Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
ATHANASIOS RANTOS
föredraget den 6 juni 2024(1)
Mål C‑255/22 P
Orlen S.A., tidigare Polski Koncern Naftowy Orlen S.A
., tidigare Polskie Górnictwo Naftowe i Gazownictwo S.A
.
mot
Europeiska kommissionen
”Överklagande – Konkurrens – Artikel 102 FEUF – Artikel 54 i EES-avtalet – Missbruk av dominerande ställning – Gasmarknaderna i Central- och Östeuropa – Artikel 9.1 i förordning (EG) nr 1/2003 – Kommissionens beslut genom vilket åtaganden som ett företag har erbjudit görs bindande – Talan om ogiltigförklaring – Huruvida åtagandena är lämpliga när det gäller de betänkligheter för konkurrensen som ursprungligen identifierats i meddelandet om invändningar – Arten av unionsdomstolens prövning – Kommissionen kräver inte längre några åtaganden avseende vissa av de ursprungliga betänkligheterna – Motiveringsskyldighet – De målsättningar som unionen ställt upp inom ramen för sin energipolitik – Artikel 194 FEUF – Principen om energisolidaritet – Tillämplighet”
I. Inledning
1. Genom förevarande överklagande har Orlen S.A. (nedan kallat Orlen eller klaganden), som trätt i stället för Polskie Górnictwo Naftowe i Gazownictwo S.A., yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 2 februari 2022, Polskie Górnictwo Naftowe i Gazownictwo/kommissionen (Gazproms åtaganden) (T‑616/18, (T‑616/18, EU:T:2022:43) (nedan kallad den överklagade domen), genom vilken tribunalen ogillade klagandens talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2018) 3106 final av den 24 maj 2018 om ett förfarande enligt artikel 102 FEUF och artikel 54 i EES-avtalet (ärende AT.39816 – Gasförsörjning i tidigare handelsled i Central- och Östeuropa) (2) (nedan kallat det omtvistade beslutet). Genom nämnda beslut gjordes de åtaganden som Gazprom PJSC och Gazprom export LLC (nedan tillsammans kallade Gazprom) har erbjudit bindande och avslutades det administrativa förfarande som kommissionen hade genomfört för att pröva huruvida vissa av Gazproms beteenden som påverkade gassektorn i ett antal länder i Central- och Östeuropa (nedan kallade de central- och östeuropeiska länderna), nämligen Bulgarien, Tjeckien, Estland, Lettland, Litauen, Ungern, Polen och Slovakien, var förenliga med förbudet mot missbruk av dominerande ställning i artikel 102 FEUF.
2. Parallellt har ett anslutningsöverklagande med yrkande om upphävande av den överklagande domen även ingetts av Overgas Inc., intervenient i första instans till stöd för Orlen (nedan kallad intervenienten och klaganden i anslutningsöverklagandet).
3. Förevarande mål ger domstolen tillfälle att utveckla sin praxis angående tvister till följd av beslut genom vilka åtaganden görs bindande för företag enligt artikel 9 i förordning (EG) nr 1/2003.(3) Även om detta mål aktualiserar den redan kända problematiken i samband med domstolens prövning av kommissionens beslut på det konkurrensrättsliga området, och i synnerhet vad gäller artikel 9 i förordning nr 1/2003, mot bakgrund av proportionalitetsprincipen, tas även nyare frågeställningar upp, dels rörande huruvida ett beslut som antagits med stöd av artikel 9 i nämnda förordning är förenligt med principen om energisolidaritet i artikel 194 FEUF, dels rörande de förfaranderegler som reglerar innehållet i meddelanden om invändningar, bland annat angående en eventuell avsaknad av motivering till att en eller flera invändningar har dragits tillbaka under det förfarande som lett fram till antagandet av ett beslut som grundas på artikel 9 i denna förordning.
4. På domstolens begäran kommer förevarande förslag till avgörande att inriktas på en analys av den första grundens tredje del samt den andra och den tredje grunden till stöd för överklagandet, vilka i huvudsak avser ovannämnda två frågeställningar. I förevarande förslag till avgörande kommer även vissa preciseringar att göras avseende tolkningen av begreppet ”uppenbart oriktig bedömning”, som utgör kärnan i den tredje grundens första del till stöd för överklagandet och den andra grunden till stöd för anslutningsöverklagandet.
II. Tillämpliga bestämmelser
5. Artikel 9.1 i förordning nr 1/2003, med rubriken ”Åtaganden”, har följande lydelse:
”När kommissionen avser att fatta ett beslut om att en överträdelse skall upphöra och de berörda företagen erbjuder åtaganden för att undanröja de betänkligheter som kommissionen har delgivit dem i sin preliminära bedömning, får kommissionen genom beslut göra dessa åtaganden bindande för företagen. Ett sådant beslut får fattas för en bestämd period och skall fastställa att det inte längre finns skäl för kommissionen att ingripa.”
III. Bakgrund till tvisten
6. Bakgrunden till tvisten och innehållet i det omtvistade beslutet redovisades i punkterna 1–36 i den överklagade domen och kan, i de delar som är relevanta för förevarande förslag till avgörande, sammanfattas enligt följande.
A. Det administrativa förfarandet
7. Mellan åren 2011 och 2015 vidtog kommissionen flera åtgärder för att undersöka hur gasmarknaderna i Central- och Östeuropa fungerar. I synnerhet begärde kommissionen, med stöd av artiklarna 18 och 20 i förordning nr 1/2003 upplysningar från olika marknadsaktörer, bland annat Gazprom och vissa Gazprom-kunder, däribland klaganden, och utförde inspektioner, inbegripet på den sistnämndas anläggningar under år 2011.(4)
8. I detta ärende inledde kommissionen den 31 augusti 2012 formellt ett förfarande i syfte att i enlighet med artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 och artikel 2 i förordning (EG) nr 773/2004(5), anta ett beslut med tillämpning av kapitel III i förordning nr 1/2003.
9. Den 22 april 2015 skickade kommissionen ett meddelande om invändningar till Gazprom (nedan kallat meddelandet om invändningar) i enlighet med artikel 10 i förordning nr 773/2004. I meddelandet drog kommissionen den preliminära slutsatsen att Gazprom hade en dominerande ställning på de nationella grossistmarknaderna för gasleveranser i tidigare handelsled i de berörda central- och östeuropeiska länderna och att företaget missbrukade denna ställning genom att tillämpa en konkurrensbegränsande strategi för att fragmentera och isolera dessa marknader och därigenom förhindra den fria rörligheten för gas i de berörda central- och östeuropeiska länderna, i strid med artikel 102 FEUF.
10. Enligt kommissionen omfattade Gazproms strategi tre grupper av konkurrensbegränsande beteenden som påverkade företagets kunder i de berörda central- och östeuropeiska länderna.
11. För det första påstås Gazprom ha infört territoriella begränsningar i sina gasleveransavtal med grossister och med vissa industrikunder i de berörda central- och östeuropeiska länderna, vilket påstås ha varit en följd av avtalsklausuler som förbjuder export utanför leveransområdet eller som kräver att den levererade gasen ska användas inom ett visst område. Gazprom har dessutom också vidtagit andra åtgärder för att förhindra gränsöverskridande gasflöden
12. För det andra skulle dessa territoriella begränsningar ha gjort det möjligt för Gazprom att bedriva en illojal prispolitik i fem av de berörda central- och östeuropeiska länderna, nämligen Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen och Polen, genom att införa priser som var orimliga, eftersom de var betydligt högre än företagets kostnader eller vissa priser som ansågs utgöra referenspriser.
