TRIBUNALENS DOM (sjätte avdelningen)
den 9 juni 2016 (*)
”Underlåtenhet att följa en dom av domstolen i vilken ett fördragsbrott konstateras – Vite – Beslut om betalning av vitet – Metod för att beräkna den ränta som är tillämplig vid återbetalning av stöd som olagligt beviljats – Sammansatt ränta”
I mål T‑122/14,
Republiken Italien, företrädd av G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av S. Fiorentino, avvocato dello Stato,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av V. Di Bucci, G. Conte och B. Stromsky, samtliga i egenskap av ombud,
svarande,
angående en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF av kommissionens beslut C(2013) 8681 final av den 6 december 2013, i vilket kommissionen, för att följa domen av den 17 november 2011, kommissionen/Italien (C‑496/09, EU:C:2011:740), fastställde det vite som Republiken Italien skulle betala för halvårsperioden den 17 maj–den 17 november 2012,
meddelar
TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)
sammansatt av ordföranden S. Frimodt Nielsen (referent) samt domarna F. Dehousse och A. M. Collins,
justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,
efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 27 januari 2016,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
Beslut om olagligt och oförenligt stöd (beslut om återkrav)
1 Genom beslut 2000/128/EG av den 11 maj 1999 om de stödordningar som Italien genomfört för sysselsättningsfrämjande åtgärder (EGT L 42, 2000, s. 1) (nedan kallat beslutet om återkrav) ålade Europeiska kommissionen Republiken Italien att återkräva stöd som är olagligt och oförenligt med den inre marknaden och som beviljats inom ramen för sysselsättningsfrämjande åtgärder. Genom meddelande SG (99) D/4068 av den 4 juni 1999 delgav kommissionen Republiken Italien beslutet om återkrav.
2 Republiken Italiens talan mot beslutet om återkrav ogillades genom dom av den 7 mars 2002, Italien/kommissionen (C‑310/99, EU:C:2002:143).
Talan och domen om fördragsbrott
3 Genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 15 mars 2002 väckte kommissionen, med stöd av artikel 88.2 andra stycket EG, talan om fastställelse av att Republiken Italien hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt beslutet om återkrav samt enligt EG‑fördraget genom att inom de föreskrivna fristerna inte vidta alla nödvändiga åtgärder för att från stödmottagarna återkräva det stöd som i nämnda beslut förklarats vara olagligt och oförenligt med den gemensamma marknaden, eller i vart fall genom att inte informera kommissionen om de åtgärder som hade vidtagits.
4 Genom dom av den 1 april 2004, kommissionen/Italien (C‑99/02, EU:C:2004:207) (nedan kallad domen om fördragsbrott), biföll domstolen kommissionens talan och fastställde att Republiken Italien hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt beslutet om återkrav genom att inom de föreskrivna fristerna inte vidta alla nödvändiga åtgärder för att från stödmottagarna återkräva det stöd som i beslutet om återkrav förklarats vara olagligt och oförenligt med den gemensamma marknaden.
Ny talan och dom som ska följas
5 Genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 30 november 2009 yrkade kommissionen dels att domstolen skulle fastställa att Republiken Italien hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt beslutet om återkrav och enligt artikel 228.1 EG genom att inte vidta alla nödvändiga åtgärder för att följa domen om fördragsbrott, dels att domstolen skulle förelägga Republiken Italien att till kommissionen utge löpande vite om 285 696 euro per dag, som senare sänktes till 244 800 euro per dag, för förseningen med att följa domen om fördragsbrott, från den dag som dom meddelades i detta nya mål till dess att domen i målet om fördragsbrott hade följts.
6 Genom dom av den 17 november 2011, kommissionen/Italien (C‑496/09, EU:C:2011:740) (nedan kallad domen som ska följas), biföll domstolen kommissionens talan.
7 I domen som ska följas angav domstolen följande:
”52. Republiken Italien ska således förpliktas till periodisk betalning av ett belopp som beräknas genom att ett grundbelopp multipliceras med den procentsats av det olagliga stöd som ännu inte har återbetalats, eller vars återbetalning inte har styrkts, varvid denna procentsats beräknas i förhållande till det stöd som ännu inte har återbetalats när förevarande dom meddelas …
53. Vid beräkningen av det löpande vitet i förevarande mål kan återbetalning av detta stöd endast beaktas om kommissionen har underrättats därom och kunnat bedöma huruvida ingiven bevisning styrker densamma …
54. Periodiseringen av det löpande vitet ska således bestämmas på kvartalsbasis för att ge kommissionen möjlighet att bedöma hur återkravsförfarandet har fortlöpt i förhållande till vad som var fallet vid föregående kvartals utgång, samtidigt som den svarande medlemsstaten ges tillräcklig tid för att sammanställa och till kommissionen översända bevisning om vilka belopp som har återbetalats under den aktuella perioden, vad avser det olagliga stöd som utbetalats.
55. Det löpande vitet ska således utformas på kvartalsbasis och dess belopp beräknas genom att ett grundbelopp multipliceras med den procentsats av det olagliga stöd som ännu inte har återbetalats, eller vars återbetalning inte har styrkts, vid den aktuella tidsperiodens utgång, varvid denna procentsats beräknas i förhållande till det stöd som ännu inte har återbetalats när förevarande dom meddelas.
…
67. Domstolen anser av ovan anförda skäl att det är lämpligt att förelägga ett löpande vite med ett grundbelopp på 30 000 000 euro per kvartal.
68. Republiken Italien föreläggs därför att till kommissionen, på kontot 'Europeiska unionens egna medel’, betala ett löpande vite som beräknas genom att multiplicera grundbeloppet på 30 000 000 euro med den procent av det olagliga stöd som ännu inte har återbetalats eller vars återbetalning ännu inte har styrkts vid den aktuella tidsperiodens utgång i förhållande till det stöd som ännu inte har återbetalats när denna dom meddelas, och detta per kvartal under vilket det inte har vidtagits nödvändiga åtgärder för att följa [domen om fördragsbrott (EU:C:2004:207)] …, räknat från den dag förevarande dom meddelas till den dag [domen om fördragsbrott] helt har följts.
