Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MACIEJ SZPUNAR
föredraget den 6 juni 2024 (1)
Mål C‑230/23
Reprobel CV
mot
Copaco Belgium NV
(begäran om förhandsavgörande från Ondernemingsrechtbank Gent Afdeling Gent (Handelsdomstolen i Gent, avdelningen i Gent, Belgien))
”Begäran om förhandsavgörande – Immateriella rättigheter – Upphovsrätt och närstående rättigheter – Direktiv 2001/29/EG – Artikel 2 – Rätt till mångfaldigande – Artikel 5.2 a och b – Undantag och inskränkningar – Mångfaldigande för privat bruk – Rimlig kompensation – Direkt effekt – Organ som ansvarar för uppbörd och fördelning av rimlig kompensation – Möjlighet att direkt åberopa direktivet gentemot detta organ”
Inledning
1. Tolkningsfrågorna i förevarande mål föranleder EU-domstolen att återigen behandla en av de grundläggande frågorna inom unionsrätten, nämligen frågan om direktivbestämmelsers direkta effekt och möjligheten att åberopa sådana bestämmelser vertikalt, det vill säga i en tvist mellan en enskild och en medlemsstat. Denna problematik har visserligen diskuterats ända sedan begynnelsen när det gäller unionens rättsordning; inte desto mindre är den fortfarande föremål för tvister och kontroverser.(2)
2. Förevarande mål aktualiserar två frågeställningar i detta avseende. För det första är det frågan huruvida direktivbestämmelser – som visserligen är fakultativa men som den aktuella medlemsstaten beslutat att införliva i sin rättsordning – kan ha direkt effekt. Dessutom har detta införlivande, såsom uttryckligen framgår av EU-domstolens praxis, skett på ett unionsrättsvidrigt sätt. För det andra aktualiseras i målet återigen frågan huruvida det är möjligt att åberopa en direktivbestämmelses direkta effekt gentemot ett privaträttsligt rättssubjekt som av medlemsstaten anförtrotts att utföra ett uppdrag i allmänhetens intresse.
3. Såsom kommer att framgå nedan framstår det som nödvändigt att EU-domstolen klargör sin hittillsvarande rättspraxis i dessa båda avseenden.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
4. I artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället(3) föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall föreskriva en ensamrätt att tillåta eller förbjuda direkt eller indirekt, tillfälligt eller permanent, mångfaldigande, oavsett metod och form, helt eller delvis
a) för upphovsmän: av deras verk,
b) för utövande konstnärer: av upptagningar av deras framföranden,
c) för fonogramframställare: av deras fonogram,
d) för framställarna av de första upptagningarna av filmer: av original och kopior av deras filmer,
e) för radio- och televisionsföretag: av upptagningar av deras utsändningar, trådöverförda såväl som luftburna, inklusive kabel- och satellitsändningar.”
5. I artikel 5.2 a och b i direktivet föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna får föreskriva undantag eller inskränkningar från den rätt till mångfaldigande som avses i artikel 2 i följande fall:
a) För mångfaldigande på papper eller varje annat liknande medium utfört med någon form av fotografisk teknik eller genom någon annan process med liknande resultat, med undantag av notblad, under förutsättning att rättsinnehavarna får rimlig kompensation.
b) För mångfaldigande på alla typer av medier utfört av en fysisk person för privat bruk och där syftet varken direkt eller indirekt är kommersiellt, under förutsättning att rättsinnehavarna får rimlig kompensation varvid hänsyn skall tas till huruvida de tekniska åtgärder som avses i artikel 6 har tillämpats på det berörda verket eller alstret eller inte.”
Belgisk rätt
6. I artiklarna 59 och 60 i wet van 30 juni 1994 betreffende het auteursrecht en de naburige rechten (lag av den 30 juni 1994 om upphovsrätt och närstående rättigheter), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrevs att ersättning ska utgå då undantag görs från rätten till mångfaldigande.(4) Denna ersättning bestod dels av en schablonersättning, beräknad utifrån antalet apparater som gjorde det möjligt att mångfaldiga skyddade verk, dels av en proportionell ersättning som stod i proportion till antalet kopior av dessa verk.
7. Enligt artikel 60a i nämnda lag hade det organ som hade ansvar för uppbörd och fördelning av sådan ersättning rätt att ta del av information från tullverket, mervärdesskattemyndigheten, socialförsäkringsorganen och ekonomiministeriets kontroll- och medlingsavdelning samt, under förutsättning att ömsesidig handräckning tillämpas, från liknande myndigheter utomlands.
8. Med tillämpning av artikel 61 i nämnda lag fastställdes ersättningsbeloppet i koninklijk besluit van 30 oktober 1997 betreffende de vergoeding verschuldigd aan auteurs en uitgevers voor het kopiëren voor privégebruik of didactisch gebruik van werken die op grafische of op soortgelijke wijze zijn vastgelegd (kunglig kungörelse av den 30 oktober 1997 om ersättning till upphovsmän och förläggare för mångfaldigande för privata eller pedagogiska ändamål av verk som överförts på grafiskt eller annat liknande medium).(5) Enligt artikel 7 i nämnda kungörelse skulle de ersättningsskyldiga varje månad lämna in deklarationer till det organ som hade ansvar för uppbörd av ersättningen. Dessa deklarationer skulle innehålla uppgifter som gjorde det möjligt att identifiera den ersättningsskyldige samt fastställa ersättningsbeloppet utifrån antalet sålda apparater.