13. För det tredje påstås Gazprom ha villkorat sina gasleveranser till Bulgarien och Polen med att Gazprom skulle erhålla vissa försäkringar från grossister rörande infrastrukturen för transport av gas. Dessa försäkringar gällde, för det första, den bulgariska grossistens investeringar i gasledningsprojektet South Stream och, för det andra, den polska grossistens, nämligen klagandens, acceptans av Gazproms förstärka inflytande över den polska delen av gasledningen Yamal, en av de huvudsakliga gasledningarna i Polen (nedan kallat Yamal-invändningarna).
14. Den 29 september 2015 svarade Gazprom på meddelandet om invändningar och ifrågasatte kommissionens farhågor för konkurrensen. Därefter hördes Gazprom, i enlighet med artikel 12 i förordning nr 773/2004, vid ett muntligt hörande den 15 december 2015. Den 14 februari 2017, samtidigt som Gazprom fortsatte att bestrida farhågorna för konkurrensen i meddelandet om invändningar, lämnade Gazprom, i enlighet med artikel 9 i förordning nr 1/2003, in ett formellt utkast till åtaganden (nedan kallade de ursprungliga åtagandena). Utkastet hade föregåtts av informella förslag till åtaganden.
15. För att ta emot synpunkter från de berörda parterna på de ursprungliga åtagandena offentliggjorde kommissionen den 16 mars 2017, i enlighet med artikel 27.4 i förordning nr 1/2003 (EUT C 81, 2017, s. 9), ett meddelande med en sammanfattning av ärende AT.39816 och kärninnehållet i de ursprungliga åtagandena.
16. Den 15 mars 2018 lämnade Gazprom, efter att ha mottagit icke-konfidentiella versioner av de berörda parternas synpunkter på de ursprungliga åtagandena, in ett ändrat utkast till åtaganden (nedan kallade de slutliga åtagandena).
17. Den 24 maj 2018 antog kommissionen det omtvistade beslutet, till vilket de slutliga åtagandena bifogades. Genom detta beslut godtog kommissionen de nämnda åtagandena och gjorde dessa bindande samt avslutade det administrativa förfarandet. Kommissionen ansåg att det inte längre fanns några skäl för den att vidta åtgärder mot de potentiella missbruk som ursprungligen hade identifierats i meddelandet om invändningar.
B. Det omtvistade beslutet
18. Genom det omtvistade beslutet gjorde kommissionen först en preliminär bedömning av Gazproms beteenden, innan den lade fram de ursprungliga åtagandena, resultaten av marknadstestet och de slutliga åtagandena. Därefter redogjorde kommissionen för sin bedömning av de slutliga åtagandena och skälen till att den ansåg att de var tillfredsställande med hänsyn till kommissionens farhågor för konkurrensen.
1. Den preliminära bedömningen av de berörda beteendena
19. Vad gäller den preliminära bedömningen av de berörda beteenden definierade kommissionen i avsnitt 4 i det omtvistade beslutet i första hand de relevanta marknaderna som de nationella marknaderna för grossistleverans av gas i föregående handelsled. I detta avseende konstaterade kommissionen även att Gazprom hade en dominerande ställning på de relevanta marknaderna i de berörda central- och östeuropeiska länderna.
20. Enligt kommissionen kunde Gazprom, i strid med artikel 102 FEUF, ha missbrukat sin dominerande ställning genom att tillämpa en konkurrensbegränsande strategi i syfte att förhindra den fria rörligheten för gas i de berörda central- och östeuropeiska länderna och därigenom isolera dessa länders relevanta marknader. Kommissionen ansåg särskilt att strategin avsåg tre grupper av konkurrensbegränsande beteenden som i huvudsak motsvarade de farhågor för konkurrensen som identifierats i meddelandet om invändningar.(6)
21. Vad gäller Yamal-invändningarna, konstaterade kommissionen i skäl 138 i det omtvistade beslutet att dess preliminära farhågor för konkurrensen inte hade bekräftats efter ytterligare undersökningar, även om några av de berörda parterna, i samband med marknadstestet, hade ifrågasatt varför det saknades åtaganden för att åtgärda dessa invändningar. Den angav att den polska tillsynsmyndigheten hade funnit att den oberoende systemansvarige för den polska gasledningen Yamal hade ett bestämmande inflytande över investeringar på denna gasledning och genomförandet av dessa, och att Gazprom inte kunde hindra dessa beslut avseende gasledningen. Kommissionen angav vidare att förbindelserna mellan de parter som är verksamma inom gassektorn i Polen är av mellanstatlig karaktär, särskilt i fråga om att bygga och bedriva den polska delen av gasledningen Yamal, och drog slutsatsen att denna omständighet till stor del kunde ha påverkat de berörda parternas beteenden.
2. Innehållet i de slutliga åtagandena
22. I andra hand andra avser de slutliga åtagandena, som bifogas det omtvistade beslutet, att undanröja kommissionens farhågor för konkurrensen. När det gäller åtagandena för att undanröja farhågorna för territoriella begränsningar åtog sig Gazprom, för det första, att i huvudsak ta bort samtliga de klausuler i gasleveransavtal som ingåtts med kunder i de berörda central- och östeuropeiska länderna som direkt eller indirekt förbjöd eller hindrade den fria rörligheten för gas i det område som består av dessa länder.
23. För att möjliggöra gasflödena mellan, å ena sidan, Bulgarien och de baltiska staterna och, å andra sidan, de övriga berörda central- och östeuropeiska länderna, trots att de förstnämnda är infrastrukturellt isolerade, åtog sig Gazprom vidare att vidta åtgärder för att ge de berörda kunderna möjlighet att begära att hela eller delar av deras avtalsenliga gasvolym som levereras till vissa leveranspunkter i Ungern, Polen och Slovakien ska levereras till en annan leveranspunkt i Bulgarien eller de baltiska staterna. Som ett resultat av marknadstestet har Gazprom i de slutliga åtagandena bland annat stärkt sitt förslag om ändring av leveranspunkterna.
24. För det andra har Gazprom, när det gäller åtagandena för att undanröja farhågorna för prissättningen åtagit sig att införa klausuler om prisjustering eller, i förekommande fall, att ändra befintliga klausuler i avtalen med sina berörda kunder i Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen och Polen.
25. Vad för det tredje gäller de åtaganden avseende farhågorna för konkurrensen som rör villkoret att den bulgariska grossisten ska lämna vissa försäkringar om investeringar på gasledningsprojektet South Stream för att gas ska levereras till ett visst pris, åtog sig Gazprom att låta de bulgariska parterna i detta projekt dra sig tillbaka från projektet utan att väcka civilrättslig talan och utan att återkräva de prisavdrag på gas som företaget hade beviljat som en motprestation för deras deltagande i projektet.
3. Bedömningen och genomförandet av de slutliga åtagandena
26. Vad gäller bedömningen och genomförandet av de slutliga åtagandena som angavs det omtvistade beslutet drog kommissionen avslutningsvis, i tredje hand, i huvudsak slutsatsen att de slutliga åtagandena – utan att vara oproportionerliga – var effektiva och nödvändiga för att undanröja kommissionens farhågor för konkurrensen, och angav att den därvid hade tagit hänsyn till hur gasmarknaderna hade utvecklats sedan meddelandet om invändningar hade delgetts. Kommissionen beslutade följaktligen att göra de slutliga åtagandena bindande med stöd av artikel 9 i förordning nr 1/2003.