…
69. Det ska … anmärkas att det ankommer på den berörda medlemsstaten att till kommissionen inge direkt och trovärdig bevisning om att beslut[et om återkrav] har verkställts och att allt olagligt stöd har återbetalats.
…
72. För det fall att ifrågavarande stöd ska återbetalas av ett företag som har försatts i konkurs eller för vilket ett konkursförfarande, med syfte att sälja företagets tillgångar och utdela köpeskillingen till dess borgenärer, pågår ska det erinras om att det av fast rättspraxis framgår att den omständigheten att ett företag har betalningssvårigheter eller är försatt i konkurs inte påverkar skyldigheten att återkräva stödet …
73. Enligt fast rättspraxis kan återställandet av den tidigare situationen och undanröjandet av den konkurrenssnedvridning som följer av det stöd som har betalats ut olagligt i princip ske genom att fordran på återbetalning av stödet i fråga tas upp bland skulderna i bouppteckningen …
74. Vid beräkningen av det löpande vite som ska föreläggas i förevarande mål ankommer det på Republiken Italien att till kommissionen inge bevisning om att ifrågavarande fordringar har gjorts gällande i sådana konkursförfaranden. Om så inte har skett, ankommer det på medlemsstaten att styrka att den har visat nödvändig omsorg i syfte att uppnå detta. För det fall att beslut har fattats att fordran inte ska upptas i konkursbouppteckningen, ankommer det på medlemsstaten att styrka att den med stöd av nationell rätt har överklagat detta beslut.
75. Tvärtemot vad kommissionen har hävdat ska Republiken Italien, vid beräkningen av det löpande vitet i förevarande mål och vad avser företag som försatts i konkurs eller för vilka ett konkursförfarande pågår, inte åläggas en skyldighet att inte bara styrka att fordringarna har tagits upp i konkursbouppteckningen utan även att företagets tillgångar har sålts till marknadspris. Italien har helt rätt i sin åsikt att det, vid bedömningen av huruvida Italien har uppfyllt sina skyldigheter gentemot kommissionen, vilket är avgörande för vitet i förevarande dom, inte är avgörande vilka belopp som ännu inte har återbetalats från företag i konkurs, utan huruvida denna medlemsstat har vidtagit nödvändiga åtgärder för att göra gällande sin fordran. Om så inte vore, skulle det löpande vitet inte vara anpassat och proportionerligt till den överträdelse som har konstaterats …, utan i stället innebära att en ekonomisk sanktion vidtas mot Republiken Italien som har sin grund i att ett konkursförfarande pågår, trots att detta förfarande inte kan påskyndas och medlemsstaten inte har något direkt inflytande över detsamma.”
8 Efter att ha gjort denna bedömning fastställde domstolen att Republiken Italien hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt beslutet om återkrav och artikel 228.1 EG (punkt 1 i domslutet i domen som ska följas), genom att inte, vid utgången av den frist som angetts i det motiverade yttrande som kommissionen avgett den 1 februari 2008 med stöd av artikel 228 EG, ha vidtagit alla de åtgärder som krävdes för att följa domen om fördragsbrott.
9 Domstolen fastställde vidare, i punkt 2 i domslutet i domen som ska följas, att Republiken Italien till kommissionen, på kontot ”Europeiska unionens egna medel”, skulle betala ett löpande vite som beräknats genom att multiplicera grundbeloppet på 30 000 000 euro med den procent av det olagliga stöd ”som ännu inte ha[de] återbetalats eller vars återbetalning ännu inte ha[de] styrkts vid den aktuella tidsperiodens utgång” (nedan kallat stöd som ännu inte har återbetalats) i förhållande till ”det stöd som ännu inte hade återbetalats när d[omen som ska följas (EU:C:2011:740)] meddelades” (nedan kallat det stöd som skulle återbetalas den 17 november 2011), och detta per kvartal under vilket det inte hade vidtagits nödvändiga åtgärder för att följa domen om fördragsbrott, räknat från den dag domen som ska följas meddelades till den dag domen om fördragsbrott helt hade följts.
Begäran om tolkning och beslut om tolkning
10 Genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 14 februari 2013 ingav Republiken Italien, med stöd av artikel 43 i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 158 i domstolens rättegångsregler, en begäran om tolkning av punkterna 52, 55 och 68 i skälen samt av punkt 2 i domslutet i domen som ska följas.
11 I den ansökan som inkom till domstolens kansli den 14 februari 2013 begärde Republiken Italien sålunda att domstolen dels skulle tolka uttrycket ”stöd som ännu inte har återbetalats när [domen som ska följas (EU:C:2011:740)] meddelas”, vilket återfinns i punkterna 52, 55 och 68 i domskälen och i punkt 2 i domslutet, så, att det avser stöd som ännu inte har återbetalats vid den tidpunkt i förfarandet då bevisupptagningen avslutades, det vill säga vid den tidpunkt då de processuella omständigheter utifrån vilka domstolen har avgjort tvisten fastställdes, dels uttrycket ”som ännu inte har återbetalats eller vars återbetalning ännu inte har styrkts vid den aktuella tidsperiodens utgång”, vilket används i punkterna 52, 55 och 68 i domskälen och i punkt 2 i domslutet så, att kommissionen, vid den utvärdering som görs varje halvår av vilka framsteg Republiken Italien har gjort när det gäller återbetalning av det aktuella stödet, ska beakta inte bara de handlingar avseende denna halvårsperiod som kommissionen fått kännedom om före utgången av perioden, utan även alla handlingar som avser detta halvår.
12 Genom beslut av den 11 juli 2013, kommissionen/Italien (C‑496/09 INT, EU:C:2013:461) (nedan kallat beslutet om tolkning), avvisade domstolen Republiken Italiens begäran om tolkning.
