DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 6 oktober 2021 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Rambeslut 2005/214/RIF – Verkställighet av bötesstraff – Principen om ömsesidigt erkännande – Artikel 5.1 – Överträdelser som medför erkännande och verkställighet av påföljdsbeslut utan kontroll av dubbel straffbarhet – Artikel 5.3 – Överträdelser för vilka medlemsstaten har möjlighet att villkora erkännande och verkställighet av påföljdsbesluten av att det föreligger dubbel straffbarhet – Kontroll utförd av den verkställande medlemsstaten av den rättsliga kvalificering av överträdelsen som den utfärdande medlemsstaten gjort i det intyg som bifogats påföljdsbeslutet”
I mål C‑136/20,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Zalaegerszegi Járásbíróság (Distriktsdomstolen i Zalaegerszeg, Ungern) genom beslut av den 12 mars 2020, som inkom till domstolen samma dag, i målet om erkännande och verkställighet av böter som ålagts
LU,
meddelar
DOMSTOLEN (första avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden J.-C. Bonichot, domstolens vice ordförande R. Silva de Lapuerta (referent) samt domarna L. Bay Larsen, C. Toader och N. Jääskinen,
generaladvokat: J. Richard de la Tour,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Ungerns regering, genom M.Z. Fehér och R. Kissné Berta, båda i egenskap av ombud,
– Tjeckiens regering, genom M. Smolek, J. Vláčil och T. Machovičová, samtliga i egenskap av ombud,
– Spaniens regering, genom S. Jiménez García, i egenskap av ombud,
– Österrikes regering, genom A. Posch, J. Schmoll och C. Leeb, samtliga i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom M. Wasmeier och L. Havas, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 20 maj 2021 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5.1 i rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff (EUT L 76, 2005, s. 16), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2005/214).
2 Begäran har framställts i ett förfarande som anhängiggjorts av Bezirkshauptmannschaft Weiz (förvaltningsmyndighet i distriktet Weiz, Österrike) angående erkännande och verkställighet i Ungern av ett beslut om bötesstraff som LU, ungersk medborgare, ålagts för en överträdelse som hon begått i Österrike.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 Skälen 1, 2 och 4 i rambeslut 2005/214 har följande lydelse:
”(1) Europeiska rådet i Tammerfors den 15–16 oktober 1999 stödde principen om ömsesidigt erkännande, som bör bli en hörnsten i det rättsliga samarbetet på både det civilrättsliga och det straffrättsliga området inom unionen.
(2) Principen om ömsesidigt erkännande bör vara tillämplig på bötesstraff som utdöms av rättsliga eller administrativa myndigheter för att underlätta verkställigheten av sådana straff i andra medlemsstater än den stat i vilken straffet utdömdes.
…
(4) Detta rambeslut bör även omfatta bötesstraff som ådömts för vägtrafikbrott.”
4 I artikel 1 i rambeslutet, som har rubriken ”Definitioner”, anges följande:
”I detta rambeslut används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
a) beslut: ett slutgiltigt beslut om bötesstraff för en fysisk eller juridisk person, om beslutet fattas
…
ii) av en annan myndighet i den utfärdande staten än en domstol med avseende på en brottslig gärning enligt lagen i den utfärdande staten, förutsatt att personen i fråga har haft möjlighet att få fallet prövat inför en domstol med särskild behörighet i brottmål,
iii) av en annan myndighet än domstol i den utfärdande staten med avseende på gärningar som är straffbara enligt den utfärdande statens nationella lag eftersom de utgör överträdelser mot lagbestämmelser, förutsatt att vederbörande har haft möjlighet att få fallet prövat inför en domstol med särskild behörighet i brottmål,
…”
5 Artikel 4.1 i nämnda rambeslut har följande lydelse:
”Ett beslut tillsammans med ett intyg enligt denna artikel, får översändas till de behöriga myndigheterna i en medlemsstat där den fysiska eller juridiska person mot vilken beslutet har meddelats har egendom eller inkomst, normalt är bosatt eller, när det gäller en juridisk person, har sitt säte.”