C. Klagomålet rörande Yamal-invändningarna
27. Samtidigt som kommissionen inledde det administrativa förfarande som gett upphov till det omtvistade beslutet, lämnade klaganden den 9 mars 2017, i enlighet med artikel 5 i förordning nr 773/2004, in ett klagomål i vilket det påstods att Gazprom hade gjort sig skyldigt till missbruk.(7) Dessa beteenden, som i stor utsträckning överlappade de betänkligheter som redan hade tagits upp i meddelandet om invändningar, omfattade anklagelser om Gazproms missbruk på den polska delen av gasledningen Yamal.
28. Eftersom kommissionen ansåg att det omtvistade beslutet hade bemött klagandens farhågor och att detta beslut beaktade de synpunkter som klaganden hade lämnat i samband med marknadstestet i ärende AT.40497, antog kommissionen den 17 april 2019 beslut C(2019) 3003 final om avslag på klagomålet (Ärende AT.40497 – Polska gaspriser).
29. Den 25 juni 2019 väckte klaganden talan vid tribunalen mot beslutet att avslå klagomålet, registrerad under målnummer T‑399/19.
IV. Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen
30. Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 15 oktober 2018 väckte klaganden talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet. Till stöd för sina yrkanden åberopade klaganden i huvudsak sex grunder. Den första till den tredje grunden avsåg åsidosättande av artikel 9 i förordning nr 1/2003, jämförd med artikel 102 FEUF, och proportionalitetsprincipen, i det att kommissionen hade gjort en uppenbart felaktig bedömning genom att godta de otillräckliga och inadekvata slutliga åtagandena. Den fjärde grunden avsåg åsidosättande av artikel 194.1 FEUF, jämförd med artikel 7 FEUF, i det att det omtvistade beslutet stred mot de målsättningar som unionen ställt upp inom ramen för sin energipolitik och att kommissionen därvid underlåtit att beakta den negativa inverkan som beslutet skulle få för den europeiska gasmarknaden. Den femte grunden avsåg åsidosättande av artikel 18.1 FEUF, och likabehandlingsprincipen, på grund av kommissionens diskriminering mellan, å ena sidan, de av Gazproms kunder som är verksamma i Västeuropa och, å andra sidan, de som är verksamma i de berörda central- och östeuropeiska länderna. Genom den sjätte grunden gjorde klaganden gällande att kommissionens beslut stred mot målsättningen med artikel 9 i förordning nr 1/2003 och begränsningarna av kommissionens befogenheter vid förvaltningen av det administrativa förfarandet.
31. Den 2 februari 2022 antog tribunalen den överklagade domen, i vilken tribunalen slog fast att talan om ogiltigförklaring inte kunde vinna bifall såvitt avsåg någon av dessa grunder och följaktligen ogillade talan.
V. Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden
32. Den 8 april 2022 överklagade klaganden tribunalens dom. Klaganden har yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen och ogiltigförklara det omtvistade beslutet, i andra hand återförvisa målet till tribunalen för avgörande i enlighet med domstolens dom, samt förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna vid både domstolen och tribunalen.
33. Till stöd för sitt överklagande har klaganden åberopat fyra grunder. Som första grund har det gjorts gällande att artikel 9 i förordning nr 1/2003 har åsidosatts. Den andra grunden avser åsidosättande av principen om solidaritet på energipolitikens områden i artikel 194 FEUF, jämförd med artikel 9 i denna förordning. Såvitt avser den tredje grunden har klaganden gjort gällande att artikel 9.1 i nämnda förordning har åsidosatts, såtillvida att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av begreppet ”uppenbart oriktig bedömning” vid sin prövning av kommissionens bedömning av ekonomiskt och tekniskt komplexa frågor i samband med analysen av huruvida åtagandena var lämpliga. Klaganden har som fjärde grund gjort gällande att artikel 9.2 i samma förordning har åsidosatts, vilket föranlett tribunalen att felaktigt dra slutsatsen att kommissionen inte hade gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning vad gäller åtagandenas lämplighet
34. Kommissionen har, med stöd av Gazprom, yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna. Overgas och Republiken Polen har å sin sida yrkat att domstolen ska bifalla överklagandet.
35. Den 3 augusti 2022 ingav Overgas ett anslutningsöverklagande med yrkande om att domstolen ska upphäva den överklagade domen och förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna. Kommissionen har, med stöd av Gazprom, yrkat att domstolen ska ogilla anslutningsöverklagandet och förplikta Overgas att ersätta rättegångskostnaderna i samband med detta överklagande. Klaganden har för sin del yrkat att domstolen ska bifalla anslutningsöverklagandet såvitt avser den första grunden till stöd för detta och upphäva den överklagade domen.
VI. Bedömning
36. Förevarande mål rör i huvudsak problem i samband med domstolsprövningen av kommissionens beslut på det konkurrensrättsliga området och särskilt beslut som fattats med stöd av artikel 9 i förordning nr 1/2003. Prövningen av grunderna för överklagandet och anslutningsöverklagandet föranleder framför allt domstolen att uttala sig om tre principiella problem:
– Det första problemet rör förhållandet mellan principen om energisolidaritet i artikel 194 FEUF och ett beslut som fattas med stöd av artikel 9 i förordningen, i syfte att undanröja farhågorna för åsidosättande av artikel 102 FEUF (B).
– Det andra problemet rör den processuella behandlingen av ett meddelande om invändningar inom ramen för ett förfarande enligt artikel 9 i nämnda förordning, vilket i princip inte kräver att det finns ett sådant förfarande (C).
– Det tredje problemet rör omfattningen av unionsdomstolens prövning av kommissionsbeslut som antagits med stöd av artikel 9 i samma förordning,(8) och följaktligen hur begreppet uppenbart oriktig bedömning ska tolkas (D).
37. Innan jag påbörjar min bedömning av de två första problem som tas upp i förvarande förslag till avgörande(9), anser jag att det är lämpligt att kort erinra om den rättsliga ramen för domstolsprövningen av beslut som fattats med stöd av artikel 9 i förordning nr 1/2003 och att göra följande inledande anmärkningar (A).
