TRIBUNALENS DOM (sjunde avdelningen)
den 18 februari 2016 (*)
”Skiljedomsklausul – Program för leverans av jordbruksprodukter till Ryssland – Leverans av nötkött – Interventionsorganet har inte efterkommit avtalet – Tillämplig rätt – Preskription – Dröjsmål med frisläppande av vissa leveranssäkerheter – Delvis utebliven betalning av en transportfaktura – Otillräcklig betalning i utländsk valuta av vissa fakturor – Dröjsmålsränta”
I mål T‑164/14,
Calberson GE, Villeneuve-Garenne (Frankrike), företrätt av advokaterna T. Gallois och E. Dereviankine,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av D. Bianchi och I. Galindo Martín, båda i egenskap av ombud,
svarande,
med stöd av
Republiken Frankrike, företrädd av D. Colas och C. Candat, båda i egenskap av ombud,
intervenient,
angående en talan med stöd av artikel 272 FEUF om att kommissionen ska förpliktas att ersätta den skada som sökanden anser sig ha lidit till följd av påstådda fel av interventionsorganet vid upphandling av transport av nötkött till Ryssland i enlighet med kommissionens förordning (EG) nr 111/1999 av den 18 januari 1999 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 2802/98 om ett program för leverans av jordbruksprodukter till Ryska federationen (EGT L 14, s. 13) och kommissionens förordning (EG) nr 1799/1999 av den 16 augusti 1999 om leverans av nötkött till Ryssland (EGT L 217, s. 20),
meddelar
TRIBUNALEN (sjunde avdelningen)
sammansatt av ordföranden M. van der Woude samt domarna I. Wiszniewska-Białecka och I. Ulloa Rubio (referent),
justitiesekreterare: handläggaren S. Bukšek Tomac,
efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 16 juli 2015,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Enligt artikel 1.1 i rådets förordning (EG) nr 2802/98 av den 17 december 1998 om ett program för leverans av jordbruksprodukter till Ryska federationen (EGT L 349, s. 12) har, i enlighet med de villkor som fastställs i den förordningen, åtgärder genomförts för att gratis förse Ryssland med vissa jordbruksprodukter. Europeiska gemenskapernas kommission var enligt artikel 4.1 i förordningen ansvarigt för genomförandet av dessa åtgärder. Leveranskostnaderna, som omfattade transport till hamn eller gränsstation exklusive lossning och i tillämpliga fall även kostnader för bearbetning inom gemenskapen, skulle enligt artikel 2.3 i förordningen fastställas genom anbudsförfarande.
2 I det anbudsförfarande som genomfördes enligt kommissionens förordning (EG) nr 1799/1999 av den 16 augusti 1999 om leverans av nötkött till Ryssland (EGT L 217, s. 20) lämnade sökanden, bolaget Calberson GE, den 14 september 1999 ett anbud till Office national interprofessionnel des viandes, de l’élevage et de l’aviculture (Ofival), numera Établissement national des produits de l’agriculture et de la mer (FranceAgriMer) (nedan kallat interventionsorganet) för fastställande av kostnaderna för att tillhandahålla transport av 5 000 ton slaktkroppar av nötkött, vilka utgjorde parti nr 8 enligt bilaga II till nämnda förordning.
3 Genom beslut av den 24 september 1999 tilldelade kommissionen sökanden bland annat kontrakt för tillhandahållande av parti nr 8 enligt bilaga II till förordning nr 1799/1999.
4 I enlighet med kommissionens förordning (EG) nr 111/1999 av den 18 januari 1999 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 2802/98 om ett program för leverans av jordbruksprodukter till Ryska federationen (EGT L 14, s. 13) och av förordning nr 1799/1999 anförtroddes interventionsorganet det praktiska genomförandet av kommissionens skyldigheter inom ramen för detta avtal. Konkret skulle interventionsorganet säkerställa verkställandet av förpliktelserna enligt avtalet att erlägga betalning och att frisläppa den finansiella säkerheten.
5 Efter att ha levererat de slaktkroppar av nötkött som utgjorde parti nr 8 enligt bilaga II till förordning nr 1799/1999 begärde sökanden dels att interventionsorganet skulle frisläppa de leveranssäkerheter som företaget behövt ställa i enlighet med förordningen, dels att organet skulle betala transportkostnaderna.
6 Sökandens krav uppfylldes inte fullt ut, och företaget väckte därför talan vid Tribunal de grande instance de Paris (Övre underrätten för civilmål i Paris, Frankrike) om ersättning för skada som företaget påstod sig ha lidit på grund av det nationella interventionsorganets dröjsmål med att uppfylla dess anspråk. Sökanden hävdade närmare bestämt att organet dels var i dröjsmål med att betala vissa fakturor och frisläppa vissa säkerheter, dels att det hade betalat fakturor i franska franc (FRF) trots att beloppen skulle erläggas i amerikanska dollar (USD), och detta enligt en felaktig växelkurs. I beslut av den 19 december 2001 fann nämnda instans att den saknade behörighet att pröva målet och att den behörigheten tillkom förvaltningsdomstolarna. Sökanden väckte den 22 januari 2002 talan vid Tribunal administratif de Paris (Förvaltningsdomstolen i Paris) med samma yrkanden. Denna ogillade talan. Sökandens överklagande av den 28 september 2007 till Cour administrative d’appel de Paris (Förvaltningsdomstol i andra instans i Paris) med samma yrkanden ogillades genom dom av den 6 april 2010.
