TRIBUNALENS BESLUT (sjunde avdelningen)
den 4 juni 2012 (*)
”Talan om ogiltigförklaring – Miljö – Direktiv 2003/87/EG – Gratis tilldelning av utsläppsrätter för växthusgaser från och med år 2013 – Kommissionens beslut om fastställande av produktriktmärken att tillämpa vid tilldelning av utsläppsrätter – Artikel 263 fjärde stycket FEUF – Villkoret personligen berörd ej uppfyllt – Regleringsakt som medför genomförandeåtgärder – Avvisning”
I mål T‑381/11,
Europäischer Wirtschaftsverband der Eisen- und Stahlindustrie (Eurofer) ASBL, Luxemburg (Luxemburg), företrätt av advokaterna S. Altenschmidt och C. Dittrich,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av G. Wilms, K. Herrmann och K. Mifsud-Bonnici, samtliga i egenskap av ombud,
svarande,
angående en begäran om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2011/278/EU av den 27 april 2011 om fastställande av unionstäckande övergångsbestämmelser för harmoniserad gratis tilldelning av utsläppsrätter enligt artikel 10a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (EUT L 130, s. 1),
meddelar
TRIBUNALEN (sjunde avdelningen)
sammansatt av ordföranden A. Dittrich (referent) samt domarna I. Wiszniewska-Białecka och M. Prek,
justitiesekreterare: E. Coulon,
följande
Beslut
Bakgrund till tvisten
1 Sökanden, Europäischer Wirtschaftsverband der Eisen- und Stahlindustrie (Eurofer) ASBL, är en branschorganisation som, enligt sina stadgar, tillvaratar den europeiska stålindustrins intressen. Eurofers medlemmar utnyttjar masugnar och stålverk för framställning av råjärn och stål. Denna framställning ger upphov till bränslerelaterade utsläpp av rökgaser.
2 Den 13 oktober 2003 antog Europaparlamentet och rådet direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (EUT L 275, s. 32), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/29/EG av den 23 april 2009 i avsikt att förbättra och utvidga gemenskapssystemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser (EUT L 140, s. 63) (nedan kallat direktiv 2003/87). Detta system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inrättades för att minska sådana utsläpp inom Europeiska unionen. I enlighet med artikel 2.1 samt bilagorna I och II till direktiv 2003/87 faller Eurofers medlemmars anläggningar in under direktivets tillämpningsområde, varför de är förpliktade att delta i systemet för handel med utsläppsrätter.
3 Enligt artikel 10a i direktiv 2003/87 ska Europeiska kommissionen anta unionstäckande och fullt harmoniserade genomförandebestämmelser för tilldelning av gratis utsläppsrätter. Bland annat ska kommissionen fastställa riktmärken för varje sektor och som utgångspunkt för detta ha genomsnittsprestandan för de 10 procent av anläggningarna i en sektor eller en delsektor i unionen som under åren 2007–2008 är mest effektiva. På grundval av dessa riktmärken beräknas det antal utsläppsrätter som från och med år 2013 gratis ska tilldelas varje berörd anläggning.
4 För att fastställa principerna för förhandsriktmärken i enskilda sektorer och delsektorer samt bestämma utgångspunkten för att fastställa principerna för hur förhandsriktmärkena ska sättas i enskilda sektorer eller delsektorer ska kommissionen, enligt artikel 10a.1 femte stycket och artikel 10a.2 första stycket i direktiv 2003/87, samråda med berörda parter, inklusive berörda sektorer och delsektorer. Eurofer deltog i detta samråd.
5 Den 27 april 2011 antog kommissionen beslut 2011/278/EU om fastställande av unionstäckande övergångsbestämmelser för harmoniserad gratis tilldelning av utsläppsrätter enligt artikel 10a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (EUT L 130, s. 1) (nedan kallat det angripna beslutet). Enligt artikel 2 i beslutet ska det tillämpas på gratis tilldelning av utsläppsrätter till de stationära anläggningar som avses i kapitel III i direktiv 2003/87 under handelsperioderna från och med år 2013, med undantag av övergångsperiodens gratis tilldelning av utsläppsrätter för modernisering av elproduktion enligt artikel 10c i direktiv 2003/87. Enligt skäl 1 i det angripna beslutet måste tilldelningarna fastställas före handelsperioden så att marknaden ska kunna fungera på rätt sätt. I bilaga I till det angripna beslutet har kommissionen fastställt produktriktmärken. Produktriktmärket för råjärn har härvid fastställts till ett värde av 1,328 utsläppsrätt per ton.