13 Domstolen bedömde nämligen att ”domslutet i … [domen som ska följas], i enlighet med domskälen i punkt 52, 55 och 68 i domen, uttryckligen ang[av] det datum då domen meddela[de]s såsom referensdatum för fastställande av det sammanlagda beloppet av det stöd som ännu inte [hade] återbetalats, vilket belopp utg[jorde] beräkningsgrunden för det degressiva vite som [denna medlemsstat] ha[de] ålagts” (beslutet om tolkning, punkt 9).
14 Domstolen fastställde vidare att ”det likaledes [var] utrett att en strikt bokstavstolkning av [domen som ska följas (EU:C:2011:740)] g[av] vid handen att kommissionen, vid beräkningen av den procentandel av stödet som inte kan anses ha återbetalats vid utgången av en viss halvårsperiod, endast kan beakta sådan skriftlig bevisning som kommit in till den innan utgången av den aktuella perioden” (beslutet om tolkning, punkt 10).
15 Domstolen fastställde att Republiken Italien, ”genom … sin ansökan, syfta[de] till att omintetgöra följderna av en sådan strikt bokstavstolkning av domslutet i [domen som ska följas (EU:C:2011:740)]. Detta är emellertid varken förenligt med artiklarna 43 i domstolens stadga och artikel 158.1 i rättegångsreglerna eller med det faktum att domstolens domar äger laga kraft” (beslutet om tolkning, punkt 11).
16 ”Ansökan grunda[de]s därmed inte på någon tveksamhet rörande innebörden och räckvidden av [domen som ska följas (EU:C:2011:740)] och sk[ulle] således avvisas” (beslutet om tolkning, punkt 12).
Det första beslutet och den första domen om det första vitet
17 Den 11 mars 2013 delgavs Republiken Italien kommissionens beslut C(2013) 1264 final av den 7 mars 2013, i vilket medlemsstaten ålades att, på kontot ”Europeiska unionens egna medel”, betala in beloppet 16 533 000 euro i vite för den första halvårsperioden efter det att domen som ska följas meddelades.
18 Den 21 maj 2013 väckte Republiken Italien med stöd av artikel 263 FEUF talan vid tribunalen om ogiltigförklaring av detta beslut (mål T‑268/13).
19 Genom dom av den 21 oktober 2014, Italien/kommissionen (T‑268/13, ej publicerad, EU:T:2014:900) (nedan kallad domen om det första vitet), ogillade tribunalen Republiken Italiens talan.
Det andra beslutet om vitesbeloppet (det angripna beslutet)
20 Efter det att de italienska myndigheterna hade getts möjlighet att inkomma med synpunkter på kommissionens inledande bedömning, antog nämnda institution beslut C(2013) 8681 final av den 6 december 2013, genom vilket kommissionen, i syfte att verkställa domen som ska följas, fastställde det vitesbelopp som Republiken Italien skulle betala för det andra halvåret efter det att denna dom hade meddelats (nedan kallat det angripna beslutet).
21 I det angripna beslutet utvärderade kommissionen bland annat de framsteg som Republiken Italien hade gjort när det gällde återbetalningen av stöd under den aktuella perioden (den 17 maj–den 17 november 2012) och fastställde att det stöd som återstod att återbetala den 17 november 2012 motsvarade 20,84 procent av det stöd som återstod att återbetala när domen som ska följas meddelades. På denna grund påförde kommissionen Republiken Italien vite som motsvarade 20,84 procent av grundbeloppet 30 000 000 euro, det vill säga 6 252 000 euro.
Förfarandet och parternas yrkanden
22 Republiken Italien har väckt förevarande talan genom en ansökan som inkom till tribunalens kansli den 19 februari 2014.
23 Som en åtgärd för processledning ställde tribunalen flera frågor till parterna och begärde att flera handlingar rörande målet skulle inges.
24 Tribunalen uppmanade för det första Republiken Italien att precisera huruvida medlemsstaten, efter domen om det första vitet, genom vilken tribunalen underkände en grund som motsvarade den första grunden i förevarande mål, höll fast vid denna första grund.
25 Republiken Italien meddelade tribunalen inom den utsatta fristen att den drog tillbaka den första grunden, vilket tribunalen noterade.
26 För det andra uppmanade tribunalen parterna att precisera hur tillämpningen av sammansatt ränta i förevarande ärende kan ha påverkat det vitesbelopp som avsågs av det angripna beslutet. För det fall en sådan påverkan förelåg, ombads kommissionen att utveckla sin ståndpunkt enligt vilken den andra grund som har åberopats i förevarande mål borde avvisas eller förklaras sakna verkan, varmed tribunalen inte behöver yttra sig om lagenlighet av beaktandet av sammansatt ränta.
27 Parterna besvarade tribunalens fråga inom den utsatta fristen.
28 För det tredje uppmanade tribunalen parterna att yttra sig över den påverkan som domen av den 3 september 2015, A2A (C‑89/14, EU:C:2015:537), skulle kunna ha på svaret avseende den andra grunden.
29 Parterna besvarade tribunalens fråga inom den utsatta fristen.
30 För det fjärde bad tribunalen kommissionen att inkomma med de handlingar på grundval av vilka den kunde bekräfta att Republiken Italien hade godtagit att avsteg gjordes från regeln i artiklarna 1282 och 1283 i Codice civile (den italienska civillagen) vad avser tillämpningen av sammansatt ränta på återbetalningen av det omtvistade statliga stödet (se, bland annat, det angripna beslutet, punkterna 29 och 32) och detta med avseende på hela den aktuella perioden.
31 Kommissionen inkom med de efterfrågade handlingarna till tribunalen inom den utsatta fristen. Samma handlingar delgavs även Republiken Italien. Det rör sig om följande handlingar:
– En skrivelse från kommissionen till Republiken Italien daterad till den 12 juni 2013, vilken innehöll en preliminär utvärdering av hur återkravsförfarandet hade fortlöpt under den andra halvårsperioden efter det att domen som ska följas hade meddelats.