7 Sökanden överklagade domen till Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike), som begärde ett förhandsavgörande från EU-domstolen rörande tolkningen av artikel 16 i förordning nr 111/1999. Frågan gällde huruvida den bestämmelsen ska tolkas så, att den ger EU-domstolen behörighet att pröva samtliga tvister avseende ett anbudsförfarande såsom det i det nationella målet, bland annat talan om skadestånd för fel som interventionsorganet begått vid verkställandet av betalning till anbudsgivaren och vid frisläppandet av den leveranssäkerhet som sistnämnda person ställt till förmån för detta organ.
8 I dom av den 17 januari 2013, Geodis Calberson GE (C-623/11, REU, EU:C:2013:22) slog domstolen fast att artikel 16 i förordning nr 111/1999, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1125/1999 av den 28 maj 1999 ska tolkas så, att den ger domstolen behörighet att pröva tvister avseende de villkor i enlighet med vilka det interventionsorgan som har i uppdrag att ta emot anbud i ett upphandlingsförfarande avseende gratis leverans av jordbruksprodukter till Ryssland ska verkställa betalningen till anbudsgivaren och frisläppa den leveranssäkerhet som denne har ställt till förmån för detta organ, bland annat talan om ersättning för skada på grund av fel begångna av interventionsorganet vid genomförandet av dessa transaktioner.
9 Genom dom av den 11 mars 2013 upphävde Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) beslutet från Tribunal administratif de Paris (Förvaltningsdomstolen i Paris) av den 30 juli 2007 och domen från Cour administrative d’appel de Paris (Förvaltningsdomstol i andra instans i Paris) av den 6 april 2010 samt slog fast att nämnda instanser saknade behörighet att pröva sökandens skadeståndsyrkande.
Förfarandet och parternas yrkanden
10 Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 7 mars 2014.
11 Den 9 juni 2014 inkom kommissionen med svaromål.
12 Replik och duplik gavs in den 22 september respektive den 17 december 2014.
13 Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 11 juli 2014 ansökte Republiken Frankrike om att få intervenera i målet till stöd för kommissionens yrkanden.
14 Ordföranden på tribunalens sjunde avdelning biföll ansökan den 2 september 2014. Republiken Frankrike inkom med sin interventionsinlaga den 15 oktober 2014. Sökanden och kommissionen inkom med yttranden över dessa inlagor inom de föreskrivna fristerna.
15 Genom skrivelse av den 11 juni 2015 anmodade tribunalen, såsom en åtgärd för processledning enligt artikel 64 i tribunalens rättegångsregler av den 2 maj 1991, parterna att svara på en fråga. Parterna efterkom denna anmodan inom utsatt tid.
16 Sökanden, kommissionen och Republiken Frankrike utvecklade sin talan och besvarade tribunalens frågor vid förhandlingen den 16 juli 2015.
17 Sökanden har yrkat att tribunalen ska förplikta kommissionen att till sökanden betala
– 7 691,60 euro inklusive skatter för finansiella kostnader till följd av försenat frisläppande av leveranssäkerheter,
– 81 817,25 euro exklusive skatter och 6 344,17 USD i dröjsmålsränta beräknad från förfallodagen för transportfakturorna och tidpunkten för den faktiska betalningen av dessa,
– ”dröjsmålsränta på dröjsmålsränta” med 2 procent per månads dröjsmål med betalningen av ovannämnda dröjsmålsränta (81 817,25 euro exklusive skatter och 6 344,17 USD),
– 17 400 euro inklusive skatter för en kvarstående skuld avseende en transportfaktura,
– 30 580,41 euro inklusive skatter avseende växelkursdifferens, och
– ersättning för rättegångskostnaderna.
18 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– avvisa talan, eller
– i andra hand ogilla talan, samt
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
19 Republiken Frankrike har yrkat att tribunalen ska ogilla talan.
Rättslig bedömning
Tillämplig lag
20 Sökanden har påpekat att eftersom parterna inte uttryckligen avtalat om tillämplig lag i kontraktet, ska denna bestämmas enligt artikel 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, s. 6) (nedan kallad Rom I-förordningen). Enligt principerna i den förordningen är fransk rätt tillämplig på kontraktet.
21 Kommissionen har inte bestritt att tillämplig lag på kontraktet i fråga enligt Rom I-förordningen är fransk rätt. Kommissionen har dock anmärkt att tribunalen i dom av den 9 oktober 2002, Hans Fusch/kommissionen (T‑134/01, REG, EU:T:2002:246) och dom av den 10 februari 2004, Calberson GE/kommissionen (T‑215/01, T‑220/01 och T‑221/01, REG, EU:T:2004:38), vilka båda rör leveranskontrakt som ingicks med stöd av förordning nr 111/1999, inte fann det nödvändigt att fastställa tillämplig lag och tolkade denna förordning utan att hänvisa till nationell rätt. Även om tribunalen i dessa mål fann att det förelåg ett avtalsförhållande mellan kommissionen och var och en av anbudsgivarna, beaktade den även att de bestämmelser som ”kontraktet” gällde ingick i förordningar från Europeiska unionen, vilka ska tolkas enhetligt i alla medlemsstater.
22 Republiken Frankrike har gjort gällande att tvisten främst ska avgöras på grundval av de avtalsklausuler som föreskrivs i förordningarna nr 111/1999 och 1799/1999 och att de förordningarna ska tolkas i sitt sammanhang för att fylla eventuella luckor. Om det måste fastställas att ett visst lands lag är tillämplig på avtalet, är det fransk rätt.
23 Enligt artikel 340 FEUF ska ”[u]nionens avtalsrättsliga ansvar … regleras av den lagstiftning som är tillämplig på avtalet i fråga”. Tillämplig lag på avtalet är den som uttryckligen anges i avtalet, eftersom avtalsbestämmelser – som uttrycker den gemensamma partsviljan – måste ges företräde framför alla övriga kriterier, vilka kan tillämpas endast i den mån inget preciseras i avtalet (dom av den 26 november, kommissionen/CO.DE.MI., 318/81, REG, EU:C:1985:467, punkterna 20–22).