Förfarandet och parternas yrkanden
6 Eurofer väckte denna talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 21 juli 2011.
7 Genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli samma dag begärde Eurofer i huvudsak att tribunalens ordförande interimistiskt skulle förordna om uppskov med verkställigheten av det angripna beslutet.
8 Genom ytterligare en särskild handling, som inkom till tribunalens kansli den 21 juli 2011, begärde Eurofer att tribunalen skulle pröva målet med tillämpning av bestämmelserna om skyndsamt förfarande i artikel 76a i tribunalens rättegångsregler. Den 8 augusti 2011 inkom kommissionen med ett yttrande över denna begäran.
9 Genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 7 september 2011 framställde kommissionen en invändning om rättegångshinder i enlighet med artikel 114.1 i tribunalens rättegångsregler.
10 Genom beslut av den 14 september 2011 avslog tribunalen (sjunde avdelningen) begäran om skyndsam handläggning.
11 Tribunalens ordförande beslutade den 15 september 2011 i mål T‑381/11 R, Eurofer mot kommissionen (ej publicerad i rättsfallssamlingen), att avslå ansökan om interimistiska åtgärder och förordnade att beslut om rättegångskostnader skulle meddelas senare.
12 Den 30 september 2011 inkom Eurofer med yttrande över kommissionens invändning om rättegångshinder.
13 Genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 28 oktober 2011 ansökte Euroalliages, som är en sammanslutning av europeiska producenter av ferrolegeringar, om att få intervenera till stöd för Eurofer.
14 Eurofer har i sin ansökan yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
15 Kommissionen har i sin invändning om rättegångshinder yrkat att tribunalen ska
– avvisa talan, och
– förplikta Eurofer att ersätta rättegångskostnaderna.
16 Eurofer har i sitt yttrande över invändningen om rättegångshinder yrkat att tribunalen ska
– avslå kommissionens invändning om rättegångshinder,
– i andra hand, låta beslutet i anledning av invändningen anstå till den slutliga domen.
Rättslig bedömning
17 I enlighet med artikel 114.1 och 114.4 i tribunalens rättegångsregler kan tribunalen meddela beslut i fråga om rättegångshinder utan att pröva själva sakfrågan om en part begär det. I enlighet med artikel 114.3 ska återstoden av förfarandet vara muntligt, om inte tribunalen bestämmer annat. Tribunalen anser att handlingarna i förevarande fall innehåller tillräckliga upplysningar och att det saknas skäl att inleda ett muntligt förfarande.
18 En organisation som Eurofer, som har till uppgift att tillvarata den europeiska stålindustrins intressen, kan enligt rättspraxis i princip väcka talan om ogiltigförklaring endast om de företag som organisationen företräder, eller vissa av dem, har egen talerätt eller om organisationen kan visa att den kan göra gällande ett eget intresse (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 22 juni 2006 i de förenade målen C‑182/03 och C‑217/03, Belgien och Forum 187 mot kommissionen, REG 2006, s. I‑5479, punkt 56 och där angiven rättspraxis).
19 Vad gäller frågan om talan kan tas upp till sakprövning på den grunden att Eurofer har ett eget intresse i saken har Eurofer gjort gällande att organisationen deltagit i det samrådsförfarande som avses i artikel 10a.1 femte stycket och artikel 10a.2 första stycket i direktiv 2003/87.
20 Tribunalen erinrar för det första om att det ålåg kommissionen, enligt artikel 10a.1 femte stycket i direktiv 2003/87, att samråda med berörda parter, inklusive berörda sektorer och delsektorer, för att fastställa principerna för förhandsriktmärken i enskilda sektorer och delsektorer. Vidare ålåg det kommissionen, enligt artikel 10a.2 första stycket i samma direktiv, att samråda med berörda parter, inklusive berörda sektorer och delsektorer, för att, som utgångspunkt vid fastställandet av principerna för hur förhandsriktmärkena skulle sättas i enskilda sektorer eller delsektorer, beräkna genomsnittsprestandan för de 10 procent som utgjorde de mest effektiva anläggningarna i en sektor eller en delsektor i gemenskapen under åren 2007–2008. Berörda parter enligt dessa bestämmelser var således verksamhetsutövarna vid de anläggningar som berörs av fastställandet av dessa riktmärken, däribland Eurofers medlemmar. Vid fastställandet av produktriktmärkena i bilaga I till det angripna beslutet var kommissionen följaktligen förpliktad att samråda med Eurofers medlemmar, innan beslutet avseende de ovannämnda principerna antogs. Av denna anledning hade Eurofer rätt till samråd endast i sin roll som företrädare för sina medlemmars intressen.
