TRIBUNALENS BESLUT (första avdelningen i utökad sammansättning)
den 10 november 2014 (*)
”Rättshjälp – Ansökan som getts in före det att en talan om ogiltigförklaring väckts – Restriktiva åtgärder mot vissa tjänstemän i Vitryssland”
I mål T‑228/12 AJ,
DD, Vitebsk (Vitryssland),
sökande,
mot
Europeiska unionens råd, företrätt av F. Naert och E. Finnegan, båda i egenskap av ombud,
svarande,
angående en ansökan om rättshjälp, enligt artiklarna 94 och 95 i tribunalens rättegångsregler, som getts in före det att en talan väckts,
meddelar
TRIBUNALEN (första avdelningen i utökad sammansättning)
sammansatt av ordföranden H. Kanninen (referent) samt domarna I. Pelikánová, E. Buttigieg, S. Gervasoni och L. Madise,
justitiesekreterare: E. Coulon,
följande
Beslut
1 Den 31 maj 2012 gav sökanden, DD, till tribunalens kansli in en ansökan om rättshjälp enligt artiklarna 94 och 95 i tribunalens rättegångsregler. Nämnda ansökan gjordes i syfte att väcka talan mot Europeiska unionens råd om ogiltigförklaring av rådets genomförandebeslut 2012/171/Gusp av den 23 mars 2012 om genomförande av beslut 2010/639/Gusp om restriktiva åtgärder mot Vitryssland (EUT L 87, s. 95) och av rådets genomförandeförordning (EU) nr 265/2012 av den 23 mars 2012 om genomförande av artikel 8a.1 i förordning (EG) nr 765/2006 om restriktiva åtgärder mot Vitryssland (EUT L 87, s. 37), i den del nämnda beslut och förordning avsåg sökanden.
2 Sökanden har till stöd för sin ansökan gett in vissa bestyrkande handlingar och särskilt hävdat att han har en genomsnittlig månadsinkomst på 264 euro och att han varken har någon förmögenhet eller fast egendom.
3 Såvitt avser det villkor som enligt artikel 94.3 i rättegångsreglerna ska vara uppfyllt med avseende på den planerade talan, har sökanden gjort gällande att genomförandebeslut 2012/171 och genomförandeförordning nr 265/2012, med avseende på vilka han avser att ansöka om ogiltigförklaring, antogs med åsidosättande av för det första hans rätt till en rättvis rättegång, för det andra hans rätt till ett effektivt rättsmedel och för det tredje principen om domstolarnas oberoende.
4 Ordföranden på tribunalens sjätte avdelning uppmanade rådet, genom skrivelse av den 16 juli 2012, att inkomma med yttrande över sökandens rättshjälpsansökan.
5 Rådet angav i sitt yttrande, som gavs in till tribunalens kansli den 30 juli 2012, att det överlät åt tribunalen att bedöma huruvida de upplysningar och bestyrkande handlingar som getts in av sökanden gör det möjligt att fastställa att han behöver rättshjälp. Rådet anmärkte att sökanden inte hade lämnat någon uppskattning av de kostnader som kunde uppkomma och att den planerade talan inte gav upphov till några viktiga, nya frågor. Rådet ansåg att rättshjälpsbeloppet i förevarande fall inte bör överstiga 7 000 euro.
6 Advokaten A. Kolosovski underrättade tribunalen genom skrivelse av den 25 april 2013 om att han av sökanden hade befullmäktigats att företräda honom.
7 Den 18 juli 2013 begärde ordföranden på tribunalens sjätte avdelning, som en åtgärd för processledning enligt artikel 64 i rättegångsreglerna, att sökanden före den 2 september 2013 skulle ge in bevis om att undantag hade medgetts av den behöriga myndighet som avses i artikel 3.1 i rådets förordning (EG) nr 765/2006 av den 18 maj 2006 om restriktiva åtgärder mot Vitryssland (EUT L 134, s. 1), i ändrad lydelse, utan vilket något belopp i princip inte kunde betalas ut till sökandens advokat.
8 Till följd av att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrats, utsågs ordföranden på tribunalens sjätte avdelning till ordförande på tribunalens första avdelning.
9 Eftersom sökanden inte efterkom begäran av den 18 juli 2013 inom den fastställda fristen, beslutade ordföranden på tribunalens första avdelning den 7 oktober 2013 att sätta ut en ny frist för detta ändamål, vilken löpte ut den 21 oktober 2013.