9. Enligt koninklijk besluit van 15 oktober 1997 tot het belasten van een vennootschap met de inning en de verdeling van de vergoeding voor het kopiëren van werken die op grafische of soortgelijke wijze zijn vastgelegd (kunglig kungörelse av den 15 oktober 1997 om vem som får uppbära och fördela ersättning för mångfaldigande av verk som överförts på grafiskt eller annat liknande medium),(6) gavs bolaget Reprobel i uppdrag att uppbära och fördela nämnda ersättning.
Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågorna
10. Copaco Belgium NV, ett bolag bildat enligt belgisk rätt (nedan kallat Copaco), är återförsäljare av it-utrustning gentemot såväl företag som konsumenter. Copaco säljer exempelvis utrustning ämnad för kopieringsändamål, såsom kopieringsapparater och bildläsare. Bolaget var i denna egenskap skyldigt att betala kompensation för mångfaldigande av verk.
11. I domen i målet Hewlett-Packard Belgium(7) uttalade EU-domstolen bland annat att artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29 i princip utgör hinder för sådan lagstiftning som den belgiska, som kombinerar schablonersättning och proportionell ersättning, i den mån som det kombinerade ersättningssystemet inte är försett med mekanismer som medger justering av ersättningen för den verkliga skada som upphovsrättsinnehavarna åsamkats.(8) Nya belgiska lagbestämmelser om ersättning för mångfaldigande av verk, förenliga med vad EU-domstolen uttalat i nämnda dom, trädde i kraft i mars 2017.
12. Till följd av nämnda dom bestred Copaco betalningsansvar för de fakturor som Reprobel hade tillställt Copaco på grundval av de deklarationer som getts in för perioden november 2015–december 2016. Copaco ansåg nämligen att det belgiska systemet för ersättning för mångfaldigande av verk, enligt vad som uttalats av EU-domstolen i domen i målet Hewlett-Packard Belgium, stred mot unionsrätten under den aktuella perioden.
13. Den 16 december 2020 väckte Reprobel talan mot Copaco. Reprobel yrkade att Copaco skulle förpliktas att betala utestående ersättning för mångfaldigande av verk, jämte ränta, samt skadestånd. Käromålet lämnades över till den hänskjutande domstolen då det var den som var territoriellt behörig. Copaco gjorde vid den hänskjutande domstolen gällande att artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29 har direkt effekt och att Reprobel är en förlängning av staten. Enligt Copaco kan bestämmelsens direkta effekt därför göras gällande gentemot Reprobel. Reprobel har bestritt dessa båda påståenden.
14. Mot denna bakgrund beslutade Ondernemingsrechtbank Gent Afdeling Gent (Handelsdomstolen i Gent, avdelningen i Gent, Belgien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Är en enhet som [Reprobel], som genom kunglig kungörelse av staten getts i uppdrag att uppbära och fördela den rimliga kompensation som fastställts av staten, i den mening som avses i artikel 5.2 a och 5.2 b i direktiv 2001/29, och som står under statlig tillsyn, en enhet mot vilken en enskild till sitt försvar kan åberopa att en nationell bestämmelse som denna enhet vill att den enskilde ska efterkomma strider mot unionsrätten?
2) Har det för svaret på denna fråga betydelse att statens tillsyn över denna enhet bland annat inbegriper följande:
– en skyldighet för denna enhet att till behörig minister alltid översända en kopia av den begäran om uppgifter som översänts till de ersättningsskyldiga, vilket är nödvändigt för såväl uppbörden som fördelningen av reprografiersättningen, så att den behöriga ministern kan ta del av hur enheten utövar sin tillsynsrätt och avgöra om det är lämpligt att genom ministerbeslut fastställa uppgiftsförfrågningarnas innehåll, antal och frekvens på ett sådant sätt att de tillfrågade personernas verksamhet inte hindras mer än nödvändigt;
– en skyldighet för enheten att vända sig till ministerns företrädare för att översända de uppgifter som är nödvändiga för att uppbära den proportionerliga reprografiersättningen till ersättningsskyldiga, till återförsäljare (oavsett om dessa är grossister eller detaljister), till leasingbolag eller till företag som sysslar med underhåll av apparater, om den ersättningsskyldige inte har medverkat i uppbörden, varvid enheten även är skyldig att översända en kopia av denna begäran till behörig minister, så att denne kan fastställa uppgiftsförfrågningarnas innehåll, antal och frekvens på ett sådant sätt att de tillfrågade personernas verksamhet inte hindras mer än nödvändigt;
– en skyldighet för enheten att lägga fram reglerna för fördelning av reprografiersättningen och alla ändringar av dessa regler för den behöriga ministern för godkännande;
– en skyldighet för enheten att inge den deklarationsblankett som den har utformat till behörig minister för godkännande, utan vilket denna inte kan utfärdas?
3) Har det för svaret på frågan även betydelse att enheten har följande befogenheter:
– befogenhet att begära in alla uppgifter som är nödvändiga för att uppbära reprografiersättning från alla ersättningsskyldiga, avgiftsskyldiga, återförsäljare (oavsett om de är grossister eller detaljister), leasingbolag och företag som sysslar med underhåll av apparater. Varje begäran ska alltid åtföljas av information om vilka straffrättsliga påföljder som kommer att vidtas om tidsfristen inte iakttas eller om ofullständig eller felaktig information lämnas;
– befogenhet att begära att alla ersättningsskyldiga lämnar alla uppgifter om de kopierade verken som krävs för fördelningen av reprografiersättningen;
– befogenhet att från tull- och punktskattemyndigheten, mervärdesskattemyndigheten och Nationella myndigheten för social trygghet inhämta alla uppgifter som krävs för att enheten ska kunna utföra sitt uppdrag?
4) Har artikel 5.2 a och 5.2 b i direktiv 2001/29 direkt effekt?