21 För det andra har Eurofer påstått att den deltagit i samrådet i sina medlemmars intresse som den part som företrädde stålindustriföretagens intressen. Eurofer förmedlade deras ståndpunkter och synpunkter genom hela samrådsförfarandet, eftersom fastställandet av produktriktmärket för råjärn, enligt Eurofer, berörde medlemmarna i mycket hög grad. Vad avser dess deltagande i samrådsförfarandet har Eurofer i huvudsak således inte gjort gällande att den haft ett eget berättigat intresse, utan har hänvisat till sina medlemmars intresse.
22 Tribunalen konstaterar för det tredje att den aktuella situationen skiljer sig från de fall där unionsdomstolen har funnit att en sammanslutning som företrätt företag eller organ har haft ett eget intresse av att föra en talan om ogiltigförklaring. I motsats till vad som var fallet i de förenade målen 67/85, 68/85 och 70/85, Kwekerij van der Kooy m.fl. mot kommissionen, där domstolen meddelade dom den 2 februari 1988 (REG 1988, s. 219; svensk specialutgåva, volym 9, s. 305), punkterna 20–24, och i mål C‑313/90, CIRFS m.fl. mot kommissionen, där domstolen meddelade dom den 24 mars 1993 (REG 1993, s. I‑1125; svensk specialutgåva, volym 14, s. I‑83), punkterna 29 och 30, har Eurofer nämligen inte visat att den aktivt har fört förhandlingar med kommissionen under det förfarande som utmynnade i att det angripna beslutet antogs. I den aktuella situationen är Eurofer härutöver inte namngiven i de bestämmelser som beskrivits ovan i punkt 19, till skillnad från vad som var fallet i mål C‑355/08 P, WWF-UK mot rådet, som ledde till domstolens beslut av den 5 maj 2009 (ej publicerat i rättsfallssamlingen).
23 När den åberopar de bestämmelser som angetts ovan i punkt 19 kan Eurofer följaktligen inte göra gällande att beslutet berör dess eget intresse, utan endast dess medlemmars intresse. Det var även deras intressen som Eurofer förde fram under samrådsförfarandet.
24 Av detta följer att Eurofer, i avsaknad av eget intresse i saken, har rätt att väcka talan i det aktuella målet endast om dess medlemmar, eller vissa av dem, själva har talerätt.
25 Enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF får alla fysiska eller juridiska personer på de villkor som anges i första och andra styckena väcka talan mot en akt som är riktad till dem eller som direkt och personligen berör dem samt mot en regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder.
26 I förevarande fall är det ostridigt att det angripna beslutet, såsom anges i artikel 25 däri, är riktat till medlemsstaterna. Varken Eurofer eller dess medlemmar är alltså rättsaktens mottagare. Enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF kan Eurofer således endast väcka talan om ogiltigförklaring av rättsakten om den direkt och personligen berör medlemmarna eller om det angripna beslutet utgör en regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder.
27 Till stöd för sitt yrkande om avvisning har kommissionen anfört tre grunder, nämligen för det första att Eurofer saknar talerätt på grund av att dess medlemmar inte är direkt och personligen berörda, för det andra att det angripna beslutet inte utgör en regleringsakt som direkt berör Eurofers medlemmar och som inte medför genomförandeåtgärder i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF och för det tredje att Eurofer saknar talerätt eftersom Eurofer inte skulle tjäna något på en ogiltigförklaring av det angripna beslutet.
Den första grunden för avvisning: Bristande talerätt på grund av att Eurofers medlemmar inte är direkt och personligen berörda
28 Kommissionen har i huvudsak gjort gällande att Eurofer saknar talerätt eftersom dess medlemmar varken berörs direkt eller personligen av det angripna beslutet.
