kan prövas av tribunalens i egenskap av överinstans. Tribunalens laglighetsprövning i detta sammanhang måste med nödvändighet beakta de faktiska omständigheter som personaldomstolen grundade sig på för att nå slutsatsen att motiveringen var eller inte var tillräcklig.

(se punkt 62)

Hänvisning till

Domstolen: 20 november 1997, kommissionen mot V, C‑88/96 P, REG 1997, s. I‑6561, punkt 24

3.      En rättsakt som går någon emot ska anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att han har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot honom.

(se punkt 68)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 14 oktober 2009, Bank Melli Iran mot rådet, T‑390/08, REG 2009, s. II‑3967, punkt 82 och där angiven rättspraxis

4.      Ogiltigförklaring av en rättsstridig rättsakt kan i sig utgöra en lämplig och i princip tillräcklig ersättning för all ideell skada som rättsakten kan ha orsakat, om sökanden inte visar att hon har lidit en ideell skada som kan särskiljas från den rättsstridighet som föranledde ogiltigförklaringen och som inte kan gottgöras fullt ut genom denna ogiltigförklaring.

Ett konstaterande enligt artikel 78 i tjänsteföreskrifterna att det föreligger total bestående invaliditet som förhindrar den berörda personen att utföra de arbetsuppgifter som en tjänst i hans tjänstegrupp omfattar grundar sig på rent medicinska överväganden som medicinska experter gör under invaliditetsförfarandet. Detta konstaterande är en objektiv, neutral beskrivning av den berörda personens hälsotillstånd som bland annat, i allas ögon, är helt oberoende av dennes vilja eller avsikter. En sådan beskrivning utgör alltså inte i sig, utom under särskilda omständigheter, någon negativ bedömning av den berörda personen.

Ett sådant konstaterande i det angripna beslutet utgör således inte en negativ bedömning av en tjänstemans duglighet. Ogiltigförklaring av detta beslut utgör därför i sig en lämplig och tillräcklig ersättning för den ideella skada som rättsakten orsakat.

(se punkterna 73, 75 och 76)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 18 september 2002, Puente Martín mot kommissionen, T‑29/01, REGP 2002, s. I‑A-157 och II‑833, punkt 65; 6 juni 2006, Girardot mot kommissionen, T‑10/02, REGP 2006, s. I‑A-129 och II‑A-2-609, punkt 131 och där angiven rättspraxis

5.      Domstolen i första instans är både ensam behörig att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, och att bedöma dessa faktiska omständigheter. Bedömningen av de faktiska omständigheterna av den domstol som dömer i första instans är därför inte, utom i det fall då uppgifterna vid den domstolen har missuppfattats, en rättsfråga som i sig är underställd tribunalens kontroll. En sådan missuppfattning ska framstå som uppenbar av handlingarna i målet utan att det är nödvändigt att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och av bevisningen.

(se punkterna 81 och 82)

Hänvisning till

Domstolen: 28 maj 1998, New Holland Ford mot kommissionen, C‑8/95 P, REG 1998, s. I‑3175, punkt 72; 6 april 1006, General Motors mot kommissionen, C‑551/03 P, REG 2006, s. I‑3173, punkt 54, 21 september 2006, JCB Service mot kommissionen, C‑167/04 P, REG 2006, s. I‑8935, punkt 108

Förstainstansrätten: 8 september 2008, Kerstens mot kommissionen, T‑222/07 P, REGP s. I‑B‑1‑37 och II‑B‑1‑267, punkterna 60 och 61 och där angiven rättspraxis samt punkt 62