24 I detta fall föreligger det, i likhet med vad domstolen påpekade i domen Geodis Calberson GE, punkt 8 ovan (EU:C:2013:22), punkterna 26–28, ett avtalsförhållande mellan kommissionen, i egenskap av upphandlande myndighet, och sökanden. Med undantag för det pris som parterna kommit överens om, definieras parternas respektive rättigheter och skyldigheter i förordningarna nr 111/1999 och 1799/1999. Ingen av dessa båda förordningar preciserar dock, beträffande de frågor som inte regleras i förordningarna, vilket lands lag som är tillämplig på avtalet i fråga.
25 Om inget preciseras i avtalet, har unionsdomstolarna att fastställa tillämplig lag med inspiration från allmänt erkända principer i medlemsstaterna och utifrån den internationella privaträttens regler, särskilt bestämmelserna i Romkonventionen av den 19 juni 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, som ersatts av Rom I-förordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 oktober 2001, kommissionen/Oder-Plan Architektur m.fl., C‑77/99, REG, EU:C:2001:531, punkt 28, och dom av den 17 mars 2005, kommissionen/AMI Semiconductor Belgium m.fl., C‑294/02, REG, EU:C:2005:172, punkt 60).
26 Enligt artiklarna 3 och 5 i Rom I-förordningen ska ”[p]å ett avtal tillämpas den lag som parterna har valt”, och ”[i] den utsträckning tillämplig lag för avtal om godstransport av varor inte har valts i enlighet med artikel 3, ska lagen i det land där transportören har sin vanliga vistelseort tillämpas, förutsatt att platsen för varornas mottagande eller leverans eller avsändarens vanliga vistelseort också är belägen i det landet”. Om dessa villkor inte är uppfyllda ”ska tillämplig lag vara lagen i det land där den plats för varornas leverans som parterna kommit överens om är belägen”.
27 I förevarande fall är det utrett att transportören har hemvist i Frankrike, och det framgår av bilaga II i förordning nr 1799/1999 att lastningen av nötköttet som skulle sändas till Ryssland ägde rum i Frankrike.
28 Denna tvist ska följaktligen avgöras på grundval av avtalsbestämmelserna, det vill säga utifrån bestämmelserna i förordningarna nr 111/1999 och 1799/1999, och beträffande de frågor som inte regleras i de förordningarna på grundval av fransk rätt.
Upptagande till sakprövning
Preskription
29 Kommissionen har noterat att vid bedömningen av huruvida talan kan tas upp till prövning i sak måste det beaktas att frågan om unionsdomstolarnas behörighet att pröva tvister rörande öppna anbudsförfaranden avseende livsmedelshjälp till Ryssland besvarades av tribunalen i domen Hans Fusch/kommissionen, punkt 21 ovan (EU:T:2002:246). Tribunalens svar bekräftades senare i domen Calberson GE/kommissionen, punkt 21 ovan (EU:T:2004:38), där sökanden var part. Sökanden väckte dock talan först i mars 2014, det vill säga 10 respektive 12 år efter det att de domarna meddelades och 14 år efter de faktiska omständigheterna. Anspråket är därför preskriberat, och talan ska avvisas.
30 Sökanden har gjort gällande att avtalet med kommissionen är ett offentligrättsligt avtal av den anledningen att det ingår i ett uppdrag att organisera livsmedelshjälp och att företaget, genom de uppgifter som det anförtrotts, deltar i ett offentligt hjälpuppdrag. Sökanden har anfört att i fransk rätt regleras preskription av offentliga organs avtalsförpliktelser av lag nr 68-1250 av den 31 december 1968 om preskription av fordringar mot staten och mot departement, kommuner och offentliga institutioner (loi relative à la prescription des créances sur l’État, les départements, les communes et les établissements publics, nedan kallad lag nr 68-1250). Enligt den lagen är sökandens rätt till ersättning inte preskriberad.
31 Tribunalen noterar att varken förordning nr 111/1999 eller förordning nr 1799/1999 preciserar vilka preskriptionsbestämmelser som är tillämpliga på avtalet. Såsom konstaterats i punkt 28 ovan är därför fransk rätt tillämplig. I fransk rätt gäller civillagen (code civil), i avsaknad av mer specifika bestämmelser.
32 De allmänna bestämmelserna om preskription återfinns i den franska civillagen. De har ändrats genom lag nr 2008-561 av den 17 juni 2008 om reformering av de civilrättsliga preskriptionsreglerna (loi portant réforme de la prescription en matière civile, nedan kallad lag nr 2008-561), som trädde i kraft den 19 juni 2008. Före denna reform var den allmänna civilrättsliga preskriptionsfristen 30 år, enligt den tidigare artikel 2262 i civillagen. Efter reformen preskriberas talan om sakrättsliga och obligationsrättsliga anspråk, i enlighet med artikel 2224 i samma lag, efter fem år räknat från den dag då innehavaren av en rättighet fått eller borde ha fått kännedom om de faktiska omständigheter som ger denne möjlighet att utöva rättigheten i fråga. Artikel 2241 i civillagen föreskriver att väckande av talan, även en interimistisk sådan, bryter preskriptionsfristen och preklusionsfristen och att så är fallet även om talan väcks vid en obehörig domstol eller ansökan förklaras vara ogiltig till följd av ett rättegångsfel. Enligt artikel 2242 i civillagen har preskriptionsavbrottet till följd av väckande av talan verkan tills processen är avslutad. Slutligen föreskriver artikel 2231 i civillagen att preskriptionsavbrottet undanröjer den preskriptionstid som redan löpt och medför att en ny preskriptionsfrist börjar löpa som är lika lång som den tidigare. Artiklarna 1 och 2 i lag nr 68-1250, som sökanden har åberopat såsom lex specialis, föreskriver för sin del en preskriptionsfrist på fyra år räknat från första dagen året efter det år då rättigheterna förvärvades. Den fristen bryts genom varje slags talan som väcks vid domstol, även om domstolen i fråga inte är behörig att pröva talan. I ett sådant fall börjar en ny frist att löpa första dagen året efter det år då avgörandet vunnit laga kraft.