29 När det gäller frågan huruvida Eurofers medlemmar berörs personligen av det angripna beslutet konstaterar tribunalen inledningsvis att beslutet är en rättsakt som har allmän giltighet, eftersom det är tillämpligt på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för allmänt och abstrakt angivna kategorier av personer. Enligt artikel 2 i det angripna beslutet ska det nämligen tillämpas på gratis tilldelning av utsläppsrätter till de stationära anläggningar som avses i kapitel III i direktiv 2003/87 under handelsperioderna från och med år 2013, med undantag av övergångsperiodens gratis tilldelning av utsläppsrätter för modernisering av elproduktion enligt artikel 10c i direktivet. Det angripna beslutet berör således samtliga verksamhetsutövare vid dessa anläggningar som, i likhet med Eurofers medlemmar, är förpliktade att delta i systemet för handel med utsläppsrätter i enlighet med artikel 2.1 i och bilagorna I och II till direktiv 2003/87, på ett allmänt och abstrakt sätt, enligt de bestämmelser som fastställts i det angripna beslutet och i direktivet.
30 Det är emellertid inte uteslutet att bestämmelser i en rättsakt med allmän giltighet under vissa omständigheter personligen kan beröra vissa fysiska eller juridiska personer och följaktligen vara av beslutskaraktär för dem. Enligt fast rättspraxis kan andra fysiska eller juridiska personer än dem som ett beslut är riktat till göra anspråk på att vara personligen berörda i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF endast om beslutet angår dem på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem från alla andra personer och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett beslut är riktat till (domstolens dom av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen, REG 1963, s. 197, s. 223, svensk specialutgåva, volym 1, s. 181, dom av den 25 juli 2002 i mål C‑50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, REG 2002, s. I‑6677, punkt 36, och dom av den 1 april 2004 i mål C‑263/02 P, kommissionen mot Jégo-Quéré, REG 2004, s. I‑3425, punkt 45).
31 Den omständigheten att Eurofers medlemmar är verksamhetsutövare vid sådana anläggningar som avses i kapitel III i direktiv 2003/87 är emellertid inte av sådant slag att medlemmarna på grund härav får anses personligen berörda, eftersom de, med hänsyn till de bestämmelser i det angripna beslutet som angetts ovan i punkt 29, endast berörs av beslutet i sin objektiva egenskap av verksamhetsutövare vid dessa anläggningar, på samma sätt som beslutet berör alla andra näringsidkare som faktiskt eller potentiellt befinner sig i samma situation.
32 Eurofer har påstått att dess medlemmar är personligen berörda av det angripna beslutet på grund av de förfarandemässiga garantierna i artikel 10a.1 femte stycket och artikel 10a.2 första stycket i direktiv 2003/87. Enligt dessa bestämmelser är kommissionen förpliktad att samråda med berörda parter inför fastställandet av principerna för förhandsriktmärken i enskilda sektorer och delsektorer. Utan detta samråd skulle kommissionen inte få tillgång till nödvändiga uppgifter och proportionalitetsprincipen skulle inte kunna garanteras. Enligt dessa bestämmelser är kommissionen skyldig att ta del av och beakta de ståndpunkter som de hörda berörda parterna framfört. På grund av detta samråd har Eurofers medlemmar i vart fall en särskild ställning jämfört med alla andra personer.
33 Mot denna bakgrund har tribunalen att ta ställning till huruvida Eurofers medlemmar är personligen berörda av det angripna beslutet enligt de förfaranderegler som angetts ovan i punkt 32.
34 Enligt rättspraxis medför den omständigheten att en person deltar i ett förfarande som leder till antagandet av en unionsrättsakt inte att vederbörande är personligen berörd av den ifrågavarande rättsakten såvida inte processrättsliga skyddsregler har föreskrivits i unionslagstiftningen till förmån för personen i fråga. När däremot en unionsrättslig bestämmelse innehåller föreskrifter om att ett visst förfarande ska följas när ett beslut fattas, inom ramen för vilket en person kan göra gällande eventuella rättigheter, bland annat rätten att yttra sig, innebär den särskilda rättsliga ställning som denne befinner sig i att vederbörande är personligen berörd i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF (se domstolens beslut av den 16 september 2005 i mål C‑342/04 P, Schmoldt m.fl. mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkterna 39 och 40 och där angiven rättspraxis).
35 Det kan emellertid konstateras att en person eller ett organ som har rätt att åberopa en sådan förfaranderegel inte av princip, i förhållande till vilken förfarandemässig garanti som helst, kan ha rätt att angripa en unionsrättsakt och föra talan mot dess rättsliga grund. Precis hur långt den enskildes rätt att väcka talan mot en unionsrättsakt sträcker sig beror nämligen på dennes rättsliga ställning, såsom den fastställts i unionsrätten i avsikt att skydda de berättigade intressen som den enskilde sålunda har tillerkänts (se beslutet i det ovan i punkt 22 nämnda målet WWF-UK mot rådet, punkt 44 och där angiven rättspraxis).
