Language of document : ECLI:EU:T:2009:140

Mål T‑116/04

Wieland-Werke AG

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Marknaden för kopparrör för industriellt bruk – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Fastställande av priser och uppdelning av marknader – Böter – Legalitetsprincipen (inget straff utan lag) – Den aktuella marknadens storlek – Avskräckande verkan – Överträdelsens varaktighet – Samarbete”

Sammanfattning av domen

1.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Tillämpliga bestämmelser – Riktlinjer som beslutats av kommissionen

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

2.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Den relevanta produktmarknadens storlek

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

3.      Konkurrens – Böter – Beslut att ålägga böter – Motiveringsskyldighet – Räckvidd

(Artikel 253 EG; rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

4.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Nödvändighet att beakta de berörda företagens omsättning och att säkerställa att böterna är proportionella mot dessa belopp – Föreligger inte

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

5.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Avskräckande art – Beaktande av det berörda företagets storlek och totala resurser

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

6.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens varaktighet – Långvariga överträdelser – Höjning av utgångsbeloppet med 10 procent per år 

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 B)

7.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Bedömning beträffande vart och ett av företagen avseende samarbetsgraden under det administrativa förfarandet

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 96/C 207/04 avdelning D)

8.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Befrielse från eller nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelanden 96/C 207/04 och 2002/C 45/03)

1.      Det ankommer på förstainstansrätten att, vid kontrollen av att de böter som den berörde har ålagts för överträdelse av gemenskapens konkurrensregler är rättsenliga, pröva huruvida kommissionen har använt sitt utrymme för skönsmässig bedömning i enlighet med den metod som har angetts i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget och, om rätten skulle konstatera att kommissionen har avvikit från denna metod, att pröva huruvida avvikelsen är befogad och tillräckligt motiverad.

Den begränsning av kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen själv har infört, genom att anta riktlinjerna, är nämligen inte oförenlig med det förhållandet att institutionen alltjämt har ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning. Riktlinjerna präglas i flera avseenden av flexibilitet, som gör det möjligt för kommissionen att utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning i enlighet med bestämmelserna i förordning nr 17, såsom de har tolkats av domstolen.

Inom sådana områden som fastställande av bötesbeloppet, där kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning, exempelvis i fråga om i vilken mån beloppet ska höjas för upprepade överträdelser, är prövningen av bedömningarnas rättsenlighet dessutom begränsad till en prövning av att det inte har förekommit någon uppenbart oriktig bedömning.

Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning och dess egen begränsning av detta utgör i princip inte heller något hinder för att gemenskapsdomstolen utövar sin obegränsade behörighet. Gemenskapsdomstolen får således upphäva, sätta ned eller höja det bötesbelopp som företagen har ålagts av kommissionen.

(se punkterna 29–33)

2.      Vid bedömningen av hur allvarlig en överträdelse av gemenskapens konkurrensregler är i syfte att fastställa utgångsbeloppet för de böter som ett företag ska åläggas, får kommissionen ta hänsyn till storleken på den berörda marknaden, dock utan att vara skyldig att göra det. Kommissionen kan för detta ändamål beakta omsättningen på den relevanta marknaden. Det finns inget giltigt skäl till att denna omsättning ska beräknas med uteslutande av vissa produktionskostnader. Det finns nämligen inom alla industrisektorer kostnader som utgör en naturlig del i framställningen av slutprodukten och vilka producenten inte kan kontrollera, men som inte desto mindre utgör en väsentlig del av producentens samtliga verksamheter och som följaktligen inte kan uteslutas från dennes omsättning vid fastställandet av böternas utgångsbelopp. Den omständigheten att priset på en råvara utgör en stor del av slutpriset för den färdiga produkten eller att risken för variationer i priserna på en råvara är högre än för andra råvaror påverkar inte denna slutsats.

(se punkterna 63, 66 och 69)

3.      Vad gäller ett kommissionsbeslut genom vilket ett företag åläggs böter för överträdelse av konkurrensreglerna, har kommissionen uppfyllt sin motiveringsskyldighet, om den i sitt beslut har redovisat de uppgifter som legat till grund för dess bedömning av hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. Artikel 253 EG kan inte tolkas så att det krävs av kommissionen att den i sina beslut förklarar skälen till varför den i samband med beräkningen av bötesbeloppet inte har valt vissa hypotetiska tillvägagångssätt i stället för det som faktiskt har använts i det slutliga beslutet

(se punkterna 78 och 82)