33 I detta fall väckte sökanden talan vid Tribunal de grande instance de Paris (Övre underrätten för civilmål i Paris) och Tribunal administratif de Paris (Förvaltningsdomstolen i Paris) mot interventionsorganet den 10 juli 2000 respektive den 22 januari 2002 (se punkt 6 ovan), med iakttagande av de preskriptionsfrister som nämns i punkten ovan. Detsamma gäller förevarande talan, som väcktes den 7 mars 2014, det vill säga mindre än ett år efter domen från Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen), som satte punkt för processerna vid de franska förvaltningsdomstolarna (se punkt 9 ovan).
34 Sökandens rätt till ersättning är således varken preskriberad enligt den franska civillagen eller enligt den lösning som sökanden förordat, det vill säga att bestämmelserna om preskription i lag nr 68-1250 ska tillämpas.
35 Av vad som anförts följer att talan kan prövas i sak. Det är inte nödvändigt att avgöra huruvida, såsom sökanden har hävdat, avtalet ska kvalificeras som offentligrättsligt eller huruvida lag nr 68-1250 är tillämplig i egenskap av lex specialis.
Den påstådda utvidgningen av saken i repliken
36 Kommissionen har, understödd av Republiken Frankrike, gjort gällande att sökanden i sin replik på ett otillåtet sätt utvidgat saken i målet, såsom denna definieras i ansökan. Kommissionen har anfört att ansökan tydligt hänför sig till ett ”kontrakt” för transport av ”nötkött” inom ramen för ”förordningarna nr 111/1999 och 1799/1999” och att sökanden i ansökan enbart hänvisat till, samt bifogat som bilaga, sitt anbud av den 14 september 1999 (se punkt 2 ovan), som rör parti nr 8 enligt bilaga II till förordning nr 1799/1999. I repliken däremot påstår sökanden att kontraktet avser ”samtliga partier tillsammans” och transport av ”jordbruksprodukter” enligt förordning nr 111/1999, och hänvisar inte längre till förordning nr 1799/1999, som endast är relevant för parti nr 8. Enligt kommissionen räcker det inte, sett till artikel 44.1 c i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991, att i ansökan enbart nämna vissa fakturor rörande andra partier, för att de partierna också ska anses ingå i målet.
37 Republiken Frankrike har tillagt att sökanden ingått lika många avtal som det antal anbud som lämnats och godtagits av kommissionen. Under dessa omständigheter har sökanden avgränsat saken i målet till ett enda avtal genom att i ansökan endast begära tillämpning av det avtal med gemenskapen som rör parti nr 8 enligt bilaga II i förordning nr 1799/1999. Republiken Frankrike har också påpekat att enligt artikel 44.5a i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991 ska vid en talan om ansvar enligt avtal ansökan åtföljas av en utskrift av det avtal som innehåller skiljedomsklausulen. Om ansökan avsåg andra varupartier, borde sökanden även ha gett in avtalet avseende de partierna.
38 Sökanden har bestritt samtliga dessa påståenden och hävdat att dess talan ”omfattar samtliga kontrakt som ingåtts med tillämpning av förordning nr 111/1999 och därmed samtliga omstridda partier tillsammans”. Det framgår tydligt av de yrkanden om betalning som framställs i ansökan och den bevisning som ingetts till stöd för dessa – de fakturor för vilka betalning begärs, vilka avser olika varupartier på vilka andra förordningar än förordning nr 111/1999 är tillämpliga – att saken i målet inte begränsades till parti nr 8 enligt bilaga II i förordning nr 1799/1999. Hänvisningen till anbudet för just det partiet är bara tänkt som ett exempel.
39 Enligt artikel 44.1 c i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991 ska sökanden i ansökan beskriva saken samt ange sina yrkanden.
40 I förefarande mål har sökanden, som kommissionen och Republiken Frankrike korrekt har påpekat, tydligt i början av ansökan angett att företaget ”tilldelats ett kontrakt av kommissionen … avseende transport av nötkött från Frankrike till Ryssland inom ramen för det program för tillhandahållande av förnödenheter som antagits till förmån för det landet genom förordning (EG) nr 111/1999 … och förordning nr 1799/1999” och att det praktiska genomförandet av kommissionens skyldigheter ”enligt det aktuella kontraktet” ”med tillämpning av dessa förordningar” anförtrotts interventionsorganet. Sökanden har vidare preciserat att företaget ”vid genomförandet av kontraktet” stött på en rad svårigheter som har samband med interventionsorganets påstådda fel.
41 Att i ansökan endast hänvisa till vissa fakturor som avser andra varupartier än parti nr 8 räcker inte, sett till artikel 44.1 c i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991, för att saken i målet – vilket sökanden hävdat i repliken – även ska anses omfatta de kontrakt som sökanden tilldelats på grundval av kommissionens förordningar (EG) nr 556/1999 av den 12 mars 1999 om leverans av nötkött till Ryssland (EGT L 68, s. 19) (partierna nr 1–3), nr 712/1999 av den 31 mars 1999 om transport av griskött till Ryska federationen (EGT L 89, s. 54) (parti nr 6) och nr 1133/1999 av den 28 maj 1999 om leverans av nötkött till Ryssland (EGT L 135, s. 64) (partierna nr 1 och 2).