36 Såsom redan konstaterats ovan i punkt 20 föreskrivs dock i artikel 10a.1 femte stycket och artikel 10a.2 första stycket i direktiv 2003/87 att Eurofers medlemmar hade rätt att höras av kommissionen i egenskap av berörda parter enligt dessa bestämmelser och att kommissionen därför skulle samråda med dem innan det angripna beslutet antogs enligt principerna i dessa bestämmelser.
37 Rätten att höras skapar emellertid inte en skyldighet för kommissionen att genomföra de förslag som framkommit i de yttranden som Eurofer framfört för sina medlemmars räkning. Skyldigheten att samråda med Eurofers medlemmar ska nämligen inte likställas med en skyldighet att följa de synpunkter som de framför. Det framgår heller inte av de tillämpliga rättsreglerna att Eurofers medlemmar skulle ha rätt att väcka talan mot det angripna beslutet avseende dess materiella innehåll (se, för ett liknande resonemang, beslutet i det ovan i punkt 22 nämnda målet WWF-UK mot kommissionen, punkterna 45 och 46).
38 Endast den omständigheten att förekomsten av en förfarandemässig garanti åberopas vid unionsdomstolen leder således inte till att en talan kan tas upp till sakprövning gällande åsidosättande av materiella bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, beslutet i det ovan i punkt 22 nämnda målet WWF-UK mot rådet, punkt 47, och se, analogt, tribunalens beslut av den 11 januari 2012 i mål T‑58/10, Phoenix-Reisen och DRV mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 33). De grunder som Eurofer har åberopat till stöd för sin talan om ogiltigförklaring avser nämligen inte ett åsidosättande av skyldigheten att samråda. Däremot avser de ett åsidosättande av artikel 10a i direktiv 2003/87 såtillvida att det påstås att kommissionen fastställt produktriktmärket för råjärn på ett oriktigt sätt, att den åsidosatt sin skyldighet att motivera det angripna beslutet samt att den åsidosatt proportionalitetsprincipen. Eurofer har för övrigt inte bestridit att kommissionen uppfyllt sin skyldighet att samråda. Eurofer har nämligen anfört att den, såsom part i samrådsförfaranden som företrädare för sina medlemmars intressen, förmedlat deras ståndpunkter och synpunkter genom hela förfarandet.
39 Mot bakgrund av det ovanstående och i den mån Eurofer i förevarande fall angripit det angripna beslutets laglighet i sak och inte tar sikte på att skydda sina medlemmars rättigheter avseende förfarandet, finner tribunalen att Eurofers medlemmar inte är direkt och personligen berörda på det sätt som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF (se, för ett liknande resonemang, beslutet i det ovan i punkt 22 nämnda målet WWF-UK mot rådet, punkterna 48 och 49).
40 Villkoret att det angripna beslutet måste beröra Eurofers medlemmar personligen är således inte uppfyllt, och det finns inte skäl att pröva huruvida beslutet direkt berör medlemmarna. På grund härav finner tribunalen att Eurofer saknar talerätt med hänvisning till att dess medlemmar är direkt berörda av det angripna beslutet enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF.
Den andra grunden för avvisning: Bristande talerätt på grund av att det angripna beslutet inte utgör en regleringsakt som direkt berör Eurofers medlemmar och som inte medför genomförandeåtgärder
41 Kommissionen har i huvudsak gjort gällande att Eurofer saknar talerätt enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF, eftersom det angripna beslutet inte utgör en regleringsakt som direkt berör Eurofers medlemmar och som inte medför genomförandeåtgärder.
42 Tribunalen har för det första att avgöra frågan huruvida det angripna beslutet utgör en sådan regleringsakt som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Det kan härvid erinras om att med begreppet regleringsakt, i den mening som avses i denna bestämmelse, förstås alla rättsakter som har allmän giltighet och som inte är lagstiftningsakter.
43 I förevarande fall har det angripna beslutet allmän giltighet, genom att det är tillämpligt på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets (se ovan punkt 29).
44 Vidare utgör det angripna beslutet inte en lagstiftningsakt, eftersom det inte har antagits i enlighet med vare sig det ordinarie lagstiftningsförfarande eller det särskilda lagstiftningsförfarande som avses i artikel 289.1–289.3 FEUF. Det angripna beslutet är nämligen en kommissionsrättsakt som antagits i enlighet med artikel 10a.1 i direktiv 2003/87.