– En skrivelse från kommissionen till Republiken Italien daterad till den 31 oktober 2003, i vilken det erinrades om att ”sammansatt ränta [skulle] beaktas vid beräkningen av det belopp som [skulle] återbetalas, i enlighet med meddelandet från kommissionen om de räntesatser som är tillämpliga vid återbetalning av stöd som olagligt beviljats …”.
– En skrivelse från kommissionen till Republiken Italien daterad till den 29 januari 2004, i vilken det också erinrades om att sammansatt ränta skulle beaktas vid beräkningen av det belopp som skulle återbetalas, i enlighet med meddelandet från kommissionen om de räntesatser som är tillämpliga vid återbetalning av stöd som olagligt beviljats (EUT C 110, 2003, s. 21).
– En skrivelse från Republiken Italien till kommissionen daterad till den 17 januari 2005, till vilken ett meddelande med sifferuppgifter avseende det olagliga stödet hade bifogats. I nämnda meddelande preciserades att ”räntan [hade] beräkna[t]s som sammansatt ränta, såsom angetts av kommissionen, med tillämpning av de referensräntor som används på de villkor som anges på Europeiska unionens webbplats”.
32 Republiken Italien har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
33 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta Republiken Italien att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
34 Republiken Italien har i detta skede åberopat en enda grund till stöd för sin talan (se punkterna 24 och 25 ovan). Medlemsstaten har gjort gällande att det angripna beslutet åsidosätter de tillämpliga bestämmelserna genom att kommissionen, vid fastställandet av vitesbeloppet, beaktade sammansatt ränta på det stöd som skulle återbetalas. Enligt rättspraxis kan, när fråga är om beslut om återbetalning som antogs före ikraftträdandet av kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 av den 21 april 2004 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [108 FEUF] (EUT L 140, 2004, s. 1), i dess ändrade lydelse (EUT L 286, 2004, s. 3), sammansatt ränta endast beaktas om detta överensstämmer med de bestämmelser som normalt tillämpas i nationell rätt. Så är inte fallet med tillämpningen av artikel 1283 i den italienska civillagen, enligt vilken ränta inte nödvändigtvis utgår på ränta som förfallit till betalning.
35 Kommissionen har gjort gällande att denna talan ska avvisas såvitt avser denna grund eller att grunden förklaras sakna verkan, eller att talan i vart fall ska ogillas då den är ogrundad. Kommissionen har inledningsvis anfört att beräkningen av vitet i det angripna beslutet inte påverkades av den begäran som framställdes i punkt 34 i det angripna beslutet, i ett obiter dictum, om beaktande av sammansatt ränta på det olagliga stödet. Denna uppmaning ändrade nämligen inte det vitesbelopp som hade fastställts av kommissionen som endast hade beaktat uppgifter vilka de italienska myndigheterna dessförinnan hade lämnat. För övrigt kan Republiken Italien inte med framgång bestrida den begäran om beaktande av sammansatt ränta som framställdes i det skedet av det administrativa förfarandet, eftersom domstolen hänvisade till uppgifter från Italien som beaktade sammansatt ränta när den fastställde grundbeloppet för vitet i domen som ska följas (punkt 64). Beaktandet av sammansatt ränta är således inte bara lagligt med beaktande av de kriterier som anges i unionsbestämmelserna om återkrav av stöd och i avtalet mellan parterna i detta hänseende, utan omfattas även av den rättskraft som tillkommer domen som ska följas.
Inledande synpunkter
Tillämpliga bestämmelser
– Förordning nr 659/1999
36 Artikel 14 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [108 FEUF] (EGT L 83, 1999, s. 1), har rubriken ”Återkrav av stöd”. I artikel 14.2 och 14.3 föreskrivs följande:
”2. Det stöd som skall återkrävas enligt ett beslut om återkrav skall innefatta ränta med en lämplig räntesats som fastställs av kommissionen. Räntan skall betalas från det datum då det olagliga stödet stod till stödmottagarens förfogande till det datum då det har återbetalats.
3. … återkravet [skall] verkställas utan dröjsmål och enligt den berörda medlemsstatens förfaranden enligt nationell lagstiftning, förutsatt att dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa kommissionens beslut. …”
– Meddelande från kommissionen om de räntesatser som är tillämpliga vid återbetalning av stöd som olagligt beviljats
37 I kommissionens meddelande om de räntesatser som är tillämpliga vid återbetalning av stöd som olagligt beviljats, offentliggjort i Europeiska unionens officiella tidning den 8 maj 2003 (EUT C 110, 2003, s. 21), anges följande:
”…
Som en del i det solidariska samarbetet mellan kommissionen och medlemsstaterna vid genomförandet av vissa beslut om återkrav, har frågan väckts om denna räntesats skall tillämpas som enkel eller sammansatt ränta … . Kommissionen anser det därför nödvändigt att nu klargöra sin ståndpunkt i frågan med tanke på målsättningarna med återkrav av olagligt stöd och dess position i det system för kontroll av statligt stöd som föreskrivs i fördraget.
…
Under marknadsmässiga omständigheter skulle enkel ränta normalt beräknas när stödmottagaren inte kan använda räntebeloppet före slutet av perioden, exempelvis när räntan endast betalas i slutet av perioden. Sammansatt ränta skulle normalt beräknas om räntebeloppet kan anses utbetalas till stödmottagaren och därmed läggas till det initiala kapitalbeloppet varje år (eller period). I det fallet skulle stödmottagaren få ränta på den ränta som betalas ut för varje enskild period.
… Trots de olika förhållandena framstår det alltså som om effekterna av olagligt stöd blir att stödmottagaren får tillgång till finansiering på samma villkor som vid ett medelfristigt lån utan ränta. Av det skälet förefaller sammansatt ränta vara nödvändig för att garantera att de finansiella fördelarna med detta förhållande neutraliseras helt och hållet.