5) Är en nationell domstol skyldig att, på begäran av en enskild, underlåta att tillämpa en nationell bestämmelse när denna av staten föreskrivna bestämmelse strider mot ovannämnda artikel [5.2 a och 5.2 b] i direktiv 2001/29, närmare bestämt på grund av att bestämmelsen i strid med ovannämnda artikel förpliktar den enskilde att betala in avgifter?”
15. Begäran om förhandsavgörande kom in till EU-domstolen den 13 april 2023. Parterna i det nationella målet samt den belgiska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Dessa rättegångsdeltagare, liksom den franska regeringen, närvarade vid förhandlingen den 6 mars 2024.
Bedömning
16. Den hänskjutande domstolen har i målet ställt fem tolkningsfrågor. De tre första frågorna har ställts för att få klarhet i huruvida det är möjligt att betrakta ett sådant organ som Reprobel som en förlängning av en medlemsstat, vilket i så fall skulle innebära att en enskild kan åberopa en direktivbestämmelse direkt gentemot detta organ. De två sista frågorna har ställts för att få klarhet i huruvida artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29 kan åberopas direkt. Jag anser att det är lämpligt att först pröva de två sista frågorna.
Den fjärde och den femte tolkningsfrågan
17. Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde och den femte tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29 har direkt effekt. Detta skulle i så fall innebära att en enskild kan åberopa denna bestämmelse vid nationell domstol för att bestrida betalningsansvar för en avgift för finansiering av en rimlig kompensation när denna avgift tagits ut med stöd av nationella bestämmelser som strider mot nämnda bestämmelser i direktiv 2001/29.
Principen om direkt effekt
18. Principen om unionsbestämmelsers direkta effekt är sprungen ur själva det unionsrättsliga rättssystemet. Det är nämligen allmänt känt att EU-domstolen fastställde denna för rättssystemet grundläggande princip i domen i målet van Gend & Loos.(9) Att principen om direkt effekt ska tillämpas på direktivbestämmelser som uppfyller vissa villkor bekräftades i domen i målet van Duyn.(10) EU-domstolen formulerar numera denna princip på följande sätt:
”Det följer av domstolens fasta praxis att enskilda, i alla de fall då bestämmelserna i ett direktiv med avseende på sitt innehåll framstår som ovillkorliga och tillräckligt precisa, har rätt att åberopa dem inför den nationella domstolen gentemot staten, när denna inte har införlivat direktivet med nationell rätt inom utsatt tid eller inte har införlivat det på ett korrekt sätt … .
Domstolen har preciserat att en unionsrättslig bestämmelse dels är ovillkorlig om den anger en skyldighet som inte är förenad med något villkor och inte heller, för att kunna verkställas eller medföra verkningar, kräver några ytterligare åtgärder från unionsinstitutionernas eller medlemsstaternas sida, dels är tillräckligt preciserad för att kunna åberopas av en enskild och tillämpas av en domstol om bestämmelsen på ett klart sätt anger en skyldighet … .
Domstolen har dessutom slagit fast att även om medlemsstaterna enligt ett direktiv har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när de antar närmare bestämmelser för att genomföra direktivet, kan en bestämmelse i detta direktiv anses vara ovillkorlig och precis, om medlemsstaterna i bestämmelsen på ett klart sätt åläggs en skyldighet som ska leda till ett preciserat resultat och som inte är förenad med något villkor angående tillämpningen av den regel som anges däri … .”(11)
19. Det är mot denna bakgrund som jag kommer att besvara den fjärde och den femte tolkningsfrågan.
Tillämpningen i förevarande mål
20. Reprobel samt den belgiska och den franska regeringen har gjort gällande att medlemsstaterna har ett stort bedömningsutrymme då de inrättar sina system för rimlig kompensation enligt artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29 och finansiering därav. Dessa bestämmelser är enligt den belgiska och den franska regeringen inte tillräckligt ovillkorliga och precisa för att de ska anses ha direkt effekt, enligt EU-domstolens praxis (se ovan).
21. Denna uppfattning framstår som diskutabel mot bakgrund av EU-domstolens praxis. Det framgår nämligen av rättspraxis att dessa bestämmelser ålägger de medlemsstater som har infört de däri föreskrivna undantagen från rätten till mångfaldigande en resultatförpliktelse på så sätt att de ska säkerställa en effektiv uppbörd av den rimliga kompensationen,(12) beräknad utifrån den skada som rättsinnehavarna åsamkats,(13) och att slutanvändarna i princip ska stå för de ekonomiska kostnaderna därav.(14) EU-domstolen har således inte haft några större svårigheter att i de aktuella bestämmelserna finna precisa och ovillkorliga regler om hur den däri angivna rimliga kompensationen ska utformas.
22. Framför allt – och oavsett frågan huruvida skyldigheten i sig att föreskriva en sådan kompensation kan anses uppfylla kriterierna för direkt effekt (se punkt 18 ovan) – anser jag emellertid att de argument som framförts av ovannämnda parter helt saknar relevans i målet. Det är nämligen inte fråga om att in abstracto slå fast huruvida nämnda bestämmelser i direktiv 2001/29 har direkt effekt; istället är det fråga om att slå fast om bestämmelserna har sådan direkt effekt såvitt avser det nationella målet. Det nationella målet handlar inte om betalning, med direkt tillämpning av nämnda bestämmelser, av en rimlig kompensation, utan om huruvida Copaco får bestrida betalningsansvar för en avgift som ska finansiera denna kompensation och som tagits ut på ett sätt som inte är förenligt med direktivet (nedan kallad den omtvistade avgiften).