4.      Det faktum att den beräkningsmetod som redovisas i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget inte utgår från de berörda företagens totala omsättning, och därmed tillåter att det mellan företagen uppstår skillnader i förhållandet mellan företagens omsättning och de böter som de ålagts, saknar relevans för bedömningen av huruvida kommissionen åsidosatt principerna om proportionalitet och likabehandling, liksom principen att påföljder ska vara individuella. När kommissionen fastställer bötesbelopp på grundval av överträdelsens allvar och hur länge överträdelsen har pågått är den nämligen inte skyldig att, för det fall kommissionen ålägger flera företag som är inblandade i samma överträdelse böter, säkerställa att de slutliga bötesbeloppen för de berörda företagen återspeglar de skillnader som finns beträffande företagens totala omsättning eller deras relevanta omsättning. Av detta följer att kommissionen inte under någon fas av tillämpningen av riktlinjerna är skyldig att säkerställa att de fastställda mellanbeloppen för böterna återspeglar alla skillnader som finns beträffande de berörda företagens totala omsättning.

(se punkterna 86 och 87)

5.      Höjningen av utgångsbeloppet för de böter som åläggs ett företag som deltagit i en överträdelse av gemenskapens konkurrensregler för att i avskräckande syfte beakta dess storlek och dess sammanlagda resurser medför nämligen inte att kommissionen bör sätta ned utgångsbeloppet för de böter som åläggs ett mindre företag med små resurser som deltagit i samma överträdelse. Kommissionen får inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning anpassa böternas belopp enligt en schablonmetod, i den mån böterna inte framstår som orimliga med tanke på förhållandena i det förevarande fallet.

Kommissionen är dessutom, när den väljer hur mycket böterna ska höjas för större företag, begränsad av det faktum att utgångsbeloppet i vart fall inte får överstiga ett belopp som står i proportion till överträdelsens allvar. Följaktligen kan det, även i fall när det största företagets omsättning är betydligt större än omsättningen hos övriga berörda företag, hända att kommissionen, på grund av hur allvarlig överträdelsen i fråga är, endast marginellt kan höja utgångsbeloppet för de böter som åläggs det största företaget.

(se punkterna 92, 93 och 95)

6.      Det framgår av riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget att kommissionen inte har avsett att det ska föreligga någon överlappning eller något inbördes beroende mellan bedömningen av hur allvarlig överträdelsen är och bedömningen av hur länge överträdelsen har pågått. Således är kommissionen inte skyldig att beakta överträdelsens allvar när den väljer nivån på en höjning som görs med hänvisning till hur länge en överträdelse har pågått. Det faktum att kommissionen har förbehållit sig en möjlighet att höja böterna för varje år som överträdelsen pågått med, när det gäller överträdelser som pågått länge, upp till 10 procent av det belopp som fastställts utifrån hur allvarlig överträdelsen är, förpliktar på intet sätt kommissionen att fastställa detta belopp utifrån intensiteten i aktiviteten i den konkurrensbegränsande samverkan eller utifrån verkan av denna samverkan eller ens utifrån hur allvarlig överträdelsen har varit. Det ankommer nämligen på kommissionen att, inom ramen för dess utrymme för skönsmässig bedömning välja den nivå på höjningar som den avser att tillämpa utifrån hur länge överträdelsen har pågått.

Vidare kan kommissionen åberopa samma omständighet (nämligen att överträdelsen i fråga har pågått i mer än fem år) både för att motivera en höjning och för att fastställa den maximala nivån för denna höjning till 10 procent. Det är inte rättsstridigt att en överträdelses varaktighet inte bara medför en höjning av basbeloppet i sig, utan också, i förekommande fall, den slutliga nivån på höjningen.

(se punkterna 107, 109 och 110)

7.      Vad gäller bedömningen av i vilken mån företag har samarbetat under ett administrativt förfarande angående en förbjuden kartell, kan tidsaspekten inte beaktas i sådana fall där de berörda parterna har överlämnat information inom ett ganska kort tidsintervall under samma fas av det administrativa förfarandet. Det faktum att ett av företagen samarbetar med kommissionen tidigare än ett annat, innebär således inte i sig att kommissionen är skyldig enligt principen om likabehandling att bevilja detta en nedsättning av de ålagda böterna som är större än, eller åtminstone lika stor som, den som det andra företaget har beviljats.

(se punkterna 124, 127 och 128)

8.      En analog tillämpning av 2002 års meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden är bara möjlig för att fylla luckor i lagstiftningen, inte när samarbetet regleras av 1996 års meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden.

Det är vidare bara i avsaknad av övergångsregler som en ny regel är omedelbart tillämplig på de framtida verkningarna av en situation som har uppkommit under den gamla regelns giltighetstid. Av punkt 28 i 2002 års meddelande om samarbete framgår tydligt att meddelandet är tillämpligt från den 14 februari 2002, i alla de fall där inte något företag har dragit nytta av 1996 års meddelande om samarbete.

(se punkterna 129 och 130)