6 Artikel 5 i rambeslutet, med rubriken ”Räckvidd”, föreskriver följande i punkt 1 trettiotredje strecksatsen och i punkt 3:
”1. Följande brott skall enligt detta rambeslut medföra erkännande och verkställighet av beslut utan kontroll av dubbel straffbarhet, om de är straffbara i den utfärdande staten enligt den utfärdande statens lagstiftning:
…
– Beteende som står i strid med vägtrafikbestämmelser, inbegripet överträdelser av bestämmelser om körtid och viloperioder och av bestämmelser om farligt gods.
…
3. I andra fall än de som anges i punkt 1 får den verkställande staten som villkor för att erkänna och verkställa ett beslut begära att beslutet avser ett beteende som skulle utgöra ett brott enligt den verkställande statens lagstiftning, oavsett brottsrekvisit eller brottets rättsliga rubricering.”
7 I artikel 6 i rambeslutet föreskrivs följande:
”De behöriga myndigheterna i den verkställande staten skall erkänna ett beslut som har översänts i enlighet med artikel 4 utan krav på ytterligare formaliteter och skyndsamt vidta alla de åtgärder som krävs för att verkställa det, såvida inte den behöriga myndigheten beslutar att åberopa något av de skäl för att vägra erkännande eller verkställighet som anges i artikel 7.”
8 Artikel 7 i rambeslutet, med rubriken ”Skäl för att inte erkänna och verkställa ett beslut”, har följande lydelse:
”1. De behöriga myndigheterna i den verkställande staten får vägra erkänna och verkställa beslutet, om det intyg som avses i artikel 4 saknas, är ofullständigt eller uppenbarligen inte motsvarar beslutet.
2. Den behöriga myndigheten i den verkställande staten får också vägra erkänna och verkställa beslutet, om det konstateras att
…
b) beslutet i ett av fallen enligt artikel 5.3 avser gärningar som inte skulle utgöra ett brott enligt den verkställande statens lagstiftning,
…
3. I de fall som avses i punkt 1 och i punkt 2 c, 2 g, 2 i och 2 j ska den behöriga myndigheten i den verkställande staten, innan den fattar ett beslut om att helt eller delvis inte erkänna och verkställa ett beslut, på lämpligt sätt samråda med den behöriga myndigheten i den utfärdande staten och i tillämpliga fall anmoda denna att utan dröjsmål tillhandahålla alla nödvändiga upplysningar.”
9 Artikel 20 i rambeslut 2005/214 har rubriken ”Genomförande”. I artikel 20.3 föreskrivs följande:
”Varje medlemsstat får motsätta sig erkännande och verkställighet av beslut, om intyget enligt artikel 4 ger anledning att förmoda att de grundläggande rättigheterna eller de grundläggande rättsliga principerna enligt artikel 6 i fördraget kan ha kränkts. Det förfarande som anges i artikel 7.3 skall därvid tillämpas.”
10 Det intyg som avses i artikel 4 i rambeslut 2005/214 och som återfinns i bilagan till rambeslutet innehåller bland annat en rubrik g, i vilken den utfärdande myndigheten ska ange arten av beslutet om bötesstraff (punkt 1), lämna en sammanfattning av fakta och en beskrivning av omständigheterna när brottet begicks (punkt 2) och, om brottet utgör ett av de brott som anges i artikel 5.1 i rambeslutet, sätta kryss i tillämplig ruta.
Ungersk rätt
11 112 § az Európai Unió tagállamaival folytatott bűnügyi együttműködésről szóló 2012. évi CLXXX. törvény (2012 års lag nr CLXXX om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionens medlemsstater), i den lydelse som var tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, föreskriver följande:
”Rättslig hjälp i fråga om verkställighet [inbegriper]
…
c) rättslig hjälp för verkställighet av bötesstraff och andra ekonomiska förpliktelser
…”
12 Enligt 113 § i den lagen kan straffet eller åtgärden i fråga verkställas under förutsättning att den dom som meddelats i en annan medlemsstat kan beaktas.