23. När det gäller frågan huruvida unionsrätten har direkt effekt ska man vid prövningen ta hänsyn till samtliga regler, det vill säga rättsregler, som härleds ur unionsrättsliga bestämmelser och som tillerkänner enskilda rättssubjekt precisa och ovillkorliga rättigheter i förhållande till staten. Dessa rättsregler behöver inte nödvändigtvis framgå direkt av bestämmelsernas ordalydelse, utan de kan på grundval av bestämmelserna klargöras genom tolkning, särskilt genom EU-domstolens tolkning. EU-domstolens tolkning av unionsbestämmelserna inom ramen för ett förhandsavgörande klargör och preciserar – vilket även med rätta har påpekats av Copaco – innebörden och verkningarna av unionsbestämmelserna, såsom dessa ska förstås och tillämpas från och med den dag då de trädde i kraft. Det är därför nödvändigt att beakta denna tolkning för att avgöra huruvida en bestämmelse är tillräckligt precis för att kunna anses ha direkt effekt.(15)
24. När det gäller bestämmelserna i artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29 kan man därur härleda särskilt tre rättsregler. För det första får medlemsstaterna i nämnda bestämmelser föreskriva angivna undantag från rätten till mångfaldigande: denna regel innehåller en valmöjlighet. För det andra ska rättsinnehavarna få rimlig kompensation: denna regel är obligatorisk för de medlemsstater som infört sådana undantag. För det tredje och avslutningsvis har EU-domstolen i rättspraxis lagt fast några regler för hur denna rimliga kompensation ska utformas. Medlemsstaterna är således inte skyldiga att i sin nationella rättsordning införa några sådana undantag som anges i artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29. Men om de gör det ska de även föreskriva att sådan rimlig kompensation ska utgå som föreskrivs i dessa bestämmelser. De är därvid även bundna av de regler om kompensationens utformning och finansiering som enligt EU-domstolen går att härleda från dessa bestämmelser.
25. Bland dessa regler återfinns de negativa regler som EU-domstolen fastställde i domen i målet Hewlett-Packard Belgium, närmare bestämt gällande det tvingande sättet för att i Belgien uppbära den omtvistade avgiften. Enligt nämnda dom är det inte tillåtet att finansiera den rimliga kompensation som avses i artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29 genom en ersättning som kombinerar en schablonersättning och en proportionell ersättning, när schablonersättningen beräknas enbart utifrån den hastighet med vilken apparaten kan utföra mångfaldigandet, när den proportionella ersättningen varierar beroende på om den ersättningsskyldige har samarbetat vid uppbörden av denna ersättning och när det kombinerade ersättningssystemet inte är försett med mekanismer, bland annat för återbetalning, som medger en kompletterande tillämpning av kriterierna om verklig skada och om schablonmässigt bestämd skada för olika kategorier av användare.(16) Den ovan beskrivna avgiftens särdrag överensstämmer med hur den omtvistade avgiften är utformad. Det är dessa regler – härledda ur EU-domstolens tolkning av artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29 – som åberopats av Copaco, och den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida dessa regler kan anses ha direkt effekt.
26. Det kan inte anses råda några tvivel om att ovannämnda regler är ovillkorliga gentemot den medlemsstat som har infört de undantag från rätten till mångfaldigande som avses i artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29. Då återstår frågan huruvida dessa regler är tillräckligt precisa för att kunna ha direkt effekt.
27. Vid sin prövning av om unionsbestämmelserna är tillräckligt precisa, ska EU-domstolen undersöka vem som är rättsinnehavare och vem som ska erlägga kompensation till dessa samt innehållet i de rättigheter som följer av dessa bestämmelser.(17) Jag kommer att börja min bedömning med den sistnämnda frågeställningen.
28. Nämnda unionsbestämmelser innebär att medlemsstaterna inte får införa en avgift, ämnad att finansiera den rimliga kompensation som föreskrivs i artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29, med sådana kännetecken som anges i punkt 4 i domslutet i domen i målet Hewlett-Packard Belgium. EU-domstolen har redan i domen i målet van Gend & Loos uttalat att ett sådant förbud, innebärande en skyldighet för medlemsstaten att avstå från att vidta åtgärder, kan ge upphov till positiva rättigheter för enskilda rättssubjekt.(18)
29. När det gäller en avgift ämnad att finansiera den rimliga kompensationen har enskilda rättssubjekt rätt att inte betala denna avgift om den tas ut i strid med de regler som enligt EU-domstolens praxis följer av artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29.(19) Det är visserligen riktigt att EU-domstolen hittills betonat att det inom systemet med rimlig kompensation måste finnas en rätt att få åter felaktigt erlagda avgifter ämnade att finansiera denna kompensation. Det är emellertid enligt min mening uppenbart att enskilda har rätt att bestrida betalningsansvar för en sådan avgift, när betalning ännu inte erlagts och det klart och tydligt framgår av en redan avkunnad dom från EU-domstolen, och bekräftats i rättspraxis från nationella domstolar, att det nationella systemet med rimlig kompensation inte är förenligt med nämnda bestämmelser i direktiv 2001/29. Det vore nämligen ologiskt att i en sådan situation ålägga den berörde att först betala avgiften bara för att därefter behöva invänta att avgiften betalas tillbaka; detta skulle dessutom göra det orimligt svårt för vederbörande att utöva sina rättigheter enligt unionsbestämmelserna.
30. Mot denna bakgrund anser jag att bestämmelserna i artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29 – i enlighet med hur dessa bestämmelser tolkats i domen i målet Hewlett-Packard Belgium – föreskriver en ovillkorlig och tillräckligt precis rätt för enskilda att bestrida betalningsansvar för en avgift ämnad att finansiera den rimliga kompensation som anges i dessa bestämmelser, när denna avgift har sådana kännetecken som de som anges i punkt 4 i domslutet i nämnda dom.