A. Inledande anmärkningar
38. För det första erinrar jag om att den mekanism som införts genom artikel 9 i förordning nr 1/2003 har inspirerats av processekonomiska överväganden och syftar till att snabbare undanröja kommissionens betänkligheter beträffande konkurrensen jämfört med ett formellt konstaterande av att det föreligger en överträdelse.(10) I motsats till beslut som antas med stöd av artikel 7 i nämnda förordning (som syftar till att få den konstaterade överträdelsen att upphöra) är kommissionen, inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artikel 9 i nämnda förordning, således befriad från skyldigheten att fastställa och kvalificera överträdelsen, eftersom dess roll är begränsad till att undersöka och eventuellt godta de åtaganden som de berörda företagen har föreslagit, mot bakgrund av de betänkligheter beträffande konkurrensen som kommissionen har identifierat i sin preliminära bedömning och med hänsyn till de mål som eftersträvas.(11)
39. För det andra påpekar jag att kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den godtar åtaganden enligt artikel 9 i förordning nr 1/2003, eftersom den ska göra en framåtblickande analys och därför måste beakta ett stort antal ekonomiska faktorer vid bedömningen av om de åtaganden som det aktuella företaget erbjuder är tillräckliga.(12) Det lämpliga kriteriet, med hänsyn till de betänkligheter som kommissionen uttryckt i sin preliminära bedömning, är således huruvida åtagandena är tillräckliga för att på ett adekvat sätt undanröja nämnda betänkligheter, utan att kommissionen är skyldig att själv undersöka huruvida det finns mindre betungande eller mer ändamålsenliga lösningar att tillgå än de åtaganden som föreslagits.(13)
40. Vad för det tredje gäller arten och omfattningen av domstolsprövningen på detta område framgår det av domstolens fasta praxis att den omständigheten att kommissionen förfogar över ett sort utrymme för skönsmässig bedömning på det ekonomiska området vid tillämpning av konkurrensreglerna, och särskilt artikel 9 i förordning nr 1/2003, motiverar att unionsdomstolens prövning av ett kommissionsbeslut om åtaganden är begränsad till en kontroll av om kommissionens bedömning är uppenbart felaktig.(14) Härav följer att unionsdomstolen, inom ramen för sin prövning av sådana komplicerade ekonomiska situationer, inte får ersätta kommissionens ekonomiska bedömning med sin egen genom att presentera sin egen bedömning av komplicerade ekonomiska omständigheter.(15)
41. Såsom domstolen vid upprepade tillfällen har slagit fast på områden som kräver komplicerade bedömningar, såsom konkurrensrätten, innebär emellertid inte kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning att unionsdomstolen inte ska pröva kommissionens tolkning av ekonomiska uppgifter.(16) Enligt de principer som följer av domstolens praxis ska unionsdomstolarna inte bara pröva huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även huruvida dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation och huruvida de kan ligga till grund för de slutsatser som dragits.(17)
42. Härav följer att domstolsprövningen av de beslut som kommissionen antar med stöd av artikel 9 i förordning nr 1/2003 således grundar sig på unionsdomstolens kontroll av huruvida åtagandena är tillräckliga för att på ett lämpligt sätt undanröja de betänkligheter beträffande konkurrensen som kommissionen har identifierat, med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet, det vill säga hur allvarliga dessa betänkligheter är, deras omfattning och tredje parters intresse.(18)
43. För det fjärde påpekar jag avslutningsvis att domstolens praxis på detta område är relativt begränsad(19) och huvudsakligen avser en bedömning av huruvida åtagandena är lämpliga och tillräckliga, särskilt med avseende på proportionalitetsprincipen,(20) samt huruvida tredje parters intressen har beaktats och skyddats vid kommissionens godtagande av åtaganden.(21)
B. Sambandet mellan principen om energisolidaritet i artikel 194 FEUF och ett beslut som fattats med tillämpning av artikel 9 i förordning nr 1/2003 (den första grundens tredje del och den andra grunden)
44. Såväl i den första grundens tredje del som i den andra grunden, vilka ska prövas tillsammans, har klaganden kritiserat tribunalen för att ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid prövningen av kommissionens bedömning av åtagandenas lämplighet genom att underlåta att beakta de mål som eftersträvas med artikel 194 FEUF, däribland principen om energisolidaritet.
45. Enligt klaganden har tribunalen, i likhet med kommissionen, dessutom gjort en felaktig tolkning av artikel 194 FEUF som strider mot den tolkning som domstolen gjorde i domen av den 15 juli 2021, Tyskland/Polen (C‑848/19 P, EU:C:2021:598, nedan kallad domen i målet Tyskland/Polen), och som fråntar denna bestämmelse all ändamålsenlig verkan med avseende på kommissionens åtgärder för att genomföra såväl målen för konkurrensrätten i vid mening som de mål som är knutna till en väl fungerande energimarknad i unionen.
46. Det är därför nödvändigt att undersöka huruvida tribunalen genom sin bedömning har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning, såsom klaganden har gjort gällande. Innan jag tar ställning till tribunalens bedömning förefaller det lämpligt att göra några inledande anmärkningar avseende artikel 194 FEUF och samspelet mellan denna bestämmelse och den konkurrensbedömning som kommissionen ska göra inom ramen för artikel 9 i förordning nr 1/2003.
1. Principen om energisolidaritet och dess samspel med konkurrensrätten
47. Till att börja med erinrar jag om att enligt artikel 7 FEUF ska unionen säkerställa samstämmigheten mellan all sin politik och verksamhet, med beaktande av samtliga sina mål och i enlighet med principen om tilldelade befogenheter.
48. Vad för det första gäller artikel 194 FEUF anges i punkt 1 i denna bestämmelse de huvudsakliga mål som eftersträvas med unionens energipolitik, däribland energisolidaritet.(22) Av domen i målet Tyskland/Polen framgår att principen om energisolidaritet utgör själva grundvalen för och omfattar samtliga de unionspolitiska mål på energiområdet som räknas upp i artikel 194.1 a–d FEUF, genom att de samlas ihop och ges ett sammanhang,(23) och att de rättsakter som antas av unionsinstitutionerna, inbegripet kommissionen inom ramen för denna politik, ska tolkas och bedömas mot bakgrund av principen om energisolidaritet(24).
49. I punkt 69 i den domen preciserade domstolen även att denna princip ”ska … beaktas av unionens institutioner och av medlemsstaterna inom ramen för upprättandet av den inre marknaden och dess funktion, och bland annat den inre marknaden för naturgas, genom att garantera en trygg energiförsörjning inom unionen. Detta innebär inte bara att nödsituationer ska hanteras när de uppkommer, utan även att åtgärder ska vidtas för att förhindra krissituationer”. För detta ändamål är det ”nödvändigt att bedöma huruvida det föreligger risker för medlemsstaternas och unionens energiintressen, och särskilt för en trygg energiförsörjning”.
50. För det andra framgår det av domstolens fasta praxis att de mål som eftersträvas med andra bestämmelser i EUF-fördraget ska beaktas vid bedömningen av huruvida det föreligger en konkurrensbegränsning i den mening som avses i artiklarna 101 och 102 FEUF, om omständigheterna så kräver. Konkurrensbedömningen kräver således att sammanhanget beaktas och att verkningarna prövas vid bedömningen av en konkurrensbegränsning mot bakgrund av de faktiska villkoren för marknadens funktion, med beaktande av alla relevanta omständigheter i detta avseende.(25)
51. Vad för det tredje gäller förfarandet i enlighet med artikel 9 i förordning nr 1/2003 kan det inte uteslutas att kommissionen i sin preliminära bedömning, och om omständigheterna så kräver, är tvungen att beakta de mål som eftersträvas med andra bestämmelser i EUF-fördraget, särskilt för att preliminärt dra slutsatsen att konkurrensreglerna inte har överträtts.(26)
52. I förevarande mål har domstolen ombetts att bekräfta huruvida så även är fallet när det inte rör sig om konstaterandet att ett beteende är problematiskt ur konkurrenssynvinkel, utan om kommissionens prövning av åtagandena och på vilket sätt det vid överväganden som inte har något samband med konkurrensrätten, såsom i förevarande fall, är nödvändigt att beakta principerna och målsättningarna i artikel 194 FEUF vid den bedömning från kommissionens sida som leder fram till godtagandet av åtagandena med stöd av artikel 9 i förordning nr 1/2003
2. Beaktande av artikel 194 FEUF vid ett beslut som antagits med stöd av artikel 9 i förordning nr 1/2003l
53. Vad gäller domstolsprövningen av åtagandena påpekar jag för det första att tribunalen tillämpade den traditionella bedömningsmodell som framgår av domstolens praxis och som beskrevs i punkterna 0–2 i förevarande förslag till avgörande, genom att i punkt 420 i den överklagade domen erinra om att kommissionens roll (och i än högre grad unionsdomstolens roll vid prövningen av huruvida det föreligger en uppenbart oriktig bedömning) är att se till att åtagandena är tillräckliga för att på ett adekvat sätt undanröja de konstaterade betänkligheterna för konkurrensen, med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet, det vill säga hur allvarliga dessa betänkligheter är, deras omfattning och tredje parters intresse.(27)
54. Även om tribunalen i punkt 420 i den överklagade domen inte uttryckligen hänvisade till principen om energisäkerhet vid bedömningen av Gazproms åtaganden, påpekade tribunalen för det andra uttryckligen att åtaganden som gjorts till följd av ett förfarande enligt artikel 9.1 i förordning nr 1/2003 ”inte kan leda till ett resultat som skulle strida mot de särskilda bestämmelserna i fördragen”.(28) Härav följer att tribunalen således har slagit fast dels att kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning begränsades av skyldigheten att handla i enlighet med bestämmelserna i EUF-fördraget och de allmänna principerna i unionsrätten, dels att kommissionen hade befogenhet att kontrollera huruvida åtagandena i sig stred mot andra bestämmelser i fördraget, inbegripet artikel 194.1.