13 I 140/A § punkterna 3 och 4 i denna lag föreskrivs följande:
”3. Beträffande de brottstyper som nämns i bilaga 12, får domstolen inte vägra att verkställa det bötesstraff som utdömts i en annan medlemsstat av det skälet att beslutet om bötesstraffet som meddelats i den medlemsstaten inte kan beaktas på grund av att kravet på dubbel straffbarhet inte är uppfyllt.
4. Bestämmelserna i punkt 3 ska i tillämpliga delar även tillämpas om myndigheten i den andra medlemsstaten ansöker om verkställighet av ett bötesstraff som utdömts i den staten på grund av en handling som utgör en administrativ överträdelse i den staten. …”
Österrikisk rätt
14 I 103 § punkt 2 i Bundesgesetz vom 23. Juni 1967 über das Kraftfahrwesen (Kraftfahrgesetz 1967 – KFG. 1967) (federal lag av den 23 juni 1967 om motorfordon (1967 års lag om motorfordon)) av den 23 juni 1967 (BGBl. 267/1967), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad KFG 1967), föreskrivs följande:
”Myndigheten kan begära upplysningar om identiteten på den person som vid en bestämd tidpunkt har framfört ett fordon som har identifierats via sitt registreringsnummer eller en släpvagn som har identifierats via sitt registreringsnummer eller som senast har parkerat detta fordon eller denna släpvagn på en viss plats före en bestämd tidpunkt. Dessa upplysningar, som ska innehålla den berörda personens namn och adress, ska lämnas av innehavaren av registreringsbeviset – vid provkörning eller körning i samband med överlåtelse av ett fordon av tillståndsinnehavaren. Om denne inte kan lämna dessa upplysningar är han eller hon skyldig att peka ut den person som kan göra detta och som då åläggs upplysningsplikten. De uppgifter som tillhandahålls av den person som har ålagts upplysningsplikten fråntar inte myndigheten skyldigheten att kontrollera uppgifterna, när detta är nödvändigt med hänsyn till omständigheterna i fallet. Uppgifterna ska överlämnas omedelbart och, i fall av en skriftlig begäran, inom två veckor från delgivningen. Om dessa upplysningar inte kan lämnas utan motsvarande registreringar, ska dessa utföras. Myndighetens befogenhet att begära sådana upplysningar har företräde framför rätten att tiga.”
15 I 134 § punkt 1 KFG 1967 anges följande:
”Den som bryter mot denna federala lag … gör sig skyldig till en administrativ överträdelse och bestraffas med böter om högst 5 000 euro eller, om det är omöjligt att driva in böterna, frihetsstraff i högst sex veckor.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
16 Genom ett meddelande om överträdelse av den 6 juni 2018, som vann laga kraft den 1 januari 2019, påförde förvaltningsmyndigheten i distriktet Weiz, med tillämpning av 103 § punkt 2 jämförd med 134 § punkt 1 KFG 1967, LU böter om 80 euro, med motiveringen att LU, som var innehavare av registreringsbeviset till ett fordon som var inblandat i ett trafikbrott som begicks den 28 december 2017 i Gleisdorfs kommun (Österrike), hade begått en administrativ överträdelse genom att inte inom den i österrikisk rätt föreskrivna fristen ha svarat på myndighetens begäran om upplysningar om vem som kört eller parkerat fordonet.
17 Förvaltningsmyndigheten i distriktet Weiz överlämnade, i egenskap av behörig myndighet i den utfärdande staten, påföljdsbeslutet till Zalaegerszegi Járásbíróság (Distriktsdomstolen i Zalaegerszeg, Ungern), som är behörig myndighet i den verkställande staten, för verkställighet av beslutet. I det intyg som avses i artikel 4 i rambeslut 2005/214, som åtföljde nämnda beslut, hade förvaltningsmyndigheten i den utfärdande staten angett att den administrativa överträdelse som lett till meddelandet om överträdelse av den 6 juni 2018 ingick i kategorin brott ”som står i strid med vägtrafikbestämmelser” enligt artikel 5.1 trettiotredje strecksatsen i rambeslut 2005/214.