Därför vill kommissionen meddela medlemsstaterna och berörda parter att den i framtida beslut om att begära återkrav av stöd som beviljats olagligt kommer att tillämpa den referensränta som tillämpas för att beräkna nettobidragsekvivalenten för regionalt stöd med sammansatt ränta. I enlighet med normal marknadspraxis skall den effektiva räntan beräknas på årsbasis. Likaså förväntar sig kommissionen att medlemsstaterna tillämpar sammansatt ränta vid fullföljandet av utestående beslut om återkrav, såvida detta inte skulle stå i strid med någon allmän princip i [unions]lagstiftningen.”
– Förordning nr 794/2004
38 Artiklarna 9 och 11 i förordning nr 794/2004, som återfinns i kapitel V i denna förordning, avser räntesatsen för återkrav av olagligt stöd.
39 Artikel 9.1 i denna förordning har rubriken ”Metod för att fastställa räntesatsen” och följande lydelse:
”1. Om inte annat anges i ett särskilt beslut, skall den räntesats som skall användas för återkrav av statligt stöd som beviljats i strid med artikel 88.3 i fördraget vara en årlig procentsats som fastställs för varje kalenderår.”
40 Artikel 11 i förordning nr 794/2004 har rubriken ”Metod för tillämpning av ränta”. I artikel 11.2 föreskrivs följande:
”Räntan skall kapitaliseras fram till den dag då stödet har återbetalats. På den upplupna räntan från föregående år skall ränta löpa varje efterföljande år.”
41 Enligt artikel 13 första stycket i förordning nr 794/2004, vilken återfinns i kapitel VI som har rubriken ”Slutbestämmelser”, ska denna förordning träda i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Förordningen offentliggjordes i nämnda tidning den 30 april 2004 och trädde således i kraft den 20 maj 2004. Enligt artikel 13 femte stycket i förordningen ska artikel 11 i densamma för övrigt tillämpas på varje beslut om återkrav som delges efter den dag då förordningen träder i kraft.
– Beslutet om återkrav
42 Den 11 maj 1999 antog kommissionen beslutet om återkrav, vilket delgavs Republiken Italien den 4 juni 1999 (se punkt 1 ovan). I artiklarna 1 och 2 i detta beslut konstaterade kommissionen att vissa sysselsättningsfrämjande åtgärder som hade genomförts av Republiken Italien, vilka inte uppfyllde villkoren i dessa artiklar, inte var förenliga med den gemensamma marknaden. Artikel 3 i beslutet om återkrav har följande lydelse:
”Italien skall vidta alla de åtgärder som behövs för att från mottagarna återkräva det stöd som inte uppfyller villkoren i artiklarna 1 och 2 och som redan betalats ut på felaktiga grunder.
Stödet skall återkrävas enligt de förfaranden som anges i italiensk lagstiftning. Beloppen skall återkrävas inklusive upplupna räntor från och med den dag stödet betalades ut till dess att det faktiskt återbetalats. Räntan skall beräknas enligt den referensränta som används för beräkning av nettobidragsekvivalenten för regionalt stöd i Italien.”
– Italiensk rätt
43 Artikel 1283 i den italienska civillagen har följande lydelse:
”Om inte annat framgår av marknadspraxis, beräknas ränta på förfallen ränta först från den dag då talan väcks eller till följd av ett avtal efter räntans förfallodag, under förutsättning att ränteskulden omfattar minst sex månader.”
44 Till skillnad från vad som var fallet i det mål som resulterade i domen av den 3 september 2015, A2A (C‑89/14, EU:C:2015:537, punkterna 13 och 14), har ingen av parterna åberopat någon annan bestämmelse i italiensk rätt som de anser tillämplig i förevarande mål.
Faktorer som rör fastställandet av vitesbeloppet
45 I domen som ska följas förelade domstolen den 17 november 2011 Republiken Italien att betala ett ”vite … per kvartal under vilket det inte har vidtagits nödvändiga åtgärder för att följa domen [om fördragsbrott (EU:C:2004:207)]”.
46 Enligt punkt 2 i domslutet i domen som ska följas ska följande beaktas vid fastställandet av vitesbeloppet:
– Per kvartal under vilket det inte har vidtagits nödvändiga åtgärder för att följa domen om fördragsbrott,
– vite beräknas genom att grundbeloppet på 30 000 000 euro multipliceras,
– med den procentsats av det olagliga stöd som ännu inte har återbetalats,
– beräknad i förhållande till det stöd som ännu inte har återbetalats den 17 november 2011.
47 Den 7 mars 2013 fastställde kommissionen, i sitt första beslut om vitesbeloppet (se punkt 17 ovan och punkterna 3 och 4 i det angripna beslutet), vitesbeloppet för perioden den 17 november 2011–den 17 maj 2012 till 16 533 000 euro med beaktande av följande faktorer:
– Det stödbelopp som skulle återbetalas den 17 november 2011 har fastställts till 118 175 296 euro.
– Det stödbelopp som återstod att återbetala den 17 maj 2012 har fastställts till ungefär 65 130 279 euro, motsvarade 55,11 procent av det stödbelopp som skulle återbetalas den 17 november 2011.
– Genom att multiplicera grundbeloppet på 30 000 000 euro med den procentsats av det stöd som ännu inte hade återbetalats den 17 maj 2012 (55,11 procent) kom kommissionen fram till det vitesbelopp som skulle erläggas för perioden den 17 november 2011–den 17 maj 2012, nämligen 16 533 000 euro.
48 Den 6 december 2013 fastställde kommissionen, i punkterna 77–79 i det angripna beslutet, vitesbeloppet för perioden den 17 maj–den 17 november 2012 till 6 252 000 euro med beaktande av följande faktorer:
– Det stödbelopp som skulle återbetalas den 17 november 2011 fastställdes till 118 175 296 euro.
– Det stödbelopp som återstod att återbetala den 17 november 2012 fastställdes till 24 627 937,21 euro motsvarade 20,84 procent av det stödbelopp som skulle återbetalas den 17 november 2011.
– Genom att multiplicera grundbeloppet på 30 000 000 euro med den procentsats av det stöd som ännu inte hade återbetalats den 17 november 2012 (20,84 procent), kom kommissionen fram till det vitesbelopp som skulle erläggas för perioden den 17 maj–den 17 november 2012, nämligen 6 252 000 euro.