55. För det tredje konstaterar jag att tribunalen, i punkt 422 i den överklagade domen, fann att eftersom kommissionen hade ansett att Gazproms åtaganden var tillräckliga och lämpliga med hänsyn till de konstaterade betänkligheterna för konkurrensen var kommissionen ”inte skyldig att …, för att ta hänsyn till EU:s energipolitiska mål, undersöka Gazproms beteenden ytterligare eller kräva mer bindande åtaganden från Gazprom”. Inom ramen för förevarande mål drog tribunalen även slutsatsen att ”[d]et faktum att dessa mål kan beaktas vid tillämpningen av unionens konkurrensregler … inte [kan] motivera att kommissionen åläggs sådana positiva skyldigheter”.
56. Jag delar den uppfattningen.
57. Den omständigheten att kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning begränsas av dess skyldighet att agera i enlighet med bestämmelserna i fördragen innebär nämligen att kommissionen, när den agerar inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artikel 9.1 i förordning nr 1/2003, är skyldig att kontrollera att de åtaganden som den avser att godta och som den anser på ett lämpligt sätt kan undanröja de betänkligheter för konkurrensen som den har formulerat inte strider mot andra bestämmelser i EUF-fördraget, däribland, i förevarande fall, artikel 194 FEUF.
58. Härav följer att kommissionen inte kan godta åtaganden som riskerar att leda till ett åsidosättande av artikel 194 FEUF och på så sätt äventyra de mål som eftersträvas med principen om energisolidaritet eller en tryggad energiförsörjning i unionen, trots att detta åtagande skulle kunna undanröja kommissionens betänkligheter för konkurrensen på den berörda marknaden.(29) Detta innebär emellertid inte att kommissionen, när den agerar i egenskap av konkurrensmyndighet inom ramen för det förfarande som föreskrivs i förordning nr 1/2003, har befogenhet att ålägga skyldigheter som är oberoende av varandra och som går utöver dem som syftar till att avhjälpa de konkurrensproblem som konstaterats under kommissionens utredning (och som motiveras av annan politik än den som följer av konkurrensrätten) genom att på denna grund kräva mer bindande åtaganden.
59. Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 422 i den överklagade domen vägrade att likställa kommissionens tillämpning av principen om energisolidaritet med åläggandet av positiva skyldigheter för kommissionen, vilket gick utöver ramen för de invändningar som gjorts mot Gazprom eller åläggandet av mer bindande skyldigheter.
60. Jag erinrar i detta avseende om att klaganden, genom att såväl inom ramen för sitt överklagande som vid förhandlingen medge att principen om energisolidaritet inte ska likställas med ett åläggande av positiva skyldigheter som går utöver kommissionens behörighet på det konkurrenspolitiska området, inte förefaller bestrida tribunalens ståndpunkt i punkt 422 i den överklagade domen. Även om klaganden har påpekat att såväl kommissionen som tribunalen underlät att beakta principen om energisolidaritet i artikel 194.1 FEUF, har klaganden inte klart angett på vilket sätt det omtvistade beslutet eller den överklagade domen strider mot de specifika målen för unionens energipolitik eller på vilket sätt åtagandena strider mot denna bestämmelse eller som sådana strider mot principen om energisäkerhet. Klaganden begränsar sig nämligen till att erinra om betydelsen av denna princip och till att konstatera att kommissionen och tribunalen var skyldiga att beakta denna vid sin prövning av Gazproms åtaganden, utan att kunna fastställa vilken analytisk ram som borde ha använts, exakt vilken tolkning som kommissionen borde ha gjort och hur kommissionen skulle ha kunnat komma fram till en annan slutsats än den som kommissionen eller tribunalen kom fram till.
61. Tribunalen gjorde sig inte heller skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkterna 423 och 424 i den överklagade domen slog fast att det omtvistade beslutet och åtagandena inte utgör hinder för att unionsinstitutionerna eller medlemsstaterna agerar på andra sätt för att lösa de problem som klaganden har identifierat.(30) Det finns nämligen inget som hindrar unionsinstitutionerna eller de nationella tillsynsmyndigheterna från att agera. De sistnämnda myndigheterna och kommissionen har för övrigt parallella befogenheter på energipolitikens område, och dessa myndigheter är således per definition bäst lämpade att ingripa för att ändra lagstiftningen inom denna sektor eller, i förekommande fall, för att se till att specifika bestämmelser på energiområdet följs.(31)
62. För det fjärde kan avslutningsvis inte heller denna invändning godtas, eftersom klaganden har gjort gällande att tribunalen inte vidtog sanktionsåtgärder mot kommissionen för att ha lämnat en bristfällig motivering till att det omtvistade beslutet var förenligt med artikel 194.1 FEUF. I motsats till vad klaganden har gjort gällande kan den omständigheten att kommissionen inte uttryckligen hänvisat till artikel 194 FEUF och till de mål som eftersträvas med denna bestämmelse inte tolkas som att kommissionen vägrat eller underlåtit att ta hänsyn till energiområdet. Tribunalen gjorde en riktig bedömning när den i punkt 427 i den överklagade domen fann att kommissionen inte kan förväntas att systematiskt ange skälen till att det angripna beslutet är förenligt med alla specifika bestämmelser i fördragen som, utan att utgöra den rättsliga grunden för beslutet, kan ha en koppling till det faktiska och rättsliga sammanhang som omger denna rättsakt.
63. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att överklagandet inte ska bifallas såvitt avser den första grundens tredje del respektive den andra grunden.
C. Den processuella handläggningen av ett meddelande om invändningar inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artikel 9 i förordning nr 1/2003
64. Det andra problem som på domstolens begäran ska undersökas inom ramen för förevarande förslag till avgörande är den processuella handläggningen av ett meddelande om invändningar inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artikel 9 i förordning nr 1/2003 med beaktande av tribunalens konstateranden i detta avseende. Det är lämpligt att kort erinra om vad denna problematik består i.