42 Den omständigheten att de förordningar som nämns i punkten ovan, och som åberopades för första gången i repliken, samtliga är tillämpningsförordningar till förordning nr 111/1999 är inte relevant, eftersom var och en av tillämpningsförordningarna till den förordningen innehåller en ny anbudsinfordran för tilldelning av ett nytt kontrakt. Enligt artikel 5.1 c i förordning nr 111/1999 är ett anbud bara giltigt om det avser ett enda parti. Sökanden hade således inte möjlighet att lämna anbud för flera partier eller att villkora ett anbud avseende ett parti med att kommissionen godtar andra anbud avseende andra partier med stöd av den förordningen eller andra förordningar.
43 Förordning nr 111/1999 innehåller allmänna tillämpningsföreskrifter för programmet för leverans av jordbruksprodukter till Ryssland. De är gemensamma för alla de olika förordningar som sökanden nämnt i repliken. Enligt artiklarna 1 och 2 i förordning nr 111/1999 ska anbudsförfaranden för tilldelning av kontrakt för särskilda leveranser inledas i enlighet med specialförordningar såsom förordningarna nr 1799/1999, 556/1999, 712/1999 och 1133/1999. Tilldelningen av de särskilda leveranser som genomförs inom ramen för dessa specialförordningar utgör följaktligen ett genomförande av ett enda kontrakt som omfattar sju olika varupartier.
44 Det anges också tydligt i artikel 5.1 a och c i förordning nr 111/1999 att de anbud som ges in till interventionsorganet ska innehålla en hänvisning till den förordning som föreskriver inledandet av anbudsförfarande för respektive parti och att varje anbud ska avse endast ett parti, dock hela partiet. Det anbud som bifogats ansökan avser parti nr 8 enligt bilaga II till förordning nr 1799/1999. Detta kan under inga omständigheter räcka till för att illustrera omfattningen av de skyldigheter sökanden tagit på sig inom ramen för programmet för leverans av jordbruksprodukter till Ryssland, med tanke på att alla anbud är olika och ska behandlas i olika anbudsförfaranden.
45 Hänvisningen i repliken till andra partier än parti nr 8 i förordning nr 1799/1999 är således en utvidgning av saken i målet som ska avvisas.
Prövning i sak
46 Sökanden har åberopat fyra grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avser försenat frisläppande av vissa leveranssäkerheter, den andra dröjsmål med betalningen av vissa transportfakturor, den tredje delvis utebliven betalning för en transportfaktura och den fjärde otillräcklig betalning av vissa fakturor i andra valutor än vad som avtalats.
47 Tribunalen finner det lämpligast att pröva det första, det tredje och det fjärde yrkandet före det andra yrkandet.
Det första yrkandet: Dröjsmål med frisläppande av vissa leveranssäkerheter
48 Sökanden har hävdat att tre leveranssäkerheter som företaget ställt frisläpptes för sent, utan att interventionsorganet angett några skäl som rättfärdigar detta dröjsmål. Sökanden har begärt ersättning för de kostnader som uppstått till följd av detta dröjsmål. Företaget har gjort gällande att den omotiverade underlåtenheten att frisläppa säkerheterna är ett fel som medför ersättningsansvar för administrationen och har påpekat att enligt artikel 12.2 i förordning nr 111/1999 ska en leveranssäkerhet frisläppas när anbudsgivaren lämnar bevis för att leveransen har genomförts.
49 Kommissionen har anfört att eftersom väsentliga beståndsdelar saknas i ansökan, såsom en hänvisning till de specifika leveranserna, ska sökandens första yrkande avvisas med stöd av artikel 44.1 c i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991. I alla händelser anser kommissionen att sökanden inte har visat att företaget haft de påstådda kostnaderna till följd av dröjsmålet och har erinrat om att kostnader för bankgaranti var inkluderade i det pris som angavs i sökandens anbud. Att förordning nr 111/1999 inte nämner någon frist för att frisläppa säkerheter betyder inte heller, enligt kommissionen, att frisläppandet måste ske samma dag som interventionsorganet mottar intygande handlingar. Interventionsorganet måste kunna kontrollera dessa handlingar innan det frisläpper säkerheten och utför betalningen. Annars riskerar det att behöva återkräva beloppet från anbudsgivaren om det efter kontroll visar sig att leveransvillkoren inte är uppfyllda. I förevarande fall kan de dröjsmål som sökanden nämnt, mellan 18 och 30 dagar, på intet sätt anses oskäliga.
50 Republiken Frankrike har anfört att de fakturor som sökanden gett in till stöd för sitt yrkande upprättades innan avtalet ingicks om parti nr 8 enligt bilaga II till förordning nr 1799/1999 och att de därför inte kan knytas till detta avtal.
51 Tribunalen konstaterar att, såsom Republiken Frankrike påpekat, fakturorna med referensnummer BRU 9132021 och BRU 9132022, som sökanden gett in till stöd för sina påståenden, upprättades den 3 respektive den 9 augusti 1999, det vill säga innan sökanden lämnade sitt anbud till interventionsorganet, den 14 september 1999, och innan kommissionen den 24 september 1999 beslutade att tilldela sökanden kontraktet för parti nr 8 enligt bilaga II till förordning nr 1799/1999. De fakturorna kan således inte kopplas samman med avtalet rörande det partiet.
52 Det första yrkandet ska följaktligen i alla händelser ogillas. Den av kommissionen åberopade avvisningsgrunden enligt artikel 44.1 c i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991 behöver därför inte prövas.