45 På grund härav finner tribunalen att det angripna beslutet ska anses utgöra en sådan regleringsakt som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.
46 För det andra har tribunalen att avgöra frågan huruvida det angripna beslutet medför genomförandeåtgärder i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Tribunalen påpekar härvid att genom beslutet fastställs, enligt artikel 1 däri, unionstäckande övergångsbestämmelser för harmoniserad gratis tilldelning av utsläppsrätter enligt direktiv 2003/87/EG från och med år 2013.
47 För att avgöra denna fråga ska det inledningsvis redogöras för kommissionens och medlemsstaternas respektive roller och befogenheter i samband med den ordning som införts genom direktiv 2003/87 och det angripna beslutet beträffande gratis tilldelning av utsläppsrätter under handelsperioderna från och med år 2013.
48 Det kan allra först erinras om att det huvudsakliga syftet med direktiv 2003/87, enligt artikel 1 första stycket i direktivet, är att inrätta ett fungerande system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen för att på ett kostnadseffektivt och ekonomiskt effektivt sätt minska utsläppen av växthusgaser. Enligt andra stycket i samma artikel föreskrivs även att utsläppen av växthusgaser ska minskas ytterligare, så att de utsläppsnivåer uppnås som enligt vetenskapen anses nödvändiga för att farliga klimatförändringar ska undvikas.
49 För att uppnå detta syfte föreskrivs i artikel 9 första stycket i direktiv 2003/87 att den sammanlagda kvantitet utsläppsrätter för unionen som utfärdas varje år, med början år 2013, ska minska linjärt, med början i mitten av perioden 2008–2012. Enligt artikelns andra stycke ska kommissionen senast den 30 juni 2010 offentliggöra den absoluta sammanlagda kvantiteten utsläppsrätter för år 2013 för hela unionen. Denna absoluta sammanlagda kvantitet ska fördelas i enlighet med bestämmelserna i artiklarna 10, 10a och 10c i direktiv 2003/87. Med stöd av artikel 10a i detta direktiv och av det angripna beslutet ska en del av utsläppsrätterna tilldelas gratis. En annan del av utsläppsrätterna ska tilldelas gratis för moderniseringen av elproduktionen, enligt artikel 10c i direktivet. Alla utsläppsrätter som inte tilldelas gratis enligt artiklarna 10a och 10c ska, enligt artikel 10 i direktivet, auktioneras ut av medlemsstaterna från och med år 2013.
50 Vad särskilt beträffar förfarandet för gratis tilldelning av utsläppsrätter med stöd av artikel 10a i direktiv 2003/87 och det angripna beslutet ska varje medlemsstat, enligt artikel 5.1 i det angripna beslutet, identifiera alla anläggningar på sitt territorium som har rätt till gratis tilldelning enligt artikel 10a i direktivet. Enligt artikel 6.1 i det angripna beslutet ska medlemsstaterna vid behov dela upp varje anläggning som har rätt till gratis utsläppsrätter i en eller flera sådana delanläggningar som anges i bestämmelsen. En av de kategorier av delanläggningar som nämns är kategorin med produktriktmärke. För var och en av dessa anläggningar ska medlemsstaterna, enligt artikel 7 i det angripna beslutet, samla in referensdata från verksamhetsutövaren. För befintliga anläggningar ska medlemsstaterna, enligt artikel 9.1 i det angripna beslutet, fastställa historiska verksamhetsnivåer för varje anläggning för referensperioden 1 januari 2005–31 december 2008 eller, om dessa är högre, för referensperioden 1 januari 2009–31 december 2010, på grundval av data som samlats in enligt artikel 7. I artikel 9.2 i det angripna beslutet föreskrivs att den produktrelaterade verksamhetsnivån för varje produkt med ett produktriktmärke som fastställts enligt bilaga I till beslutet ska avse medianen för den årliga historiska produktionen av produkten i den berörda anläggningen under referensperioden.
51 Enligt artikel 10.1 i det angripna beslutet ska medlemsstaterna för varje år, på grundval av de data som samlats in enligt artikel 7 i beslutet, beräkna antalet utsläppsrätter som från och med år 2013 gratis tilldelas varje befintlig anläggning på deras territorium i enlighet med artikel 10.2–8. I artikel 10.2 a i det angripna beslutet föreskrivs att medlemsstaterna för dessa beräkningar först ska fastställa det preliminära årsantalet utsläppsrätter som tilldelas gratis för ett givet år, separat för varje delanläggning med produktriktmärke, vilket ska motsvara värdet för detta produktriktmärke enligt bilaga I till det angripna beslutet multiplicerat med den relevanta produktrelaterade historiska verksamhetsnivån.