1. Tribunalens resonemang
65. Jag erinrar inledningsvis om att kommissionen i förevarande mål ursprungligen hade inlett ett förfarande enligt artiklarna 101 och 102 FEUF på grund av Gazproms påstådda överträdelse av den sistnämnda artikeln på gasmarknaderna i Central- och Östeuropa, vilket förutsatte översändandet av ett meddelande om invändningar.(32) I förevarande fall ledde översändandet av detta meddelande till att Gazprom erbjöd kommissionen åtaganden på grundval av artikel 9 i förordning nr 1/2003. Jag påpekar även att de slutliga åtaganden som godkändes genom det omtvistade beslutet inte innehöll någon hänvisning till Yamal-invändningarna, och att dessa trots att de ursprungligen fanns med i meddelandet om invändningar, drogs tillbaka av kommissionen under förfarandet på grund av att de preliminära betänkligheterna för konkurrensen inte hade bekräftats.(33)
66. Inom ramen för sin talan vid tribunalen hade klaganden, med stöd av Republiken Polen, kritiserat kommissionen för att ha dragit tillbaka Yamal-invändningarna och därmed för avsaknaden av åtaganden avseende dessa invändningar(34). Nämnda rättegångsdeltagare ansåg för övrigt att kommissionen, i motsats till vad denna själv ansåg, var skyldig att motivera avsaknaden av åtaganden som motsvarade Yamal-invändningarna.
67. Även om tribunalen ogillade klagandens talan om huruvida det var välgrundat att dra tillbaka de ursprungliga invändningarna avseende gasledningen Yamal och avsaknaden av åtaganden beträffande dessa invändningar fann tribunalen, i punkt 83 i den överklagade domen, att kommissionen inte hade gjort någon uppenbart oriktig bedömning i detta avseende och att kommissionen ”[u]nder de aktuella omständigheterna och, i synnerhet, i avsaknad av en ändrad preliminär bedömning … i enlighet med artikel 9 i förordning nr 1/2003, i motsats till vad denna hävdat, ändå [var] skyldig att motivera avsaknaden av ett åtagande som motsvarade Yamal-invändningarna”.(35) Tribunalen fann emellertid, i punkt 85 i den överklagade domen, att kommissionen hade uppfyllt sin motiveringsskyldighet genom att i punkt 138 i det omtvistade beslutet ange skälen till att den inte hade krävt något åtagande som svar på Yamal-invändningarna.
68. Kommissionen har för sin del, samtidigt som den har bestritt tribunalens tolkning på denna punkt, gjort gällande att tribunalens fel inte kan medföra att den överklagade domen ska upphävas, inte ens delvis, eftersom felet endast påverkar de domskäl som anges i domen, och domslutet grundar sig på andra rättsliga överväganden. Följaktligen är det, i förekommande fall, endast nödvändigt att i lämplig utsträckning ersätta domskälen.
2. De allmänna reglerna för den processuella handläggningen av ett meddelande om invändningar inom ramen för förordning nr 1/2003
69. Jag erinrar för det första om att meddelandet om invändningar utgör ett formellt steg i kommissionens utredning av de förmodade överträdelserna av unionens konkurrensregler, vilket föregår antagandet av ett beslut i vilket en överträdelse av dessa regler konstateras. Inom ramen för det administrativa förfarande som föreskrivs förordning nr 1/2003 består meddelandet om invändningar av en förberedande rättsakt av processuell karaktär som avgränsar föremålet för det administrativa förfarande som inletts av kommissionen genom vilken den skriftligen underrättar det berörda företaget om de invändningar som riktats mot det.(36)
70. Som ett inledande steg i förfarandet föregriper översändandet av ett meddelande om invändningar inte resultatet av en undersökning som kommissionen genomfört. Det ligger således i sakens natur att meddelandet om invändningar är preliminärt och att kommissionen an komma att ändra ståndpunkt när den senare fattar sitt beslut med hänsyn till parternas yttranden och andra konstateranden av de faktiska omständigheterna. Härav följer att kommissionen inte är bunden av de bedömningar av de faktiska och rättsliga omständigheterna som gjorts i meddelandet om invändningar och att det således är fullt tillåtet för kommissionen att dra tillbaka vissa invändningar, vilka följaktligen per definition inte längre kan bli föremål för en talan.(37)
71. Jag understryker dessutom att det alltsedan domen av den 11 november 1981, IBM/kommissionen(38), framgår av domstolens fasta praxis att ett meddelande om invändningar, på grund av sin art och sina rättsverkningar, inte kan anses utgöra ett beslut i den mening som avses i artikel 263 FEUF mot vilket en talan om ogiltigförklaring kan väckas.(39) Det framgår nämligen av domstolens praxis att endast åtgärder genom vilka institutionens ställningstagande slutgiltigt slås fast efter det aktuella förfarandet utgör rättsakter eller beslut som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring, med undantag av mellankommande åtgärder som syftar till att förbereda det slutliga beslutet. Endast de slutliga åtgärderna kan ha bindande rättsverkningar som kan påverka intressena för de företag som undersökningen avser.(40)
72. Vad för det andra gäller de rättigheter som tillkommer de parter som var inblandade i det administrativa förfarande som kommissionen genomförde inom ramen för tillämpningen av artikel 102 FEUF, ska det påpekas att även om kommissionen är skyldig att respektera tredje parters rättigheter, avser detta förfarande huvudsakligen det företag mot vilket undersökningen har genomförts, vilket för övrigt är det enda företag som meddelandet om invändningar [och senare det slutliga beslutet] riktar sig till. Meddelandet om invändningar utgör således en grundläggande processuell garanti som syftar till att informera denna part om de invändningar som riktas mot den, så att den kan utöva sin rätt till försvar.(41)
73. För att säkerställa och skydda det berörda företagets rätt till försvar genom att ge företaget möjlighet att formellt bemöta nya omständigheter som inte omfattades av det ursprungliga meddelandet om invändningar,(42) föreligger ingen sådan skyldighet om kommissionen däremot har för avsikt att dra tillbaka en eller flera invändningar.(43) Det är för övrigt inte nödvändigt för kommissionen att i sitt slutliga beslut motivera tillbakadragandet av de invändningar som ingick i det ursprungliga meddelandet om invändningar.(44)
3. Den processuella handläggningen av ett meddelande om invändningar inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artikel 9 i förordning nr 1/2003
74. Vad gäller förfarandet vid åtaganden föreskrivs i artikel 9.1 i förordning nr 1/2003 att de åtaganden som parterna erbjuder ska vara ägnade att undanröja de betänkligheter som anges i kommissionens preliminära bedömning.
75. I förevarande fall konstaterade tribunalen, i punkt 79 i den överklagade domen, att meddelandet om invändningar i förevarande mål hade fungerat som en preliminär bedömning(45) och fann, i punkt 83 i den överklagade domen, att kommissionen, i avsaknad av en reviderad preliminär bedömning som bekräftade att Yamal-invändningarna hade dragits tillbaka, enligt artikel 9.1 i förordning nr 1/2003 var skyldig att motivera varför den inte hade gjort några åtaganden avseende dessa invändningar.(46)
76. Även om det i artikel 9 i förordning nr 1/2003 fastställs ett samband mellan åtagandena och kommissionens preliminära bedömning, eftersom åtagandena är avsedda att undanröja de betänkligheter som finns i denna bedömning, är det emellertid svårt att förena det synsätt som tribunalen förordar med både lydelsen i förordning nr 1/2003(47) och den praxis från domstolen angående rätten att yttra sig som det erinrats om i punkt 74 i förevarande förslag till avgörande.