49 Parternas argument ska bedömas mot bakgrund av dessa inledande synpunkter avseende de tillämpliga bestämmelserna och de faktorer som rör fastställandet av vitesbeloppet.
Tribunalens bedömning
50 Inom ramen för denna grund har Republiken Italien i sak gjort gällande att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras i den mån som kommissionen, vid fastställandet av vitesbeloppet för halvårsperioden den 17 maj–den 17 november 2012, rättsstridigt beaktade belopp vilka inbegrep sammansatt ränta.
51 I detta avseende har det, för det första, visat sig att de uppgifter som kommissionen beaktade vid fastställandet av det stödbelopp som skulle återbetalas den 17 november 2011, vilket är det datum då domen som ska följas meddelades, verkligen inbegrep sammansatt ränta.
52 I punkt 25 i det angripna beslutet angav kommissionen sålunda att ”samtliga siffror som hade lämnats av de italienska myndigheterna motsvara[de] belopp avseende stödåtgärder vilka existerade år 2007, det datum då officiella återbetalningskrav [hade] utfärdats”. I punkt 32 i det angripna beslutet preciserades i detta avseende att ”fram till år 2007 tillämpade de italienska myndigheterna sammansatt ränta på belopp som avsåg existerande stöd, i enlighet med vad som hade överenskommits med kommissionen”.
53 På samma sätt angav kommissionen, i sitt svar på den andra åtgärden för processledning (se punkt 26 ovan), att ”de siffror som motsvara[de] belopp som avsåg befintligt stöd år 2007 hade beräknats av de italienska myndigheterna med tillämpning av sammansatt ränta på olagligt stöd”.
54 I detta svar erinrade kommissionen om det som följer av punkterna 29–33 i det angripna beslutet, nämligen att de italienska myndigheterna, den 21 mars 2013, hade informerat kommissionen om att de, i strid med vad som tidigare hade avtalats, sedan år 2007 inte längre beräknade ränta, enkel eller sammansatt, och inte heller tillämpade nämnda ränta på olagligt stöd som skulle återbetalas. Kommissionen preciserade också att ”de belopp som skulle betalas år 2007 aldrig hade aktualiserats i syfte att beakta den tillämpliga räntan” och att kommissionen av denna anledning hade uppmanat de italienska myndigheterna, i punkt 34 i det angripna beslutet, att beräkna den sammansatta räntan på de olagliga stöden från år 2007.
55 Vid förhandlingen kom parterna också överens om att godta att det stödbelopp som skulle återbetalas den 17 november 2011 och som hade beaktats i det angripna beslutet motsvarade situationen uttryckt i värdet år 2007 vid den tidpunkt då domstolen meddelade sin dom. De uppgifter som beaktades vid denna tidpunkt fastställdes således den 17 november 2011, med utgångspunkt i de uppgifter som Republiken Italien hade lämnat då den utfärdade sina officiella återbetalningskrav år 2007. Det har inte bestritts att dessa uppgifter, åtminstone fram till år 2007, inbegrep sammansatt ränta.
56 Med beaktande av att det stödbelopp som skulle återbetalas den 17 november 2011 inbegrep sammansatt ränta, ska det vitesbelopp som avsåg halvårsperioden den 17 maj–den 17 november 2012, vilket beräknades med tillämpning av den metod som tribunalen redogör för i punkterna 46 och 48 ovan, också anses ha beräknats med beaktande av uppgifter vilka inbegrep sammansatt ränta. Genom det angripna beslutet avslutades förfarandet för betalning av det vite som avsåg halvårsperioden den 17 maj–den 17 november 2012. Nämnda beslut gick också Republiken Italien emot, vilket innebär att medlemsstaten har rätt att ifrågasätta lagenligheten av detta beslut och därvid kan åberopa alla faktiska och rättsliga grunder på de villkor som föreskrivs i tribunalens rättegångsregler.
57 För det andra ska det följaktligen fastställas huruvida det föreligger en rättslig grund vilken tillåter tillämpning av sammansatt ränta i förevarande fall. Republiken Italien har i ansökan bestritt att så är fallet.
58 Enligt artikel 14.1 i förordning nr 659/1999 ska kommissionen, vid negativa beslut i fall av olagligt stöd, besluta att den berörda medlemsstaten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva det stöd som har betalats ut till mottagaren. Det stöd som ska återkrävas enligt ett beslut om återkrav ska enligt artikel 14.2 i samma förordning innefatta ränta. I denna sistnämnda bestämmelse anges emellertid inte huruvida enkel ränta eller sammansatt ränta ska tillämpas (dom av den 3 september 2015, A2A, C‑89/14, EU:C:2015:537, punkt 26).
59 I detta avseende ska det först erinras om att det förvisso anges i artikel 11.2 i förordning nr 794/2004 att räntan ska kapitaliseras fram till den dag då stödet har återbetalats samt att det på den upplupna räntan från föregående år ska löpa ränta varje efterföljande år. Det kan emellertid konstateras att denna bestämmelse, enligt artikel 13 femte stycket i samma förordning, endast är tillämplig på beslut om återkrav som delges efter den dag då förordningen trätt i kraft, det vill säga efter den 20 maj 2004 (dom av den 3 september 2015, A2A, C‑89/14, EU:C:2015:537, punkt 27).
