Language of document : ECLI:EU:T:2015:153

Mål T‑89/09

(publicerat i utdrag)

Pollmeier Massivholz GmbH & Co. KG

mot

Europeiska kommissionen

”Statligt stöd – Statliga åtgärder rörande etableringen av ett sågverk i delstaten Hessen – Talan om ogiltigförklaring – Skrivelse riktad till klagandena – Handling mot vilken talan inte kan väckas – Avvisning – Beslut i vilket det konstateras att det inte var fråga om statligt stöd – Det formella granskningsförfarandet har inte inletts – Allvarliga svårigheter – Beräkning av stödinslaget i de statliga garantierna – Kommissionens tillkännagivande om statligt stöd i form av garantier – Företag i svårigheter – Försäljning av offentlig mark – Rätten till försvar – Motiveringsskyldighet”

Sammanfattning – Tribunalens dom (första avdelningen) av den 17 mars 2015

1.      Stöd som ges av en medlemsstat – Allmänt stödprogram som beviljats av kommissionen – Anmälan av enskilda genomförandeåtgärderna – Skyldighet – Föreligger inte

(Artikel 87.1EG och 88.2 och 88.3 EG)

2.      Stöd som ges av en medlemsstat – Allmänt stödprogram som beviljats av kommissionen – Enskilt stöd som framställs som att det omfattas av godkännandet – Kommissionens undersökning – Bedömning i första hand utifrån godkännandebeslutet och i andra hand utifrån fördraget

(Artikel 87.1EG och 88.2 och 88.3 EG)

3.      Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens undersökning – Huruvida de rättsliga bestämmelserna är tillämpliga i tiden – Fastställande av åtgärdens karaktär av befintligt eller nytt stöd – Anmälan kan inte ge upphov till några rättigheter

(Artikel 88.3 EG)

4.      Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Juridiskt begrepp – Tolkning utifrån objektiva kriterier – Fullständig kontroll – Betydande svårigheter – Domstolsprövning – Räckvidd – Kontroll som går längre än en kontroll av om det gjorts en uppenbart oriktig bedömning

(Artiklarna 87.1 EG och 88.3 EG)

5.      Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens undersökning – Riktlinjer som antagits inom ramen för utövandet av kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Juridisk karaktär – Förhållningsregler som innebär att kommissionen själv begränsat utrymmet för sin skönsmässiga bedömning – Skyldighet att iaktta likabehandlingsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen

(Artiklarna 87.1 EG och 88.3 EG)

6.      Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens undersökning – Stöd av mindre betydelse – Stöd i form av garantier – Beräkning av stödinslaget i en offentlig garanti – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Tillämpligheten av tillkännagivandet om garantier – Underlåtenhet att tillämpa detta tillkännagivande har inneburit att det formella granskningsförfarandet inte har inletts – Otillåtlighet

(Artiklarna 87 EG och 88 EG; kommissionens förordning nr 69/2001, artikel  2.1–2.3; kommissionens meddelande 2000/C 71/14, punkterna 1.4, 3.2, 3.5 och 4.5)

1.      Se domen.

(se punkt 65)

2.      Se domen.

(se punkterna 66 och 67)

3.      Det är inte anmälan av en åtgärd som avgör vilka rättsliga bestämmelser som för en viss period är tillämpliga på denna åtgärd, utan det avgörs av åtgärdens karaktär av befintligt stöd, vilket i princip innebär att det inte omfattas av anmälningsskyldigheten och förbudet mot att verkställa stödet enligt artikel 88.3 EG. Anmälningsskyldigheten utgör enbart ett processuellt medel som är avsett att göra det möjligt för kommissionen att kontrollera den aktuella åtgärden, och denna skyldighet kan inte ge upphov till några rättigheter.

(se punkt 70)

4.      Se domen.

(se punkt 150)

5.      Kommissionen har genom att anta förhållningsregler och offentliggöra dessa samt genom att tillkännage att den fortsättningsvis kommer att tillämpa dem på de fall som omfattas av dem, själv begränsat utrymmet för sin skönsmässiga bedömning och riskerar, om den frångår dessa regler, att åläggas sanktioner på grund av att den åsidosatt allmänna rättsprinciper såsom likabehandlingsprincipen eller principen om skydd för berättigade förväntningar, med mindre att kommissionen anger skäl som mot bakgrund av dessa principer motiverar att den avviker från sina egna regler. På det specifika området för statligt stöd har unionsdomstolen redan framhållit att kommissionen kan anta riktlinjer för sin bedömning, och att dessa anvisningar är bindande för institutionen om de inte avviker från fördragets bestämmelser.

(se punkterna 151och 152)

6.      Med hänsyn till det förhållandet att statliga garantier på området för statligt stöd utgör en typ av stöd som beviljas på annat sätt än i form av ett bidrag, och i enlighet med artikel 2.3 första stycket i förordning nr 69/2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på stöd av mindre betydelse, måste stödinslaget i dessa garantier beräknas. Det är storleken på stödinslaget som kommer att avgöra huruvida dessa garantier omfattas av tillämpningsområdet för en de minimis-regel som är tillämplig vid tidpunkten för beviljandet.

Kommissionen har emellertid redovisat sin praxis angående beräkningen av stödinslaget i en garanti genom tillkännagivande om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG‑fördraget på statligt stöd i form av garantier (tillkännagivandet om garantier från år 2000).

Tillkännagivandet om garantier från år 2000 utgör en del av de rättsliga bestämmelser med stöd av vilka kommissionen skulle bedöma de omtvistade garantierna och i synnerhet de nationella myndigheternas tillämpning av en schablonmässigt fastställd procentsats på 0,5 procent av det garanterade beloppet för att fastställa stödinslaget i nämnda garantier. Underlåtenhet att tillämpa detta tillkännagivande kan inte motiveras av att stödet i fråga inte överskrider minimis-gränsen. Slutsatsen att de omtvistade garantierna omfattas av de minimis-reglerna förutsätter nämligen att det dessförinnan görs en lagenlighetsprövning av tillämpningen av procentsatsen 0,5 procent i förevarande fall, eftersom det är med tillämpning av denna procentsats som det har fastställts att stödinslaget i nämnda garantier hamnar under de minimis-gränsen.

Härav följer att eftersom kommissionen i förevarande fall inte granskade lagenligheten av tillämpningen av procentsatsen av garantibeloppet för att fastställa stödinslaget i de omtvistade garantierna i enlighet med tillkännagivandet om garantier från år 2000, utgör det en indikation på att det förelåg allvarliga svårigheter beträffande frågan huruvida de omtvistade garantierna kunde anses utgöra de minimis-stöd. Förekomsten av sådana svårigheter borde ha lett kommissionen till att inleda det formella granskningsförfarandet.

(se punkterna 157, 158, 167–169 och 186)