77. Att ålägga kommissionen en skyldighet att, mellan delgivningen av meddelandet om invändningar och antagandet av det slutliga beslutet, tillställa mottagaren av beslutet om åtaganden ytterligare en handling skulle, såsom kommissionen har gjort gällande, vara ett uttryck för en överdriven formalism om denna handling endast informerade om att kommissionen hade dragit tillbaka en invändning. Förutom att ett sådant tillvägagångssätt inte är nödvändigt för att säkerställa det berörda företagets processuella rättigheter är det inte av något intresse för detta företag.(48) En annan tolkning av artikel 9 i förordning nr 1/2003 skulle också ifrågasätta kvalificeringen av meddelandet om invändningar som en förberedande handling som till sin natur är preliminär, och riskerar under vissa omständigheter att åtagandeförfarandet förfaller, vilket tribunalen själv medgav i punkterna 81 och 82 i den överklagade domen.(49)
78. Det framgår dessutom av domstolens praxis angående rätten att yttra sig, som det erinrats om i punkterna 2 och 3 i förevarande förslag till avgörande, att det inte krävs någon ytterligare motivering av skälen till att kommissionen i det slutliga beslutet inte vidhåller vissa av sina tidigare invändningar i meddelandet om invändningar. Kommissionens motiveringsskyldighet när det gäller beslut som antas med stöd av artikel 9 i förordning nr 1/2003 innebär nämligen endast att kommissionen på ett klart och otvetydigt sätt ska redogöra för de faktiska omständigheter och rättsliga överväganden som föranlett kommissionen att konstatera att åtagandena var tillräckliga för att undanröja de betänkligheter för konkurrensen som fastställts efter det administrativa förfarande efter vilket kommissionen antog sitt slutliga beslut, utan att kommissionen är skyldig att förklara eventuella skillnader i förhållande till den preliminära bedömningen i meddelandet om invändningar.(50)
79. Jag noterar även att avsaknaden av såväl en reviderad preliminär bedömning som kommissionens motivering till att Yamal-invändningarna och frånvaron av åtaganden avseende dessa har dragits tillbaka, inte heller kan påverka tredje parters processuella rättigheter.(51)
80. Jag understryker att inom ramen för det administrativa förfarande som ledde fram till det omtvistade beslutet är det endast Gazprom som kan kvalificeras som ”berörd part” i den mening som avses i förordning nr 1/2003, eftersom alla andra, inbegripet klaganden, endast har mer begränsade processuella rättigheter än en ”berörd tredje part”.(52) Såsom tribunalen erinrade om i punkt 78 i den överklagade domen är den enda mottagaren av den preliminära bedömning som avses i artikel 9 i förordning nr 1/2003 (oavsett om den tar formen av ett meddelande om invändningar eller någon annan handling) det företag som är föremål för kommissionens undersökning. Denna bedömning ligger till grund för kommissionens bedömning av huruvida det är lämpligt att föreslå lämpliga åtaganden för att lösa de konkurrensproblem som kommissionen har påpekat, eller för att bättre avgränsa dessa åtaganden.(53) Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den i punkt 137 i den överklagade domen fann att det inte heller finns någon bestämmelse i förordningarna nr 1/2003 eller 773/2004 som kräver att kommissionen formellt meddelar berörda tredje parter när den under förfarandets gång drar tillbaka vissa invändningar mot ett berört företag.
81. Jag konstaterar även att kommissionen, vad beträffar det administrativa förfarande som ledde fram till antagandet av det omtvistade beslutet, tillhandahöll klaganden en icke-konfidentiell version av meddelandet om invändningar och dessutom hörde klaganden i egenskap av berörd part inom ramen för det förfarande för marknadsundersökning som föreskrivs i artikel 27.4 i förordning nr 1/2003, eftersom denna undersökning utgör en förutsättning för att kommissionen ska kunna göra åtagandena bindande genom beslut.(54) Klaganden bestred dessutom det omtvistade beslutet med stöd av artikel 263 FEUF, inbegripet tillbakadragandet av Yamal-invändningarna och avsaknaden av åtaganden avseende dessa.(55)
82. Den omständigheten att meddelandet om invändningar i förevarande fall utgjorde en preliminär bedömning i den mening som avses i artikel 9 i förordning nr 1/2003 påverkar inte ovanstående konstateranden. Det finns nämligen inte någon bestämmelse i denna förordning, och inte heller något i domstolens tolkning av denna, som motiverar att ett meddelande om invändningar behandlas olika beroende på om meddelandet om invändningar utgör grund för ett beslut som antas med stöd av artikel 7 eller artikel 9 i förordningen.(56)
83. Trots dessa överväganden finns det inget som hindrar att kommissionen, om den anser det nödvändigt med hänsyn till de särskilda omständigheterna i ett ärende, redogör för skälen till att den har beslutat att dra tillbaka en invändning och motivera avsaknaden av åtaganden avseende denna invändning, såsom kommissionen gjorde i punkterna 184 och 185 i det omtvistade beslutet. Även om en sådan skyldighet inte uttryckligen framgår av varken förordningarna nr 1/2003 eller nr 773/2004 eller av domstolens praxis på området, skulle principen om god förvaltningssed, såsom kommissionen påpekade vid förhandlingen, kunna motivera ett sådant synsätt med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall.(57)
84. Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar jag att det synsätt som tribunalen förordade i punkt 83 i den överklagade domen – enligt vilket kommissionen är skyldig att ändra räckvidden av meddelandet om invändningar som utgör en preliminär bedömning före antagandet av det slutliga beslutet (även för det fall att en invändning dras tillbaka) eller, i förekommande fall, ska motivera tillbakadragandet av invändningar som inte återges i det slutliga beslutet – är felaktigt.
85. Jag erinrar i detta avseende om att om en dom från tribunalen innehåller domskäl som strider mot unionsrätten, men domslutet framstår som riktigt enligt andra rättsliga grunder, innebär inte detta åsidosättande att avgörandet ska upphävas, utan att domskälen då ska ersättas.(58) Jag konstaterar vidare att en begäran om ersättning av domskälen kan tas upp till sakprövning, eftersom den utgör ett försvar mot en grund som anförts av klaganden.(59) I förvarande mål har klaganden emellertid, inom ramen för den tredje grunden, gjort gällande att tillbakadragandet av Yamal-invändningarna har bidragit till att kommissionen har gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning som inte har medfört några sanktionsåtgärder från tribunalens sida, så att det finns en tillräcklig koppling mellan denna grund och kommissionens begäran om ersättning av domskälen för att denna ska godtas i förevarande mål
86. Jag konstaterar slutligen att det vid den domstolsprövning som syftar till att bedöma huruvida kommissionen på ett korrekt sätt har ansett att åtagandena motsvarade de betänkligheter som den uttryckt ska tas hänsyn till de betänkligheter som kommissionen fortfarande har vid tidpunkten för antagandet av det slutliga beslutet och inte till de betänkligheter som den inte längre har efter att ha hört det berörda företaget och fått kännedom om dess ståndpunkt.(60) Av detta följer, i motsats till vad klaganden har hävdat, att de betänkligheter för konkurrensen som anges i meddelandet om invändningar inte kan användas som kriterium för att pröva lagenligheten av ett kommissionsbeslut (inbegripet ett beslut enligt artikel 9 i förordning nr 1/2003). Såsom påpekats i artiklarna 69–73 i förevarande förslag till avgörande skulle det strida mot mottagarens rätt att yttra sig, särskilt mot själva syftet med artikel 9 i förordning nr 1/2003, att göra en motsatt tolkning, nämligen att anse att kommissionen är bunden av de preliminära betänkligheter som uttrycktes i meddelandet om invändningar.