10 Sökanden begärde genom skrivelse av den 20 oktober 2013 att tribunalen skulle förlänga denna frist med två månader. Ordföranden på tribunalens första avdelning beviljade en förlängning av fristen till och med den 21 november 2013. Sökanden gav emellertid inte inom den fastställda fristen in något bevis om att ett sådant undantag som avses i punkt 7 ovan hade medgetts.
11 Den 27 mars 2014 beslutade ordföranden på tribunalens första avdelning att rättshjälpsansökan skulle prövas av den avdelningen.
12 På begäran av första avdelningen beslutades den 11 juni 2014 vid sammanträde i plenum att målet skulle hänskjutas till första avdelningen i utökad sammansättning.
13 Det framgår av artikel 94.1 i rättegångsreglerna att för att säkerställa en faktisk möjlighet till rättslig prövning ska rättshjälp som beviljas för förfarandet vid tribunalen helt eller delvis täcka en persons kostnader för att biträdas eller företrädas vid tribunalen. Dessa kostnader (nedan kallade advokatkostnader) ska betalas ur tribunalens kassa.
14 Enligt artikel 94.2 och 94.3 i rättegångsreglerna förutsätter beviljande av rättshjälp att två villkor är uppfyllda. För det första ska sökanden på grund av sin ekonomiska situation helt eller delvis sakna möjlighet att betala advokatkostnaderna. För det andra får det inte vara uppenbart att talan inte kan tas upp till sakprövning eller att den är ogrundad.
15 Enligt artikel 95.2 i rättegångsreglerna ska till rättshjälpsansökan fogas alla upplysningar och bestyrkande handlingar som gör det möjligt att bedöma sökandens ekonomiska situation, såsom ett intyg från en behörig nationell myndighet som styrker denna ekonomiska situation. Om ansökan inges innan talan väcks, ska sökanden, enligt samma bestämmelse, kortfattat redogöra för föremålet för den talan denne avser att väcka, de faktiska omständigheterna i saken och de argument som anförs till stöd för talan. Till ansökan ska bifogas bestyrkande handlingar i detta avseende.
16 I detta mål framgår det av uppgifterna i akten om sökandens ekonomiska situation, såsom de redovisas i punkt 2 ovan, att rättshjälpsansökan uppfyller det första villkoret i artikel 94.2 i rättegångsreglerna.
17 Såvitt avser det andra villkoret i artikel 94.3 i rättegångsreglerna är det inte uppenbart att den talan som rättshjälpsansökan avser inte kan tas upp till sakprövning eller att den är ogrundad.
18 Tribunalen konstaterar följaktligen att sökanden uppfyller de villkor som, enligt rättegångsreglerna, ger rätt till rättshjälp.
19 Det föreskrivs vidare i artikel 2.2 i förordning nr 765/2006, i den version som är tillämplig i detta fall, att ingen tillgång eller ekonomisk resurs får direkt eller indirekt ställas till förfogande för eller göras tillgängliga till förmån för de fysiska personer som förtecknas i bilaga I, däribland sökanden.
20 I artikel 3.1 i förordning nr 765/2006 föreskrivs följande:
”Med avvikelse från artikel 2 får de behöriga myndigheter i medlemsstaterna som anges på de webbplatser som förtecknas i bilaga II ge tillstånd till att vissa frysta tillgångar eller ekonomiska resurser frigörs eller att vissa tillgångar eller ekonomiska resurser görs tillgängliga på villkor som de finner lämpliga, efter att ha fastställt att de berörda tillgångarna eller ekonomiska resurserna är
…
b) avsedda endast för betalning av rimliga arvoden och ersättning för utgifter i samband med tillhandahållande av juridiska tjänster,
...”
21 Enligt artikel 2.2, jämförd med artikel 3.1 i förordning nr 765/2006, är det följaktligen i princip förbjudet att göra tillgångar tillgängliga till förmån för sökanden om inget undantag har medgetts av de behöriga myndigheterna i en medlemsstat.
22 När ett tillgängliggörande av tillgångar till förmån för en person som förtecknas i bilaga I till förordning nr 765/2006 inte kan skiljas från ett rättshjälpsförfarande vid unionsdomstolarna, såsom i detta mål, kan bestämmelserna i förordningen emellertid inte tolkas utan att de särskilda bestämmelser som reglerar nämnda förfarande beaktas. Dessa bestämmelser finns i detta fall i rättegångsreglerna.