18 Zalaegerszegi Járásbíróság (Distriktsdomstolen i Zalaegerszeg) hyser tvivel om möjligheten att bifalla den utfärdande myndighetens begäran om verkställighet av påföljdsbeslutet i Ungern, med hänsyn till den myndighetens rättsliga kvalificering av det brott som gav upphov till meddelandet om överträdelse av den 6 juni 2018 som ”i strid med vägtrafikbestämmelser”. Den hänskjutande domstolen frågar sig om detta brott verkligen omfattas av den kategori av brott som avses i artikel 5.1 trettiotredje strecksatsen i rambeslut 2005/214.
19 Den hänskjutande domstolen har medgett att EU-domstolen, i sin dom av den 5 december 2019, Centraal Justitieel Incassobureau (Erkännande och verkställande av bötesstraff) (C‑671/18, EU:C:2019:1054), slog fast att den behöriga myndigheten i den verkställande staten inte får vägra att erkänna och verkställa ett beslut om bötesstraff för ett trafikbrott, i den mening som avses i nämnda bestämmelse i rambeslutet, när påföljden ålagts den person i vars namn fordonet är registrerat på grundval av en ansvarspresumtion i den utfärdande statens lagstiftning, förutsatt att den presumtionen kan motbevisas.
20 Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att påföljden, i det målet, hade ålagts för en överträdelse av vägtrafikbestämmelser.
21 Det förhåller sig emellertid annorlunda i det aktuella målet. Den gärning som LU hålls ansvarig för är snarare en vägran att följa en order från de behöriga österrikiska myndigheterna att ange identiteten på den person som framförde fordonet vid den tidpunkt då brottet begicks än ett ”[b]eteende som står i strid med vägtrafikbestämmelser” i den mening som avses i artikel 5.1 trettiotredje strecksatsen i rambeslut 2005/214.
22 Det kan därför tänkas att överträdelsen i förevarande fall inte ingår bland de brott som ska medföra erkännande och verkställighet av påföljdsbeslut utan kontroll av dubbel straffbarhet.
23 Att kvalificera detta brott som ett ”beteende som står i strid med vägtrafikbestämmelser” skulle för övrigt utgöra en alltför extensiv tolkning av artikel 5.1 i rambeslut 2005/214 och strida mot syftet med rambeslutet.
24 Mot denna bakgrund beslutade Zalaegerszegi Járásbíróság (Distriktsdomstolen i Zalaegerszeg) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU‑domstolen:
”1) Ska bestämmelsen i artikel 5.1 i [rambeslut 2005/214] tolkas så, att den verkställande medlemsstaten, för det fall den utfärdande medlemsstaten har kvalificerat gärningen som en av de beteendetyper som räknas upp i den bestämmelsen, inte har något ytterligare utrymme för skönsmässig bedömning som gör det möjligt att vägra verkställighet, utan ska verkställa [beslutet]?
2) Om föregående fråga ska besvaras nekande, får då myndigheten i den verkställande medlemsstaten anse att det beteende som nämns i den utfärdande medlemsstatens beslut inte motsvarar det beteende som beskrivs i uppräkningen?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning
25 Den österrikiska regeringen har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning, eftersom den inte ger domstolen underlag att avgöra om svaret på tolkningsfrågorna är nödvändigt för att avgöra det nationella målet.
26 Enligt den österrikiska regeringen syftar dessa frågor till att få klarlagt om den hänskjutande domstolen kan vägra att verkställa det aktuella påföljdsbeslutet med tillämpning av artiklarna 5.3 och 7.2 b i rambeslut 2005/214, vilket innebär att det först ska prövas om det brott som LU anklagas för ingår bland de brott som anges i förteckningen i artikel 5.1 i rambeslutet och, om så inte är fallet, om det utgör ett brott enligt den verkställande statens lagstiftning, i den mening som avses i artikel 5.3 i rambeslutet.