87. En stor del av klagandens argument till stöd för den första grundens två första delar respektive den tredje grunden, vilka bygger på den felaktiga premissen att lämpligheten av Gazproms åtaganden ska bedömas mot bakgrund av de betänkligheter för konkurrensen som kommissionen identifierat i meddelandet om invändningar, kan således inte godtas.
D. Tribunalens prövning av huruvida det har gjorts en uppenbart oriktig bedömning (den tredje grundens första del)
88. Genom den tredje grundens första del har klaganden gjort gällande att om tribunalen inte gör en helhetsbedömning av huruvida åtagandena är lämpliga leder detta till en felaktig tolkning av begreppet ”uppenbart oriktig bedömning”. Enligt klaganden underlät tribunalen att göra en helhetsbedömning av dels samtliga omständigheter i förevarande mål (särskilt de aktuella åtagandena och invändningarna, oberoende av den enskilda bedömningen av vart och ett av dessa åtaganden respektive var och en av dessa invändningar), dels den kumulativa effekten av samtliga oegentligheter (eller icke uppenbara fel) som tribunalen själv hade identifierat inom ramen för sin domstolsprövning av huruvida åtagandena var adekvata.
89. Jag erinrar för det första om att det ankommer på den som yrkar ogiltigförklaring av ett beslut som kommissionen har fattat med stöd av artikel 9 i förordning nr 1/2003 att visa att kommissionen har gjort en uppenbart oriktig bedömning.(61) Även om klaganden har nöjt sig med att på ett abstrakt sätt hävda att en helhetsbedömning hade lett till ett annat resultat än det som tribunalen kom fram till, har klaganden emellertid inte styrkt detta, men framför allt inte visat att tribunalen har gjort en uppenbart oriktig bedömning(62).
90. För det andra påpekar jag att det, i motsats till vad klaganden har gjort gällande, varken av det omtvistade beslutet eller av den överklagade domen framgår att kommissionen eller tribunalen skulle ha avstått från en helhetsbedömning av Gazproms åtaganden.
91. Vad gäller kommissionen konstaterar jag för det första att kommissionens holistiska synsätt vid bedömningen av åtagandena beskrivs i skälen 160–164 i det omtvistade beslutet. Det ska i detta avseende även preciseras att kommissionens val att i detalj redogöra för varje åtagandes proportionalitet i förhållande till de betänkligheter som denna institution har uttryckt inte påverkar dess holistiska synsätt. Med hänsyn till de olika konkurrensbegränsande åtgärder som kommissionen har konstaterat och de berörda marknadernas komplexa och tekniska karaktär, kan kommissionen nämligen inte kritiseras för att ha försökt avhjälpa Gazproms konkurrensbegränsande strategi genom att successivt vidta åtgärder som specifikt avhjälper var och en av dessa metoder, för att på så sätt oskadliggöra denna strategi.(63) Detta innebär inte att kommissionen, genom att agera på detta sätt, hade avstått från att göra en helhetsbedömning.
92. Detsamma gäller tribunalen, eftersom det framgår av punkterna 195–202 respektive 310–319 i den överklagade domen att tribunalen gjorde en helhetsbedömning av såväl prisåtagandena som åtagandena avseende territoriella begränsningar. Vad närmare bestämt gäller åtagandena avseende leveranspunkter (som utgör en del av åtagandena om territoriella begränsningar), konstaterar jag att tribunalen, efter att i punkterna 322–397 i den överklagade domen ha underkänt de invändningar som klaganden, Overgas, Republiken Litauen och Republiken Polen hade anfört avseende deras effektivitet och proportionalitet, i punkt 398 i den överklagade domen slog fast att dessa invändningar, även om de tas samman, inte gör det möjligt att dra slutsatsen att det gjorts en uppenbart oriktig bedömning.
93. I motsats till vad klaganden har gjort gällande, enligt vilken tribunalen gjorde en oriktig bedömning när den fann att resultatet av en helhetsbedömning inte kan skilja sig från resultatet av en bedömning av var och en av de enskilda invändningarna, har tribunalen inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning.
94. Eftersom tribunalen, efter en individuell och detaljerad bedömning av var och en av parternas invändningar, inte konstaterade att kommissionen gjort en oriktig bedömning och bekräftade att åtagandena är lämpliga i förhållande till kommissionens betänkligheter för konkurrensen, kan en helhetsbedömning av dessa åtaganden inte leda till ett annat resultat än en individuell bedömning och än mindre till ett konstaterande av att det gjorts en uppenbart oriktig bedömning. Härav följer att det rent begreppsmässigt endast kan röra sig om en uppenbart oriktig bedömning om tribunalen hade konstaterat att åtminstone ett av de åtaganden som kommissionen hade godtagit var olämpligt, så att även andra åtaganden hade kunnat ifrågasättas om det visats att det fanns ett samband mellan dessa. Så är emellertid inte fallet i förevarande mål.
95. För det tredje kan klaganden inte vinna framgång med sitt argument att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av begreppet uppenbart oriktig bedömning genom att bortse från den kumulativa effekten av alla de fel som tribunalen identifierade vid bedömningen av åtagandena.
96. Jag påpekar i detta avseende att tribunalen, inom ramen för sin bedömning av huruvida åtagandena avseende leveranspunkter var lämpliga, faktiskt har identifierat vissa felaktigheter i kommissionens bedömning av dessa åtaganden, dock utan att anse att dessa omständigheter kunde få någon inverkan på åtagandenas effektivitet. Jag konstaterar att kritiken mot kommissionens bedömning i bland annat punkterna 295, 358 och 362 i det omtvistade beslutet snarare avser den metod som kommissionen har använt vid sin analys än otillräckliga åtaganden.
97. Jag erinrar även om att en uppenbart oriktig bedömning, som uttrycket antyder, inte innebär att det föreligger någon oegentlighet eller underlåtenhet från kommissionens sida, utan att det föreligger ett fel med en viss allvarlighetsgrad som innebär att det kan ifrågasättas huruvida kommissionens bedömning är välgrundad och följaktligen huruvida ett beslut som kommissionen har fattat är lagenligt. Härav följer att syftet med prövningen av huruvida det skett en uppenbart oriktig bedömning inte är att kommissionens bedömning ska vara helt fri från oegentligheter, eftersom kommissionen har tillerkänts ett visst utrymme för skönsmässig bedömning, förutsatt att tröskeln för när en bedömning ska anses vara uppenbart oriktig inte överskrids(64).
98. Eftersom tribunalen konstaterade att dessa oegentligheter inte påverkade åtagandenas lämplighet eller det omtvistade beslutets lagenlighet, kan tribunalen under alla omständigheter inte klandras för att inte ha fastställt att det skett en uppenbart oriktig bedömning. I motsats till vad Orlen och Overgas har gjort gällande finns det följaktligen inte någon omständighet som gör det möjligt att slå fast att en kumulering av mindre felaktigheter (tagna tillsammans) skulle ha gett upphov till en uppenbart oriktig bedömning.
99. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den fann att det inte förelåg något uppenbart fel i detta avseende.
VII. Förslag till avgörande
100. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska ogilla överklagandet såvitt avser den första grundens tredje del, den andra grunden och den tredje grundens första del.