Det tredje yrkandet: Delvis utebliven betalning av en transportfaktura
53 Sökanden har hävdat att interventionsorganet utan att lämna någon motivering har underlåtit att till fullo betala fakturan med referensnummer BRU 9131606, trots att sökanden tillhandahållit alla delar av den avtalade transporten och styrkt detta genom att ge in relevanta handlingar till interventionsorganet. Företaget har därför yrkat att kommissionen ska förpliktas att betala 17 400 euro avseende resterande fakturerat belopp.
54 Kommissionen har anfört att detta yrkande inte är förenligt med artikel 44.1 c i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991, eftersom sökanden bara påstått att beloppet 17 400 euro inte betalats utan att förklara vad detta belopp avser, vilka upplysningar som lämnats till interventionsorganet till stöd för detta betalningskrav och varför detta belopp skulle betalas. Kommissionen har i alla händelser gjort gällande att lastningen ankom på anbudsgivaren, såsom slogs fast i domen Calberson GE/kommissionen, punkt 21 ovan (EU:T:2004:38, punkterna 147–149) och att sökandens anbud faktiskt innehöll uppgift om kostnaderna för varuhantering och lastning. Kommissionen anser därför att den inte kan hållas ansvarig för dröjsmål som enligt sökanden inträffat vid lastningen av varorna.
55 Republiken Frankrike har anfört att den faktura som sökanden lagt fram till stöd för sitt anspråk upprättades innan avtalet om parti nr 8 enligt bilaga II till förordning nr 1799/1999 ingicks.
56 Tribunalen konstaterar, i likhet med Republiken Frankrike, att fakturan av den 6 juli 1999, som sökanden lagt fram till stöd för sitt yrkande, upprättades innan avtalet om parti nr 8 enligt bilaga II till förordning nr 1799/1999 ingicks den 24 september 1999. Den fakturan kan således inte knytas till det avtalet.
57 Det tredje yrkandet ska följaktligen i alla händelser ogillas. Den av kommissionen åberopade avvisningsgrunden enligt artikel 44.1 c i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991 behöver därför inte prövas.
Det fjärde yrkandet: Otillräcklig betalning, i icke avtalade valutor
58 Sökanden har i ansökan gjort gällande att enligt fransk rätt kan en skuld i utländsk valuta betalas i den nationella valutan förutsatt att växlingstransaktionen sker på betalningsdagen. I förevarande fall betalades ”ett av partierna” som tilldelats sökanden, och som skulle betalas i USD, i stället i FRF. Enligt sökanden reglerades fyra fakturor, på sammanlagt 402 281 USD, genom ”betalning i franc motsvarande 390 334,62 euro”. Om den växlingskurs som tillämpades hade varit den som gällde på betalningsdagen (1,0463/0,9557) borde betalningen dock ha motsvarat 420 915,03 euro. Sökanden har därför yrkat att kommissionen ska förpliktas att betala mellanskillnaden, det vill säga 30 580,41 euro.
59 Kommissionen har gjort gällande att detta yrkande på grund av vissa motsägelser och bristande klarhet inte uppfyller kraven i artikel 44.1 c i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991. I alla händelser har Cour administrative d’appel de Paris (Förvaltningsdomstol i andra instans i Paris) i dom av den 6 april 2000 redan slagit fast att sökandens fakturor var angivna i både USD och FRF.
60 Republiken Frankrike har påpekat att sökanden inte har preciserat vilket avtalsvillkor som ligger till grund för den påstådda skyldigheten att betala i USD. Tvärtom föreskriver artikel 5 d i förordning nr 111/1999 att för att ett anbud ska vara giltigt måste de olika beloppen vara angivna i euro. Sökandens anbud avseende leverans av parti nr 8 enligt bilaga II i förordning nr 1799/1999 uttrycktes i euro och inte i USD. I alla händelser är skillnaden, om den beräknas enligt den princip i fransk rätt som sökanden åberopat, endast 6 705,45 euro.
61 Enligt artikel 21 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, som är tillämplig på tribunalen enligt artikel 53 första stycket i stadgan, och enligt artikel 44.1 c i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991, ska den ansökan genom vilken talan väcks innehålla en kort framställning av grunderna för talan. Dessa uppgifter ska vara så klara och precisa att svaranden kan förbereda sitt försvar och att tribunalen kan pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. Ansökan ska av den anledningen klart uttrycka vad grunden för talan består i, vilket innebär att enbart en abstrakt redogörelse inte uppfyller kraven i stadgan och nämnda rättegångsregler (se, analogt, dom av den 12 januari 1995, Viho/kommissionen, T‑102/92, REG, EU:T:1995:3, punkt 68, och dom av den 27 november 1997, Tremblay m.fl./kommissionen, T‑224/95, REG, EU:T:1997:187, punkt 79). Det ankommer inte på tribunalen att i bilagorna söka efter och identifiera de grunder och argument som den skulle kunna anse utgör grunden för talan, eftersom bilagorna enbart ska tjäna som bevismaterial och som ett medel för målets utredning (se, analogt, dom av den 2 februari 2012, Grekland/kommissionen, T‑469/09, EU:T:2012:50, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
62 Vad gäller den skuld som gjorts gällande inom ramen för detta yrkande konstaterar tribunalen, i likhet med kommissionen, att sökanden i ansökan hävdat att ”ett av partierna” som tilldelats företaget var angivet i USD, dock utan att precisera vilket parti det gällde. Sökanden har vidare nämnt ”fyra fakturor” på sammanlagt 402 281 USD som påstås avse det partiet. Företaget har dock inte bifogat dessa fakturor eller lämnat någon annan information om dem.