31. När det gäller frågan om vem som har rätt att på detta sätt bestrida betalningsansvar så anser jag att även detta har avgränsats med precision – det är nämligen var och en som är skyldig att erlägga ovannämnda avgift. Det råder inte heller några tvivel om vem det är som har förpliktelser. Eftersom det är medlemsstaterna som enligt artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29 i respektive rättsordning har rätt att föreskriva i artikel 5.2 a och b angivna undantag från rätten till mångfaldigande, är det således också medlemsstaterna som har en förpliktelse att se till att rimlig kompensation ska utgå i sådana fall och inrätta ett system för kompensationsfinansiering. Således är det med nödvändighet så, att samtliga förpliktelser – såväl positiva som negativa sådana – som har samband med utformningen av detta system och som följer av EU-domstolens praxis, inbegripet förbudet mot att ta ut avgifter som inte är förenliga med nämnda bestämmelser i direktiv 2001/29, åvilar medlemsstaterna.
32. Det framgick otvetydigt av domen i målet Hewlett-Packard Belgium att de belgiska bestämmelserna om den omtvistade avgiften, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, inte är förenliga med artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29. Det var också detta som föranledde en lagändring av nämnda belgiska bestämmelser. Nämnda direktivbestämmelser, såsom de har tolkats av EU-domstolen, är således tillräckligt precisa och ovillkorliga för att det ska kunna fastställas att de nationella bestämmelserna är oförenliga med direktivbestämmelserna.(20) Såsom Copaco med rätta har gjort gällande ankommer det på den hänskjutande domstolen att avstå från att tillämpa dessa nationella bestämmelser och ogilla Reprobels yrkande som framställts med dessa nationella bestämmelser som rättslig grund.
Svaret på frågorna
33. Mot denna bakgrund föreslår jag att den fjärde och den femte tolkningsfrågan besvaras på följande sätt. Artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29 har direkt effekt. Detta innebär att en enskild kan åberopa denna bestämmelse vid nationell domstol för att bestrida betalningsansvar för en avgift för finansiering av en rimlig kompensation när denna avgift tagits ut med stöd av nationella bestämmelser som strider mot nämnda bestämmelser i direktiv 2001/29, inbegripet mot EU-domstolens tolkning av dessa bestämmelser.
34. Såvitt avser det nationella målet måste det naturligtvis prövas huruvida Reprobel kan betraktas som en förlängning av belgiska staten. Jag kommer därför nu att pröva den första, den andra och den tredje tolkningsfrågan.
Den första, den andra och den tredje tolkningsfrågan
35. Den hänskjutande domstolen har ställt den första, den andra och den tredje tolkningsfrågan, vilka jag föreslår ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida enskilda rättssubjekt direkt kan åberopa unionsbestämmelser i syfte att den hänskjutande domstolen ska avstå från att gentemot dessa rättssubjekt tillämpa nationella bestämmelser som strider mot unionsrätten, i en tvist mot ett sådant organ som av en medlemsstat fått i uppdrag att ta ut avgifter för finansiering av den rimliga kompensation som avses i artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29 och att betala ut denna kompensation till rättsinnehavarna och som har särskilda befogenheter för att fullgöra sitt uppdrag.
36. I det nationella målet är det ostridigt att Reprobel inte är ett statligt organ i Belgien. Enligt EU-domstolens fasta praxis har enskilda emellertid möjlighet att direkt åberopa unionsbestämmelser inte bara gentemot medlemsstaterna och deras myndigheter i strikt mening, utan även i synnerhet gentemot organ som fullgör ett uppdrag i allmänhetens intresse och som har särskilda befogenheter utöver dem som följer av de rättsregler som gäller i förhållandet mellan enskilda.(21) Det är inte nödvändigt att dessa organ är underställda staten eller står under statlig tillsyn.(22)
37. Dessa kriterier har nyligen analyserats i detalj av generaladvokat Sharpston(23) och generaladvokat Emiliou.(24) Jag tänker här inte upprepa de mycket intressanta teoretiska överväganden som gjorts i detta avseende, utan hänvisar helt enkelt till nämnda förslag till avgörande i denna del. Jag kommer nedan att begränsa mig till de frågeställningar som särskilt aktualiseras i förevarande mål.
Uppdrag i allmänhetens intresse
38. Reprobel är inte ett offentligrättsligt organ och står inte heller under belgiska statens tillsyn på ett sådant sätt att Reprobel i strukturellt avseende kan anses utgöra en del av staten. Jag ska således nedan undersöka om Reprobel fullgör ett uppdrag i allmänhetens intresse och för detta ändamål har särskilda befogenheter utöver dem som följer av de rättsregler som gäller i förhållandet mellan enskilda.
39. Såsom nämnts ovan får medlemsstaterna enligt artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29 i sin respektive rättsordning föreskriva däri angivna undantag från rätten till mångfaldigande, och det är också medlemsstaterna som ska se till att rimlig kompensation ska utgå i sådana fall och inrätta ett system för kompensationsfinansiering.(25) EU-domstolen har uttalat att den ekonomiska bördan för finansieringen i princip åligger de slutanvändare som kommer i åtnjutande av dessa undantag. Med tanke på de praktiska svårigheter som är förenade med att identifiera slutanvändarna får medlemsstaterna emellertid införa ett system enligt vilket denna börda åvilar tillverkare eller återförsäljare av apparater eller medier som möjliggör kopiering av verk och andra alster som skyddas av mångfaldiganderätten eller leverantörerna av mångfaldigandetjänster, vilka övervältrar kostnaden för detta på privatanvändarna, något som får genomslag i priset på dessa apparater och medier eller tjänster.(26)
40. Vidare ska det därvid beaktas att den skada som åsamkas dem som äger rätten till mångfaldigande i betydande utsträckning är hypotetisk, särskilt med avseende på det undantag som föreskrivs i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29. Det torde nämligen vara mycket svårt för rättsinnehavarna att göra gällande sina rättigheter med avseende på sådana åtgärder som vidtas av användarna inom den privata sfären och som betraktas som ett naturligt sätt att använda sig av legalt förvärvade verk. Införandet av ovannämnda undantag från rätten till mångfaldigande utgör således en del av en offentlig politik. Inom ramen för denna politik legaliserar staten, å ena sidan, de åtgärder som användarna i vilket fall som helst vidtar, oavsett om de är lagliga eller ej, med hänsyn till den låga risken för upptäckt och ansvarsutkrävande. För det andra säkerställer staten på detta sätt att rättsinnehavarna erhåller inkomster som oftast torde vara mycket svåra att utverka direkt från användarna.