23 Förordning nr 765/2006 och rättegångsreglerna innehåller inga bestämmelser i vilka det uttryckligen anges att den ena rättsakten ska ha företräde framför den andra i fråga om beviljande av rättshjälp. Det är följaktligen viktigt att se till att var och en av dem tillämpas på ett sätt som är förenligt med dem båda, så att det därigenom kan ske en konsekvent tillämpning som bland annat kan säkerställa att det mål som eftersträvas med var och en av rättsakterna uppnås.
24 Rättegångsreglernas syfte i fråga om beviljande av rättshjälp är att säkerställa en faktisk möjlighet till rättslig prövning. Detta framgår av artikel 94.1 i rättegångsreglerna och artikel 47 tredje stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i vilken det särskilt föreskrivs att rättshjälp ska ges till personer som inte har tillräckliga medel, om denna hjälp är nödvändig för att ge dem en effektiv möjlighet att få sin sak prövad inför domstol.
25 Såvitt avser förordning nr 765/2006 framgår det av skälen 1–4 att syftet med densamma är att vidta restriktiva åtgärder mot vissa personer. En av dessa åtgärder är det i artikel 2.2 i förordningen föreskrivna förbudet mot att direkt eller indirekt ställa tillgångar och ekonomiska resurser till förfogande för dessa personer.
26 Dessa restriktiva åtgärder ska emellertid vidtas utan att de personer vars tillgångar frusits berövas en effektiv möjlighet att få sin sak prövad inför domstol (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juni 2014, Peftiev, C‑314/13, REU, EU:C:2014:1645, punkt 26), i synnerhet när det handlar om att angripa lagenligheten av de rättsakter genom vilka de restriktiva åtgärderna beslutats.
27 I domen Peftiev, punkt 26 ovan (EU:C:2014:1645, punkt 25), slog domstolen således fast att den behöriga nationella myndigheten inte har ett obegränsat utrymme för skönsmässig bedömning när den prövar en ansökan om undantag enligt artikel 3.1 b i förordning nr 765/2006, utan ska vid utövandet av sin befogenhet iaktta de rättigheter som föreskrivs i artikel 47 andra stycket andra meningen i stadgan om de grundläggande rättigheterna, i vilken det föreskrivs att var och en ska ha möjlighet att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas. Tribunalen erinrar härvid om att det följer av artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och av artikel 43.1 första stycket i tribunalens rättegångsregler att det inte är möjligt att väcka talan i syfte att angripa lagenligheten av restriktiva åtgärder utan att företrädas av en advokat.
28 Vad beträffar de kriterier som den behöriga nationella myndigheten ska beakta när den prövar en begäran om undantag ska det påpekas att det i artikel 3.1 b i förordning nr 765/2006 föreskrivs begränsningar vad gäller användningen av tillgångarna. Dessa ska nämligen endast vara avsedda för betalning av rimliga arvoden och ersättning för utgifter i samband med tillhandahållande av juridiska tjänster. I detta sammanhang kan nämnda myndighet kontrollera användningen av de tillgångar som har frigjorts, genom att fastställa de villkor som myndigheten anser vara lämpliga för att garantera bland annat att syftet med sanktionsåtgärden inte förbigås och att det beviljade undantaget inte kringgås (se, för ett liknande resonemang, dom Peftiev, punkt 26 ovan, EU:C:2014:1645, punkterna 32 och 33).
29 I domen Peftiev, punkt 26 ovan (EU:C:2014:1645), rörde det nationella målet en ansökan om att tillgångar tillhörande de personer som omfattades av de restriktiva åtgärderna skulle frigöras, så att personerna skulle kunna betala sina advokater. I förevarande mål skulle emellertid ett beviljande av rättshjälp innebära att sökandens advokatkostnader ska betalas ur tribunalens kassa.
30 Det är mot bakgrund av det nyss anförda som tribunalen anser att ett avslag på den nu aktuella rättshjälpsansökan med den enda motiveringen att sökanden inte har gett in ett sådant tillstånd från en nationell myndighet som avses i artikel 3.1 i förordning nr 765/2006, medan rättshjälpsansökan uppfyller de villkor som föreskrivs i rättegångsreglerna och som det har erinrats om i punkt 14 ovan, skulle strida mot den grundläggande rättighet som utgörs av rätten till ett effektivt rättsmedel.
31 Såvitt avser de garantier som föreskrivs för att uppnå målen med förordning nr 765/2006 ska det dessutom påpekas att unionsrätten inte ger de behöriga nationella myndigheterna rätt att pröva huruvida ett beslut genom vilket tribunalen beviljar rättshjälp är nödvändigt för att säkerställa en faktisk möjlighet till rättslig prövning, eftersom det är en fråga som det endast ankommer på tribunalen att bedöma, eller att kontrollera tribunalens användning av de tillgångar som krävs i detta avseende, eller, slutligen, att i förhållande till tribunalen fastställa villkor för att garantera att syftet med sanktionsåtgärden inte förbigås.