63 Det framgår emellertid inte tydligt av ansökan om sökanden har bestritt att fakturorna i fråga har betalats i FRF i stället för i USD eller om företagets kritik enbart riktar sig mot den växelkurs som tillämpats. Sökanden har noterat att ”rådande princip i fransk rätt är att en skuld i utländsk valuta kan regleras genom betalning i den nationella valutan, förutsatt att växlingstransaktionen sker på betalningsdagen”. Det förefaller av detta som om sökanden endast avsett att bestrida växelkursen mellan FRF och USD. Det kan tilläggas att sökanden i stället för att ange den växelkursen har hänvisat till växelkursen mellan USD och euro, utan att på något sätt precisera i ansökan vilken dag som därvid avses.
64 Tribunalen konstaterar därför att förevarande yrkande inte är förenligt med artikel 44.1 c i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991 och att det därför ska avvisas.
65 Det ska också påpekas att av de fyra fakturor som bifogats repliken är det bara den med referensnummer BRU 0135699 som nämner leveransen av parti nr 8 enligt bilaga II till förordning nr 1799/1999 och följaktligen kan kopplas samman med avtalet avseende det partiet.
66 Den fakturan är dock angiven i såväl USD (108 173,76 USD) som FRF (717 289,39 FRF), och sökanden har inte lagt fram någon bevisning för att den måste betalas i USD. Även om artikel 5 i förordning nr 111/1999 kräver att ett anbud anges i euro för att vara giltigt, säger förordningen inget om hur fakturor ska betalas. Den föreskriver inte att leveranserna ska betalas i någon särskild valuta. Det ska också påpekas att den giltiga valutan vid tidpunkten för avtalsslutet, den 24 september 1999, var FRF.
67 Vidare har sökanden inte påstått att interventionsorganet betalat ett annat belopp än det på 717 289,39 FRF som angavs på fakturan.
68 Av dessa skäl ska det fjärde yrkandet, såsom det kan förstås av tribunalen, i alla händelser ogillas.
Det andra yrkandet: Underlåtenhet att betala dröjsmålsränta
69 Sökanden har framhållit att trots att företaget tillhandahållit alla de transporttjänster som avtalats rörande parti nr 8 enligt bilaga II till förordning nr 1799/1999 och gett in styrkande handlingar till interventionsorganet, har detta organ helt utan motivering dröjt med att betala de omtvistade fakturorna. Sökanden har därför yrkat att kommissionen ska förpliktas att betala dröjsmålsränta på beloppet, jämte ränta på denna dröjsmålsränta. Företaget har också gjort gällande att förordning nr 111/1999 inte innehåller några bestämmelser om betalningsfrister rörande transporttjänsterna eller om tillämpliga räntesatser för dröjsmålsränta. Det anser därför att principerna i fransk förvaltningsrätt beträffande dessa frågor ska tillämpas. Enligt dessa principer borde, enligt sökanden, betalning ha skett när fakturan överlämnades vid tidpunkten för avhämtningen eller leveransen av varorna eller när fakturan mottogs, om den inte betalats vid avhämtningen eller leveransen, och dröjsmålsränta börjar automatiskt löpa vid dröjsmål med betalningen utan särskilda formaliteter.
70 Kommissionen, stödd av Republiken Frankrike, anser att detta yrkande ska ogillas avseende samtliga fakturor, antingen för att de inte behövde betalas, för att interventionsorganet hade betalat dem innan sökanden framställde en betalningsanmodan, för att de saknar samband med saken i målet eller för att nödvändiga handlingar som styrker betalningsanspråken inte har lagts fram. Eftersom det inte fastställs någon slutlig betalningsfrist i förordningarna nr 111/1999 och 1799/1999, kan dessa fakturor inte anses behöva betalas omedelbart. Interventionsorganet måste ges rimlig tid att kontrollera de krav som framställts. Republiken Frankrike har tillagt att den franska civillagen föreskriver att dröjsmålsränta inte börjar löpa automatiskt, utan först efter det att en betalningsanmodan har framställts till gäldenären.
71 Tribunalen konstaterar för det första, i likhet med vad kommissionen och Republiken Frankrike har anfört, att yrkandet om betalning av dröjsmålsränta för de fakturor för vilka faktureringsdatumet ligger före dagen för ingåendet av avtalet om parti nr 8 enligt bilaga II till förordning nr 1799/1999, det vill säga den 24 september 1999, ska ogillas, eftersom de fakturorna inte kan ha samband med saken i målet, såsom denna avgränsas i ansökan. Yrkandet ska således ogillas avseende fakturorna med referensnumren BRU 9131230, BRU 9131356, BRU 9131823, BRU 9131824, BRU 9132738, BRU 9132739, BRU 9132764, BRU 9132021, BRU 9132022, BRU 9131606, BRU 9132744 och BRU 9132743.
72 För det andra har sökanden inte bestritt att fakturorna med referensnumren BRU 9132954, BRU 9133012, BRU 9133148, BRU 9133149, BRU 9133152, BRU 9133153, BRU 9133286, BRU 9134237, BRU 9133287, BRU 9133917, BRU 0135094, BRU 0135699 och BRU 0136077 hade betalades före sökandens betalningsanmodan till interventionsorganet den 3 april 2000. Sökanden har emellertid, på grundval av fransk förvaltningsrätt, gjort gällande att det inte är nödvändigt att framställa en sådan anmodan för att dröjsmålsränta ska börja löpa.
73 Som tribunalen erinrat om i punkt 28 ovan, ska fransk rätt tillämpas på avtalet om parti nr 8 enligt bilaga II till förordning nr 1799/1999 endast i den utsträckning förordningarna nr 111/1999 och 1799/1999, såsom de tolkats i rättspraxis, inte ger några anvisningar om den konkreta tillämpningen av avtalsvillkoren.