52 Enligt artikel 11.1 i direktiv 2003/87 och artikel 15.1 i det angripna beslutet ska varje medlemsstat senast den 30 september 2011 till kommissionen överlämna en förteckning över anläggningar på dess territorium som omfattas av direktivet, inklusive anläggningar som identifierats enligt artikel 5 i det angripna beslutet. I artikel 15.2 e i det angripna beslutet preciseras i detta hänseende, att den förteckning som avses i punkt 1 för varje delanläggning ska innehålla det preliminära årsantalet utsläppsrätter som tilldelas gratis under perioden 2013–2020 enligt artikel 10.2 i det angripna beslutet. Enligt artikel 15.3 första stycket i beslutet ska kommissionen bedöma varje anläggnings införande i förteckningen och de relaterade preliminära sammanlagda årskvantiteterna utsläppsrätter som tilldelas gratis.
53 Enligt artikel 15.3 andra stycket i det angripna beslutet ska kommissionen fastställa den enhetliga sektorsövergripande faktor som, i förekommande fall, är tillämplig, eftersom det högsta årliga antalet utsläppsrätter, enligt artikel 10a.5 i direktiv 2003/87, är begränsat.
54 Om kommissionen inte motsätter sig att en anläggning införs i denna förteckning, inklusive motsvarande preliminära sammanlagda årskvantiteter utsläppsrätter som anläggningen tilldelas gratis, ska medlemsstaterna, enligt artikel 15.4 i det angripna beslutet, fastställa de slutliga sammanlagda årskvantiteterna utsläppsrätter som tilldelas gratis varje år under perioden 2013–2020 enligt artikel 10.9 i det angripna beslutet. Enligt första stycket i artikel 10.9 i det angripna beslutet ska den slutliga sammanlagda årskvantiteten utsläppsrätter som tilldelas gratis för varje befintlig anläggning vara den preliminära sammanlagda årskvantiteten utsläppsrätter som tilldelas gratis för varje anläggning multiplicerad med den sektorsövergripande korrektionsfaktorn.
55 Slutligen föreskrivs i artikel 15.5 i det angripna beslutet att medlemsstaterna, när de har fastställt den slutliga årskvantiteten för alla befintliga anläggningar på sitt territorium, ska lämna in en förteckning till kommissionen över de slutliga årskvantiteterna utsläppsrätter som tilldelats gratis under perioden 2013–2020 i enlighet med artikel 10.9 i beslutet.
56 Med beaktande av kommissionens och medlemsstaternas respektive roller och befogenheter i samband med den ordning som införts genom direktiv 2003/87 och det angripna beslutet, såsom redogjorts för ovan i punkterna 47–55, konstaterar tribunalen att det angripna beslutet medför genomförandeåtgärder i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.
57 Det angripna beslutet innehåller nämligen, i artikel 15, genomförandeåtgärder som medlemsstaterna och kommissionen ska vidta till följd av beslutet. För det första ska medlemsstaterna enligt artikel 11.1 i direktiv 2003/87 och artikel 15.1 i det angripna beslutet till kommissionen överlämna en förteckning över anläggningar på deras territorium som, enligt artikel 15.2 e i beslutet, innehåller det preliminära årsantalet utsläppsrätter som tilldelas gratis under perioden 2013–2020 enligt artikel 10.2 i det angripna beslutet. För det andra ska kommissionen, enligt artikel 15.3 andra stycket i beslutet, fastställa den enhetliga sektorsövergripande faktorn. För det tredje har kommissionen möjlighet, enligt artikel 15.4 i det angripna beslutet, att motsätta sig att en anläggning införs i denna förteckning, inklusive motsvarande preliminära sammanlagda årskvantiteter utsläppsrätter som anläggningen tilldelas gratis. För det fjärde ska medlemsstaterna fastställa de slutliga sammanlagda årskvantiteterna utsläppsrätter som tilldelas gratis varje år under perioden 2013–2020 enligt artikel 10.9 i det angripna beslutet.
58 Följaktligen föreskrivs i det angripna beslutet att medlemsstaterna och kommissionen vidtar ett antal genomförandeåtgärder som utmynnar i att medlemsstaterna fastställer de slutliga sammanlagda årskvantiteterna utsläppsrätter som gratis tilldelas varje berörd anläggning, vars införande i denna förteckning kommissionen inte motsatt sig. Således utgör det angripna beslutet inte en sådan regleringsakt som inte medför genomförandeåtgärder i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.
