Mål T‑228/12 AJ

DD

mot

Europeiska unionens råd

”Rättshjälp – Ansökan som getts in före det att en talan om ogiltigförklaring väckts – Restriktiva åtgärder mot vissa tjänstemän i Vitryssland”

Sammanfattning – Tribunalens beslut (första avdelningen i utökad sammansättning) av den 10 november 2014

Domstolsförfarande – Ansökan om rättshjälp – Villkor för beviljande – Ansökan som getts in före det att en talan väckts mot rättsakter genom vilka det beslutats om restriktiva åtgärder mot sökanden – Beviljande – Sökanden har inte gett in ett tillstånd enligt vilket frysta tillgångar får frigöras – Saknar betydelse

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47 andra stycket andra meningen och artikel 47 tredje stycket; tribunalens rättegångsregler, artiklarna 94.1 och 96.3; rådets förordning nr 765/2006, artikel 3.1)

Ett avslag på en rättshjälpsansökan med den enda motiveringen att sökanden inte har gett in ett sådant tillstånd från en nationell myndighet som avses i artikel 3.1 i förordning nr 765/2006 om restriktiva åtgärder mot Vitryssland, medan rättshjälpsansökan uppfyller de villkor som föreskrivs i tribunalens rättegångsregler, skulle strida mot den grundläggande rättighet som utgörs av rätten till ett effektivt rättsmedel.

De restriktiva åtgärderna ska nämligen vidtas utan att de personer vars tillgångar frusits berövas en effektiv möjlighet att få sin sak prövad inför domstol, i synnerhet när det handlar om att angripa lagenligheten av de rättsakter genom vilka de restriktiva åtgärderna beslutats. För att det ska kunna ske en konsekvent tillämpning av rättegångsreglerna och förordning nr 765/2006 är tribunalen således skyldig både att bevilja rättshjälp till sökande som förtecknas i bilaga I till nämnda förordning och som uppfyller villkoren i artikel 94 och följande artiklar i rättegångsreglerna, vilket gör det möjligt att uppnå syftet med förordningen, och att försäkra sig om att den rättshjälp som beviljats kommer att användas uteslutande för att täcka sökandens advokatkostnader och inte kommer att motverka syftet med den restriktiva åtgärden, såsom detta syfte anges i artikel 2.2 i förordning nr 765/2006.

Enligt rättegångsreglerna är det härvid möjligt för tribunalen att säkerställa att rättshjälp endast kommer att användas för att täcka sökandens advokatkostnader. För det första är det bara advokatkostnader som i artikel 94.1 i rättegångsreglerna anges såsom kostnader som tribunalens kassa kan stå för. För det andra kan tribunalen enligt artikel 96.3 i rättegångsreglerna – utan att först ha fastställt det belopp som rättshjälpen ska uppgå till – i beslutet att bevilja rättshjälp fastställa en gräns som advokatens utlägg och arvode i princip inte får överskrida. Slutligen är det vanligt förekommande att tribunalen betalar ut det på detta sätt beräknade beloppet direkt till den utsedda advokaten, så att sökanden inte har någon möjlighet att använda rättshjälpen för andra ändamål än de för vilka den beviljats. Vidare ankommer det på advokaten, enligt förordning nr 765/2006, att inte ge sökanden en del av eller hela den ersättning som vederbörande tillerkänts, liksom det mer allmänt är förbjudet för advokaten att direkt eller indirekt ställa ekonomiska resurser till förfogande för sökanden.

(se punkterna 26, 30 och 32–36)