74 I detta fall konstaterade tribunalen, såsom kommissionen understrukit, i ett tidigare mål rörande verkställighet av ett transportkontrakt som kommissionen tilldelade sökanden på grundval av förordning nr 111/1999, att dröjsmålsränta endast kan avtalas från den tidpunkt då gäldenären anmodats att betala och att kontraktet inte stadgar att en betalningsanmodan anses ske automatiskt genom att fristen löper ut (se, för ett liknande resonemang, dom Calberson GE/kommissionen, punkt 21 ovan, EU:T:2004:38, punkt 144 och där angiven rättspraxis). Tribunalen hänvisade därvid inte till någon nationell bestämmelse utan till rättspraxis om tolkningen av förordning nr 111/1999 (dom Hans Fusch/kommissionen, punkt 21 ovan, EU:T:2002:246, punkt 78). Med tanke på att avtalet om parti nr 8 enligt bilaga II till förordning nr 1799/1999 är särpräglat på så sätt att parternas rättigheter respektive skyldigheter definieras i förordningarna nr 111/1999 och 1799/1999, är det angeläget att i möjligaste mån säkerställa en enhetlig tolkning av de avtal som grundar sig på denna lagstiftning. I motsats till vad sökanden hävdat kan frågan om dröjsmålsränta därför inte avgöras enligt fransk rätt, som inte är tillämplig på avtalet utom beträffande frågor som inte regleras i detta.
75 Eftersom sökanden inte anmodade interventionsorganet att betala före den 3 april 2000, tidpunkten för sökandens första betalningsanmodan, ska yrkandet om betalning av dröjsmålsränta för de fakturor som betalades före detta datum således ogillas. Det gäller fakturorna med referensnumren BRU 9132954, BRU 9133012, BRU 9133148, BRU 9133149, BRU 9133152, BRU 9133153, BRU 9133286, BRU 9134237, BRU 9133287, BRU 9133917, BRU 0135094, BRU 0135699 och BRU 0136077.
76 Vad för det tredje gäller fakturan med referensnummer BRU 0137658 daterad den 18 maj 2000, framgår det inte av handlingarna i målet att det sänts någon betalningsanmodan. Betalningsanmodan av den 29 maj 2000, som återfinns i akten, hänvisar inte till den fakturan utan till en annan faktura, daterad den 2 februari 2000. Då det inte finns någon betalningsanmodan kan sökandens yrkande avseende fakturan med referensnummer BRU 0137658 följaktligen heller inte bifallas.
77 Vad för det fjärde gäller fakturan med referensnummer BRU 0135473, erinrar tribunalen om att artikel 10.2 i förordning nr 111/1999 föreskriver att en begäran om betalning ska åtföljas av vissa styrkande handlingar (kopia av transportdokumenten, övertagandeintyg, kopia av exportlicens etcetera). I annat fall kan betalning inte ske. Att enbart upprätta en faktura ger således inte rätt till betalning.
78 Det framgår i förevarande fall av ansökan att fakturan med referensnummer BRU 0135473, daterad den 2 februari 2000, betalades i två delar, den 23 maj respektive den 13 juni 2000. Som kommissionen betonat framgår det dock av bilagorna till ansökan att betalningen inte kunnat ske tidigare, eftersom interventionsorganet inte hade mottagit alla nödvändiga handlingar. Interventionsorganet begärde att få dessa från sökanden genom en skrivelse av den 18 maj 2000. Det framgår av bilaga 14 till ansökan att sökanden genom skrivelse av den 22 maj 2000 översände vissa handlingar, men att åtminstone en av de begärda handlingarna saknades, nämligen det transportdokument (CMR) som motsvarade tullblanketter med referensnummer EX1 294905. Eftersom det inte har styrkts att sökanden före den 13 juni 2000 hade sänt över alla de nödvändiga handlingarna för att betalning skulle kunna ske, ska yrkandet avseende den fakturan ogillas. Föreligger ingen utkrävbar fordran kan inte heller dröjsmålsränta börja löpa.
79 Vad slutligen gäller fakturorna med referensnumren BRU 0135095, BRU 0136486 och BRU 9133916, avser dessa fakturor tilläggskostnader för uppställning i Ryssland. Det framgår av bilagorna till ansökan att interventionsorganet beträffande dessa fakturor hade angett att de inte kunde betalas förrän kommissionen hade godkänt dem och sökanden hade lämnat sitt medgivande till detta. Sökanden kan därför inte göra gällande att de fakturorna borde ha betalats åtta dagar efter det att de hade sänts till interventionsorganet. Sökanden har inte heller visat att betalningen av dessa fakturor, som skedde den 13 juni 2000, var för sen sett till den dag då kommissionen godkände betalningen. Yrkandet om dröjsmålsränta ska följaktligen ogillas i den del det rör dessa fakturor, då sökanden inte har styrkt vilket datum betalningen blev utkrävbar.
80 Det andra yrkandet ska således ogillas i sin helhet.
81 Mot bakgrund av vad som anförts ska sökanden samtliga yrkanden, såvitt tribunalen kan förstå dem, ogillas.
82 Talan ska därmed ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
83 Enligt artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom sökanden har tappat målet, ska detta företag förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i enlighet med kommissionens yrkande.
84 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska de medlemsstater som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Republiken Frankrike ska således bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (sjunde avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Calberson GE ska ersätta rättegångskostnaderna.
3) Republiken Frankrike ska bära sina rättegångskostnader.
Van der Woude | Wiszniewska-Białecka | Ulloa Rubio |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 18 februari 2016.
Underskrifter