27 Begäran om förhandsavgörande ger emellertid inte underlag för att kontrollera om det sistnämnda villkoret är uppfyllt, eftersom den hänskjutande domstolen inte preciserat om det brott som LU begått utgör ett brott enligt ungersk rätt.
28 Det är riktigt att det begärda förhandsavgörandet, såsom framgår av själva ordalydelsen i artikel 267 FEUF, ska vara ”nödvändigt” för att den hänskjutande domstolen ska kunna ”döma i saken” i det mål som är anhängigt vid den (dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny, C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 45).
29 Inom ramen för det samarbetet mellan domstolen och de nationella domstolarna enligt artikel 267 FEUF ankommer det uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 12 maj 2021, Altenrhein Luftfahrt, C‑70/20, EU:C:2021:379, punkt 25).
30 Härav följer att nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten, som ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva, presumeras vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 12 maj 2021, Altenrhein Luftfahrt, C‑70/20, EU:C:2021:379, punkt 26).
31 I förevarande fall ska det för det första påpekas att tolkningsfrågorna avser tolkningen av en unionsbestämmelse.
32 För det andra ska det erinras om att eftersom begäran om förhandsavgörande inte avser tolkningen av nationella lagar eller andra författningar, kan den omständigheten att beslutet om hänskjutande inte är fullständigt precist i sin beskrivning av den nationella rätten inte leda till att EU-domstolen fråntas sin behörighet att besvara den hänskjutande domstolens tolkningsfråga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 december 2005, Burtscher, C‑213/04, EU:C:2005:731, punkt 33).
33 För det tredje konstaterar domstolen, oberoende av frågan om villkoren för tillämpning av artikel 5.3 i rambeslut 2005/214, att domstolens svar gör det möjligt att klargöra huruvida myndigheten i den verkställande staten har ett utrymme för skönsmässig bedömning för att ifrågasätta den utfärdande myndighetens rättsliga kvalificering av ett brott, när den sistnämnda anser att nämnda brott omfattas av förteckningen i artikel 5.1 i rambeslutet.
34 Under dessa omständigheter, och med beaktande av den rättspraxis som det erinras om i punkterna 28–30 ovan, kan begäran om förhandsavgörande tas upp till sakprövning.
Prövning i sak
35 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 5.1 i rambeslut 2005/214 ska tolkas så, att den behöriga myndigheten i den verkställande staten får vägra att erkänna och verkställa ett slutgiltigt beslut om bötesstraff när den anser att det aktuella brottet, såsom det har kvalificerats och beskrivits av myndigheten i den utfärdande medlemsstaten i det intyg som avses i artikel 4 i rambeslutet, inte omfattas av någon av de kategorier för vilka nämnda artikel 5.1 inte föreskriver någon kontroll av dubbel straffbarhet.
36 Domstolen erinrar inledningsvis om att rambeslut 2005/214, såsom särskilt framgår av artiklarna 1 och 6 och skälen 1 och 2 i rambeslutet, har till syfte att inrätta ett effektivt system för gränsöverskridande erkännande och verkställighet av lagakraftvunna beslut om bötestraff för fysiska eller juridiska personer som har gjort sig skyldiga till något av de brott som räknas upp i artikel 5 i rambeslutet (dom av den 5 december 2019, Centraal Justitieel Incassobureau (Erkännande och verkställande av bötesstraff), C‑671/18, EU:C:2019:1054, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
37 Rambeslutet syftar således, utan någon harmonisering av medlemsstaternas strafflagstiftning, till att säkerställa verkställigheten av bötesstraff i dessa stater tack vare principen om ömsesidigt erkännande (dom av den 4 mars 2020, Bank BGŻ BNP Paribas, C‑183/18, EU:C:2020:153, punkt 49).