41. Den på detta sätt uttagna avgiften har karaktären av en offentligrättslig avgift på kopieringsapparater och medier, vilken tas ut av alla dem som köper sådana apparater, medier eller tjänster och som kommer i åtnjutande av undantagen i artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29.(27) Avgiften är således inte beroende av om användarna faktiskt använder sig av dessa undantag. Såsom EU-domstolen har slagit fast ska de nämligen antas fullt ut utöva sina befogenheter på området.(28) Det ankommer däremot på de medlemsstater som föreskriver en avgift på apparater och medier att fastställa avgiften till ett sådant belopp att avgiftsintäkterna gottgör den faktiska skada som innehavarna av upphovsrätt och närstående rättigheter åsamkats till följd av att dessa undantag äger tillämpning.(29)
42. Vi har således här inte att göra med ett utbyte av ömsesidiga prestationer mellan slutanvändarna och rättsinnehavarna. Istället är det fråga om en allmängiltig lagstiftning (erga omnes) som innebär att var och en som omfattas av de aktuella undantagen får vidta åtgärder som omfattas av de i artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29 föreskrivna undantagen. Rättsinnehavarna erhåller däremot i denna egenskap en schablonersättning för åsamkad skada; denna ersättning finansieras via de avgifter som bärs av var och en som köper apparater och medier som används för kopieringsändamål eller av dem som köper tjänster för mångfaldigande från de som har rätt att dra nytta av de aktuella undantagen. Att ta ut en sådan avgift och att betala rimlig kompensation till rättsinnehavarna kan således anses utgöra ett uppdrag i allmänhetens intresse.
43. Reprobel kan av denna anledning inte vinna framgång med argumentet att bolaget agerar i egenskap av organisation för kollektiv förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter. Detta bolag kan måhända även agera i egenskap av upphovsrättsorganisation. Detta ändrar emellertid inte det faktum att Reprobel – genom att ta ut den omtvistade avgiften och betala ut den rimliga kompensationen – utför ett uppdrag i allmänhetens intresse, och inte ägnar sig åt att förvalta ensamrätter. Innehavarna av upphovsrätt och närstående rättigheter har nämligen inte av egen fri vilja(30) anförtrott det förvaltningen av rätten till mångfaldigande, eftersom någon sådan rätt – inom ramen för de aktuella undantagen – helt enkelt inte finns. Användarna betalar däremot inte rättsinnehavarna någon ersättning för den faktiska användningen av skyddade verk eller andra alster, eftersom denna användning är kostnadsfri; istället finansierar de, i form av en indirekt avgift, en kompensation till rättsinnehavarna(31) för deras förlust av ensamrätter.
44. Av denna anledning kan den franska regeringen inte heller vinna framgång med argumentet att Reprobel inte utför något uppdrag i allmänhetens intresse, utan istället tillvaratar de privata intressen som tillkommer innehavare av upphovsrätt och närstående rättigheter. De undantag från rätten till mångfaldigande som föreskrivs i nämnda bestämmelser i direktiv 2001/29 genomförs i allmänhetens intresse; syftet med dessa undantag är nämligen att fastställa en allmän rätt för fysiska personer att kopiera skyddade verk och andra alster för eget bruk, utan krav på att inhämta rättsinnehavarnas samtycke därtill. Däremot får rättsinnehavarna en rimlig kompensation såsom ersättning för sina rättigheter, och syftet med denna kompensation är att göra en skälig avvägning mellan föreliggande intressen, vilket till största delen ligger i allmänhetens intresse.
Särskilda befogenheter
45. Vad beträffar de särskilda befogenheter som tillkommer en sådan organisation som Reprobel och som går utöver dem som följer av de rättsregler som gäller i förhållandet mellan enskilda, kan följande noteras. En sådan grundläggande befogenhet utgörs av Reprobels rätt att kräva att tillverkare och återförsäljare av apparater och medier som används för kopieringsändamål ska betala den omtvistade avgiften. I förhållanden mellan enskilda där parterna är likställda är ett betalningsanspråk alltid knutet till en viss rättslig omständighet. Det kan därvid vara fråga om ett avtal, en skadeståndsgrundande händelse eller annan omständighet som skapar ett rättsförhållande mellan två eller flera vid namn angivna personer. Den som har rätt att ta ut den omtvistade avgiften har däremot enligt lag en fordran gentemot var och en som teoretiskt sett ingår i en bestämd krets av avgiftsskyldiga personer. Det rör sig således om en befogenhet som staten har i sin egenskap av myndighetsutövare.