59 I detta hänseende ska det påpekas att det saknar betydelse huruvida det angripna beslutet lämnar de myndigheter som ansvarar för dessa genomförandeåtgärder något utrymme för skönsmässig bedömning. Det är visserligen så att avsaknad av utrymme för skönsmässig bedömning är ett krav som måste vara uppfyllt för att det ska kunna fastställas huruvida rekvisitet att en sökande är direkt berörd är uppfyllt (se tribunalens beslut av den 23 september 2008 i mål T‑195/07, Lafarge Cement mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 22 och där angiven rättspraxis). Kravet att en akt inte medför genomförandeåtgärder i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF utgör emellertid ett villkor som är separat från villkoret att personen i fråga ska vara personligen berörd. Eurofers argument att det angripna beslutet inte medför genomförandeåtgärder på grund av en påstådd avsaknad av utrymme för skönsmässig bedömning ska därför lämnas utan avseende.
60 I motsats till vad Eurofer har hävdat vederläggs inte slutsatsen att det angripna beslutet inte utgör en regleringsakt som inte medför genomförandeåtgärder, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, av det bakomliggande syftet med denna bestämmelse. Det är visserligen så att dess syfte är att fysiska eller juridiska personer ska kunna väcka talan mot rättsakter med allmän giltighet som inte är lagstiftningsakter, som berör dem direkt och som inte medför genomförandeåtgärder, för att en situation där sådana personer tvingas bryta mot lagen för att få tillgång till domstolsprövning ska kunna undvikas. Detta syfte tar emellertid inte sikte på den situation som Eurofers medlemmar befinner sig i. I förevarande fall har Eurofers medlemmar i princip möjlighet att väcka talan mot de nationella genomförandeåtgärder som det angripna beslutet föranleder och därvid, utan att först behöva göra sig skyldiga till en överträdelse av det angripna beslutet, åberopa dess ogiltighet vid de nationella domstolarna, vilka i sin tur kan hänskjuta frågan vidare enligt bestämmelserna i artikel 267 FEUF innan den avgörs.
61 Eurofer har slutligen gjort gällande att det är oklart vilka konsekvenser möjligheten att pröva en talan i sak, som enbart riktar sig mot medlemsstaternas fastställande av de slutliga sammanlagda kvantiteterna utsläppsrätter som gratis tilldelas varje berörd anläggning, skulle leda till, eftersom det totala antalet utsläppsrätter för fri tilldelning då hade uttömts, vilket alltså skulle innebära ett åsidosättande av principen om ett effektivt domstolsskydd. Tribunalen konstaterar härvid för det första att det inte har styrkts att dessa skulle vara uttömda och, för det andra, att sådana omständigheter inte kan förändra de villkor avseende huruvida en talan om ogiltigförklaring ska kunna tas upp till sakprövning, vilka har fastställts i EUF-fördraget (se, för ett liknande resonemang, domstolens beslut av den 17 februari 2009 i mål C‑483/07 P, Galileo Lebensmittel mot kommissionen, REG 2009, s. I‑959, punkt 59).
62 Mot bakgrund av att tribunalen funnit att det angripna beslutet utgör en regleringsakt som medför genomförandeåtgärder saknas anledning att pröva huruvida Eurofers medlemmar är direkt berörda av beslutet.
63 Av vad anförts följer att Eurofer saknar talerätt enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF. Talan ska därför avvisas, utan att en prövning av den tredje grund som kommissionen åberopat till stöd för avvisningsyrkandet, avseende att Eurofer inte har något berättigat intresse av att få saken prövad, behöver företas.
64 Under dessa omständigheter saknas anledning att pröva den ansökan om intervention som inlämnats av Euroalliages.
Rättegångskostnader
65 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom Eurofer har tappat målet, ska denne ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet dem som avser det interimistiska förfarandet, i enlighet med kommissionens yrkande.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (sjunde avdelningen)
följande:
1) Talan avvisas.
2) Det saknas skäl att pröva den ansökan om intervention som inlämnats av Euroalliages.
3) Europäischer Wirtschaftsverband der Eisen- und Stahlindustrie (Eurofer) ASBL ska ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet dem som avser det interimistiska förfarandet.
Luxemburg den 4 juni 2012
Justitiesekreterare | | Ordförande |