38 Det är således principen om ömsesidigt erkännande som ligger till grund för systematiken i rambeslut 2005/214. Den principen innebär enligt artikel 6 i rambeslutet att medlemsstaterna i princip är skyldiga att erkänna ett beslut om bötesstraff som har översänts i enlighet med artikel 4 i rambeslutet, utan krav på ytterligare formaliteter, och att skyndsamt vidta alla de åtgärder som krävs för att verkställa det. Skälen för att vägra erkännande eller verkställighet av ett sådant beslut ska således tolkas restriktivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2019, Centraal Justitieel Incassobureau (Erkännande och verkställande av bötesstraff), C‑671/18, EU:C:2019:1054, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
39 Det ska dessutom påpekas att såväl principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna som principen om ömsesidigt erkännande, som i sig grundar sig på det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna, har en grundläggande betydelse inom unionsrätten, eftersom det tack vare dessa principer är möjligt att skapa och upprätthålla ett område utan inre gränser (dom av den 10 januari 2019, ET, C‑97/18, EU:C:2019:7, punkt 17 och där angiven rättspraxis).
40 Den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten är i detta sammanhang i princip skyldig att erkänna och verkställa det översända beslutet och får, med undantag från den allmänna regeln, endast vägra erkännande eller verkställighet om något av de skäl för att inte erkänna och verkställa ett beslut som uttryckligen föreskrivs i rambeslut 2005/214 är för handen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2019, Centraal Justitieel Incassobureau (Erkännande och verkställande av bötesstraff), C‑671/18, EU:C:2019:1054, punkt 33).
41 När det gäller kvalificeringen av det brott som ledde till det aktuella påföljdsbeslutet, ska det påpekas att beslut, enligt ordalydelsen i artikel 5.1 i rambeslut 2005/214, ska erkännas och verkställas, utan någon kontroll av om dubbel straffbarhet föreligger, om beslutet avser något av de brott som anges i den förteckning som föreskrivs i denna bestämmelse, om de är straffbara i den utfärdande staten ”enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning”.
42 Myndigheten i den verkställande staten är följaktligen i princip bunden av den bedömning som myndigheten i den utfärdande staten gjort vad gäller kvalificeringen av brottet, bland annat vad gäller frågan huruvida brottet omfattas av någon av de kategorier som anges i förteckningen i artikel 5.1 i rambeslut 2005/214.
43 När myndigheten i den utfärdande staten kvalificerar ett brott som tillhörigt en av kategorierna i förteckningen i artikel 5.1 i rambeslut 2005/214 och överlämnar beslutet om påföljd för brottet i enlighet med artikel 4 i rambeslutet, är myndigheten i den verkställande staten således i princip skyldig att erkänna och verkställa detta beslut.
44 Den slutsatsen stöds också av bedömningen av det sammanhang som artikel 5.1 i rambeslutet ingår i. Det framgår nämligen av ordalydelsen i artikel 7.1 i rambeslutet att skälen för att inte erkänna och verkställa ett beslut uttryckligen anges i rambeslutet. Dessutom ska, enligt artikel 7.3 i rambeslutet, i de fall som avses i artikel 7.1, den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten, innan den beslutar att inte erkänna och verkställa beslutet, på lämpligt sätt samråda med den behöriga myndigheten i den utfärdande staten och i tillämpliga fall anmoda denna att utan dröjsmål tillhandahålla alla nödvändiga upplysningar.
45 Vidare skulle en tolkning av artikel 5.1 i rambeslut 2005/214 som gjorde det möjligt för myndigheten i den verkställande staten att själv kvalificera det aktuella brottet enligt sin nationella rätt strida mot den princip om ömsesidigt förtroende som ligger till grund för rambeslutet och som är av grundläggande betydelse i unionsrätten, samt mot de krav som måste vara uppfyllda för att det system för ömsesidigt bistånd som inrättats genom rambeslutet ska vara välfungerande och effektivt.