46. Det ska härvid göras en åtskillnad mellan situationen för ett sådant organ och situationen för tillverkare och återförsäljare, som inte har någon annan faktisk möjlighet än att genom avtal övervältra avgiften på sina kunder genom att inkludera den i priset på sålda apparater och medier. På liknande sätt har varje säljare av en vara, naturligtvis med förbehåll för rådande marknadsvillkor, möjlighet att genom varupriset ta ut en kompensation för tillverknings- och inköpskostnader samt för statliga pålagor, däribland indirekta skatter. Även om dessa tillverkare och återförsäljare i viss mån deltar i utförandet av det här aktuella uppdraget i allmänhetens intresse, så är deras roll från ett juridiskt perspektiv likväl begränsad till skyldigheten att utföra vissa tjänster, och de har inte någon särskild befogenhet som går utöver dem som följer av de rättsregler som gäller i förhållandet mellan enskilda.
47. Reprobel och den belgiska regeringen kan inte vinna framgång med argumentet att det inte är Reprobel utan myndigheterna som bestämmer storleken på den omtvistade avgiften. Att utföra uppdrag i allmänhetens intresse innebär inte att det utförande organet självt bestämmer alla aspekter av dessa uppdrag ”från A till Ö”, eller att organets särskilda befogenheter måste vara diskretionära. Tvärtom förutsätter utförandet av anförtrodda uppdrag per definition att den som anförtror uppdraget anger gränserna för utförarens åtgärder. Att handlingsfriheten för ett organ som utför ett uppdrag i allmänhetens intresse har begränsats av en myndighet, bekräftar tvärtom att detta organ agerar på statens vägnar och utgör en förlängning av staten, i den mening som avses i EU-domstolens praxis om unionsrättens direkta tillämpning.
48. Detta argument är för övrigt ett tveeggat sådant. Om det anses att Reprobel endast automatiskt agerar i enlighet med bestämmelser som antagits av belgiska staten och inte har några egna befogenheter i detta avseende, så torde nämligen det nationella målet i än högre grad handla om en vertikal tvist, det vill säga mellan Copaco och belgiska staten. Såsom med rätta gjorts gällande av Copaco skulle det nämligen vara fullständigt ologiskt om kungen (det vill säga belgiska staten) inte fick ta ut den omtvistade avgiften, men Reprobel, som utan egen vilja verkställer kungens befallning, fick göra det.
49. Befogenheten att lagligen framställa krav på betalning av den omtvistade avgiften utgör en särskild befogenhet för Reprobel som går utöver de befogenheter som följer av de rättsregler som gäller i förhållandet mellan enskilda. Denna befogenhet är enligt min mening i sig tillräcklig för att kvalificera Reprobel som en förlängning av belgiska staten. Det är i detta avseende avgörande att denna befogenhet följer direkt av lag, inte av bolagets individuella rättsförhållanden till de betalningsansvariga rättssubjekten.
50. För att utföra detta sitt uppdrag i allmänhetens intresse har Reprobel dessutom en rad särskilda informationsrelaterade befogenheter. För det första har Reprobel rätt att begära att såväl de som ska betala den omtvistade avgiften som andra aktörer med verksamhet på marknaden för kopieringsutrustning (såsom företag som utför underhåll av sådan utrustning) ska lämna de uppgifter som behövs för att fastställa vem som är avgiftsskyldig och hur mycket vederbörande ska betala. Dessa aktörer är skyldiga att lämna dessa uppgifter vid äventyr av straffrättslig påföljd.
51. Denna befogenhet går utöver dem som följer av de rättsregler som gäller i förhållandet mellan enskilda. Ingen är nämligen vid normala förhållanden skyldig att vid äventyr av straffrättslig påföljd lämna information till tredje man om sin egen eller, i ännu mindre grad, om annans ekonomiska verksamhet. Tvärtom skyddas sådana uppgifter ofta som affärshemligheter och editionsplikt föreligger endast i särskilda situationer och enligt särskilda bestämmelser, till exempel vid beskattning eller revision, eller inom ramen för ett rättsförhållande där en enskild knyts till en annan konkret preciserad aktör.
52. Jag anser därför att den belgiska regeringen inte kan vinna framgång med argumentet att situationen för Reprobel ska jämföras med situationen för en bank som även kan begära ingående information om sina kunders finansiella situation. Skillnaden består just i att en bank endast kan begära sådan information från sina kunder, som frivilligt ingått eller ämnar ingå avtal med banken; det enda som kan hända för det fall information inte lämnas är att avtal inte ingås eller sägs upp.(32) Ingen bank har dock befogenhet att begära någon som helst information från personer som banken inte har något rättsförhållande med. Tillverkare och återförsäljare av apparater och medier för kopieringsändamål är däremot enligt lag skyldiga att lämna information till Reprobel, utan att det därvid är nödvändigt att det finns ett rättsförhållande mellan dessa och Reprobel.
53. Vidare anser jag att Reprobel och den belgiska regeringen inte kan vinna framgång med argumentet att Reprobel inte har befogenhet att vidta sanktionsåtgärder gentemot aktörer som inte fullgör sin informationsplikt. Enligt Foster-kriterierna krävs det inte att ett organ som fullgör ett uppdrag i allmänhetens intresse har alla de befogenheter som vanligtvis tillkommer statliga myndigheter, inbegripet befogenheten att vidta sanktionsåtgärder. Underlåtenhet att fullgöra informationsplikten gentemot Reprobel kan, enligt vad som angetts i begäran om förhandsavgörande, leda till straffrättsliga påföljder som naturligtvis endast får vidtas av domstol. Redan den omständigheten att sådana påföljder kan vidtas ger dock vid handen att Reprobels ovannämnda befogenheter är att betrakta som särskilda.