32 För att det i förevarande fall ska kunna ske en konsekvent tillämpning av rättegångsreglerna och förordning nr 765/2006 är tribunalen således skyldig både att bevilja rättshjälp till sökande som förtecknas i bilaga I till nämnda förordning och som uppfyller villkoren i artikel 94 och följande artiklar i rättegångsreglerna, vilket gör det möjligt att uppnå syftet med förordningen, och att försäkra sig om att den rättshjälp som beviljats kommer att användas uteslutande för att täcka sökandens advokatkostnader och inte kommer att motverka syftet med den restriktiva åtgärden, såsom detta syfte anges i artikel 2.2 i förordning nr 765/2006.
33 Det ska härvid tilläggas att det i detta fall enligt rättegångsreglerna är möjligt för tribunalen att säkerställa att rättshjälp endast kommer att användas för att täcka sökandens advokatkostnader, utan att det är nödvändigt att begära att sökanden ska ge in ett tillstånd från en nationell myndighet.
34 För det första är det bara advokatkostnader som i artikel 94.1 i rättegångsreglerna anges såsom kostnader som tribunalens kassa kan stå för.
35 För det andra kan tribunalen enligt artikel 96.3 tredje stycket i rättegångsreglerna – utan att först ha fastställt det belopp som rättshjälpen ska uppgå till – i beslutet att bevilja rättshjälp fastställa en gräns som advokatens utlägg och arvode i princip inte får överskrida. Enligt artikel 97.2 i rättegångsreglerna är det således möjligt för tribunalen att i efterhand fastställa det belopp som är absolut nödvändigt för att täcka advokatkostnaderna när det i det avgörande genom vilket målet avgörs slutligt anges att rättshjälpsmottagaren ska bära sina rättegångskostnader. Tribunalen kan i detta hänseende beakta hur svårt den utsedda advokatens arbete har varit och, på grundval av de bevis som getts in av vederbörande, hur många timmar advokaten faktiskt lagt ned på arbetet samt de olika utlägg som han eller hon haft.
36 Det är dessutom vanligt förekommande att tribunalen betalar ut det på detta sätt beräknade beloppet direkt till den utsedda advokaten, så att sökanden inte har någon möjlighet att använda rättshjälpen för andra ändamål än de för vilka den beviljats (se, för ett liknande resonemang, även beslut av den 2 september 2009, Ayadi/rådet, C‑403/06 P, EU:C:2009:496, punkt 21). Vidare ankommer det på advokaten, enligt förordning nr 765/2006, att inte ge sökanden en del av eller hela den ersättning som vederbörande tillerkänts, liksom det mer allmänt är förbjudet för advokaten att direkt eller indirekt ställa ekonomiska resurser till förfogande för sökanden.
37 Mot bakgrund av det anförda ska den rättshjälp som det har ansökts om i detta fall beviljas, trots att det inte har medgetts något undantag enligt artikel 3.1 b i förordning nr 765/2006, och nödvändiga åtgärder vidtas för att säkerställa att rättshjälpen inte kommer att kringgås.
38 Med beaktande av saken i målet och målets art, målets betydelse ur ett rättsligt perspektiv samt dess förutsebara svårighetsgrad och omfattningen av det arbete som domstolsförfarandet kan antas föranleda för parterna, ska det, i enlighet med artikel 96.3 tredje stycket i rättegångsreglerna, redan nu preciseras att utläggen och arvodet för den advokat som utses att försvara sökandens intressen under det förfarande som han avser att inleda i princip inte får överskrida 6 000 euro för hela förfarandet.
39 Ersättning för nämnda utlägg och arvode ska betalas ut direkt till advokaten A. Kolosovski och fastställas på grundval av en detaljerad uträkning som ska ges in till tribunalen.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (första avdelningen i utökad sammansättning)
följande:
1) DD beviljas rättshjälp.
2) Advokaten A. Kolosovski utses att företräda DD i mål T‑228/12.
3) Ersättning för advokaten A. Kolosovskis utlägg och arvode ska betalas ut direkt till honom och fastställas på grundval av en detaljerad uträkning som ska ges in till tribunalen när målet avslutas. Ersättningen får i princip inte överskrida 6 000 euro.
Luxemburg den 10 november 2014.
Justitiesekreterare | | Ordförande |