46 I detta fall frågar sig den hänskjutande domstolen om det brott som LU begått verkligen omfattas av den kategori av brott som avses i artikel 5.1 trettiotredje strecksatsen i rambeslut 2005/214. Den hänskjutande domstolen anser i synnerhet att myndigheten i den utfärdande medlemsstaten har gjort en alltför vid tolkning av denna kategori, vilken enligt den domstolen inte kan omfatta brott som endast har ett indirekt samband med vägtrafiksäkerheten och som, som i det aktuella fallet, snarare utgör en vägran att följa en myndighets order än ett ”beteende som står i strid med vägtrafikbestämmelser”.
47 Det framgår emellertid, för det första, av de uppgifter som domstolen förfogar över att myndigheten i den utfärdande medlemsstaten med stöd av 103 § punkt 2 KFG 1967 har kvalificerat brottet i fråga som ett beteende som står i strid med vägtrafikbestämmelser, i den mening som avses i artikel 5.1 trettiotredje strecksatsen i rambeslut 2005/214.
48 För det andra innehåller begäran om förhandsavgörande inga uppgifter som ger underlag för att anse att det intyg som avses i artikel 4 i rambeslut 2005/214 uppenbart inte motsvarar beslutet om påföljd för det brott som begåtts den 28 december 2017. I begäran om förhandsavgörande anges bara att den utfärdande myndigheten gjort en alltför vid tolkning av den kategori brott som anges i artikel 5.1 trettiotredje strecksatsen i detta rambeslut. Förevarande fall tycks således inte omfattas av något av de fall som anges i artikel 7.1 i rambeslutet i vilka myndigheterna i den verkställande staten får vägra att erkänna och verkställa påföljdsbeslutet.
49 Under dessa omständigheter kan myndigheten i den verkställande medlemsstaten inte vägra att erkänna och verkställa det påföljdsbeslut som överlämnats till den.
50 Domstolen vill dock erinra om att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten enligt artikel 20.3 i rambeslut 2005/214 får motsätta sig erkännande och verkställighet av beslut, om det intyg som avses i artikel 4 ger anledning att förmoda att de grundläggande rättigheterna eller de grundläggande rättsliga principerna enligt artikel 6 FEU kan ha kränkts. I ett sådant fall ska den först begära att myndigheten i den utfärdande medlemsstaten lämnar nödvändiga upplysningar i enlighet med artikel 7.3 i rambeslutet. För att säkerställa rambeslutets ändamålsenliga verkan och i synnerhet iakttagandet av de grundläggande rättigheterna, är myndigheten i den utfärdande medlemsstaten skyldig att lämna dessa upplysningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2019, Centraal Justitieel Incassobureau (Erkännande och verkställande av bötesstraff), C‑671/18, EU:C:2019:1054, punkterna 44 och 45).
51 Av vad som anförts följer att de frågor som ställts ska besvaras enligt följande. Artikel 5.1 i rambeslut 2005/214 ska tolkas så, att myndigheten i den verkställande staten i princip inte får vägra att erkänna och verkställa ett slutgiltigt beslut om bötesstraff – av något annat skäl än de skäl att inte erkänna och verkställa ett beslut som uttryckligen stadgas i det rambeslutet – när myndigheten i den utfärdande medlemsstaten, i det intyg den utfärdat enligt artikel 4 i rambeslutet, har kvalificerat överträdelsen i fråga som tillhörigt någon av de kategorier av brott för vilka nämnda artikel 5.1 inte föreskriver någon kontroll av dubbel straffbarhet.
Rättegångskostnader
52 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
Artikel 5.1 i rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, ska tolkas så, att myndigheten i den verkställande staten i princip inte får vägra att erkänna och verkställa ett slutgiltigt beslut om bötesstraff – av något annat skäl än de skäl att inte erkänna och verkställa ett beslut som uttryckligen stadgas i det rambeslutet – när myndigheten i den utfärdande medlemsstaten, i det intyg den utfärdat enligt artikel 4 i rambeslutet, har kvalificerat överträdelsen i fråga som tillhörigt någon av de kategorier av brott för vilka nämnda artikel 5.1 inte föreskriver någon kontroll av dubbel straffbarhet.
Underskrifter