54. För det andra har Reprobel befogenhet att begära att tull-, skatte- och socialförsäkringsmyndigheterna lämnar den information som behövs för att Reprobel ska kunna fullgöra sitt uppdrag. Även denna befogenhet går utöver dem som följer av de rättsregler som gäller i förhållandet mellan enskilda. Inte ens den mest långtgående öppenheten inom samhällslivet innebär nämligen att enskilda kan inhämta information från sådana myndigheter om andra aktörer, med undantag för i princip icke-konfidentiella uppgifter, såsom uppgifter om mervärdesskatteregistrering. Sådan information räcker emellertid inte för att Reprobel ska kunna fullgöra sitt uppdrag; det måste således vara fråga om mer ingående information, såsom information om importvolym för apparater eller medier för kopieringsändamål eller om vilken omsättning som redovisats av tillverkare eller återförsäljare av sådana apparater och medier. Myndigheter lämnar emellertid inte ut sådan information till organ som inte har särskilda befogenheter.
55. Den franska regeringen kan således inte vinna framgång med argumentet att Reprobels befogenhet att inhämta upplysningar från myndigheterna inte rör Reprobels förhållande till dem som är skyldiga att betala den omtvistade avgiften, vilket är något som enligt den franska regeringen erfordras enligt domen i målet Foster. Det ska nämligen för det första konstateras att EU-domstolen inte – vare sig i domen i målet Foster eller i senare rättspraxis – har uppställt några krav på att de särskilda befogenheter som tillkommer det organ som utför uppdrag i allmänhetens intresse strikt och uteslutande ska avse organets direkta förbindelser med den enskilde. Organet har tilldelats dessa befogenheter ”för att” fullgöra det uppdrag i allmänhetens intresse som organet har anförtrotts.(33) För det andra kan det inte med framgång göras gällande – såsom gjorts av den franska regeringen – att Reprobels rätt att inhämta upplysningar från tull- och skattemyndigheterna avser Reprobels förhållande till dessa myndigheter, och inte Reprobels förhållande till dem som är skyldiga att betala den omtvistade avgiften. Det som Reprobel har rätt att erhålla upplysningar om handlar inte om Reprobels ställning i skatte- eller tullmässigt avseende, utan om de avgiftsskyldigas verksamhet, detta för att det ska kunna fastställas hur stor avgift dessa har att erlägga. Det är således enligt mig uppenbart att det här är fråga om Reprobels förhållande till de avgiftsskyldiga.
Sammanfattning
56. Mot denna bakgrund finner jag att Reprobel uppfyller de så kallade Foster-kriterierna: Reprobel utför ett uppdrag i allmänhetens intresse och har i detta syfte särskilda befogenheter som går utöver dem som följer av de rättsregler som gäller i förhållandet mellan enskilda.
57. Denna slutsats kan anses äga allmän giltighet. Införande i nationell lagstiftning av de undantag från rätten till mångfaldigande som föreskrivs i artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29 utgör en statlig åtgärd som vidtas i allmänhetens intresse, och närmare bestämt en åtgärd som vidtas till förmån för alla de fysiska personer som använder rättsligt skyddade verk och alster. Likaså utgör det en åtgärd i allmänhets intresse att rimlig kompensation enligt dessa bestämmelser erläggs till rättsinnehavarna, samt att man inrättar ett system för kompensationsfinansiering, bland annat genom att man tar ut en avgift eller annan pålaga från dem som tillverkar eller återförsäljer apparater och medier som gör det möjligt att utnyttja nämnda undantag från rätten till mångfaldigande. Det organ som har till uppgift att ta ut en sådan avgift och betala ut rimlig kompensation till rättsinnehavarna utför således ett uppdrag i allmänhetens intresse. Det ligger i sakens natur att detta organ för detta ändamål har särskilda befogenheter utöver dem som följer av de rättsregler som gäller i förhållandet mellan enskilda, däribland rätten att framställa betalningsanspråk gällande denna avgift.(34) Enskilda kan således åberopa unionsrätten direkt i en tvist med ett sådant organ och därvid yrka att unionsrättsvidriga nationella bestämmelser inte ska tillämpas.
58. Mot denna bakgrund föreslår jag att den första, den andra och den tredje tolkningsfrågan ska besvaras på följande sätt. Enskilda rättssubjekt kan direkt åberopa unionsbestämmelser i syfte att den hänskjutande domstolen ska avstå från att gentemot dessa rättssubjekt tillämpa nationella bestämmelser som strider mot unionsrätten, i en tvist mot ett sådant organ som av en medlemsstat fått i uppdrag att ta ut avgifter för finansiering av den rimliga kompensation som avses i artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29 och att betala ut denna kompensation till rättsinnehavarna och som har särskilda befogenheter för att fullgöra sitt uppdrag.
Förslag till avgörande
59. Mot denna bakgrund föreslår jag att EU-domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av Ondernemingsrechtbank Gent Afdeling Gent (Handelsdomstolen i Gent, avdelningen i Gent, Belgien) på följande sätt:
1) Artikel 5.2 a och b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället har direkt effekt. Detta innebär att en enskild kan åberopa denna bestämmelse vid nationell domstol för att bestrida betalningsansvar för en avgift för finansiering av en rimlig kompensation när denna avgift tagits ut med stöd av nationella bestämmelser som strider mot nämnda bestämmelser i direktiv 2001/29, inbegripet mot EU-domstolens tolkning av dessa bestämmelser.
2) Enskilda rättssubjekt kan direkt åberopa unionsbestämmelser i syfte att den hänskjutande domstolen ska avstå från att gentemot dessa rättssubjekt tillämpa nationella bestämmelser som strider mot unionsrätten, i en tvist mot ett sådant organ som av en medlemsstat fått i uppdrag att ta ut avgifter för finansiering av den rimliga kompensation som avses i artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29 och att betala ut denna kompensation till rättsinnehavarna och som har särskilda befogenheter för att fullgöra sitt uppdrag.