60 Beslutet om återkrav, varigenom de stöd som är föremål för återkrav i förevarande mål förklarades oförenliga med den gemensamma marknaden, delgavs Republiken Italien den 4 juni 1999, det vill säga innan förordning nr 794/2004 trädde i kraft. Av detta följer att artikel 11.2 i denna förordning inte i sig är tillämplig i tiden (ratione temporis) i detta mål (se, analogt, dom av den 3 september 2015, A2A, C‑89/14, EU:C:2015:537, punkt 28)
61 Vad för det andra gäller frågan vilka bestämmelser som före ikraftträdandet av förordning nr 794/2004 var tillämpliga för att avgöra huruvida räntan skulle vara enkel eller sammansatt, ska det erinras om att domstolen, i domen av den 11 december 2008, kommissionen/Département du Loiret (C‑295/07 P, EU:C:2008:707, punkt 46) konstaterade att det vid tidpunkten för antagandet av det beslut som var aktuellt i målet som avgjordes genom den domen, nämligen den 12 juli 2000, inte preciserades vare sig i unionsrätten eller i domstolens eller tribunalens praxis huruvida den ränta som ska innefattas i ett stöd som ska återkrävas ska vara enkel eller sammansatt. I avsaknad av unionsbestämmelser på området fann domstolen att frågan om ränta enligt kommissionens praxis, som bland annat beskrivs utförligt i kommissionens skrivelse SG(91) D/4577 av den 4 mars 1991 till medlemsstaterna, var en processuell aspekt av själva återkravet och att kommissionen därvid hänvisade till nationell rätt (dom av den 11 december 2008, kommissionen/Département du Loiret, C‑295/07, EU:C:2008:707, punkterna 82–84, och dom av den 3 september 2015, A2A, C‑89/14, EU:C:2015:537, punkt 29).
62 Det var först i sitt meddelande om de räntesatser som är tillämpliga vid återbetalning av stöd som olagligt beviljats, vilket offentliggjordes den 8 maj 2003, som kommissionen uttryckligen tillkännagav att den i alla framtida beslut om återkrav av otillåtet stöd som den kunde komma att fatta skulle tillämpa en sammansatt ränta och att den förväntade sig att medlemsstaterna tillämpade sammansatt ränta när de följde beslut om återkrav (dom av den 11 december 2008, kommissionen/Département du Loiret, C‑295/07, EU:C:2008:707, punkt 46, och dom av den 3 september 2015, A2A, C‑89/14, EU:C:2015:537, punkt 30).
63 Vad avser beslutet om återkrav ska stödet, enligt artikel 3 andra stycket i nämnda beslut, återkrävas enligt de förfaranden som anges i nationell lagstiftning. Beloppen ska återkrävas inklusive upplupna räntor från och med den dag stödet betalades ut till dess att det faktiskt återbetalats. Räntan ska beräknas enligt den referensränta som används för beräkning av nettobidragsekvivalenten för regionalt stöd. Däremot ges inga ytterligare upplysningar vad avser frågan huruvida enkel eller sammansatt ränta ska tillämpas (se, analogt, dom av den 3 september 2015, A2A, C‑89/14, EU:C:2015:537, punkt 31).
64 Detta beslut delgavs Republiken Italien den 4 juni 1999, det vill säga före ändringen av kommissionens praxis, vilken tillkännagavs i meddelandet om de räntesatser som är tillämpliga vid återbetalning av stöd som olagligt beviljats. På grundval av den praxis som slogs fast i domen av den 11 december 2008, kommissionen/Département du Loiret (C‑295/07 P, EU:C :2008:707), kan det således konstateras att frågan huruvida enkel ränta eller sammansatt ränta ska tillämpas i förevarande fall måste avgöras enligt den nationella rätten (se, analogt, dom av den 3 september 2015, A2A, C‑89/14, EU:C:2015:537, punkt 32).
65 Såsom Republiken Italien har gjort gällande framgår det i detta avseende tydligt av den rättspraxis som domen av den 11 december 2008, kommissionen/Département du Loiret (C‑295/07 P, EU:C:2008:707) och domen av den 3 september 2015, A2A (C‑89/14, EU:C:2015:537) lade grunden till, att för beslut om återkrav som föregår ikraftträdandet av förordning nr 794/2004 kan sammansatt ränta endast beaktas om detta överensstämmer med de bestämmelser som normalt tillämpas i nationell rätt.
66 Då ingen annan bestämmelse i nationell rätt har åberopats i förevarande mål, ska de tillämpliga bestämmelserna i förevarande mål följaktligen anses utgöras av bestämmelserna i artikel 1283 i den italienska civillagen. Enligt uppgift från Republiken Italien, vilken inte bestritts av kommissionen, anges i denna artikel att ränta inte nödvändigtvis utgår på ränta som förfallit till betalning.
67 Av det ovan anförda följer att kommissionen således gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att, vid fastställandet av vitesbeloppet för halvårsperioden den 17 maj–den 17 november 2012, beakta belopp som avsåg stödbelopp som skulle återbetalas vilka inbegrep sammansatt ränta.
68 De argument som kommissionen har framfört föranleder inte någon annan bedömning.
69 För det första har kommissionen anfört att parterna hade ingått ett avtal om beaktande av sammansatt ränta. I punkt 32 i det angripna beslutet hänvisas nämligen till ett avtal på denna punkt som ska ha ingåtts ”år 2003 och … år 2004, på grundval av förordning nr 794/2004 (se kommissionens skrivelser av den 31 oktober 2003 och den 29 januari 2004, vilka följdes av de italienska myndigheternas skrivelse av den 17 januari 2005 …)”.
70 En genomläsning av de handlingar som citeras i det angripna beslutet och som åberopades såsom svar på den fjärde åtgärden för processledning (se punkt 31 ovan) visar emellertid att Republiken Italien beaktade sammansatt ränta på uttrycklig uppmaning, i en skrivelse daterad till den 31 oktober 2003, av kommissionen som åberopade bestämmelser i unionsrätten som rättsligt stöd. Under dessa omständigheter utgör det som kommissionen presenterat som ett avtal mellan parterna snarare en ansats från mottagaren av kommissionens skrivelse att tillmötesgå kommissionen, med beaktande av bestämmelser vilka har visat sig inte vara tillämpliga. Kommissionens hade nämligen framfört sin uppmaning innan domen av den 11 december 2008, kommissionen/Département du Loiret (C‑295/07 P, EU:C:2008:707) och domen av den 3 september 2015, A2A (C‑89/14, EU:C:2015:537) meddelades. Av dessa domar framgår att det inte är unionsrätten utan den nationella lagstiftningen som är tillämplig på beslutet om återkrav vad avser fastställandet av den metod som ska tillämpas för beräkning av ränta.
71 Under dessa omständigheter kan kommissionens uppmaning med hänvisning till unionsrätten, med beaktande av att beslutet om återkrav delgavs Republiken Italien den 4 juni 1999, inte ha påverkat tillämpningsområdet för de tillämpliga nationella bestämmelserna. Ett annat synsätt skulle äventyra principen om skydd av berättigade förväntningar och strida mot de lösningar som domstolen utvecklat i domen av den 11 december 2008, kommissionen/Département du Loiret (C‑295/07 P, EU:C:2008:707) och i domen av den 3 september 2015, A2A (C‑89/14, EU:C:2015:537).
72 För det andra har kommissionen i sina inlagor och svar på åtgärderna för processledning hänvisat till punkt 64 i domen som ska följas för att göra gällande att domstolen uttryckligen grundade sig på uppgifter vilka inbegrep sammansatt ränta vilka hade tillhandahållits av de italienska myndigheterna och utarbetats med kommissionen.
73 I detta avseende ska noteras att domstolen, i nämnda punkt, uppgav dels att ”Republiken Italien och kommissionen … vid förhandlingen [den 12 maj 2011] [hade] förklarat sig vara eniga om att det utbetalade stödet sammanlagt uppg[ick] till 251 271 032,37 euro”, dels att ”[k]ommissionen … vidare [hade] medgett att sammanlagt 63 062 555 euro av stödet sk[ulle] anses ha återbetalats” (domen som ska följas, punkt 64).
74 Dessa iakttagelser gjorde det möjligt för domstolen att notera hur parterna utvecklade sina resonemang vid förhandlingen. Inledningsvid bedömde kommissionen nämligen att ”Republiken Italien, när tidsfristen för att följa det motiverade yttrandet gick ut, inte hade sett till att hela det olagliga stödet återbetala[de]s, närmare bestämt 519 958 761,97 euro, …”, medan ”Republiken Italien ha[de] ifrågasatt beräkningen av det sammanlagda belopp som sk[ulle] återkrävas och själv fastställt beloppet till 251 271 032,37 euro, samtidigt som Italien ha[de] medgett att man i juli 2010 endast [hade] erhållit 63 062 555,46 euro i återbetalningar, till vilket belopp det sk[ulle] läggas 73 353 387,28 euro för diverse summor …” (domen som ska följas, punkterna 21, 23 och 24).
75 Punkt 64 i domen som ska följas föregås av punkt 63 i vilken domstolen anförde att ”det st[od] klart att ifrågavarande stöd till stor del ännu inte ha[de] återbetalats eller att bevis därom ännu inte ha[de] ingetts till kommissionen”. Sifferuppgifterna i punkt 64 avseende det stöd som sammanlagt hade utbetalats och det stödbelopp som kunde anses ha återbetalats i juli månad år 2010 gjorde det sålunda möjligt för domstolen att strukturera diskussionen om de belopp som skulle återbetalas. I strid med vad kommissionen har gjort gällande framgår det emellertid inte att frågan om sammansatt ränta behandlades i domen som ska följas. I nämnda dom hänvisas det inte till några faktorer som ska beaktas vid fastställandet av de belopp som ska återbetalas. Under dessa omständigheter går det inte att av domen som ska följas dra slutsatsen att domstolen hade för avsikt att, vad avser fastställandet av den metod som ska tillämpas för beräkning av ränta, avvika från ovannämnda principer i den äldre domen av den 11 december 2008, kommissionen/Département du Loiret (C‑295/07 P, EU:C:2008:707), vilken bekräftades av den efterföljande domen av den 3 september 2015, A2A (C‑89/14, EU:C:2015:537). Av det ovan anförda följer följaktligen att domstolen i domen som ska följas varken i domslutet eller i domskälen uttalade sig i frågan om sammansatt ränta.
76 För det tredje kan tribunalen inte godta kommissionens inledande ståndpunkt enligt vilken Republiken Italien i sin grund i själva verket bara bestrider ett obiter dictum, nämligen punkt 34 i det angripna beslutet. I nämnda punkt uppmanas Republiken Italien att ”beräkna och tillämpa ränta på det återkrav som avser den aktuella perioden (eller från år 2007) på alla belopp som avser existerande stöd, det vill säga de belopp som motsvarar samtliga stödmottagare, inklusive de stödmottagare som har återbetalat delar av eller hela stödet, i syfte att fullgöra sina skyldigheter”. Det följer nämligen av det ovan anförda att räntan, på kommissionens uppmaning och åtminstone fram till år 2007, kapitaliserades fram till den dag då stödet hade återbetalats för alla stödbelopp vilka omfattades av de uppgifter som hade beaktats vid beräkningen av faktorerna som rör fastställandet av vitesbeloppet, åtminstone fram till år 2007, och att det vite som hade fastställts i det angripna beslutet hade beräknats med beaktande av uppgifter vilka inbegrep sammansatt ränta. Dessutom följer det av ansökan att Republiken Italien verkligen bestrider detta beaktande av sammansatt ränta och den inverkan som det kan ha haft på fastställandet av vitesbeloppet. Kommissionen har således felaktigt gjort gällande att förevarande grund är utan verkan.
77 Det angripna beslutet ska följaktligen ogiltigförklaras i den mån som kommissionen, vid fastställandet av det vitesbelopp som Republiken Italien skulle betala för halvårsperioden den 17 maj–den 17 november 2012, beaktade belopp som avsåg stödbelopp som skulle återbetalas och som inbegrep sammansatt ränta i strid med vad som föreskrivs i tillämplig nationell rätt.
Rättegångskostnader
78 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Republiken Italien har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, ska Republiken Italiens yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (sjätte avdelningen),
följande:
1) Kommissionens beslut C(2013) 8681 final av den 6 december 2013 ogiltigförklaras.
2) Europeiska kommissionen ska ersätta rättegångskostnaderna.
Frimodt Nielsen | Dehousse | Collins |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 9 juni 2016.
Underskrifter